Mentalisering är konsten att reflektera över känslor, tankar och intentioner, både för att förstå sig själv och andra. Förmågan är viktig för vår hälsa, våra relationer – och våra barn, enligt forskning. Och den kan tränas upp.
Unga män som sitter i fängelse kan ha svårt att reflektera kring sin barndom – och de har ännu svårare att reflektera kring de brott de begått, och hur brottsoffren blivit påverkade.
Det visar studien Mentalizing young offenders där Clara Möller, psykolog och psykoterapeut som forskar om mentalisering vid Linköpings universitet, har intervjuat 42 män mellan 18 och 21 år som dömts till fängelse för brott som misshandel, kidnappning, rån, stöld och utpressning.
Ångest gör det svårt att mentalisera
Att männen hade svårt att reflektera kring sina brott och brottsoffer kan delvis förklaras av att själva brottssituationen präglades av ett så stort känslopåslag att de inte fick tillgång till sin förmåga att mentalisera, tror Clara Möller.
– Hur tränade vi än är att mentalisera kommer det alltid vara svårare när vi är upprörda, har ångest, är rädda eller befinner oss i stressande miljöer, säger hon.
Mentaliserar – det gör vi varje dag
- När vi försöker förstå våra medmänniskor genom att föreställa oss vilka tankar, känslor, föreställningar och andra mentala tillstånd som fick dem att bete sig som de gjorde – då är det mentalisering vi ägnar oss åt.
- När vi reflekterar över vad i vårt eget inre som fick oss att göra som vi gjorde är det samma sak. Kanske tänker vi: “Han gjorde nog så för att han var besviken” eller “Jag blev kanske så arg för att jag hade hoppats att hon skulle följa med”.
- Det vanliga är att vi utvecklar vår mentaliseringsförmåga i 4- eller 5-årsåldern, och sedan fortsätter att träna på förmågan genom hela livet.
Källor: Clara Möller, psykolog och universitetslektor vid Linköpings universitet, och MårtenHammarlund, psykolog, lärare vid Ericastiftelsen och forskare vid Stockholms universitet.
”Hur tror du att den person du misshandlade upplevde det?” Det var en av de frågor som de unga männen i Clara Möllers studie fick svara på.
De som hade en låg benägenhet att mentalisera kunde svara:
”Jag har ingen aning, jag skiter i det”.
För jobbigt för att reflektera över
De som hade en högre benägenhet att mentalisera kunde först svara något liknande, sedan fundera och kanske säga:
”Men han berättade ju på rättegången att han var skiträdd. Och nu när jag tänker på det – han såg faktiskt rädd ut. Han var skiträdd. Nej, jag vill inte tänka på det här, det är för jobbigt.”
En del av männen hade en god förmåga att mentalisera kring uppväxt och familj, men en sämre förmåga att mentalisera kring sina brott och brottsoffer.
– De avhumaniserade brottsoffret. De såg inte brottsoffret som en människa, säger Clara Möller.
Det är intressant, tycker hon.
– För om en person har en god förmåga att mentalisera kring ett visst område, och en lägre nivå av mentalisering kring något annat ämne, kan man dra slutsatsen att det beror på att ämnet är laddat, eller något man vill undvika att tänka på.
Det är i så fall en indikator på att personen kan behöva professionellt stöd för att kunna använda sin förmåga att mentalisera även kring det laddade ämnet.
– Men att mentaliseringsutvecklingen finns inom räckhåll, och inte så långt bort, säger Clara Möller.
Hög eller låg mentaliseringsförmåga
-
1
Låg mentaliseringsförmåga: ”Jag blev förbannad på honom. Han gör alltid sådär och det är så jävla störigt, jag orkar inte med det så jag sa ifrån. Det kunde han inte ta så det blev en massa tjafs.
-
2
Hög mentaliseringsförmåga: ”Jag blev förbannad på honom. Egentligen var det kanske ingen stor grej, men jag blev extra arg för att han så ofta sitter med mobilen och inte hör att barnen gråter, så jag började skälla på honom. Och han var ju uppe i sitt, han förstod väl inte varför jag plötsligt blev så sur och måste väl ha känt sig attackerad från ingenstans – så han började försvara sig, och jag kände mig inte hörd så jag blev ännu argare. Det var först när jag lugnade mig som han tog till sig vad jag sa och vi kunde reda ut det.
