– Urbana samfälligheter kan komma att bidra till transformationen mot ett fossilfritt samhälle, säger Johan Colding, professor i miljövetenskap vid Högskolan i Gävle.
Forskarna inom hållbar stadsutveckling vid Högskolan i Gävle föreslår en helt ny förvaltningsrätt där medborgarna själva får incitament att kunna påverka sin egen närmiljö.
Många exempel på att detta går att genomföra med framgång finns både i Europa och i USA. I Berlin, sköts hela parker om av intresseföreningar och människor som bor i närheten.
Urbana samfälligheter kan spela en avgörande roll i transformationen mot ett fossilfritt samhälle. Inom förnyelsebar energi, där bostadsrättsföreningar går samman om solenergi, och inom den delade ekonomin, som exempelvis coworkning spaces.
Eller en grupp boende som tar hand om de gemensamma ytorna, ungefär på samma sätt som en bostadsrättsförening fungerar.
– Vi vill skapa den här möjligheten då folk vill ha förändring och kommuner och stadsdelsförvaltningar måste främja denna utveckling. Det händer nämligen något med människor, inte minst barn, när de börjar göra någonting med händerna och denna skaparkraft föder också ett lärande om och engagemang för miljö- och hållbarhetsfrågor, säger Johan Colding.
En chans att på riktigt bryta utanförskapet
Det blir också ett sätt att skapa liv i utanförskapsområden som de boende själva får vara med och genomföra. Nu står de som sterila öknar där människor bor isolerat, fråntagna alla möjligheter att göra något åt sin egen närmiljö.
– Tänk vad ett gemensamt projekt, med kontakter med andra människor, kan göra för att bryta utanförskapet på riktigt.
Forskarna ser framför sig en mångfald på alla möjliga sätt, där det kommer att se olika ut i olika kvarter och med olika växtslag och nya spännande lösningar med energisystem som är lokalt anpassade.
– Det kommer att ske ett lärande det vet vi, kring natur- och klimatfrågor och det skapar mötesplatser där människor från olika kulturer kan byta kunskaper kring, fröer, grödor, blommor och en massa andra erfarenheter. Samtal och fysiska möten som skapar det sociala kapital som är så viktigt att få till stånd idag, säger Johan Colding.
Johan Colding, professor i miljövetenskap och forskningskoordinator vid Urban Commons Högskolan i Gävle, johan.colding@hig.se
Stephan Barthel, professor i miljövetenskap, Högskolan i Gävle, och programchef för Fairtrans, stephan.barthel@hig.se
Forskningen kring Urbana Samfälligheter är knuten till forskningsprogrammet Fairtrans som samfinansieras av Mistra och Formas och där Högskolan i Gävle deltar.
Programmet är tänkt att bidra med civilsamhällets erfarenheter och engagemang för att underlätta och påskynda en rättvis klimatomställning som är förenlig med målen i Parisavtalet och Agenda 2030.
Forskarna inom programmet Urban Commons ingår i det strategiska forskningsområdet för hållbar stadsutveckling vid Högskolan i Gävle.
Tidigare forskning har pekat på att omkring tio procent av alla män i höginkomstländer någon gång under sitt liv drabbas av depression eller ångestsjukdom. En ny avhandling från Göteborgs universitet visar att män i högre grad stöter på hinder som gör det svårare att få den vård de behöver.
Avhandlingen baseras på enkätundersökningar genomförda i befolkningsurval i Västra Götalandsregionen och Stockholmsregionen 2008, 2014 och 2019. Totalt rör det sig om 8697 svarande, både män och kvinnor.
Av de män som hade symtom på depression tyckte 40 procent att de inte hade behov av vård, jämfört med 25 procent av kvinnorna.
Även om de själva tyckte att de hade ett behov av vård var det vanligare att män inte sökte vård jämfört med kvinnor (36 procent av männen sökte inte jämfört med 26 procent av kvinnorna).
Män var också i något högre grad missnöjda med vården de fått (29 procent av männen tyckte inte de fått den vård de behövde jämfört med 23 procent av kvinnorna).
Hinder på flera nivåer
Avhandlingen pekar alltså på att män i högre utsträckning än kvinnor hindras på olika stadier i vårdsökningsprocessen.
– Män verkar i högre grad möta hinder på flera nivåer, dels när de i lägre grad inser att de behöver vård, dels när de i lägre grad söker vård när de inser att de behöver den, och dels efteråt när de oftare tycker att de inte fått den vård de behövt. Eftersom män möter hinder längs alla steg i vårdsökningsprocessen är det många faller bort längs vägen och inte får vård som de behöver, säger Sara Blom, disputerad vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, som skrivit avhandlingen.
Kunskap och attityder
Avhandlingen pekar inte bara på skillnader mellan män och kvinnor, utan även på skillnader inom gruppen män, där barriärerna är mer uttalade i vissa undergrupper. Män som inte studerat på högskolenivå och de som hade en låg kunskapsnivå om psykisk ohälsa visade sig vara minst benägna att söka vård.
Män hade också mer negativa attityder till andra med depression än vad kvinnor hade. Fler män än kvinnor angav exempelvis att de inte skulle anställa en person som de visste varit deprimerad. Män var också mer skeptiska till sjukskrivning för en person med symtom på depression, jämfört med kvinnor, vilket delvis förklaras av mäns mer negativa attityder.
Ojämlika konsekvenser
Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska vård ges efter behov, men avhandlingen visar att många män inte söker vård trots att de har behov.
– Detta är problematiskt, eftersom det skulle kunna leda till mer allvarliga konsekvenser av psykisk ohälsa i de grupper som inte söker vård, som exempelvis alkoholproblem och självmord, säger Sara Blom.
Avhandlingen pekar mot att vägen till vård för män med psykisk ohälsa skulle kunna underlättas med ökad kunskap och minskade negativa attityder.
– Att många inte upplever behov av vård, trots att de har symtom, indikerar att vården bör arbeta uppsökande och förtroendeskapande. Det behövs också kunskap om hur barriärer till vård samverkar med maskulinitetsnormer, hos individen, i hälso- och sjukvården, och i samhället i stort. Troligen behövs en kombination av breda insatser på befolkningsnivå och mer riktade insatser, exempelvis mot män med lägre utbildningsnivå, säger Sara Blom.
Sara Blom, legitimerad sjuksköterska och disputerad på Avdelningen för samhällsmedicin och folkhälsa vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet. sara.blom@gu.se
Autismspektrum-tillstånd kännetecknas av begränsningar i social kommunikation och socialt samspel. Det kan också innebära begränsningar i beteenden, intressen och aktiviteter.
I en studie har forskare undersökt vilka miljöfaktorer som kan kopplas till autism. Det har man gjort genom att studera enäggstvillingar.
Med hjälp av tvillingstatistik kan forskare justera för både gener och delad miljö. Det ger bättre möjlighet att besvara frågan om vilka unika faktorer i miljön som påverkar att den ena tvillingen har autism eller någon annan neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF), men inte tvillingsyskonet.
Låg födelsevikt
Forskarna fann bland annat att autistiska symtom var vanligare hos de tvillingar som hade lägre födelsevikt i jämförelse med syskonet.
Autistiska symtom var även vanligare hos tvillingar som fått medicinsk behandling i samband med födseln, haft kramper, hjärnskakning eller många infektioner under uppväxten jämfört med tvillingsyskonet som inte hade dessa riskfaktorer.
Forskarna fann även att skillnad i födelsevikt mellan tvillingar var relaterat till mer adhd-symtom hos tvillingen med lägre vikt.
Tidiga riskfaktorer
Även om tidigare forskning har visat att ärftligheten för autism är hög, så har tvillingforskning påvisat att en betydande andel beror på miljöfaktorer. Detta berör i huvudsak så kallade icke-delade miljöfaktorer, det vill säga faktorer som skiljer familjemedlemmar åt och som gör att man utvecklas olika.
