Serotonin är en signalsubstans i hjärnan som är av stor betydelse för uppkomst och behandling av depression och ångest, tillstånd som av okända anledningar är betydligt vanligare hos kvinnor än hos män. En forskargrupp vid Karolinska Institutet har nu med hjälp av PET-kamera visat att kvinnor och män skiljer sig åt när det gäller antalet bindningsställen för serotonin i vissa delar av hjärnan.
Resultaten, som ska presenteras i en doktorsavhandling av Hristina Jovanovic i slutet av februari, visar att kvinnor har större antal av den vanligaste serotoninreceptorn än män. De visar också att kvinnor har mindre av ett protein som transporterar serotonin tillbaka in i de nervceller som utsöndrar det. Det är detta protein som de vanligaste antidepressiva medicinerna, så kallade SSRI-preparat, blockerar.
– Vi vet inte exakt vad det betyder, men resultaten kan hjälpa oss att förstå varför förekomsten av depression skiljer sig mellan könen och varför män och kvinnor ibland svarar olika på behandling med antidepressiv medicin, säger docent Anna-Lena Nordström som har lett studien.
Forskargruppen har även visat att serotoninsystemet skiljer sig mellan friska kvinnor och kvinnor med svåra premenstruella psykiska symtom. Resultaten talar för att serotoninsystemet hos kvinnor med dessa symtom inte reagerar lika flexibelt på hormonsvängningar under menstruationscykeln som hos kvinnor utan symtom.
– Fynden talar för att man vid utveckling av nya antidepressiva och ångestdämpande läkemedel bör utvärdera effekten hos könen var för sig, och att man hos kvinnor även bör studera effekten före och efter klimakteriet, säger Anna-Lena Nordström.
Kontaktinformation
Karolinska Institutet är ett av Europas ledande medicinska universitet. Genom forskning, utbildning och samverkan medverkar Karolinska Institutet till att förbättra människors hälsa. Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet utser varje år pristagare av Nobelpriset i fysiologi eller medicin. För mer information besök hemsidan ki.se
Och långt ifrån ensam. Det visar sig att en viss grad av självbedrägeri är nödvändig för god mental hälsa.
– Men vad händer när din doktor överskattar sin förmåga att genomföra en operation? Eller en pilot överskattar sin förmåga att landa ett plan med över fyrahundra passagerare? Plötsligt kan bristande rationalitet få långt mer otrevliga konsekvenser, säger Kristoffer Ahlström, som disputerar i teoretisk filosofi nu på lördag. I sin avhandling diskuterar han dessa och liknande exempel med syftet att visa hur våra psykologiska egenheter kan neutraliseras i situationer där priset för misstag helt enkelt är för högt.
– Filosofin har tänkt länge och väl på hur vi bör tänka och psykologin på hur vi faktiskt tänker. Under de senaste åren har det blivit allt vanligare att filosofer och psykologer samarbetar, vilket har öppnat upp för väldigt spännande möjligheter att utarbeta strategier för hur man kan undvika att tänka fel, säger Kristoffer Ahlström.
I avhandlingen visar han hur ett sådant samarbete kan inarbetas i en filosofisk metod, så kallad konstruktiv analys, som inte bara lämnar rum för mer traditionellt filosofiska resonemang om abstrakta frågor, utan även för utarbetandet av praktiska råd för personer som kan tänkas ha ett intresse för att förbättra sina tankegångar, såsom läkare, domare och politiska beslutsfattare.
– Det är först under de senaste åren som de på allvar har börjat tänka på hur de egentligen tänker, dvs. på hur deras metod egentligen ser ut. Jag försöker visa att det finns en väldig potential just i gränslandet mellan psykologi och filosofi, som inte bara erbjuder filosofen att resa sig ur länsstolen, utan även gör det möjligt för oss att bistå och förbättra de delar av samhället som är ansvariga för att fatta viktiga beslut som rör oss alla, avslutar Kristoffer Ahlström.
Kontaktinformation
För ytterligare information kontakta: Kristoffer Ahlström tel. +1 (203) 814-8986,
kristoffer.ahlstrom@filosofi.gu.se
Kontaktperson: Barbro Ryder Liljegren
Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet
031-786 48 65, barbro.ryder@hum.gu.se
Sophie Werkö har i sin avhandling i företagsekonomi vid Stockholms universitet studerat patientföreningar och deras möjligheter till medbestämmande inom sjukvården. Studien visar att medlemmarna i en patientförening genom sitt medlemskap framför allt söker kunskap om sin sjukdom, upplysningar om dess förlopp och erfarenheter kring behandling. De litar i stor utsträckning på den offentliga sjukvården och utnyttjar deltagandet i föreningen mer till socialt umgänge och utbyte av erfarenheter än till att överlägga om hur föreningen kan påverka vården så att den blir bättre för patienterna. Det är svårt att få medlemmar att åta sig förtroendeuppdrag.
– Få medlemmar har tid eller intresse att driva frågor om inflytande i sjukvården och överlåter i allmänhet detta till centralorganisationen som har upparbetade kontaktvägar till beslutande tjänstemän och politiker, säger Sophie Werkö.
Patientföreningars aktiva medlemmar utgörs enligt avhandlingen främst av två typer av medlemmar. Den första gruppen föredrar socialt umgänge, att ha något att göra, kanske någon mening med livet, status, prestige och en position i samhället. Den andra gruppen vill ha inflytande.
– För att få en stark och inflytelserik förening är det viktigt att sociala och statussökande medlemmar inte står i vägen för eldsjälar, säger Sophie Werkö.