Källa: Clara Möller, psykolog och universitetslektor, Linköpings universitet
Trygga barn kan få lättare att förstå andra
När en person däremot har låg mentaliseringsförmåga inom alla områden kan man istället tänka att det har funnits hinder i mentaliseringsutvecklingen.
– Det kan till exempel handla om medfödda begränsningar, trauman eller anknytningssvårigheter*, säger Clara Möller.
Studien skulle kunna ligga till grund för att utveckla behandlingsprogram som tränar mentalisering hos dem som behöver det, och på så vis minska risken för återfall i brott, menar Clara Möller.
– Om man förstår och bryr sig om hur andra påverkas av ens handlingar är det svårare att bete sig på sätt som skadar dem.
*Vid anknytningssvårigheter har barnet inte kunnat lita på att föräldern finns där för att ge närhet, tröst och hjälpa till att lugna svåra känslor. När anknytningen fungerar som den ska lär sig barn att de kan vända sig till föräldern för hjälp. De blir trygga med att föräldern kommer att förstå och trösta.
Självkännedom kan reglera stresshormoner
Vår förmåga att mentalisera är viktig på flera sätt.
– I samspel med andra människor är den ovärderlig, säger Clara Möller. När det gäller att reda ut gräl eller missförstånd underlättar det till exempel enormt om man kan föreställa sig att den andra har tolkat situationen på ett annat sätt än man själv.
Mentaliseringsförmågan har också en avgörande betydelse för att lära känna sig själv, och för att kunna lugna sina egna känslor, menar hon.
– Om jag kan mentalisera kring mitt eget inre kan jag identifiera vad jag känner, benämna känslorna och begripliggöra varför jag känner som jag gör. Det är i sig en process som hjälper till att lugna känslopåslag, och det i sin tur reglerar nivåerna av stresshormon och bidrar till psykisk hälsa och välbefinnande.
Bli bättre på att mentalisera
Det går att träna upp sin mentaliseringsförmåga. Du kanske har relationer som gnisslar, där du känner dig förbisedd eller sviken. Försök förstå vad, konkret, som ligger bakom känslorna genom att fråga dig:
- Vad, i den andra personens beteende, är det som får mig att reagera?
- Vad ligger bakom beteendet jag reagerar på?
- Varför beter hen sig som hen gör?
- Kan skälet vara ett annat än jag tror?
- Vad får det här mig att känna?
- Hur beter jag mig då?
- Och hur tar jag hand om mina känslor?
- Hur påverkar mitt beteende samspelet med den här personen?
Att reflektera över sådana frågor är värdefullt, men kan vara svårt om man inte har en väl fungerande mentaliseringsförmåga. Det går att få hjälp via psykoterapi, till exempel mentaliseringsbaserad terapi.
Källa: Mårten Hammarlund, barnpsykolog och forskare
Mårten Hammarlund, barnpsykolog, lärare vid Ericastiftelsen och forskare inom utvecklingspsykologi vid Stockholms universitet, håller med.
– Att rimligt väl förstå sitt eget känsloliv och varför andra gör som de gör innebär att socialt samspel blir mer förutsägbart, begripligt och meningsfullt – och det gäller i högsta grad även i samspelet med ens egna barn, säger han.
Om föräldrars mentaliseringsförmåga ökar så ökar ofta även barnets anknytningstrygghet, har man sett i studier.
– Man har bland annat också sett att föräldrar med god mentaliseringsförmåga upplever mindre stress i föräldraskapet, och att deras barn tenderar att utveckla en egen mentaliseringsförmåga tidigare än andra barn, säger Mårten Hammarlund.
Har personer med autism svårare att mentalisera?
Vissa diagnoser brukar kopplas samman med svårigheter att mentalisera. Autism är en av dem.