– Resultaten inom tvillingpar påvisar ett samband mellan exponering för faktorer i samband med födseln och de första levnadsåren och efterföljande NPF. Fynden tyder även på att autism kan vara särskilt kopplat till ett ökande antal tidiga riskfaktorer, säger studiens huvudförfattare Johan Isaksson, psykolog och docent vid Akademiska sjukhuset och Uppsala universitet.
Kan bidra till förebyggande åtgärder
Kunskapen från studien kan ha betydelse för tidiga insatser, menar Johan Isaksson.
– Resultaten är potentiellt viktiga för att bättre förstå vilka faktorer som bidrar till autism vilket kan bidra till tidig upptäckt, förebyggande åtgärder och tidiga insatser inom exempelvis mödra- och barnhälsovården, säger han.
Studien har gjorts tillsammans med forskare på KIND vid Karolinska institutet där även datainsamlingen skedde.
Johan Isaksson, psykolog inom barn-och ungdomspsykiatrin och docent vid Akademiska sjukhuset, Uppsala universitet. johan.isaksson@neuro.uu.se
Våren 2020 tvingades hela samhällen att ställa in och ställa om. Kontoren flyttades hem till köksbordet och kostymen byttes mot joggingbyxor. Tidigt i pandemin fanns en misstanke om att skilsmässorna skulle öka när många papår tillbringade mer tid hemma. Nu publiceras en internationell studie som undersökt hur intimitet och sexualitet i partnerrelationer påverkats under covid-19-pandemin.
– Vi ville titta närmare på vad som händer i relationer under externa, stora kriser. När vi gick in i pandemin visste vi inte så mycket om konsekvenserna, berättar Charlotta Löfgren, professor i hälsa och samhälle vid Malmö universitet.
Majoriteten upplevde ingen större förändring
I studien svarade nästan 5 000 personer från åtta länder på frågor om bland annat sexuellt intresse för sin partner, närhet, intimitet och hur nöjda och tillfredsställda de var i relationen och med sexlivet.
– Vi hade en tanke om att många skulle uppleva en förändring i sexuellt intresse, men majoriteten upplevde faktiskt ingen större förändring, säger Eva Elmerstig, docent i hälsa och samhälle vid Malmö universitet.
Av dem som deltog svarade 53 procent att de hade samma sexuella intresse för sin partner som innan pandemin, 28 procent rapporterade en ökning, medan 19 procent uppgav en minskning av sexuellt intresse.
Ingen större skillnad mellan länder
Länderna som ingått i studien är Frankrike, Kroatien, Nederländerna, Portugal, Tjeckien, Sverige, Turkiet och Tyskland.
– Vi tänkte oss att det här skulle kunna innebära olika utmaningar för olika länder eftersom vissa hade mer social nedstängning än andra. Men utifrån de här kvantitativa resultaten kan vi inte se några större skillnader mellan länderna, säger Eva Elmerstig.
Starka relationer blev till viss del ännu bättre
Sist i enkäten fanns en öppen fråga där deltagarna själva fick summera sitt sexliv under pandemin. Just denna fråga har analyserats separat i en kvalitativ studie av de svenska forskarna i samarbete med övriga länder. Preliminära resultat visar att de som hade det bra innan, även fortsatte ha det bra under pandemin.
– De som var tillfredsställda och upplevde en emotionell närhet innan, fortsatte att ha det bra och fick det kanske till och med bättre just på grund av social isolering, medan de som redan hade utmaningar i sin relation fick det ännu svårare, eller åtminstone minst lika svårt, säger Charlotta Löfgren.
– Vi hoppas att båda studierna ska bidra till att bredda samtalet om sexuell hälsa. För många skapar till exempel distansarbete mindre stress i vardagen och mer flexibilitet, vilket i sin tur kan få positiva effekter både för familjelivet och sexlivet.
Så gjordes forskningen:
I studien har 4 813 personer från åtta länder svarat på frågor kring intimitet och sexualitet i partnerrelationer. Svaren samlades in genom en enkät på nätet mellan maj och juli 2020. För att delta i studien behövde deltagarna vara över 18 år och leva i en partnerrelation. Deltagarna fick svara på frågor om bland annat sexuellt intresse för sin partner, närhet, intimitet och hur nöjda och tillfredsställda de var i relationen och med sexlivet.
Enkäten är framtagen av en forskargrupp i EU-COST nätverket European Sexual Medicine Network. Länderna som ingått i studien är Frankrike, Kroatien, Nederländerna, Portugal, Tjeckien, Sverige, Turkiet och Tyskland.
På Statens institutionsstyrelses (Sis) särskilda ungdomshem vårdas ungdomar med omfattande missbruks- och psykosocial problematik. Sis har också i uppdrag att verkställa straff för ungdomar som dömts till sluten ungdomsvård.
Personalen har enligt lag särskilda befogenheter som innebär att en ungdom exempelvis får isoleras eller vårdas i enskildhet.
Ungdomshemmen har fått kritik
Såväl ungdomshemmen som de särskilda befogenheterna har återkommande kritiserats av svenska barnrättsorganisationer och av FN.
Kritiken får vetenskapligt stöd i en avhandling från Göteborg universitet.
I fyra delstudier har forskaren Kajsa Nolbeck granskat och analyserat den rumsliga och sociala vårdmiljön på Sis-hem.
Hinder för relationer och vård
Resultaten visar organisatoriska brister och en syn på ungdomarna och ungdomshemmen som potentiellt farliga och riskfyllda. Blandningen av målgrupper på Sis-hem, den säkerhetspräglade fysiska vårdmiljön och tillgången till särskilda befogenheter utgör hinder för vård och behandling.
– Riskhantering och säkerhetslösningar kommer ständigt i vägen för förtroendefulla relationer mellan ungdomar och personal, konstaterar Kajsa Nolbeck, doktorand inom vårdvetenskap och hälsa på Sahlgrenska akademin vid Göteborg universitet.
Motstånd eller svår anpassning
Ungdomarna uppger hur de pendlar mellan att göra motstånd mot kontrollen, vilket ofta leder till ytterligare kontroll och inlåsning, och att anpassa sig till vårdmiljön och förhandla kring sitt beteende.
Anpassningen kan ge friheter som att få vara utomhus, göra en viss aktivitet eller få tillgång till sin mobiltelefon en stund. Men att anpassa sig är extra svårt för ungdomar med omfattande problematik.
– Ungdomarna har svårt att uppvisa det beteende som institutionen kräver av dem, och då uppstår inte den förtroendefulla relationen mellan ungdom och personal som kan leda till förändring. Den blir bara tillgänglig för de som, så att säga, sköter sig, säger Kajsa Nolbeck.
Kontroll hinder för goda relationer
Hon beskriver hur försöken till relationsbyggande försvåras, avbryts eller villkoras av alltför ensidig betoning på säkerhet och kontroll. Detta skapar en etisk konflikt hos personalen, som lämnas ensam att hantera motsättningen mellan säkerhet och vård i det dagliga arbetet och i relation till ungdomarna.
– Personalen upplever att de ofta tvingas hantera svårigheter genom att tillämpa kollektiva lösningar och åtgärder som upplevs som bestraffande av ungdomarna, exempelvis mer inlåsning, säger Kajsa Nolbeck och fortsätter:
– Sådana strategier har i tidigare forskning visat sig ineffektiva och många gånger skadliga för ungdomarna, vilket även min avhandling visar.
Flera delstudier i avhandlingen
Studien gjordes med stöd av enkät- och registerdata och en deltagande observationsstudie på två hem.
På tre hem genomfördes en så kallad etnografisk fotostudie, en metod som ofta inkluderar ungdomar bättre än intervjustudier.
En fokusgruppstudie gjordes även med personal.