Avhandlingen visar också att för att patienter ska kunna få verkligt inflytande räcker det inte med att de vet om sina rättigheter. Sjukvårdspersonal och patienter/patientföreningar måste samarbeta i större utsträckning än vad som sker idag för att patienternas rättigheter skall bli tillgodosedda menar hon.
– Sedan hälso- och sjukvårdslagen ändrades har en långsam förbättring skett i fråga om patienternas inflytande och deltagande i beslut, men mycket återstår innan man kan tala om patienter med full insyn och behärskning av sin situation, det vill säga verklig ”empowerment”, säger Sophie Werkö.
Resultaten i avhandlingen bygger bland annat på en enkätstudie där över 700 medlemmar fördelade på två lokala patientföreningar inom Diabetesförbundet, en i glesbygd och en i storstad, deltog, samt ett tiotal intervjuer av aktiva medlemmar i respektive förening.
Avhandlingens namn: ”Patient Patients? Achieving Patient Empowerment through active participation, increased knowledge and organisation.” Avhandlingen finns att ladda ner som pdf på http://www.diva-portal.org/su/theses/abstract.xsql?dbid=7261
Ytterligare information
Sophie Söderholm Werkö, tfn 073-905 09 15, 08-412 32 36, e-post werko@sbu.se
För bild, kontakta universitetets presstjänst, e-post press@su.se, tfn 08-164090.
Metallformning används vid tillverkning av en stor mängd olika föremål, bland annat burkar, rör, tråd och bilkarosser. Problemet med galling är speciellt vanligt då man formar material som rostfritt stål, aluminium och titan. En möjlighet är att använda smörjmedel för att undvika att materialen fastnar i varandra, men eftersom många smörjmedel är skadliga för miljön är inte heller det någon ultimat lösning.
För att förstå vad som sker i gränsytan mellan materialen när de fastnar i varandra har Magnus Hanson testat olika materialkombinationer i en speciell friktionstestsutrustning, och sedan undersökt ytorna med avancerad analysutrustning. I avhandlingen visar han att det inte, som man tidigare trott, krävs metallisk kontakt för att två ytor ska fastna vid varandra.
– En allmän uppfattning är att galling inte kan förekomma ifall det finns ett smörjmedel eller en oxid mellan ytorna. Men jag upptäckte att problemen med att forma rostfritt stål till stor del beror just på dess oxid, som mycket lätt fastnar på verktygsytan, berättar han.
I vissa fall går det att minska risken för galling genom att ändra på den kemiska sammansättningen i verktygsmaterialen. Verktyg som är ytbelagda med vanadinnitrid fastnar till exempel lätt i rostfritt stål, men risken minskar avsevärt ifall man minskar mängden kväve i verktygsmaterialet.
Hur blank och välpolerad verktygsytan är har också betydelse. Är ytan repig kommer det alltid att fastna arbetsmaterial på verktyget, oavsett vilken kemisk sammansättning verktyget eller arbetsmaterialet har. Vissa material, som aluminium och titan, har dock en tendens att fastna oavsett hur fin verktygets yta än är.
– En möjlig förklaring är att de här metallerna har oxidskikt som är betydligt hårdare än själva grundmaterialet. Oxiden spricker lätt upp när det underliggande materialet deformeras och bildar vassa, hårda partiklar som tränger in och fastnar i verktygsytan, förklarar Magnus Hanson.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Magnus Hanson, 073-964 92 73, e-post: Magnus.Hanson@angstrom.uu.se
Bakom studien, som publiceras i tidskriften Archives of Internal Medicine, står en forskargrupp ledd av docenten och lungläkaren Karl Franklin vid Inst. för folkhälsa och klinisk medicin.
Hos strokepatienter är det vanligt med andningsuppehåll under sömnen. Det gäller både obstruktiv sömnapné, som har samband med hinder i luftvägarna och snarkning, och central sömnapné, som beror på fel i sömnsignalerna från hjärnan. Det finns effektiv behandling vid obstruktiv sömnapné, men det har varit okänt om tillståndet innebär en dödsrisk för strokepatienterna.
Franklins grupp har i tio år följt 132 personer som gjort en sömnapnéutredning i samband med att de insjuknat i stroke under perioden april 1995 till maj 1997. När studien inleddes hade knappt 20 % av dem obstruktiv sömnapné med fler än 15 andningsuppehåll per timme sömn och drygt 20 % hade central sömnapné i samma omfattning. Det visade sig att patienterna med obstruktiv sömnapné hade en signifikant ökad risk för tidig död jämfört med strokepatienter utan sömnapné. Det gäller oberoende av ålder, kön, övervikt, rökning, högt blodtryck, förmaksflimmer och strokens svårighetsgrad.
Däremot noterades ingen skillnad i förtida dödlighet mellan de patienter som hade central sömnapné och kontrollerna.
För mer information, kontakta docent, överläkare Karl Franklin, Inst. för folkhälsa och klinisk medicin, enheten för lungmedicin, tel. 090-785 00 00 vx, epost Karl.Franklin@Lung.Umu.Se
Referens: Sahlin C, Sandberg O, Gustafson Y, Bucht G, Carlberg B, Stenlund H, Franklin KA. Obstructive sleep apnea is a risk factor for death in stroke patients – a 10-year follow-up. Arch Intern Med 2008
Odlingen av fisk och skaldjur i artificiella dammar har ökat explosionsartat de senaste årtiondena, i takt med att haven blivit alltmer utfiskade. Internationella hjälporgan har i samarbete med lokala regeringar gjort stora insatser för att utvidga vattenbruket med hopp om att verksamheten ska bekämpa fattigdom och skapa ekonomisk tillväxt i områdena. Men Daniel A. Bergquist, som i sin avhandling har använt Sri Lanka och Filippinerna som exempel, visar att en stor del av lokalbefolkningen stängs ute från verksamheten och fortsätter att vara lika fattig som innan.
