En sten säger mer än tusen runor

- Runinskrifternas språk och sakliga upplysningar är rätt välutforskade, men vi vet lite om hur den vikingatida människan läste en runsten säger Marco Bianchi vid institutionen för nordiska språk, som i sin avhandling har studerat vikingatida skriftkultur i Uppland och Södermanland.

Det finns ett antal inskrifter med runor som inte ger någon språklig mening. I Uppland finns de både i områden som är rika på runstenar och i de runstensglesa delarna av landskapet.

- Men ju färre runstenar som finns i närheten, desto sämre skribenter är ristarna av dessa icke-språkliga inskrifter. Det viktiga var alltså inte att förmedla ett språkligt budskap, utan att skapa en runristning som uppfattades som trovärdig av omgivningen, menar Marco Bianchi.

Runinskrifter som helt saknar språkligt innehåll är dock ganska sällsynta. På de flesta runstenarna kan man läsa en liten berättelse i form av en minnesinskrift som ofta slingrar sig kors och tvärs över en stor stenyta. Vid en första anblick kan runinskrifterna verka kaotiska, men de är i själva verket mycket välstrukturerade. Oftast är de avsedda att läsas från det nedre vänstra hörnet. En annan observation som Marco Bianchi har gjort är att många runstenar inte har någon given läsordning. Olika delar av inskriften är då visuellt avskilda från varandra och går att läsa i den ordning läsaren önskar.

- Man kan jämföra en runstenstext med ett tidningsuppslag eller en webbsida, där läsaren lockas med rubriksättningar och bilder, säger Marco Bianchi.

Det visuella upplägget strukturerar inte bara det språkliga meddelandet, utan kompletterar och nyanserar det också.

- På många runstenar är samspelet mellan ornamentiken och runorna påtagligt. För den vikingatida människan var runorna endast en del av runstenens budskap, berättar han.