Varje gång vi tar ett andetag transporterar blodet syret till cellernas mitokondrier där det används för att omvandla näringen i vår mat till en energiform kroppen kan använda. Problem med denna process, kallad cellandning, har kunnat kopplas till en lång rad mänskliga tillstånd, allt från ovanliga genetiska sjukdomar till diabetes, cancer, Parkinsons sjukdom och den normala åldrandeprocessen.
Trots att cellandningen är så grundläggande har forskarna mycket kvar att lära om hur den regleras.
En fungerande cellandning är beroende dels av proteiner som tillverkas utanför mitokondrien och sedan importeras in i denna, och dels av proteiner som tillverkas på plats i mitokondrien, från mitokondriens egna arvsmassa. Forskare vid Karolinska Institutet har nu visat att en specifik gen i cellkärnan (Tfb1m) kodar för ett protein (TFB1M) som är helt nödvändigt för fungerande mitokondriell proteintillverkning. Om TFB1M saknas kan inte mitokondrien producera några proteiner överhuvudtaget, vilket leder till att cellandningen inte fungerar.
– Möss helt utan TFB1M dör tidigt i fosterlivet då de inte kan utveckla en fungerande cellandning. Möss utan TFB1M endast i hjärtat drabbas av progressiv hjärtsvikt och ökad mitokondriemassa, precis som man ofta hittar hos patienter med mitokondriella sjukdomar, säger Metodi Metodiev, en av forskarna bakom studien som presenteras i Cell Metabolism.
Enligt forskarna representerar studien ett genombrott för förståelsen av hur mitokondriernas proteintillverkning regleras, och ökar därigenom chanserna att i framtiden hitta fungerande behandlingar mot mitokondriell sjukdom, något som i dag saknas.
Publikation: “Methylation of 12S rRNA Is Necessary for In Vivo Stability of the Small Subunit of the Mammalian Mitochondrial Ribosome”, Metodi D. Metodiev, Nicole Lesko, Chan Bae Park, Yolanda Cámara, Yonghong Shi, Rolf Wibom, Kjell Hultenby, Claes M. Gustafsson och Nils-Göran Larsson, Cell Metabolism, 8 april 2009.
För mer information, kontakta:
Professor Nils-Göran Larsson
Institutionen för laboratoriemedicin
Tel: 08-5858 3724, 070-209 7155
E-post: nils-goran.larsson@ki.se
Med dr Metodi Metodiev
Institutionen för laboratoriemedicin
Tel: 08-585 836 73
E-post: metodi.metodiev@ki.se
Pressekreterare Katarina Sternudd
Tel: 08-524 838 95
E-post: katarina.sternudd@ki.se
Kontaktinformation
Karolinska Institutet är ett av Europas ledande medicinska universitet. Genom utbildning och forskning bidrar Karolinska Institutet till att förbättra människors hälsa. Det är också Karolinska Institutet som årligen utser pristagaren av Nobelpriset i fysiologi eller medicin. För mer information besök hemsidan ki.se
NO-lärare i den svenska grundskolan vill främst att laborationerna ska leda till att eleverna utvecklar förståelse av begrepp och fenomen, intresse för naturvetenskap och förmåga att tänka och reflektera kring det laborativa arbetet. Lärarna vill att eleverna ska fundera över genomförandet och ställa sig frågor som: ”Är resultaten rimliga?”.
När lärarna beskriver specifika laborationer från undervisningen visar det sig vara viktigare att stimulera aktivitet och upplevelser, d.v.s. ”att göra” blir viktigare än att undersöka något. De skriftliga laborationsinstruktionerna är i hög grad inriktade på att hjälpa eleverna att se fenomen och bearbeta begrepp och i lägre grad på att stimulera deras undersökande arbete och deras reflekterande över det laborativa arbetet.
Avhandlingen bygger på fyra delstudier där intervjuer med lärare och elever har genomförts, laborationsinstruktioner har analyserats och autentiska laborationer har videofilmats för att beskriva hur lärarnas mål blir synliga och eftersträvas i praktiken.
– Det visar sig att avsikterna med laborationerna inte är uppenbara för eleverna. Läraren har ofta fler mål än vad som kommer fram under genomförandet. En del av målen uttrycks inte explicit för eleverna utan det är via samspelet mellan läraren och eleverna som målen blir tydliga, vilket medför att eleverna får hjälp att se vad laborationen ska visa, säger Per Högström.
Laborationsinstruktionerna används flitigt av både lärare och elever och mycket av det samspel som sker tar sin utgångspunkt i dem. Då laborationsinstruktionen förmedlar samma budskap som läraren gynnar det elevernas möjligheter att bearbeta laborationen.
En del av laborationerna inbjuder till ett undersökande arbete. Det används främst för att det stimulerar elevernas intresse och inte för att lära eleverna hur man systematiskt undersöker fenomen i naturen eller hur man gör naturvetenskapliga undersökningar.
– Ett resultat som förvånar är att lärarna tyckte att fysiklaborationerna var lättast att göra konkreta och verklighetsförankrade och kemilaborationerna ansågs vara mest problematiska i och med att de har en hög abstraktionsnivå, berättar Per Högström.
I avhandlingen jämförs de mål lärare i den svenska grundskolan har med mål som lärare i andra länder och andra skolformer har. En slutsats från avhandlingen är att det är viktigt att uppmärksamma laborationernas mål för att tydliggöra vilka kunskaper och färdigheter man vill ge eleverna möjlighet att utveckla via det laborativa arbetet.
Per Högström är uppvuxen i Luleå och har tidigare arbetat som NO-lärare i grundskolans senare år, samt arbetat på lärarutbildningen i Luleå.
Fredagen den 17 april försvarar Per Högström, Institutionen för matematik, teknik och naturvetenskap, sin avhandling med titeln ” Laborativt arbete i grundskolans senare år – lärares mål och hur de implementeras”
Disputationen äger rum kl.10.00 i sal N450, Naturvetarhuset.
Fakultetsopponent är professor Andreas Redfors, Högskolan Kristianstad.
