Forskare vid Göteborgs universitet och Sveriges lantbruksuniversitet, SLU har undersökt provfiskad torsk genetiskt. De såg då att två olika typer av torsk finns längs den svenska västkusten.
Torsktyperna tillhör samma art, atlanttorsken Gadus morhua, men de är olika ”ekotyper” som är genetiskt anpassade till olika miljöer eller livsstilar.
Västkustens två torsktyper kallas för utsjötorsk och kusttorsk, eftersom den ena har sitt ursprung långt ute till havs, medan den andra håller sig nära kusten hela livet. De två torsktyperna parar sig sällan med varandra.
Kusttorsken finns kvar i fjordarna
Många har länge trott att den kustlevande torsken vid västkusten har varit helt utfiskad. Men den nya studien visar att det fortfarande finns ett bestånd av torsk som lever hela sitt liv vid den svenska västkusten.
– Våra analyser visar att en hög andel av den unga torsken i fjordarna och nära kusten i Bohuslän är kusttorsk. Det visar att det fortfarande finns något kvar att rädda. Men i provfisket får man samtidigt otroligt lite vuxen torsk. Vid kustnära provfisken fick man bara upp enstaka torskar över 40 centimeters längd, säger forskaren Simon Henriksson vid Göteborgs universitet.
Blandning av ekotyper
I studien har forskarna samlat in juvenila, det vill säga inte könsmogna, torskar från över 100 olika platser i Skagerrak, Kattegatt och Öresund. De har därefter analyserats genetiskt.
Resultaten visar att beståndet i området inte enbart består av utsjötorsk. Det är istället en blandning av båda ekotyperna.
Utsjötorsken finns främst långt utanför kusten och kusttorsken närmare kusten. Inne i Bohusläns fjordar är andelen kusttorsk mycket hög, vilket är lite oväntat med tanke på teorin om att den varit så gott som utdöd.
– På vissa ställen återfinns både utsjö- och kusttorsk i samma fjord, men de verkar leva på olika djup. Utsjötorsken lever på lite större djup, medan kusttorsken är vanligare på grunt vatten, säger Simon Henriksson.
Unga torskar samlades in av forskare för DNA-analyser. Bild: Håkan Wennhage
Vuxen utsjötorsk leker i Nordsjön eller yttre Skagerrak. Starka havsströmmar bär sedan med sig deras ägg och larver till svenska vatten. Svenska västkusten fungerar alltså som en barnkammare för utsjötorsken, som vid två till fyra års ålder simmar tillbaka till utsjöbankarna för att leka.
Oklart vart unga torskar tar vägen
Vart kusttorsken tar vägen efter uppväxten är en obesvarad fråga. Forskarna har inte påträffar några lekande kusttorskar i fjordarna, trots att unga torskar finns där.
Eftersom kusttorsk även finns i Kattegatt, Öresund och Bälthavet är en teori att äggen och larverna driver med strömmar därifrån och in i Bohusläns fjordar. Det skulle kunna förklara den relativt stora andelen ung kusttorsk som provfisket gav, trots att vuxen kusttorsk saknas.
– I en annan studie från 2019 hittades torskägg inne i fjordarna, vilket pekar på att det finns vuxen kusttorsk som faktiskt leker i fjordarna. Men eftersom vi inte kan se någon genetisk skillnad mellan kusttorsk från olika områden så vet vi inte med säkerhet om det finns lokala lekbestånd, säger Simon Henriksson.
Mer om gener och ekotyper
Den nya studien visar att ekotyperna skiljer sig åt när det gäller flera gener som är inblandade i miljöanpassning. Det tyder på att skillnaderna i var fiskarna lever kan bero på att de är anpassade till olika miljöer. Till exempel verkar ekotyperna vara anpassade till olika fysikaliska förhållanden som syrehalt, salthalt, och temperatur.
Det finns även genetiska skillnader som tyder på att ekotyperna skiljer sig åt när det gäller jakten på föda, vandringsbeteende och socialt beteende.
Torskbestånden fortsätter minska i svenska hav
Men resultaten från den genetiska studien betyder inte att torskbestånden är på väg att återhämta sig. Tvärtom fortsätter mängden vuxen och juvenil torsk att minska i alla svenska hav.
De nya resultaten visar dock att man måste ta hänsyn till att det finns två olika typer av torsk som skiljer sig åt genetiskt och geografiskt, om man ska försöka återuppbygga västkustens torskbestånd, menar forskarna.
Simon Henriksson, projektassistent på Institutionen för marina vetenskaper vid Göteborgs universitet, simon.henriksson@gu.se
Var tredje 60-plussare är, eller planerar att bli, en jobbonär som kombinerar arbete och pension. Det visar en rapport från Jönköping university på uppdrag av pensionsplattformen Minpension.
Enkäten visar att skälen till att varva pensionärslivet med jobb varierar. För många väger behovet att känna sig behövd tungt. Andra känner en oro över att pensionen inte ska räcka till. Det kan också handla om att man inte orkar jobba fullt ut de sista åren.
Inga samband mellan inkomst och utbildning
Intresset för jobbonärslivet var relativ likt inom gruppen pensionärer.
– När vi undersökte intresset för att kombinera arbete och pension fanns det inga tydliga samband mellan inkomst eller utbildning. Det är därmed intressant hur det faktiska utfallet i befolkningen skiljer sig från det intresse som enkätsvaren visade. Möjligtvis så väljer individer annorlunda när det är dags att pensionera sig alternativt att kompositionen av jobbonärer kan komma att förändras, säger forskaren Ivar Wahlstein vid Jönköping university.
Så många pensionärer jobbar
Idag arbetar fler än 400 000 personer över 65 år, ofta i kombination med pensionsuttag.
Bland medelinkomsttagare har drygt fyra av tio 67-åringar fortfarande inkomst från arbete.
Vid 70 års ålder förvärvsarbetar drygt 8 000 kvinnor, eller 13 procent. I samma åldersgrupp förvärvsarbetar 13 000 män, vilket motsvarar 25 procent.
Vid 80 års ålder förvärvsarbetar fem procent av kvinnorna och tolv procent av männen. De flesta pensionärer arbetar deltid.
Inkomst från jobb spelar roll
Forskarna lyfter fram att arbetsinkomsterna spelar en allt viktigare roll för pensionärers samlade disponibla inkomst.
– Utvecklingen drivs främst av höginkomsttagare och personer med eftergymnasial utbildning. Den ökade inkomstojämlikheten bland pensionärerna som tidigare studier visat på kan därför till största del hänföras till ökade arbetsinkomster och tjänstepensioner, säger forskaren Johannes Hagen.
Fler behöver jobba längre
Det mesta talar för att trenden mot senare utträde ur arbetslivet kommer att fortsätta. Många behöver jobba längre för att få samma nivå på pensionsinkomsten som den äldre generationen.
– Sedan den allmänna pensionen infördes har medellivslängden ökat medan den genomsnittliga pensionsåldern har varit i stort sett konstant. Av dessa anledningar har man höjt pensionsåldrarna i pensionssystemet och kommer att fortsätta göra det. Därför återstår det också att se huruvida andelen som kombinerar pensionsuttag med arbete också kommer att öka, säger Johannes Hagen.
Mer om pensionsforskningen
Rapporten utgår från en enkät som är en del av ett forskningsprojekt om svenska pensionärers pensionsbeslut, med data från Minpension och Statistiska centralbyrån.
