Det finns en mängd internationella studier som har undersökt hur det är att vara patient med invandrarbakgrund. En del studier riktar fokus mot vårdares erfarenheter av att möta patienter med invandrarbakgrund. Andra studier har undersökt patienter som har det gemensamma att de härstammar från samma land.

En del forskare menar att vårdare behöver kunskaper om kulturella skillnader för att kunna utforma en adekvat vård av patienter som har annan etnisk bakgrund än majoritetsbefolkningen.

I en ny avhandling från Växjö universitet undersöker distriktssköterskan Elisabeth Björk Brämberg hur det är att leva som invandrare i Sverige och ta del av den svenska hälso- och sjukvården och andra relaterade välfärdsystem.

Avhandlingen består av två studier: en inledande studie som undersöker invandrares erfarenheter av delaktighet inom kommunal hemsjukvård och en huvudstudie som behandlar innebörden av att leva som invandrare i Sverige och vara patient.

Enligt resultatet verkar det finnas beröringspunkter mellan patientrollen och livssituationen i stort. Olika former av oöverstigliga svårigheter kan förstärka varandra så att integreringen i samhället blir passiv. Samma förhållningssätt finns då även i patientrollen. Motsatsen gäller också. Erfarenheten av en lyckosam kamp för en plats i det svenska samhället gör att man blir en aktiv patient, som själv överväger alternativ och gör egna val.

Resultaten visar vidare hur viktigt det är att ha tillgång till en bra tolk. Intervjupersonerna upplever sig delaktiga när de får ställa krav och blir bemötta med hörsamhet av sina vårdare. En väl fungerande språklig kommunikation är en förutsättning för detta. Delaktigheten förutsätter också att vårdare ser patienten som en medaktör med rätt att fatta egna beslut.

Individperspektivet i avhandlingen betonar att alla patienter är olika och måste behandlas som individer. Resultatet talar däremot inte för att god vård av patienter med invandrarbakgrund bygger på att vårdaren lär sig kulturella särdrag.
– I vår ambition att förstå andra kulturer får vi inte göra svenskheten till en norm. Varje patient måste bli sedd som en individ, vare sig man har invandrarbakgrund eller inte, säger Elisabeth Björk Brämberg.

Författaren påpekar att det behövs mer forskning om hur vårdare överbryggar kommunikationshinder mellan sig själv och patienter med invandrarbakgrund även när det finns ett gemensamt språk. Ett speciellt fokus bör riktas mot hur vårdare utvecklar sitt frågande så att patienternas individuella behov uppmärksammas och schablontänkande undviks.

Elisabeth Björk Brämberg, hemmahörande i Mölndal, är legitimerad sjuksköterska och distriktssköterska och arbetar som universitetsadjunkt vid Högskolan i Borås.

Avhandlingen Att vara invandrare och patient i Sverige. Ett individorienterat perspektiv försvaras fredagen den 25 april 2008, kl. 10.30. Disputationen äger rum i sal Myrdal, Växjö universitet. Fakultetsopponent är professor Claes-Göran Wenestam, Högskolan i Kristianstad.

Kontaktinformation
För mer information kontakta Elisabeth Björk Brämberg, telefon: 0709-221063 eller e-post: elisabeth.bjork@vxu.se och elisabeth.bjork_bramberg@hb.se

Avhandlingen går att beställa genom Kerstin Brodén, Växjö University Press,
telefon: 0470/708267 eller e-post: vup@vxu.se.

Att det sexuella risktagandet ökar syns bland annat i antalet aborter och klamydiafall, som har ökat dramatiskt bland ungdomar sedan mitten av 1990-talet. För att undersöka vilka faktorer som ligger bakom beteendet har Maria Ekstrand vid institutionen för kvinnors och barns hälsa intervjuat unga i åldern 15-20 år om deras inställning till och erfarenhet av preventivmedel, oönskade graviditeter, abort och sexuellt överförbara infektioner.

Resultaten visar att ungdomarna underskattar risken för oönskad graviditet och har begränsade kunskaper om sexuell och reproduktiv hälsa, som till exempel menstruationscykeln, aborter och fostrets utveckling. De upplever också att den sex- och samlevnadsundervisning de får i skolan är bristfällig. Inställningen till tillfälliga sexuella kontakter är liberal.

– Många är negativt inställda till att använda preventivmedel. Man har svårt att prata om det, vilket ofta leder till att både pojkar och flickor anser att det är flickorna som har huvudansvaret för preventivmedlen. Samtidigt är många flickor oroliga för biverkningar till exempel i samband med p-pilleranvändning, säger Maria Ekstrand.