– Vinnarna är den lokala eliten, säger han.
Dessutom har vattenbruket allvarliga konsekvenser för miljön. Då mangroveskogarna huggs ned för att göra plats för räk- och fiskodlingarna påverkar det ekosystemet. Miljöproblemen slår i sin tur tillbaka på vattenbruket, och hela skördar går förlorade.
En stor del av förklaringen till dagens situation finns enligt Daniel A. Bergquist i de metoder som används för att räkna ut vad det egentligen kostar att odla räkor och fisk. Metoderna är bristfälliga, vilket leder till att människan och naturens insatser underskattas, och att marknadspriset därför blir alltför lågt. Genom att använda metoder som omfattar alla kostnader kan han till exempel visa att priset på jätteräkor borde vara mer än fem gånger högre än det är idag, om miljön och lokalbefolkningen ska få en skälig kompensation för sina insatser.
– En bidragande orsak är brister i de globala marknadsmekanismerna, som leder till att fördelningen av resurser, vinster och kostnader mellan norra och södra halvklotet blir alltmer orättvis. Vattenbruket är ett tydligt exempel på hur koloniseringen av södra halvklotet fortsätter och har funnit nya vägar via globalisering och internationell handel, säger Daniel A. Bergquist.
I avhandlingen visar han också hur man med alternativa metoder kan synliggöra det här orättvisa och ohållbara utbytet, genom att tvärvetenskapligt analysera, jämföra och visualisera situationen i exempelländerna Sri Lanka och Filippinerna.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Daniel A. Bergquist, 070-754 29 09, e-post: Daniel.Bergquist@kultgeog.uu.se
Det är viktigt att man orkar med jobbet och inte får ont av att lyfta och bära tungt. Därför testas alla som söker jobb som ambulanssjukvårdare. Men det finns idag inga nationella test som motsvarar ambulansyrkets krav och inte heller gränsvärden.
Dagens tester bygger ofta på testmetoder som används inom räddningstjänsten vid rekrytering av brandmän, man ska t.ex. simma, klättra i stege, lyfta en docka. Det finns inte heller något nationellt test varför de varierar i omfattning och svårighetsgrad, även inom ett och samma landsting.
Dessutom används samma tester och gränsvärden för både män och kvinnor. De kan ibland vara mycket tunga och överskrider arbetets krav, och då kan de orättvist slå ut alla kvinnliga sökanden.
I en nygjord forskningsstudie har ett nytt test utvecklats, som överensstämmer med att bära bår i trappa och som gör det möjligt att sätta gränsvärden. Att bära bår har ersatts med att bära hantlar i trappa.
Det började förra hösten när 17 ambulanssjukvårdare/chefer som är testansvariga på sina respektive stationer runt om i landet, utbildades i hur man ska genomföra sex av de tester av fysisk kapacitet som tidigare forskning visat kan förutsäga trötthetsutveckling. Under utbildningen framkom att man vill ersätta testet ”Bårbärning i trappa”, som är ett svårtestat arbetsmoment, med ett test som är lättare att standardisera. Orsakerna är flera, t.ex. kan trapporna se väldigt olika ut och så behövs lyft- och bärpartner.
– Istället för att använda bår har vi provat med hantlar, både hantelbärning i trappa och hantelbärning på stepbräda, berättar Ulrika Aasa, lektor och forskare på sjukgymnastutbildningen, Umeå universitet, och också knuten till CBF, Centrum för belastningsskadeforskning.
Studien visade att när man bär hantlar, 20 kilo i vardera handen, i trapp och i en takt om 85 steg i minuten, kan detta test ersätta bårbärning vad gäller hur mycket personalen belastas.
Det nya testet har även provats på kvinnor som arbetar inom ambulanssjukvården och det visar att de som klarar att bära bår med patient på, klarar att bära hantlarna, och att de blir lika trötta under de båda testerna. Det betyder att man har hittat ett test som inte utesluter kvinnor.
– Men om de som klarar de sex testerna, inklusive hantelbärning i trappa, även kan får mindre besvär i kroppen, måste också undersökas, betonar Ulrika Aasa.
Inom kort påbörjas därför en första del i ett försök med de nya testerna, och det sker i Dalarna under våren. Och där man får bära hantlar istället för bår. Försöket omfattar 200 personer.
Studien har gjorts i ett samarbetsprojekt mellan CBF, Centrum för belastningsskadeforskning vid Högskolan i Gävle, Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, enheten för sjukgymnastik vid Umeå universitet, institutionen för kirurgisk och perioperativ vetenskap, Umeå universitet samt Ambulansakademin.
Kontaktinformation
Mer information: Ulrika Aasa, Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, Umeå universitet 070-625 08 28, uaa@hig.se
Ulrika disputerade 2005 med avhandlingen: Ambulance work – relationships between occupational demands, individual characteristics and health-related outcomes
Om CBF
Centrum för belastningsskadeforskning är en forskningsenhet inom Högskolan i Gävle. Verksamheten finns i Umeå och Gävle. CBF:s forskning, utveckling och utbildning ska bidra till att minska den belastningsrelaterade ohälsan i arbetslivet, förklara dess orsaker och begränsa dess konsekvenser. Läs mer: www.cbf.hig.se
Hälsningar
Lena Åminne
informatör
CBF, Centrum för belastningsskadeforskning
090-10 60 68
070-380 72 14
Anette Wickström lärde känna många zulufamiljer när hon levde i glesbygden norr om Durban under sex månader och djupintervjuade invånarna angående kärlek, sexualitet, familjeliv, traditioner och äktenskap. Området var ett före detta så kallat ”homeland” som var till enbart för svarta under apartheidtiden, och är representativt för fattiga områden i Sydafrika där många är arbetslösa och dödligheten i HIV/aids är hög.
