Stress sammankopplas med flera typer av sjukdomar, och idag utförs regelbundet stressmätningar på arbetsplatser inom olika branscher. Det amerikanska testinstrumentet Job Stress Survey är särskilt utformat för att mäta stress i pressande situationer, som exempelvis tidsbrist, och att mäta stress som beror på bristfälligt stöd från arbetskamrater eller företag. Stefan Holmström vid Umeå universitet har nu utvärderat testet i sitt doktorsarbete, och han visar att instrumentet fungerar utmärkt på svenska arbetsplatser för att mäta olika typer av arbetsstress.
Omkring 1200 personer inom olika yrkesgrupper deltog i studien, de flesta var anställda inom metallindustri och sjukvård i Norrland. I testet Job Stress Survey får den anställde skatta upplevd stress på en niogradig skala i 30 olika situationer. Stefan Holmström menar att i jämförelse med andra testinstrument är Job Stress Survey praktiskt och går snabbt att genomföra på arbetsplatsen. Andra fördelar är att testet både kan mäta hur stressiga vissa situationer är och hur ofta de uppstår, och att resultaten kan redovisas på ett sätt som är begripligt och meningsfullt för de anställda.
Under fyra år har Stefan Holmström också följt två Västerbottensföretag för att särskilt studera hur stress och belastningsskador hör ihop. Enligt Stefan Holmström råder en hög stressnivå på arbetsplatserna, och endast marginella förändringar har skett under fyra år. Han visar också att stress som är relaterad till den sociala situationen på företagen har klara kopplingar till belastningsproblem, såsom värk i nacke, axlar och armar.
Förutom att utvärdera testets mätegenskaper har Stefan Holmström också upprättat svenska normer för metallindustri och sjukvård. Han har särskilt uppmärksammat hur tolkningen av könsskillnader i testresultaten ska utföras.
Fredagen den 9 maj försvarar Stefan Holmström, institutionen för psykologi, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Workplace stress measured by Job Stress Survey and relationships to musculoskeletal complaints. Disputationen äger rum kl. 13.15 i Bt 102, Beteendevetarhuset. Fakultetsopponent är professor Lars R Bergman, psykologiska institutionen, Stockholms universitet.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta:
Stefan Holmström,
institutionen för psykologi,
Umeå universitet,
tel: 090- 786 60 44,
e-post: stefan.holmstrom@psy.umu.se
Datorprogram är sällan felfria. Av en mängd orsaker innehåller i princip alla program fel. Studier visar att ett ordinärt utvecklingsprojekt för datorprogram spenderar 40 till 50 procent av sin budget på att hitta och avlägsna fel. Detta innebär att det finns stora ekonomiska vinster att göra på att utveckla bättre verktyg och effektivare metoder.
Vissa fel i programvara kan man hitta på formell väg, andra fel hittar man genom att köra programmet. I avhandlingen introducerar och utvärderar Hans Svensson olika metoder för kvalitetssäkring av distribuerade och feltoleranta datorprogram. Han har särskilt fokuserat på problemet att säkra program uppbyggda av befintliga algoritmer, framförallt algoritmer designade för distribuerade och feltoleranta system. Ett distribuerat system består av datorer i nätverk där programvaran är fördelad över flera datorer som ska fungera ihop. Distribuerade system är vanligt när man vill sprida datortrafik på flera datorer, exempelvis webbservrar. Ett så kallat feltolerant system består av program som hanterar fel utan att krascha.
Avhandlingen innehåller även en ny formell beskrivning av de distribuerade delarna i programmeringsspråket Erlang. Beskrivningen har använts i verktyget McErlang, som automatiskt kontrollerar om ett Erlang-program uppfyller en given egenskap. McErlang presenteras i detalj i avhandlingen. Avhandlingen presenterar också en logik-baserad metod för att formellt bevisa egenskaper hos distribuerade och feltoleranta algoritmer.
Hans Svenssons doktorsavhandling ”Verification of Distributed Erlang Programs using Testing, Model Checking and Theorem Proving” försvarades vid en offentlig disputation den 21 april.
Avhandlingens abstract i Chalmers publikationsdatabas, CPL >>
http://publications.lib.chalmers.se/cpl/record/index.xsql?pubid=69328
Kontaktinformation
För mer information, kontakta:
Hans Svensson, Institutionen för data- och informationsteknik, Chalmers
Tfn: 031-772 10 79, hanssv@chalmers.se
År 1881 samlades den franskspråkiga befolkningen, ”the Acadians”, i Kanadas maritima provinser, dvs. de landsdelar som idag utgör Nova Scotia, New Brunswick och Prince Edward Island, till sitt första nationella konvent. Detta konvent blev upptakten till ett nytt liv i ett förändrat land jämfört med den tid före september månad 1755, då ”the Acadians” deporterades av engelsmännen till de amerikanska kolonierna söder om Nova Scotia. Efter återkomsten till sin forna bygd tvingades de leva åtskilda och delvis gömda i mer än hundra år.
Den första koloniseringen bidrog till att många aspekter av ”Den Andre”, i form av Micmac indianer, fransmän och engelsmän, har florerat och alltjämt ofta förekommer i skönlitteratur från den denna del av Kanada. Avhandlingen pekar på hur ”Den Andre”, ofta en stereotyp, ändrar skepnad beroende på tid och historiska omständigheter. Trots detta visar Birgitta Brown på att transkulturella kontakter alltid uppstår vid möten. Transkulturella möten och kontakter belyses ur olika perspektiv med upphovsmannens, kubanen Fernando Ortiz, definition som bas. Transkulturella möten innebär att människor möts i ojämlika och ojämna maktstrukturer, inte sällan i kamp, och att dessa möten ger upphov till en ny verklighet, både av beständig och obeständig karaktär.
