Protesterande i Iran saknar ledare – en svaghet

Iran skakas av stora protester ungefär vart tionde år. Men på senare år har de kommit allt tätare.

– Och för första gången har nu unga kvinnor och flickor tagit initiativet, säger Rola El-Husseini, som forskar inom politisk sociologi.

Stort missnöje i befolkningen

Sextio procent av Irans befolkning är under 40 år och har aldrig levt under något annat styrelseskick än det teokratiska. Missnöjet är utbrett – covid drabbade landet mycket hårt, fattigdomen är utbredd och arbetslösheten skyhög.

Ekonomisk vanskötsel har i kombination med sanktionerna från väst gjort att hälften av befolkningen lever under fattigdomsgränsen. Dessutom har den islamska moralpolisen blivit alltmer nitisk under senare tid, enligt Rola El-Husseini.

Protesterande kvinnor i Iran saknar ledare

Hon har studerat sociala rörelser och kvinnorörelser, bland annat under den arabiska våren. En viktig framgångsfaktor, menar hon, är att det finns någon som leder rörelserna. Det fanns inte under den arabiska våren. Någon ledare finns inte heller nu, i Iran.

– Jag tror tyvärr inte att protesterna kan leda till något annat än – i bästa fall – några små förändringar och lättnader när det gäller moralpolisens agerande, säger Rola El-Husseini.

Hon kommer snart ut med en bok som behandlar kvinnorörelser i åtta länder i Mellanöstern, dock inte specifikt Iran.

Små kosmetiska förbättringar – som körkort

Framgångar vad gäller kvinnors politiska deltagande handlar ofta om små kosmetiska förändringar. Och dessa förändringar kommer inte som ett resultat av kvinnorörelsers arbete, säger Rola El-Husseini.

Som exempel nämner hon den marockanska kungen som kvoterar in kvinnor i parlamentet. Efter den arabiska våren ökade det något i omfattning, men inkvoteringen hade dragits igång tidigare och var inte ett resultat av protesterna.

Ett annat exempel är att kvinnor i Saudiarabien numera har rätt att ta körkort.

– I Saudiarabien kämpade kvinnor i flera år för att få köra bil. Aktivister fängslades och torterades. Men att den saudiska kronprinsen Mohammad bin Salman plötsligt svängde i frågan ska inte ses om ett resultat av kvinnors kamp, säger Rola El-Husseini.

– Snarare ska det uppfattas som en gåva från en envåldshärskare som vill uppfattas som välvillig i sina undersåtars ögon.

Men även om förändringar är kosmetiska behöver de inte vara värdelösa, menar Rola El-Husseini. I det långa loppet kan dessa små steg leda till förändring.

Svårt med förändringar i Irak och Libanon

Irak och Libanon sticker ut i Rola El-Husseinis forskning. Eftersom makten i de länderna är splittrad mellan olika religiösa och etniska grupper är det svårt att få till förändringar uppifrån.

I Libanon är det politiska läget så låst att inga lagförslag går igenom. I Irak ska 25 procent av parlamentets platser besättas av kvinnor men dessa driver inga specifika kvinnofrågor utan har en tendens att rösta i enighet med ledarna för olika religiösa och etniska grupperingar.

Framgångar i Tunisien

Tunisien är det land i arabvärlden där kvinnorörelsen hittills varit mest framgångsrik. Det började på 50-talet i samband med att Tunisien blev självständigt och införde en strikt uppdelning mellan stat och religion.

Idag utmanas den sekulära staten av religiösa grupperingar, men det har ännu inte skett på bekostnad av kvinnors rättigheter, säger Rola El-Husseini.

Feminism och islam i kombination

Hon gör bedömningen att det är svårt att göra reella förändringar i Mellanöstern utan att ta hänsyn till religionen. Hon nämner feministisk islam, en rörelse som vill förändra muslimska kvinnors situation genom att göra omtolkningar av religionen.

– Det är visserligen något av en elitrörelse som framför allt arbetar utanför Mellanöstern. Den var starkare för några decennier sedan, men finns och verkar fortfarande.

Artikel från Lunds universitets nyhetsbrev Apropå!

Kontakt:

Rola El-Husseini, Lunds universitet, rola.el-husseini_dean@svet.lu.se