När det gäller riskerna med oskyddat sex är det i första hand sig själv man tänker på. De intervjuade tonårspojkarna ansåg att de risker de själva utsatte sig för vägde tyngre än eventuella risker för partnern, i synnerhet om partnern var tillfällig. Många lät bli att använda kondom eftersom de var rädda för att få problem med erektionen, eller för att de kände sig osäkra inför sin partner. Risken för att deras partner skulle bli gravid såg de visserligen som ett hot, men bara om flickan valde att behålla barnet – något som inte ansågs särskilt troligt. Även tonårsflickorna såg abort som ett självklart val ifall de skulle bli gravida.

När det gällde att ta beslut om en eventuell abort kände både flickor och pojkar maktlöshet. Flickorna kände sig pressade genom de påtryckningar som de ofta utsattes för av sin omgivning i form av partner, föräldrar, vänner och samhällsnormer. Pojkarna kände sig å sin sida maktlösa eftersom de formellt saknade rätt att vara med och bestämma. Samtidigt som pojkarna tyckte det var viktigt att flickorna själva fick fatta beslutet svarade många att de skulle försöka övertala en gravid partner att göra abort.

Maria Ekstrand har också studerat användningen av akut p-piller, så kallade dagen efter-piller. Studien visar att tonårsflickor som fick akut p-piller i förebyggande syfte använde dem i högre utsträckning och dessutom snabbare efter oskyddat samlag, vilket kan göra att pillren har bättre effekt.

– I många länder är akut p-piller fortfarande en kontroversiell fråga. Men tvärtemot de farhågor som ofta framförs i den internationella debatten om att förebyggande utdelning av akut p-piller kan leda till större sexuellt risktagande, visade studien att de flickor som fick pillren inte tog större risker än andra, säger Maria Ekstrand.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Maria Ekstrand, 018-611 59 34, 070-492 40 77, e-post: Maria.Ekstrand@kbh.uu.se

Forskaren Gunilla Olofsdotter har intervjuat uthyrda konsulter och deras chefer (uthyrarna) på ett antal bemanningsföretag i Stockholm och Jämtland.

”Flexibilitetens förtrupper”, kallar hon denna växande grupp på arbetsmarknaden. När kraven ökar på att vara flexibel och rörlig och när arbetslivet blir mer och mer tillfälligt till sin karaktär får de en allt viktigare roll. Frågan är vilket pris de får betala?

Gunilla Olofsdotters slutsats är att det ingår i yrkesrollen att bli betraktad som en främling.
– För att trivas med det här måste man kunna förhålla sig till att i vissa fall inte släppas in i gemenskapen, säger hon.

En idealisk uthyrningskonsult måste kunna ”surfa socialt”, det vill säga växla mellan likgiltighet och engagemang i sociala relationer. Förmågan att smälta in i arbetsgruppen är helt avgörande för hur mottagandet blir. Men det gäller samtidigt att hålla distansen eftersom uppdraget kan ta tvärt slut.

Det finns de som trivs med det här sättet att jobba, säger Gunilla Olofsdotter.
– De ser det som ett sätt att ”få in en fot” och testa olika arbetsplatser. Men de vill inte hålla på i hur många år som helst.

Kontaktinformation
Frågor kan ställas till:
Gunilla Olofsdotter, 060-14 86 44, 070-6993043, e-postadress: gunilla.olofsdotter@miun.se

Nästan alla väpnade konflikter i världen i dag är inbördeskrig. När kriget är slut måste därför tidigare bittra fiender leva sida vid sida. Men känslor och attityder från kriget ändras inte lika snabbt som ett fredsavtal skrivs under. Försoning, till exempel genom sanningskommissioner, har därför blivit ett viktigt verktyg i arbetet för att skapa en hållbar fred.

Forskning om hur försoningsprocesser påverkar människorna som deltar har länge baserats på ett antagande om att sanningssägandet i sig har en läkande effekt på dem som deltar. ”Revealing is healing” (ung. ”att vittna ger läkning”) var en viktig slogan för den stilbildande sanningskommissionen i Sydafrika.

Psykologen och freds- och konfliktforskaren Karen Brounéus har undersökt om nya alarmerande resultat från psykologisk forskning om fara för psykologisk hälsa vid vissa former av så kallad ”debriefing” efter svåra upplevelser även kunde gälla människorna som vittnar i försoningsprocesser efter inbördeskrig. År 2006 utförde Karen Brounéus den första empiriska studien i sitt slag när hon gjorde en stor enkätundersökning bland överlevande efter folkmordet i Rwanda. Närmare en miljon människor – män, kvinnor, barn – mördades där under loppet av tre månader 1994.