Till skillnad från oss i Sverige, där vi pratar om kärlek mycket som en känsla, var kärlek för zulufamiljernas medlemmar mest en fråga om handlingar. Kärleken skapar visserligen känslor av lust och åtrå, men det är respektfulla handlingar som är det yttre beviset på dessa känslor. Både män och kvinnor hävdar att kärleken kräver ständiga ansträngningar. Sjukdomar och arbetslöshetens effekter måste förstås mot den bakgrunden för de försvårar eller t o m omintetgör möjligheterna att visa kärlek i handling.
Invånarna ser sig som djupt beroende av varandra och anser att gott och ont hela tiden konkurrerar. Kärleksmediciner, som zuludoktorer erbjuder, används för att vinna eller behålla någon man älskar. Medicinerna anses kunna stärka ett förhållande eller få någon att bli attraherad. Men de anses också kunna göra skada och till och med orsaka död. Invånarna är väl medvetna om hur HIV-viruset sprids, men när de söker efter en existentiell förklaring till varför så många unga ibland dem dör talar de ofta om förgiftning av mediciner.
I brist på effektiva åtgärder mot aids har Nkolokothos invånare försökt finna alternativa vägar att skydda sina söner och döttrar. De har skapat en ritual där en vuxen kvinna kontrollerar flickornas oskuld. Ritualen är en frivillig sammankomst och endast de som ännu inte börjat sällskapa inbjuds. Den är tänkt att sätta kollektiv press på flickor att skjuta upp sin sexuella debut och på män att respektera flickornas integritet. En välkänd historisk ritual används i kombination med HIV-test och certifikat för oskulder i en modern lokal folkhälsosatsning.
Delar av sydafrikanska genuskommissionen och forskarvärlden har tolkat oskuldskontrollerna som en konservativ och kvinnoförnedrande åtgärd. Men resultatet i avhandlingen visar inte i första hand att oskuldskontrollerna är en fråga om jämställdhet och frigörelse, utan att de är en fråga om liv eller död.
I tider av förändring ser invånarna ömsom nya möjligheter, ömsom försöker de bevara sin tidigare moraliska ordning, men framförallt transformerar de sin specifika förståelse av hur kärlek och samlevnad fungerar till dagens behov och villkor.
Kontaktinformation
Anette Wickström disputerar den 15 februari i Tema Hälsa vid Institutionen för Medicin och Hälsa. Avhandlingen finns tillgänglig på http://www.ep.liu.se/abstract.xsql?dbid=10670
Telefon till Anette Wickström 0701-715093, 013-282512, e-post: anette.wickstrom@ihs.liu.se
Av de ca 25 000 arter av flercelliga organismer som finns i svenska skogar är 5000-7000 beroende av död ved, och i naturvårdssammanhang ses grov död ved som en bristvara i områden där det bedrivs modernt skogsbruk. Alexandro Carusos doktorsarbete handlar om hur lavfloran i sådana områden skulle påverkas om man i stor skala använder avverkningsresterna (grenar, kvistar, toppar och stubbar) som biobränslen. Resultaten har betydelse för de rekommendationer som syftar till ett uthålligt och långsiktigt uttag av biobränslen från skogsmark.
Alexandro Carusos undersökningar av lavar på ”grot”* (grenar och toppar) och stubbar i ungskogar visar att gran-grot har en annan lavflora än de stockar som blir timmer eller pappersmassa. I de hårt brukade skogarna i studieområdet hittades dock endast ganska vanliga och vittspridda arter på grot med bark. Grot kan fungera som spridningskälla för barklevande lavar, men bara under en begränsad tidsperiod – merparten av barken faller av redan inom 10 år. Slutsatsen är därför att det är slutavverkningen i sig som har den största effekten på mångfalden av barklevande lavar i grandominerade skogar med lång historia av skogsbruk. Grot-uttag har sannolikt liten betydelse i jämförelse.
I en delstudie jämförde Alexandro Caruso lavfloran på avbarkat grot och stubbar. Det visade sig att 37 procent av de lavarter som hittades på stubbar inte förekom på grot, och åtta av dessa arter är klassade som sällsynta i Sverige. Dessutom har praktiskt taget alla strikt vedlevande lavarter som hittades på stubbar krav på öppna till halvöppna lägen i terrängen. I de undersökta skogarna utgör stubbar den största delen av den grova döda veden, och de kan således vara viktiga för det långsiktiga bevarandet av livskraftiga lavpopulationer i detta brukade skogslandskap. Stubbarnas betydelse för bevarande av arter i andra brukade skogar beror på mängden av andra typer av grov död ved i landskapet. Detta i sin tur beror på geografisk region, markanvändningshistoria och skogstyp.
* Grot är det spill som uppstår vid beredning av stockar i skogen. Om groten ska tas till vara läggs den i högar för torkning varefter den tuggas till flis.
