Ända sedan medeltiden har vi rest med hjälp av guideboken. Och den är sig ganska lik genom seklen. Oftast i pocketformat och med samma typ av innehåll. Fortfarande populär – trots konkurrensen från nätet.
Rom är ett av världens mest klassiska turistmål. En stad med historiska lämningar sedan årtusenden. Och en stad som genererat otaliga guideböcker, från medeltid och framåt.
– Rom är en stad där alla lager finns bevarade. De medeltida vägarna bygger på de antika och väldigt lite har förändrats i stadsmiljön, säger Anna Blennow som är universitetslektor i latin vid institutionen för språk och litteraturer vid Göteborgs universitet.
Hon har lett ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt om hur guideboken utvecklats genom historien. Forskarna valde en guidebok var, från medeltiden och in på 1900-talet och studerade dem genom bland annat workshops på plats i Rom.
Beskrivningarna har förändrats
– Vi gjorde stadsvandringar där vi tog ut våra böcker på promenad för att se vad som hände om vi försökte följa dem i verkligheten. Det är först då man fullt ut förstår vilka funktioner de olika böckerna har och vilken målgrupp de riktat sig till.
Forskarna kunde stanna en halv dag vid ett monument eller en plats för att se hur de olika böckernas beskrivningar har förändrats.
– Det var stora skillnader i vad man har tyckt varit sevärt och viktigt, vackert eller fult. Det är intressant att spåra upp vad guideboken tiger om, det säger mycket om tiden.
Anna Blennow tar Piazza Navona som exempel, en ikonisk plats full av arkitektur och konst och med stora inslag av barock. Det anses fint idag, men inte under 1800-talet. Då hade guideböckerna nästan inget att säga om piazzan.
Samma sak med Caravaggio, en konstnär vars verk alla vill se idag. De ansågs under en period inte vara bra konst och finns då inte med i böckerna. Vissa platser har förändrats mycket, exempelvis Forum Romanum som grävdes ut i större omfattning i slutet av 1800-talet och först då blev ett viktigt besöksmål.
Stereotyper i befolkningen
Forskarna fann vissa stereotyper, exempelvis i beskrivningar av Roms befolkning. Först nämns de inte alls men skildras sedan som lite farliga.
– När befolkningen dyker upp i böckerna blir de ett pittoreskt inslag – men som resenären helst inte ska interagera med. Man kunde bli lurad och lokala guider påstods kunna komma med osann information.
En guidebok ska dels visa vägen och dels ge information. Den ska vara strukturerad geografiskt så att man kan ta sig fram, men också berätta tematiskt. Förslag på lagom långa promenader återkommer i alla epoker.
– De funktioner som vi hittade i guideböckerna har varit lika under alla tider. Det som har skiftat är vilka som reser och vad de har för syfte med resan.
Ekonomi och infrastruktur styr resandet
De typiska Romresenärerna är dels pilgrimer som besöker religiösa platser, dels historiskt och arkeologiskt intresserade och dels turister som mest vill strosa omkring och äta glass och dricka prosecco.
Medeltiden är pilgrimernas tid, under renässansen och framåt reste de bildade och bemedlade, på 1800-talet ger sig medelklassen ut och under 1900-talet kommer massturismen i stor skala då även arbetarklassen får råd att resa.
– Resandet påverkas mycket av ekonomi och infrastruktur. Som när järnvägsnätet byggs ut över hela Europa och när flygresor blir så pass billiga att nästan vem som helst kan flyga.
Den guidebok Anna Blennow själv djupstuderat är den allra äldsta, från 800-talet. Den finns i ett klosterbibliotek i Schweiz, i ett enda exemplar. Den är kortfattad med listor på monument, men så fiffigt upplagd att de monument som listas på bokens vänstersida också ligger på vänster sida när man rör sig genom staden, och vice versa.
– Den är som en karta i ord.
Pocketformat bäst
Bilder och kartor kommer först under 1600-talet. Alla böcker som forskarna valt hade samma storlek: pocketformat. Förlag har ibland gjort försök med större format men det enda som verkar funka i längden är den lilla pocketboken.
Vissa guideböckerna talar med en anonym, objektiv röst medan andra har en personlig ton där författaren blir en god vän. Ett exempel på det senare är Rom på 8 dagar från 1927, den första svenska guideboken om staden skriven av journalisten Ellen Rydelius.
– Hon är en pålitlig vän som man tar i handen och ger sig ut med.
Anna Blennow är besatt av guideböcker, så fort hon ska ut och resa tar hon med sig en äldre guidebok. Om den är omkring hundra år eller yngre finns de monument och hotell som den rekommenderar nästan alltid kvar.
– Det är ett jätteroligt experiment som man kan göra.
Annat värde än det digitala
Malin Zillinger som universitetslektor vid institutionen för service management och tjänstevetenskap vid Lunds universitet forskar om resenärers sätt att söka information idag. Hon konstaterar att guideboken håller ställningarna – i vår alltmer digitaliserade värld.
– Guideböckerna är fortfarande stora, det är inte så att det digitala har tagit över.
Hon konstaterar att guideboken har fått ett annat sorts värde än förr, den har vissa fördelar gentemot det digitala. Den samlar olika sorters information på ett bra sätt, den blir något som vi samlas kring och som vi litar på, mer än på nätet. Vi spenderar tid med guideboken, läser den som en roman och den blir en statussymbol, något att sätta i bokhyllan för att visa upp hur vi rest.
Digital information funkar bäst i vissa situationer: innan vi bestämt resmål, strax innan vi ska besöka till exempel ett museum för att kolla öppettider och sådant, och om vi ska boka resor och boende själva.
– Då spenderar vi mycket tid på nätet. Myten om att sökningar på internet är enkla – det stämmer inte. Det är inte alltid lätt att hitta, sökvägar är inte så logiska.
Lagom kunskap är bäst
Malin Zillinger menar att vi vill ha lagom mycket fakta innan vi ger oss ut och reser.
– Jag behöver ett visst mått av information – men inte för mycket. Jag vill vara en äventyrare och kunna upptäcka saker på plats och det gör jag inte om jag redan vet allt.
Malin Zillinger gjorde för ett antal år sedan en studie vid turistforskningsinstitutet ETOUR vid Mittuniversitetet om hur tyska guideböcker skildrade Sverige. Hon fann bland annat att de inte alltid hade så bra koll på geografin, en av dem hade exempelvis Idre i Dalarna som den nordligaste destinationen. Men det har blivit bättre konstaterar hon.
– De har bättre koll idag, de som skriver guideböcker är ofta hängivna resenärer. Det är sällan jag upptäcker några felaktigheter.
Hon fann också vissa stereotypa beskrivningar av Sverige, som ”älgarnas land” eller ”de röda stugornas kungarike” – och det lever kvar.
– Det är svårt att förändra stereotyper. Om bilden av Sverige är att där finns älgar och att det är roligt – då blir det också det som jag letar efter. Bilden av Astrid Lindgren-landet lever fortfarande starkt, beroende på att generationen som läste henne när de var små vill förmedla det vidare till sina barn.
Text: Helena Östlund, på uppdrag av forskning.se