Kontaktinformation
För ytterligare information, kontakta:
Per Högström
Telefon: 0920-49 1756
E-post: per.hogstrom@ltu.se
2005 upptäckte forskare från Göteborgs och Stockholms universitet en ny art av tång. Arten, som fick namnet smaltång, har utvecklats från Östersjöns befintliga bestånd av blåstång. Fördjupade studier av smaltången visar nu att den, ur ett evolutionärt perspektiv, bildats extremt fort: arten kom till för mindre än 2500 år sedan, och troligen så nyligen som för cirka 400 år sedan.
Fyndet, som redovisas i tidskriften BMC Evolutionary Biology, är ett av få exempel på så extremt snabb artbildning i världen. Resultaten visar också att nya arter kan bildas även i det relativt unga och artfattiga Östersjön.
– Vi jobbar nu vidare med att förstå hur artbildningen har gått till. Smaltången är mycket vanlig i Bottenhavet och vi vill förstå vilken betydelse den har i ekosystemet, säger Riccardo Pereyra, forskare vid Institutionen för marin ekologi, Göteborgs universitet.
På bilden är smaltång den mindre arten överst, jämfört med ”ursprungsarten” blåstång underst i bild.
Kontaktinformation
Kontakt:
Ricardo Pereyra (engelsktalande), Institutionen för marin ekologi, Göteborgs universitet
0526-686 00
0768-208418
Ricardo.Pereyra@marecol.gu.se
Kerstin Johannesson (projektledare), Institutionen för marin ekologi
0526-686 00
0730-860219
Kerstin.Johannesson@marecol.gu.se
För ungefär 380 miljoner år sedan framträdde de första fyrfotingarna från deras förfäder, kvastfenigfiskarna. Fyrfotingar var de första att vandra på land med fingrar, tår och ett viktbärande bäcken.
– De är förfäder till alla fåglar, däggdjur, kräldjur och groddjur som har levt och lever än idag. Denna övergång från fisk till fyrfoting är en av de viktigaste i utvecklingen av ryggradsdjur, säger Catherine Boisvert.
I sitt avhandlingsarbete har hon använt en kombination av utvecklingsbiologi, paleontologi, genetik och jämförande morfologi för att förstå hur fisk förvandlades till fyrfotingar.
– Under en lång tid trodde vi att fingrar och tår var en evolutionär nyhet hos fyrfotingar. Fiskar verkade inte ha några ben i fenorna som liknande fingrar och dessutom var det fläktformade arrangemanget av fingrar helt unikt hos fyrfotingarna, säger Catherine Boisvert.
Att man trodde att fingrar var nya strukturer hos fyrfotingar berodde delvis på att övergångsdjuret, Panderichthys, verkade sakna fingrarnas motsvarighet. Men år 2006 fann en forskargrupp i USA en ny övergångsfisk, Tiktaalik, med små ben i spetsen av sina fenor, så kallade radialer. Bara ett år senare avslöjades genuttryck av fenor i hajar att de hade samma mönster som i mus.
– Den sista pusselbiten var när de visade att Panderichthys hade radialer i sina fenor, vilka var än mer fyrfotingslika än hos Tiktaalik. Det betyder att dina fingrar utvecklades först hos dina fiskförfäder och sedan förvandlades till fingrar, Catherine Boisvert.
En annan stor skillnad mellan fiskar och fyrfotingar är deras bäcken, berättar Catherine Boisvert. Hos fiskar är bäckenet en liten halvmåne av ben, utan anknytning till ryggraden, men hos fyrfotingar är det en stor viktbärande struktur i tre delar. Övergången däremellan har Catherine Boisvert studerat genom att jämföra vår närmaste levande fisksläkting med primitiva fyrfotingar, salamandrar.
– Jag kom fram till att sittbenen måste ha utvecklats från blygdbenet genom en liten ändring i en molekylär signal som tillät blygdbensceller att vandra framåt och bakåt. Vi har nu en mycket bättre bild hur övergången från fisk till fyrfoting och från fena till ben gick till, säger Catherine Boisvert.
Läs mer om avhandlingen på Uppsala universitets hemsida
Kontaktinformation
För mer information, vänligen kontakta;
Catherine Boisvert, institutionen för fysiologi och utvecklingsbiologi, evolutionär organismbiologi
018-471 62 23, 070- 968 19 79 eller Catherine.Boisvert@ebc.uu.se
Regelbundna och välordnande porösa material har många tillämpningsområden. Några exempel är katalys, optik och långsam utsöndring av till exempel läkemedel. Porerna är så små att de kan fungera som silar för enstaka molekyler, små molekyler kan komma in medan större stängs ute.
En vattenmolekyl är ungefär 0.3 nanometer stor, så porerna kan fyllas med gaser, vatten eller andra lösningsmedel.
Porösa material kan skräddarsys för att få de molekyler som kan tränga in i porerna att reagera med varandra. Vissa kemiska reaktioner kan snabbas upp hundrafalt på detta sätt.
Ett exempel är så kallad krackning, där stora molekyler i olja spjälkas till de mindre som finns i bensin, med hjälp av porösa så kallade zeoliter.
Om porerna fylls med molekyler av till exempel ett läkemedel, kommer molekylerna sakta men säkert under en lång tid att hitta ut ur labyrinten, istället för att komma allihop på en gång.
Tidigare har det framställts mesoporösa material, det vill säga med porer i storleksordningen 2-50 nanometer, med ett eller två sammanlänkade porsystem.
Nu har forskarna Xiaodong Zou, Daliang Zhang och Junliang Sun vid Berzeliicentrum EXSELENT på Stockholms universitet kartlagt det första mesoporösa materialet med tre kanalsystem. Materialet tillverkades av forskare i Singapore, men den intrikata strukturen kunde bara kartläggas med den unika metod för tredimensionell elektronmikroskopi som professor Xiaodong Zou och hennes kollegor professor Sven Hovmöller och Dr. Peter Oleynikov utvecklat.
