Kampen mot vinterkräksjukan
Se upp för vinterkräksjukan. Ny forskning tyder på att det smittsamma viruset även kan transporteras i pyttesmå vattendroppar. Därmed räknas det som luftburet och kompletterande metoder kan behövas för att begränsa smittspridningen.
Vinterkräksjukan är den vanligaste orsaken till mag- och tarminfektioner i vår del av världen. Den drabbar ungefär en halv miljon svenskar varje år, och ger bland annat upphov till illamående, kräkningar och diarréer som varar i en till tre dagar hos normalt friska personer.
För riskgrupper är det värre. En studie från Sahlgrenska akademin 2012 visade att var femte patient över 80 år avled en månad efter insjuknandet, och liknande resultat har rapporterats i Nederländerna och i USA.
På sjukhus kan vinterkräksjukan sprida sig som en löpeld. Förutom att orsaka lidande för både patienter och personal kostar den årligen stora belopp – miljontals kronor för enskilda sjukhus enligt Folkhälsomyndigheten.
Vinterkräksjukan orsakas av familjen calicivirus (huvudsakligen norovirus, men även sapovirus). Säsongen brukar vara mellan november och april och nå sin kulmen mellan januari och mars. Men vi kan bli smittade under hela året. Viruset är mycket smittsamt och det krävs bara 10-100 viruspartiklar för att orsaka en infektion. En sjuk person kan utsöndra stora mängder virus i avföringen eller genom kräkningar, och virusen överlever länge i miljön och kan smitta från till exempel textilier och förorenade livsmedel. Norovirus saknar hölje och sådana virus är svåra att avdöda. De flesta alkoholbaserade handdesinfektionsmedel har inte god effekt mot norovirus. Det är därför viktigt att man mekaniskt rengör händerna med tvål och vatten för att ta bort så stor virusmängd som möjligt. Studier har visat att 30 procent av dem som blir smittade endast blir bärare av viruset, utan egna symtom. Källor: Folkhälsomyndigheten och 1177 VårdguidenSmittsamt och tåligt virus
Går det att minska utbrottens omfattning? Det försöker Jakob Löndahl, som är docent i aerosolteknologi vid Lunds tekniska högskola, att ta reda på just nu. Han undersöker bland annat om det tarmvirus som orsakar vinterkräksjukan även kan smitta via luften – inte bara genom kontakt med smittade personer och födoämnen som man tidigare har trott.
Kan sprida genom vätskedroppar
– Det är en kvalificerad gissning. När man kräks och spolar toaletter kommer en massa aerosol ut i luften, och det är känt sedan tidigare att viruset är ganska robust och att det överlever lång tid ute i miljön.
Aerosol (från grekiska: aer, ”luft” och latin: solutio, ”lösning”) är små partiklar som är finfördelade i en gas. Partiklarna kan vara fasta eller flytande, och aerosolen innefattar både gasen och partiklarna.
Tidigare har man tänkt att viruset finns i stora droppar som trillar ner på marken, och att det sedan inte sprids mer via luften. Men riktigt så fungerar inte aerosol. Bildas stora droppar så bildas i princip alltid en massa små droppar också, som vi inte ser.
Enligt honom är det i så fall möjligt att partiklarna hamnar i munhålan när vi andas in luften, och att de sedan når mag- och tarmkanalen när vi sväljer.
Virus kan infektera näsan vilka typer av värdceller som helst. De varierar mycket i storlek. De minsta virusen – parvovirus – mäter 18-26 nanometer i diameter medan det största viruset – mimivirus – mäter 400 nanometer i diameter och är därmed större än de minsta bakterierna. En viruspartikel består dels av genetiskt material i form av en nukleinsyra, RNA eller DNA, som antingen är dubbelsträngat eller enkelsträngat, och kan vara linjärt eller cirkulärt. Källa: WikipediaCalicivirus är små RNA-virus
Calicivirus, som orsaka vinterkräksjuken, är enkelsträngade RNA-virus i storleken 30–35 nanometer.
– Våra ännu opublicerade resultat tyder på att viruset kanske även kan överleva i väldigt små droppar som håller sig svävande i luften under många timmar.
Jakob Löndahl och hans team mäter i första hand inomhusluften på sjukhus i samband med rapporterade eller misstänkta utbrott.
– Vi drar in luft med högt flöde i en apparat som fungerar som en liten cyklon, som samlar in partiklarna i en vätskebehållare på 15 milliliter.
