Samverkansarbete i kommuner för att hjälpa unga i riskzon för brott kan funka om det görs rätt, men blir ofta bortkastat jobb, enligt Christina Söderberg som har skrivit en avhandling i ämnet.
– Det är viktigt att inte bara sitta och byta information med varandra, utan se till att det blir verkstad.
Samverkan mellan exempelvis skola, polis och socialtjänst ses som ett viktigt verktyg i arbetet med att hjälpa ungdomar som riskerar att hamna i kriminalitet.
– Drivkraften är att man så gärna vill hjälpa till att vända utvecklingen för de här ungdomarna och deras familjer. Och då tänker man att det trots allt måste göras genom samverkan, säger Christina Söderberg.
Hon arbetar på Brottsförebyggande rådet och har även skrivit en doktorsavhandling vid Institutionen för kultur och samhälle vid Linköpings universitet. I avhandlingen har Christina Söderberg följt samverkansarbete i fyra kommuner och bland annat gjort intervjuer med representanter för polis, socialtjänst, skola och fritids.
Börjar bra, slutar med besvikelse
Avhandlingen visar bland annat att samverkansarbete i regel börjar bra och positivt men inte sällan mynnar ut i besvikelse. Efter några år kan parterna vara besvikna på att arbetet inte har gett resultat – och vara irriterade på att alla i samarbetet inte är lika engagerade.
– De flesta pratade om att man inte hade tillräckligt med åtgärder i verktygslådan för den här gruppen av unga. Så det leder inte till mycket mer än att man sitter där och pratar, säger Christina Söderberg.
Det finns heller ingen forskning, säger hon, som visar att samverkan i sig bidrar till att hjälpa ungdomar. De inblandade partnerna hinner också sällan göra uppföljningar av sitt arbete.
Ofta bortkastat – men måste inte vara det
Det innebär, säger Christina Söderberg, att samverkansarbete ofta är bortkastat jobb, så som det bedrivs. Men det går att ändra på. I så fall krävs att alla parter engagerar sig fullt ut, att syfte och målgrupp är klart och tydligt beskrivna och att det finns åtgärder som man är beredd att jobba intensivt och kraftfullt med. Samverkansparterna måste också följa upp åtgärderna för att se hur det går.
– Utifrån vilken risk den unge befinner sig i ska den få rätt insats. Det finns ju modeller för att göra bedömningar. En månad är lång tid för en ungdom. Man måste passa på när den är mottaglig. Det finns stora utvecklingsmöjligheter kvar, säger Christina Söderberg.
Delar på ansvaret
Trots att besvikelser är vanliga säger ingen av de intervjuade i avhandlingen att de vill att samverkansarbetet läggs ner. Alla, oavsett hur negativa och arga de har varit, uppger i intervjuer att de tror på arbetsformen.
En anledning, säger Christina Söderberg, är deltagarnas behov av att skapa mening för sig själva, eftersom samverkan ändå ger en känsla av att något görs. En annan förklaring, menar hon, är att organisationerna genom att ingå samarbete delar på ansvaret om resultaten uteblir eller inte kan påvisas.
Raka bud
Som projektledare på Brottsförebyggande föreläser Christina Söderberg ofta om samverkan. Hon säger att hon brukar lyfta fram de goda exempel som finns bland Sveriges 290 kommuner, men att hon också talar klarspråk:
– Det är viktigt att inte bara sitta och byta information med varandra, utan se till att det blir verkstad. Annars kan ni lika gärna lägga ner arbetet. Det brukar jag säga rakt ut.
Läs också: Framtidstro kan rädda unga från gängen
Avhandling:
Att skapa mening i en komplex praktik: Föreställningar om brottspreventiva samverkansformer mellan omsorg och kontroll, Christina Söderberg, Linköpings universitet.
Kontakt:
Christina Söderberg, fil. doktor i socialt arbete, Linköpings universitet
kickiesoderberg@gmail.com