Mesoporösa material tillverkas genom att olika detergenter (tvålliknande molekyler) först får bilda själva porsystemet. Detergenter består av en vattenlöslig del som kallas huvudet och en fettlöslig del, kallad svansen. Detergenter fungerar som tvättmedel genom att svansarna binds till fettet (smutsen) som sedan kan dras ut i vattnet genom de vattenlösliga huvudgrupperna. När detergenter i höga halter blandas med vattenlösningar klumpar detergenterna ihop sig med varandra. Med tur och skicklighet kan man få dessa klumpar att bilda perfekt regelbundna tredimensionella nätverk.
Genom att kemiskt variera huvudet och svansen på detergenterna har professor Jackie Ying och hennes kollegor i Singapore tillverkat nätverk med olika arkitektur. Dessa används som gjutform för det mesoporösa materialet. Man blandar in silikater (grundelementen i glas) i vattenlösningen och dessa lägger sig runt detergentnätverket. Till sist tar man bort detergenterna, till exempel genom att värma hela materialet.
När detergenterna försvinner lämnar de efter sig ett labyrintiskt porsystem vars väggar utgörs av silikaterna. Går det bra rasar inte hela strukturen ihop, trots att den kan vara mycket porös, med som i detta fall mer än 60 procent hålrum.
Väggarna runt porerna är inte platta utan mjukt avrundade. De bildar så kallade minimalytor, något som matematiker studerat i över hundra år. I större skala kan man enkelt själv göra figurer med minimalytor, nämligen såpbubblor som bildas inuti tredimensionella figurer, till exempel en kub gjord av ståltråd.
Men här talar vi om kristaller som är hundra gånger mindre än ett hårstrå och kanaler som är någon miljondels millimeter i diameter, precis samma storleksordning som molekyler.
Om man räknar samman ytan av alla väggarna i materialet får man den häpnadsväckande siffran av omkring 1000 m2 per gram, motsvarande en fotbollsplan tillknycklad inuti en fingerborg.
– Att förstå den interna strukturen i ett nytt material är viktigt för att utveckla nya tillämpningar. Med hjälp av tranmissionselektronmikroskopi kan man studera kristaller som är nanometerstora, för små för andra strukturbestämmningsmetoder. Med vår metod löste vi för två år sen strukturen av en av de mesta komplicerade zeolitser som strukturbestämts. Det publicerades i den vetenskapliga tidskriften Science.
Det säger Xiaodong Zou, professor i strukturkemi och föreståndare för Berzeliicentrum EXSELENT för porösa material vid Stockholms universitet.
Det nya mesoporösa materialet är det första exemplet på ett material med hexagonal minimalyta.
Artikelns titel: “A tri-continuous mesoporous material with a silica pore wall following a hexagonal minimal surface.”.
Nature Chemistry, April 6, 2009. DOI: 10.1038/nchem.166
Kontaktinformation
Ytterligare information
Xiaodong Zou, Institutionen för fysikalisk, oorganisk och strukturkemi, Stockholms universitet, tfn 08-16 23 89, mobil 076-216 8820, e-post: zou@struc.su.se.
Bilder på de tre forskarna samt på porstruktur och kanalsystem finns att ladda ner på http://www.su.se/pub/jsp/polopoly.jsp?d=6936&a=61180. En kort film med rörliga bilder av porstrukturen i det första mesoporösa materialet med tre kanalsystem som VMV-fil kan fås via universitetets presstjänst, e-post press@su.se, tfn 08-164090.
– Idag förekommer över 2400 arter gräsfjärilar över hela världen och det är ett exempel på hur klimatförändringar påverkar och förändrar jordens ekosystem, säger Carlos Peña.
Gräsfjärilarna genomgick en drastisk förändrings- och spridningsprocess samtidigt som en av historiens största klimatförändringar inleddes. I sin undersökning studerade Carlos Peña skillnaderna i DNA mellan nu levande arter av dessa fjärilar för att kunna uppskatta hur de är besläktade med varandra och tiden för olika händelser i deras utvecklingshistoria.
Carlos Peña använde sig av tekniker som bygger på den så kallade ”molekylära klockan” – det vill säga att antalet mutationer i DNA som skiljer två arter åt är proportionellt mot tiden som gått sedan deras evolution gick skilda vägar – och bland annat fann Carlos Peña en plötslig ökning i vilken hastighet förändrings- och utvecklingsprocessen skedde.
– Den globala nedkylningen visade sig vara ett gyllene tillfälle för dessa fjärilar att sprida sig. Innan klimatet förändrades var jordens ekosystem täckt av skog och lämnade litet utrymme för spridning. Men när stora områden i andra världsdelar plötsligt erbjöd savanner och stora gräsområden var fjärilarna inte sena med att ta tillfället i akt att sprida sig. Då kunde de rida på gräsens ekologiska framgång och förändras och skingras över jorden, säger Carlos Peña.
Inom forskningen har man alltid vetat att evolutionen inom underfamiljen Satyrinae har varit sammankopplad med gräsets evolution på något sätt. Genom Carlos Peñas undersökning har den här tesen förstärkts. Flera olika processer har kunnat identifieras men det var klimatförändringen som gav dem möjlighet att spridas över hela världen.
– Numer är också gräsfjärilarna viktiga komponenter för ekosystemen i tropiska skogar i Anderna likaväl som för barrskogs- och tundramiljöer i Nordamerika, Europa och Asien. Några av arterna är riktigt anmärkningsvärda – larver av en handfull arter har börjat livnära sig på mossa, till skillnad från de flesta andra fjärilar, som livnär sig på blommande växter (även gräsen hör hit, även om blommorna inte är så spektakulära). Denna evolutionära förändring av dieten är mycket intressant för vetenskapen och är ett av många intressanta resultat av undersökningen, säger Carlos Peña.
För ytterligare information
Carlos Peña, Zoologiska institutionen, Stockholms universitet, tfn: 08-16 40 58, e-post:
carlos.pena@zoologi.su.se. Intervjuer sker på engelska eller spanska.