Forskningen sker vid Jönköping international business school, Jönköping university i tilsammans med Minpension, som är ett samarbete mellan svenska staten och pensionsbolagen.
Det är känt att rökning under graviditeten är en riskfaktor för plötslig spädbarnsdöd, men kunskap om riskerna med snus saknas.
Därför har forskare vid Karolinska institutet genomfört en registerstudie med över två miljoner barn födda mellan 1999 och 2019 i Sverige. Totalt sett drabbades enbart två av 10 000 barn av plötslig spädbarnsdöd, det vill säga plötsliga dödsfall som sker under sömnen utan att man hittar en orsak.
– Som tur är så är det väldigt få barn som drabbas av plötslig spädbarnsdöd, men vi ser att både snusning och rökning under graviditeten kan kopplas till ökad risk, säger Anna Gunnerbeck, barnläkare och forskare vid institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik Karolinska institutet.
Trefaldigt ökad risk
Vid inskrivning på mödravården snusade drygt en procent av mammorna och sju procent rökte. Snusning under graviditeten var förknippat med 70 procent ökad risk för död under det första levnadsåret oavsett orsak. Forskarna såg också en mer än trefaldigt ökad risk för plötslig spädbarnsdöd.
Riskerna vid snusning var jämförbara med riskerna vid måttlig rökning, som motsvarar en till nio cigaretter per dag. Mer än tio cigaretter per dag var förknippat med högst risker.
Bild: Lisa Risager/Wikimedia Commons*
Alla nikotinprodukter bör undvikas
Svenskt snus innehåller höga halter nikotin, men till skillnad från cigaretter innehåller det inga förbränningsprodukter. Därför har snus, e-cigaretter och andra nikotinprodukter ansetts vara betydligt mindre skadligt för hälsan.
– De senaste åren har snusning ökat kraftigt bland unga kvinnor i fertil ålder i Sverige. Det är därför viktigt att kvinnor informeras om potentiella risker för foster och spädbarn. Vår studie talar för att nikotin är en riskfaktor för plötslig spädbarnsdöd och slutsatsen är därför att alla typer av nikotinprodukter bör undvikas under graviditeten, säger Anna Gunnerbeck.
Mer om studien, risker och orsakssamband
Genom att koppla samman olika register kunde forskarna justera för ett antal viktiga faktorer som kan påverka risken för spädbarnsdöd, som socioekonomisk status och mammans ålder. Studien kan dock inte fastställa några orsakssamband eftersom okända faktorer kan ha påverkat utfallet.
Det är svårt att skilja mellan den risk som snusning och rökning innebär för fostret från exponering för cigarettrök och nikotin i bröstmjölk efter barnets födsel. Mammor som slutade röka eller snusa tidigt i graviditeteten kan också ha återupptagit det senare.
Forskarna saknade information om hur stor snuskonsumtionen var under graviditeten och vilken mängd nikotin som var kopplat till skadliga effekter.
Forskare har i en studie jämfört svensk inkomststatistik med resultaten från inskrivningsprover* för värnpliktiga som var 18 eller 19 år gamla.
– Den omfattande datamängden gör att vi för första gången kan testa om extremt höga inkomster också har samband med extremt hög intelligens, säger forskaren Marc Keuschnigg vid Linköpings universitet.
* Under mönstringen görs bland annat ett begåvningstest som mäter ordförståelse, logiskt tänkande och rumsuppfattning hos de värnpliktiga.
Skillnader planar ut
Det finns ett starkt samband mellan kognitiva förmågor, som att analysera och planera, och lön för de flesta människor. Men över en viss nivå försvagas sambandet och högre lön visar inte längre på större förmåga, visar studien.
Vid en årsinkomst på cirka 680 000 kronor planar skillnaderna ut. De som tjänar allra mest, en procent av inkomsttagarna, klarar till och med testerna något sämre än dem i inkomstskiktet precis under.
Det är en viktig upptäckt, menar forskarna, eftersom lönerna i de allra högsta toppen är mer än dubbelt så höga som medellönen för de översta 2-3 procenten.
Inga belägg för unika förmågor
På senare år har allmänna och akademiska diskussioner pågått om ökande ojämlikheter. I debatten menar de som tjänar mest att de förtjänar sin lön eftersom de har unika förmågor.
När det gäller just kognitiva förmågor hittar studien dock inga belägg för att de som har toppjobb med extremt hög lön är mer förtjänta av sin inkomst än dem som bara tjänar hälften så mycket, menar forskarna.
Intelligens kopplas inte till prestigeyrken
De flesta personer har normallöner som tydligt svarar mot deras individuella intelligens, men det gäller inte för toppskiktet. På samma sätt finns inget samband mellan intelligens och den olika grad av anseende som yrken som revisor, läkare, professor, domare och politiker har.
När lönerna för dem som tjänar mest stadigt stiger i västvärlden kan en allt större del av de samlade tillgångarna komma att fördelas på ett sätt som inte är kopplat till faktorn kognitiv förmåga, enligt forskarna bakom studien.
Marc Keuschnigg, biträdande professor vid institutet för analytisk sociologi vid Linköpings universitet och professor i sociologi vid universitetet i Leipzig. marc.keuschnigg@liu.se
Hur mycket fisk som produceras, och hur stora fiskarna blir, beror på hur djup en sjö är och därmed vilken föda som finns. Men det är inte den totala mängden fiskföda i sjön som är viktigast – utan fördelningen av maten mellan äldre och yngre fiskar. Det visar en avhandling vid Umeå universitet.
Djupet påverkar konkurrensen om föda
Juvenila, alltså inte könsmogna, fiskar börjar sina liv med att mestadels äta djurplankton medan större fisk framför allt äter bottenlevande insektslarver.
Produktionen av djurplankton och insektslarver är starkt kopplad till sjöars djupförhållanden. Grunda sjöar har en hög andel bottendjur i relation till djurplankton. Då blir konkurrensen om de stora fiskarnas föda mindre, och det gör att de kan växa sig ännu större. Detta leder också till att den totala antalet fiskar i sjön ökar.
– Att vi kunnat koppla fiskproduktionen i fjällsjöar till storleksberoende konkurrensförutsättningar inom fiskpopulationer innebär möjligheter till en bättre förvaltning av fiskbestånd i fjällen, säger forskaren Sven Norman som skrivit avhandlingen och fortsätter:
– Det finns många tusen sjöar bara i den svenska fjällen som idag till stor del saknar fiskeregler och fångstbegränsningar eller som faller under övergripande regionala fiskeregler.
Kan påverka fisket
Insikten att sjöns djup spelar roll för hur känslig till exempel rödingspopulationen är för fiske, betyder att forskarna kan föreslå olika typer av fångstbegränsningar beroende på sjöars djupförhållanden.
– Framtida fiskeregler skulle alltså kunna implementeras utifrån mätningar av sjöars djupförhållanden i stället för som idag, genom övergripande regionala regler eller specifik platskunskap. Detta är något som jag hoppas kunna sprida till fiskerättsägare och förvaltare av fjällsjöar, säger Sven Norman.
Djupet i en fjällsjö påverkar förekomsten av röding. Bild: Anders Lundvall
Öring äter små rödingar
Sven Norman studerade 46 populationer av röding och öring i 34 fjällsjöar. Han såg då att födoproduktionen, förutom att påverka fiskarnas storlek, även bestämde i vilken grad öringen blev piskivor – alltså fiskätare.