Hennes resultat är omvälvande och oroande. Antagandet om att försoningsprocessen i sig skulle leda till bättre psykologisk hälsa finner inget stöd i resultaten. Snarare är det tvärtom. De som har deltagit och vittnat lider av svårare psykiska besvär (depression och posttraumatisk stress, PTSD) än de som inte deltagit annat än som åhörare – även när man kontrollerar för vanliga riskfaktorer som kön och vilka trauman man genomlevt.

Resultaten från enkäten får stöd i Karen Brounéus djupintervjuer med 16 kvinnor som vittnat i försoningsprocessen. Hot, trakasserier, våld och utsatthet präglar kvinnornas vardag – de hotas inför sina vittnesmål, trakasseras under pågående rättegångar och straffas efter, av sina grannar och släktingar till de anklagade som inte vill att sanningar från folkmordet ska komma fram.

Karen Brounéus avhandling visar att försoningsprocesser är mer komplexa än vad som hittills antagits. Försoningsprocesser är en viktig del i fredsbyggandet i länder efter inbördeskrig, men i utformningen måste hänsyn tas till de vittnande människornas säkerhet och psykiska hälsa för att de inte ska leda till förvärrade problem för befolkningen.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Karen Brounéus, 018-471 57 23, e-post: karen.brouneus@pcr.uu.se

I dagens läge med många vuxna andraspråksinlärare har vi blivit vana att höra utländsk brytning i många sammanhang, och man inser att det går att göra sig lätt förstådd utan att man talar som en infödd.

Det har diskuterats mycket om hur utländsk brytning uppfattas som mer eller mindre behaglig beroende på vilket modersmål som kan spåras i brytningen berättar Bosse Thorén vid Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet. I den aktuella strategin, som studerats i hans avhandling, utgår man istället från att svenskan blir lyssnarvänlig om det finns en korrekt grundrytm, det vill säga att rätt ord betonas i satsen, att rätt stavelser betonas i orden och att rätt språkljud (vokal eller konsonant) förlängs i betonad stavelse. Ovanpå denna grundrytm kan sedan många extra uttalsfinesser byggas på, men de är av mer frivillig art.

– På svenska måste man kunna skilja på ”racket”–”raket”, ”filen”–”filén”, för att bli förstådd, även ”mata”–”matta”,” vila” –” villa”. Dessa kontraster handlar om ”tajming” på ett par olika nivåer. I ordparet ”ánden”–”ànden”, är betoning och längd identiska för båda orden, och skillnaden ligger i tonfall och stigningar, som är ganska olika mellan dialekter, och som inte ens finns i alla svenska dialekter. I sång är den senare kontrasten också neutraliserad, och den är inte högt prioriterad i den aktuella undervisningsstrategin, säger Bosse Thorén.

Förutom genomgång av kända rön kring svenskans rytm, redovisas i avhandlingen ett antal experiment, som bland annat visar att både vokal- och konsonantlängd krävs för att svenskans rytm ska bli rätt i teori och praktik.

– Man kan säga att vokal och konsonant turas om att vara långa i ordpar som ”vila”–”villa”. Eller så här: ”ALLLa beTOOOnade STAAAvelser MÅSSSte vara LÅNNNga”, säger Bosse Thorén.

Avhandlingens titel: The priority of temporal aspects in L2-Swedish prosody: Studies in perception and production

Kontaktinformation
Ytterligare information
Bosse Thorén, Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet, tfn 08-162667, mobil 073-8409908, e-post bosse.thoren@ling.su.se.

För bild, kontakta universitetets presstjänst, e-post press@su.se, tfn 08-164090.

Många minns säkert den uppmärksammade filmen Krigarens själ, i vilken bilden av den förstörda barndomen fyller en viktig funktion för skildringen av de svåra levnadsförhållanden som präglas av alkoholism och våld i Nya Zeelands fattigare förorter. Både i filmen och i romanförlagan, Once Were Warriors av Alan Duff, blir en våldtagen flickas självmord vändpunkten som motiverar de vuxna att återta sitt ansvar samt att återerövra den traditionella maoriska kulturen.

Detta mönster där ett barn framstår som särskilt utvalt att rädda sin familj eller by från upplösning och kaos, och där barnets död blir startpunkten för byggandet av en ny och bättre värld, förekommer i flera av de mest kända maoriska romanerna. Ulrika Andersson har i sin avhandling studerat offermotivet även i Keri Hulmes The Bone People, Patricia Graces Potiki samt i Witi Ihimaeras The Whale Rider för att försöka förstå varför idén om barnet som en frälsande kraft så ofta förutsätter att barnet reduceras till en ikon, vars död förverkligar snarare än avbryter dess öde.