De författare, som analyseras i avhandlingen, har publicerat sig under hela 1900-talet. Sir Charles G. D. Roberts’ A Sister to Evangeline (1898) berättar historien om engelsmännens deportation av ”the Acadians” 1755. Syftet med romanen är att rättfärdiga engelsmännens grymma hantering av den franskspråkiga och katolska befolkningen, som funnits i denna del av Nordamerika alltsedan 1600-talet början.
Thomas Head Raddall gav 1944 ut sin roman Roger Sudden, som ur ett engelskt perspektiv redogör för uppbyggnaden av kuststaden Halifax och den franska garnisonstaden Louisbourgs fall. Den franskspråkige Claude Le Bouthillier lägger i sina två romaner Phantom Ships och i Les marées du grand dérangement ytterligare perspektiv till deportationen, exilen och återkomsten till östra Kanadas kusttrakter. Franskspråkiga Antonine Maillet återger i sin roman Pélagie från 1979 hur den franskspråkiga befolkningen, som skickats i exil 1755, återvände i oxkärror till sina forna hemtrakter under 1770 talet, en resa som tog tio år.
1900-talets samlevnad mellan engelskspråkiga och franskspråkiga kanadensare i denna del av Kanada skildras av författare som Janice Kulyk Keefer, David Adams Richards och Jeannine Landry Thériault i romaner som givits ut under det sena 1980-talet och tidiga 1990-talet. Det koloniala arvet, social utarmning och marginalisering utgör bakgrund till hur vilsna karaktärer söker sin identitet.
Alla romanerna skildrar ur olika perspektiv hur den ”Den Andre” och transkulturella kontakter skapas, formas, förvandlas och återskapar ny verklighet.
Avhandlingens titel: Anglo-French Relations and the Acadians in Canada’s Maritime Provinces: Issues of Othering and Transculturation.
Disputationen äger rum lördagen den 24 maj 2008 kl. 10.15.
Plats: Lilla hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6, Göteborg
Kontaktinformation
För ytterligare information kontakta Birgitta Brown, 031-786 23 40 (arb.), 0733-42 37 37, birgitta.brown@ub.gu.se
Den Sokratiska dialogen är ett speciellt sätt att genom samtal utveckla barns och vuxnas tänkande och därigenom nå insikt i centrala idéer och värden. Genom delta i Sokratiska samtal några gånger i månaden utvecklar förskolebarn och grundskolelever sitt tänkande. I samtalen funderar de och diskuterar tillsammans över olika frågor inom litteratur och konst. Till exempel kan det handla om Pippi Långstrump egentligen är en bra kompis, om vad Alfons Åberg ska göra när han blir anklagad för stöld eller om människor föds onda eller goda.
– I början har barnen svårt att uttrycka sina tankar och de accepterar även kamraternas mindre genomtänkta idéer, men med tiden utvecklas deras förmåga att uttrycka sig och undersöka idéer kritiskt och logiskt, säger Ann S Pihlgren.
I undersökningen som genomfördes i sju grupper med barn i åldern fem till sexton år filmades de Sokratiska samtalen under tre års tid. Utvärderingen av filmerna visade tydligt att samspelet i klassrummen påverkades positivt av samtalen. Lärarens röst hördes inte lika ofta, fler elever talade och eleverna tog gradvis över lärarens ansvar för att genomföra den utforskande dialogen.
– Förmågan att använda det Sokratiska samtalet skapas genom att lärare och elever provar sig fram och testar samtalets regler, berättar Ann S Pihlgren. Eleverna bygger också upp en stödjande gruppkultur genom att utveckla sitt tysta samspel där gester, blickar och kroppsspråk används för att visa stöd och sympati, men också för att samarbeta när någon försöker störa eller provocera samtalet. Lärarens roll blir att se till att tänkandet i samtalet utvecklas och att samtalet förs med respekt för alla deltagares åsikter.
Sokratiska metoder har utvecklats oberoende av varandra i flera olika länder och i olika tider. Metoderna innebär att ett antal bestämda moment genomförs. En inledande, öppen fråga besvaras av alla deltagare, texten eller bilden analyseras tillsammans och de nya idéer som kommit fram kopplas till egna erfarenheter.
-Det verkar som om just den ritualiserade strukturen och den öppna stämningen garanterar en säkerhet som gör att deltagarna vågar prova nya, djärva tankar som de annars inte skulle ha testat, säger Ann S Pihlgren. Genom att samarbeta när de undersöker idéerna lär de sig ett sätt att angripa problem när de är på egen hand.
Att arbeta utifrån den antika filosofen Sokrates kan tyckas ålderdomligt i nutidens skola, men så är det absolut inte menar Ann S Pihlgren.
– Sokratiska samtal har under flera hundra år ansetts vara ett komplement till traditionell klassrumsundervisning. Men det är inte helt lätt att lära sig hur det ska genomföras för att få effekt. Särskilt svårt har lärarna, som lätt faller tillbaka till sin traditionella, kontrollerande lärarroll. Avhandlingen ger goda redskap att för lärare att utveckla sin kunskap om hur man utvecklar barns tänkande och en samarbetande dialog i barn- och ungdomsgrupper.
Avhandlingens namn: Socrates in the Classroom. Rationales and Effects of Philosophizing with Children. Avhandlingen finns att ladda ner som pdf på http://www.diva-portal.org/su/theses/abstract.xsql?dbid=7392 .
Ytterligare information
Ann S Pihlgren, Institutionen för utbildningsvetenskap med inriktning mot tekniska, estetiska och praktiska kunskapstraditioner (UTEP), Stockholms Universitet, tfn 070-249 01 31, 0176-26 10 41, e-post anns.pihlgren@norrtalje.se .
För bild
Ring 08-16 40 90 eller maila press@su.se.
