För bonusbarnbarn är det generellt engagemanget och omtanken från den äldre generationen som räknas, inte det biologiska släktskapet. Det visar forskning från Lunds universitet. När bonusmor- och farföräldrar engagerar sig ser barnen dem som ”riktiga” släktingar.
Sociologen Linn Alenius Wallin har forskat om relationer mellan barn och bonusfar- och morföräldrar. Bland annat har hon gjort en rad intervjuer med barn och vuxna som befinner sig i denna typ av relation.
Det kanske mest förvånande i intervjuerna, säger Linn Alenius Wallin, är hur ovidkommande den biologiska anknytningen är för många barn.
Engagemanget avgör
Enligt barnen var det helt bonusfar- och morföräldrarnas engagemang som avgjorde om det blev en släktskapsrelation.
– Antingen var de engagerade eller så var de inte det. Det och inget annat avgjorde relationen.
Barnen beskrev att det viktigaste i relationen med bonusfar- och morföräldrar var att behandlas rättvist – så som de föreställde sig att ett biologiskt barnbarn skulle behandlas.
– När bonusfar- och morföräldrar engagerade sig såg barnen dem som ”riktiga” släktingar, och om de inte engagerade sig sågs de inte som släktingar alls, säger Linn Alenius Wallin.
Hur upplevs dessa relationer av den äldre generationen?
– Det är tydligt att ens tidigare liv och kön spelar roll. Många män som får bonusbarnbarn upplever det som en andra chans att ge omsorg senare i livet. Bland kvinnorna däremot kunde man ana något som jag kallar omsorgströtthet. De kanske hade jobbat inom vårdyrken och gett så mycket omsorg att den förmågan nu blivit förbrukad.
Du skriver att det spelar roll för den äldre generationen om bonusbarnbarnen är gemensamma eller den ena personens biologiska barnbarn. På vilket sätt?
– Det finns en övertro i den äldre generationen att biologiska relationer ska vara starka, att man alltid ska vilja umgås med sin biologiska familj. Allt annat är avvikande och lite skamligt. Ofta hjälpte kvinnorna i studien sina män att upprätthålla nära band med sina biologiska barnbarn.
Både män och kvinnor i intervjuerna var måna om att inte stå i vägen för biologiska far- och morföräldrar, säger Linn Alenius Wallin. De biologiska far- och morföräldrarna skulle ha en ”förtursrätt” till barnbarnen. Om det fanns ett behov, exempelvis om den biologiska far- eller morföräldern var död eller frånvarande, klev bonusföräldern in med en större självklarhet.
Barn ger också omsorg
I Linn Alenius Wallins avhandling i ämnet skriver hon att att barns roll som “omsorgsgörare” i familjer sällan lyfts fram. Hon förklarar:
– Vi ser ofta omsorg som något som riktas mot barn, och att barn inte ska behöva ge omsorg själva. Trots goda intentioner osynliggörs därmed mycket av den omsorg barn faktiskt ger. Alla barn jag talade med kunde ge exempel på hur de tog hand om sina bonusfar- och morföräldrar och att det kändes bra att hjälpa till, både praktiskt och känslomässigt.
– Till exempel anser vuxna ofta att de leker för barnets skull, men de barn jag intervjuade ansåg också att lek var något de gjorde för den vuxne, och barnen anpassade lekarna så att de passade bonusfar- eller morförälderns hälsa och vigör.