Mer information: Alexandro Caruso, 018-67 20 49, Alexandro.Caruso@ekol.slu.se
Institutionen för ekologi, SLU
Almen, ett av våra ståtligaste ädellövträd, hotas fortfarande av almsjukan. I Sverige liksom i övriga Europa har antalet insjuknade och döda träd ökat påfallande under de senaste åren. Ett komplext samspel mellan trädet, svampen (Ophiostoma novo-ulmi), almsplintborren (insekten som överför svampen till trädet) och den omgivande miljön avgör om trädet blir smittat eller inte. Almarna i Europa, dvs. skogsalm, lundalm och vresalm, är i hög grad mottagliga för almsjukan.
Luisa Ghelardini visar i sin avhandling vid SLU att tidpunkten för almarnas knoppar att brista på våren påverkar om trädet insjuknar i almsjuka.
I ett fältförsök injicerades flera arter av alm med svampen O. novo-ulmi. Resultaten visar att andelen avlövade och döda träd var lägst hos almar med den tidigaste knoppsprickningen och det mest sydliga ursprunget.
Hos de här träden hade vårveden hunnit övergå i sommarved, vars trängre och mer grupperade kärl försvårar spridningen av svampens sporer i trädet. Tidig knoppsprickning medför alltså att almarna är mindre mottagliga för almsjukan, eftersom sommarveden redan har bildats vid perioden då almsplintborrarna näringsgnager på unga skott i trädkronan.
När ett träd sätter knopp på hösten går det in i ett vilostadium. Vilan är viktig för att trädet inte ska börja växa igen om hösten blir varm, och därmed riskera att få frostskador när temperaturen faller. Hos många lövträd bryts knopparnas vila av lufttemperatur och antalet ljustimmar per dag.
Resultat från Luisa Ghelardinis försök i fält och i och kontrollerade odlingsmiljöer indikerar att knoppvilan hos alm är förhållandevis ytlig och enbart styrs av temperaturen. Nordligt och högt belägna träd kräver störst mängd kyla för att bryta vintervilan så att knoppsprickning sedan kan ske.
Almen har liten skoglig betydelse i Sverige men spelar en väsentlig roll i stadsmiljöer, trädgårdar och som landskapsträd. Almens virke används framför allt till möbler, golv och snickerier. Almen är snabbväxande och har hög tolerans mot torka, storm, luftföroreningar, vägsalt och fysiska skador. Som stadsträd bidrar arten till att minska växthusgaser, absorbera föroreningar och skapa ett tilltalande miljö.
Man har hittills inte med gängse tekniker lyckats förädla fram helt resistenta träd. Samtidigt ökar efterfrågan i Europa på urbana träd med almens karaktärsdrag. Kunskap om vilka faktorer som styr tidpunkten för knoppsprickning och vilken roll den spelar för mottaglighet mot almsjukan är mot den bakgrunden särskilt betydelsefull.
—————————
Fakta om almsjukan
—————————
I Sverige upptäcktes almsjukan på 1950-talet. Den aggressiva rasen Ophiostoma novo-ulmi förekommer idag upp till Mälardalen. Bekämpningen av almsjuka har pågått under många år, men trots detta fortsätter spridningen.
Almsjuka sprids genom att rötterna hos närbelägna träd växer samman, eller genom almsplintborren som sprider svampens sporer när den näringsgnager på levande grenar i almkronan. Almsplintborren förökar sig i skadade eller i nyligen döda eller avverkade träd.
Sporerna gror och bildar mycel som växer i almens kärlsträngar. Även enskilda celler bildas som kan flyta med vätskeströmmar i träden metervis per dygn. Spridningen sker snabbt och huvudsakligen i de yttersta årsringarna. Trädet försvarar sig bland annat genom att täppa till ledningsbanorna (thyllbildning) vilket förhindrar att vatten transporteras. Bladen i de översta grenarna vissnar först och blir gul-bruna. Därefter sprids angreppet vidare i trädet som slutligen dör.
En spridningsväg för almsjukan är då smittad lövved transporteras mellan länder för att användas till bränsle. Upplag med almved är ytterligare en spridningskälla, liksom när smittad almved under vintern transporteras från landsbygden in till staden. Nästkommande vår sprids almsjukan till friska träd när almsplintborrarna svärmar.
Almsjuka skadebeskrivning i Skogsskada: http://www-skogsskada.slu.se/SkSkPub/MiPub/Sida/SkSk/Read/Read.jsp
————————–
MSc Luisa Ghelardini, institutionen för växtbiologi och skogsgenetik, SLU, försvarar sin avhandling med titeln ”Bud Burst Phenology, Dormancy Release and Susceptibility to Dutch Elm Disease in Elms (Ulmus spp.)”. Disputationen avser filosofie doktorsexamen.
Tid: Fredag den15 februari 2008 kl. 13.00.
Plats: Genetikcentrums aula, Ultuna.
Opponent: Seniorforsker Øystein Johnsen, Norwegian Forest and Landscape Institute, Ås, Norway
Detta och övriga pressmeddelanden från SLU: http://www.slu.se/page.cfm?page=102
Kontaktinformation
Mer information
Luisa Ghelardini, 018-67 33 25, Luisa.Ghelardini@vbsg.slu.se (engelska)
Sanna Black-Samuelsson, 018-67 33 42, Sanna.Black@vbsg.slu.se
Abstract och avhandlingen i sin helhet: http://diss-epsilon.slu.se/archive/00001671
Institutionen för växtbiologi och skogsgenetik: http://www.vbsg.slu.se
Långtidsarbetslöshet, sjukdom, fattigdom och erfarenheter av hot eller våld är sociala problem som kan förstärka varandra och leda till att personer blir socialt marginaliserade och exkluderade i samhället. Miia Bask vid Umeå universitet har i sin avhandling jämfört risken för olika grupper att bli socialt exkluderade i dagens Sverige relativt situationen år 1979.
