– I ungdomarnas berättelser lyfts en självständig och synlig individ fram som ett ideal. Samtidigt som flickor förväntas kunna ta för sig och vara sportiga, ska pojkar vara mogna och både vara måna om sitt utseende och studieinriktade, säger Ann-Sofie Holm som vid institutionen för pedagogik och didaktik nu lägger fram avhandlingen ”Relationer i skolan. En studie av femininiteter och maskuliniteter i år 9”.

Avhandlingen handlar om relationer och om hur ungdomar på olika sätt framträder som flickor och pojkar i skolan. Studien baseras på observationer, samtal och intervjuer i två niondeklasser, den ena på en mindre ort, den andra i en större stad. Elever skapar sina könsidentiteter i de dagliga relationerna med varandra, med lärare men också i relation till rådande normer på skolan.

Resultaten visar både på stabila och förändrade könsmönster. Det feminina och det maskulina uttrycks på olika sätt beroende på situation, sammanhang och inblandade personer. I avhandlingen diskuteras hur kamratrelationer mellan flickor och pojkar både kan utmana och förstärka den rådande könsordningen.

– Jag har kunnat se hur det verkar finnas förväntningar på både flickor och pojkar att bredda sin repertoar, att ta till sig uttrycksformer som förknippas med både det egna och det andra könet, säger Ann-Sofie Holm.

Båda könen lyfter fram handlingar och relationer som förknippas med pojkar i positiva termer, medan de som kopplas till flickor beskrivs mer negativt. Detta bidrar till att befästa maskuliniteten som norm. Resultaten visar också hur lärare på olika sätt förstärker vissa könsmönster i klassrummet. Exempelvis förmedlas könsstereotyper främst vid tillfällen då läraren släpper sin formella undervisarroll och för in samtalen på ett mer vardagligt och kamratligt plan.

– Troligen är det i just de vardagliga relationerna mellan elever och mellan lärare och elever som könsmönster i skolan formas starkast och tydligast. Men det är samtidigt mest osynligt eftersom mönstret tas för givet, säger Ann-Sofie Holm.

Kontaktinformation
Ann-Sofie Holm, Institutionen för pedagogik, Högskolan i Borås.
E-post: ann-sofie.holm@hb.se Telefon: 070-515 90 05
Disputation: Fredagen den 22 februari 2008, kl 13.15, Kjell Härnqvistsalen,
Pedagogen hus A, Göteborg
Fakultetsopponent: Professor Elina Lahelma, Helsingfors Universitet

Ofta framställs det som att beslut om automatisering handlar om antingen full automation eller manuellt arbete. Men studier vid industriföretag i Sverige visar att det finns många nivåer av automation. Detta innebär att det är viktigt att ha god kunskap om hela sin produktionsprocess. Annars finns det risk för att hela automatiseringsprojektet havererar.

Genom mätning av automationsnivån ges en bra bild av vilka möjligheter som finns för att förbättra automationslösningar och beslutsstöd. Om automationsnivån kontrolleras tidigt i ett automatiseringsprojekt, kan man undvika att investera i en automationslösning som är onödigt komplicerad, eller inte tillräckligt flexibel.

Jörgen Frohm vid Produkt- och produktionsutveckling på Chalmers har i sin doktorsavhandling tagit fram en metod för att mäta den aktuella och kommande automationsnivån inom produktionssystem.

– Att automatisera är inte att väga människor mot tekniska lösningar. Att automatisera är att fokusera på samarbetet och på så sätt dra nytta av varandras styrkor, säger Jörgen Frohm.

Han har i sitt arbete tagit utgångspunkt i människan och arbetat med kunskap från bland annat flyg och flygledning. Genom att sätta in denna kunskap i produktionssammanhang, har han fått fram ett användbart och lättförståeligt verktyg.

– Metoden jag har tagit fram är tänkt att användas direkt av folk i företagen. När vi har prövat har den visat sig fungera väldigt bra och det känns förstås positivt, säger Jörgen Frohm.

Jörgen Frohm har varit ansluten som doktorand till ProViking forskarskola och gjort sitt arbete inom projektet Dynamo, som är ett delprojekt inom Factory-in-a-box.

Avhandlingen ”Levels of Automation in Production Systems” försvaras vid en offentlig disputation fredagen den 8 februari kl 10.00.

Plats: Sal HB3, Hörsalsvägen 8, Chalmers tekniska högskola, Göteborg.

Avhandlingen försvaras på svenska. Fakultetsopponent är Professor Mats Jackson, Mälardalens högskola, institutionen för Innovation, Design och Produktutveckling.

