Ända in i hemmet

“It is my observation that the symptoms related to cyber-stalking and e-harassment may be more intense than in-person harassment, as the impact is more devastating due to the 24/7 nature of online communication, inability to escape to a safe place, and global access of the information.”

Den här tanken är mycket vanlig. Faktum är att de flesta forskare nämner just detta som en av de saker som gör nätmobbning till nätmobbning. Utan undantag är detta allmänna resonemang och alltid utan att hänvisa till någon studie. Ett annat citat ur en forskningsöversikt om nätmobbning:

”Traditionella mobbningsincidenter inträffar oftast i skolan och upphör så snart offret kommer hem.”(min översättning)

Återigen ingen källhänvisning och bara en sorts allmänt funderande. Lite som när man sitter hemma och resonerar och kommer fram till att så här måste det ju vara. Det gör mig misstänksam. Självklart får man inte bedriva forskning på samma sätt som man snackar lite allmänt vid middagen hemma. Kan det vara så att de som forskar har tagit på sig fel glasögon? Kan dessa allmänna resonemang och antaganden bygga på forskarens egna antaganden? Det rimligaste vore ju att fråga barn om hur man kan tänka om traditionell respektive nätbaserad mobbning. Om man nu är intresserad av jämförelser.

Det kan ju mycket väl vara så att de har rätt; den som är utsatt för traditionell mobbning lämnar den bakom sig när hon går hem från skolan. Samtidigt finns det mycket som tyder på att det inte förhåller sig på det sättet. Det finns studier som visar att mobbning sätter djupa spår i en människas liv, även i vuxen ålder. Och dessa studier gjordes ju innan internet fanns.

En 15-årig flicka som jag intervjuade kommenterade den här påstådda skillnaden:

”Den som säger så har aldrig blivit mobbad. Tror de att jag lämnar mobbningen på skolgården när jag går hem?”

Det blir så självklart när hon säger så. Det är klart att nätmobbningen inte skiljer sig från traditionell mobbning i den bemärkelsen. Det betyder inte att allt tänker som hon men det är en viktig påminnelse om att det finns andra sätt att tänka. Och en uppmaning om att vi inte kan föra allmänna resonemang om så här viktiga saker. Vi måste fråga dem det gäller.