De som hamnar i kriminella gäng har ofta en ganska klar bild över vilken roll de kommer att ha i gänget. Men för dem som vill lämna ett kriminellt gäng är det inte lika enkelt. Livet utanför kriminaliteten är som ett blankt blad, konstaterar forskare vid Göteborgs universitet och Linnéuniversitetet.
De har studerat gängmedlemmars självuppfattning när dessa går in eller ur ett gäng. Resultaten bygger på två intervjustudier: En studie med intagna som börjar närma sig slutet av sin strafftid och en med klienter och anställda i ett svenskt så kallat exitprogram.
Förebilder visar att ett nytt liv är möjligt
Forskarna konstaterar att de som vill lämna kriminella gäng har ett stort behov av en ny samhörighet för att kunna ändra uppfattning om sig själva och om vilket liv de kan leva.
Forskarna pekar också på att förebilder kan vara till stor hjälp. I det här fallet handlar det om människor med egna erfarenheter av att lämna organiserad kriminalitet. De kan vara anställda vid ett exitprogram och genomgår inför det en utbildning i att stötta avhoppare.
− Flera gängavhoppare berättar om betydelsen av att ha en förebild. Någon som förstår vad de går igenom och visar hur en ny vardag kan se ut, säger Torbjörn Forkby, professor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet.
Inte alla vågar anställa
Inte alla exitprogram vågar dock anställa personer med ett förflutet i gängkriminalitet. Forskarna tror att anledningen är en upplevd risk att personen inte fullt ut har lämnat sitt tidigare liv, och då inte blir en positiv förebild.
− Om det hanteras rätt kan det finna stora vinster med att anta de här personerna. Studien tyder på att samhörigheten med någon som genomgått en liknande upplevelse, och som visar att det går att lämna gängkriminaliteten, är av oerhörd vikt för de som vill hoppa av ett gäng, säger Kristina Alstam, universitetslektor i socialt arbete vid Göteborgs universitetet.
Vid flera tillfällen har marinarkeologer från Vrak, Museum of Wrecks, undersökt ett sund nära Vaxholm utanför Stockholm. I december 2021 upptäcktes ett mycket stort fartygsvrak. Skeppssidorna låg delvis nedfallna på botten, men i övrigt var skrovet bevarat upp till ett undre kanondäck. I de nedfallna sidorna fanns kanonportar i två olika nivåer – det rörde sig alltså om ett örlogsskepp med två kanondäck.
– Pulsen steg rejält när vi såg hur likt vraket var Vasa. Både konstruktionerna och de kraftiga dimensionerna kändes väldigt bekanta. Hoppet om att hitta ett av Vasas systerskepp tändes hos oss, berättar Jim Hansson som är marinarkeolog på Vrak.
Undre batteridäck. Bild: Jim Hansson, Vrak/SMTM.
En andra, mer noggrann undersökning gjordes våren 2022. Vid dykningar påträffades skeppstekniska detaljer som hittills bara setts på Vasa och ett flertal prover och analyser gjordes. Det framkom bland annat att eken till skeppsvirket huggits 1627 i Mälardalen – på samma plats som Vasas virke något år tidigare.
– Mått, konstruktionsdetaljer, träprover och arkivmaterial pekade alla åt samma håll. Vi hade hittat Vasas systerskepp Äpplet, säger Patrik Höglund, marinarkeolog på Vrak.
Ny kunskap och historia
Att marinarkeologerna nu är säkra på att de hittat Äpplet ger ny och viktig kunskap.
– Med Äpplet kan vi lägga ytterligare en viktig pusselbit i utvecklingen av svenskt skeppsbyggeri. Och det är först nu vi verkligen kan undersöka skillnaderna i Vasas och Äpplets konstruktioner, säger Jim Hansson.
– Det här kommer hjälpa oss förstå hur de stora krigsskeppen utvecklades från det instabila Vasa till sjödugliga bjässar som kunde behärska Östersjön – en avgörande faktor för Sveriges framväxt som stormakt på 1600-talet, berättar Patrik Höglund.
Marinarkeolog Patrik Höglund på vrakets babordssida i höjd med undre batteridäck. Bild: Jim Hansson, Vrak/SMTM.
”Den glömda flottan”
Forskningsprogrammet ”Den glömda flottan – Sveriges ”blåa” kulturarv 1450-1850″ kartlägger, dokumenterar och studerar den svenska örlogsflottan. Inom ramen för programmet undersöker Vraks marinarkeologer vrak efter örlogsskepp på flera platser längs Sveriges kuster. ”Den glömda flottan” är ett samarbete mellan Stockholms universitet, Vrak/Statens maritima och transporthistoriska museer (SMTM) och Museiverket i Finland.
Information om vrak samlas i digital form
Undersökningarna av Äpplet och andra vrak inom ramen för forskningsprogrammet ”Den glömda flottan” görs utan att föremål från vraken eller fartygsrester hämtas upp till ytan. I stället samlas en stor mängd information i digital form som sedan kan användas av andra forskare.
– Det visar hur annorlunda vi ser på maritimt kulturarv idag jämfört med när Vasaskeppet bärgades. Idag får vraken ligga kvar på botten, och det finns ett nytt museum som inte bygger i första hand på föremål, säger forskningsledare Leos Müller.
Skeppet som hittats och identifierats är ett unikt fynd – men det är bara ett av hundratals skepp som kartläggs inom forskningsprogrammet.
Babord skrovsida med urtag för kanonport. Bild: Jim Hansson, Vrak/SMTM
Äpplet – Vasas systerskepp
Gustav II Adolf skrev 1625 under ett kontrakt för att bygga två stora örlogsfartyg – Vasa och Äpplet. Knappt ett år efter Vasas förlisning 1628 var Äpplet färdigbyggt.