Avhandlingens abstract i Chalmers publikationsdatabas, CPL>>
http://publications.lib.chalmers.se/cpl/record/index.xsql?pubid=65769

För mer information, kontakta:
Jörgen Frohm, Institutionen för produkt- och produktionsutveckling, Chalmers tekniska högskola
Tel: 031-772 4805, mobil: 0709-78 48 40
jorgen.frohm@chalmers.se

Handledare: Johan Stahre, Institutionen för produkt- och produktionsutveckling, Chalmers tekniska högskola
Tel 031-772 12 88
johan.stahre@chalmers.se

Den rekonstruerade dräkten visas på utställningen Vikingatida Aros, som invigs idag på Museum Gustavianum vid Uppsala universitet. I utställningen, som pågår fram till den 14 september, ingår också en mansdräkt från samma tid. Arkeologen och textilingenjören Annika Larsson, som nu fortsätter sin forskning vid Stockholms universitet, har redan tidigare visat att vikingamännens klädsel genomgick en tydlig förändring när kristendomen nådde Mälardalen kring år 1000, dvs vid samma tid som Birka lades ner och Sigtuna anlades. Nu pekar hennes nya forskningsresultat på att detsamma gällde kvinnornas klädsel, och att den bild vi hittills haft av vikingakvinnornas dräkt i själva verket är en pryd eftertolkning.

Birkakvinnans dräkt har tidigare beskrivits som en lång hängselkjol i ylle, där både bak- och framstycket bestod av kvadratiska tygstycken som hölls ihop av ett bälte. De karaktäristiska spännbucklorna, som så ofta förknippas med vikingatiden, fästes på hängslena ungefär vid nyckelbenen. Under dräkten bar hon en linnesärk, och ovanpå alltihop en yllesjal eller -tröja.

– Redan en första blick på gravplanerna från de utgrävningar som gjordes i Birka på 1800-talet visar att det här inte stämmer, utan att spännbucklorna antagligen satt mitt på vardera bröstet. Traditionellt har det förklarats med att spännbucklorna fallit ner då liket ruttnat. Det låter som en rätt pryd tolkning, säger Annika Larsson.

Hon baserar sin teori på ett fynd som nyligen gjorts i ryska Pskov, nära Novgorod och de vikingatida handelsvägarna från Birka österut. Fyndet består av omfattande rester av en kvinnodräkt, som kan berätta mycket mer än de små tygfragmenten man hittat i Birka.

– Fyndet stämmer inte alls med den bild vi så ofta framställer av den vikingatida kvinnan. Det som påståtts vara framstycket är till exempel alldeles för brett. Jag tror därför inte det är ett framstycke, utan ett ryggstycke som bildade ett släp, förklarar Annika Larsson.

Hon menar att Birkakvinnornas kjol bestod av ett enda tygstycke och var öppen framtill. Hängslena behövdes för att bära upp släpet och fungerade som ett slags sele som knäpptes på brösten med stora markerade spännen, spännbucklorna. I dem kunde man hänga sax, kniv och andra redskap. För att hålla ihop selen framtill användes kedjor och halsband som inte bara var praktiska, utan också dekorativa och statusmarkerande. Annika Larsson teori stärks av ett antal bevarade kvinnofigurerna från bland annat Birka, vars dräkter både har släp och är öppna framtill.

Om man får tro de arkeologiska fynden försvann den dräkt Annika Larsson beskriver, inklusive spännbucklorna, i samband med kristendomens intåg.
     
– Nog kan man tänka sig att den kristna kyrkan hade vissa invändningar mot ett dräktskick som framhävde brösten på det här sättet och som dessutom visade undersärken framtill. Det är också möjligt att dräktskicket var förenat med förkristna ritualer och därför förbjöds, tror hon.

I den nya staden Sigtuna fanns ett annat, mer kyskt dräktskick som utgick från kristna normer och värderingar.

– Ändå visar vi gladeligen upp spännbucklor från Birka tillsammans med runstenar från en kristen miljö, både i vetenskapliga om mer populära sammanhang. I själva verket härstammar de från två helt olika tidsperioder, säger Annika Larsson.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Annika Larsson, 070-499 98 85, e-post: annika.larsson@arkeologi.uu.se eller annika.larsson@ark.su.se

Korsbandet i knäet kan gå sönder i samband med till exempel idrottsutövning och behöver då opereras. Det är en ganska vanlig operation och i Sverige utförs årligen över 3000 korsbandsrekonstruktioner.

Ortopedläkare Michael Svensson har i studierna som ligger till grund för hans avhandling följt en grupp korsbandsopererade patienter som opererats genom att använda knäskålssenas mittersta tredjedel. Han har undersökt deras opererade knän med magnetkamera och studerat vävnadsprov från knäskålssenan i ljus- och elektronmikroskop.

Magnetkameraundersökningarna visade att knäskålssenan efter sex år fortfarande var tunnare i mitten än normalt. Vävnadsproverna visade både en oregelbundenhet i senans fiberstruktur och ett ökat antal cellkärnor och blodkärl jämfört med frisk senvävnad. När vävnadsproverna undersöktes i elektronmikroskop noterades att de största och troligtvis mest hållfasta komponenterna i fibrerna helt saknades i vissa delar av knäskålssenan. Istället fanns det en övervikt av små och sannolikt mindre hållfasta fiberkomponenter.
– Dessa fynd tyder på att knäskålssenan som opereras med denna teknik har en långvarigt nedsatt styrka jämfört med frisk knäskålssena. Fyndet kan möjligtvis också förklara en del av de symtom från knäleden som kvarstår efter operationen i form av smärta i främre delen av knäleden, säger Michael Svensson.