Mer om Sokrates och Sokratiska samtal
Sokrates (470-399 f Kr) grekisk filosof, utgick i sina dialoger från förnuftets rätt att fritt och förutsättningslöst pröva alla frågor. Efterlämnade inga skrifter varför vi känner honom främst genom Platons (427-347 f Kr) dialoger. Platon var elev till Sokrates och är en portalgestalt inom den idealistiska traditionen inom västerländsk filosofi. Sokrates arbetade främst genom vad han kallade majevtik, förlossningskonst. Genom elenchus (grekiska för granska, motbevisa), ett undersökande utfrågande, hjälper samtalsledaren deltagarna att förlösa sina tankar.
Liknande metoder har t.ex. utvecklats och praktiserats i början av 1900-talet av de svenska folkbildarna Hans Larsson och Oscar Olsson, i Tyskland under 1920-talet genom Leonard Nelson och i USA under senare delen av 1900-talet av Mortimer J Adler. I Sverige har samtalen introducerats i nutid av professor Lars Lindström. Samtalen praktiseras som en pedagogisk metod bl.a. vid Freinetskolan Mimer i Norrtälje www.mimer.org. Barnen och ungdomarna i avhandlningens undersökning var mellan fem och sexton år (skolår 9)
Öppen föreläsning om Sokratiska samtal
Professor Sophie Haroutunian-Gordon från North Western University i Illinois, USA, håller en öppen föreläsning, Interpretvie Discussions, om dialog i undervisningen utifrån sin forskning. Föreläsningen är gratis och vänder sig till pedagoger, skolledare, forskare och andra intresserade.
Tid: Lördagen 10 maj, kl 15-16.30
Plats: Stockholms universitet, campus Konradsberg, H-aulan
Kontaktinformation
Ytterligare information
Ann S Pihlgren, Institutionen för utbildningsvetenskap med inriktning mot tekniska, estetiska och praktiska kunskapstraditioner (UTEP), Stockholms Universitet, tfn 070-249 01 31, 0176-26 10 41, e-post anns.pihlgren@norrtalje.se .
Tarmrengöringen, som är påfrestande och ofta kräver förlängd vårdtid före operationen, är praxis inför grovtarmskirurgi men kan enligt avhandlingen överges. Det här är en fråga som har debatterats i många år. Slutsatsen baseras på en stor studie med data från 21 sjukhus där hälften av patienterna fick tarmrengöring före operation och jämfördes med den hälft som inte fick det. Man såg ingen skillnad efter grovtarmskirurgi mellan de båda grupperna när det gällde komplikationer som hjärt- och kärlpåverkan, allmänna infektioner och mer specifika komplikationer till denna typ av kirurgi.
I en uppföljande studie studerades patienternas återhämtning och upplevelser efter operationen. Där visade det sig att tarmvanorna återställs snabbare utan tarmrengöring samt att mer än hälften av de patienter som fick tarmrengöring behövde hjälp med detta. Upplevelserna av smärta, aptitproblem eller illamående efter operationen skiljde sig inte mellan grupperna. En särskild bakteriologisk studie visade att bakteriehalten i tarmslemhinnan inte påverkas av tarmrengöring, vilket inte tidigare varit känt.
I avhandlingen framgår dessutom att äldre patienter med ändtarmscancer inte behandlades med samma metoder som yngre under perioden 1995—2004. Den vanligaste behandlingen vid ändtarmscancer är kirurgiska ingrepp, ibland kombinerade med strålbehandling. I mer avancerade fall ges cellgifter. Eftersom medelåldern stiger i den västerländska befolkningen har intresset på senare år riktats särkilt mot behandling av äldre patienter med tumörsjukdomar.
För att kunna planera forskningsprojekt kring behandling av ändtarmscancer hos äldre är det viktigt att få en uppfattning om skillnader i behandling av äldre och yngre patienter. Den andra delen av avhandlingen utnyttjar därför data från ett register över alla patienter med ändtarmscancer i Sverige. Studien visar att både operationsmetoderna och andelen patienter som får strålbehandling skiljer sig mellan äldre och yngre, men besvarar inte frågan om den givna behandlingen är den riktiga för respektive åldersgrupp.
Fredag 16 maj försvarar Bärbel Jung, Inst. för kirurgisk och perioperativ vetenskap, Umeå universitet, sin avhandling med titeln On effectiveness in colorectal surgery. Mechanical bowel preparation or not in elective colonic surgery and treatment options for elderly patients with rectal cancer.
Disputationen äger rum kl. 13.00 i Sal B, 9 tr., Tandläkarhögskolan, NUS.
Fakultetsopponent är prof. Svante Nordgren, Göteborgs Universitet.
Kontaktinformation
Bärbel Jung är överläkare vid kirurgiska kliniken, Visby Lasarett, och doktorand vid Inst. för kirurgisk och perioperativ vetenskap, Umeå universitet. Hon kan nås på tel. 0708-260713,
e-post barbel.jung@hsf.gotland.se
Porträttbild kan hämtas via
http://www.umu.se/medfak/aktuellt/bilder/
I mitten av 1990-talet ansågs skolan vara den kommunala verksamhet där föräldrar och elever hade minst möjlighet att påverka. För att öka föräldrarnas inflytande startades år 1996 en försöksverksamhet med lokala styrelser med föräldramajoritet. Försökstiden har utökats tre gånger, nu senast till och med juni 2008, och idag finns styrelser i omkring 250 grundskolor.
Margaretha Kristoffersson vid Umeå universitet har i sin avhandling studerat nio skolor med lokala styrelser i Sverige. Hon har också genomfört en studie i Danmark, samt en internationell forskningsöversikt med exempel på länder med föräldrar i styrelser.
– I många fall tycker inte föräldrarna i styrelserna att de får tillräckligt med inflytande, eller att de har tillräckligt med tid för arbetet, säger Margaretha Kristoffersson.
