I Sverige ses elitsatsningar på barn inte med odelat blida ögon. Forskning visar dessutom att det sällan är barn som går in hårt i ung ålder som vinner medaljerna. Hur kommer det sig då att länder där barn elittränas redan från åtta års ålder generellt är mer framgångsrika i internationella mästerskap?
Kubas nationalsport må vara baseball, men det är i boxning som landet har tagit flest mästerskapsmedaljer. Sedan OS i Mexico City 1968 har Kuba tagit 53 medaljer, varav 33 guld, vilket är fler än något annat land i världen. I ett land som så fullkomligt strösslat med olympiska mästare är det inte så konstigt att barn så unga som sju år står och stampar i boxningsringen på landets alla boxningscenter.
Ett av dessa center, Rafael Trejo Boxing Center, ligger på en dammig bakgata i Havannas gamla bordellkvarter. För en utomstående ser det inte mycket ut för världen – en boxningsring med flisigt trägolv och en skranglig läktare – men faktum är att det på denna lilla betongbakgård har fostrats några av Kubas främsta elitboxare. Just i dag är det dock tomt på proffs. Istället ockuperas ringen av ett femtontal intensivt skuggboxande åttaåringar med grymma höger- och vänsterkrokar.
– Fuerte! ropar tränaren Rene Pedroso till en liten tanig kille som med ens börjar att jabba dubbelt så snabbt.
Rene Pedroso är själva stereotypen av en tränare – hård, men rättvis. Det märks att barnen har en enorm respekt för honom och det är inte ovanligt att de får en lavett om de inte brukar allvar.
Sportgymnasium är målet
Efter att ha levt med och för boxning i hela sitt liv vet han vad som krävs för att nå toppen. Han har nämligen varit där själv. Som ung tog han bland annat guld i Panamerikanska spelen 1975, där Kuba för övrigt var representerade i samtliga boxningsfinaler utom två.
– Det bästa sättet att bli framgångsrik är att gå i boxningsskola. 80 till 90 procent av de som börjar här fortsätter som atleter och de som inte fortsätter har ändå nytta av sporten i hela livet.
För de barn som presterar bra väntar en plats på de statliga idrottsgymnasierna när de är drygt 12-13 år gamla. De lämnar då familj och vänner för att totalt gå upp i sporten i hopp om en karriär i landslaget.
Den här typen av hårdsatsning redan i ung ålder har diskuterats flitigt i Sverige. Å ena sidan är det bra att barnen kommer in i det tidigt och får längre tid på sig att träna. Å andra sidan kan för tidig hårdträning orsakar fysiska och psykiska problem. Den sistnämnda sidan fick 2013 vatten på sin kvarn då amerikanska forskare kunde konstatera att specialisering före tonåren inte alls leder till fler medaljer utan snarare till psykologisk stress, skador och utbrändhet. Studien publicerades i den vetenskapliga tidskriften Sports Health.
Frågan är då hur det kommer sig att länder där barn tränas för att bli elitidrottare redan från åtta års åldern, till exempel Kuba, generellt är mer framgångsrika i internationella mästerskap?
Man skulle såklart kunna peka på att ett land som har tio gånger så stor befolkning som Sverige rimligtvis borde få fram fler toppatleter. Det gäller dock inte Kuba som bara har två miljoner fler invånare än Sverige.
Framgången före individen
– Riksidrottsförbundet har fastställt att barn- och ungdomsidrotten i Sverige ska följa FN:s konvention om barns rättigheter. Det innebär bland annat att barnets bästa ska komma i första rummet. Alla länder tillämpar dock inte konventionen utan prioriterar framgångar framför enskilda personers bästa, säger Erwin Apitzsch, idrottspsykolog vid Lunds universitet.
Som exempel nämner har forna Östtyskland vars framgångar i EM, VM och OS utan tvekan var bevekelsegrunden för elitsatsningen på barn- och ungdomsverksamheten. Talangerna skildes från sina hemmiljöer och placerades på olika elitidrottscenter där dopning också förekom.
– Hur många individer som offrades på vägen till internationella framgångar är okänt, men många har vittnat om de negativa konsekvenserna som detta har fått för deras kroppar och livet efter idrottskarriären. Inför OS i Rio de Janeiro är det fortfarande ovisst om ryska friidrottare får delta på grund av den dopningskultur som har rått i Ryssland, säger han.
En annan möjlig förklaring till Kubas och liknande länders sportframgångar är tradition, samt de fördelarna en yrkeskarriär som atlet medför. Ett av barnen har exempelvis en farbror som är före detta VM-mästare i boxning. En annan vill bli proffs eftersom det innebär att han får resa och se världen. Precis som fotboll ofta ses som en väg ur fattigdom i just fattiga länder, ses boxning som en väg ut på Kuba.
Hyperaktiva barn
Klockan är två på eftermiddagen och det är olidligt varmt. Svetten lackar på samtliga, utom de unga boxarna som tränar två timmar varje dag, måndag till lördag. En timme teknik, en timme lek, till exempel fotboll.
Skuggboxningen går över i uthållighetsträning. Barnen ställer sig under ett järnrör som egentligen är en del av grannhusets byggnadsställning. Där får de sedan hänga tills det bara är en kvar. Den taniga killen grimaserar av ansträngningen, medan hans motståndare visslar obekymrat.
– De flesta av barnen här är hyperaktiva och gillar att slåss. Jag får ofta höra av lärare och föräldrar hur dåligt barnen har uppfört sig och det är inte ovanligt att föräldrarna skickar hit barnen som en sista utväg – därav den hårda disciplinen.
Eric Slandiy Rubio, 8 år, är en av pojkarna som uppförde sig dåligt i skolan.
– Jag var inte duktig i skolan utan uppförde mig illa och hamnade ofta i slagsmål, säger han.
När han började att boxas dröjde det inte länge innan det även började gå bättre i skolan.
– Jag älskar att boxas så jag försöker vara snäll i skolan, annars får jag inte fortsätta.
Enligt Rene Pedroso är det så det brukar går till. Boxningen blir som en ventil och efter träning brukar barnen inte orka hitta på mer hyss.
Erwin Apizsch är ingen expert i frågan, men menar att hyperaktiva barn vanligtvis inte är så bra på idrott på grund av bristande koncentrationsförmåga, koordinationssvårigheter och dålig impulskontroll.
– Det innebär att teknikidrotter och lagidrotter inte passar dem så bra. Löpning, som är en förutsebar idrott och ger utlopp för energi, torde passa bättre.
Ämnet är dock tämligen outforskat och Erwin Apizsch har inte kunnat hitta någon litteratur som stödjer varken den ena eller den andra åsikten.
Dagens träning är slut och Rene Pedroso förhör barnen på den kommande veckans schema. Barnen svarar lydigt och slänger sedan upp sina ryggsäckar med Spindelmannen-, Powerrangers- och Bilarmotiv på ryggen. Därefter ställer de sig ett prydligt led och marscherar tillsammans med sina tränare mot skolan där föräldrarna väntar.
Text: Izabella Rosengren, frilansskribent på uppdrag av forskning.se