Idag har läkarna i Sverige till stor del övergått till att använda böjsenor från baksidan av låret för att ersätta ett skadat korsband.
– Resultatet i denna avhandling ger indirekt ett stöd till att bytet av operationsteknik varit motiverat även om ytterligare framtida studier är nödvändiga för att avgöra vilken vävnad som fungerar bäst vid reparation av korsband och vilken operationsteknik som är den optimala, säger Michael Svensson.

Avhandling för medicine doktorsexamen vid Sahlgrenska akademin, institutionen för kliniska vetenskaper
Avhandlingens titel: The clinical, radiographic, histological and ultrastructural results after anterior cruciate ligament reconstruction using autografts
Avhandlingen är försvarad.

Kontaktinformation
Avhandlingen är skriven av:
Leg läkare Michael Svensson, telefon: 0522-920 00, 0733-90 75 95, e-post: michael.svensson@vgregion.se

Handledare:
Adjungerad professor Jüri Kartus, telefon: 0522-920 00, e-post: juri.kartus@vgregion.se
Adjungerad professor Jon Karlsson, telefon: 031-342 1000, e-post: jon.karlsson@vgregion.se
Docent Ninni Sernert
Medicine doktor Lars Ejerhed

Det är sedan länge känt att jordens innersta kärna, ett klot bestående av en fast massa med en radie av omkring 1 200 km, i huvudsak består av järn. Seismiska observationer har dock visat att elastiska vågor passerar snabbare genom denna kärna i riktningar som är parallella med jordens rotationsaxel än i riktningar parallella med ekvatorn – något man inte kunnat förklara tidigare. Vid de höga temperaturer som råder i jordens inre borde det gå lika snabbt oavsett riktning.

I den aktuella studien av forskare från Uppsala universitet och KTH presenteras en förklaring till denna förbryllande egenskap. Publikationen ingår i en serie av artiklar publicerade i Nature och Science av samma forskarteam. Inledningsvis publicerades år 2003 starka teoretiska bevis för att Jordens inre kärna intar den s k kroppscentrerade kubiska kristallstrukturen vid höga temperaturer – en struktur som trots den höga symmetrin uppvisar en förvånansvärt hög elastisk anisotropi, dvs dess elastiska egenskaper beror av riktningen. Denna teori om kristallstrukturen var helt i strid med den då gängse uppfattningen, men sedan dess har teorin fått både experimentell och teoretisk support.

I den nya studien presenterar forskarna simuleringar av hur seismiska vågor fortplantar sig i järn under de förhållanden som råder i jordens inre och visar en skillnad på omkring 12 procent beroende på riktning – vilket räcker som förklaring till de förbryllande observationerna. Först beräknades rörelsebanorna för flera miljoner atomer i stark växelverkan med varandra. Utifrån detta kunde forskarna sedan säkerställa att ljudvågornas framfart verkligen beskrevs väl i den av datorn genererade modellen för järn, under de betingelser som råder i jordens inre.

– Vi fann att den kroppscentrerade kubiska strukturen hos järn är den enda som kunde motsvara de experimentella observationerna, säger Börje Johansson, professor i materialvetenskap vid KTH och Uppsala universitet.

Jordens värmebalans, liksom dess magnetfält, beror på den värmemängd som finns upplagrad i jordens inre kärna. Detta förhållande är i sin tur beroende av kristallstrukturen hos järnet i den inre kärnan. Tidigare har dessa uppskattningar baserats på modeller utgående från den hexagonala strukturen för järnet i den inre kärnan. De svenska forskarnas upptäckt kommer nu att leda till en kritisk omvärdering av jordens avkylning liksom av stabiliteten hos dess magnetiska fält.

– Denna studie öppnar nya perspektiv för vår förståelse av jordens historia, nutid och framtid, säger Natalia Skorodumova, forskare vid institutionen för fysik och materialvetenskap.

I sina studier använde sig forskarna av modeller baserade på den s k täthetsfunktionalteorin för vilken Walter Kohn fick Nobelpriset år 1999. Beräkningarna utfördes på de allra kraftfullaste parallella superdatorerna i Stockholm och Linköping.

Den kroppscentrerade kubiska kristallstrukturen bildar en kub med atomer i varje hörn och ytterligare en atom som sitter i centrum för denna kub. Den är orienterad på sådant sätt att dess stora diagonal är riktad längs jordens rotationsaxel, vilket gör det möjligt för järnet att uppvisa ljudutbredningar med de hastigheter som observerats.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta professor Börje Johansson, 018-471 36 23, 070-417 54 52, borje.johansson@fysik.uu.se

I rapporten jämförs två grupper äldre långtidsarbetslösa. En grupp som har deltagit i programmet ”Arbetstorget för erfarna” och en jämförbar grupp som deltagit i Arbetsförmedlingens ordinarie verksamhet (icke-deltagarna).