Tvångsvård ges enligt LVU, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga.
Kajsa Nolbeck, doktorand inom vårdvetenskap och hälsa på Sahlgrenska akademin vid Göteborg universitet, kajsa.nolbeck@gu.se
I studien har forskarna analyserat data från alla svenskar från pandemins start till oktober 2021, det vill säga innan omikron-varianten hade kommit till Sverige.
– Vi kunde se att genomgången infektion var associerat med en låg risk för en ny infektion under lång tid, men att det allra starkaste skydd man kan få är en kombination av genomgången infektion och vaccination. Oavsett om man har haft covid-19 eller inte, bör man alltså se till att fortsätta låta vaccinera sig, säger Peter Nordström, professor i geriatrik vid Umeå universitet.
Studien visar att ovaccinerade personer som genomgått en första infektion i covid-19 hade markant lägre risk att insjukna en andra gång. Risken för en ny infektion hos dessa personer var 95 procent lägre i upp till 20 månader jämfört med personer som både var ovaccinerade och som inte genomgått en tidigare infektion. Dessutom hade de 87 procent lägre risk för en ny infektion av den allvarligare typen som ledde till sjukhusvård.
Sällsynt att bli sjuk igen
Bland personer som utöver genomgången infektion fick en eller två vaccindoser var risken att återinsjukna med behov av sjukhusvård ytterligare 94 respektive 90 procent lägre än för dem som bara hade genomgått infektion utan att ha blivit vaccinerade. Den kombinerade immunitet från att både haft infektionen samt vaccinerat sig gav alltså mest skydd, men totalt sett var dock återinsjuknande som ledde till sjukhusvård sällsynt i båda grupperna.
– Genomgången infektion i sig är kopplat till en låg risk att bli sjuk en andra gång men det innebär såklart inte att det är smart att utsätta sig för smitta, med tanke på den ökade risken för komplikationer och död som infektionen innebär. Vaccination är alltså att föredra. Oavsett om man haft covid-19 eller inte är det klokt att ta de doser som erbjuds, säger Marcel Ballin, doktorand i geriatrik vid Umeå universitet och medförfattare.
Skyddet mot omikron kan vara sämre
En begränsning med studien är att den genomfördes innan omikron-varianten av covid-19 hade kommit till Sverige. Andra studier visar på sämre skydd från både infektion och vaccination mot omikron. Vaccin är därför således viktigt för att få upp immuniteten.
– Man kan fundera över om genomgången infektion inte borde finnas med som parameter när man bedömer immunitetsstatus för exempelvis covid-bevis. Istället för att använda begrepp som vaccinerade eller ovaccinerade borde man kanske prata om immuna eller icke-immuna. Här har olika länder gjort olika bedömningar, säger Anna Nordström, adjungerad professor i folkhälsa vid Umeå universitet och medförfattare.
Studien är en observationsstudie som bygger på nationella registerdata från Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och Statistiska centralbyrån. I underlaget har det ingått totalt drygt två miljoner personer.
Studien publiceras i den vetenskapliga tidskriften The Lancet Infectious Diseases.
Med polisens brottsstatistik, trygghetsmätningar och nya data på platser med öppen droghandel har polisen Mia-Maria Magnusson skapat en modell som kan användas för att kategorisera platser som riskerar att få problem med öppen droghandel och skjutningar.
– Det är inga stora områden vi pratar om utan små och väl avgränsade platser. Det kan handla om en yta på några hundra kvadratmeter i ett bostadsområde, intill det lilla torget eller vårdcentralen i lokalsamhället. Genom att studera dessa platser ända ner på mikronivå kan polisens brottsförebyggande arbete bli mycket mer effektivt, säger Mia-Maria Magnusson.
Platser med öppen droghandel
Kända och centrala områden, som Sergels torg i Stockholm, ingår i avhandlingen såväl som platser i områden som polisen klassar som utsatta. En tredje kategori är platser i bostadsområden som inte är klassade som utsatta, till exempel i Stockholms förorter. Gemensamt för alla är dock att de ligger i nära anslutning till tunnelbana, tåg och andra kommunikationer.
– Det är platser där öppen droghandel påverkar lokalsamhället och där kriminella gäng har olika grad av handlingsutrymme, säger Mia-Maria Magnusson.
Kunskap hjälper polisens arbete
Vapenvåld och narkotikahandel hör ofta ihop. Genom att jämföra faktorer som sysselsättningsgrad i befolkningen, brottsstatistik och trångboddhet ökar möjligheterna att kunna bedöma sannolikheten för framtida skjutningar på, eller i anslutning till, platser med öppen narkotikahandel.
– Modellen förutsåg 61 procent av de skjutningar som förekom under 2021 i Stockholmsområdet. De kanske inte hade gått att förhindra men bättre kunskap ökar möjligheterna för polisen att hålla koll, sätta in riktade insatser och mer aktivt patrullera platser i riskzonen, säger Mia-Maria Magnusson.
Motiverande samtal inte effektivt
Vilka åtgärder som sätts in för att bekämpa brott på platser där det förekommer narkotika behöver i högre grad utvärderas vetenskapligt, menar Mia-Maria Magnusson. Inom ramen för avhandlingen har hon tittat närmare på en av de metoder som brukar användas i det brottsförebyggande arbetet – motiverande samtal.
– Tanken med motiverande samtal är att länka till vård och förhindra att personer återfaller i narkotikabrottslighet. Men vid en jämförelse mellan två grupper, en som hade fått motiverande samtal och en grupp som inte fått det, tyder resultaten på att metoden inte alls har avsedd effekt.
Mia-Maria Magnusson nämner i stället exempel på lyckosamma insatser, som den kameraövervakning som blev införd i området Seved i Malmö. Ännu ett exempel är det arbete som Stockholms stad har genomfört på Sergels torg i Stockholm.
– Genom att ordna aktiviteter och evenemang har staden bidragit till att förändra kulturen och känslan på torget. Men varje plats är unik och därför måste de brottsförebyggande åtgärderna anpassas och skräddarsys efter de lokala förutsättningarna, säger hon.
Olika företag efterfrågar olika typer av anställda. Det gör att de som jobbar på en arbetsplats inte bara har liknande utbildning, utan ofta även liknande förmågor och egenskaper som sina kollegor.
Forskare har följt män som mönstrade för militärtjänsten och som var födda mellan 1951 och 1981. Männen delades in i grupper utifrån sina kognitiva och sociala förmågor och utifrån sina poäng på mönstringen.
Delades in i specialister och generalister
Ungefär hälften av männen hade liknande kognitiva och sociala förmågor och de kategoriserades som ”generalister”. Resten av männen hade framförallt sociala eller kognitiva förmågor och kategoriserades som ”specialister” av endera typen.
Forskarna såg var att olika grupper allt oftare jobbar på samma arbetsplats, specialister av olika typer jobbar oftare med varandra och de som har flerdimensionella förmågor jobbar oftare med varandra. Man såg också att generalisternas löner ökat mer än lönerna för dem som klassas som specialister.
Kan ha betydelse i gig-ekonomin
– Hur anställda och arbetsgivare är matchade med varandra och vad arbetsgivarna är villiga att betala för arbetskraft med olika förmågor är intressant, säger Oskar Nordström Skans, som är en av flera forskare bakom studien. Inte minst idag då arbetsgivaren, i och med den nya gig-ekonomin*, i större utsträckning kan köpa våra förmågor en och en och inte alltid som ett helt paket.
*Gig-ekonomi syftar på arbetstagare som tar tillfälliga uppdrag – gig – istället för att vara tillsvidareanställda.
– Vår forskning väver samman resultat som funnits i tidigare studier för att ge en mer samlad bild av hur arbetsgivarnas efterfrågan på förmågor har förändrats och hur det påverkar lönerna. Det tydliga mönstret att generalisternas löner ökat mer var dock nytt för oss.
