Ökad risk för depression i villa- och radhusförorter, enligt forskare

Artikel från Högskolan i Gävle

Den här artikeln bygger på ett pressmeddelande. Läs om hur redaktionen jobbar.

Att bo i villa- eller radhusförort tycks vara en riskfaktor för depression, enligt en ny studie. I glesbygd och i förorter med höghus är risken lägre. ”Märkligt”, säger forskarna – som ändå har förklaringar till hur det kan hänga ihop.

Med hjälp av AI, artificiell intelligens, har forskare granskat satellitbilder över all bebyggelse i Danmark under 30 års tid och klassificerat bebyggelsen i olika kategorier beroende på hur höga byggnaderna är och hur tätt de står.

Kartmaterialet har samkörts med bostadsadresser på individnivå samt med hälsoregister och socioekonomiska register i Danmark. Forskarna har velat undersöka om det finns en koppling mellan boendemiljö och depression.

Bilberoende förorter i fokus

Resultatet visar inget tydligt samband mellan innerstadsområden och depression, inte heller mellan glesbygdsområden och depression.

Forskarna fanns dock ett samband mellan depression och boende i villaområden och radhusförorter. Vad gäller höghusförorter syns sambandet inte.

– Vi ser kopplingen till depression främst i bilberoende förorter, även i områden som brukar anses lite finare, säger Stephan Barthel, professor i miljövetenskap vid Högskolan i Gävle.

– Det är märkligt, egentligen, lite kontraintuitivt. Men efter att vi rensat bort andra kända riskfaktorer för depression ser det ut så här. Den typ av områden som har en förhöjd risk omfattar medeltät, låg, bebyggelse som enfamiljshusområden i närförorter. Omvänt hade flervåningshus med tillgång till öppna ytor, till exempel gröna parker eller vattendrag, den lägsta risken.

Riskfaktorer som forskarna har tagit hänsyn till är sådant som diagnosticerad psykisk ohälsa hos föräldrar, ensamhushåll och arbetslöshet. Efter justering för sådana faktorer blev depressionsrisken 20–30 procent högre i villa- och radhusförorter än i glesbygdsområden, och 10–15 procent högre i villaförorter än i innerstadsområden.

Parker och vatten saknas

Gemensamt för ”högrisk-områdena” är brist på parker, skog och vatten samt att fastigheterna ligger glesare än i städerna, säger Stephan Barthel.

– Ska man bygga för god mental hälsa behöver inte förtätning vara negativt eftersom det ökar möjligheten till social interaktion. Däremot är närheten till öppna ytor med natur och vatten viktig, säger han.

Mer monotona områden

När man rensar bort alla faktorer utom boendemiljö blir det tydligt, menar forskarna, att områden med hög andel depressioner är mer monotona och ofta saknar mötesplatser och större grönområden.

– Det finns redan många argument för att bygga så att folk har nära till natur och vatten, och nu kan vi visa att risken för psykisk ohälsa är ytterligare ett argument. Även om det inte går att uttala sig om risker på individnivå finns ett betydande samband på en övergripande skala och över tid, säger Karl Samuelsson, doktor i miljövetenskap vid Högskolan i Gävle.

Vill ha smartare stadsplanering

Forskarna hoppas att studien bland annat ska kunna ligga till grund för stadsplanering. Studien ger inget stöd för fortsatt utbyggnad av bilberoende förorter med småhusbebyggelse, menar de.

– Samtidigt måste förtätningen vara smart, helst så att det skapas tillgång både till socialt liv och naturliga grönområden, hav eller vattendrag, säger Karl Samuelsson.

Går inte att direktöversätta

Resultaten från studien i Danmark är kanske inte direkt tillämpliga på andra länder, tillägger Stephan Barthel.

– De sociomiljömässiga faktorerna för psykiskt välbefinnande är beroende av kulturella och geografiska sammanhang. Men den metod som utvecklats i denna studie, med AI-analyser, kan användas i forskning i andra delar av världen framöver.

Text: Högskolan i Gävle samt forskning.se

Läs också: Miljöer som får oss att må bra
Psykisk ohälsa syns i blodet