– Öring är en vanlig predator på små rödingar men till hur stor utsträckning individuella öringar äter röding varierar stort inom och mellan sjöar. Vi kan i vår studie visa att detta delvis beror på hur mycket röding som produceras och att detta i sin tur bestäms av sjöns djupförhållanden.
Teoretisk modellering och experimentella studier i labb har tidigare bekräftat att fördelningen av föda kan ha stora konsekvenser för fiskars tillväxt och den totala fiskproduktionen. Sven Normans avhandling är däremot ett av få exempel på att detta har verkliga effekter även ute i naturen.
Sven Norman, doktorand vid institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet, sven.norman@umu.se
Brandbekämpning har lett till att skogsbränder blivit väldigt ovanliga, och förändringar i jordbruket under de senaste 70 åren har kraftigt minskat mängden ängs- och hagmarker.
Men många arter är beroende av bränder i skog eller slåtter och bete i marker. När dessa naturliga störningar i naturen minskar hotas den biologiska mångfalden.
För att bevara arter som gynnas av störningar krävs åtgärder i skyddade områden, men också i det omgivande landskapet. Det visar en genomgång av tidigare studier och information från myndigheter som forskare vid Statens lantbruksuniversitet, SLU, gjort.
Störningar i skyddade områden
Enligt forskarna finns många fördelar med skyddade områden* eftersom störningarna ofta är mera långsiktigt planerade och har säkrare finansiering.
* Skyddade områden finns för att bevara naturmiljöer som har stort värde för djur, växter och människor. Det kan till exempel vara naturreservat och nationalparker, naturvårdsområden, biotopskyddsområden, våtmarksområden och Natura 2000-områden. Källa: Naturvårdverket
I skog är dessutom kvaliteten på störningarna högre, eftersom de flesta bränningar i brukad skog sker på hyggen. Det här gör främst skillnad för arter som behöver stora mängder bränd och död ved, till exempel skalbaggsarten raggbock.
Raggbocken behöver bränd ved för att trivas. Bild: Stanislav Snäll/Wikimedia Commons*
Antalet gräsmarksarter är ofta högre i skyddade gräsmarker. Men de skyddade områdena är få och ofta isolerade. Därför är det viktigt att se till att störningar även förekommer på produktionsmark för att arter som gynnas av störningar ska överleva på lång sikt, menar forskarna.
– Vår slutsats är därför att en kombination är bäst. Högkvalitativa störningarna i skyddade områden kan kompletteras med störningar i omkringliggande produktionslandskap som kan uppta en större yta och binda ihop områdena med varandra. Det kan till exempel vara i form av naturvårdsbränningar av produktionsskog. I jordbrukslandskapet kan det handla om att lantbrukare får miljöersättning för bete av hagmarker, säger forskaren Malin Tälle på SLU.
Vad är störningar?
Störningar förändrar ekosystem, ökar mångfalden av livsmiljöer och är viktiga för många arter. Det kan vara naturliga störningar som bränder och stormar som skapar luckor och död ved i skogen, men också störningar som människor bidrar med. Bete och slåtter bidrar att hålla gräsmarker näringsfattiga och öppna.
Alla störningar är inte bra för den biologiska mångfalden – det måste finnas arter som är anpassade till de miljöer som uppstår. Vissa skalbaggsarter är till exempel anpassade för att leva i död, solexponerad ved, och gräsmarksarter har utvecklats under den tid när det fanns gott om stora vilda gräsätare som vildhästar och visenter.
Störningsgynnade arter i skog och gräsmark har olika krav. I gräsmarker har dessa arter ofta lägre spridningsförmåga än dem som lever i skog. De kräver därför korta avstånd mellan gräsmarker.
Insekter som gynnas av bränder har förmåga att flyga långt för att hitta nyligen brända skogsområden. Men gemensamt för många störningsgynnade arter i både skog och gräsmarker är att de har minskat kraftigt.
– Vår studie bidrar med en viktig pusselbit till frågan om hur man bäst bevarar de arter som är beroende av olika typer av störningar. Vi poängterar också vikten av samarbete mellan myndigheter och markägare i dessa frågor, säger Malin Tälle och fortsätter.
– Om bevarandeinsatser ska kunna kombineras i både skyddade områden och i produktionslandskapet behövs gemensam planering av när, var och hur störningar ska genomföras för att störningsgynnade arter ska kunna bevaras på bästa sätt, säger Malin Tälle.
Mer om studien
Studien bygger på slutsatser från vetenskapliga studier som jämfört effekten av störningar i skyddade och icke-skyddade områden samt information från bland annat svenska myndigheter och skogsbolag kring hur störningar genomförs i skyddad och icke-skyddade skogar och gräsmarker.
Malin Tälle, forskare vid institutionen för ekologi, SLU, malin.talle@slu.se
Ett bioraffinaderi är en anläggning som tillverkar produkter som kemikalier, energi och material från en biobaserad råvara.
Forskare vid Chalmers tekniska högskola har studerat hur bioraffinaderier − som förädlar gräs och klöver till proteinfoder och bioenergi − kan bli ekonomiskt hållbara för det svenska jordbruket.
− Tekniken har utvecklats starkt i testanläggningar de senaste åren och är snart redo för etablering, säger forskaren Sebnem Yilmaz Balaman som har konstruerat en omfattande modell som studien baseras på.
Marken binder mer koldioxid från atmosfären
Det finns stora fördelar för både miljön och växtodlingen om spannmålsodling som vete och korn varvas med några års odling av så kallad vall, alltså gräs och klöver.
Vallodling bidrar till att marken binder mer koldioxid från atmosfären och jordens bördighet förbättras, samtidigt som växtnäringsläckage och användning av bekämpningsmedel kan minska.
Men det är viktigt att hitta nya användningsområden för biomassan som produceras av vallodlingen. Här kommer bioraffinaderierna in. De gör det möjligt att omvandla gräs och klöver, som har ett högt proteininnehåll, till högvärdigt djurfoder som kan minska vårt beroende av importerat sojaprotein. Dessutom kan rester från proteinproduktionen användas till bland annat tillverkning av biogas.
Bioraffinaderiteknikens funktion och fördelar har slagits fast i tidigare studier. Kommersiella anläggningar finns i bland annat Danmark och Tyskland.
Många faktorer vägs in i modell
I Sebnem Yilmaz Balamans modell ingår en lång rad parametrar. Här ingår bland annat hur stor del av åkermarken som behövs och är tillgänglig för vallodling, hur mycket lantbrukaren behöver få betalt för att vallodling ska vara lönsamt och vad ett grönt bioraffinaderi kan betala för råvaran, samt hur långa transporter som är rimliga mellan odlare och bioraffinaderier.
− Det är inte enkelt att konstruera en matematisk modell med råvaruproducenter, logistik, bioraffinaderier och konsumenter – som dessutom interagerar med varandra på olika sätt. Men sammantaget representerar vår modell hela systemet, säger hon.
Kan ersätta importerat sojafoder
Enligt modellen blir förutsättningarna för bioraffinaderier bäst om vallodling etableras brett – på upp till 30 procent av den åkermark som idag används för spannmålsodling.
Då skulle tio större bioraffinaderier och en handfull mindre kunna drivas framgångsrikt i södra och mellersta delen av Sverige. Där finns redan från början bra förutsättningar med stora arealer spannmålsodling där en ökad vallodling skulle passa bra.