Konstruktör var Hein Jakobsson, samme skeppsbyggmästare som färdigställde Vasa. Han insåg att Vasa hade fel proportioner redan innan hon sjösattes vilket skulle kunna leda till instabilitet. Äpplet byggdes därför bredare än Vasa, men blev ändå inget lyckat fartyg. Det var problematiskt att bygga stora örlogsskepp med flera kanondäck.
När Sverige 1630 gick in i det 30-åriga kriget fanns Äpplet i armadan som seglade mot Tyskland. Skeppet dömdes ut i december 1658 och året efter sänktes Äpplet vid Vaxholm.
.
– Vi vill utreda om man kan använda resterna från klubban som byggblock i nya strukturer. Framför allt vill vi undersöka om man kan använda segment av klubborna till att fånga upp energi i samband med fordonskrockar, säger Patrik Fernberg, professor inom polymera kompositmaterial vid Luleå tekniska universitet.
Han beskriver dagens hockeyklubbor som tekniska underverk där fibrerna placeras med minutiös precision i lager för att optimera strukturens respons när den spänns som en elastisk fjäder i samband med att spelaren avfyrar sina skott.
I samarbete med Luleå Hockey och ett luleåföretag som tillverkar bildelar undersöker nu forskarna möjligheten att återanvända det omsorgsfullt tillverkade materialet i hockeyklubborna, för att göra bilar mer krocksäkra.
Återvinning av avslagna hockeyklubbor
– Belastningen som klubborna utsätts för är väldigt hög, vilket gör att de faktiskt ganska ofta går av. När de går av blir de värdelösa för hockeyspelaren men stora delar av klubban är fortfarande hel. Vi är övertygade att det går att göra användbara saker av delarna som fortfarande är intakta, säger Patrik Fernberg.
I projektets inledande fas är fokuset på materialteknisk nytta för de deltagande parterna men på sikt kan det även finnas ekonomiska och miljömässiga vinster för såväl privatpersoner som idrottsrörelse och industri.
– För hockeyklubbarna, och alla föräldrar som köper dyra klubbor till sina hockeyspelande ungdomar, innebär det i första hand en möjlighet att undvika resursslöseri. På sikt kanske man kunde tänka sig någon form av återvinningssystem typ pantburkar, men det är för tidigt att säga. För en fordonstillverkare kan återbruk av skrotade klubbor innebära att kostnaden för material minskar men också fordonets vikt, något som är positivt för bränsleförbrukning, räckvidd och klimatavtryck, säger Patrik Fernberg.
Inventerar hur hockeyklubbor skiljer sig åt
I ett första steg gör forskarna nu en inventering kring hur olika enstaka klubbor av olika modeller och fabrikat skiljer sig åt, både i uppbyggnad och i egenskaper.
– Vi planerar till exempel att krossa segment av enstaka trasiga klubbor för att undersöka hur mycket energi som krävs. Baserat på våra undersökningar kan vi bilda oss en uppfattning kring hur stor variation i egenskaper man kan förvänta sig när man samlar in stora mängder av olika klubbor, berättar Patrik Fernberg.
Projektet är ett samarbete med Luleå tekniska universitet, RISE, Luleå Hockey, och Gestamp HardTech.
Kontakt:
Patrik Fernberg, professor inom polymera kompositmaterial vid Luleå tekniska universitet, patrik.fernberg@ltu.se
– Min utgångspunkt har alltid varit och är att vi, det vill säga mänskligheten, har de monster vi förtjänar. För det är ju i slutänden vi som har skapat dem, säger Bo Eriksson, docent i historia vid Stockholms universitet.
Topp tre monster just nu, enligt Bo Eriksson
The Mind Flayer (tv-serien Stranger Things) eller Vecna
Motivering: Nostalgiskräck med rötterna i Dungeons & Dragons och bordsrollspel.
Draken – vårt äldsta fabeldjur som fått ny aktualitet genom The House of the Dragon och Game of Thrones.
Motivering: Stor, läskig och farlig – odödlig reptil med rötterna i evolutionen.
Zombier – dyker upp i alla möjliga sammanhang.
Motivering: Aktualiserar moralfrågor kring hur vi hanterar våra döda.
Hur ser förhållandet mellan samtiden och monster ut?
– Sambandet mellan skräck och sin samtid är faktiskt en ganska komplex fråga. Det är inte så enkelt som att säga att farlig tid = mycket skräck, eller tvärtom. Däremot, sett i backspegeln, står det klart att hemska tider alltid lämnar spår i skräcken som produceras. Hur Ukrainakrisen och kärnvapenhotet kommer manifestera sig i långfilmer, tv-serier och böcker återstår att se.
Blir vi mer eller mindre intresserade av skräck och monster när det är svåra tider?
– Vi dras till skräck oavsett tid. När världen är dyster och mörk reagerar vi olika, beroende på personlighet och intressen. En del tar upp sin gamla frimärkssamling, andra preppar och vissa dras till skräck.
Finns det några monster som är på nedgång?
– Clownen känns som lite på nedgång nu, men det kan ändra sig snabbt. Clownskräck är nämligen ett psykologiskt fenomen, så kallad coulrofobi, som gör att clown-monster alltid är aktuella på ett eller annat sätt. Anledningarna till att clowner hamnade i fokus för ett antal år sedan berodde på en film på temat mördande clowner och skicklig marknadsföring, men som skräckgestalt går clownen längre tillbaka i tiden.
Vad är det som gör clowner så skrämmande?
– Det som skrämmer med clownen är dubbelnaturen. Det har med clownens uppdrag och funktion att göra. Han eller hon ska sprida glädje och underhålla barn och vuxna. En clown ska inte vara elak och ond – det bryter kontraktet som barn har med verkligheten. Därför skrämmer skräck-clownen extra mycket – en dubbelnatur i dubbel bemärkelse, utklädd och sminkad.
Stämmer det att du har planer på att göra monsterkunskap till ett universitetsämne?