Hon visar att risken för utlandsfödda att bli socialt exkluderade är större än för svenskfödda och skillnaden är lika stor idag som för nästan trettio år sedan. Med andra ord är personer som är födda utomlands lika marginaliserade nuförtiden som i slutet av sjuttiotalet.
För gruppen ensamstående föräldrar har situationen till och med försämrats. Om man jämför med par utan barn är risken för ensamföräldrar att hamna utanför samhället större idag jämfört med tidigare. För sammanboende med barn är utvecklingen den motsatta.
Enligt Miia Bask löper män en större risk att bli socialt exkluderade än kvinnor, även om skillnaden könen emellan har minskat över mätperioden. Kvinnor lider oftare av sömn- och hälsoproblem, medan män är ensamma och saknar en nära vän.
Miia Bask visar också att personer som hade många sociala problem år 1979 ofta har fått ännu fler idag, något som påverkar både klassrörlighet och familjestrukturer. Sannolikheten för dessa personer att nå en högre socioekonomisk klassposition minskar över tiden och ensamstående med sociala problem förblir singlar i större utsträckning.
Miia Bask är uppvuxen i Vetil i Mellersta Österbotten, Finland.
Måndagen den 18 februari försvarar Miia Bask, sociologiska institutionen, Umeå universitet, sin doktorsavhandling med titeln ”A longitudinal approach to social exclusion in Sweden” (svensk titel: ”En longitudinell ansats till social exkludering i Sverige”). Disputationen äger rum kl. 13.15 i hörsal F, Humanisthuset, Umeå universitet. Fakultetsopponent är professor David Gordon, School for Policy Studies, University of Bristol.
Kontaktinformation
För mer information:
Miia Bask
sociologiska institutionen
Umeå universitet
E-post: miia.bask@soc.umu.se
Tel: 090-786 53 05, 070-287 00 08 eller +358-(0)40-745 39 65
– I ungdomarnas berättelser lyfts en självständig och synlig individ fram som ett ideal. Samtidigt som flickor förväntas kunna ta för sig och vara sportiga, ska pojkar vara mogna och både vara måna om sitt utseende och studieinriktade, säger Ann-Sofie Holm som vid institutionen för pedagogik och didaktik nu lägger fram avhandlingen ”Relationer i skolan. En studie av femininiteter och maskuliniteter i år 9”.
Avhandlingen handlar om relationer och om hur ungdomar på olika sätt framträder som flickor och pojkar i skolan. Studien baseras på observationer, samtal och intervjuer i två niondeklasser, den ena på en mindre ort, den andra i en större stad. Elever skapar sina könsidentiteter i de dagliga relationerna med varandra, med lärare men också i relation till rådande normer på skolan.
Resultaten visar både på stabila och förändrade könsmönster. Det feminina och det maskulina uttrycks på olika sätt beroende på situation, sammanhang och inblandade personer. I avhandlingen diskuteras hur kamratrelationer mellan flickor och pojkar både kan utmana och förstärka den rådande könsordningen.
– Jag har kunnat se hur det verkar finnas förväntningar på både flickor och pojkar att bredda sin repertoar, att ta till sig uttrycksformer som förknippas med både det egna och det andra könet, säger Ann-Sofie Holm.
Båda könen lyfter fram handlingar och relationer som förknippas med pojkar i positiva termer, medan de som kopplas till flickor beskrivs mer negativt. Detta bidrar till att befästa maskuliniteten som norm. Resultaten visar också hur lärare på olika sätt förstärker vissa könsmönster i klassrummet. Exempelvis förmedlas könsstereotyper främst vid tillfällen då läraren släpper sin formella undervisarroll och för in samtalen på ett mer vardagligt och kamratligt plan.
– Troligen är det i just de vardagliga relationerna mellan elever och mellan lärare och elever som könsmönster i skolan formas starkast och tydligast. Men det är samtidigt mest osynligt eftersom mönstret tas för givet, säger Ann-Sofie Holm.
Kontaktinformation
Ann-Sofie Holm, Institutionen för pedagogik, Högskolan i Borås.
E-post: ann-sofie.holm@hb.se Telefon: 070-515 90 05
Disputation: Fredagen den 22 februari 2008, kl 13.15, Kjell Härnqvistsalen,
Pedagogen hus A, Göteborg
Fakultetsopponent: Professor Elina Lahelma, Helsingfors Universitet
Ofta framställs det som att beslut om automatisering handlar om antingen full automation eller manuellt arbete. Men studier vid industriföretag i Sverige visar att det finns många nivåer av automation. Detta innebär att det är viktigt att ha god kunskap om hela sin produktionsprocess. Annars finns det risk för att hela automatiseringsprojektet havererar.
Genom mätning av automationsnivån ges en bra bild av vilka möjligheter som finns för att förbättra automationslösningar och beslutsstöd. Om automationsnivån kontrolleras tidigt i ett automatiseringsprojekt, kan man undvika att investera i en automationslösning som är onödigt komplicerad, eller inte tillräckligt flexibel.
Jörgen Frohm vid Produkt- och produktionsutveckling på Chalmers har i sin doktorsavhandling tagit fram en metod för att mäta den aktuella och kommande automationsnivån inom produktionssystem.
– Att automatisera är inte att väga människor mot tekniska lösningar. Att automatisera är att fokusera på samarbetet och på så sätt dra nytta av varandras styrkor, säger Jörgen Frohm.