Idag fungerar styrelserna oftast som ett forum för diskussion, information och rådgivning, något som enligt Margaretha Kristoffersson antyder att styrelserna inte utnyttjar sina befogenheter fullt ut.
– Tanken var att det skulle fattas beslut i styrelsen kring angelägna frågor, och att föräldrarna skulle vara delaktiga i dessa beslut.
En mycket viktig framgångsfaktor för styrelsen är om rektor har ett nära samarbete med den förälder som är styrelseordförande, och att det finns en tydlig arbetsordning över vad styrelsen ska arbeta med. Viktigt är också att kommunikation mellan styrelsen, skolans personal och övriga föräldrar vid skolan fungerar, så att ingen känner sig utestängd. Styrelsen behöver också få tillräckligt med stöd och återkoppling från kommunernas centrala förvaltning, något som ofta inte är fallet.
Beslutet att införa styrelser har, enligt Margaretha Kristoffersson, att göra med att det har skett en förskjutning från en välfärdspolitik till en mer marknadsanpassad politik. Föräldrar ses som individuella konsumenter på marknaden, medan de som ledamöter i styrelsen ska fatta beslut som inkluderar alla föräldrar.
– Föräldrar är inte en enhetlig grupp, sociala, kulturella och ekonomiska villkor påverkar hur aktiva föräldrar är. Att införa styrelser kan leda till att det blir större skillnader mellan olika grupper än tidigare, menar Margaretha Kristoffersson, och pekar på risken för att vissa grupper av föräldrar inte har samma möjligheter till deltagande.
Fredagen den 25 april försvarade Margaretha Kristoffersson, pedagogiska institutionen, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Lokala styrelser med föräldramajoritet i grundskolan. Fakultetsopponent var professor Lisbeth Åberg-Bengtsson, Mittuniversitetet, institutionen för utbildningsvetenskap.
Kontaktinformation
För mer information:
Margaretha Kristoffersson,
pedagogiska institutionen,
Umeå universitet,
tel: 090- 786 7805, 070-578 2323
e-post: margaretha.kristoffersson@pedag.umu.se
För 650-550 miljoner år sedan, strax efter en enorm istid som brukar kallas ”Snowball Earth”, utvecklades flercelliga djur, en av de viktigaste händelserna i livets historia. Vissa hävdar att jorden var täckt av is från pol till pol och att det bara fanns flytande vatten i närheten av varma källor, vulkaner eller i sprickor i isen. I denna annorlunda värld levde förutom bakterier och de första djuren även mikroskopiskt små, encelliga organismer kallade acritarcher. Sebastian Willman har studerat dessa små fossil, som man inte med säkerhet vet vad de är, i fossil från bergarter i Australien. Här, i det som då var ett grunt hav, föll nämligen en väldig meteorit ner för omkring 580 miljoner år sedan. Nedslaget var så kraftigt att ett stoftmoln förmörkade solen och förändrade livsbetingelserna för det myller av mikroskopiskt små organismer som var i behov av direkt solljus. Acritarcher var under denna tid den dominerande organismgruppen i fossil. Idag ligger de begravda långt under den australiska ödemarken.
– För de organismer som överlevde nedslaget gav de förändrade förutsättningarna möjligheter att utvecklas åt olika håll. Detta kan ha varit det första och kanske avgörande steget från encelliga organismer till den oerhörda mångfald av liv vi ser idag, säger Sebastian Willman.
Han har jämfört fossil från nivåer före och efter meteoritnedslaget och resultaten ger stöd för en teori som säger att det fanns få arter utan utsmyckningar före meteoritnedslaget medan det fanns många, stora och komplexa arter direkt efter nedslaget. För att ta reda på något om deras släktskap studerade han tvärsnitt av acritarchernas hölje i elektronmikroskop och jämförde med nu levande organismer.
– Jag kunde konstatera att de var eukaryota, dvs hade en cellkärna, och förmodligen besläktade med alger, eller tidiga djur.
Sebastian Willman har också visat att man kan använda acritarcherna för att korrelera bergarter från olika kontinenter. Det kan öka förståelsen för hur kontinenterna satt ihop eller rörde sig under denna tid. Men det kan även vara viktigt för företag som till exempel letar olja i bergarter av denna ålder.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Sebastian Willman, tel: 018-471 27 42, 070-424 13 53, e-post: Sebastian.Willman@geo.uu.se
Stefan Holmström, institutionen för psykologi, Umeå universitet, disputerar 9 maj. Avhandlingen har titeln ”Workplace stress measured by Job Stress Survey and the relationships to musculoskeletal complaints”. Avhandlingen är ett samarbetsprojekt mellan institutionen för psykologi och CBF, Centrum för belastningsskadeforskning.
Ambitionen var att hitta ett instrument som är praktiskt att hantera och som kan användas i olika typer av företag. Det amerikanska frågeinstrumentet översattes till svenska förhållanden, svarsmönster för män och kvinnor kontrollerades och det prövades vad gäller förhållandet stress och hälsa. För att skapa en norm som resultat kan jämföras mot, har Stefan Holmström testat det inom vårdsektorn och metallindustrin.
Olika saker stressar medarbetare på olika arbetsplatser. Frågebatteriet är indelat i tre skalor – arbetsstress, arbetskrav och bristande stöd. Arbetsstress kan skapas av t.ex. ständiga avbrott i arbetet, hög ljudnivå, otillräckligt med personal, otillräcklig lön. Arbetskrav kan handla om att man får nya eller obekanta arbetsuppgifter, handskas med krissituationer, ökat ansvar. Bristande stöd kan vara dåliga möjligheter till avancemang, arbetskamrater som inte sköter sitt jobb, otillräckligt stöd från arbetsledare, brist på uppskattning.