− Med en så utbredd etablering av bioraffinaderier skulle vi med god marginal kunna ersätta all importerad soja som idag används som foder och vi skulle dessutom kunna producera biogas motsvarande 13 procent av den naturgas som importeras till Sverige idag.
Vid en mer begränsad etablering av vallodling – på upp till tio procent av den åkermark som idag används för spannmålsodling – finns förutsättningar att etablera två större bioraffinaderier i Västra Götaland och Skåne.
Minskad areal för spannmål
Att odla vall på mark som nu används för spannmålsodling skulle minska den totala spannmålsarealen i Sverige, men leder samtidigt till en förbättrad markkvalitet och positiva effekter på skördenivåerna. Dessutom minskar behovet av sojaodling i Europa och Brasilien.
− Sammantaget skulle ökad vallodling och en etablering av gröna bioraffinaderier leda till fördelar för jordbruket, klimatet och miljön, säger Sebnem Yilmaz Balaman.
Incitament behövs för lantbrukarna
Chalmersforskarna tror att det kommer att behövas fler incitament såsom miljöstöd eller nya intäkter för att få lantbrukarna att ändra sina växtföljder och odla vall för gröna bioraffinaderier.
I ett pågående arbete undersöker de nu hur kolsänkor och minskat behov av importerad fossilgas och sojaprotein kan värderas.
Frågeställningen har stor aktualitet, med tanke på klimatomställningen och kriget i Ukraina som har ökat kraven på att snabbt få fram mer fossilfri energi, inte minst biometan, inom EU.
Sebnem Yilmaz Balaman, forskare vid institutionen för rymd-, geo- och miljövetenskap, Chalmers tekniska högskola, sebnem@chalmers.se
Många arktiska samhällen är beroende av dieselgeneratorer som har en betydande påverkan på både klimatet och den lokala ekonomin.
Trots att Arktis har ett stort utbud av förnybar energi genom både vind- och solkraft, har lösningar för att utnyttja energikällorna för stabil elförsörjning hittills varit otillräckliga.
Forskning vid Kungliga tekniska högskolan, KTH, pekar nu ut hur ett hållbart elförsörjningssystem för avlägsna regioner och städer kan se ut.
Väte i lagringen
Forskaren Qianwen Xu, biträdande lektor i elkraftteknik vid KTH, visar att det är möjligt att lagra energi över tid genom att använda väte som en viktig komponent i lagringen.
Det sker i så kallade mikronät, som är ett litet samverkande energisystem där både vind- och solkraft kan utnyttjas.
Mikronäten kan i princip sättas upp var som helst. Energisystemet styrs bland annat genom realtidskoordinering för stabil elförsörjning under växlande väderförhållanden. Det finns också en hårdvarulösning som förenklar installation och användning.
– Den designade förnybara energi-väte-mikronätlösningen kan placeras ut direkt i olika arktiska samhällen. Det kan utnyttja vind- och solkraft fullt ut och extra väte kan exporteras för användning inom industri och transporter, säger Qianwen Xu.
Grönland har visat intresse
Att införa systemet ligger mellan ett och två år framåt i tiden.
– Jag har fått bra respons och många som är intresserade av att bygga den här lösningen på bland annat Grönland, säger Qianwen Xu.
Systemet kan också främja hållbara energiomställningar i byggnader i städer. Ett annat projekt pågår i Stockholm för implementering av mikronät för smarta byggnader i staden.
I en ny studie har forskare från SLU och Norska institutet för naturforskning kartlagt livshistorien hos fler än 200 000 laxar i norska älvar.
Efter att ha ätit upp sig till havs återvänder atlantlaxen till samma plats i älven där den kläcktes för att själv leka. Atlantlaxen har möjlighet att leka fler än en gång under sin livstid men det är få som faktiskt gör det. I genomsnitt hade endast 3,8 procent i norska laxpopulationer lekt mer än en gång.
– De laxar som leker fler gånger är viktiga för återväxten. De är i snitt större än förstagångslekarna och bidrar både med fler romkorn och till genetisk diversitet eftersom fler olika årsklasser leker samtidigt när de är närvarande, säger forskaren Lo Persson vid Sveriges lantbruksuniversitet.
Yngre fiskar blir oftare flergångslekare
Fisk som leker första gången efter bara ett år i havet, har högre sannolikhet att överleva till ytterligare en lek jämfört med en fisk som varit längre tid i havet innan första lektillfället.
– Att små fiskar, alltså de som bara varit i havet ett år innan de leker första gången, investerar relativt sett mindre energi vid leken jämfört med stor fisk, har varit känt sedan tidigare, säger Lo Persson och fortsätter:
– Det vi fann i våra resultat är att de små fiskarna som tillhör populationer där de flesta fiskarna är större vid första leken, populationer som i Norge kallas ”storlakspopulationer”, verkar spara sig mer vid leken då en högre andel av dessa blir flergångslekare jämfört med små fiskar i ”smålakspopulationer”.
Lek kopplas till population
I de här populationerna hade fiskarna minst två år mellan lektillfällen jämfört med fiskar som oftast bara hade ett år.
– Tidigare har man trott att detta hänger ihop med att små fiskar investerar relativt sett mindre energi i leken än stora fiskar och att de därför skulle kunna vara redo för lek igen efter en kortare tid i havet. Det kanske stämmer till viss del men det vi upptäckte var att detta är starkt kopplat till vilken typ av population fisken kommer ifrån då även små fiskar i storlaxpopulationer spenderade längre tid i havet mellan lektillfällen.
Efter att ha ätit upp sig till havs återvänder atlantlaxar till sin födelseplats för att leka.
Skillnader mellan populationer tyder på lokal anpassning. Det betyder att laxarna över tid utvecklats för att klara sig så bra som möjligt i just sin älv och den havsmiljö där de söker föda.
– Våra resultat indikerar att även förmåga till flergångslek anpassats till de lokala förhållandena för de olika populationerna, säger Lo Persson.
Honor leker oftare fler gånger
Honor är oftare flergångslekare än hanar, visar studien. Att hanar i mindre utsträckning blir flergångslekar har också varit känt sedan tidigare. Det anses bero på att deras skador efter aggressiva interaktioner under leken bidrar till sämre överlevnad.
I studien kunde forskarna visa att förlusten i kroppsstorlek på grund av leken var större hos hanar än hos honor när de jämförde med fisk som inte hade lekt tidigare.
Det kan tyda på att hanarna har svårare att återuppbygga sina energinivåer efter lek. Detta kan bidra till deras lägre överlevnad.
– Just analysen av förlust av kroppsstorlek gjorde att jag fick omvärdera min bild av en flergångslekare som en väldigt stor individ eftersom det framför allt är mindre fisk som överlever leken, säger Lo Persson.
Vandring tar på krafterna
För individen är det en enormt stor investering att vandra tillbaka från havet för att leka. De slutar äta, ibland i upp till ett år, och investerar mer än 50 procent av sin energi i lekvandring och lek. Om fisken i stället stannat ytterligare ett år i havet hade den i runda slängar dubblerat sin kroppsvikt.
– Men det finns så klart väldigt stora flergångslekare, vi hade till exempel en tolvårig hona som fångades i Alta på väg till sin fjärde lek, hon vägde över 15 kilo, men det stora flertalet flergånglekare är betydligt mindre, säger Lo Persson.