För att få storleksinformation använder forskarna ett annat instrument, där aerosolpartiklarna kommer olika långt ner i instrumentet beroende på vilken storlek de har. De använder även en optisk mätteknik för att mäta fluorescerande partiklar i luften. Denna metod är inte specifik för virus, men talar om hur mycket biologiska ämnen det finns i luften.
Tar reda på överlevnad i luften
Forskarna utför även rent experimentella labbstudier för att ta reda på om viruset kan överleva i luften.
– Vi använder oss av en liknande typ av norovirus, från möss. De smittar inte människor och är jämförelsevis enkla att hantera. Vi genererar en virusaerosol, samlar sedan in den igen och odlar det insamlade materialet i musceller. Om virusen då har förmåga att replikera i cellkulturen vet vi att de har överlevt.
När studien blir färdig 2021 kommer resultaten förhoppningsvis att ge oss en mer komplett bild av vinterkräksjukan. Om det visar sig att viruset även överlever lång tid i luften i små vätskedroppar, öppnas flera kompletterande möjligheter att minska smittspridningen.
– Bra ventilation, luftrenare, hygienrutiner för personalen. Man kan till exempel hålla dörrar stängda och fälla ner locket innan man spolar toaletten. I sjukhus skulle man även kunna tänka sig andningsskydd i situationer med hög misstänkt luftsmitta, precis i samband med kräkningar eller diarréer. Enpersonsrum är kanske också att föredra framför flerbäddsrum, eller att man isolerar patienten.
Kan man tänka sig att vi får virusdetektorer i framtiden, i och med att det redan finns teknik för att samla in och analysera luftprover?
– Tekniken är inte riktigt där än, men det är väl en förhoppning man skulle kunna ha att nå dit och en mer långsiktig ambition för oss och många andra forskare. I bästa fall skulle man kunna utveckla någonting som mäter luft och signalerar när det finns norovirus i luften.
Vinterkräksjukan har varit känd sedan åtminstone 1929, men det har varit svårt för forskare att utveckla ett vaccin. Ett hinder är att noroviruset, som orsakar merparten av utbrotten, är föränderligt och uppträder i olika varianter. Ett annat är att forskare inte har kunnat odla viruset i labbmiljö förrän alldeles nyligen. Det var först 2016 en amerikansk forskargrupp ledd av Mary Estes lyckades med det genom att använda stamceller från människors tunntarm och tillföra galla. Genombrottet innebär ett stort steg framåt i jakten på ett vaccin, och kliniska tester förväntas nå fas III (300-3 000 eller fler människor) redan om några år, det vill säga sista steget i klinisk läkemedelsutveckling.Utdragen jakt på vaccin
Jakob Löndahl var själv delvis involverad i ett storskaligt projekt för några år sedan, när en forskargrupp vid Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) försökte utveckla en virusvarnare. Projektet finansierades av ett europeiskt forskningskonsortium och involverade flera svenska lärosäten och det medicintekniska företaget Getinge.
Produktutveckling
Wouter Metsola van der Wijngaart, professor i mikro- och nanosystem vid KTH, var en av de personer som arbetade med projektet. Han berättar att forskarna gjorde tekniska framsteg med enskilda komponenter, men att man aldrig hann integrera allt i ett och samma instrument innan projektet avslutades 2017.
Det som ställde till det var framför allt arbetet med sensorn. Den ursprungliga varianten, som utvecklades av en partner, visade sig inte fungera alls. När forskarna sedan väl lyckades utveckla en annan variant som fungerade hade tiden hunnit sticka i väg. Getinge bestämde sig i slutänden för att inte gå vidare med någon produktutveckling.
Kräver mer forskning
Arbetet var dock inte förgäves. Tekniken för att fånga in och koncentrera partiklar från luft har gått framåt tack vare forskningen. Det skulle dock kräva ett omfattande arbete – fem till tio år och mycket pengar – för att ta fram en fungerande och fälttestad virusvarnare som omedelbart reagerar på virus i luften, menar Wouter Metsola van der Wijngaart.
– Det är där inspiration och transpiration kommer in.
Det återstår att se om virusvarnare blir ett av flera vapen i kampen mot vinterkräksjukan i framtiden. Men om två år får vi åtminstone en klarare bild av hur viruset färdas i luften.
Text: Anton Dilber på uppdrag av forskning.se
Fyra skydd mot vinterkräksjuka