Han har i sitt arbete tagit utgångspunkt i människan och arbetat med kunskap från bland annat flyg och flygledning. Genom att sätta in denna kunskap i produktionssammanhang, har han fått fram ett användbart och lättförståeligt verktyg.
– Metoden jag har tagit fram är tänkt att användas direkt av folk i företagen. När vi har prövat har den visat sig fungera väldigt bra och det känns förstås positivt, säger Jörgen Frohm.
Jörgen Frohm har varit ansluten som doktorand till ProViking forskarskola och gjort sitt arbete inom projektet Dynamo, som är ett delprojekt inom Factory-in-a-box.
Avhandlingen ”Levels of Automation in Production Systems” försvaras vid en offentlig disputation fredagen den 8 februari kl 10.00.
Plats: Sal HB3, Hörsalsvägen 8, Chalmers tekniska högskola, Göteborg.
Avhandlingen försvaras på svenska. Fakultetsopponent är Professor Mats Jackson, Mälardalens högskola, institutionen för Innovation, Design och Produktutveckling.
Avhandlingens abstract i Chalmers publikationsdatabas, CPL>>
http://publications.lib.chalmers.se/cpl/record/index.xsql?pubid=65769
För mer information, kontakta:
Jörgen Frohm, Institutionen för produkt- och produktionsutveckling, Chalmers tekniska högskola
Tel: 031-772 4805, mobil: 0709-78 48 40
jorgen.frohm@chalmers.se
Handledare: Johan Stahre, Institutionen för produkt- och produktionsutveckling, Chalmers tekniska högskola
Tel 031-772 12 88
johan.stahre@chalmers.se
Den rekonstruerade dräkten visas på utställningen Vikingatida Aros, som invigs idag på Museum Gustavianum vid Uppsala universitet. I utställningen, som pågår fram till den 14 september, ingår också en mansdräkt från samma tid. Arkeologen och textilingenjören Annika Larsson, som nu fortsätter sin forskning vid Stockholms universitet, har redan tidigare visat att vikingamännens klädsel genomgick en tydlig förändring när kristendomen nådde Mälardalen kring år 1000, dvs vid samma tid som Birka lades ner och Sigtuna anlades. Nu pekar hennes nya forskningsresultat på att detsamma gällde kvinnornas klädsel, och att den bild vi hittills haft av vikingakvinnornas dräkt i själva verket är en pryd eftertolkning.
Birkakvinnans dräkt har tidigare beskrivits som en lång hängselkjol i ylle, där både bak- och framstycket bestod av kvadratiska tygstycken som hölls ihop av ett bälte. De karaktäristiska spännbucklorna, som så ofta förknippas med vikingatiden, fästes på hängslena ungefär vid nyckelbenen. Under dräkten bar hon en linnesärk, och ovanpå alltihop en yllesjal eller -tröja.
– Redan en första blick på gravplanerna från de utgrävningar som gjordes i Birka på 1800-talet visar att det här inte stämmer, utan att spännbucklorna antagligen satt mitt på vardera bröstet. Traditionellt har det förklarats med att spännbucklorna fallit ner då liket ruttnat. Det låter som en rätt pryd tolkning, säger Annika Larsson.
Hon baserar sin teori på ett fynd som nyligen gjorts i ryska Pskov, nära Novgorod och de vikingatida handelsvägarna från Birka österut. Fyndet består av omfattande rester av en kvinnodräkt, som kan berätta mycket mer än de små tygfragmenten man hittat i Birka.
– Fyndet stämmer inte alls med den bild vi så ofta framställer av den vikingatida kvinnan. Det som påståtts vara framstycket är till exempel alldeles för brett. Jag tror därför inte det är ett framstycke, utan ett ryggstycke som bildade ett släp, förklarar Annika Larsson.
Hon menar att Birkakvinnornas kjol bestod av ett enda tygstycke och var öppen framtill. Hängslena behövdes för att bära upp släpet och fungerade som ett slags sele som knäpptes på brösten med stora markerade spännen, spännbucklorna. I dem kunde man hänga sax, kniv och andra redskap. För att hålla ihop selen framtill användes kedjor och halsband som inte bara var praktiska, utan också dekorativa och statusmarkerande. Annika Larsson teori stärks av ett antal bevarade kvinnofigurerna från bland annat Birka, vars dräkter både har släp och är öppna framtill.
Om man får tro de arkeologiska fynden försvann den dräkt Annika Larsson beskriver, inklusive spännbucklorna, i samband med kristendomens intåg.
– Nog kan man tänka sig att den kristna kyrkan hade vissa invändningar mot ett dräktskick som framhävde brösten på det här sättet och som dessutom visade undersärken framtill. Det är också möjligt att dräktskicket var förenat med förkristna ritualer och därför förbjöds, tror hon.
I den nya staden Sigtuna fanns ett annat, mer kyskt dräktskick som utgick från kristna normer och värderingar.
– Ändå visar vi gladeligen upp spännbucklor från Birka tillsammans med runstenar från en kristen miljö, både i vetenskapliga om mer populära sammanhang. I själva verket härstammar de från två helt olika tidsperioder, säger Annika Larsson.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Annika Larsson, 070-499 98 85, e-post: annika.larsson@arkeologi.uu.se eller annika.larsson@ark.su.se
Korsbandet i knäet kan gå sönder i samband med till exempel idrottsutövning och behöver då opereras. Det är en ganska vanlig operation och i Sverige utförs årligen över 3000 korsbandsrekonstruktioner.
Ortopedläkare Michael Svensson har i studierna som ligger till grund för hans avhandling följt en grupp korsbandsopererade patienter som opererats genom att använda knäskålssenas mittersta tredjedel. Han har undersökt deras opererade knän med magnetkamera och studerat vävnadsprov från knäskålssenan i ljus- och elektronmikroskop.