Lo Persson, Forskare vid institutionen för vilt, fisk och miljö, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, lo.persson@slu.se
Ungefär en femtedel av befolkningen har långvarig smärta, som kan påverka livskvalitet, arbetsförmåga, relationer, familjeliv och fritidsaktiviteter. Behandlingen av långvarig smärta har beskrivits som en utmaning för såväl patienter som hälso- och sjukvårdpersonal.
Genusnormer, det vill säga stereotypa föreställningar om hur kvinnor och män är eller borde vara, kan påverka hur personal inom hälso- och sjukvården bemöter personer med smärta. Det kan i sin tur leda till medicinskt omotiverade skillnader i behandlingen av kvinnor och män, så kallad genusbias.
Känsliga kvinnor och tåliga män
I en avhandling vid Göteborgs universitet undersöktes genusnormer kopplade till långvarig smärta. Även samband mellan genusnormer, långvarig smärta och psykosociala resurser, som till exempel socialt stöd har studerats.
77 vetenskapliga artiklar undersöktes för att se hur män och kvinnor med långvarig smärta beskrivs i forskningen.
Resultaten visar att kvinnor framställdes som känsliga och förväntades lära sig att anpassa sitt liv till smärtan. Män beskrevs däremot som smärttåliga och förväntades söka efter orsak och behandling av sin smärta.
Oväntade brott mot rådande norm
När ett befolkningsurval om 4 010 individer undersöktes framkom oväntade genusmönster, så kallade normbrott. Faktorer som studerades var bland annat självskattad grad av praktiskt socialt stöd och av emotionellt socialt stöd kopplat till frekvent smärta. Uppföljningstiden var ett och ett halvt år.
Ett oväntat resultat var att brist på emotionellt socialt stöd utgjorde en större riskfaktor för män än för kvinnor. Män med svagt känslomässigt stöd hade dubbelt så stor risk som män med starkt stöd att utveckla frekvent smärta. Emotionalitet brukar annars förknippas med kvinnor och kvinnlighet.
För kvinnor var brist på praktiskt socialt stöd en större riskfaktor. När det praktiska stödet var svagt hade kvinnor 62 procent högre risk att utveckla frekvent smärta än om stödet var starkt.
Viktig kunskap för vård och forskning
Ett resultat som rimmar med genusnormen var att kvinnor hade ett starkare praktiskt socialt stöd än män, dock bara bland dem utan frekvent smärta. I gruppen med frekvent smärta fanns inte skillnaden mellan kvinnor och män.
Ytterligare ett resultat visar att män med frekvent smärta och starkt emotionellt socialt stöd oftare hade frekvent smärta vid uppföljning jämfört med män med svagt stöd.
– Att bli medveten om rådande genusnormer och oväntade genusmönster kan hjälpa hälso- och sjukvårdspersonalen att motverka genusbias och att erbjuda en jämlik vård som i högre grad utgår från individens behov. Att bli medveten om normer och normbrott kan också förbättra kvaliteten inom forskningen och leda till nya strategier inom den förebyggande vården, säger Anke Samulowitz som skrivit avhandlingen.
Anke Samulowitz, institutionen för medicin vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, anke.samulowitz@gu.se
Det vanligaste sättet att studera vad vargen äter har hittills varit att följa individer som utrustats med GPS-sändare.
När sändarvargarna stannar på en plats kan forskare eller fältassistenter åka ut och kontrollera bytet när vargarna lämnat området. Dessa studier har visat att älg är det vanligaste bytet i Sverige – även om vargarna också äter andra djur, framförallt rådjur, men också kadaver.
Men utvecklingen av molekylär forskning öppnar nya möjligheter att spåra vad vargarna äter.
Ny metod testades på djurpark
I en avhandling har forskaren Cecilia Di Bernardi vid Sveriges lantbruksuniversitet tagit fram en ny metod för att identifiera DNA från bytesdjur i vargspillning. Metoden har testat i experiment på djurparken Järvzoo i Hälsingland.
Försöket på Järvzoo gav en viktig grund för metoden eftersom forskarna kunde styra vad vargarna åt. Djurparksvargarna matades veckovis med olika dieter, däribland älg, rådjur, dovhjort, kronhjort, vildsvin och ren. Vargarna fick både köttbitar och hela kroppar.
På det här sättet kunde Cecilia Di Bernardi samla in vargspillning där bytesdjuret redan var känt. På ett labb kunde hon sedan undersöka hur väl bytesdjuren kunde identifieras i spillningen.
– Det har verkligen varit spännande att utveckla den här metoden. Eftersom jag har jobbat mycket i fält tidigare blev jag överraskad av hur roligt det var arbeta på labb, säger hon.
Älg vanligaste bytet
När metoden hade testats på djurparksvargarna gick hon vidare till spillning som samlats in mellan år 2012-2019 i samband med varginventeringen. Under inventeringen användes materialet för att med hjälp av DNA fastställa vargarnas identitet.
– Vi använde helt enkelt den insamlade spillningen som förvaras i frysen här på Grimsö forskningsstation för ett helt nytt syfte. Sammanlagt var det ungefär 2000 prover, säger Cecilia Di Bernardi.
I proverna letade hon efter DNA från 18 olika djur: älg, kronhjort, dovhjort, rådjur, vildsvin, ren, får, nötkreatur, grävling, bäver, skogshare, fälthare, tjäder, orre, brunbjörn, lodjur, järv och räv.
Älg var det vanligaste bytet, därefter rådjur och annat klövvilt. DNA från mindre bytesdjur, tamdjur och andra rovdjur upptäcktes också.
Menyn styrs av vargarnas egenskaper
En slutsats var att det fanns en geografisk variation i hur vargarna nyttjade älg och rådjur, troligtvis beroende på skillnader i tillgången på dessa två klövdjur.
Valet av byte kunde också relateras till olika egenskaper hos vargarna tack vare den omfattande genetiska kunskapen om den skandinaviska vargstammen.
– I stort sett stödde det vår hypotes att djur som kan förväntas vara mindre skickliga jägare åt förhållandevis mer rådjur än älg och mer kadaver, säger Cecilia Di Bernardi.
Mönstret sågs hos ensamlevande vargar som inte kunde jaga i flock, i synnerhet ensamlevande tikar eftersom de är mindre än hanarna. Även vargar som var mer inavlade visade detta mönster.
Spillning samlas in i södra Sverige
Cecilia Di Bernardi ska fortsätta att arbeta med den nya DNA-metoden inom det skandinaviska vargforskningsprojektet SKANDULV.
– I vinter satsar vi framför allt på att samla in spillningar från södra Sverige tillsammans med länsstyrelserna. Eftersom det finns fler olika klövviltsarter där kan det ge ny kunskap om vad som händer när vargens meny breddas. Vi ska också inkludera spillningsprover från Norge.
Med hjälp av metoden är det möjligt att göra studier på stora geografiska områden till en lägre kostnad. I framtiden kan metoden också utvecklas för att andra rovdjur.
Tandlossning, benskörhet och ledgångsreumatism är tillstånd som orsakar förlust av benvävnad.
– Därför är det viktigt att studera vad som påverkar omsättningen av benvävnaden för att i förlängningen kunna hitta behandlingar, säger Sara Rosendahl, doktorand vid institutionen för odontologi vid Umeå universitet.
