Ny metodik för att utvärdera miljöfarliga ämnen
Sopbergen runt om i världen växer. Dessa deponier släpper ifrån sig miljöfarliga ämnen från alltmer komplexa produkter, som kommer att skapa problem för människan och miljön i flera generationer. Dr Britt-Marie Svensson, anställd som laboratorieingenjör vid Högskolan Kristianstad, presenterar i sin avhandling en ny metodik för att utvärdera de miljöfarliga ämnena.
– Avfall har uppkommit i alla samhällen, i alla tider. Det vanligaste sättet att hand om det har varit att samla avfallet i soptippar på mark som ansetts obrukbar, till exempel i sankmarker utanför bebyggelsen.
– I takt med ökad konsumtion och produktion har också mängderna avfall ökat, säger Britt-Marie Svensson, som nyligen disputerade med avhandlingen Methodology for Evaluation of Hazards from Solid Waste and Landfill-Generated Leachate.
De miljöfarliga ämnena kommer från produkter som deponerats eller bildas när avfallet bryts ner och läcker ut med lakvattnet.
– Lakvatten bildas främst av nederbörd, som faller över deponin. Det vatten som kommer in i soptippen tar med sig många av de ämnen, som finns i tippen, när det rinner ut, förklarar Britt-Marie.
– Syftet med min avhandling har varit att utarbeta en metodik för att utvärdera de miljöfarliga ämnen, som kommer från avfall och lakvatten från soptippar.
Metodiken hon presenterar utgår från ett analys- och utvärderingsprotokoll, LAQUA-protokollet, som Britt-Marie varit med om att ta fram för bestämning av miljögifter i olika förorenade vatten.
Nyheten med utvärderingsprotokollet är att det, förutom oorganiska ämnen som metaller och näringsämnen, även innehåller analysmetoder för olika organiska ämnen med olika kemiska egenskaper. De kemiska analyserna kompletteras dessutom med ett biologiskt giftighetstest, så kallat akut toxicitetstest.
– Det är ett test där vi använder oss av det lilla saltvattentåliga kräftdjuret Artemia, som säljs som föda åt akvariefiskar. Djuret påverkas direkt av höga halter av föroreningar, berättar Britt-Marie.
Genom att lägga en bestämd mängd kräftdjur i behållare med olika koncentrationer av lakvatten under 24 timmar har hon sett vid vilken koncentration djuren fått rörelsestörningar. Därefter har hon jämfört resultaten från tester med obehandlat lakvatten, respektive behandlat med olika reningstekniker.
– På det viset har jag, med hjälp av en vattenlevande organism, kunnat bedöma effektiviteten på olika reningsmetoder.
– Sett ur ett ekologiskt och ekonomiskt hållbart perspektiv är den bästa metoden för att rena lakvattnet ett geologiskt filter med en mix av torv och aska, konstaterar Britt-Marie.
Hennes forskning visar att just blandningen av torv och aska med kolinnehåll är bra på att ta bort både metaller och organiska ämnen från det förorenade lakvattnet. Den kunskapen har redan bidragit till att en anläggning för lokal rening av lakvatten har kunnat byggas i anslutning till Stena Metalls deponi i Halmstad.
Kontaktinformation
Britt-Marie Svensson, tel: 044-203167, e-post: britt-marie.svensson@hkr.se
