Allemansrätt för kultur kan bli verklighet
Hur kan upphovsrätten till konstverk, musik eller andra kulturella uttryck omhärdertas på ett bra sätt – samtidigt som allmänheten får en rimlig tillgång? Frågan blir allt mer aktuellt i samband med den digitala utvecklingen. En ny avhandling från Handelshögskolan vid Göteborgs universitet visar att det finns rättsliga möjligheter till en kulturell allmänning som tar hänsyn till de olika sidorna.
– I takt med utvecklingen ändras våra värden kring kultur. Se bara på diskussionen kring musik där ena sidan kämpar för äganderätt, begränsningar och ersättningar, och på andra sidan står de som förespråkar fri tillgång. Jag har undersökt om det går att hitta ett flexibelt förhållningssätt, som bevarar rättigheter men också ger tillgång.
Det berättar Merima Bruncevic som är forskare och lärare vid juridiska institutionen på Handelshögskolan. Hon har en bakgrund inom underhållningsbranschen där hon arbetade med immaterialrättsliga frågor. Intresset väcktes för möjligheten att hitta en ”gyllene medelväg” – och se om det går att göra utifrån de regelverk som redan idag styr dessa frågor.
– Jag vill jämföra det med allemansrätten. Den tar inte bort ägarens rättighet till sin mark, men den ger allmänheten tillgång till egendomen på ett rimligt sätt. Man brukar tala om ”värden som ägaren får tåla”. Tanken är att föra över detta tankesätt till konst och annan kultur. Istället för äganderätt kan man tala om commons, allmänningar.
Merima Bruncevic använder begreppet cultural commons: en kulturell allmänning. Det anknyter till tankarna i den öppna licenseringsformen creative commons som är populär på nätet. Hon har undersökt de rättsliga områden som berörs och identifierat vilka möjligheter som finns inom befintliga regelverk. TRIPS, Agreement on Trade Related Aspects of Intellectual Property Rights, är det internationella WTO-avtal som reglerar immaterialrättsliga frågor.
– Diskussionen som jag för är på lagstiftande nivå, och det visar att det finns goda rättsliga möjligheter för lagstiftare, till exempel i form av EU-direktiv eller inom TRIPS. Det innebär att vi inte längre bara behöver prata om dessa möjligheter – det går faktiskt att göra något åt det.
Frågan är aktuell för digitala former som musik och film, men också för fysiska konstverk som Merima Bruncevic särskilt har studerat i avhandlingen. Hon nämner ett exempel på ett rättsligt komplicerat fall som slutade i en sorts allmänning. Det handlar om den polsk-judiske kulturarbetaren Bruno Schulz vars väggmålning hos nazisten Felix Landau återupptäcktes i början av 2000-talet i Ukraina.
– Ett israeliskt museum gick in och tog med sig delar av väggen. Händelsen blev en internationell kontrovers som ställde många frågor på sin spets kring bland annat äganderätt, upphovsrätt, kulturarvsskydd – och detta med flera olika stater inblandade. Till slut skedde en förlikning där de borttagna delarna av konstverket ägandemässigt tillföll Ukraina, men förintelsemuseet i Israel fick tillgång att visa det.
– Idag behöver vi inte längre heller begränsa oss att tala kring konst i fysisk form. Olika digitala lösningar ger möjligheter att återbilda konstverk som går att flytta oberoende av plats. Det handlar inte längre bara om det som hänger i Louvren, utan vilken tillgång som människor i hela världen har rätt till, menar Merima Bruncevic.
FAKTA
Avhandlingen ”Fixing the Shadows – Access to Art and the Legal Concept of the Cultural Commons” presenterades den 2 juni 2014 vid Juridiska institutionen, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.
Läs hela avhandlingen här: http://hdl.handle.net/2077/35600
