I takt med att konsumtionssamhället framstår som allt mer ohållbart höjs röster för en cirkulär ekonomi där allt, inklusive avfall, har ett syfte. EU är redan övertygade, men detsamma kan inte sägas om forskarvärlden.
Europa går varje år miste om drygt 600 miljoner ton avfall som skulle kunna materialåtervinnas eller återanvändas. För att komma åt detta avfall samt minimera uppkomsten av nytt avfall antog EU för två år sedan ett ekonomiskt paket om cirkulär ekonomi som innebär att värdet av de produkter och det material som produceras ska bibehållas så länge som möjligt. Förenklat: avfall- och resursanvändningen ska minimeras och materialåtervinningen ska maximeras.
Mer avfall i framtiden
För att implementera den cirkulära ekonomin inom EU krävs insatser i den så kallade avfallstrappan – en modell över hur EU:s medlemsländer ska hantera och förhålla sig till det avfall som produceras i respektive land. Trappan är uppdelad i fem steg där man ständigt ska sträva uppåt för att undvika deponi.
Avfallstrappan
– Sverige är ganska duktiga på de fyra nedersta stegen, det vill säga deponering, energiåtervinning, materialåtervinning och återanvändning. Vi har nästan ingen deponering, vilket är bra. Men när det kommer till att förebygga uppkomsten av avfall pekar det i fel riktning, säger Anette Svingstedt, universitetslektor på institutionen för service management vid Lunds universitet.
Enligt henne har avfallsmängderna ökat de senaste åren och studier visar att avfallsmängden troligtvis kommer att öka med ytterligare 72 procent fram till år 2025.
Ser brister i alla steg
Som om inte mer avfall vore nog menar Anette Svingstedt att avfallstrappan är full av brister, vilket problematiserar dess användning inom den cirkulära ekonomin. Hon tar energiutvinningen som exempel.
– Förbränning av avfall har länge setts som positivt, framförallt av avfallsaktörer. Men det finns baksidor. För det första tillvaratar man bara energiinnehållet och inte materialet. För det andra bidrar förbränningen inte till att allt avfallet försvinner, många gånger blir det kvar farliga ämnen som måste hanteras i särskild ordning, säger hon.
Hon riktar även kritik mot steg tre, materialåtervinning, eftersom denna procedur ibland förbrukar mer energi än vad den producerar. Hon får medhåll av Hervé Corvellec, professor i företagsekonomi vid Lunds universitet, som även nämner ett annat problem inom materialåtervinningen.
– Många företag är tongivande inom cirkulär ekonomi, till exempel Ikea, men tittar man närmare så ser man att få saker är cirkulära. Det är till exempel svårt att göra cirkulär plast eftersom det vid varje återvinningsvarv får en allt sämre kvalitet. Detta gäller även naturmaterial. Vi är alltså fortfarande beroende av att ta in nytt jungfruligt material för att kvalitén inte ska bli lidande.
Inte heller steg fyra, återanvändning, är fritt från problem. För att en produkt överhuvudtaget ska kunna återanvändas krävs det att den håller en någorlunda god kvalitet, vilket är långt ifrån självklart i dagens samhälle. Enligt Hervé Corvellec har till exempel många elektronikvarors livslängd minskat med åren, trots att utvecklingen rimligen borde ha gått åt andra hållet.
– En diskmaskins livslängd minskar för vart tionde år. Det är väldigt konstigt. Borde det inte gå att tillverka lika bra maskiner i dag som för 30-40 år sedan?, säger han med en ironisk ton.
Sopor är pengar
Förutom en bristfällig avfallstrappa finns det andra hinder som försvårar tillämpningen av en cirkulär ekonomi inom EU. I sin forskning har Anette Svingstedt frågat avfallsbolag, miljösamordnare och konsulter i branschen vad som hindrar dem från att arbeta avfallsförebyggande. Svaren grupperade hon i fyra kategorier som hon valde att kalla inlåsningar. En av dessa inlåsningar berodde på en konventionell affärslogik.
– Avfall är värt pengar. Vi har förbränningsanläggningar vars affärsmodell går ut på att sälja och köpa avfall och det går ganska bra för dem. Det är inte helt lätt att få till en förändring när allt flyter på bra och man tjänar pengar på det, säger hon.
Andra inlåsningar är vanor och föreställningar om hur man ska göra, det vill säga tankesättet ”såhär har det fungerat i många år och då fungerar det nu också”, bristen på styrmedel samt dåligt anpassad infrastruktur. Enligt Anette Svingstedt måste vi låsa upp dessa inlåsningar innan det går att komma vidare.
Gör avfallet synligt
Både Anette Svingstedt och Hervé Corvellec är således kritiska till den cirkulära ekonomin som metod för få avfallet att försvinna.
– Cirkeln i sig är intressant eftersom det är en symbol för det eviga. Är det därför vi tycker om den cirkulära ekonomin, för att vi tror att vi kan leva som vi gör bara vi gör det cirkulärt?
Enligt Hervé Corvellec behöver man dock inte vara särskilt historiskt insatt för att veta att varje gång man har pratat om det perfekta samhället så har det slutat illa. Det säger sig själv, anser han, att om sju miljarder människor ska förverkliga sig själv i samma utsträckning som vi i väst gör i dag så räcker inte resurserna till. Istället föreslår han att vi bör lära oss att umgås med avfallet och göra det mer synligt. Ett sådant exempel är avfallsmärkning.
– Det bör råda ett totalt producentansvar. Precis som jag vill veta vad jag äter vill jag veta hur många hundratals liter avfall som ligger bakom en tröja eller en mobiltelefon.
Andra förslag är att förbjuda produkter som inte kan återvinnas och synliggöra kopplingen mellan avfall och konsumtion.
– Konsumerar vi mycket producerar vi också mycket avfall. Då gäller det att ta hand om det. Antingen hamnar vi i avfallshelvetet eller så gör det synliga samhället att vi får ett mer hållbart samhälle.
Text: Izabella Rosengren, på uppdrag av forskning.se