Så gjordes forskningen:
Forskarna följer svenska män födda 1951–1981 som mönstrade för militärtjänsten.
Männen delades in i olika grupper utifrån hur de presterat i mönstringens olika delmoment.
Ungefär hälften av männen hade likartade kognitiva och sociala förmågor och dessa kategoriserades som ”generalister”.
Resten av männen, som alltså framförallt har förmågor i en av dimensionerna (kognitiva eller sociala), kategoriserades som specialister av endera typen.
Männen delades samtidigt upp i tre kategorier utefter hur höga sammanlagda poäng de fått vid mönstringen.
Elsparkcyklarna erbjuder ett nytt och bekvämt sätt att ta sig fram i städerna. Men den nya teknikens möte med det etablerade transportsystemet har inte varit friktionsfri. En återkommande kritik är att elsparkcyklister bryter mot trafikregler, åker för fort och parkerar olämpligt. Och statistik över olycksfall i trafiken visar en tydlig och oproportionerligt stor ökning av olyckor i takt med att antalet elsparkcyklar ökar.
Inte farligare än att cykla
Hastighetsbegränsningar, hjälmkrav och specifika parkeringsplatser tillhör de åtgärder som diskuterats, liksom begränsning av antalet elsparkcyklar och operatörer som är tillåtna i staden. Även direkta förbud har föreslagits.
– Elsparkcyklar är inte nödvändigtvis farligare än vanliga cyklar, men de uppfattas ofta så, förmodligen på grund av att man helt enkelt är ovan vid dem och på grund av hur förarna beter sig i trafiken, säger Marco Dozza, professor i trafiksäkerhet vid Chalmers och huvudförfattare till den nya studien.
Behöver integreras i transportsystemet
– Den vanliga cykeltrafiken vilar på etablerade sociala normer, trafikregler och en anpassad infrastruktur, men så är inte fallet för de här nya mikromobilitetsfordonen, som elsparkcyklar, segways, monowheel och el-skateboardar. Spridningen och användandet av den typen av fordon kommer sannolikt bara att öka. Därför är det viktigt att integrera dem i transportsystemet på ett säkert sätt.
För att jämföra säkerhetsrisker mellan vanliga cyklar och nya mikromobilitetsfordon behövs omfattande datamängder. Elsparcykelföretagen har, tack vare att de spårar varje åktur med GPS, tillgång till mycket stora mängder trafikdata. Olycksstatistik från sjukvården och polisen kan hjälpa till att uppskatta omfattningen av tillbud. Men ingen datakälla kan förklara varför olyckor inträffar.
Det som saknas är ett ramverk för att samla in och analysera den tillgängliga datan för att förstå vad som gör förarens beteende osäkert och vad som orsakar krockar och olyckor. Nu presenterar Marco Dozza och hans kollegor på Chalmers just ett sådant.
Bra på olika saker – bromsa och svänga
Forskarna har tagit fram en process för datainsamling och analys, som kan återanvändas och anpassas för olika fordon. I pilotstudien jämförde forskarna vanliga cyklar och elsparkcyklar genom att utrusta fordonen med mätinstrument och sedan få förarna att utföra olika manövrar som olika slags inbromsningar, både planerade och spontana. De fick också testa att svänga samtidigt som fordonen färdades i olika hastigheter.
Studien visade bland annat att en cykel har hälften så lång bromssträcka som en elsparkcykel. Däremot presterade elsparkcyklarna bättre under styrmanövrarna, vilket blev tydligt under ett slalomtest. Ett resultat som förmodligen kan förklaras av elsparkcykelns kortare hjulbas och att man inte behöver använda pedaler.
– De två fordonen visade båda tydliga fördelar och nackdelar i de olika scenarierna, säger Marco Dozza. Den bästa strategin för en cyklist och en elsparkcyklist att undvika samma krock kan vara olika – antingen att bromsa eller svänga.
Förstå orsakerna bakom olyckor
Resultaten från studien kan bidra till en stadsmiljö som är bättre anpassad för olika sorters mikromobilitet. Till exempel kan en slingrande väg vara lättare att hantera för en elsparkcyklist än en cyklist, medan en smalare och mindre belyst väg kan utgöra en större utmaning för en elsparkcyklist än en vanlig cyklist.
– Vi kan inte dra några avgörande slutsatser eftersom det här pilotexperimentet var ganska litet. Men det visar potentialen med fältdata för att förklara förarbeteenden och förstå orsakerna bakom olyckor i trafiken. Med mer data från ett större urval av förare kan vi få en heltäckande bild av hur förare behöver bete sig i trafiken för att det ska bli säkert att åka elsparkcykel. Den typen av kunskap kan hjälpa myndigheter att ta fram innovativa säkerhetsåtgärder och underbygga beslut med objektiva data, säger Marco Dozza.
Möjliga användningsområden i framtiden
I samarbete med ett skoterföretag ska Marco Dozza och hans team samla in mer fältdata för att kunna titta på skillnader mellan förare i olika scenarier. Så småningom kommer forskningsresultaten lära framtidens självkörande fordon och intelligenta transportsystem hur man bäst interagerar med elsparkcyklister och cyklister genom att bättre förutse deras beteende. Andra åtgärder, baserade på den här typen av fältdataanalyser, är så kallad dynamisk geofencing – hastighetsbegränsning hos elsparkcyklar beroende på hur mycket folk som rör sig i området, veckodag eller tid på dagen.
Marco Dozza, professor i fordonssäkerhet vid institutionen för mekanik och marina vetenskaper på Chalmers, marco.dozza@chalmers.se
Höga blodsockervärden kan orsaka en rad olika komplikationer vid typ 1- och typ 2-diabetes.
Flera olika blodsockersänkande läkemedel används för närvarande vid behandling av diabetes, men inget av dem kan stoppa sjukdomsförloppet.
För att förhindra utvecklingen av typ 1- och typ 2-diabetes är det därför viktigt att upprätthålla funktionen hos de insulinproducerande betacellerna i bukspottkörteln.
Syrebrist minskar betacellers aktivitet
Men vid diabetes utmanas betacellerna att producera stora mängder insulin och en studie från Karolinska institutet visar att detta leder till syrebrist. Då ökar nivåerna av proteinet HIF-1a (se faktaruta), vilket i sin tur minskar betacellernas aktivitet.
Forskare vid Karolinska institutet har nu identifierat en ny läkemedelssubstans som bevarar aktiviteten hos dessa insulinproducerande betaceller och förhindrar högt blodsocker i möss.
– Genom att behandla diabetiska möss med HIF-1a-hämmaren PX-478 lyckades vi sänka deras blodsockervärden, säger studiens försteförfattare Erwin Ilegems, forskare vid institutionen för molekylär medicin och kirurgi vid Karolinska institutet.
Upptäckt fick Nobelpriset i medicin
Proteinet HIF-1a (hypoxia-inducible factor-1a) reglerar kroppens svar på syrebrist (hypoxi).
Upptäckten av HIF-1a belönades med Nobelpriset i fysiologi eller medicin år 2019 och detta protein har visat sig vara involverat i många olika sjukdomar.
HIF-1a-hämmaren PX-478 utvecklades från början som cancerläkemedel och har visat sig tolereras väl i kliniska fas I-studier på patienter.
Forskarna kunde visa att den effekten av PX-478 vid diabetes främst berodde på förbättrad aktivitet hos betacellerna i bukspottkörteln.
Nuvarande behandling tröttar ut celler
Eftersom det är väl känt att insulinproduktionen minskar vid diabetes har tidigare behandlingsstrategier mest fokuserat på att förbättra betacellernas insulinproduktion.
Detta tillvägagångssätt har dock inte varit så framgångsrikt som man hoppats.
