Redan vid ett års ålder kan man upptäcka tecken på allvarligt utåtagerande beteende hos barn. När barnet blir äldre kan aggressiviteten leda till stora problem. Med tidiga insatser har man en chans att vända utvecklingen.
Vi är många som kommer ihåg de stökiga eleverna i klassen. De som snattade, slogs på rasterna och började röka tidigt. En del av dessa var helt enkelt normalt trotsiga och lever nu ett bra och lugnt liv som vuxna. Men för några få var det tidiga varningstecken på riskbeteende som sedan ledde vidare till ett liv präglat av kriminalitet.
Trots och tonårsbråk är normalt
Nästan alla tonåringar har en tendens att bryta mot regler och normer i samhället. Det anses som helt normalt. Björn Hofvander, psykolog och docent i rättspsykiatri, har själv två tonåringar hemma, men tycker att tonårsbråken – precis som i de flesta familjer – faller inom ramen för det normala. Men 1–5 procent av alla barn har ett allvarligt utåtagerande beteende, vars första tecken kan upptäckas redan i ettårsåldern. När dessa barn blir äldre får de ofta stora problem med uppförande, psykisk ohälsa, negativa relationer och så småningom kriminalitet.
– Trotsbeteende förekommer hos nästan alla barn. Man vill inte ta på sig overallen, vill ha glass i affären eller tänker inte gå hem från dagis. Men barn i riskgruppen är mer högfrekventa i sin aggressivitet och många av deras interaktioner med både barn och vuxna, präglas av ilska. Det är ingen trotsålder som går över, utan ett konstant utåtagerande som eskalerar ju äldre barnet blir, säger Björn Hofvander.
Koppling till psykisk ohälsa och kriminalitet
Hans forskning handlar om att undersöka hur tidig aggressivitet kan kopplas till kriminalitet och psykisk ohälsa senare i livet. Han följer bland annat 270 unga vuxna som blivit dömda till fängelse för våldsbrott. Samtliga är män med dålig impulskontroll, svårigheter med relationer och ett aggressivt beteende. Överdödligheten är mycket stark – fem år efter studiens start har ett flertal av deltagarna avlidit genom självmord, våldsbrott eller överdoser.
– Jag tycker att aggressivitet har en alltför undanskymd roll inom psykiatrin, där det finns en tendens att se på utagerande beteende som en rent juridisk fråga eller – om personen inte är straffmyndig – att man bollar över problemet till socialtjänsten.
Riskfaktorer för att hamna i kriminalitet
- Ärftlighet och manligt kön
- Otrygga familjeförhållande (fattigdom, kriminalitet, missbruk, psykisk ohälsa)
- Föräldraskapsmönster med tvingande, auktoritär stil och fysiskt tvång
- Fysiska och psykiska trauman
- Konkurrens med flera jämnåriga syskon
- Negativa kamratrelationer – få eller fel vänner
- Växa upp i kriminellt belastade bostadsområden
- ADHD i kombination med beteendeproblem
- Missbruk
- Avvikelser och försenad mognad i nervsystemet
- Kognitiva och affektiva riskfaktorer
Pojkar tycks ha genetisk sårbarhet
Det finns inga studier som visar att aggressiviteten generellt har ökat i Sverige under senare år. Däremot har vår tolerans för aggressiva barn minskat och vi bortförklarar inte längre deras beteende med ”det är så pojkar gör”. Jämfört med flickor verkar det som om pojkar har en ökad genetisk sårbarhet, vilken förstärker risken för negativa händelser från fosterstadiet och framåt, menar Björn Hofvander.
Orsakerna bakom ett svårt utåtagerande beteende är en kombination av genetik och en rad tidiga negativa omständigheter. För att ha en chans att stoppa den nedåtgående spiralen måste föräldrarna få hjälp tidigt, och forskning visar att man har störst chans att nå dessa barn före åtta års ålder. Om olika aktörer, som barn- och ungdomspsykiatrin (bup) och socialtjänst, samverkar finns det stora möjligheter att förändra dessa barns framtid.
Studie pågår i Malmös skolor
– Till ett normalfungerande barn kan man säga ”skärp dig”, men för ett barn med särskilda behov fungerar naturligtvis inte detta. Det har de redan fått höra i många år utan framgång. Däremot finns det insatser som man kan göra beroende på barnens svårigheter. Just nu håller vi till exempel på med en preventiv studie i Malmös skolor för att lärarna ska bli bättre. Genom att bemöta eleverna på ett tydligare sätt, hjälpa dem med sociala färdigheter och förenkla vardagen, kan förutsättningarna ändras för barn med svårigheter.
Kostnad för samhälle och individ
När barnen väl kommer i tonåren är det svårt att nå dem eftersom de befinner sig på andra arenor där föräldrarna och andra vuxna inte har insyn. De är inte heller själva intresserade av att förändra sitt beteende. Egenskaperna hos individerna driver dem också mot riskmiljöer vilket ytterligare försätter dem i destruktiva situationer.
– Det är enormt frustrerande att träffa barn inom barnpsykiatrin som hade kunnat få bättre hjälp med rätt insatser. Dessa barn kostar samhället enorma resurser, för att inte tala om det lidande som varje individ bär med sig av utanförskap, misslyckande och psykisk ohälsa. Därför är det ytterst viktigt att få kunskap om de faktiska orsakerna bakom ett barns aggressiva beteende för att tidigt kunna sätta in rätt insatser, avslutar Björn Hofvander.
Text: Åsa Hansdotter
Artikeln har tidigare publicerats i Lunds universitets magasin, LUM