– En sak är säker, monster har en tendens att alltid återkomma, hur många gånger vi än sätter pålen i hjärtat på dem eller skjuter av silverkulan som dödar besten. Jag tycker att det är dags för ett nytt universitetsämne, skräck- och monsterstudium, för att förstå monstren och vår koppling till dem.
– Många ser döden som ett slags misslyckande som inte hör hemma i det vardagliga livet. Vi kan ju inte ta bort döden, men vi kan välja att bortse från den så långt det går, säger Gunnar Karlsson, professor vid Institutionen för pedagogik och didaktik på Stockholms universitet.
Hur ser vårt förhållande till döden ut?
– Vi har stoppat undan döden på ett sätt som inte varit möjligt tidigare. Förr dog man ofta i hemmet. Nu dör man på sjukhus. Döden förlorar därmed något av att vara en del i vår hemmatillvaro. Och nu tycks det som att många inte ens har tid att gå på begravningar; man planerar begravningstillfället så att det inte ska störa andra mer pockande aktiviteter. Det är svårt att få in en begravning i en fullbokad kalender.
Varför är det så tror du?
– Döden är en existentiellt omtumlande händelse som vi står handfallna inför. Den är det stora okända som är otillgängligt för oss och som vi inte riktigt kan greppa intellektuellt. Och inte minst är den en källa till ångest och skräck. Till exempel när någon får veta att hen inte har mer än ett par månader kvar att leva. Det kan försätta personen i chock. Det kan ta lång tid att ta in, om det överhuvudtaget går.
Ett faktum som gör oss ovilliga att ens tänka på döden.
– Det finns en fascinerande diskrepans mellan, å ena sidan vår abstrakta och liksom faktamässiga vetskap om att alla ska dö, det är ju det enda vi vet om framtiden egentligen, och å andra sidan hur brutalt och chockerande döden kan slå ned när vi på grund av allvarlig sjukdom får veta att vårt liv kommer ta slut i närtid.
Vad avgör om vi klarar av tanken på döden eller inte?
– Döden väcker olika känslor hos oss beroende på en massa olika faktorer, så som vår livsåskådning, var i livet vi befinner oss, våra tidigare erfarenheter av separationer och förluster och hur vi har kunnat hantera det känslomässigt. Döden är ju en unik separation från livet, men till exempel tidigare svåra förluster och separationer i livet kan påverka hur vi klarar av att förhålla oss till vår ändlighet.
Du pratar om maskulina ideal som oförenliga med ett bejakande av förgängligheten. Varför då?
– Lite grovt kan man tala om ett samband mellan maskulina ideal i termer av styrka, initiativ, kontroll, oberoende, osårbarhet och svårigheten att känslomässigt acceptera förgängligheten och döden. Att faktiskt öppna sig för sin förgänglighet förutsätter utrymme för sorg, vilket kan vara svårt för i synnerhet många män, som undrar ”hur gör man då”. Många män har därför svårt att söka hjälp och stöd när de blir sjuka. Studier har visat att män är betydligt mindre benägna till stödjande samtal om sin dödliga sjukdom med specialiserad sjukvårdspersonal jämfört med kvinnors benägenhet att söka stöd och hjälp.
Hur påverkar det sättet vi lever?
– Hur man förhåller sig till sin egen död har betydelse för hur man lever och förvaltar sitt liv här och nu. Förmågan att ta vara på livet. Insikten om vår ändlighet kan göra oss bättre rustade att bejaka det som vi tycker är väsentligt och viktigt i livet. Döden kan i den meningen ha en vitaliserande inverkan. Som en första reaktion på vår dödlighet kan döden upplevas som att den berövar livet mening, men vid närmare eftertanke kanske man kan komma till övertygelsen om att den är en förutsättning för mening. Och det finns exempel på hur människor när de befinner sig i dödens närhet, till exempel vid sjukdom, också kan uppleva en livsglädje som de aldrig tidigare har känt.
Det är som att människan då förmår att befria sig från måsten, krav och förväntningar, och tar emot livet som en ovillkorlig gåva, vilket har varit svårt att göra i andra skeenden i livet, när allt bara rullar på.
Forskning med fokus på döden
Vårt förhållningssätt till döden är en del av Gunnar Karlssons forskning om maskulinitet. Han undervisar också på universitetsnivå om utmanande existentiella livssituationer med fokus på bland annat döden och jobbar som psykoterapeut och psykoanalytiker.
Det har länge ansetts att förmågan till medkänsla är drivkraften när människor hjälper en person i nöd. Men när vi bestämmer oss för att hjälpa någon som är i fara måste vi inte bara ta hänsyn till den andra personens situation. Vi måste också väga in risken det kan innebära för oss själva att hjälpa – till exempel att rusa in i en brinnande byggnad för att rädda den som blivit kvar eller hjälpa någon som ramlat ned på en tågräls.
Studier på andra djur tyder på att hjärnans försvarssystem är viktiga för att hjälpa andra, men ytterst lite är känt om hur dessa processer fungerar hos människor. Det har nu forskare undersökt närmare.
I en studie fick deltagare välja att hjälpa en okänd person – trots att detta kunde innebära att de själva utsattes för en risk. Forskarna följde sedan aktiviteten i deltagarnas hjärnor med en speciell MR-kamera.
Hjälpviljan testades i studie
49 friska forskningsdeltagare uppgiften att besluta om de ville hjälpa en annan, okänd person att undvika obehag i form av en mild elektrisk stöt. Men om de hjälpte personen löpte de själva risk att utsättas för en stöt. Den okände personen var synlig för deltagaren via video. Deltagarna fick också veta hur snart stöten skulle komma, så att forskarna kunde mäta deras reaktioner på hotets närhet. Under uppgiften avbildades aktiviteten i deltagarnas hjärnor med så kallad fMRI-kamera.
