När pluralböjningen avskaffades i svenskan vid mitten av 1900-talet var det ingen unik förändring, utan slutet på en process som påbörjats redan under urnordisk tid. I hela den nordiska språkfamiljen har utvecklingen följt samma mönster.
På engelska skiljer man på verbformerna i ’I am ’, ’you are’ och ’he is’, medan vi på svenska använder samma form i ’jag är’, ’du är’ och ’han är’. Så har det dock inte alltid varit, utan på fornsvenska hette det ’iak äm’, ’thu äst’ och ’hann är’. I sin avhandling har språkforskaren Adam Horn af Åminne studerat den här förändringen i de nordiska språken, för att ta reda på hur den bakomliggande processen fungerar.
– Jag har velat undersöka vad som blir kvar när verbböjningen förenklas och varför vissa former har ”vunnit”. Avskaffandet av pluralböjning i svenskan är ett utmärkt exempel: Hur kommer det sig att singularformen ’är’ vann över pluralformen ’äro’? Det visar sig att det inte är någon slump att vi i dag använder ’vi är’ och inte ’jag äro’, säjer Adam Horn af Åminne.
Verbböjningen förenklas
I sin avhandling undersöker han hur verbformer som anger specifika personer avvecklas och försvinner ur språk, med särskilt fokus på de nordiska språken och på traditionella nordiska dialekter från tidigt 1900-tal.
– I alla nordiska språk och dialekter har det funnits en tendens till förenkling under det gångna årtusendet, säjer Adam Horn af Åminne. Sedan varierar utvecklingen stort från fall till fall. På isländska är den äldre personböjningen fortfarande väldigt välbevarad, medan vi på svenska inte längre har kvar några särskilda person- eller pluralformer över huvud taget.
Vi pratum – istället för vi pratar
Också många traditionella dialekter i Sverige hade bevarat sådan böjning ännu vid början av 1900-talet, till exempel i Dalarna och i Sydvästsverige, där komplexiteten kan liknas vid modern färöiska. I södra Västergötland och mellersta Halland sa man till exempel ’jag pratar’ men ’vi pratum’, vilket kan verka väldigt gammaldags för en svensktalande i dag.
Genom att kartlägga verbformernas utveckling i de nordiska språken och dialekterna kan Adam Horn af Åminne se de olika mönster som utvecklingen har följt. Han har också studerat gamla arkivinspelningar för att se hur dialekttalare använde olika verbformer i praktiken. Även om utvecklingen har gått väldigt olika långt går samma mönster igen i hela språkfamiljen.
Vinnare är tredje person singular
– I slutändan rör sig all förenkling mot singular och mot tredje person. En singular form som ’är’ vinner därför över en plural form som ’äro’. Och både ’är’ och ’äro’ angav från början tredje person, vilket är anledningen till att de fanns kvar längst. Andra former som ’äm’ i första person singular eller ’ären’ i andra person plural försvann långt tidigare.
Enligt Adam Horn af Åminne återfinns mönstret även i andra språkfamiljer, vilket talar för att det rör sig om en allmän tendens vid språkförändring och inte om något unikt fenomen i Norden. Anledningen är sannolikt att tredje person singular uppfattas som den mest neutrala verbformen.
– I tredje person singular talar vi i princip om allt runtomkring oss: hon kör bil, han sms:ar, katten jamar, kärleken är stor, det snöar. Därför upplever vi omedvetet den verbformen som grundläggande och mindre specifik, och då är vi mer benägna att generalisera den.
Böjningar bevarades längst i glesbygd
Utöver den grammatiska utvecklingen har det i avhandlingen också framkommit en tydlig social dimension av verbböjningens förenkling. Särskilda person- och pluralformer bevaras nämligen längre i områden som ligger längre bort från centrala och tätbefolkade regioner.
– Det är en genomgående tendens att personböjning bevarades bättre i områden som var relativt otillgängliga och där det var färre människor i rörelse. Det är därför som de traditionella dialekterna i de norska fjällen och de småländska skogarna hade personböjning men inte dialekterna runt Oslofjorden eller i Mälardalen.
Avhandling:
Kontakt:
Adam Horn af Åminne, språkforskare, Uppsala universitet, adam.horn@nordiska.uu.se