– Många personer med autism har svårare för sofistikerad mentalisering, men föreställningen att personer med autism alltid har stora mentaliseringssvårigheter, eller inte kan mentalisera alls, har på goda grunder börjat ifrågasättas under senare år. Det beror dels på hur studier har genomförts, men troligen också i viss mån på att individer med diagnosen autism nu utgör en mer heterogen, blandad grupp än förr, säger Mårten Hammarlund.
Intellektuell funktionsnedsättning, IF, är en annan diagnos som ofta antas göra det svårt att mentalisera.
– Och det verkar stämma att personer med intellektuell funktionsnedsättning oftare än
andra har svårigheter med mentalisering – men det betyder inte att alla med den diagnosen har det, åtminstone inte vid lindriga nivåer av IF.
I början av året disputerade Mårten Hammarlund med en avhandling om bland annat mentaliseringsförmåga hos föräldrar med lindrig IF. Hos omkring 30 procent av mammorna i studien såg man inte några påtagliga mentaliseringssvårigheter.
När man blir arg för något annat än det är
– Men vi såg att mammor med lindrig IF, som grupp, hade en förhöjd benägenhet att förstå sina barn på ett icke-mentaliserande sätt.
En icke-mentaliserande förståelse kan innebära att man har påtagliga svårigheter med att föreställa sig de känslor och upplevelser som ligger bakom barnets beteenden. Det kan också innebära att man förväxlar sin egen upplevelse med intentionen – avsikten – bakom barnets beteende.
– När en tvååring protesterar högljutt för att mamman, mitt i en lek, säger att det är dags att gå hem från lekparken, kanske mamman skäms över skrikandet och av att andra föräldrar tittar på henne. Hon kan då uppleva att barnet skriker för att skämma ut henne, och reagerar kanske med att själv bli arg, säger Mårten Hammarlund.
Utsatthet påverkar förmågan att mentalisera
I studien om mammor med IF intresserade sig han och hans kollegor även för samband mellan mammornas utsatthet och deras förmåga att mentalisera sina barn. Erfarenheter av övergrepp, vanvård och omfattande psykosociala problem hade lika starkt samband med mentaliseringssvårigheter som den intellektuella funktionsnedsättningen, såg de.
Resultatet är inte förvånande, anser han.
– Föräldrar med IF påverkas av samma saker som andra föräldrar, och en avde tydligaste riskfaktorerna för mentaliseringssvårigheter är att ha varit utsatt för våld och andra svåra övergrepp under uppväxten – framför allt när hela uppväxtmiljön kännetecknas av hot eller försummelse, när omgivningen upplevs som läskig och oförutsägbar.
Vi har alla olika förutsättningar för mentalisering, konstaterar han.
– Men lite förenklat kan man säga att ju bättre föräldrar och andra viktiga vuxna i barnets omgivning klarar av att mentalisera barnet, desto lättare är det för barnet att utveckla mentaliseringsförmågan.
Mentalisering för föräldrar
Det vara bra att ibland tänka igenom situationer där det har blivit en konflikt och fundera på:
- Hur kom sig att barnet betedde sig som det gjorde?
- Vad det fick mig att känna?
- Vad gjorde jag då?
Om man har svårigheter med att mentalisera är det inte alltid så lätt att fundera på egen hand. Det kan finnas olika stödprogram via bvc eller kommunen, och det behöver inte vara program som fokuserar specifikt på mentaliseringsförmågan. Allt som innebär att föräldrar bättre förstår varför deras barn beter sig som de gör gynnar mentaliseringsförmågan. Källa: Clara Möller
Så här mäter man förmågan att mentalisera
Hos vuxna är det vanligt att man mäter mentaliseringsförmågan genom att göra en intervjuom personens barndomsupplevelser och hur personen tror att de har format en. Intervjunskattas sedan med en så kallad RF-skala (Reflective Functioning Scale). Den mäter i hurhög grad den intervjuade kan ta hänsyn till sina egna och andras mentala upplevelser – tillexempel tankar, känslor och önskningar – för att förstå samspel mellan människor. Källa: Mårten Hammarlund
Text: Maria Zamore på uppdrag av forskning.se