Vårt eget försvarssystem bidrar till viljan att hjälpa
Forskarnas fynd tyder på att hjärnans försvarssystem spelar en större roll i människans hjälpbeteende än man tidigare har förstått. Resultaten går också emot föreställningen att vi behöver dämpa vårt eget rädslosystem för att hjälpa andra som befinner sig i fara.
– Resultaten visar att de system i hjärnan som gör det möjligt för människor att undvika fara, också är inblandade i den här typen av osjälviska hjälpbeteenden riktade mot andra, okända, individer. Vi ser bland annat att en evolutionärt gammal del av hjärnan, amygdala, som är nödvändig för basala försvarsbeteenden, kopplas med viljan att hjälpa andra, säger Joana Vieira, forskare vid Karolinska institutet.
Beteende kunde förutsägas
Forskarna såg att styrkan med vilken amygdala och området insula i hjärnan representerade hotet mot den egna personen – inte den andres nöd – kunde förutsäga om personen skulle hjälpa eller inte. Andra delar av hjärnan som kan kopplas till kognitiva funktioner visade sig inte vara kopplade till hjälpbeteende när det finns ett omedelbart hot i närheten.
– Nu försöker vi förstå hur de här hjälpbeteendena påverkas när andra människor finns i närheten och hur dessa åskådare lär sig av situationen. Vi är intresserade av att förstå hur rädslor och värderingar av beteenden som moraliska eller omoraliska, sprids mellan människor genom inlärningsprocesser, säger forskaren Andreas Olsson vid Karolinska institutet.
Joana Vieira, forskare vid institutionen för klinisk neurovetenskap, KI, joana.vieira@ki.se
Andreas Olsson, professor vid institutionen för klinisk neurovetenskap, KI, andreas.olsson@ki.se
Fågelungar lär sig att sjunga genom att lyssna till föräldrarnas och andra vuxna fåglars sånger. I både mänskligt språk och fågelsång ger inlärningsprocessen upphov till små förändringar över generationer. Det leder till dialekter, alltså distinkta skillnader mellan populationer.
Olika sångdialekter finns hos svartvita flugsnappare, till exempel. En studie från bland annat Stockholms universitet visar att dessa fåglars sång från sju olika europeiska populationer tydligt skiljer sig åt.
12 dagar gamla fåglar känner igen dialekten
Studien visar också att fågelungar som bara är 12 dagar gamla kan känna igen sin egen dialekt. Det blev tydligt när forskarna spelade upp fågelsång för nära 2 000 flugsnapparungar.
Fågelungarna, visade det sig, reagerade mer och började tigga mat när de hörde sånger som var mest lika deras egna dialekter.
Bild: Axel Strauß, Wikimedia commons, licens CC BY-SA 3.0.
Kan vara medfött
Varför kan ungarna detta, då? En förklaring skulle kunna vara att de lyssnar till sina pappors sånger och därmed lär sig att känna igen den lokala dialekten. Men – hundratals timmar av ljudinspelningar vid fågelholkar visade att fågelungarna hör väldigt få sånger från papporna.
De fågelungar som hade pappor som sjöng mest reagerade dessutom minst på dialekten.
– Alternativet är att förmågan hos fågelungarna att känna igen den egna dialekten är medfödd, säger David Wheatcroft vid zoologiska institutionen vid Stockholms universitet.
Att sjunga sin lokala dialekt tros hjälpa vuxna fåglar att attrahera lämpliga partners.
– Om skillnaderna på fåglarnas reaktioner är medfödda så kan det tyda på en anmärkningsvärd samutveckling mellan kulturella drag och bakomliggande gener, säger David Wheatcroft.
Fågelungarna undviker att lära sig andra dialekter
Forskarna upptäckte också att fågelungarnas tydliga respons på den egna sångdialekten hjälpte dem att undvika att lära sig sånger från andra arter i omgivningen. En svartvit flugsnapparunges reaktion på sång från en liknande art, halsbandsflugsnappare, var lika svag som sångerna från andra svartvita flugsnappares dialekter. På det sättet kunde ungarna filtrera bort sånger från andra arter.
– Resultaten av studien visar att även när ett beteende är medfött, som fågelsång, så verkar det kunna anpassas på ett finurligt sätt så att det blir så fördelaktigt som möjligt, säger David Wheatcroft.
Vetenskaplig studie:
Species-specific song responses emerge as a by-product of tuning to the local dialect (David Wheatcroft, Louis Bliard, Myriam El Harouchi, David López-Idiáquez, Tiia Kärkkäinen, Fanny-Linn H. Kraft, Jaime Muriel, Samyuktha Rajan, Tomas Tuvillo, Malcolm D. Burgess, Alejandro Cantarero, Toni Laaksonen, Jesús Martínez-Padilla, Marcel E. Visser och Anna Qvarnström), Current Biology.
I fjällvärlden finns många unika och känsliga växter och djur, anpassade till att leva i kallt klimat. Men det är just i sådana subarktiska och arktiska områden som temperaturhöjningen går som fortast och ger snabba förändringar av livsmiljön för växter och djur.
I perioder då det är varmare i arktiska zoner börjar det som har varit fruset att tina, vilket gör att växtligheten breder ut sig på mark som tidigare har varit obevuxen. Fjällen blir ”grönare”.
Sjöar blir näringsfattigare
Den näring som växterna tar upp från denna mark hamnar därmed i växtligheten istället för att följa med regn- och smältvatten till sjöar och vattendrag. Följden av detta blir att näringshalten sjunker i sjöar som redan från början är naturligt näringsfattiga.
Näringshalten har minskat betydligt sedan slutet av 1980-talet. Halten av fosfor är idag ungefär hälften så hög, konstaterar SLU-forskaren Jenny Nilsson, som i sitt avhandlingsarbete har undersökt fjällsjöar.
Ljungsjöarna i Jämtland, en av de undersökta platserna. Bild: Jenny L. Nilsson.