Resultaten presenteras i den vetenskapliga tidskriften Journal of Pedaitric Oncology Nursing. I studien såg forskarna att föräldrar till barn med hjärntumör känner sig otrygga inför framtiden. I de avseenden som kartlades i studien var rädslan signifikant starkare bland dessa föräldrar än bland dem vars barn haft leukemi.
Forskarna har följt sammanlagt 292 föräldrar till barn som behandlats för hjärntumör eller leukemi. I båda fallen fanns likartade mönster för rädsla för komplikationer som kan uppträda längre fram i tiden, men överlag var hjärntumördiagnosen den mest skrämmande. Forskarna tror att det som återspeglas i föräldrarnas oro är de risker som är förknippade med behandling av tumörer i centrala nervsystemet (CNS), samtidigt som behandling och utfall ofta är unik för varje enskilt barn när det gäller den här typen av tumörer.
– Föräldrarna upplever mindre kontroll över hur utfallet ”brukar bli” när det gäller behandling och eventuella komplikationer. Förutom återfall och fysiska komplikationer är inlärnings- och skolprestationer och barnets känslomässiga utveckling sådant som i hög grad upptar föräldrarna, säger docent Krister Boman, som leder projektet där studien ingår.
Forskarna menar att uppföljningen efter sjukdomen är avgörande för de behov som barnen och familjerna har. Förebyggande, rehabiliterande och kompenserande insatser på individuellt och samhälleligt plan är en väg att reducera skälen till rädslan som många föräldrar känner. Resultaten talar för en ökad individualisering när det gäller omhändertagande och information till familjer med barn som drabbats av cancer.
– Vår studie visar att föräldrar till barn med hjärntumör i detta sammanhang har helt unika behov. Det är extra viktigt att de får en anpassad uppföljning med riktade stödåtgärder, som om de utförs på ett bra sätt påtagligt kan minska riskerna för problem, säger Krister Boman.
Studien har gjorts med stöd från Barncancerfonden och Cancer- och trafikskadades riksförbund och ingår i ett större nationellt forskningsprojekt om konsekvenser, insatsbehov och uppföljning vid barncancer.
Publikation: “Parental Fears Following Their Child’s Brain Tumor Diagnosis and Treatment”, Anclair M, Hovén E, Lannering B, Boman K, Journal of Pediatric Oncology Nursing, epub ahead of print, 3 feb 2009, doi:10.1177/1043454208323912.
För mer information, kontakta:
Docent Krister K Boman
Barncancerforskningsenheten
Institutionen för kvinnors och barns hälsa
Tel: 08-517 749 31
Mobil: 070-788 33 05,
E-post: krister.boman@ki.se
Pressekreterare Katarina Sternudd
Tel: 08-524 838 95 (kopplas om till mobil)
E-post: katarina.sternudd@ki.se
Kontaktinformation
Karolinska Institutet är ett av Europas ledande medicinska universitet. Genom forskning, utbildning och samverkan medverkar Karolinska Institutet till att förbättra människors hälsa. Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet utser varje år pristagare av Nobelpriset i fysiologi eller medicin. För mer information besök hemsidan ki.se
Historien börjar med att en mamma och hennes dotter kommer till ögonkliniken vid Universitetssjukhuset i Linköping. De lider båda av återkommande sår på hornhinnan som orsakar smärta, rinnande ögon, ljuskänslighet och försämrad synskärpa. På kliniken träffar de professor Per Fagerholm och specialistläkare Björn Hammar.
– De hade remitterats från ett småländskt sjukhus och det visade sig att deras sjukdomsbild inte stämde med någon tidigare beskriven diagnos. Det framkom att många i deras släkt hade samma problem, säger Björn Hammar, som nu redovisar forskningsresultaten i sin doktorsavhandling vid LiU.
Han upprättade ett släktträd över sex generationer med 171 personer födda från 1854 och framåt, varav 44 hade fått sjukdomen och nio genomgått hornhinnetransplantation.
De flesta hade insjuknat redan under sitt första levnadsår. Det stod klart att det rörde sig om en autosomalt dominant nedärvning, det vill säga att barn till en sjuk person löper 50 procents risk att drabbas.
Noggranna kliniska undersökningar och genetiska analyser visade att denna sjukdom var tydligt avgränsad från andra med liknande symtom. Efter landskapet släkten härstammar från döptes den till Dystrophia Smolandiensis (dystrofi=vävnadsnedbrytande sjukdom).
Arbetet ledde till att data om ett liknande fenomen i en hälsingesläkt togs fram och synades i sömmarna. Detta släktträd omfattade sju generationer och 342 individer, varav 84 hade symtom som liknade smålänningarnas, men sjukdomsbilden i övrigt tydde på att det handlade om två separata diagnoser. Dystrophia Helsinglandica debuterade till exempel senare, i 4-7-årsåldern, och gav värre men mindre frekventa symtom.
– Kliniskt kan vi slå fast att det rör sig om två likartade men åtskilda sjukdomar. Nästa steg blir att hitta mutationerna hos de här släkterna, och sedan gå vidare med ytterligare tio släkter som vi känner till. Vi har sannolikt bara sett toppen av ett isberg, säger Björn Hammar.
Avhandlingen lades fram 3 april 2009 vid Linköpings universitet.
Kontaktinformation
Kontakt:
Björn Hammar, specialistläkare vid Universitetssjukhuset i Lund
070-6007608, hammar.lyngby@telia.com
Amygdala är en struktur djupt liggandes i tinningloben, och är speciellt betydelsefull för att bearbeta känslomässiga stimuli från alla sinnen och som ser
till att vi svarar på ett, för situationen, adekvat sätt. Exakt hur detta går till när vi blir rädda har inte studerats tidigare hos oss människor.
– Vi har tittat på hur amygdalas aktivitet samspelade med övriga delar av hjärnan. Genom att låta spindel- och ormfobiker titta på bilder som gjorde dem rädda kunde vi visa att amygdala aktiverade hjärnområden som tidigare associerats med kontroll över kroppens rörelser och igenkänning av objekt, samt känsloreglering, säger Fredrik Åhs.