Magnetkameraundersökningarna visade att knäskålssenan efter sex år fortfarande var tunnare i mitten än normalt. Vävnadsproverna visade både en oregelbundenhet i senans fiberstruktur och ett ökat antal cellkärnor och blodkärl jämfört med frisk senvävnad. När vävnadsproverna undersöktes i elektronmikroskop noterades att de största och troligtvis mest hållfasta komponenterna i fibrerna helt saknades i vissa delar av knäskålssenan. Istället fanns det en övervikt av små och sannolikt mindre hållfasta fiberkomponenter.
– Dessa fynd tyder på att knäskålssenan som opereras med denna teknik har en långvarigt nedsatt styrka jämfört med frisk knäskålssena. Fyndet kan möjligtvis också förklara en del av de symtom från knäleden som kvarstår efter operationen i form av smärta i främre delen av knäleden, säger Michael Svensson.
Idag har läkarna i Sverige till stor del övergått till att använda böjsenor från baksidan av låret för att ersätta ett skadat korsband.
– Resultatet i denna avhandling ger indirekt ett stöd till att bytet av operationsteknik varit motiverat även om ytterligare framtida studier är nödvändiga för att avgöra vilken vävnad som fungerar bäst vid reparation av korsband och vilken operationsteknik som är den optimala, säger Michael Svensson.
Avhandling för medicine doktorsexamen vid Sahlgrenska akademin, institutionen för kliniska vetenskaper
Avhandlingens titel: The clinical, radiographic, histological and ultrastructural results after anterior cruciate ligament reconstruction using autografts
Avhandlingen är försvarad.
Kontaktinformation
Avhandlingen är skriven av:
Leg läkare Michael Svensson, telefon: 0522-920 00, 0733-90 75 95, e-post: michael.svensson@vgregion.se
Handledare:
Adjungerad professor Jüri Kartus, telefon: 0522-920 00, e-post: juri.kartus@vgregion.se
Adjungerad professor Jon Karlsson, telefon: 031-342 1000, e-post: jon.karlsson@vgregion.se
Docent Ninni Sernert
Medicine doktor Lars Ejerhed
Det är sedan länge känt att jordens innersta kärna, ett klot bestående av en fast massa med en radie av omkring 1 200 km, i huvudsak består av järn. Seismiska observationer har dock visat att elastiska vågor passerar snabbare genom denna kärna i riktningar som är parallella med jordens rotationsaxel än i riktningar parallella med ekvatorn – något man inte kunnat förklara tidigare. Vid de höga temperaturer som råder i jordens inre borde det gå lika snabbt oavsett riktning.
I den aktuella studien av forskare från Uppsala universitet och KTH presenteras en förklaring till denna förbryllande egenskap. Publikationen ingår i en serie av artiklar publicerade i Nature och Science av samma forskarteam. Inledningsvis publicerades år 2003 starka teoretiska bevis för att Jordens inre kärna intar den s k kroppscentrerade kubiska kristallstrukturen vid höga temperaturer – en struktur som trots den höga symmetrin uppvisar en förvånansvärt hög elastisk anisotropi, dvs dess elastiska egenskaper beror av riktningen. Denna teori om kristallstrukturen var helt i strid med den då gängse uppfattningen, men sedan dess har teorin fått både experimentell och teoretisk support.
I den nya studien presenterar forskarna simuleringar av hur seismiska vågor fortplantar sig i järn under de förhållanden som råder i jordens inre och visar en skillnad på omkring 12 procent beroende på riktning – vilket räcker som förklaring till de förbryllande observationerna. Först beräknades rörelsebanorna för flera miljoner atomer i stark växelverkan med varandra. Utifrån detta kunde forskarna sedan säkerställa att ljudvågornas framfart verkligen beskrevs väl i den av datorn genererade modellen för järn, under de betingelser som råder i jordens inre.
– Vi fann att den kroppscentrerade kubiska strukturen hos järn är den enda som kunde motsvara de experimentella observationerna, säger Börje Johansson, professor i materialvetenskap vid KTH och Uppsala universitet.
Jordens värmebalans, liksom dess magnetfält, beror på den värmemängd som finns upplagrad i jordens inre kärna. Detta förhållande är i sin tur beroende av kristallstrukturen hos järnet i den inre kärnan. Tidigare har dessa uppskattningar baserats på modeller utgående från den hexagonala strukturen för järnet i den inre kärnan. De svenska forskarnas upptäckt kommer nu att leda till en kritisk omvärdering av jordens avkylning liksom av stabiliteten hos dess magnetiska fält.
– Denna studie öppnar nya perspektiv för vår förståelse av jordens historia, nutid och framtid, säger Natalia Skorodumova, forskare vid institutionen för fysik och materialvetenskap.
I sina studier använde sig forskarna av modeller baserade på den s k täthetsfunktionalteorin för vilken Walter Kohn fick Nobelpriset år 1999. Beräkningarna utfördes på de allra kraftfullaste parallella superdatorerna i Stockholm och Linköping.
Den kroppscentrerade kubiska kristallstrukturen bildar en kub med atomer i varje hörn och ytterligare en atom som sitter i centrum för denna kub. Den är orienterad på sådant sätt att dess stora diagonal är riktad längs jordens rotationsaxel, vilket gör det möjligt för järnet att uppvisa ljudutbredningar med de hastigheter som observerats.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta professor Börje Johansson, 018-471 36 23, 070-417 54 52, borje.johansson@fysik.uu.se