Djuren äter samma saker…
Jenny Nilsson har bland annat studerat dafnier, små kräftdjur som ofta kallas vattenloppor. Hon har också studerat deras främsta byten: Alger som lever nära botten och växtplankton som lever i den fria vattenmassan.
Dafnierna, konstaterar Jenny Nilsson, fortsätter att äta samma föda som förr, trots näringsfattigare sjöar.
Dafnier lever i sjöar. Bild: Hajime Watanabe, Wikimedia commons, licens CC BY 2,5.
– Födoväven, alltså vem som äter vem, ser likadan ut trots minskad tillgång på näring. Födoväven har visat sig reagera mindre än vad jag trodde. Djuren äter fortfarande samma saker.
…men dieten finjusteras beroende på klimat
Faktum är att dafnierna ätit på samma vis genom årtusendena – men med vissa justeringar beroende på hur varmt eller kallt det har varit under olika tidsperioder.
Det har synts i studier av det historiska ”arkiv” som sjöbottnarna utgör, med de sediment som har avlagrats där under 5 800 år med tydliga klimatsvängningar.
Näringsförrådet i sjöarnas bottensediment är mycket stort och under varmare och torrare perioder har dafnierna mest ätit bottenlevande alger, visar Jenny Nilssons forskning. Under kallare och blötare perioder har istället växtplankton från den öppna vattenmassan varit en viktig födokälla.
För att kollektivtrafiken ska kunna möta människors behov och vara klimatmässigt hållbar behövs helt nya lösningar. Det hävdas i en ny rapport som har tagits fram av initiativet Rådslaget inom ramen för K2, Sveriges nationella centrum för forskning och utbildning om kollektivtrafik.
Fler eldrivna fordon räcker inte för att lösa transporternas klimatpåverkan, slår rapporten fast. Och elbilar löser inte andra problem som dålig luftkvalitet, utrymmesbrist i städerna, råvarubrist, trängsel och problem med folkhälsan.
Knyt ihop buss och tåg med cyklar och taxi
Rapporten ger några konkreta förslag på förändringar. Ett förslag är att knyta ihop kollektivtrafiken med nya så kallade delade mobilitetstjänster, som elsparkcykeltjänster och bilpooler. Man kan också koppla den befintliga kollektivtrafiken till sådant som delade taxiresor, delade cyklar och annan typ av samåkning.
Tanken är allt blir en helhet, med smidiga betal- och användarlösningar för den som vill förflytta sig.
Ett exempel: Berlin
Berliner Verkehrsbetriebe, BVG, är Tysklands största kommunala lokaltrafikbolag. Företaget har olika så kallade delade mobilitetstjänster kopplade till sin traditionella verksamhet.
Genom tjänsten Jelbi får invånare i Berlin tillgång till hela kollektivtrafikutbudet samt tjänster från drygt 20 integrerade mobilitetspartners, bland annat bil- och cykeldelning, efterfrågestyrda minibussar och taxi. BVG har även etablerat fysiska platser där olika mobilitetsalternativ finns samlade – så kallade mobilitetshubbar. Satsningen syftar till att staden ska bli mer attraktiv och hållbar.
Källa: Rapporten Framtidens kollektiva mobilitet. Nästa steg för hållbart resande
Det görs redan mycket arbete i städer för att främja gång och cykling, konstaterar rapporten. Men för att kunna göra mer genomgripande förändringar inför framtiden kan gaturummet behöva prioriteras om, så att fler transportslag får plats.
Något som skulle kunna vara till hjälp framöver, enligt rapportförfattarna, är så kallad geofencing, se faktaruta. Med sådan teknik finns möjligheter att mer dynamiskt än idag styra trafik och styra vilka sorters fordon som får befinna sig på vilken plats, vid vilken tid.
Ett förslag i rapporten är också att bilda en kommission med målet att utveckla nya lösningar för kollektivtrafiken. Som det ser ut idag, menar rapportförfattarna, saknas möjligheter att utveckla de möjligheter som finns.
Geofencing – geostaket
Geostaket är ett geografiskt avgränsat eller definierat område som bestämts och som ”inhägnats” med en programvara.
Geostaket används för att övervaka eller kartlägga ett objekts rörelser eller förflyttningar. I regel används en gps-enhet som rapporterar sina koordinater, det vill säga förflyttningar. I bakomliggande system på karta eller med larm visar systemet om enheten kommit in i eller lämnar området. Systemet kan då exempelvis tvinga ett fordon att köra med låg hastighet.
En ny studie vid Ekonomihögskolan i Lund visar att vackra kvinnliga studenters betyg försämrades när undervisningen skedde digitalt under pandemin.
Utseende-effekten syntes mest i ämnen där lärare och studenter vanligtvis lär känna varandra, till exempel kurser som innebär ett samspel mellan lärare och studenter i en fysisk miljö.
De manliga studenternas studieresultat förblev oförändrade under samma omständigheter. Enligt studien kan detta förklaras med att deras betygsättning inte är beroende av utseendet på samma sätt. Båda studentgrupperna hade röstats fram som attraktiva av en jury.
Varför tror du att lärarna gav de kvinnliga vackra studenterna höga betyg när undervisningen bedrevs på plats men sämre betyg då undervisningen var digital?
– De flesta lärarna är män, så det är rimligt att de huvudsakligen diskriminerar till förmån för de attraktiva kvinnorna. Å andra sidan gav även kvinnliga lärare de snygga kvinnorna högre betyg, men inte i samma utsträckning, säger doktoranden Adrian Mehic vid Ekonomihögskolan i Lund.
Så mättes skönheten
300 studenter ingick i studien. Juryn bestod av 74 personer i samma ålder. De delades in i två grupper som värderade utseendet på studenterna, som då fick 37 omdömen var. Resultatet jämfördes sedan med studenternas betyg både före och under pandemin.