Inflammation rubbar balansen
Inflammation i, eller i närheten av, benvävnad rubbar den normalt balanserade benvävnadsomsättningen, något som ofta leder till ökad nedbrytning eller förlust av ben. Detta kan bero på ökad aktivitet hos de bennedbrytande cellerna, osteoklasterna, eller minskad aktivitet hos de benbildande cellerna, osteoblasterna.
Sara Rosendahl har i en avhandling undersökt hur två faktorer påverkar hur benvävnad bryts ned och nybildas. Det är ett så kallat kemokin, som är en slags signalsubstans med beteckningen CCL11, och dess receptor som har beteckningen CCR3.
Förhöjda nivåer av kemokinet har tidigare noterats i blodet hos individer med tandlossningssjukdom, men även hos individer med benskörhet och reumatism.
Kemokinet kan interagera med olika receptorer, däribland CCR3, och har visat sig kunna öka rekryteringen av osteoklaster och öka dessa cellers förmåga att bryta ner ben. Betydelsen för benvävnadens celler och omsättning är dock fortfarande till stor del okänd.
Påverkan på skelettet
I avhandlingen har forskare studerat hur frånvaro av CCR3 påverkar skelettet i möss där genen för denna receptor har tagits bort. De undersökte även hur frånvaro av receptorn påverkar funktionen hos de nedbrytande osteoklasterna och de benbildande osteoblasterna. De tittade också på hur kemokinet CCL11 binder till och interagerar med osteoklaster, samt hur detta påverkar cellernas rörlighet.
I avhandlingen visas att frånvaro av receptorn leder till att könsmogna unga och vuxna hanmöss får ett tunnare kompakt ben, vilket är den del av benet som omger benmärgen och är en viktig faktor för benets hållfasthet.
Påverkas av könshormoner
Honmöss, som saknar CCR3, uppvisar ingen påverkan på skelettet. Det tyder på att de effekter receptorn har på skelettets omsättning påverkas av könshormoner. Frånvaron påverkar även osteoblasternas och osteoklasternas funktion i cellodlingsförsök, där osteoblasterna får en reducerad förmåga att bilda ben samtidigt som osteoklasterna blir större och bryter ner ben mer effektivt.
Kan bli mål för behandling
Sammantaget visar resultaten i avhandlingen att kemokinet CCL11 och receptorn CCR3 kan reglera osteoklasters funktion. Det visar också att receptorn även är involverat i osteoblasters benbildning och styr skelettets omsättning.
– I förlängningen skulle CCL11 och CCR3 kunna utgöra måltavlor för behandling av inflammatoriskt driven benförlust, säger Sara Rosendahl.
Mer från studien
Avhandlingen bygger på experimentella studier som inkluderar skiktröntgen i genmodifierade möss, olika analyser av musskelettens benvävnad, samt olika typer av cellodling och avancerad mikroskopi.
I avhandlingen visas även att CCL11 snabbt tas upp i osteoklastförstadieceller samt ökar förstadiecellernas rörlighet. Forskarna kan visa att det beror på att CCL11 aktiverar signaler som reglerar osteoklasternas inre rörliga organ och förmåga att fästa mot sitt underlag. I mogna osteoklaster binder CCL11 till osteoklasternas yta och är lokaliserat till de områden som är aktiva när cellerna rör sig.
Sara Rosendahl, tandläkare och doktorand vid institutionen för odontologi vid Umeå universitet, sara.rosendahl@umu.se
En grupp forskare från Stockholms universitet har för första gången kunnat undersöka stjärnhopar inuti galaxer, så kallade klumpar, och studera den första fasen i stjärnbildning i avlägsna galaxer. Det har varit möjligt tack vare James Webb-teleskopets första bilder på galaxhopar.
– De galaxhopar som vi undersökt är så massiva att de böjer ljuset som passerar deras centrum, precis som Einstein förutsa 1917. Och det skapar i sin tur ett slags förstoringsglaseffekt: galaxerna i bakgrunden blir förstorade på bild, förklarar forskaren Adélaïde Claeyssens vid Stockholms universitet.
Klumpar i många galaxer
Förstoringsglaseffekten och James Webb-teleskopets upplösning har gjort det möjligt att studera sambandet mellan hur klumpar, mycket kompakta strukturer av stjärnhopar, bildas och utvecklas, och hur galaxer uppstår och växer några miljoner år efter Big Bang.
– Bilderna från James Webbteleskopet visar att vi kan hitta de här mycket små klumpstrukturerna inuti väldigt avlägsna galaxer och att vi kan se klumparna i många av galaxerna. Det förändrar hela forskningsområdet och hjälper oss att förstå hur galaxer bildas och utvecklas, säger forskaren Angela Adamo vid Stockholms universitet.
Den äldsta galaxen i undersökningen ligger så långt borta att forskarna kan se hur den såg ut för 13 miljarder år sedan. Då var universum bara 680 miljoner år gammalt.
James Webb-teleskopet
James Webb-teleskopet sändes upp i rymden 2021. Det ersätter Hubbleteleskopet som bidragit med information till rymdforskare i över 30 år.
James Webb-teleskopet kommer att göra observationer i infrarött ljus. Det väntas ge många nya upptäckter. Källa: Rymdstyrelsen
Angela Adamo, Oscar Klein center, institutionen för astronomi vid Stockholms universitet, angela.adamo@astro.su.se
Adélaïde Claeyssens, Oscar Klein center, Institutionen för astronomi, Stockholms universitet, adelaide.claeyssens@astro.su.se
På några decennier har fetma och övervikt blivit en global folksjukdom som bland annat orsakat en kraftig ökning av antalet personer med typ 2-diabetes.
Långvarig övervikt och typ 2-diabetes ökar risken för icke-alkoholrelaterad fettleversjukdom, NAFLD, som är den vanligaste orsaken till kroniska leversjukdomar, till exempel leversvikt och levercancer, i Europa och USA.
Idag saknas läkemedel för behandling av sjukdomen.
Många drabbade av fettleversjukdomen
NAFLD, en förkortning för engelskans Non-alcoholic fatty liver disease, drabbar mer än 100 miljoner vuxna i världen. Tidigare forskning visar en betydligt ökad risk för levercancer hos personer med fettleversjukdomen.
25-29 procent av personer med typ 2-diabetes har NAFLD.
I Sverige har cirka 500 000 personer diabetes. 85-90 procent har typ 2-diabetes, enligt Diabetesförbundet.
Fettsyror lagras – tydlig risk för leverskador
Vit fettvävnad har en mycket stor förmåga att lagra fett men vid långvarig och kraftig övervikt, och ofta vid typ-2 diabetes, är den inte tillräcklig. Mängden fettsyror i blodet ökar och lagras i bland annat levern. Ansamlingen av fett stör leverns frisättning av glukos och leder till insulinresistens, men ökar också risken för permanenta skador på ett av kroppens viktigaste organ.
Nu har forskare vid bland annat Karolinska institutet undersökt en ny metod för att begränsa uppkomsten av fettlever.
Antikropp kan bli ett behandlingsalternativ
I studien har forskarna testat en läkemedelskandidat i form av en antikropp mot proteinet VEGF-B, vaskulär endoteltillväxtfaktor B, som styr frisättningen av fett från den vita fettvävnaden. Studien gjordes på möss som fick olika dieter och behandlades med läkemedelskandidaten.
