Forskning visar att det inte går att sätta likhetstecken mellan barn som hårdtränas från tidig ålder och medaljframgångar senare i livet. Ändå går elitsatsningarna lägre ner i åldrarna och det är i dag inte ovanligt med barn under 15 år på prispallarna.
Sommarens fotbollscuper och ridläger börjar så sakteliga att gå mot sina slut och om inte fotbolls-EM har fått barnen att drömma om en idrottskarriär kommer säkerligen OS att göra det. Huruvida det är försvarbart att redan i tidig ålder inleda en elitträning är dock en fråga som debatterats flitigt de senaste åren.
Onödigt att börja tidigt
Det finns i dag ingen allmänt accepterad definition på vad en elitsatsning är eller hur gammal man bör vara när den inleds. Att bedriva forskning på området har nämligen visat sig vara problematiskt.
– Det är inte alldeles lätt att bedriva denna typ av studier eftersom det av etiska skäl inte går att dela in barn i olika grupper, utsätta dem för olika hård träning och sen utvärdera effekterna, säger Karin Redelius, professor i idrottspedagogik vid Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH.
Den forskning som finns har dock visat att tidiga elitsatsningar inte är lika med ökade medaljchanser senare i livet. Trots detta kryper elitsatsningarna allt längre ner i åldrarna och i dag finns till exempel speciella skolor där åttaåringar tränar 25 timmar i veckan. Enligt en undersökning som Sveriges Radio gjorde 2013 uppgav ett 40-tal föreningar av 161 att de hade elitsatsningar för barn under 13 år. Helt i onödan enligt forskarna.
– Innan puberteten är det svårt att avgöra vem som kommer att bli bäst och den generella inriktningen är därför är att barn bör träna allsidigt och inte specialisera sig förrän i mitten av tonåren, säger Karin Redelius.
Skadorna
I Sveriges Radios undersökning framgick även att av 90 tillfrågade läkare och sjukgymnaster som jobbar med idrottsskador bland barn och ungdomar, ansåg sex av tio att de fysiska skadorna ökat de senaste 5-10 åren.
Kort efter att undersökningen blivit offentlig publicerade idrottsläkare-, psykologer och före detta elitidrottare en debattartikel i Svenska Dagbladet där de bland annat krävde att Riksidrottsförbundet skulle stoppa allt stöd till klubbar som bedrev elitsatsning för barn under 12 år. Samtidigt avslöjade SVT att många kommuner ville dra in det ekonomiska stödet till klubbar som elitsatsar på barn under 13 år.
Det är inte bara risken för fysiska skador som ökar i takt med att träningen går från lek till allvar. Inom idrott är det topprestationer som premieras och vuxna som väljer ut vilka som ska ingå i elitsatsningen. Denna selektering riskerar inte bara att bryta upp kompisar och sänka ambitionen hos de som blivit bortvalda, utan även leda till prestationsångest, depression och ätstörningar hos den som blivit utvald. Att bara spela för att motionera och för att det är kul finns det oftast ingen plats för.
Enligt Erwin Apitzsch, idrottspsykolog vid Lunds universitet, är mentala problem särskilt tydliga i mätbara idrotter.
– Som idrottspsykolog har jag kommit i kontakt med både svenska och internationella elitidrottare som har mentala problem. Har man som spjutkastare flera gånger kastat över 80 meter på träning, men i tävling aldrig nått längre än 75 meter, är det uppenbart ett psykologiskt problem, säger han.
Han konstaterar att trots att det pratas mycket om hur viktig den mentala träningen är, läggs väldigt lite tid på det, vilket leder till att barnen inte kan hantera de förväntningar som ställs på dem.
… men så gör även stresståligheten
Något det inte pratas lika mycket om är de fysiska och psykologiska fördelarna med att elitsatsa i tidig ålder. Förutom en allsidig träning och medvetande om kroppen tycker Erwin Apitzsch inte att man ska underskatta idrottens inverkan på deltagarnas förmåga att sätta upp mål och strukturera sin tid.
– Inom tävlingsidrotten är det viktigt att skilja på resultatmål och processmål. För att motivera sig för systematisk och långsiktig träning har man resultatmål i form av att få en OS-medalj. I den konkreta tävlingssituationen är det processmål som gäller, det vill säga hur man ska göra för att uppnå sitt resultatmål. En höjdhoppare ska alltså inte tänka ”jag måste klara den här höjden” utan ”så här ska jag göra för att klara höjden” och se sig utföra ett optimalt hopp.
Denna mentala teknik är till nytta även i vardagslivet och hjälper oss bland annat att blir mer stresståliga, fokusera på rätt saker och hantera målsättningsprocessen.
En annan fördel enligt Erwin Apitzsch är att deltagare i lagidrotter får insikt och kunskap om hur man i en grupp utnyttjar enskilda deltagares kompetens och vad ett framgångsrikt lagarbete innebär.
Karin Redelius är lite mer tveksam till de tidiga fördelarna.
– Det är klart att man kan ha fördel av att lära sig en idrott eller teknisk färdighet tidigt, men det viktiga är hur en sådan satsning sker. En tidig specialisering behöver inte vara ensidig om tränarna vet vad de gör. Problemet är att vi i Sverige med vårt stora ideella engagemang sällan besitter den formen av expertis.
Text: Izabella Rosengren, frilansskribent på uppdrag av forskning.se