Tidigare forskning har visat att personer som ser bra ut tillskrivs andra positiva egenskaper som de inte nödvändigtvis har, till exempel intelligens.
– Så möjligen kände de kvinnliga lärarna igen sig lite i de attraktiva kvinnorna. Och det är välkänt att vi människor behandlar dem som är lika oss själva bättre än övriga, säger Adrian Mehic fortsätter:
– När undervisningen senare bedrevs på distans kunde inte lärarna se studenternas utseende på samma sätt som när undervisningen var på plats. Dessutom finns det mindre möjligheter till interaktion mellan studenter och lärare vid digital undervisning. Detta resulterade i lägre betyg.
Studien anmäld till etiknämnd – men forskaren frias
Forskningsstudien har väckt stort intresse – men även mötts av kritik. Bland annat har studenter, som fick sina utseenden och betyg granskade, ifrågasatt tillvägagångssättet i studien. De är kritiska till att de varken haft kännedom om studien eller gett sitt medgivande.
Forskaren anmäldes därför till Nämnden för utredning av avvikelse från god forskningssed vid Lunds universitet. I februari 2022 friades forskaren. Enligt nämnden strider inte studien mot etikprövningslagen och de data som samlades in om studenterna är inte känsliga personuppgifter.
Adrian Mehic, doktorand vid Nationalekonomiska institutionen, Lunds universitet, adrian.mehic@nek.lu.se
Gynekologiska cellprover som undersöks med mikroskop används idag rutinmässigt i vården för att upptäcka cellförändringar som kan leda till livmoderhalscancer.
Forskare vid bland annat Karolinska Institutet har publicerat en studie där de undersöker en ny typ av test. Testet analyserar så kallade epigenetiska förändringar, det vill säga förändringar i cellerna som påverkar vilka gener som är aktiva. Sådana förändringar påverkas av faktorer som miljö, livsstil och åldrande.
Hpv, cellförändringar och cancer
Livmoderhalsen är den nedre delen av livmodern och allra längst ned sitter livmodertappen, som mynnar ut i vaginan. Livmodertappens insida och utsida är täckt med olika slags celler. Där cellerna möts finns ett område som är särskilt känsligt och där det kan uppstå cellförändringar. Ytan där cellförändringar kan uppstå är ungefär lika stor som ett frimärke.
Cellförändringar upptäcks genom att man lämnar ett cellprov. De flesta lätta cellförändringar läker av sig själva. De kallas ibland även låggradiga. De utvecklas sällan till livmoderhalscancer.
Så kallade höggradiga cellförändringar är inte cancer. Men de har större risk att utvecklas till cancer och behöver därför oftast behandlas. Höggradiga cellförändringar tas vanligtvis bort med en enkel operation.
Livmoderhalscancer föregås huvudsakligen av cellförändringar som i sin tur har orsakats av humant papillomvirus, hpv. Det är mycket vanligt med hpv-infektion och de allra flesta med hpv-infektion får inte livmoderhalscancer.
Regelbunden cellprovtagning, som landets regioner står för, har visat sig framgångsrikt vad gäller att upptäcka cellförändringar och förhindra livmoderhalscancer. Kvinnor i åldern 23-70 år kallas till cellprovtagning.
Det är väl känt att en infektion med hpv, humant papillomvirus, är en riskfaktor för livsmoderhalscancer. Infektionen kan i många fall finnas i kroppen under många år utan att något händer. Men hos vissa kan viruset med tiden ge upphov till höggradiga cellförändringar – som i sin tur kan leda till cancer, se faktaruta ovan.
Vid studier av specifika epigenetiska förändringar i cellprover från kvinnor med hpv-infektion fann forskarna att det nya testet var bättre, jämfört med dagens mikroskopi-baserade metoder, på att hitta befintliga höggradiga cellförändringar.
Varnar för cellförändringar hos hpv-infekterade
Forskarna undersökte också cellprover från kvinnor med hpv-infektion och följde deras resultat framåt i tiden.
Resultatet i studien: Hos 55 procent av dem som hade hpv, men som vid tiden för provtagning inte hade synliga cellförändringar, kunde testet förutsäga utveckling av höggradiga cellförändringar under de följande fyra åren.
Kan leda till tidigare behandling
– Metoden har potential att förbättra dagens screeningprogram och möjliggöra ett tidigare ingripande för att förebygga cancer, säger Karin Sundström, läkare vid Karolinska Universitetssjukhuset och forskare vid Karolinska Institutet.
Testet har utvecklats av ett internationellt forskarlag och är en del av ett forskningsprogram som syftar till att förutsäga risken att utveckla fyra typer av cancer – bröst-, äggstocks-, livmoder- och livmoderhalscancer – från ett enda cellprov från livmoderhalsen.
Forskargruppen planerar nu att testa den nya metoden på prover från kvinnor som vaccinerats mot hpv och därför har betydligt lägre risk att drabbas av livmoderhalscancer.
– Vår förhoppning är att kunna upptäcka fler som löper risk att utveckla livmoderhalscancer men också att framtida screening ska kunna förutsäga risken även för andra cancerformer som drabbar kvinnor, säger Joakim Dillner, professor vid Karolinska Institutet.
Karin Sundström, läkare vid Karolinska Universitetssjukhuset och forskare vid institutionen för laboratoriemedicin, Karolinska Institutet karin.sundstrom@ki.se
– Vi hittade till exempel stammar som kan producera antimikrobiella substanser, eller som kan bryta ner gluten. Bakterierna visade sig även tåla de extrema miljöer som finns i vår matsmältningsapparat, säger Natuschka Lee, forskare på Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap vid Umeå universitet.
Nyttiga bakterier som kan bryta ner gluten
Bakterierna är nära besläktade med Bacillus-gruppen. Det är en grupp av bakterier som studeras mycket inom astrobiologi på grund av deras imponerande överlevnadsförmågor. På vår egen planet spelar de en stor roll i flera olika sammanhang – dels som patogener, dels som nyttomikrober i både ekologiska och biotekniska sammanhang.