– Nuvarande behandlingar som riktar sig mot betaceller har bara en tillfällig positiv effekt på insulinutsöndringen. På lång sikt leder dessa läkemedel till utmattning av betacellerna, säger Per-Olof Berggren, professor vid institutionen för molekylär medicin och kirurgi, Karolinska Institutet.
Långtidsbehandling av diabetes
Till skillnad från andra behandlingar förbättrar PX-478 aktiviteten hos betacellerna utan att förstärka insulinutsöndringen. Forskarna tror därför att den kan förhindra att betacellerna tröttas ut och därmed vara mer effektiv vid långtidsbehandling av diabetes.
Huvudfokus för studien är bättre behandling av typ 2-diabetes, men resultaten indikerar att PX-478 även skulle kunna användas vid diabetes typ 1, där celler som producerar insulin kan finnas kvar hos patienter som nyligen fått sin diagnos.
Forskarna planerar nu att gå vidare och undersöka om resultaten hos möss kan överföras till människa. Förhoppningen är att kunna testa substansen i kliniska prövningar.
Erwin Ilegems, forskare vid institutionen för molekylär medicin och kirurgi, Karolinska institutet, erwin.ilegems@ki.se
Per-Olof Berggren, professor vid institutionen för molekylär medicin och kirurgi, Karolinska institutet, per-olof.berggren@ki.se
− Utmaningarna med att hyra sina kläder kan till viss del förklaras av den känslomässiga karaktär och nära relation som utvecklas mellan konsumenter och kläder och mode, säger konsumtionsforskare Niklas Sörum på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.
Under de senaste tio åren har det blivit vanligare med mode- eller klädbibliotek. Det är en tjänst som bygger på idén att kunderna lånar eller hyr kläder, skor och accessoarer under en period.
Modebibliotek framställs ofta som verksamheter med klimatvänliga målsättningar som hänger ihop med den ökade medvetenheten bland konsumenter om modeindustrins negativa effekter på miljö och klimat. Hållbarheten har dock även ifrågasatts, eftersom idén bygger på ofta byta kläder och anses upprätthålla av en ombytlig trendkultur.
Känslomässig relation till våra kläder
Samtidigt har intresset bland konsumenter varit ganska lågt. Än så länge har det handlat om ett begränsat antal personer som faktiskt använder sig av den här typen av klädkonsumtion i sin vardag.
Studien bygger på djupintervjuer med 15 personer som varit medlemmar i modebibliotek, samt tre fokusgruppper på 12 personer som följts mellan 2017 och 2019. Resultatet visar att det inte är helt okomplicerat att låna kläder som sedan ska lämnas tillbaka. En konfliktfylld relation kan uppstå hos konsumenten i förhållande till de plagg som denne har till sitt förfogande under en begränsad tid.
− Deltagarna var ofta kritiska till huruvida temporär tillgång till kläder och uthyrningstjänster kunde ersätta betydelsen av att själv äga sina kläder, säger Niklas Sörum.
Experimentera med identitetsuttryck
Studien tyder dock på att det finns möjligheter med den här typen av tillgångsbaserad klädkonsumtion som handlar om identitet.
− Klädbibliotek skapar utrymme för att experimentera med önskvärda identitetsuttryck som annars skulle vara utom räckhåll om vi pratar om privatägda kläder. Att låna eller hyra sina kläder kan erbjuda flexibilitet och även tillgång till exempelvis dyrare designplagg.
Just identitetsskapande har i tidigare studier setts som en central aspekt vad gäller möjligheterna att förstå miljövänliga och hållbarhetsrelaterade konsumentbeteenden.
− Studien kan därför bidra till en diskussion om vikten av en fördjupad kunskap om konsumenters identitetsskapande och meningsskapande kopplat till den här typen av delningsekonomi, som ofta lyfts fram som positiva i relation till ett mer hållbart samhälle med ett mindre klimatavtryck, samt ökad social hållbarhet.
Niklas Sörum, docent och föreståndare på Centrum för konsumtionsforskning på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, niklas.sorum@cfk.gu.se
Sara Probert-Lindström, socionom, leg psykoterapeut i KBT och doktorand vid Lunds universitet menar att vi måste våga prata mer öppet med personer som vi misstänker funderar på att ta sitt liv:
– Det är många som inte vill ”väcka den björn som sover”. Men ingen forskning pekar på att risken för självmord skulle öka om vi pratar om det. Tvärtom upplevs det som en lättnad att någon vill lyssna och det kan göra stor skillnad för en person som har tankar om självmord om vi vågar prata om det som är svårt, menar Sara Probert -Lindström.
De flesta har besökt vården innan självmord
När Sara Probert-Lindström var i början av sin yrkeskarriär, dog en av hennes dåvarande patienter oväntat till följd av självmord. Den händelsen påverkade henne starkt och blev en av anledningarna till att hon valde att fördjupa sig inom suicidprevention och behandling.
– Över 90 procent av de personer som dör i suicid i Sverige, har haft kontakt med hälso-och sjukvården någon gång under de två år som föregick självmordet. Men många – framför allt äldre personer över 65 år, söker inte till psykiatrin utan till primärvården eller somatisk specialistvård. Där har vårdpersonalen inte samma vana att hantera suicidalitet, säger Sara Probert-Lindström.
Förebyggande strategier inom all vård
Hon visar i en avhandling att det finns områden inom sjukvården där suicidpreventionen kan förbättras. Det finns behov av att införa suicidpreventiva strategier och göra vägar för vård av högriskpatienter tydliga inom all svensk hälso- och sjukvård – inte bara inom psykiatrin.
– Men även inom psykiatrin kan det vara svårt på att bedöma suicidrisk, eftersom den kan skifta från dag till dag, minut för minut och snabbt utlösas av en akut kris eller under inflytande av alkohol. Det är en av de svåraste bedömningar för kliniker ställs inför.
Stor risk för självmordsförsök vid psykos
En av studierna i avhandlingen visar att psykos är den mest kraftfulla riskfaktorn bland personer som gjort suicidförsök, följt av depression. Risken för suicid är också förhöjd om personen tidigare har gjort ett självmordsförsök. Studierna visar lite överraskande, att denna risk kvarstår även om självmordsförsöket ligger 20-30 år tillbaka i tiden.
Detta är en av få studier – även internationellt – som följt upp personer efter så lång tid och det är anmärkningsvärt att det faktiskt påverkar risken så långt senare. Därför är det viktigt att vårdpersonalen noggrant sätter sig in i patientens bakgrund av tidigare suicidförsök, menar Sara Probert-Lindström.
– I närtid såg vi också att de personer som dog till följd av självmord och varit i kontakt med psykiatrin, hade över hälften tidigare försökt ta sitt liv.
Uteblev från besök i vården
Ett annat intressant fynd som framkom, är att många av dem som dog av suicid, uteblivit från sina vårdbesök de sista tre månaderna innan de avled.
– Jag har själv arbetat inom psykiatrin i över 20 år och vet att detta är ett område där vi skulle behöva en överenskommelse med patienten om hur uteblivna besök ska hanteras. Idag finns sällan något systematiskt sätt att agera när patienter uteblir och på grund av sekretess kan vi till exempel oftast inte kontakta närstående.
En lösning skulle kunna vara att vårdpersonalen i överenskommelse med patienten, redan vid vårdens början skriver in i vårdplanen hur man ska gå till väga om patienten uteblir utan anledning. Då får man en helt annan möjlighet att ingripa och kan kanske även involvera närstående om en patient inte dyker upp vid avtalade möten.
Sara Probert-Lindström, doktorand vid Lunds universitet och kliniskt verksam inom Psykiatri Skåne/Region Skåne, sara.probert-lindstrom@med.lu.se
– Situationerna och de problem de kan tänkas ge upphov till skiljer sig åt. Under pandemin handlade det om att minska risken för att själv smittas och att se till att det fanns saker hemma om det skulle ske. Nu handlar det om effekter av det pågående kriget i Ukraina på det svenska samhället och i förlängningen risken för att Sverige skulle kunna dras in i konflikten.