– Vi har identifierat ett nytt sätt att behandla fettlever som involverar att fett stannar kvar i fettvävnaden och inte läcker ut och ansamlas i levern. Våra resultat visar att farmakologisk blockering av VEGB-B-signaleringen hos möss förhindrar fettansamling i levern och minskar risken för utveckling av NAFLD, säger Ulf Eriksson som är professor vid Karolinska institutet.
Metoden väcker hopp om bättre behandling av fettlever.
– Uppkomsten av fettlever är associerad med flera allvarliga och i vissa fall dödliga sjukdomar. Med den behandlingsprincip som vi har utvecklat kan det bli möjligt att förhindra uppkomsten av fettlever och förhoppningsvis minska risken för leversvikt och obotlig levercancer, säger forskaren Annelie Falkevall vid Karolinska institutet.
Antikropp blockerar frisättning av fett
Forskarna studerade också fettvävnad från 48 patienter som skulle genomgå överviktskirurgi. Hälften av gruppen hade NAFLD, medan återstående hälften inte hade sjukdomen.
Resultaten visar ett tydligt samband mellan nivån av VEGB-B-signalering i vit fettvävnad och förekomsten av fettleversjukdomen.
– Nästa steg för att komma vidare med denna spännande läkemedelskandidat är att få in den i ett kliniskt utvecklingsprogram, säger Ulf Eriksson.
Hormonsystemet samarbetar med nervsystemet och styr mycket av det som händer i kroppen, bland annat ämnesomsättningen. Neurotensin och vasopressin är två exempel på hormoner som studeras av diabetesforskare vid Lunds universitet. Studier av de här molekylerna ger ökad kunskap om vem som är i riskzonen att utveckla fetma och typ 2-diabetes.
Neurotensin en biomarkör
Neurotensin frisätts från mag- och tarmkanalen efter att vi har fått i oss fett. Forskning vid Lunds universitet har visat att neurotensin kan användas som en biomarkör för att förutsäga risken att utveckla hjärt- och kärlsjukdomar, typ 2-diabetes och fettlever.
Olle Melander leder en forskargrupp inom kardiovaskulär forskning som har publicerat flera studier om hormonets betydelse för risken att utveckla sjukdom.
Under stenåldern när tillgången till mat var begränsad fanns det överlevnadsfördelar hos människor som var bra på att lagra in fettrik mat. Det är inte särskilt bra i dag när det finns ett överflöd av mat i många delar av världen.
– Våra studier har visat att det finns en koppling mellan förhöjda nivåer av hormonet efter fettintag och risken att utveckla typ 2-diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar och fettlever, säger Olle Melander, professor i internmedicin vid Lunds universitet och knuten till det strategiska forskningsområdet Excellence of Diabetes Research in Sweden, EXODIAB.
Behandlingar i förebyggande syfte
Kan ett mindre fettintag hjälpa individer som har höga nivåer av neurotensin i blodet? Det är inte säkert, utan kan möjligtvis leda till att koncentrationen av neurotensin i blodet ökar på grund av kompensatoriska mekanismer.
Därför planerar Olle Melander och hans forskargrupp att inleda behandlingsstudier där de undersöker om ett redan godkänt läkemedel kan minska produktionen av neurotensin.
– Tyvärr är det så att typ 2-diabetes är en sjukdom som kan leda till många typer av komplikationer, som hjärtinfarkt, stroke och andra sjukdomar. En övergripande målsättning med vår forskning är att hitta sätt att förebygga typ 2-diabetes och sjukdomens allvarligaste komplikationer, säger Olle Melander.
Typ 2-diabetes och fetma
Vid typ 2-diabetes har kroppen svårt att hålla sockerhalten i blodet tillräckligt låg. Orsaken till att typ 2-diabetes uppstår är inte klarlagd. Risken för att utveckla sjukdomen påverkas till stor del av livsstilsfaktorer.
Personer som har övervikt eller fetma har ökad risk att utveckla typ 2-diabetes, och även stress kan öka risken för fetma. Vid stress bildar kroppen mer kortisol. Hormonet påverkar kroppens insulinbalans och medför ökad risk för typ 2-diabetes.
Typ 2-diabetes kan leda till komplikationer i små och stora blodkärl. Hjärtinfarkt och stroke är exempel på vanliga komplikationer i stora blodkärl. Skador på ögats näthinna, njurskador och skador på nerver är exempel på komplikationer i små blodkärl.
Studier av ökat vattenintag
Läkemedel kan visa sig vara effektivt för vissa hormonella rubbningar, men i andra fall kan det vara en bättre idé att undersöka vilken effekt naturliga produkter har på hormonsystemet. Olle Melanders forskargrupp studerar hormonet vasopressin i en pågående behandlingsstudie med deltagare som i vanliga fall dricker lite vatten.
Hormonet vasopressin frisätts när kroppen har för lite vätska i sig eller när koncentrationen av salter i blodet är hög. Forskarna mäter den stabila delen av hormonet som heter copeptin i sina studier och har funnit att det finns en koppling mellan höga nivåer av copeptin och utveckling av sjukdomar som typ 2-diabetes, hjärtinfarkt och njursvikt.
– En pilotstudie som vi gjorde på friska personer visade att ett ökat vattenintag sänkte nivåerna av copeptin och den fastande blodsockerkoncentrationen. Just nu genomför vi en större behandlingsstudie där vi undersöker om vi kan minska risken för typ 2-diabetes hos personer med förhöjda nivåer av hormonet.
Närmare 700 deltagare har hittills rekryterats till studien, som innebär att deltagarna dricker en och en halv liter vatten per dygn utöver sitt vanliga intag under ett års tid.
I samband med behandlingen görs regelbundna mätningar av blodsocker, blodtryck och kroppsmasseindex, BMI.
– Den viktigaste frågan vi vill ha svar på är om ett ökat vattenintag kan sänka blodsockret hos deltagarna. Vi undersöker också om interventionen kan leda till ett minskat BMI. Vår förhoppning är att behandlingen kan leda till minskad förekomst av typ 2-diabetes bland individer med ett lågt vattenintag. Det är förmodligen lättare att få människor att öka sitt vattenintag än att ändra sina matvanor. Metoden skulle dessutom vara enkel att implementera och ge stor effekt på befolkningsnivå, säger Olle Melander.
Exempel på hormoner
Neurotensin är en så kallad neuropeptid, som har effekter på blodtryck och glukosfrisättning. Merparten av kroppens neurotensin finns i mag- och tarmkanalen.
Vasopressin är ett hormon som påverkar njurarna och vätskebalansen i kroppen.
Insulin är ett så kallat anabolt hormon som gör att cellerna kan ta upp nedbrutna proteiner och lagra mer fett. Hormonet gör att kroppen kan ta upp och lagra mer socker.
Glukagon är ett hormon som ökar blodets koncentration av socker. Insulin och glukagon har motsatt verkan på blodsockernivån.
Individanpassade dieter
Vad händer med de två viktiga hormonerna insulin och glukagon när vi äter måltider som är rika på antingen fett eller socker? Det är en fråga som en annan forskargrupp vid Lunds universitet undersöker i sin forskning.
Forskargruppsledare Peter Spégel och hans kollegor publicerade nyligen en studie som kartlägger hur olika måltider påverkar förhållandet mellan de två hormonerna. Insulin är ett hormon som bygger upp muskler och fettvävnader, medan glukagon i stället bryter ner kroppens energilager.