Stefan Holmström fann att JSS lämpar sig för att mäta stress både praktiskt i organisationer och företag liksom i forskningen. En fördel är att frågeformuläret inte är alltför omfattande och därför kan besvaras ganska snabbt och enkelt. Exempelvis kan man vid ett företag låta medarbetarna fylla i enkäten före och efter ett förändringsarbete, i syfte att mäta arbetsrelaterad stress kopplad till arbetsmiljö.
– När man har fått resultaten kan man sätta sig i grupper och diskutera vad resultatet betyder, och göra åtgärdsplaner utifrån det, säger Stefan Holmström. En nackdel kan vara att frågorna ibland är lite stora och övergripande.
Stefan har i en av sina studier tittat på frågor som stress och belastningsskador, vilket bl.a. har inneburit mätningar av smärta och värk i nacke och axlar hos personalen vid två företag i Västerbotten.
Kontaktinformation
Mer information: Stefan Holmström, institutionen för psykologi, Umeå universitet, telefon 090-786 60 44.
Sommaren 1982 gick en grupp konstnärer samman och gjorde en utställning i KF:s nedlagda linoljefabrik i Danviken söder om Stockholm. Projektet fick namnet Ibid. och hade i sin plats- och rumsorienterande karaktär en förebild i den amerikanska konstscenen under 1970-talet.
Denna konceptuella konst har beskrivits med termen postmodernism. Vad man då fäst sig vid är dess uppgörelse med modernismens ”romantiska” konstuppfattning, inom vilken konstverket sågs som ett personligt och unikt uttryck. Ändå är Ibid. ett i hög grad romantiskt projekt – något som inte minst märks i konstnärernas kommentarer till utställningen. Om Ibid. kan betecknas som postmodernistisk så är det alltså fråga om en romantisk postmodernism.
I början av 1980-talet presenterade Ola Billgren en bildsvit kallad 19 romantiska landskap. I denna närmar han sig romantiken utifrån postmoderna utgångspunkter. Ola Billgren arbetar med collage, citat och fragment och synliggör därmed en förbindelse mellan postmodernismen och den sida av romantiken som har att göra med fragmentestetiken, gränsöverskridandet och den romantiska ironin.
I konst-kritikens mottagande av hans konst kan man urskilja en strid mellan två tolkningar. Den ena hävdar att Ola Billgren är en postmodernist som dekonstruerar föreställningen om det autentiska uttrycket genom att simulera ett innerligt romantiskt uttryckssätt och samtidigt avslöja det som just en simulation. Han kritiserar romantiken i dess egna termer och stegrar dess inre motsägelse till en akut splittring, heter det hos kritikern Lars Nittve.
Mot denna tolkning står en annan, företrädd av bland andra Ingela Lind och Douglas Feuk, som hävdar att beskrivningen av Ola Billgrens arbeten som postmodernistiska språkspel är en schablon som osynliggör existentiella teman förankrade i konstnärens inre liv. Liknande strider utspelar sig runt de två konstnärerna Dick Bengtsson och Max Book, vars verk också diskuterades intensivt i konstkritiken under 1980- och 1990-talet, och där det romantiska i deras arbeten ofta stod i fokus för kritikernas uppmärksamhet.
Kristoffer Arvidsson tar oss med tillbaka till ett omvälvande skede i svenskt konstliv. Genom en närläsning av konstkritik från perioden 1979-2007, med fokus inställt på kritikernas motsägelsefulla relation till det romantiska i utställningsprojektet Ibid., samt de tre konstnärerna Ola Billgrens, Dick Bengtssons och Max Books produktion, rekonstruerar författaren konstfältet, dess positioner och strider om tolkningsföreträde, men också den diskurs inom vilken det romantiska föreställs som ett utanför. Postmodernismens historieskrivning och självmedvetande tas därmed till granskning.
Avhandlingens titel: Den romantiska postmodernismen. Konstkritiken och det romantiska i 1980- och 1990-talens svenska konst.
Disputationen äger rum fredagen den 16 maj 2008 kl. 13.15
Plats: Lilla hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6, Göteborg
Kontaktinformation
För ytterligare information kontakta Kristoffer Arvidsson, 031-12 94 56 (hem), 0761-15 90 89,
kristoffer.arvidsson@arthist.gu.se
Avhandlingen består av en fallstudie av ett skolutvecklingsprojekt som bedrevs enligt den s.k. Frirumsmodellen. Tidigt i projektet visade det sig dock att den tänkta strategin var mer komplicerad att genomföra i praktiken än vad den bakomliggande teoretiska tanken utlovade. Skepsis och motstånd bidrog också till att projektet inte kunde genomföras enligt den ursprungliga planen. Studien kom därför att fokusera på händelser och processer som kunde bidra till att öka förståelsen för varför så skedde.
En utgångspunkt i studien är att skolans uppdrag aldrig kan betraktas som neutralt, utan är ett uttryck för bakomliggande samhälleliga krafter, ideologier och ideal som är verksamma i ett aktuellt historiskt skede. Dessa förändras över tid, vilket leder till att skolreformer med varierande tidsintervaller genomförs. Detta genererar i sin tur olika former av utvecklingsaktiviteter i enskilda skolor. På det sättet finns en nära koppling mellan vad som sker på den makropolitiska nivån (staten och kommunen) och den mikropolitiska nivån (den enskilda skolan, det enskilda lärarlaget och i slutändan, den enskilde läraren).
Resultatet visar hur komplexa, synliga och osynliga, mönster av relationer, makt och individers grundläggande värderingar påverkade hur skolutvecklingsprojektet utvecklade sig och varför det aldrig fick något egentligt fäste i den aktuella skolan. Den rationalistiskt utformade projektplanen och den skolutvecklingsmodell som användes skapade inte de nödvändiga förutsättningarna för att på ett ändamålsenligt sätt hantera de komplikationer som uppstod.
