#metoo ställde pressetiken på ända

Flera av de misstänkta förövarna under #metoo har presenterats med namn och bild. De är inte dömda, ibland ligger händelserna långt tillbaka i tiden och i något fall har de misstänkta övergreppen utretts men inte kunnat bevisas.

Det är omständigheter som tidigare varit skäl för redaktörer att ofta avstå från att gå ut med namn. Är det trycket från sociala medier som fått en del av de etablerade medierna att ändra sina gränser?

Kan ändras igen

– När vi har #metoo på distans kommer nog redaktionerna att ställa sig frågan: hur agerade vi egentligen? Vilka alternativ hade vi? Då kan det hända att policyn ändras igen, säger Torbjörn von Krogh, medieforskare knuten till Mittuniversitetet och tidigare chefredaktör för Pressens Tidning.

Kanske har ändå en ny slags semianonymitet skapats i samband med #metoo. Torbjörn von Krogh pekar på Dagens Nyheters artikel om den så kallade Kulturprofilen. Artikeln är en hybrid mellan att namnge eller inte. Identitetsmarkörerna var så många och så tydliga att alla som kände till Kulturprofilen genast visste vem tidningen skrev om. Men för alla utanför den kretsen var han fortfarande okänd.

– Många fällningar i Pressens Opinionsnämnd (PO) handlar om att det har gått att identifiera personer trots att namnet inte satts ut. Dagens Nyheter försvarade sin publicering av med att det var ok att den krets som visste vem har var kunde identifiera honom. Men inför andra skyddade tidningen honom. Det är en värdering som är ny i de här sammanhangen. PO har å sin sida uttryck att det kan vara rätt med en sådan publicering.

Problem överlåta sanningen på läsaren

Susanne Wigorts Yngvesson är docent i etik vid Teologiska högskolan Stockholm och forskar om medieetik. Hon har fäst sig vid den stora mängden vittnesmål som publicerats anonymt och ser problem i att sanningshalten i berättelserna inte kontrollerats av medierna.

– Att journalister tar det för självklart att vem som helst ska kunna berätta om en sak som sedan ska publiceras är inte oproblematiskt. Eventuellt kan människor identifieras eller så är vittnesmålen skrivna på ett så allmänt sätt att det skulle kunna vara vem som helst, säger hon.

De strukturella problem som har blivit synliga genom #metoo hade ändå kunnat lyftas, menar Susanne Wigorts Yngvesson. Det stora antalet vittnesmål räckte gott och väl.

Vilsenhet påverkar förtroendet

Torbjörn von Krogh drar slutsatsen att det funnits en vilsenhet i hur de etablerade medierna ska förhålla sig till sociala medier, vilket avspeglat sig i att medierna gjort olika bedömningar när det gäller namnpubliceringar.

– Redaktörerna har haft svårt att förklara sina beslut, säger han. Det är vanligt att hänvisa till att en helhetsbedömning ska användas men sällan anges vilka de olika delarna är som skapar helheten. Det gör att skälen för publiceringen ibland blir svåra att förstå för mediekonsumenterna.

Ulrika Andersson, docent i journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet och undersökningsledare på SOM-institutet, menar att otydligheten kan påverka mediernas trovärdighet.

– Risken är att människor upplever besluten om varför namn publiceras som väldigt godtyckliga. Man förstår inte vilka grunder som gäller: är man partisk i ena fallet? Håller man någon bakom ryggen? Finns det en dold agenda?

“Alla visste” inget argument

När etablerade medier har namngivit personer har de i vissa fall hänvisat till att namnet redan publicerats på sociala medier och att “alla redan visste vem personen är”.

– Det är ett argument som inte håller, säger Ulrika Andersson. Rykten kan florera var som helst. Jag förväntar mig att etablerade medier är mer professionella än så.

Torbjörn von Krogh är inne på samma spår. Etablerade medier argumenterar för att etiken är en kvalitetsmarkör, påpekar han. Att namnet publicerats på sociala medier blir i sig inte ett skäl för etablerade medier att bara följa efter utan göra en egen bedömning. Skulle grunden för publicering dessutom vara felaktig är skadan ännu värre när det är etablerade medier som är ansvariga.

Drabbar oskyldiga

En annan aspekt av namnpubliceringen är att den påstås ha bidragit till kraften i #metoo. Genom att namnet finns ute har flera kvinnor kunnat avslöja att de har utsatts av samme man. Det sätter också press på chefer att ta itu med problem som varit kända länge men sopats under mattan.

– Ja så kan det naturligtvis vara. Men var det värt det? Måste personer pekas ut? Namnpubliceringen drabbar inte bara den enskilda personen utan även personens familj och barn. Den som fått sitt namn offentliggjort blir heller aldrig fri från anklagelserna, säger Susanne Wigorts Yngvesson.

Ulrika Andersson säger att hon till viss del kan förstå resonemanget,  men att drevet som uppstår i jakten på skyldiga också medför att oskyldigas namn förekommer i spekulationerna.

– Generellt ska media vara mycket försiktig med namnpublicering och det är rättssystemet som ska bedöma skuldfrågan, framhåller hon.

Torbjörn von Krogh håller med om att medierna i sin otydlighet krattat manegen för ett ökat misstroende mot de etablerade medierna.

– Vad man kan säga är att värderingarna i pressen inte är skilda från värderingarna i samhället. De är en produkt av kultur och historia och journalisternas ambition att göra ett bra jobb. Det är därför vi har den här debatten, säger han.

Text: Lotta Nylander på uppdrag av forskning.se