Så överlever du en refusering

– För spontaninskickade manuskript handlar det helt och hållet om magkänsla hos dem som gör urvalet på förlaget. Både författare och förlagsanställda i min studie skulle ibland önska någon form av på förhand given måttstock eller mall för ett bra manus. Men ingen har kunnat ge svar på vilka kriterier det är som gäller, och de erkänner sin okunskap, säger Henrik Fürst, som disputerat med en avhandling om mekanismer när det gäller möjligheten att bli publicerad.

I sin avhandling har han gjort 80 intervjuer och använt sig av en databas med över 800 författare och 150 bokförlag. Syftet var att undersöka hur denna grundläggande osäkerhet hanteras som förläggare och som aspirerande författare.

Magkänslan får styra
För förläggarna är bristen på kriterier till en början problematisk. I studien beskriver de hur de skaffar en professionaliserad attityd där de lär sig upptäcka spontaninskickade manuskript genom särskilda läsupplevelser. När de får frågor av aspirerande författare på vad som krävs, kan de inte svara på det.

– Det blir lite abstrakt. De pratar ofta om ”magkänsla” och att det ska ”kännas rätt”. De beskriver hur de fokuserar på ”läsupplevelsen”. I och med att de inte kan säga direkt om manuset är tillräckligt bra eller inte, måste manuset skapa vissa läsupplevelser som ”ska uppstå spontant”. Först när de har den upplevelsen kan de komma fram till att manuset håller för en publicering. Därefter måste de hitta skäl som försvarar publiceringen. De ser olika ut för en liten poesisamling och en deckare, som har helt olika ekonomiska förutsättningar, säger Henrik Fürst.

Eftersom förläggarna inte kan ge några generella svar på vad som krävs, måste skribenterna hitta andra sätt att få hjälp med bedömning av sitt material. De behöver andra trovärdiga källor som kan bedöma manuskriptet som om det skulle bli bedömt av ett förlag för att kunna veta om manuset håller för publicering.

Enligt avhandlingen kan de få det på två sätt:

• Enskilda personer. Det kan vara att rådfråga specifika personer med kunskap om förlagens bedömningsprocess, som litterära mentorer, som läser och diskuterar manuset i förväg och kommer med råd.
• Genom olika konkurrensutsatta situationer som motsvarar förlagens bedömning. Detta kan innefatta att få en kortare text publicerad i en tidskrift. Det kan användas som en indikation på ens möjlighet att få ett längre manus antaget. Även olika former av refuseringar från förlag kan användas för att bedöma framtida chanser för att få ett manuskript antaget.

De allra flesta som skickar in manuskript till förlag blir refuserade och misslyckas därmed i sina försök att bli utgivna. En del av avhandlingen handlar just om konsekvenserna av att bli bedömd och på vilka sätt som man kan hantera refuseringen. Henrik Fürst har hittat fyra olika strategier, som förklaras kort här:

Ursäkter. Att erkänna att det är ett misslyckande men förneka att man själv bär något ansvar, till exempel att skylla på att förläggarna har oklara kriterier och helt enkelt inte vet vad de gör. Eller att hävda att kriterierna är fel, att förlagen bara ger ut kändisar.

Rättfärdigande. Att man inte ser refuseringen som ett misslyckande, men tar själv ansvar för det inträffade. Man kan se försöket att bli utgivet som ett oseriöst försök, och att man nu har möjlighet att förbättra manuskriptet. Eller att man i efterhand inser att man inte ville bli utgiven. Det var kanske inte så dumt att bli refuserad.

Medgivande. Det innebär att man både inser att man misslyckat och tar ansvar för det. Här handlar det ofta om att komma på fötter igen, att försöka gå bortom misslyckandet. Detta kan involvera olika ritualer, som att bränna upp refuseringsbrev, eller att man nyttjar alkohol. För andra kan det vara mindre dramatiskt.

Förnekande är att man inte fullt ut inser och inte heller kan ta ansvar för refuseringen som ett misslyckande. Författare kan ha varit så inställda på att de ska bli utgivna att de helt enkelt inte är beredda på en refusering. Detta kan få författaren ur balans.

– Det finns olika typer av refuseringar och refuseringsbrev. Att bli refuserad och ändå lyckas fortsätta är en förutsättning för att kunna bli utgiven. Det krävs en särskild attityd för det: Att man kan studsa upp efter ett misslyckande och skapar energi för att försöka igen. Att ha tro eller hopp om att man kan bli utgiven. Det hela beror på hur man tolkar bedömningarna, säger Henrik Fürst.

Han drar två slutsatser av sin forskning:

– För författarnas del kan man spekulera i om det är tryggare för dem med egenutgivning, för att slippa alla osäkerhetsfaktorer. Men detta är bara att förflytta det grundläggande osäkerhetsproblemet. Författaren måste fortfarande få någon form av indikation på att manuset är utgivningsbart även om personen ger ut det själv.

– Jag tror att det här mönstret också finns i andra sammanhang, till exempel när det gäller musik och idrott. Som i talangtävlingar på tv, där deltagarna kan vilja hitta indikatorer på om de har vad som krävs för att nå framgång och inte, eller när folk vill avancera inom idrott och hamna i A-laget på sikt. De kriterierna måste också vara svåra att hantera. Hur gör man till exempel som hockeyscout för att bedöma om en tonåring kan bli en lysande stjärna någon gång långt in i framtiden?

Fürst H, (2017) Selected or Rejected? Assessing Aspiring Writers’ Attempts to Achieve Publication

Kontakt: Henrik Fürst, sociologiska institutionen, Uppsala universitet, henrik.furst@soc.uu.se