— Den pedagogiska forskningen måste ta plats i utbildningsdebatten
Medan 1960-talets stora utbildningsreformer i stor utsträckning var förankrade i forskningsresultat, har dagens pedagogiska forskning minimalt inflytande över utbildningspolitikens innehåll. Det finns all anledning att hysa oro över den pedagogiska forskningens och dess företrädares osynlighet i utbildningsdebatten, skriver Bengt Persson, professor i specialpedagogik vid Högskolan i Borås.
Frågor som rör skola och utbildning har under senare år blivit allt viktigare i den offentliga debatten. Folk i allmänhet engagerar sig i skolfrågor på ett sätt som vi inte känner igen ens från de stora utbildningsreformerna i början av 1990-talet. Samtidigt med denna glädjande utveckling kan vi konstatera att den pedagogiska forskningen tappat inflytande i utbildningspolitiken och att lärare och forskare sällan hörs i skoldebatten.
Detta fenomen uppmärksammades intressant nog i en statlig utredning redan 2001. Utredarna skriver i betänkandet Samverkande styrning att pedagogernas frånvaro i debatten kan förklaras med dess "en-fråge-karaktär" och att "... man inser att skolan antagligen skulle må bättre av en debatt som inte är så förenklad och för att man dessutom anser att det egna arbetet — genom denna typ av diskussion — trivialiseras till relativt okomplicerade överväganden, som nästintill vem som helst skulle kunna utföra".
Forskningens bristande inflytande
Jämför man med 1960-talets stora utbildningsreformer, som i stor utsträckning var förankrade i resultat från storskaliga forskningsstudier, ser man att dagens pedagogiska forskning har minimalt inflytande över utbildningspolitikens innehåll. Internationella jämförande kunskapsmätningar som pisa, pirls och timss har övertagit forskningens roll som utbildningspolitisk riktningsgivare och utbildningsministern har i olika sammanhang hävdat att svensk pedagogisk forskning "inte håller måttet". Om så vore fallet finns anledning att fråga sig vad landets drygt hundra pedagogik-professorer, deras doktorander och lektorer håller på med.
Det kan vara intressant att fundera över konsekvenserna av en sådan inställning till den forskning staten själv finansierar. Även i Norge har resultaten från internationella kunskapsmätninger fått politiska konsekvenser och där vållat näst intill ett nationellt trauma. Men till skillnad från i Sverige väljer man att söka stöd i den pedagogiska forskningen för att analysera problemet och finna lösningar. För ett drygt år sedan bjöd sålunda statsminister Stoltenberg och kunskapsminister Solhjell in sex av landets pedagogikprofessorer till en diskussion om hur man gemensamt skulle kunna förbättra den norska skolan. Forskningen tas seriöst samtidigt som forskarna själva tvingas visa på vilket sätt deras resultat kan komma till användning.
Läs hela inlägget i tidningen Tvärsnitt
Bengt Persson
Professor i specialpedagogik vid Högskolan i Borås
2009-11-13
1 kommentar
Framtidens forskning
Det var 1977 och jag hade just debuterat som doktorand i ekonomisk historia. Med bakgrund i studier av både konventionell och marxistisk ekonomisk teori hade jag bestämt mig för att utforska riktigt långa vågor i ekonomin, så kallade Kondratief-cykler, och var redan inläst på litteraturen. Föga anade jag att jag bara något halvår senare skulle ha övergivit hela projektet för att istället vara djupt försjunken i religionshistoriska frågor.
Det fanns goda skäl till strömkantringen i mina forskningsintressen. Ett av skälen var att en doktorandkamrat effektivt hade smulat sönder tesen om självgenererande långa vågor i ekonomin. Ett annat skäl var att mitt intresse för mänskligt tänkande hade börjat återväckas i den takt som jag gradvis avlägsnat mig från en alltför enkel materialism. Det ena gav det andra och snart fann jag mig inbegripen i ingående studier av handskrivna religiösa självbiografier från 1700-talets herrnhutare.
Från herrnhutarna gick vägen till upplysningens inverkan på hantverkare i Sverige, bland annat via studier av bokinnehav i bouppteckningar, och därefter via studier av kärlek och sexualitet till självmordets historia, brottslighet och så vidare. Jag förutsåg det ena skiftet i mina intressen lika lite som det andra. Böcker som under en viss period på sin höjd väckt ett förstrött intresse, och mest hade tjänat som ett slags trivsam kuliss i bibliotekets hyllor, kunde i nästa period vara just dem som fångade hela min uppmärksamhet.
Med tiden återvände jag till mina intressen från 1970-talet, till mina mer materialistiska banor liksom till studiet av riktigt långa förlopp. Men nu skedde det mot bakgrund av en orientering mot kulturellt evolutionära processer och därför på ett annat sätt än förr. Detta har i sin tur lett till studier av lagarnas långa historia. Att jag från Kondratief med tiden på krokiga vägar skulle ledas ända till Hammurabi av Babylon var förstås inte heller något jag hade förutsett. Däremot har jag inga svårigheter att i efterhand se tydliga linjer och gemensamma nämnare i det som ytligt sett ser ut som ett hoppande hit och dit.
Troligen delar jag svårigheten att förutse de egna framtida forskningsvägarna med flertalet forskare. Men om det nu är så här svårt för en enskild forskare att predicera vad han själv ska komma att hålla på med, hur svårt är det då inte att göra träffsäkra förutsägelser av vad en hel kår av forskare kommer att ägna sin möda åt?
Att skåda långt bakåt kan vara värdefullt för att underlätta sådana förutsägelser. Och att försöka sig på en diskussion av de frågor som human- och samhällsvetare särskilt och tillsammans borde ägna sig mer åt framöver, skulle kunna bereda väg för lite mer av samarbete och lite mindre av sådana enslingsarbeten som i så hög grad präglat åtminstone min generation av forskare, särskilt inom humaniora. Men det är värdefullt bara så länge solitären fortsätter att ha en erkänd plats i systemet, och bara så länge man inser att mycket av framtidens forskningsfrågor förblir omöjliga att förutse — för kåren likaväl som för den enskilde forskaren.
Arne Jarrick
Huvudsekreterare vid ämnesrådet för humanioraoch samhällsvetenskap, Vetenskapsrådet
2009-11-02
Inga kommentarer