– Vi behöver få en bättre förståelse för hur de två hormonerna samspelar för att utveckla individanpassade dieter som kan passa människor i olika skeden av livet. En äldre människa kanske behöver gå upp i vikt för att behålla en bra hälsa, medan en yngre person som är överviktig behöver gå ner i vikt för att förebygga typ 2-diabetes, säger Peter Spégel, docent i molekylär metabolism vid Lunds universitet och även verksam vid EXODIAB.
Kolhydrater påverkade mest
Forskarna ville ta reda på hur förhållandet mellan insulin och glukagon påverkades av olika näringsämnen med hjälp av ett värde som kallas för insulin/glukagon-kvoten (IGR).
Tidigare forskning som har gjorts på diabetesläkemedel har visat att de läkemedel som ger en hög kvot, det vill säga mycket insulin i förhållande till glukagon, leder till viktuppgång. Läkemedel som i stället leder till en sänkning av kvoten, det vill säga mer glukagon i förhållande till insulin, har visat sig leda till minskad vikt. Hur kvoten påverkas av kost är inte klarlagt.
Bild: Abhishek Hajare/Unsplash
Forskarna började med att studera hur värdet påverkades i Langerhanska öar från möss. De såg en ökning av värdet när socker tillsattes, medan värdet var oförändrat när cellerna matades med fett.
I nästa steg undersökte forskarna vad som hände hos 20 personer med typ 2-diabetes och 20 individer utan sjukdomen när de fick måltider som hade olika stor mängd fett och kolhydrater. Alla deltagare fick äta varsin måltid som var rik på kolhydrater och en som var rik på fett med ett par månaders mellanrum.
För tidigt för kostrekommendationer
Forskarna mätte nivåerna av insulin och glukagon i blodet efter varje måltid och upptäckte då att måltiden som var rik på kolhydrater gav en betydligt högre kvot än den fettrika måltiden.
– Vår studie visar att kolhydrater har en större påverkan än fett på ämnesomsättningen på gruppnivå, oavsett om individen hade typ 2-diabetes eller ej. Resultaten tyder på att en diet som är låg på kolhydrater kan vara bra för personer som vill gå ner i vikt. En kost som är låg på fett och rik på kolhydrater verkar däremot inte ge samma effekt, säger Peter Spégel och fortsätter:
– Vi behöver göra fler studier inom det här området innan vi kan utveckla nya kostrekommendationer. Här har vi studerat vad som händer på hormonell nivå och kan därför inte uttala oss kring mer långvariga effekter av dieterna.
Uppmärksammad forskning
I de fortsatta studierna inkluderar Peter Spégel andra vanliga näringsämnen som protein och fiber för att få en mer komplett bild. Den vetenskapliga tidskriften Acta Physiologica lyfter fram studien som ett intressant exempel på hur den här typen av forskning kan bana väg för individanpassade kostrekommendationer.
– Det känns väldigt positivt att vår studie uppmärksammas och att vi får ett erkännande för att vi studerar både insulin och glukagon för att få en bättre förståelse för ämnesomsättningen. Som forskare är jag intresserad av att undersöka hur vi kan förbättra hälsan med hjälp av det vi äter. Läkemedel som bidrar till viktnedgång kan vara kostsamt i vissa delar av världen. Då är det bra om vi kan utveckla skräddarsydda dieter för att hjälpa människor som behöver gå ner i vikt, säger Peter Spégel.
Text: Petra Olsson
Artikeln är tidigare publicerad i Mission is possible, ett initiativ från Lunds universitet för att berätta om hur de strategiska forskningsområdena skapar nytta för samhället.
Under marken finns inte bara jord, lera, grus och sten. Där gömmer sig också underjordiska vattenmagasin – vårt grundvatten. Vatten kan förekomma i sprickor och håligheter i berggrunden eller mellan mineralkornen i skikt med sand och grus. Djupet kan variera mellan decimeter och hundratals meter.
Variationen av vattenförekomsterna innebär att det kan bli knepigt när det ska schaktas för nya tunnlar, gator och hus eller när man av andra skäl behöver göra ingrepp i marken.
Om kunskap saknas om vattenförekomster finns en risk att vissa moment behöver göras om och att projektet drar ut på tiden. I värsta fall kan grundvattnet förorenas. Det finns också en risk att vägar, byggnader eller broar sätter sig.
Metoder kombinerades för bättre bild
Idag görs vanligtvis provborrningar, men de ger bara punktvis information och ingen helhetsbild.
Forskare vid Lunds universitet har nu kombinera två befintliga undersökningsmetoder som tillsammans ger mer komplett och säker information om grundvattnet än dagens.
Enligt forskaren Tina Martin, som lett arbetet, är det särskilt viktigt att förstå markens hydrauliska egenskaper, det vill säga hur stora mängd rörligt vatten som finns samt hur lätt vattnet strömmar genom marken.
– Den insikten behövs för att exempelvis dimensionera en schakt för en underfart på ett korrekt sätt för att undvika exempelvis översvämning, säger hon.
Det är också viktigt att veta om det finns grundvattentillgångar som är känsliga för föroreningar, detta för att kunna vidta lämpliga skyddsåtgärder där det behövs.
– Men också för att man slippa göra det där det inte behövs, eftersom det blir väldigt dyrt annars, säger Tina Martin.
Med sådan här icke-förstörande provning kan man också dra ner på antalet kostsamma provborrningar.
Det viktigaste om grundvatten i en bild
De två tekniker som har kombinerats kallas DCIP, direct current induced polarization och MRS, magnetic resonance sounding.
– Det som blir så bra med att kombinera dessa två tekniker är att man får både information om grundvattnets mängd och dess genomsläpplighet, säger Tina Martin.
Så fungerar tekniken
Den nya metoden kombinerar och utvecklar två befintliga tekniker på ett nytt sätt.
DCIP drar fördel av det faktum att olika typer av material reagerar olika på små elektriska strömpulser som man skickar genom marken, och där avklingningen av de elektriska signalerna ger information om geomaterialens inre struktur.
MRS mäter å sin sida elektromagnetiska signaler från vattenmolekylerna som sätts i svängning av ett elektromagnetiskt fält som man sänder ut, som är proportionella mot vatteninnehållet.
DCIP kan ge information om den hydrogeologiska konduktiviteten, alltså genomsläppligheten för grundvattenströmning, medan MRS ger information om mängden rörligt grundvatten och även information relaterad till genomsläppligheten.
Tester på tre platser
Som en del i arbetet har metoden testats på tre platser i Sverige: Mjölkalånga nära Finjasjön, Börringe utanför Svedala och Hasslerör utanför Mariestad. Dessa platser har olika geologiska förutsättningar.
Hade metoden använts vid bygget av exempelvis Hallandsåsen och Förbifart Stockholm hade projekttiden kortats väsentligt, bedömer forskarna som tror att den nya metoden kan börja användas inom tio år.
– Vi hoppas på att kunna gå vidare och även genomföra tester med mätning i borrhål och så kallad ”direct push” där en mätsond med inbyggda sensorer trycks ner i marken. Genom detta skulle man kunna få bättre detaljupplösning och troligen även kunna får användbara resultat i områden där mätstörningarna blir ett problem vid mätning på markytan, säger Tina Martin.
Arbetet har gjorts tillsammans med Aarhus universitet och universitetet i Milano.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
.jpg#/media/File:Snus_(8648212374).jpg){kind=link}
