Idrottens fostrande effekter är överdrivna

Resultaten från undersökningen visar att unga som föreningsidrottar rapporterar sig ha en starkare självkänsla, upplever sig vara fysiskt och socialt mer kompetenta, upplever sig ha färre besvär med sin hälsa, agerar något mer moraliskt samt dricker mer sällan alkohol och röker mindre ofta än sina jämnåriga kamrater som inte föreningsidrottar.

Resultaten visar emellertid att utvecklingen hos de båda grupperna över tid i stort är likartade och att skillnader mellan dessa grupper främst beror på att de barn och ungdomar som kommer från gynnsamma förhållanden är överrepresenterade inom föreningsidrotten.

- Idrotten fungerar därför till viss del som en social selektionsarena, där barn och ungdomar med redan väl utvecklade egenskaper i högre grad börjar idrotta medan unga med mindre utvecklade egenskaper oftare slutar idrotta. Kvar inom idrotten finner vi följaktligen barn och ungdomar med mer positiva psykosociala egenskaper, säger Stefan Wagnsson.

- Detta visar att den verksamhet som bedrivs inom olika föreningar inte har så stor betydelse för ungas fostran. Snarare handlar det om faktorer som är kopplade till barnens kön, naturliga mognad samt etniska och socioekonomiska bakgrund. Med stor sannolikhet är det den fostran som sker i hemmet och i skolan, där barn och ungdomar tillbringar den största delen av sin tid, som har störst betydelse för ungas psykiska och sociala utveckling, menar Stefan Wagnsson.

I undersökningen framkom dock att föreningsidrotten har en outnyttjad potential att verka som en stark fostransmiljö. När barnen och ungdomarna upplever att de vistas i en grupp med ledare som diskuterar hur man ska bete sig mot varandra, där alla får ta del av uppmärksamheten och respekteras samt får beröm oavsett färdighetsnivå ökar detta sannolikheten att unga idrottare fostras i positiv riktning.

Avhandlingens titel: Föreningsidrott som socialisationsmiljö - en studie av idrottens betydelse för barns och ungdomars psykosociala utveckling