Gluten är ett ämne som kan skapa inflammatoriska reaktioner i tarmar hos många människor. I framtiden kommer forskarna att undersöka om bakterierna som de hittade i grottan kan vara till nytta bland annat för glutenallergi.
Liv i underjorden
Minst 30 procent av alla mikroorganismer på jorden lever djupt nere i underjorden – under helt andra betingelser än livsformerna på jordens yta, till exempel utan solljus och därför utan växter. Forskning kring underjordiska livsformer kan ge oss intressant information om hur liv kan utvecklas på olika sätt på jorden samt om det kan finnas liv i underjorden på andra himlakroppar.
Grottor kan fungera som en naturlig port ner till underjorden. Grottor finns runt om i hela världen, men bara en bråkdel av dem har undersökts närmare. Under det senaste decenniet har intresset för grottforskning ökat mycket – även inom rymdforskningssammanhang, eftersom vissa planeter (som till exempel Mars) har visat sig ha många grottor.
Forskarlaget som har letat efter intressanta egenskaper hos sporbildande bakterier i hittills outforskade grottor på flera hundra meters djup i Algeriet kommer från Umeå universitet, SLU och Algeriet. De hittade bakterier med en rad intressanta egenskaper.
– Denna studie är ännu ett exempel på vilken fantastisk potential det finns av spännande mikrober på vår egen planet. Trots intensiv forskning har vi än så länge bara lyckats kartlägga en liten del av alla mikrober som finns på jorden, säger Natuschka Lee.
I den aktuella studien har Natuschka Lee i samarbete med Baraa Rehamnia, fram till nyligen gästande doktorand från Constantine universitet i Algeriet (som disputerar på detta forskningsämne under sommaren 2022) och Ramune Kuktaite, forskare på Institutionen för växtförädling vid SLU i Alnarp.
Natuschka Lee, Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap vid Umeå universitet, natuschka.lee@umu.se
Studien undersöker fåmansaktiebolag, som är företag där fyra eller färre ägare äger 50 procent eller mer av företaget. Dessa företag står för 80 procent av sysselsättningen inom privat sektor.
Lönsamheten skiljer sig kraftigt åt mellan företag på landsbygden och företag i städerna, säger Martin Nordin, docent i nationalekonomi vid AgriFood Economics Centre och Ekonomihögskolan vid Lunds universitet.
– Först trodde vi att det berodde på att städerna erbjuder fördelar som inte landsbygden kan erbjuda, till exempel bättre infrastruktur och mer kapital. Men så var det inte.
Inte en faktisk ökning i lönsamhet
Studien visar att något som ser ut som ökad lönsamhet inte är en faktisk ökning i lönsamhet. I själva verket ökar lönsamheten för att företagen betalar ut lägre löner. Förändringar i skattesystemet, de så kallade 3:12-reglerna, innebär att företagen inkomstomvandlar löner till utdelningar från kapital.
– Det är alltså en redovisningsteknisk ökning i lönsamhet som uppkommit, inte en faktisk ökning. Regelverket för fåmansaktiebolagen ändrades 2006. Ändringarna innebar att det blev betydligt mer fördelaktigt att ta ut inkomster som kapitalutdelning än som lön. När företag utnyttjar detta blåser de upp lönsamheten i redovisningen, säger Martin Nordin.
Drivs av företag i städerna
Studien visar också att lönsamhetsgapet drivs av nystartade högkvalificerade företag i städerna.
– Det finns många nya företag som är väldigt lönsamma. Det är alltså inte redan befintliga företag i städerna som är mer lönsamma än företag på landsbygden. Det är nog till och med så att företag skapas med syftet att inkomstomvandla. Det kan vara konsultföretag, holdingbolag eller omvandlade enskilda firmor, säger Martin Nordin.
Marginalskatten är upp till 25 procent lägre för 3:12-utdelningar än löneinkomster vilket innebär att ägare till fåmansaktiebolag betalar lägre skatt än om inkomsten tagits ut som lön. Fördelen gynnar främst städerna och inte landsbygden.
– Av någon oklar orsak gynnar detta främst företag i städerna. Men vi vet inte varför landsbygdsföretag inte nyttjar 3:12-regelveket i samma utsträckning som företag i städerna. Det kan vara okunskap eller att andra förutsättningar skiljer sig åt. Men resultaten är att det uppstår en regional skatteojämlikhet.
Studien är baserad på databasen FRIDA som innehåller uppgifter från företagens skattedeklarationer. Samtliga fåmansaktiebolag under perioden 2003–2019 ingår.
Martin Nordin, docent i nationalekonomi på AgriFood Economics Centre och Ekonomihögskolan vid Lunds universitet Martin.Nordin@agrifood.lu.se
Forskare från Stockholms och Göteborgs universitet har undersökt hur nostalgi används inom politiken i Sverige och internationellt. Närmare bestämt handlar det om hur populister och radikalhöger använder så kallad nationalistisk nostalgi.
Forskarna har studerat politiska kampanjer i bland annat Storbritannien, Polen, Nederländerna, Libanon, USA och Sverige. I Sverige har de dessutom analyserat parti- och principprogram och artiklar från partitidningar.
Då – en gyllene tidsålder
”Det var bättre förr” är idén som kännetecknar nationalistisk nostalgi, enligt forskarna. Nostalgikerna blickar tillbaka på en tid, ett slags gyllene guldålder, som de föreställer sig var bättre att leva i.
Enligt samma tankegångar har samhället blivit sämre och ”något viktigt har gått förlorat”. Det som upplevs som förlorat kan vara välfärd, trygghet, säkerhet, identitet eller möjligheter. Vad politikerna fokuserar på varierar beroende på land, parti och politisk inriktning.