I studien tydliggörs att skolutveckling sker i en komplex skärningspunkt mellan utbildningspolitiska intentioner, pedagogisk forskning och förvaltningsledningars, rektorers och lärares ambitioner, vilket är ett förhållande som bör synliggöras och problematiseras i arbetet med att utveckla skolans verksamhet. Därmed blev det också tydligt att i ett skolutvecklingsarbete är det viktigt att såväl förvaltningsledningen som skolledningen har förmåga att hantera skolans ideologiska dimension.
Inger von Schantz Lundgren är hemmahörande i Borlänge och verksam som adjunkt vid Högskolan Dalarna.
Avhandlingen Det är enklare i teorin… Om skolutveckling i praktiken. En fallstudie av ett skolutvecklingsprojekt i en gymnasieskola försvaras fredagen den 9 maj 2008, kl. 13.00. Disputationen äger rum i sal Weber, Växjö universitet. Fakultetsopponent är professor Per-Erik Ellström, Linköpings universitet.
Kontaktinformation
För mer information kontakta Inger von Schantz Lundgren, telefon: 070-998 54 67 eller e-post: ivo@du.se.
Avhandlingen går att beställa genom Kerstin Brodén, Växjö University Press,
telefon: 0470/708267 eller e-post: vup@vxu.se.
Vi människor tycker kanske att vi är olika varandra, men jämfört med många träd är vi alla väldigt lika.
Två aspar, som vi nog tycker ser precis likadana ut, skiljer sig i själva verket genetiskt väldigt mycket från varandra, det är bara det att vi inte är speciellt bra på att se hur de skiljer sig från varandra. Än mindre har det tidigare funnits möjlighet att ta reda på vilka gener, eller rättare sagt vilka varianter av dessa gener, s.k. alleler, som ger träd olika egenskaper.
Nu när ett träds fullständiga genuppsättning är kartlagd, ett arbete som avslutades 2006 och där forskare vid Umeå Plant Science Centre (UPSC) bidrog starkt, går det att använda mycket effektivare metoder för att analysera vad som gör att olika träd av samma art skiljer sig från varandra. Trädet som blev kartlagt var en jättepoppel men eftersom vår svenska vanliga asp är en väldigt nära släkting fungerar det bra att använda denna kunskap på asp.
I senaste numret av tidskriften Genetics visar forskare från UPSC att samma metod (s.k. ”association mapping”) som används för att hitta generna t.ex. bakom våra sjukdomar också går att använda på träd. Precisionen blir dessutom betydligt bättre och det går att i ett ganska litet material lista ut exakt vilken ”bokstav” i genen (kromosomerna och därmed generna består ju av oerhört långa kedjor av baser som förkortas A, G, C och T) som gör träden olika.
Forskarna har studerat när på hösten olika aspar slutar växa och sätter knopp, träd från norra Sverige gör det tidigare än de från södra Sverige eftersom hösten kommer tidigare i norr, och detta och verkar bland annat bero på två annorlunda ”bokstäver” i en viss gen (phytochrome B2).
Som hos människor är det hos aspar ofta inte bara en gen som styr en egenskap men detta kan vara den gen som har störst effekt. Att precisionen blir mycket bättre i en asp än i människor beror antagligen på att vi i jämförelse med aspar är mycket mer inavlade.
Fram tills för cirka100 år sedan valde vi av förståeliga skäl nästan alltid en partner som var född ”inom gångavstånd” medan pollen från skogsträd kan färdas över kontinenter; t.ex. är pollenprognosen denna vecka för Umeå ”måttliga mängder av björkpollen” trots att inga björkar blommar här än.
Varför är det då viktigt att förstå när på hösten en asp sätter knopp? Träd som inte förstår när hösten börjar klarar nämligen inte vintern men det viktigaste med denna forskning är att den visar hur – förutsatt att alla gener är kartlagda – man hittar genvarianterna bakom olika egenskaper i träd.
När så granars eller tallars alla gener hunnit kartläggas, vilket gissningsvis tar fem år till, kommer man att på samma sätt kunna försöka ta fram vilka genvarianter som styr t.ex. vedegenskaper, motståndskraft mot sjukdomar eller tillväxt. Kanske kommer man att om tio år kunna göra ett DNA-test i plantskolan för att se om en granplanta riskerar att drabbas av rotröta när den blir stor.
Artikeln heter ”Nucleotide polymorphism and phenotypic associations within and around the phytochrome B2 locus in european aspen (Populus tremula, Salicaceae)” och författare är Pär K. Ingvarsson, M. Victoria Garcia, Virginia Luquez, David Hall och Stefan Jansson, alla Umeå Universitet
Kontaktinformation
För ytterligare information, kontakta
Pär Ingvarsson, UPSC Ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå Universitet
Email: pelle@wallace.emg.umu.se, Tel: 090-786 7414 eller 070-848 59 77
eller
Stefan Jansson, UPSC, Fysiologisk botanik, Umeå Universitet
Email: Stefan.Jansson@plantphys.umu.se, Tel; 090-786 5354 eller 070-677 23 31
Pia Söderlund har kartlagt den geologiska utvecklingen i de båda områdena och i dagarna disputerat på en doktorsavhandling baserad på dessa undersökningar. Det kommer att ta 100 000 år innan kärnkraftsavfallets joniserande strålning har avklingat till samma nivå som den naturliga bakgrundsstrålning vi ständigt är utsatta för. För en geolog är dock 100 000 år en tid kort som ett ögonblick.
– Vi vet av tidigare undersökningar att berggrunden vid Forsmark bildades någon gång för 1 900 – 1 850 miljoner år sedan, säger Pia Söderlund. Då stötte en kontinentalplatta och en oceanisk platta samman i området. Granitberggrunden i Forsmark bildades på tiotals kilometers djup och har sedan dess främst genom erosion lyfts upp mot jordytan. Berggrunden i Oskarshamn är något yngre – 1 800 miljoner år – och bildades förmodligen inte lika djupt ner. Där var orsaken till processen att magma från jordens inre försökte tränga sig upp. Om det ledde till vulkanism vet vi inte; eventuella spår av vulkaner är i dag helt utplånade.
