Därför vill vi bli skrämda

Hoppa bungyjump, lyssna på true crime-poddar eller skrämmas av spöken under Halloween. Lagom farliga faror fyller en viktig funktion för både vuxna och barn. Det menar psykologiforskaren Per Johnsson vid Lunds universitet.

Rädsla är en av människans mest grundläggande känslor, vars egentliga funktion är att skydda oss från faror i omgivningen. Att söka sig bort från det som är farligt borde ju vara logiskt. Så varför dras vi då till skräckfilmer, krimpoddar och zombies?

– Det enkla svaret är att vi utsätter oss för fara för att lära oss handskas med den. Men det handlar också om att få tröst. När vi exempelvis ser en skräckfilm vet vi att det kommer en lösning. Man kan alltså se vårt behov av att bli skrämda som ett sätt att träna och göra oss förberedda, men med den tröstande vetskapen att allt kommer att bli bra till slut, säger Per Johnsson, forskare vid Institutionen för psykologi vid Lunds universitet.

Rädsla och stress samma sak

Rädsla kan kännas olika i kroppen. Men oavsett om du bränner dig på en platta eller blir skrämd av någon, går kroppen igenom samma process.

Läkaren Hans Seyle blev 1936 först med att etablera ett begrepp för den fysiologiska trestegsraket som kroppen går igenom vid stress eller rädsla. Begreppet kallas generellt anpassningssyndrom, från engelskans General Adaptation Syndrom.

– Det är faktiskt samma system som sätts i gång inom oss oavsett om vi är rädda för att bli slagna eller stressade över att missa ett tåg, säger Per Johnsson.

Flera faser vid rädsla

Den första fasen i Seyles modell kallas för alarmfasen. Vi har då identifierat ett hot och förbereder oss på kamp eller flykt. Hjärtat slår snabbare och pupillerna vidgas. Enkelt uttryckt går kroppens alarmsystem i gång och blir högre än den eftersträvansvärda så kallade homeostatiska nivån, det vill säga när vi känner oss lugna.

Om hotet kvarstår eller ökar hamnar kroppen i nästa steg, resistensfasen. Det innebär en ökad aktiveringsnivå. För att kroppen ska klara av dessa extra ansträngningar tas kraft från exempelvis matsmältning och immunförsvar.

– Det kan exempelvis handla om att du bor i ett flyktingläger utan livsdugliga förutsättningar eller att du är långvarigt sjuk. Att vara i den här fasen under en längre tid riskerar att ge allvarliga konsekvenser, exempelvis posttraumatisk stress, säger Per Johnsson.

Den tredje och sista fasen kallas för utmattningsfasen. Den infaller då kroppen slutar att fungera normalt och i stället drabbas av långvarig nedslitning och utmattning – i värsta fall döden.

– Den här modellen är applicerbar på all rädsla. Vi har först ett fysiologiskt sätt att ta hand om rädsla, därefter börjar vi använda olika försvarsstrategier, säger Per Johnsson.

Är det, ur ett psykologiskt perspektiv, farligt att vara rädd eller att bli skrämd?

– Det beror på hur länge du varit rädd och huruvida du har funnit tröst. Förintelseöverlevaren Viktor Frankel beskriver i sin bok ”Livet måste ha mening” hur han finner tröst i att försöka finna mening i det brutala livsöde som drabbat honom. Långvarig rädsla är alltid farlig men om vi kan finna tröst verkar vi på något sätt kunna stå ut, säger Per Johnsson.

Per Johnsson säger att olika människor har olika förutsättningar för att finna tröst. Ju mer tröst vi fått som barn, desto bättre rustade är vi för att hantera ett trauma senare i livet.

Svårt att värja sig mot diffusa hot

Sociologen Zygmunt Bauman argumenterar i boken ”Flytande rädsla” för att samtidsmänniskan lever i det som han drastiskt kallar rädslans tid. Enligt Bauman har de konkreta och livsfarliga hot som till exempel präglade en stenåldersmänniskas liv, som sökande efter mat eller värme, ersatts av ett mer diffust hotlandskap.

– Bauman menar att samtidens nyhetsklimat med ständiga uppdateringar gör att vi behöver förhålla oss till presumtiva risker och hot 24/7. Att livet i så hög grad präglas av konstant rädsla är enligt Bauman ett av vår tids stora problem. Denna flytande rädsla är på grund av sin diffusa form svår att värja sig mot, säger Per Johnsson.

Att söka sig till kontrollerad stress som att åka berg- och dalbana, eller att hoppa bungyjump, har ingen särskild effekt på vår långvariga hälsa. Däremot kan den leda till en förhöjd levnadskänsla, om än kortvarig.

– Många möter ju döden i en loop, alltså att vi i en berg- och dalbana känner att vi nästan dör. Känslan åtföljs av ett följer ett kraftigt adrenalinpåslag men själva upplevelsen gör varken till eller från för din hälsa. Det finns ingen forskning som visar att du mår vare sig bättre eller sämre i det långa loppet, säger Per Johnson.

Krimpoddar lockar kvinnor

En annan slags kontrollerad skräckupplevelse är att titta på en riktigt ryslig film eller lyssna på en krimpodd, som på senare år seglat upp på den mediala skräckscenen. Poddar om verkliga brott verkar i synnerhet locka kvinnliga mediekonsumenter.

– Vi kan se den här frågan i ljuset av att många kvinnor är utsatta för våld eller hot om våld. Dramaturgin i en krimpodd och inom deckargenren, som historiskt sett också haft fler kvinnliga än manliga läsare, är i regel uppbyggd som så att gärningspersonen åker fast. Det finns en lösning och i den en tröst och lättnad. Det är helt enkelt läkande, säger Per Johnsson.

Halloween tillfälle för svåra samtal

Per Johnson drar sig dock för att dra slutsatsen att den sortens terapeutiska effekt som krimpoddar kan ha, även gäller Halloween.

– Svaret är nej. Men jag hade nog önskat att det var så. Just Halloween är så kantad av kommersialism och plastiga kostymer att jag tvivlar på att barn alls kopplar ihop Halloween alls med död. Det är synd. Jag tror att vi haft mycket att vinna på att faktiskt låta våra barn förstå att vi inte är odödliga. Genom att prata om döden hjälper vi dem att förstå att livet har ett slut och att vi behöver ta vara på det och varandra, säger Per Johnsson.

Artikeln är ursprungligen publicerad på Lunds universitets webbplats.