Inom den barndomsforskning som ligger till grund för avhandlingens analyser har man visat hur barns underordnade ställning i samhället speglas i (och reproduceras av) sättet på vilket barn representeras i litteratur, konst och media. Barns maktlöshet framställs ofta som ett tilltalande drag, där deras bristande förmåga att förstå eller behärska vuxenvärlden romantiseras i en föreställning om barndomen som en sorgfri period som kännetecknas av naturlighet, oskuld och översinnlig intuition.

Avhandlingen visar att man i de maoriska romanerna kan se hur barnets funktion som symbol för dessa värden även innebär att barnet fråntas sin individualitet, integritet och eventuella makt. Barnens lidande skildras också i flera fall som en följd av en avsaknad av traditionella hierarkier och tydlig disciplin, och viljan att förbättra barns villkor sammanfaller då med en önskan att kontrollera barn och deras val. Trots att det finns en övertygelse om att barn är viktiga och värdefulla tillmäts inte deras känslor och åsikter samma betydelse som vuxnas. Barnens värde förläggs ofta snarare till en utopisk dröm om framtiden eller om en annorlunda verklighet – en dröm som skapats utifrån vuxnas – inte barns – villkor och behov.

Avhandlingens titel: The Sacrificial child in Maori Literature: Narratives of Redemption by Keri Hulme, Patricia Grace, Witi Ihimaera, and Alan Duff.
Disputationen äger rum lördagen den 26 april 2008 kl 14.15
Plats: Sal T 302, Arkeologen, Olof Wijksgatan 6, Göteborg

Kontaktinformation
För ytterligare information kontakta Ulrika Andersson, 031- 786 1786, 0705-19 36 09 ulrika.andersson@eng.gu.se

Kontaktperson: Barbro Ryder Liljegren
Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet
031-786 48 65
barbro.ryder@hum.gu.se

Platons förslag har stått sig ganska bra genom historien och platonisternas skara är fortfarande talrik. Platon tänker sig att något, som finns i sinnevärlden, har en viss egenskap i kraft av att det har del i den idé som är egenskapen. Eftersom flera saker kan ha del i en och samma idé samtidigt och över tid, kan det finnas ett stort antal som har en och samma egenskap – t.ex. att de alla är röda.

Christer Svennerlind behandlar inte det platonistiska förslaget utan istället två andra förslag, som båda skiljer sig från det platonistiska på bl.a. en väsentlig punkt: egenskaper tänks inte finnas i någon idévärld. I den mån de alls finns är det i den vanliga världen.

Som avhandlingstiteln antyder är det ena förslaget moderat realism. Det är en realism i kraft av att det erkänner existensen av universalia, med vilket avses något som flera saker kan ha samtidigt; t.ex. kan flera saker vara röda och detta alltså i kraft av universalet rödhet. Det är en moderat realism i kraft av att universalia tänks existera som egenskapsinstanser. Två föremål som båda är röda har varsin rödhetsinstans som konstituent. Att dessa är just rödhetsinstanser förklaras, i sin tur, av att var och en av dem har universalet rödhet som konstituent. I den specifika version av moderat realism som diskuteras tänks en rödhetsinstans bestå av två aspekter. En av dessa aspekter är universalet rödhet; den andra är en predikativ aspekt, som inte är något universale.

Det andra diskuterade förslaget är en nominalism. Liksom alla övriga former av nominalism utgår det ifrån att allt som existerar är individuellt. Det är en moderat nominalism i kraft av att den erkänner existensen av egenskaper. Även dessa kan sägas vara egenskapsinstanser, men inte i kraft av att de har universalia som konstituenter. De tänks vara alltigenom individuella.

Varför över huvud taget intressera sig för vad egenskaper är? En anledning kan vara en önskan att bringa något slags klarhet i vad en del andra storheter är för något – t.ex. fakta, sakförhållanden, händelser, processer etc. Dessa tas alla för givna i vardagligt och vetenskapligt tal. Men hur skall deras beståndsdelar och strukturer bäst förstås? Det visar sig omgående att egenskaper – liksom relationer – åberopas när dessa skall analyseras. Återstår sedan, om inte förr, att redogöra för vad egenskaper och relationer är. En annan anledning, som inte behöver vara skild från den föregående, kan vara en önskan att redogöra för vad naturlagar handlar om. Ett förslag är att de beskriver, i någon mening, nödvändiga relationer som råder mellan egenskaper.

Avhandlingens titel: Moderate Nominalism and Moderate Realism.
Disputationen äger rum lördagen den 19 april 2008 kl 13.00
Plats: Lilla hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6, Göteborg

Kontaktinformation
För ytterligare information kontakta Christer Svennerlind, tel. 0510-248 09,
mobiltel. 0705-65 55 36, e-post: christer.svennerlind@filosofi.gu.se

Kontaktperson: Barbro Ryder Liljegren
Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet
Tel. 031-786 48 65, e-post barbro.ryder@hum.gu.se