Det säger Elias Mellander som är konsumtionsforskare och etnolog på Centrum för konsumtionsforskning på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.
Han studerar den svenska preppingkulturen, och ser grundläggande skillnader i hur människor förbereder under den pågående krisen jämfört med pandemin.
Bunkrar för störningar i samhällelig infrastruktur
Det faktum att Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) märker en ökad efterfrågan på broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” och rapporter om att de svenska skyddsrummen bör ses över ger helt andra signaler än hur situationen såg ut under pandemin, menar han.
Det märks inte minst i vad människor bunkrar upp med.
– Då köpte vi mer toapapper och torrjäst, det vill säga varor som kan behövas i en situation då man inte kan lämna hemmet. Nu är det vevradio, stormkök och vattendunkar som går åt, alltså den typ av produkter som kan komma till användning vid störningar i samhällelig infrastruktur.
Ökat intresse för prepping
Elias Mellander menar att det som förenar de båda fallen är det mått av osäkerhet som det förändrade läget för in. Många frågar sig om det kommer att finnas varor på hyllorna eller om de komplexa försörjningsystem vi är beroende av riskerar att störas.
Han ser en tydlig trend med fler sökningar om prepping online, och även ökad tillströmning till olika preppergrupper, och menar att det finns tecken på att preppingkulturen nu växer.
Samtidigt menar han instabiliteten i omvärlden nu gör att inställningen till prepping håller på att förändras:
– Bland de jag intervjuat se är det många som uppger att människor i omgivningen förr såg deras preppande som udda för att inte säga knäppt, men att pandemin ökade omgivningens förståelse och intresse. De intervjupersoner jag hunnit prata med sedan krigsutbrottet uppger att de nu befinner sig i en liknande situation, där människor i omgivningen vänder sig till dem för råd.
Scenariot skulle kunna se ut så här (enligt en simulering av forskare vid Princeton University):
Det börjar som ett konventionellt krig, med Nato på ena sidan och Ryssland på den andra. För att stoppa Natos framryckning skickar Ryssland iväg en kärnvapenmissil med kärnvapen från en bas utanför Kaliningrad. Nato svarar med samma mynt, ett så kallat taktiskt kärnvapen.
Från taktiska till strategiska kärnvapen
Konflikten eskalerar till ett krig med taktiska kärnvapen i Europa: Ryssland skickar iväg 300 kärnvapen med missiler från flygplan och Natos flyg släpper ifrån sig 180 kärnvapen.
Resultatet: 2,6 miljoner döda inom tre timmar.
Sedan fortsätter vansinnet. Nato skjuter iväg de större, stategiska kärnvapnen från amerikansk mark mot Ryssland, som hinner svara innan det är för sent. Därefter ger man sig på varandras största städer och bombar sig fram till en slutnota på 34 miljoner döda och 57 miljoner skadade.
Den drygt fyra minuter långa simuleringen, eller Plan A som den kallas bygger på data om de kärnvapen som finns färdiga att använda idag: om vilka vapen som kan nå vilka mål, i vilken ordning de skulle avfyras och hur de drabbar.
Strategiska och taktiska kärnvapen
Gränsen mellan strategiska och taktiska kärnvapen är inte helt tydlig. Men de som brukar kallas strategiska kärnvapen kan ofta skjutas längre sträckor, som från en kontinent till en annan. Budskapet till den andra sidan är att vi kan alltid nå er. Taktiska kärnvapen kan användas i vanliga vapensystem med den skillnaden att stridsspetsen innehåller en kärnladdning.
Båda vet att kärnvapen ger total förstörelse
Utgångspunkten för händelseförloppet är att någon, i det här fallet Ryssland, kliver över den osynliga tröskel som ska förhindra att något land använder kärnvapen. Tröskeln brukar kallas MAD, Mutual Assured Destruction, och bygger på den ömsesidiga övertygelsen om att användning av kärnvapen skulle leda till total förstörelse på båda sidor.
Låt oss stanna där, alldeles på andra sidan tröskeln, när Ryssland nyss skickat iväg ett första kärnvapen mot – ja, vad?
Ett scenario är att Ryssland undviker att träffa en stor stad och därmed bryta mot någon av de Genèvekonventioner, som ska förhindra alltför stora civila offer vid krig.
– Säg att Ryssland skulle slå mot något mål som inte innebär alltför stor mansspillan, som en radaranläggning eller liknande, bara för att markera och visa att man faktiskt är beredd att använda dem, säger Martin Goliath, forskare på enheten för kärnvapenfrågor på FOI.
Vad skulle responsen från Nato bli?
– Det är just det, säger Martin Goliath.
Är det möjligt att stanna här, precis på andra sidan tröskeln, i ett krig där kärnvapen visserligen används – men begränsat?
– Det är den stora frågan som har sysselsatt strateger sedan 1960-talet. Utgångspunkten för avskräckningen är att det inte är möjligt, säger Martin Goliath.
I juni 1983 arrangerade USA:s dåvarande president Ronald Reagan ett avancerat krigsspel kallat Proud Prophet. Spelet involverade 200 personer som under tolv dagar skulle reda ut vad som skulle hända om USA eller Sovjet skulle använda kärnvapen. Många av deltagarna var verkliga beslutsfattare, på höga poster, vilket gjorde spelet otäckt realistiskt.
Slutsats: Möjligheten att föra ett begränsat kärnvapenkrig existerar inte. 500 miljoner människor beräknades dö.
Stridsspets med sprängkraft som en halv Hiroshima-bomb
Det nedslående resultatet har dock inte hindrat varken USA eller den andra sidan, idag representerad av Ryssland, att utveckla allt mer avancerade, ”begränsade” kärnvapensystem.
Dagen före Rysslands invasion av Ukraina 24 februari 2022, publicerade de amerikanska kärnvapenforskarna Hans M Kristensen och Matt Korda en artikel där de uppskattade att Ryssland har tillgång till 1 912 taktiska kärnvapen.
Fyra år tidigare hade regeringen Trump anklagat Ryssland för att öka antalet icke-strategiska kärnvapen liksom möjligheten att transportera och avfyra dem. Som ett svar utvecklade Trumpadministrationen den mindre stridsspetsen W76 Model 2, med en sprängkraft motsvarande en halv Hiroshima-bomb, som blev en del av vapenarsenalen i slutet av 2019.
Nya ryska möjligheter att svara med kärnvapen
I juni 2020 skrev Putin under ett dekret som inte bara gav Ryssland möjlighet att använda kärnvapen som ett svar på en kärnvapenattack mot det egna landet, utan även om landet attackerades med konventionella vapen på ett sätt som hotade dess existens.
Det är mot den bakgrunden världen lyssnade på Putins tal i början av kriget där han hotade de västmakter som övervägde att lägga sig i, med konsekvenser som aldrig tidigare skådats. Han sa också att han hade satt ryska förband med kärnvapenkapacitet under höjd beredskap.
Kärnvapen byggs för att användas
Uttalandena väckte oro, avsky och förvåning bland världens forskare och politiker. Men vad hade egentligen förändrats i Rysslands strategi?
– Jag tror inte det har förändrats så mycket, det är snarare vår perception som har förändrats. Sysslar man med kärnvapenhot är det här inget förvånande på något vis, man utgår ifrån att de som har kärnvapen också har planer och infrastruktur för att använda dem, säger Martin Goliath.
– Det har funnits något slags bild av att kärnvapen är ett politiskt vapen som bara används när det gått överstyr och utplåning är det enda alternativet, men man har alltid planerat både från öst och väst att använda kärnvapen, det var så man avsåg att stoppa Warszawapaktens pansarvagnar om de kom in i västeuropa.