I Arbetstorget gavs de arbetslösa under tre månader intensifierad arbetsförmedling, vägledning, coachning och eventuellt praktik. Jämförelsegruppen liknar deltagargruppen i viktiga avseenden. Trots att de fått intensifierad hjälp och coachning är deltagarna i Arbetstorget inte mer sysselsatta än jämförelsegruppen. Det gäller oavsett om sysselsättningen mäts en eller 15 månader efter deltagandet. En anledning till detta är att betydligt färre deltagare rapporterade att de ägnade åtminstone någon del av sin arbetstid åt eget företagande.

Deltagarna i Arbetstorget uppger dock att de t ex fått ökat självförtroende, större kontaktnät och en bättre hälsa än om de skulle ha deltagit i Arbetsförmedlingens ordinarie verksamhet.

Deltagarna i Arbetstorget hade något högre sökintensitet än icke-deltagarna (ägnade 13 % mer tid åt att söka jobb och sökte 10 % fler jobb per månad). De kom också på fler intervjuer (89 % fler per månad). En liten ökning i sökintensiteten gav ett förhållandevis stort genomslag i antalet intervjuer, men ledde inte till arbete.

En möjlig förklaring är att deltagarna skrev bra ansökningar, men inte levde upp till arbetsgivarens förväntningar vid intervjun. Vi vet att deltagarna t ex uppmanats att inte skriva sin ålder i ansökan. Negativa attityder mot äldre eller förväntningar om högre kostnader kan vara orsaker till att arbetsgivaren kallar till intervju, men inte anställer.  

Arbetstorget för erfarna pågick under 2004-2007 och drevs av föreningen Forum 50+. Deltagarna var över 50 år, långtidsarbetslösa och/eller sjukskrivna. Totalt deltog 456 personer till en kostnad av 62 miljoner kronor. Projektet finansierades med medel från Europeiska socialfonden, Länsarbetsnämnden i Stockholms län och Försäkringskassan. Arbetstorgets arbetssätt liknar flera andra projekt som bedrivits av t ex de olika trygghetsråden, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

I effektutvärderingen undersöks vad som skulle ha hänt med deltagarna i Arbetstorget om de istället hade varit inskrivna i Arbetsförmedlingens ordinarie verksamhet.

Information om deltagare och icke-deltagare har hämtats från ett antal dataregister (t ex kön, antal dagar i arbetslöshet, dagar i sjukskrivning, tidigare lön) och från en enkät (t ex motivation, sökbeteende, stöd från omgivning samt upplevd hälsa och välbefinnande).

Enkäten skickades ut till de 230 deltagarna och drygt 2 500 inskrivna. Ett sådant rikt datamaterial är ovanligt vid effektutvärderingar. De 171 deltagarna som svarat på enkäten parades ihop, matchades, med 171 av de 1 345 icke-deltagare som svarat. Deltagare och icke-deltagare stämde överens i drygt 600 avseenden. Denna matchningsmetod är vanlig i litteraturen.

IFAU-rapport 2008:2 Ett alternativt program för långtidsarbetslösa – utvärdering av Arbetstorget för erfarna är skriven av Sophie Langenskiöld och Per Johansson, båda IFAU och Nationalekonomiska institutionen, Uppsala universitet.

Kontaktinformation
Vill du veta mer? Kontakta Sophie Langenskiöld på telefon 0709-39 37 33, e-post sophie.langenskiold@nek.uu.se eller Per Johansson på telefon 018-471 70 86, e-post per.johansson@ifau.uu.se.

Datoriserad bildanalys används bland annat för att bestämma storleken på organ som levern, eller för att konstruera tredimensionella modeller av organ då man planerar kirurgiska ingrepp eller strålbehandling. Kvaliteten på bilderna varierar dock ofta – dessutom kan vi människor se väldigt olika ut inuti, vilket gör det svårt för datorn att helt automatiskt hitta den information som är relevant. Det är därför vanligt att man använder interaktiva metoder, där läkaren själv markerar intressanta områden i bilden och sedan låter datorn göra resten av jobbet baserat på denna information.

Erik Vidholm vid Centrum för bildanalys har varit med om att utveckla sådana interaktiva metoder, där musen och tangentbordet ersatts med en pennliknande, tredimensionell mus som gör det möjligt för användaren att känna på de virtuella organen. Detta kallas haptik. Datormodellerna anpassas till bilderna av organ, och kan därefter användas till exempel för att mäta organets volym eller räkna ut formförändringar och förflyttningar.

– För att få en förstärkt upplevelse av djup i bilden använder vi stereografik. När modellerna anpassas till bilderna sker det dels automatiskt utgående från innehållet i bilden, dels genom att användaren påverkar den med haptikpennan, förklarar han.

Erik Vidholm har också tagit fram en metod för hur man snabbt kan visualisera komplexa bildvolymer med hjälp av moderna grafikkort. Den här tekniken har använts som en del i utvecklingen av en metod för att lättare upptäcka bröstcancer.