Han säger också att en tolkning av de här resultaten skulle kunna vara att amygdala förbereder kroppen för handling och skärper varseblivningen. Kliniskt är det intressant att förstå hur andra delar i hjärnan kan tysta ner amygdala i de fall det visar sig att det som initialt kanske skrämde oss visade sig vara något ofarligt.
– Därför har vi även studerat hur en del i mittersta delen av pannloben relaterade till amygdalas aktivitet. Det visade sig att ju högre aktivitet man hade i den här delen, desto mindre aktivitet hade man i amygdala. De här resultaten ligger i linje med tidigare studier som pekar på att pannloben kan reglera amygdalas aktivitet, säger Fredrik Åhs.
Det här kan också vara en förklaring till hur vi kan kontrollera känslouttryck, vilket delvis förklarar hur psykoterapi kan fungera, berättar Fredrik Åhs. Han säger också att känslor gör det lättare att minnas saker och en ofta använd kategorisering av känslor är om de upplevs som positiva eller negativa, samt hur uppe i varv de får oss att känna oss. Enligt den här modellen skulle rädsla kategoriseras som negativ och uppvarvande.
För att besvara frågan om det är graden av negativitet eller graden av uppvarvning som har en positiv effekt på minnet och hur amygdala är involverad i denna process lät de samma spindel- och ormfobiker titta på bilder av ormar och spindlar och studerade sedan tinninglobens minnessystem.
– Genom att direkt mäta graden av uppvarvning och negativ upplevelse kunde vi visa att ju mer aktiv amygdala var, desto mer upphetsad var man och desto mer aktivitet hade man i parahippocampus, en sedan tidigare känd minnesstruktur i tinningloben. Aktiviteten i parahippocampus var i sin tur direkt relaterad till minnesprestation, säger Fredrik Åhs.
Det gick däremot inte att påvisa att den negativa aspekten av känslan uppvisade en liknande relation till aktivitet i amygdala och parahippocampus. Därför drogs slutsatsen att amygdalas inblandning i minnesförstärkning är direkt kopplad till amygdalas inblandning i regleringen av graden uppvarvning.
– Amygdala verkar se till att vi förbereder oss för handling och förstärker vårt minne då vi hamnar i situationer som varvar upp oss, säger Fredrik Åhs.
Kontaktinformation
För mer information, vänligen kontakta;
Fredrik Åhs, institutionen för psykologi
018-471 78 43, 073-614 74 12 eller Fredrik.Ahs@psyk.uu.se
Hur många gånger tror vi inte att vi upptäckt något nytt men sedan visar det sig att tanken redan funnits? Hur ofta tror vi inte att ett perspektiv är det allmängiltiga och korrekta för att det sedan ska visa sig att företeelsen med samma rätt kan ses från en helt annan synvinkel?
En ny avhandling från Umeå universitet handlar om den tyskfödde men främst i Schweiz verkande läraren och grammatikern Max Wilhelm Götzinger (1799–1856). Under många årtionden föll denne grammatikers i många stycken moderna och banbrytande tankar i glömska, trots att hans läroböcker var så populära att de utkom i otaliga upplagor ända in på 1900-talet. Först under början av 1980-talet återupptäcktes Götzinger genom ett par artiklar inom den historiografiska språkforskningen. Dan Olssons doktorsavhandling är den första längre monografin om hans gärning och lyfter fram många aspekter som inte tidigare beaktats.
– Många av Götzingers pedagogiska, grammatiska och dialektologiska tankar var radikala i hans samtid och är moderna ur ett nutida perspektiv, säger Dan Olsson. Hans tankar inom det pedagogiska området är även i dag i högsta grad aktuella och vägvisande – även om hans själv inte alltid lyckades motsvara sina egna krav.
Drivkraften hos Götzinger var att förena vetenskaplig korrekthet med pedagogik tydlighet. En lärobok skulle vara uppbyggd så att även en lekman utan svårighet skulle kunna förstå förklaringarna, och därför skrivas av både vetenskapligt och pedagogiskt skolade författare. I avhandlingen framgår det att Götzinger bland annat betonade en individualiserad undervisning, som bygger på att eleven själv ska upptäcka regler och samband – en form av problembaserat lärande.
Inom det grammatiska området tvekade Götzinger inte att gå emot den gängse traditionen som byggde på Aristoteles logik och enligt vilken subjektet var likställt med predikatet trots att denna uppfattning var mycket starkt etablerad i tysk grammatik – och fortfarande är det även i svensk skolgrammatik. I stället ser Götzinger det finita (=personböjda) verbet som överordnat övriga satsdelar. Denna tanke, där Götzinger måste ses som en föregångare, slog inte igenom förrän i mitten på 1900-talet.
Götzinger var också den förste som gav en sammanfattande beskrivning av hela det tyskspråkiga områdets dialekter, något som också utförligt beskrivs och kritiskt granskas i Dan Olssons avhandling.
Onsdagen den 15 april 2009 försvarar Dan Olsson, Institutionen för Språkstudier, Umeå universitet, sin avhandling med titeln ”Davon sagen die Herren kein Wort“. Zum pädagogischen, grammatischen und dialektologischen Schaffen Max Wilhelm Götzingers (1799–1856).
Disputationen äger rum kl 10.15 i Hörsal G, Humanisthuset. Fakultetsopponent är professor Kari Keinästö, Institutionen för svenska, tyska och ryska, Åbo universitet.
Kontaktinformation
För ytterligare information eller intervju, kontakta gärna Dan Olsson,
tel 0709-560089 eller e-post dan.olsson@tyska.umu.se.
Något förenklat är en sakrätt en rättighet som har skydd mot anspråk från tredje man, framförallt äganderätt eller panträtt. Ett exempel är när två fordringsägare gör anspråk på samma konkursbo.
Om den ene fordringsägaren har en fullbordad pant i konkursgäldenärens egendom går dennes rätt före den andres. För att en sakrätt ska uppstå måste vissa kriterier uppfyllas, så kallade sakrättsliga moment.
