FN:s klimattoppmöte i Baku, Azerbajdzjan, har just inletts. Men hur mår egentligen jorden och klimatet? Och hur har det gått med förra årets möteslöfte om att kompensera fattiga länder? Så här svarar forskare från Lunds universitet.
Nu samlas klimatforskare, politiska ledare och representanter från näringsliv med flera till årets klimattoppmöte, COP29. Det är knappt ett år sedan det senaste mötet – ett år som har präglats av mörka klimatrubriker.
Under 2024, och även 2023, har forskare rapporterat om rekordhöga temperaturer i hav och på land, med allvarliga konsekvenser som följd. Halterna av växthusgaser i atmosfären har aldrig varit högre och förra året blev det varmaste året som har registrerats globalt, med temperaturer som steg till nära 1,5 grader över förindustriella nivåer.
– 2023 var med stor marginal det varmaste året i mätningarna och stack ut från den långsiktiga gradvisa uppvärmningstrenden. Och 2024 ser ut att bli ännu varmare, säger Markku Rummukainen, professor i klimatologi vid Centrum för miljö- och klimatvetenskap på Lunds universitet.
Parisavtalet
Parisavtalet är en internationell överenskommelse som slöts under FN:s klimatkonferens 2015 i Paris och som började gälla året därpå. Genom avtalet, som ses som en historisk milstolpe i det globala klimatarbetet, förbinder sig de 191 undertecknande länderna att arbeta för att hålla den globala uppvärmningen långt under två grader, med ambitionen att den ska stanna vid 1,5 grader.
Avtalet, som består av 29 artiklar, berör också frågor som klimatanpassning, klimatfinansiering, tekniköverföring och klimatrelaterade skador och förluster.
Det beslutades också att alla länder ska förnya sina klimatlöften eller nationella klimatplaner vart femte år.
Ursprunget till de årliga klimattoppmötena finns i FN:s ramkonvention om klimatförändringar, som antogs i Rio de Janeiro 1992. Detta avtal blev grunden för det internationella samarbetet kring klimatförändringar.
Det första klimattoppmötet, COP1, hölls 1995 i Berlin.
Källa: Lunds universitet
Att den globala medeltemperaturen överskrider den förindustriella med 1,5 grader eller mer under ett enstaka år, eller ett par år, innebär inte att den globala uppvärmningen skulle ha överskridit Parisavtalets 1,5 grader, påpekar Markku Rummukainen. För att slå fast det behövs ett mer varaktigt överskridande. Ett mått för detta är ett medelvärde över tjugo år.
– Enligt beräkningar och bedömningar är vi där i början av 2030-talet, alltså inom tio år. Om utsläppen minskar snabbt, kan uppvärmningen på sikt falla tillbaka till 1,5 grader, men förstås blir effekterna större än om ett överskridande inte hade inträffat.
Även små framsteg räknas
Rekordvärmen i fjol ledde till många klimateffekter. Bland annat kunde man se att kolsänkan globalt i världens skogar och mark var mycket låg förra året, främst på grund av torka i Amazonas och omfattande skogsbränder i Kanada.
Trots de dystra rapporterna betonar Markku Rummukainen att klimatarbetet inte är förgäves och att varje tiondels grad i temperaturökning som världen lyckas förhindra har betydelse.
– Klimatförändringens effekter ökar med uppvärmningen, och skillnaden i effekter mellan exempelvis 1,5 grader och 2 grader är stor vad gäller sådant som sårbara ekosystem och risk för extremväder som påverkar samhällen.
Rekordstor minskning av svenska glaciärer
Sannolikheten för att världen når så kallade tippningspunkter, eller tröskelpunkter, i olika delar av klimatsystemet ökar också med uppvärmningens storlek.
– Därför har varje tiondels grad betydelse. Det är också viktigt att komma ihåg att den globala medeluppvärmningen är just ett medelvärde. Landområdena, som värms upp snabbare än de stora haven, kommer att nå högre temperaturer än det globala snittet, säger Markku Rummukainen.
Parisavtalets mål blir allt svårare att klara av om inte klimatarbetet snabbt påskyndas, säger Markku Rummukainen.
Pengar till fattiga länder
Ekonomiskt svaga länder är i regel mest utsatta vad gäller klimatrelaterade förluster och skador, ”loss and damage”. Det kan till exempel handla om skador efter extrema väderhändelser, som orkaner. Dessa länder har också bidragit minst till den globala uppvärmningen. Vid fjolårets möte blev de lovade pengar från de rika ländernas sida, något som sågs som ett viktigt genombrott. Men fortfarande finns mycket som inte är på plats, säger Emily Boyd, professor i hållbarhetsstudier vid Lunds universitet.
– Hur ska man definiera förlust och skada? Och hur mäter man det? Vi är i en fas där det är mycket tekniska saker måste lösas och verktyg behöver tas fram, i samband med att pengar kommer på bordet. Och hur mycket pengar kommer det att bli? Det vet vi inte heller. Länderna som utlovat resurser skär själva ner i sina budgetar just nu, säger Emily Boyd.
– Förra året var alla euforiska för att det blev något konkret av löftena om resurser. Men nu när man tittar på hur lite det är i relation till de klimateffekter vi ser, måste beslutsfattare ta förlust och skada på större allvar, och även klimatanpassning.
Läs en längre version av artikeln här, på Lunds universitets webbplats.