De flesta av metoderna har samlats i ett mjukvarupaket som går att ladda ner fritt på internet, så att även andra forskare inom medicinsk bildanalys ska kunna dra nytta av dem. Paketet finns på adressen http://www.cb.uu.se/research/haptics

Bilder finns att ladda ner på adressen http://www.uu.se/press/pm.php?id=45

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Erik Vidholm, 018-471 78 49, 070-340 45 96, e-post: erik@cb.uu.se

Hybridisering med hundar och den antipati som följer då vargar attackerar tamdjur är två faktorer som på lång sikt har ansetts utgöra ett hot mot vargens överlevnad. Anna-Karin Sundqvist vid institutionen för evolution, genomik och systematik har studerat dessa företeelser med genetiska metoder, och kommit fram till riskerna när det gäller hybridisering är mindre än man tidigare har trott.

Genom att kombinera olika genetiska markörer har hon utvecklat metoder som gör att man kan identifiera hybrider mellan hund och varg. Dessa markörer har hon sedan använt för att studera förekomst av hybrider i en vargpopulation i Spanien, där vargarna lever tätt inpå människor och där det också finns lösspringande och boskapsvaktande hundar.

– Även om hybridisering kan ske så verkar hybriderna ha svårt att bli en del av vargflocken. Därför är risken att hundgener överförs till vargarna inte heller särskilt stor, berättar Anna-Karin Sundqvist.

Tamdjursattacker är ett problem i många områden där det finns vargar och andra rovdjur, men förövaren blir sällan tagen på bar gärning. Därför har Anna-Karin Sundqvist utvecklat en metod som genom genetisk analys av saliv från bitmärken på bytesdjur kan fastslå om förövaren varit en varg eller hund.

– Genom att använda den här metoden kan man undvika att vargen blir beskylld för attacker som orsakats av hundar, något som jag i avhandlingen också visar att förekommer, förklarar hon.

Anna-Karin Sundqvist har även studerat hur det gick till när hunden domesticerades från vargen, en process som ägde rum för minst 14 000 år sedan. Genom att använda nya genetiska markörer på Y-kromosomen i kombination med mer traditionella markörer har hon bland annat kunnat visa att domesticeringen antagligen skett vid ett fåtal tillfällen. Hon visar också att tillbakakorsning, dvs att domesticerade hundar på nytt korsades med vargar, antagligen inte förekom i någon större utsträckning, något som forskare ibland har spekulerat kring.

Bild finns att ladda ner på adressen http://www.newsdesk.se/pressroom/uu/image/view/pm_varggenetik-5766

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Anna-Karin Sundqvist, 018-471 64 61, 070-408 68 52, e-post: anna-karin.sundqvist@ebc.uu.se

Behandling med radioaktivt jod fungerar genom att jod tas upp av sköldkörteln, där den joniserade strålningen slår ut defekta celler.

För att kunna beräkna vilken dos som krävs för att bota patienten görs först en testbehandling med en mycket liten mängd jod. En oönskad bieffekt av denna test är så kallad stunning, som innebär att den lilla mängden jod hämmar sköldkörtelns förmåga att ta upp jod vid huvudbehandlingen. Orsakerna till detta har hittills varit okända.

Charlotta Lundh, doktorand vid Avdelningen för Radiofysik, Göteborgs universitet, kan i sin forskning nu visa både på orsaker till att stunningeffekten uppstår och vilka faktorer som styr effektens styrka.

Enligt Charlotta Lundhs studier minskar testbehandlingen det protein som är huvudansvarigt för att transportera jod in i sköldkörteln. Dessutom påverkas cellerna, så att joden lämnar cellerna snabbare. Hur stark effekten blir beror både på stråldosens storlek och på vilket radioaktiv ämne som används.

Resultaten är mycket viktiga för att man i framtiden ska undvika stunningeffekter, vilket i sin tur möjliggör effektivare behandlingar.

Doktorsavhandlingen Thyroid Stunning. Effect of Absrbed Dose, Dose Rate and Type of Radiation försvarades vid offentlig disputation den 25 januari.

Kontaktinformation
Kontakt:
Charlotta Lundh, Avdelningen för Radiofysik, Göteborgs universitet
031-342 40 23
0706-062205
charlotta.johanson@radfys.gu.se

Våld mot kvinnor är ett problem som förekommer i alla länder. Ett våld som måste uppfattas som ett allvarligt problem även för hälso- och sjukvården. Anette Häggblom som är lektor vid högskolan på Åland och har i sin avhandling kartlagt hur verkligheten på Åland ser ut både för de våldsutsatta kvinnorna, sjuksköterskor och för samhället.

Åland består av mer än 6 500 öar och drygt 27 000 invånare, det minsta samhället bebos av 120 personer. Könsrelaterat våld förekommer både i de större och i de mindre samhällena. Ålands landskapsregering har tidigare beslutat sig för ett internationellt policyprogram kallat ”Operation Kvinnofrid”, hur det har efterföljts av de offentliga organisationerna undersöktes också.