– Bland dagens radikala högerpartier hänger nostalgi ofta samman med idén om dekadens, att nationen har förfallit, främst på grund av utomeuropeisk invandring, och att omedelbar politisk handling behövs för att undvika en annalkande katastrof, säger Jens Rydgren, professor i sociologi vid Stockholms universitet.
Idén om ”folket” är central
I Sverige är det ofta tiden för folkhemmets uppbyggnad som idealiseras. Trots att folkhemmet var ett socialdemokratiskt projekt menar forskarna att perioden blir attraktiv för radikalhögern för att den omfattar idén om ett folk och om en svensk identitet.
Det som särskiljer högerpopulisters och radikalhögerns nostalgi från andras nostalgi är just tankarna om vilka som utgör folket, så kallad etnisk nationalism.
– Etnisk nationalism är just att man förstår nationen som bestående av delade komponenter. Folket delar historia och ursprung, kanske också religion och språk, säger Gabriella Elgenius, professor i sociologi vid Göteborgs universitet.
Nostalgi används för att utesluta vissa
Att använda nostalgi för att överdriva likheterna i en befolkning kan vara exkluderande och polariserande, enligt forskarna.
– Det blir en fara om den här likheten används mot andra grupper, vilket sker idag. Nostalgin bidrar till att formulera en retorik som riktar sig mot migranter, att de inte ska vara här egentligen, att de tar resurser från välfärdsstaten och begår brott. Den bidrar till bitterhet och motsättningar i nuet, säger Gabriella Elgenius.
Den nostalgiska retoriken är också missvisande på andra sätt, menar hon.
– Den erbjuder en enklare problemformulering i stället för att adressera de riktiga samhällsproblemen, som socioekonomisk ojämlikhet.
Det konstaterar forskare i en stor analys där de har granskat 22 000 vetenskapliga publikationer om 241 marina reservat.
– Den här studien visar att marina naturreservat kan vara ett nyckelverktyg för att uppnå FN:s hållbarhetsmål och Parisavtalet, säger Robert Blasiak, forskare vid Stockholm Resilience Centre vid Stockholms universitet.
Skyddet måste vara starkt
För att uppnå de nämnda effekterna måste skyddet av de marina ekosystemen vara mycket starkt och långvarigt, enligt forskarna. Som det ser ut i världen idag minskar andelen fullt eller starkt skyddade marina områden.
Det borde vara prioriterat, menar forskarna, att säkerställa att marina reservat uppnår höga nivåer av skydd. Detta för skydda kustnära ekosystem och samhällen ur ett klimatperspektiv.
Robert Blasiak, forskare vid Stockholm Resilience Centre, Stockholms universitet robert.blasiak@su.se
20-30 procent av Sveriges kvinnor har någon gång i livet utsatts för någon form av våld från en partner eller tidigare partner. Omkring 6000 kvinnor behöver varje år söka skydd i skyddat boende för att undkomma förövaren.
I sin doktorsavhandling i psykologi har Helena Draxler vid Karlstads universitet studerat föräldrastödsprogrammet Project Support och hur det i högre grad skulle kunna anpassas till svenska förhållanden. Programmet, som i Sverige rekommenderas av bland andra Socialstyrelsen, har använts i USA sedan början av 1980-talet. Det fokuserar på att stötta våldsutsatta mammor och barn. Barnen har ofta bevittnat våldet mot mamman och även själva blivit utsatta.
Börjar när våldet slutat
Behandlingen i programmet sätts in efter att våldet har upphört, till exempel vid flytt till skyddat boende och i fall där barnen utvecklat utåtagerande beteendeproblem.
En del är praktiskt stöd, till exempel att ordna ett annat boende eller söka ekonomiskt stöd. Men det handlar också om att stärka relationen mellan förälder och barn. Bland annat görs övningar där den våldsutsatta föräldern observerar, följer och deltar i sitt barns lek. Syftet är att se barnet, notera barnets beteenden och stärka relationen, säger Helena Draxler.
– När man i sin vardag utsätts för våld får liksom inget annat plats i tillvaron. All tid, alla tankar, all uppmärksamhet fokuseras på att skydda sitt barn och sig själv. Föräldrarna kan känna att de inte riktigt vet hur barnen leker och agerar – de känner inte riktigt sitt barn. Därför behöver mammorna stöd i olika färdigheter, till exempel att se sitt barn igen och barnen behöver bli sedda.
Metoden stärker föräldrarollen
Helena Draxler har i sin forskning bland annat intervjuat behandlare inom socialtjänsten. Resultaten visar att det är nödvändigt att anpassa den aktuella metoden till svenska värderingar och normer, till exempel gällande hur barns beteendeproblem ska förstås och bemötas.
Studierna visar också att resultaten är ungefär som i USA, det vill säga att metoden minskar barnens beteendeproblematik och stärker föräldrarollen.
Utmanande för socialtjänsten
Denna träning i konkreta situationer visade sig vara utmanande, särskilt för socialtjänstens personal.
– Behandlarna tycker mest om att prata. Det är det man är van vid. När man visar något måste man verkligen kunna färdigheten på ett konkret sätt. Det var ovant och obekvämt för många behandlare.
Stöd uppifrån helt avgörande
För socialtjänsten är det en helt avgörande framgångsfaktor att det nya arbetssättet stöds av ledning och övriga i organisationen, menar Helena Draxler. Utan ett långsiktigt stöd upphör behandlarna att använda arbetssättet, trots framgångar i behandlingarna.
– Även om man efter en tid kunde se att insatsen var hjälpsam, att barnen blev lugnare och föräldraförmågan ökade, fanns det en osäkerhet hos behandlarna. Att lära nytt kräver upprepning och utan ledningens fulla stöd blir det ingen fortsättning, säger Helena Draxler.
– Med mer kunskap om implementering och forskning, så tror jag att Project Support bidrar till att ge ett konkret, effektivt och välbehövligt stöd till våldsutsatta familjer
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