Vilka sakrättsliga moment beror på vilken sorts transaktion det handlar om och vilken typ av egendom som överlåts eller pantsätts. I vissa fall uppstår sakrätten först när den som åberopar saken får den i sin besittning (traditions- och denuntiationsprinciperna). I andra fall krävs istället att andra fordringsägare ska underrättas om överlåtelsen eller pantsättningen, till exempel genom registrering.
Ibland räcker det med att två personer har ingått ett giltigt avtal för att skydd ska uppkomma i förhållande till tredje man.
Lagstiftningen och Högsta domstolens praxis grundar sig delvis på principer anpassade för samhällslivet för ett sekel sedan och fungerar inte alltid optimalt i dag. Högsta domstolen har på senare år försökt att komma runt problemen genom att utveckla en pragmatisk syn på de sakrättsliga momentens tillämpning.
Avgörande för Högsta domstolens bedömning är om en viss typ av överlåtelse eller pantsättning anses skyddsvärd eller inte.
Enligt Per Henriksson är det oklart vilka transaktioner som anses vara skyddsvärda och på vilka grunder.
– Folk vet inte vilka förutsättningar som gäller när de går in i transaktioner, förklarar han.
Osäkerheten gör att aktörerna överdriver riskerna eller missbedömer kostnaden för en viss transaktion, vilket kan få till följd att transaktionen uteblir helt i onödan trots att både individen och samhället skulle tjäna på den. I andra fall kommer visserligen transaktionen till stånd men till priset av höga räntekostnader för den enskilde när finansiären försöker få ersättning för osäkerheten.
I sin avhandling gör Per Henriksson en analys av åtta typfall: överlåtelse av lösöre, konsumentköp avseende lösöre, överlåtelse av fast egendom, överlåtelse av luftfartyg (flygplan, helikoptrar osv), säkerhetsöverlåtelse enligt lösöreköplagen, säkerhetsöverlåtelse av byggnad på annans mark, pantsättning av fast egendom och pantsättning av patent.
Per Henriksson drar slutsatsen att reglerna kring överlåtelse av lösöre, säkerhetsöverlåtelse enligt lösöreköplagen och säkerhetsöverlåtelse av byggnad på annans mark inte är ekonomiskt effektiva och ger några förslag på hur lagstiftningen kan förbättras för dessa typfall.
Disputationen sker den 17 april klockan 10.00 i sal G Ahrreniuslaboratorierna. Opponent är Berte-Elen R. Konow, Bergen universitet.
Kontaktinformation
Per Henriksson kan nås på per.henriksson@juridicum.su.se eller 076-148 41 18.
Det sydligaste bekräftade fyndet ligger cirka tre mil norr om Umeå (se karta). Projektet genomförs tillsammans med Svenska Jägareförbundet, som håller i förvaltningsdelen (www.jagareforbundet.se/lan/norrbotten) av projektet, och länsstyrelserna i Norr- och Västerbotten. I styrgruppen ingår även representanter för norsk, finsk och dansk naturvård.
Mårdhunden är en för landet främmande art som inte hade kunnat vandra in i landet på naturlig väg. Den blev förflyttad 700 mil av mänsklig hand, från östra Asien till västra delarna av före detta Sovjetunionen, där den frisläpptes som ett nytt pälsvilt. Sverige har i ett flertal internationella konventioner förbundit sig att ”förhindra, utrota eller kontrollera de främmande arter som hotar ekosystem, livsmiljöer eller arter”. Det är huvudskälet till att Naturvårdsverket satsar på att stoppa mårdhundens etablering.
– De metoder vi utvärderat i pilotprojektet har fungerat bra. Genom övervakning med IR-kameror, sändarförsedda mårdhundar och genom tips från framför allt lokala jägare har vi kunnat bekräfta och avliva mårdhundsförekomst i ett flertal olika områden säger Fredrik Dahl som tillsammans med P-A Åhlén är projektledare för den vetenskapliga delen av projektet.
Pilotprojektet har visat att det vandrar in fler mårdhundar än vad som tidigare var känt. Belägg finns nu även för tolv misstänkta föryngringar av mårdhund i Sverige under år 2008. En överraskning är att mårdhundarna tycks röra sig över ett mycket större område än forskarna tidigare känt till.
– De sändarmärkta mårdhundar som vi steriliserat och släppt iväg har vandrat långa sträckor, upp till fem mil fågelvägen. De verkar vandra tills de stöter på en annan mårdhund, berättar Fredrik Dahl.
Enligt Fredrik Dahl är det om mårdhunden skulle lyckas sprida sig söderut som de riktigt stora problemen skulle komma eftersom djuren skulle trivas bättre där. För tillfället är det 10 sändarförsedda djur som följs för att leda forskarna vidare till övriga mårdhundar.
– Vi har utnyttjat mårdhundens sociala beteende till vår fördel. Tre av de fyra djur som försågs med sändare i höstas har lett oss till nya mårdhundar, berättar Fredrik Dahl
Tips och frågor om mårdhund hänvisas till Jägareförbundets kontor i Norrbotten (0920-231800) respektive Västerbotten (090-144300).
Foton/Illustrationer
Karta. Mårdhundsförekomst i Sverige 2008/2009. Källa: Mårdhundsprojektet.
http://www2.slu.se/press/2009/mardhund_presskarta.jpg
Övervakningssbild. Mårdhundar lever familjevis. Den sändarförsedda mårdhunden leder jägarna till ett gryt eller daglega så att samtliga mårdhundar i ett område kan avlivas. Källa: Mårdhundsprojektet.
http://www2.slu.se/press/2009/mardhund_kamera.JPG
Bild. Fredrik Dahl. Foto: Tuulikki Rooke.
http://www2.slu.se/press/2009/FredrikDahl_press.jpg
FAKTA
Mårdhunden befaras vara på väg att etablera sig i Sverige via spridning från Finland. Arten mårdhund (Nyctereutes procyonoides) är ett hunddjur som trivs i eller
i närheten av våtmarker. Mårdhunden är en för Europa främmande art som inte hade kunnat vandra in på naturlig väg. Den blev förflyttad 700 mil av mänsklig hand, från östra Asien till västra delarna av före detta Sovjetunionen, där den frisläpptes som ett nytt pälsvilt.