– Våldsutsatta kvinnor söker främst hjälp från hälso- och socialvården men det är en nära anhörig eller en väninna som är den som hjälper henne genom svårigheterna. Vändpunkten att lämna förhållandet kommer oftast då hon inser vilken fara även hennes barn svävar i, säger Anette Häggblom.

Den hjälp som kvinnorna fick varierar oerhört och flera kände sig även kränkta av vårdpersonalens brist på empati. Många sköterskor saknade utbildning inom ämnet, men de som själva hade erfarenheter av våld i hemmet, hade lättare att se vad kvinnan var utsatt för och därigenom engagera sig. Dessa sköterskor gav en ovärderlig insats i vården av våldsutsatta kvinnor. Kvinnorna själva påtalade hur avgörande det var vem av sjuksköterskorna som var på jobb – om de fick adekvat hjälp eller inte!

– Det som förvånade mig vara att sjuksköterskor hade så låg beredskap. Få kände till den färska handlingsplanen. Några menade att de kunde avstå från att hjälpa en kvinna med avseende på våldsproblematiken och då sjuksköterskan upplevde att hon inte räckte till, säger Anette Häggblom

Problemet ”våld mot kvinnor” anses av vissa ledare inom organisationerna vara ett problem bland många. Det har betytt att ökade resurser inte tilldelats i ett uppbyggnadsskede för att tillgodose utbildnings- och handledningsbehov inom området. De flesta sjuksköterskor med sakkunskap hade på eget initiativ deltagit i kurser som arrangerats av landskapsregeringen och högskolan på Åland.

– Ett annat fynd var att Ålands landskapsregering hade uppmanat de offentliga organisationerna att erbjuda service till de våldsutsatta kvinnorna, men att responsen var begränsad. Detta borde utgöra en akut utmaning sett utifrån ett folkhälsoperspektiv, säger Anette Häggblom.

De misshandlade kvinnor uttryckte dock sin tacksamhet till Polisen på Åland. De hade upplevt att de i nödsituationer bemötts professionellt och trevligt av polisen.

Avhandling för doktorsexamen i folkhälsovetenskap vid Nordiska högskolan för folkhälsovetenskap i Göteborg.

Avhandlingens titel: Love that turns into terror: Intimate partner violence in Åland – nurses´ encounters with battered women in the context of a government-initiated policy programme

Avhandlingen försvaras torsdagen den 7 februari klockan 13:00, Norgesalen NHV, Nya varvet, hus 25 i Göteborg.
Välkomna!

Kontaktinformation
För mer information kontakta:
Anette Häggblom, programledare/lektor vid högskolan på Åland och utbildningsprogrammet för vård och lektor vid högskolan i Harstad. Tel + 358 18 537781 (arb); +358 18 37744 (hem); +3584573428744 (mobil) E-post: anette.haggblom@ha.ax (arb); peterhof@aland.net (hem)

Huvudhandledare: Professor Anders Möller NHV, telefon: + +46 (0)31 693968 e-post; anders.moller@nhv.se

Åsa Engströms doktorsavhandling består av fyra delstudier som i tur och ordning beskriver närståendes upplevelser när deras svårt sjuka maka/make/sambo vårdades på en intensivvårdsavdelning, den sjukes upplevelse av att ha sina närstående nära, hur intensivvårdssjuksköterskorna upplever de närstående samt hur både de sjuka och deras närstående upplever ett återbesök på en intensivvårdsavdelning.

Idén om att forska inom just detta område fick Åsa Engström när hon själv arbetade som intensivvårdssjuksköterska och i sitt dagliga arbete mötte närstående till svårt sjuka personer, möten som kunde vara givande men också svåra. När hon började titta närmare på vilken forskning som gjorts inom området upptäckte Åsa Engström att det bara fanns ett fåtal kvalitativa studier gjorda.

– Forskningen leder till ökad kunskap som är viktig för att kunna förstå de närstående och deras behov, men också för att se vilken betydelse de har för den svårt sjuka personen, säger Åsa Engström.

Forskningsresultaten visar att det för de närstående kan kännas svårt att se och röra vid den svårt sjuka personen som är kopplad till respirator och annan teknisk utrustning, samtidigt som det är oerhört viktigt att få vara nära och få veta vad som händer. Vardagen förändras totalt och allt handlar om den sjuke.

För den sjuke innebär de närståendes närvaro en känsla av trygghet, de gav de sjuka styrka och motivation att fortsätta kampen att hålla sig vid liv. Även intensivvårdssjuksköterna uttryckte att de närståendes närvaro utgjorde både en betydelsefull och krävande del av deras arbete.

Tidigare studier har visat att det kan finnas frågetecken kvar efter tiden på IVA. Många gånger minns inte personen som varit svårt sjuk vad som hände under vårdtiden, han eller hon kan ha haft hallucinationer och också de närstående kan ha obesvarade frågor som handlar om tiden på IVA.