Det främsta syftet med Pia Söderlunds undersökningar har varit att kartlägga hur temperaturen i berggrunden har förändrats genom årmiljonerna. Det har gjorts med analyser av radioaktiva isotoper i mineraler som hornblände, biotit, muskovit och apatit. Från ca 800 grader har temperaturen sjunkit till 300 grader. Vid Forsmark skedde detta för 1 700 miljoner år sedan och vid Oskarshamn för 1 400 miljoner år sedan. Sedan dess har temperaturen sjunkit ytterligare. För ca 100 miljoner år sedan var temperaturen nere på 50 grader. Slutförvaringen är tänkt att ske på 500 meters djup; där är temperaturen i dag 10-15 plusgrader.
– För att kunna förstå den geologiska framtiden måste vi kartlägga den geologiska historien. 100 000 år är en kort tid i jordens historia, och Oskarshamn och Forsmark befinner sig i stabila geologiska miljöer, säger Pia Söderlund.
Kontaktinformation
Pia Söderlunds avhandling heter 40Ar-39Ar, AFT och (U-Th)/He thermochronological
implications for the low-temperature geological evolution in SE Sweden. Hon nås för
ytterligare information på tel 0734 012 789 eller via e-post: Pia.Soderlund@ geol.lu.se
— De utbrändas nya insikter, kunskaper och kompetenser borde uppmärksammas och tas tillvara, menar hon.
Psykiska sjukdomar och så även utbrändhet ses ofta som skamliga. Det gör att många utbrända drar sig tillbaka från omgivningen och hellre umgås i nätverk tillsammans med andra drabbade. Nätverken ger en viktig trygghet och kan vara en väg ut ur isolering och långtidssjukskrivning, men de kan också innebära att sjukidentiteten förstärks.
– Men samtidigt som nätverken hjälper den utbrända att bryta en isolering så kan de innebära att sjukidentiteten förstärks, och i ett utsatt läge kan den till slut vara det enda att hålla fast vid, skriver Mia-Marie Hammarlin.
Men det händer, visar Mia Marie Hammarlin i sin forskning, något i de här nätverken. Något som gör att utbrändheten blir som ett slags verktyg för självutveckling, särskilt när det gäller kvinnor. Många börjar utveckla sina kreativa sidor. De målar, drejar, skriver, broderar, planterar, fotograferar och detta får dem att må bättre.
– Man skulle kunna betrakta nätverken som ett slags proteströrelser där de drabbade kräver respekt, jämställdhet, delat ansvar och balans mellan arbete och fritid.
Mia-Marie Hammarlin inleder sin avhandling med en odyssé över hur fenomenet utbrändhet behandlas i medierna. Medan utbrända kvinnor beskrivs i termer som kollapsad, deprimerad, håglös, knäckt, tom, utmattad, beskrivs mannen i maskinmetaforer: De talar om att dra i handbromsen och att få bensintorsk.
En annan intressant iakttagelse är att kvinnor är överrepresenterade i artiklar som handlar om utbrändhet, särskilt som kvinnor i vanliga fall är underrepresenterade i medierna.
– Det verkar som om kvinnorna bereds mer utrymme när de är försvagade, talar om sina känslor och ger uttryck för lidande, säger Mia-Marie Hammarlin.
Kontaktinformation
Mia-Marie Hammarlin, som när hon inte forskar i Lund är programledare för Vetenskapens värld, disputerade den 25 april med avhandlingen Att leva som utbränd.
Hon nås på 046-222 71 97, 0730-871460, Mia-Marie.Hammarlin@etn.lu.se
Gamla människor med höftfraktur är inte någon högstatusgrupp, inte heller en grupp som högljutt kräver sina rättigheter. Därför har dessa patienter – merparten kvinnor – ofta kommit i kläm i vården. De har till exempel fått ligga länge på en hård brits på akuten, fått vänta länge på smärtlindring, drabbats av för låg syrgasmättnad i blodet, skjutsats tillbaka till akuten sedan de röntgats i stället för att komma till en vårdavdelning med en bekväm säng, fått för lite näring och för lite vätska…
Resultatet har blivit ett ökat lidande för patienten samt en högre risk för förvirring. Akut förvirrade patienter har i sin tur en högre risk för både komplikationer och dödsfall efter höftfrakturen.
– Vårt mål var att förbättra behandlingen så att så många patienter som möjligt skulle slippa förvirringstillståndet, som är mycket obehagligt för patienten, säger sjuksköterskan och vårdforskaren Karin Björkman Björkelund. Hon beskriver förändringarna och deras resultat i sin avhandling från Lunds universitet.
Det handlar inte om några stora och dyra förändringar, utan i huvudsak om mer genomtänkta rutiner. Numera får höftpatienterna syrgas, dropp och smärtlindring redan i ambulansen. Väntetiderna i olika moment har minskats så långt det är möjligt, och personalen försöker att noga se till att patienterna inte blir uttorkade, får för låg syrgasmättnad i blodet, för lågt blodvärde eller nya smärtor. På så sätt har insjuknandet i förvirring minskat klart, i avhandlingens studie med hela 64 procent.
– Det fanns redan forskning som visade värdet av en del av dessa åtgärder. Vi införde också aktiv behandling redan i ambulansen. Hade det rört sig om en annan patientgrupp, så hade den här sortens åtgärder säkert införts mycket tidigare… tror Karin Björkman Björkelund.
Det nya omhändertagandet tillämpas nu på alla höftfrakturpatienter som kommer till Universitetssjukhuset i Lund. Även andra sjukhus har intresserat sig för vårdprogrammet, eftersom det gynnar både patienterna, sjukvården och samhället.