Mårdhunden har orsakat stor ekologisk skada på det inhemska djurlivet i länder där den etablerat sig. Det gäller framför allt fåglar i våtmarker och groddjur. I Sverige kan mårdhunden bli ett allvarligt hot mot bland annat sällsynta fåglar som rördrom, skäggmes, kärrhök och svarttärna. Dessutom kan mårdhunden sprida flera farliga sjukdomar, bland annat rabies och en bandmask (Echinococcus multilocarius) som kan ge människor leversvikt med dödlig utgång.
Länkar
Läs om pilotprojektet och bakgrunden: http://www.slu.se/?id=965&puff=262
Läs en tidigare sammanställning om mårdhundens förekomst och möjliga invandringsvägar till Sverige: http://www.slu.se/?id=965&puff=261
Lär dig skilja på mårdhunden och andra djur genom informationsbroschyren http://www2.slu.se/press/2008/mardhund/mardhund_svenskny.pdf
Kontaktinformation
Kontaktpersoner:
Fredrik Dahl och P-A Åhlén är projektledare för den vetenskapliga delen av Mårdhundsprojektet som finansieras av Naturvårdsverket. Fredrik Dahl är också koordinator för program Vilt inom SLU:s fortlöpande miljöanalys och forskare vid institutionen för vilt, fisk och miljö vid SLU.
Mobil: 070-3230904, fredrik.dahl@vfm.slu.se
Mobil: 070-3765963, Per-Arne.Ahlen@vfm.slu.se
– Kostnadsmässigt är det mycket som talar för en övergång till små plantor av täckrotstyp även på bördigare marker, säger Sten Nordlund, Skogforsk. Men då krävs kortare väntetid efter avverkning, bättre markberedningsmetoder och flerårigt välfungerande snytbaggeskydd.
Stora plantor är dyrare än små plantor, både att köpa och plantera. Men de ger en säkrare och snabbare ungskogsetablering. Skogsägaren måste alltstå ställa den lägre kostnaden för täckrotsplantorna mot den tidsvinst och försprång gentemot lövträd man kan få med barrotsplantor.
– Det är inte helt lätt. Skogsbruket måste få bättre hjälpmedel för att beräkna sannolikheten för att föryngringar ska lyckas eller misslyckas. Det är också viktigt att vi får mer kunskap om de långsiktiga effekterna av olika plantstorlekar på röjningsbehov och framtida produktion, säger Sten Nordlund.
Resultaten pekar också på behovet av fortsatta studier om hur olika planterings- och markberedningsmetoder påverkar rötternas utbredning. Många av plantorna hade ojämna rotsystem, men studien är för liten för att dra några säkra slutsatser.
Fakta
- Skogforsk har på uppdrag av Svenska Skogsplantor studerat utveckling hos olika plantor av typerna täckrot, barrot och TePlus i två försök i Götaland. TePlus är en pluggplanta, det vill säga en hybrid mellan täckrot och barrot.
- Huvudsyftet var att jämföra överlevnad och tillväxt. Utöver detta bestämdes också trädens stabilitet och rotsystemets symmetri.
Kontaktinformation
Kontakt
Sten Nordlund, Skogforsk. Tel: 018-18 85 48, 070-311 21 64
Anna Franck, pressansvarig. Tel: 018-18 85 88, 076-128 85 88
– Det är oacceptabelt att så många barn utsätts för risken att dö när vi vet att en enkel behandling med vätskeersättning finns inom räckhåll. Det är dessutom en billig behandling, säger Birger Forsberg, läkare och en av forskarna bakom studien.
Studien är baserad på resultat från 93 olika hushållsundersökningar i 55 låg- och medelinkomstländer under perioden 1990-2005. Forskarna tittade särskilt på data rörande förekomst och behandling av diarré hos barn upp till femårs ålder samt socioekonomiska skillnader. De fann då bland annat att behandling med vätskeersättning – oral rehydrering – vid diarré var 30 procent vanligare bland de rikaste 20 procenten av hushållen än bland de fattigaste. Om alla barn fick samma vätskebehandling som barnen i de bäst bemedlade hushållen skulle ytterligare 481 miljoner diarréepisoder kunna behandlas i de berörda länderna.
Även skillnader i levnadsstandard mellan hushållen i de 55 länderna påverkar inte oväntat barnens hälsa. Bland de fattigaste 20 procenten av hushållen i studien var diarrésjukdomar 1,5 gånger vanligare än bland de rikaste. Om alla hushållen hade haft samma standard som de rikaste, skulle antalet diarréfall minska med närmare 23 procent. Det motsvarar årligen omkring 511 miljoner fall av diarrésjukdom hos barn, konstaterar forskarna.
Man räknar med att ungefär 1,8 miljoner barn årligen dör av diarrésjukdomar, framför allt på grund av vätskeförluster och åtföljande uttorkning. Men diarréer bidrar också i hög grad till undernäring bland barn och minskad livskvalitet i de familjer där barnen drabbas regelbundet. En behandling med vätskeersättning för ett barn kostar omkring 3-5 svenska kronor, men är i vissa länder ännu billigare.
– På lång sikt krävs insatser som ökad tillgång till rent vatten och förbättrad sanitet för de allra fattigaste barnen. Men mycket kan också göras på kort sikt, genom att öka spridning och användning av vätskeersättningsmedel, säger Birger Forsberg.
Publikation: “Socioeconomic inequalities in the prevalence and management of childhood diarrhoea: potential health gains to be achieved”, Birger Forsberg, Davidson Gwatkin, Göran Tomson, Peter Allebeck & Max G. Petzold, The Open Infectious Diseases Journal, april 2009, vol 3, s 44-49. Författarna är verksamma vid Karolinska Institutet, Världsbanken och Nordiska Hälsovårdshögskolan.