– På en av intensivvårdsavdelningarna i Norrbotten testade man därför att erbjuda de tidigare svårt sjuka och deras närstående ett återbesök på IVA och därefter gjordes uppföljande intervjuer. Av dem framgick det att både de sjuka och deras närstående tyckte att det var värdefullt att få prata om sina upplevelser och få en klarare bild över miljön på IVA och vad som hände där, säger Åsa Engström.

– Också möjligheten att återigen få träffa den intensivvårdssjuksköterska och den läkare som var mest involverade i vården upplevdes som positivt. Dels för att man då fick möjlighet att uttrycka sin tacksamhet över personalens arbete, men också för att det gav en möjlighet att diskutera den vård man fått och kanske kunna ge förslag på förbättringar.

Åsa Engström (f 1956) kommer från Boden och tog sin sjuksköterskeexamen 1986 och vidareutbildade sig sedan till intensivvårdssjuksköterska. 2003 tog hon en magisterexamen i omvårdnad och har fram till 2001 arbetat som intensivvårdssjuksköterska. 2004 antogs Åsa Engström som doktorand och har deltagit i den kvinnliga forskarskolan vid LTU.

Den 22 februari försvarar hon sin doktorsavhandling som fått namnet A wish to be near: Experiences of close relatives within intensive care, from the perspective of close relatives, formerly critically ill people and critical care nurses.

Kontaktinformation
Upplysningar: Åsa Engström, tel. 0920-49 38 75, 070-691 41 36, asa.engstrom@ltu.se eller universitetets pressansvariga Lena Edenbrink, tel. 0920-49 16 22, 070-679 16 22, lena.edenbrink@ltu.se

Sociologen och bostadsforskaren Mats Sundins doktorsavhandling om Norrby i Borås, Nyfors i Eskilstuna och Öster i Gävle är en jämförande historisk studie av tre stadsdelars förändring. Han följer de tre stadsdelarnas framväxt från stadens och näringslivets utveckling under 1800-talets senare del. Allt eftersom staden växte ändrade dessa etablerade arbetsstadsdelar karaktär från utkant till centralt belägna – men blev till en paradox i stadsbebyggelsen i och med att de hamnade på stadens ”baksida” när järnvägen drogs fram och järnvägsstationen placerades mot stadens ”framsida”.

Det sker en genomgripande innerstadsförnyelse under 1960- och 1970-talen genom sanering av den äldre, slitna, otidsenliga och delvis förslummade bebyggelsen i kombination med ett storskaligt byggande av en förortslik, förtätad rekordårsbebyggelse avsedd för en skötsam arbetarbefolkning. De tre stadsdelarna utvecklas till kritiserade och socialt instabila ”förorter i centrum” med typiska problem; hög invandring och omflyttning, tomma lägenheter, sociala problem, kriminalitet och dåligt rykte trots sitt centrala läge. De blir områden för människor med små resurser. Därefter har de genomgått en fysisk, social och symbolisk stadsdelsförnyelse, bl a för att man planerat attraktiv bebyggelse i stadsdelarnas utkanter.

Mats Sundin utgår i sin studie från bebyggelsens utformning och hur den använts och framhåller också den bild som skapats av såväl media som av invånarna själva. Sammantaget har detta givit området dess rykte.

– Dessa centralt belägna problemområden med en förortsliknande arkitektur avviker från normen i Sverige. Studien visar också att så kallade förortsproblem är generella, inte exklusiva för förorten. De återfinns även i centralt belägna stadsdelar som Norrby, Nyfors och Öster.

Kontaktinformation
För mer information: Mats Sundin, tel: 026-420 65 20, 070-688 85 73, e-post: mats.sundin@ibf.uu.se

Överkäkens ben är normalt porösare än underkäkens. Detta har medfört längre inläkningstid för tandimplantat som installeras i överkäken jämfört med i underkäken. Under implantatens inläkningstid kan patienten tvingas använda en tillfällig tandprotes. Tandprotesen har ofta dålig passform, kan släppa från sitt fäste och falla ner i munnen när patienten äter. Detta är ett socialt handikapp för patienten och förkortad behandlingstid är därför positivt.

Leg tandläkare Kerstin Fischer har i sin avhandling utvärderat två patientgrupper. Den ena gruppen bestod av 24 patienter som var helt tandlösa i överkäken. Dessa patienter delades in två grupper där 16 patienter fick sina tandbryggor monterade på tandimplantaten efter i medeltal tretton dagar och åtta patienter fick sina tandbryggor efter tre till fyra månader. Efter fem år visades att i genomsnitt hade de patienter som genomgick snabb implantatbehandling samma kliniska resultat som de patienter vars behandling innebar flera månaders lång inläkningstid av tandimplantaten.