Kontaktinformation
Avhandlingen heter ”Acute confusional state in elderly patients with hip fracture. Identification of risk factors and intervention using a prehospital and perioperative management program” och läggs fram den 9 maj. En engelsk sammanfattning finns på www.lu.se/o.o.i.s?id=12588&postid=1057226. Karin Björkman Björkelund träffas på tel 046-222 18 54 eller 0705-77 17 29, e-post karin.bjorkman_bjorkelund@med.lu.se.
För 100 år sedan beskrev Dr. Alois Alzheimer sjukdomen som bär hans namn. Efter obduktion av den första patienten kunde han påvisa förekomst av ett äggviteämne i hjärnan. Ämnet, som verkar orsaka sjukdomen, bildade anhopningar (amyloid) som Alzheimer kunde upptäcka med hjälp av mikroskopet och en speciell färgteknik.
2002 lyckades forskarna på Uppsala PET Centrum (idag Imanet) ”se” denna substans i levande patienter genom att för första gången använda ett ”makroskop”, en speciell kamera kallad Position Emissions Tomografi (PET) och ett ämne märkt med lite radioaktivitet som kallades PIB. En av forskarna var Henry Engler, en tidigare gerillaledare som suttit i fängelse 13 år i Uruguay, innan han kom till Sverige och blev läkare.
– Vi kunde dessutom följa upp patienter med Alzheimers sjukdom och ”se” med PET- kameran vad som hänt i deras hjärnor två år senare. Vi kunde också jämföra friska och sjuka samt patienter med minnesvårigheter och ”se” vilka av dem som hade det fruktade äggviteämnet och vilka som inte hade det, säger han.
Inspirerade av dessa studier har Henry Engler arbetat vidare och använt andra ”färgämnen” märkta med lite radioaktivitet för att upptäcka förändringar i hjärnan orsakad av andra sjukdomar. Dessa ämnen kombinerades för att få en bättre bild av sjukdomarna. Avhandlingen består av sju studier där man har undersökt patienter med Creutzfeldt Jacob sjukdom (CJD), Alzheimer sjukdom (AD), mild kognitiv svikt (MCI), frontotemporal demens och Parkinsons sjukdom (PD).
Till skillnad från mikroskopet, som visar en begränsad del av vävnaden, tagen via en biopsi eller vid en obduktion, ger en PET-undersökning en bild av hela hjärnan eller hela kroppen. Markörerna valdes i syfte att hitta tecken på neuronal död, cellförökningar, vävnadsdegeneration eller proteinanhopningar (amyloid), som alla tyder på en specifik sjukdom och kan bidra till att ställa rätt diagnos.
– Genom att använda PET och kombinerade markörer har vi fått ny viktig kunskap om sjukdomar som Alzheimers sjukdom och även fått en bättre förståelse av sjukdomsförloppen, säger Henry Engler.
Detta öppnar nya möjligheter för säkrare diagnoser och för att upptäcka sjukdomarna mycket tidigt i deras förlopp. Med den här tekniken är det möjligt att kunna följa nuvarande och kommande behandlingar och direkt ”se” om de har någon effekt eller inte på exempelvis amyloidanhopningar.
– Den begynnande kunskapen från denna ”avbildning av de sjukliga hjärnförändringarna ” kan öppna vägar till nya klassifikationer av demens och hjärnsjukdomar baserad på vad som händer i levande människor, säger Henry Engler.
Om författaren:
Henry Engler arbetar som överläkare i nukleärmedicin på Akademiska sjukhuset och är professor i Uruguay. Han är generaldirektör för ett projekt som ska bygga ett PET-centrum i Montevideo. Engler föddes i Uruguay och var en av ledarna för Tupamaros gerillan innan han blev skottskadad och greps 1972. Därefter satt han 13 år i fängelse, varav 11 år isolerad. Han kom till Sverige 1986 och började läsa medicin när han var 42 år gammal.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Henry Engler, mobil: 070-289 54 95.
Avhandlingsförfattaren undersöker ett antal symboler och begrepp i Pindaros (518-438 f. Kr.) diktning med anknytning till gästabud: vatten, härd, äpplen, krater, vin, blod, bädd, tjänare, altare och bord. I avhandlingen jämförs ofta texter med ungefär samtida framställningar av gästabud på grekiska vaser.
De antika grekerna drack ett vin som var en blandning av vatten och rent vin vars söta smak påminde om madeirans. Den grekiska motsvarigheten till vår bål (skålen) var en krater, kratêr, ett kärl, i vilket man blandade vinet och vattnet. Processen att blanda rent vin med vatten jämförs ganska ofta med den att dikta. Resultatet – det blandade vinet – är en metafor för Pindaros dikt.
En krater var en dyr aristokratisk maktsymbol. I det första olympiska odet beställt av Syrakusas kung Hieron för att fira sin seger i hästkapplöpning i Olympia år 476 f. Kr., görs en ordlek på kratos ”makt” och kratêr vars syfte är att lovprisa Hierons makt och gästfrihet.
Att vin kan symbolisera blod och vice versa är bekant t.ex. från Bibeln (Första Moseboken 49:11-12 och Matteus 26:27-28). Kalle Lundahl visar att denna symbolik var bekant också för de gamla grekerna.
För de antika grekerna var gemenskap vid gästabud viktigt, men idén om gemenskap med döda hjältar till vilka man offrade djur var problematisk. Pindaros löser så att säga detta problem genom en snillrik metafor, där skalden anspelar både på gemenskap, med det grekiska verbet som motsvarar vårt ”mingla”, och separation, genom uttrycket ”blanda blod” där blodet är en symbol för vin.
Kontaktinformation
För ytterligare information kontakta Kalle O. Lundahl, e-post: kalle.lundahl@class.gu.se.
http://hum.gu.se/institutioner/religionsvetenskap/personal/kalle_lundahl