För mer information, kontakta:
Dr Birger Forsberg
Tel: 070 737 41 73
E-post: Birger.Forsberg@ki.se
Pressekreterare Katarina Sternudd
Tel: 08-524 838 95 (kopplas om till mobil)
E-post: katarina.sternudd@ki.se
Kontaktinformation
Karolinska Institutet är ett av Europas ledande medicinska universitet. Genom forskning, utbildning och samverkan medverkar Karolinska Institutet till att förbättra människors hälsa. Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet utser varje år pristagare av Nobelpriset i fysiologi eller medicin. För mer information besök hemsidan ki.se
– Sjukfrånvaro är ett mångfacetterat problem med konsekvenser för individen, dennes närmaste omgivning, arbetsgivaren och samhället, säger Ulla-Britt Eriksson, doktor i folkhälsovetenskap, som skrivit avhandlingen. Ökad kunskap om vilka förhållanden som påverkar processen mot långtidssjukskrivning är värdefull för att få ett bra underlag för såväl förebyggande som för rehabiliterande insatser.
I avhandlingen beskrivs hur långtidssjukskrivning med utbrändhet och andra psykiska diagnoser kan förstås. Det som föregått sjukskrivningen beskrivs som en process, där individen gradvis tömts på de känslor som bär upp den livgivande kraft som ger glädje och engagemang och som är en bas för psykiskt välbefinnande. Denna kraft finner näring i trygga och säkra sociala relationer till andra människor. De långtidssjukskrivna gav tydliga uttryck för att dessa förutsättningar saknats i deras omgivning.
– Avhandlingens övergripande syfte har varit att beskriva och förstå de processer som leder till långtidssjukskrivning utifrån de sjukskrivnas perspektiv, säger Ulla-Britt Eriksson. Fokus har legat på sjukskrivningar med psykiska, stressrelaterade diagnoser, med särskild tonvikt på så kallade utbrändhetsdiagnoser.
Bakgrunden till de förändringar som inträffade på de sjukskrivnas arbetsplatser var bland annat de stora förändringar som inträffade på den svenska arbetsmarknaden under 1990-talet. De påverkade inte bara den psykosociala arbetsmiljön utan även rehabiliteringen tillbaka till arbete, inte minst för arbetslösa sjukskrivna.
Arbetsmarknadsförändringar och uttalade politiska mål påverkade rehabiliteringsinsatserna så att låg prioritet gavs svårplacerade individer som de arbetslösa sjukskrivna. Ett arbetsmarknadsproblem omvandlades till ett medicinskt problem.
Avhandlingens titel är Man är ju inte mer än människa. För mera information kontakta Ulla-Britt Eriksson, doktor i folkhälsovetenskap, tel 054 700 1646 eller 0703 191902.
Kontaktinformation
Ulla-Britt Eriksson, tel 054 700 1646 eller 0703 191902.
Maktstrukturen var baserad på sociala nätverk snarare än permanent etablerade institutioner. Samhället var organiserat i små och mellanstora hövdingadömen som präglades av ständiga stridigheter mellan olika mäktiga familjer som kämpade om makten.
Utifrån en diskussion av gammalt och nyframtaget boplatsmaterial skildrar avhandlingsförfattaren samhällsutvecklingen under senneolitikum och bronsålder 2300 – 500 f. Kr. i detta område ur ett bebyggelsehistoriskt perspektiv.
Magnus Artursson gör också jämförelser med grav- och offermaterialets karaktär för att skapa en helhetsbild av samhällets utseende och förändring över tiden.
Generellt kan man säga att samhället under hela tidsperioden haft en betydligt mer varierad och komplex uppbyggnad än vad man vanligen brukar anse sannolikt. Denna slutsats bygger bland annat på en ny syn på bebyggelsens struktur och organisation.
Man kan se att det dels finns en tydlig social dimension i materialet, som kan identifieras genom en skillnad i hus- och gårdsstorlek, dels en variation i bebyggelsestrukturen inom och mellan olika regioner, vilket visar att det existerat en bebyggelsehieraki i området.
Man kan också se ett tydligt samband mellan ett områdes centralitet och bebyggelsens utseende. I områden som utifrån sitt centrala geografiska läge eller tillgång på viktiga råvaror kan anses ha spelat en betydelsefull roll i dåtidens samhälle kan man se att bebyggelsen varit organiserad i allt från relativt täta, byliknande strukturer till ensamliggande gårdar.
I mer perifera områden har däremot bebyggelsen haft en betydligt mer utspridd karaktär, och huvudsakligen bestått av spridda, byliknande strukturer eller ensamliggande gårdar. Resultaten talar tydligt för att samhället haft en hierarkisk uppbyggnad och struktur under hela tidsperioden.
Den dominerande organisationsformen i framförallt södra Skandinavien har varit relativt instabila, små- och mellanstora hövdingadömen, där makten cirkulerat mellan mäktiga familjer och grupper som befunnit sig i en ständig konkurrenssituation med varandra.
Upprepade maktskiften med mer eller mindre genomgripande maktstrider har karakteriserat samhällsorganisationen under framförallt senneolitikum och äldre bronsålder (2300 – 1100 f. Kr.), medan man kan se en utveckling mot en mer stabil situation och framväxten av större politiska enheter i vissa delar av området under yngre bronsålder (1100 – 500 f. Kr.).
De större politiska enheterna har emellertid inte kunnat upprätthålla sin lokala dominans under längre tidsperioder, utan de har brutits ned när arvskiften skett och den interna samt externa maktkampen plötsligt tilltagit.
Magnus Artursson har varit verksam som arkeolog sedan 1987 och arbetar sedan 1996 på Riksantikvarieämbetet, Avdelningen för arkeologiska undersökningar i Lund.
Avhandlingens titel: Bebyggelse och samhällsstruktur. Södra och mellersta Skandinavien under senneolitikum och bronsålder 2300 – 500 f. Kr.
Disputationen äger rum fredagen den 24 april 2009 kl. 13.00
Plats: Sal T 302, Arkeologen, Olof Wijksgatan 6
Opponent: Fil. dr Helena Victor, Uppsala
Kontaktinformation
För ytterligare information, kontakta Magnus Artursson, tel. 010-480 82 37,
e-post: magnus.artursson@raa.se