Avhandlingens andra patientgrupp bestod av totalt 32 patienter som saknade en eller flera tänder i överkäken. Sexton patienter som saknade en enda tand fick en tandkrona monterad på implantatet samma dag som operationen utfördes. Sexton andra patienter som saknade flera tänder fick sina bryggor monterade efter i medeltal 16 dagar. Efter ett år hade endast ett av totalt 53 installerade implantat förlorats. Det förlorade tandimplantatet var installerat i mycket poröst käkben.
– Sammanfattningsvis kan man konstatera att direkt eller tidig belastning av tandimplantat i överkäken resulterar i samma kliniska resultat som efter att implantat fått läka in i flera månader före belastning med en tandkrona eller tandbrygga, säger Kerstin Fischer.

FAKTA DENTALA IMPLANTAT
Implantatet är en slags artificiell tandrot av titan. Titanskruven opereras in i käkbenet och läker fast där för att användas som fäste för kronor, broar eller proteser. Metoden uppfanns av professor Per-Ingvar Brånemark vid Sahlgrenska akademin under 1960-talet. Det finns flera typer av titanfixturer, men alla bygger på att titanmetallen har den unika egenskapen att kunna osseointegreras.

Avhandling för medicine doktorsexamen vid Sahlgrenska akademin, institutionen för kliniska vetenskaper
Avhandlingens titel: On immediate/early loading of implant-supported prostheses in the maxilla
Avhandlingen försvaras fredagen den 8 februari, klockan 13.00, hörsal Arvid Carlsson, Medicinaregatan 3, Göteborg

Man kan också öka skogsproduktionen betydligt genom kvävegödsling och därigenom öka kollagringen i träden, enligt forskare vid SLU och Mitthögskolan. Utsläppen minskar ytterligare om man använder skogsbränsle i stället för olja.

Betong och stål ger stora utsläpp av koldioxid då de tillverkas, vilket ger en direkt och bestående effekt på utsläppen. I trähus låser man in det kol som finns i byggnadsvirket under mycket lång tid – så länge som byggnaden finns kvar. Ett trähus fungerar därmed som en temporär kolsänka. När byggnaden sedan rivs kan virket användas som biobränsle.

Forskarna har jämfört de koldioxidutsläpp som sker då man producerar ett flerbostadshus med stomme av antingen betong eller trä. Koldioxidbalansen har analyserats i ett hundraårsperspektiv. Resultaten visar att byggande av trähus innebär avsevärt lägre nettoutsläpp av koldioxid än byggandet av betonghus.

Kontaktinformation
Mats.Olsson@sml.slu.se, 018-67 22 13
LUSTRA:s årsrapport, http://www-lustra.slu.se/rapportermm/pdf/2005.pdf
Använd skog motverkar växthuseffekten http://www.slu.se/?id=551&puff=202

Fram till 1980 spreds sjukdomen i Sverige bara genom smittade knölar. Numera kan dock svampen även föröka sig sexuellt eftersom bägge parningsformerna av patogenen nu finns i landet. De sexuellt förökade så kallade oosporerna är mer långlivade än de asexuella förökningskropparna, och kan därför övervintra i marken.

Om bladmögelsymptomen finns på samma ställe i fältet varje år, och om de först uppträder på blad som ligger mot jorden och på den nedre delen av stjälkarna, kan det tyda på att smittan kommer från oosporer i marken. Det är emellertid svårt att bestämma var smittan kommer från enbart med hjälp av symtomen i fält. För att vara säker krävs genetiska analysmetoder.

Potatisforskare vid SLU i Uppsala har nu med hjälp av genetiska markörer lyckats bekräfta att oosporer i marken kan fungera som smittkälla för potatisbladmögel under svenska förhållanden. Detta ställer ökade krav på en god växtföljd. I ett fältförsök med känd marksmitta i Uppsala visade forskarna att smittan avtog gradvis och att fältet var helt fritt från smitta efter 18 månader. De rekommenderar därför minst tre år mellan potatisgrödorna.

Kontaktinformation
Anna-Karin.Widmark@mykopat.slu.se, 018-67 25 40
Björn.Andersson@mykopat.slu.se, 018-67 16 17

Bekräftad marksmitta i svenska potatisfält http://www.slu.se/?id=551&puff=203

När det försurande nedfallet minskar får jorden allt svårare att hålla kvar de sura humusämnena, som då löses ut till vattnet. Detta leder till mer naturliga förhållanden för halten organiskt material i vattnet (brunhet). Den pH-höjning som forskarna hade väntat sig sedan nedfallet har minskat försenades emellertid.

När försurningen började uppmärksammas på 1960-talet är det troligt att motsatsen till ovanstående process pågick parallellt med försurningen. Humusämnen bands då hårdare till marken och vattnet blev mindre brunt.

Anders Wilander vid SLU är en av de sju författarna från olika länder till artikeln i Nature om resultaten av detta samarbete under FN:s luftkonvention.

Kontaktinformation
Anders.Wilander@ma.slu.se, 018-67 31 11
Artikel i Nature 450, nov. 2007: http://www.nature.com/nature/journal/v450/n7169/full/nature06316.html
Pressmeddelande: http://www.slu.se/?id=135&Nyheter_ID=7669&FunktionID=20