* Warszawapakten bildades den 14 maj 1955 som en motvikt till västmakternas Nordatlantiska fördragsorganisation (Nato).
Martin Goliath kallar det för flexibel respons, förmågan att svara med tillräcklig men inte för stor kraft. Med det målet rustade Nato upp de konventionella vapnen medan Ryssland valde en annan väg.
– Mitt intryck är att Ryssland förlitade sig på att behålla kärnladdningar som ett alternativ, man pratade mycket om det efter Sovjets fall att den konventionella förmågan är underlägsen väst och att det behövdes kärnvapen för att kompensera för detta, och inte bara för att avskräcka på global nivå utan även på andra nivåer.
Duga (ryska: Дуга, ”båge” på svenska) var en del av det Sovjetiska missilförsvaret. Duga-3 var en OTH-radar (Over-The-Horizon) som sände ut den ökända ”Ryska hackspetten”, en signal som kunde höras på kortvågsradioband runt om världen mellan juli 1976 och december 1989.
Thomas Jonter, professor i internationella relationer vid Stockholms universitet, påminner om att det inte är första gången som Ryssland hotar med kärnvapen. I ett tal i augusti 2014, när konflikten i Ukraina var begränsad till Krim-halvön, varnade Putin andra länder för att jävlas med Ryssland och påminde om att landet var en av de ledande kärnvapenmakterna.
Kort efter Putins senaste uttalande sa Vita Husets pressekreterare Jen Psaki att det ingick i ett mönster av tomma hot.
– Jag ser inte kärnvapen som logiskt i nuvarande konflikt, däremot kan det eskalera om andra parter som Nato dras in, säger Thomas Jonter.
Vad gör att risken för kärnvapenkrig ökar?
– Natos styrkor är ju mycket större och då skulle Ryssland kunna frestas att använda kärnvapen, men det blir ju spekulationer.
Hur svårt är det att hantera den här typen av scenarior?
– Det är oerhört svårt. Under kalla kriget var det mer förutsägbart men nu har vi en helt annan geopolitisk situtation där USA och Ryssland inte är jämnstarka som de var under kalla kriget. Vi vet inte heller hur utvecklad kontakten mellan länderna är om något skulle gå fel. Det vill säga det man under kalla kriget kallade ”heta linjen”.
Vår förmåga att göra en uppskattning av hotet försvåras av att beslutsprocesserna är extremt hemliga, av förståeliga skäl. Vad vi vet med säkerhet är att besluten fattas av människor som kan göra misstag.
Den brittiska tankesmedjan Chatham House publicerade 2014 en rapport där forskarna gick igenom tidigare hemligstämplade dokument i jakt på tillfällen då världen varit nära ett kärnvapenkrig. De hittade 13 händelser där missförstånd, tekniska fel eller en eskalerande konflikt sånär hade fått någon att trycka på knappen.
Slutsats: Möjligheten att hindra ett kärnvapenkrig kommer alltid att vara beroende av information som kan påverkas av tekniska fel och mänskliga felbedömningar.
Stanislav Petrov – mannen som räddade världen
Stanislav Petrov 2016. Bild: Queery-54, CC BY-SA 4.0
I Moskva sitter en sjuk och paranoid före detta KGB-chef med makten över landets kärnvapen. Det är 1983 och relationen till USA är minst sagt frostig. Medan Juriij Andropov satt högst upp i beslutskedjan befann sig Stanislav Petrov en bra bit längre ner, som officer vid avdelningen för luftförsvar i Serpuchov-15.
Egentligen skulle Stanislav Petrov inte ha jobbat den natten det hände, men hoppade in för en sjuk kollega. En kvart efter midnatt började datorsystemet varna för att USA hade skjutit iväg en kärnvapenmissil. Enligt instruktionen skulle Petrov då skicka varningen vidare uppåt i beslutskedjan, med resultatet att Sovjet besvarade attacken. Men Petrov, som var matematiker, tvivlade på datorprogrammet. Istället för att berätta om en ankommande missil lyfte han luren och rapporterade falskt alarm. Vilket skulle visa sig stämma.
Datorn hade feltolkat solkatter som ett missilanfall. Varken Sovjet eller Ryssland gav Petrov, som avled 2017, något erkännande för sin insats. Men i resten av världen är han känd som mannen som räddade mänskligheten från förintelse.
Under den senaste veckan (vecka 13 2022) tycks risken för en eskalerande konflikt ha minskat. Visserligen har USA:s president Joe Biden uttryckt sig på ett sätt som kan ha retat upp hans kollega i Moskva, men samtidigt har Ryssland antytt att de kan nöja sig med att ”befria” regionerna Donetsk och Luhansk.
Båda parter har också sagt sig vara villiga att kompromissa och Ryssland har sagt att de inte längre strävar efter att ”avnazifiera” Ukraina och kan låta landet gå med i EU. Och i måndags intervjuades den ryska talespersonen Dmitry Peskov i amerikanska public service-bolaget PBS. När han pressades i frågan om när Ryssland kan tänkas använda kärnvapen sa han att ingen överväger ens idén att använda kärnvapen.
Förutsatt att konfliktnivån fortsätter att minska kanske vi i framtiden kan få veta hur nära det var den här gången.
Kärnvapen i världen – nio stater har kärnvapen
Nio länder i världen har kärnvapen. USA (1800 + 3750), Ryssland (1625 + 4630), Storbritannien (120 +105), Frankrike (280+10), Kina (350), Indien (156), Pakistan (165), Israel (90) och Nordkorea (*40-50). Siffrorna över hur många kärnvapen varje land besitter är osäkra, men fredsforskningsinstitutet Sipri gör varje år en uppskattning. I den senaste, från juni 2021, räknar Sipri antalet kärnvapen till 13 080. Av dem fanns 3825 utplacerade i operativa förband. Cirka 2000, framför allt ryska och amerikanska, hölls i högsta beredskap.
Antalet utplacerade stridsspetsar + övriga stridsspetsar inom parantes.
*Siffrorna för Nordkorea är SIPRI:s beräkningar för antalet stridsspetsar landet skulle kunna tillverka av det klyvbara material som producerats. Det finns inga allmänt tillgängliga bevis på att Nordkorea tillverkat en operativ kärnstridsspets för en interkontinental ballistisk missil, men landet kan ha ett mindre antal stridsspetsar för missiler med medellång räckvidd. Siffrorna för Nordkorea är högst osäkra och är inte inkluderade i totalen.
1942: USA startar Manhattanprojektet för att utveckla det första kärnvapnet. 1945: USA genomför den första provsprängningen, i New Mexico i juli. Och
släpper två atombomber över Hiroshima och Nagasaki i Japan i augusti. Vid årets slut hade 200 000 människor dött av till följd av bomberna. 1949: Sovjetunionen provspränger sitt första kärnvapen, i nuvarande Kazakstan. Därmed startar kapprustningen: 1952: Storbritannien provspränger sitt första kärnvapen, i Australien. 1952: USA provspränger den första vätebomben, vid Marshallöarna. 1954: USA genomför provsprängning av Bravo, en vätebomb om 17 megaton, vid Bikiniatollen. 1960: Frankrike genomför sin första provsprängning, i Saharaöknen. 1961: Sovjet genomför en provsprängning av världens hittills största bomb, Tsarbomben, över Novaja Zemlja i norra Ryssland. 1962: Kubakrisen: USA upptäcker att Sovjet placerat robotar på Kuba. Ett kärnvapenkrig är nära att utbryta. 1963: Det partiella provstoppsavtalet undertecknades, ett traktat som förbjuder kärnvapenprovsprängningar i atmosfären, i rymden och under vatten. Heta linjen, en krypterad telefonlinje mellan Moskva och Washington ska motverka att någon startar ett kärnvapenkrig av misstag. 1964: Kina genomför sin första provsprängning, i Xinjiangprovinsen. 1967: Latinamerika blir kärnvapenfritt genom ett fördrag. 1974: Indien genomför sin första provsprängning, i Tharöknen. 1985: Oceanien blir kärnvapenfritt genom ett fördrag. 1986: Experter drar slutsatsen att även Israel har kärnvapen, efter information publicerad i Sunday Times. 1987: USA och Sovjet skriver på INF-avtalet, ett avtal om att avskaffa medel- och kortdistansrobotar, landbaserade robotar med mellan 500–5 500 kilometers räckvidd. 1995: Länderna i Sydostasien skapar en kärnvapenfri zon. 1996: Afrika blir en kärnvapenfri zon. 1996: Ukraina överför sina kärnvapen till Ryssland för destruering. 1998: Belarus överlämnar sin sista kärnvapenrobot till Ryssland för destruering. 1998: Pakistan genomför sex kärnvapentest som svar på indiska provsprängningar. 2006: Nordkorea genomför sin första provsprängning. 2018: USA beslutar att lämna INF-avtalet, med hänvisning till att Ryssland ändå inte följer det. Ryssland gör samma sak, med hänvisning till att USA inte följer avtalet.
Idrottsutövare inom kontaktsporter som till exempel ishockey, handboll, utförsåkning och fotboll har en ökad risk att drabbas av slag mot huvudet och få hjärnskakning.
Även lättare skallskador kan få allvarliga konsekvenser. Problemen har uppmärksammats bland annat på grund av problem inom amerikansk fotboll. Där har spelare som drabbats av upprepade hjärnskakningar utvecklat demens, svårare depression och kognitiv funktionsstörning.
Problem kan bli långvariga
I många fall är symtomen efter hjärnskakningen övergående, men allt fler idrottare lider av långvariga besvär som leder till att de har svårt att arbeta, gå i skola eller idrotta.
Symtomen som förvärras av aktivitet eller intryck kan vara huvudvärk, depression, ångest, illamående, svårighet att fokusera blicken en längre tid och problem med balansen.
– Det har varit oklart vad dessa symtom beror på och svårt för vården att hjälpa dessa personer. Vi ville undersöka detta närmare för att hitta vad som egentligen orsakar symtomen, säger Niklas Marklund, professor i neurokirurgi vid Lunds universitet.
Skador i balansnerven
Han är en av forskarna bakom en ny klinisk studie bland idrottare. Studiens deltagare har genomgått ett antal tester och forskarna har även undersökt balansorganet som finns i innerörat.
Testresultaten visar att skadan sitter i vestibularisnerven. Den är kopplad till båggångarna i ett hålrum inuti skallbenet och som ligger i direkt anslutning till snäckan i örat.
– Dessa skador leder till att de inåtgående nervimpulserna inte fungerar som de ska och att hjärnan därför inte får den viktiga information om kroppsrörelser och känselintryck som krävs för att upprätthålla en bra balans, säger Anna Gard, doktorand vid Lunds universitet och försteförfattare till studien.
Idrottarnas hjärnor studerades med en magnetkamera
Totalt inkluderades 42 personer i studien. I den ena gruppen ingick 21 friska idrottare och i den andra 21 elitidrottare som alla drabbats av idrottsrelaterad hjärnskakning och som därefter i mer än sex månader upplevt symtom.
Alla studiedeltagare genomgick olika tester där forskarna bland annat undersökte deras balansorgan.
Med hjälp av avancerad magnetkamera, så kallad 7-Teslakamera, studerades idrottarnas hjärnor för att förstå mer om vad som orsakade symtomen.
Forskarna fann skador på balansorganet i innerörat hos 13 idrottare i gruppen med långvariga besvär. I gruppen friska idrottare hade 3 personer liknande skador.
Snabb rotation av huvudet
När någon drabbas av hjärnskakning beror det ofta på att huvudet roterar för snabbt, till exempel vid tackling inom ishockey.
– Vi har inte undersökt idrottare med kortvariga problem efter slag mot huvudet, dem kan vi inte säga något om. Den här studien gäller idrottare med långdragna symtom efter hjärnskakning. Den rotation av huvudet som uppstår i samband med hjärnskakning leder till en dragning i vestabularisnerven, som sedan leder till besvären, säger Niklas Marklund.
– Nu när vi har mer kunskap om vad problemen beror på är det lättare att hitta terapier för hur vi ska hjälpa dessa personer, fortsätter han.
Kontakt:
Niklas Marklund, professor i neurokirurgi vid Lunds universitet och överläkare vid Skånes universitetssjukhus, niklas.marklund@med.lu.se
Anna Gard, doktorand vid Lunds universitet och ST-läkare i neurokirurgi vid Skånes universitetssjukhus, anna.gard@med.lu.se
Förmaksflimmer är en vanlig hjärtsjukdom bland äldre. Den kännetecknas av oregelbundna och ofta snabba hjärtslag. Symtomen kan vara kroniska, eller komma och gå. Många har sjukdomen utan att veta om den.
Att förmaksflimmer kan kopplas till ökad risk för stroke är känt sedan tidigare. Det är också känt att stroke ökar risken för demens. Men kopplingen mellan förmaksflimmer och demens, utan förekomst av stroke, har inte varit klarlagd tidigare.
Förhöjd risk
I avhandling vid Göteborgs universitet ses dock en tydlig koppling mellan förmaksflimmer och en förhöjd risk för demens. Undersökningen bygger på data från en stor befolkningsstudie av äldre i Göteborg.
Enligt Linda Rydén, som skrivit avhandlingen, finns flera möjliga orsaker till att personer med förmaksflimmer har ökad risk för demens – även om de inte får en stroke.
– Det kan bero på exempelvis förändrat blodflöde till hjärnan, att man drabbas av tysta infarkter vilket är blodproppar i hjärnan som man kan se på hjärnavbildning men som inte ger några typiska strokesymptom, eller att förmaksflimmer triggar igång en inflammatorisk process som ökar risken för demens, säger Linda Rydén på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet.
Så gjordes forskningen
Avhandling bygger på data från den omfattande befolkningsstudien H70 i Göteborg.
I forskningen ingår uppgifter om 70-åringar som undersöktes år 2000 och sedan följdes upp till 82 års ålder för att se vilka som utvecklade demens, samt 70-åringar undersökta år 2014.
Den senare gruppen undersöktes med magnetkamera för att se strukturella förändringar i hjärnan.
Tysta infarkter
Utöver ökad risk för demens och stroke fann hon att personer med förmaksflimmer oftare har tysta infarkter. De har även en högre förekomst av små infarkter djupare inne i hjärnans vita substans, så kallade lakuner, som kan vara tecken på småkärlssjuka i hjärnan.
– Att förmaksflimmer även orsakar små infarkter djupare inne i hjärnans vita substans kan betyda att förmaksflimmer inte enbart orsakar stroke och tysta infarkter genom blodproppar som vandrar från hjärtat och fastnar i hjärnans kärl, utan att andra mekanismer som leder till syrebrist kan påverka hjärnan vid förmaksflimmer, säger Lina Rydén och fortsätter:
– Men för att förstå mer specifikt om hur förmaksflimmer påverkar hjärnan behövs mer forskning.
Viktigt behandla riskfaktorer för demens
Dagens behandling av förmaksflimmer syftar framför allt till att minska symtomen och att förebygga stroke. Det behövs dock mer kunskaper om vilken behandling som är bäst, och när den ska sättas in, för att minska risken för demens.
– Eftersom det i dagsläget inte finns någon botande behandling för demens är det viktigt att upptäcka och behandla riskfaktorer för demens på bästa sätt för att förhindra att sjukdomen överhuvudtaget bryter ut, säger Lina Rydén.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
Proteinet HIF-1a (hypoxia-inducible factor-1a) reglerar kroppens svar på syrebrist (hypoxi).
