Det visar forskning från Lunds universitet som har kartlagt bolagens expansionstakt under det senaste decenniet. Kartläggningen visar att världens 12 största bolag inom plastindustrin sammanlagt startade 88 nya projekt mellan åren 2012 och 2019 . Samtliga projekt baserades på fossila resurser.
Inte ett enda projekt utgick från ”gröna” råvaror som biomassa eller infångad koldioxid.
– Den här sektorn flyger under radarn och har inte politikernas ögon på alls samma sätt som exempelvis energisektorn där omställningstrycket är mycket högre, säger Fredric Bauer, forskare vid avdelningen för miljö- och energisystem vid Lunds universitet.
Råolja omvandlas till kemikalier
Stora investeringar har även gjorts för att öka produktionstakten på plast i Nordamerika i takt med att tillgången på skiffergas har blivit större. Trenden har också spridit sig till Europa, Kina och Indien i takt med ökad import av skiffergasen. Studien pekar även ut en annan investeringsvåg – där råolja omvandlas till kemikalier snarare än bränsle. Många plast- och kemiföretag är också helt eller delvis ägda av oljebolag.
– Bolagens strategi låser in samhället i ett fortsatt fossilberoende. Det handlar inte bara om nyproduktion, utan om ett aktivt motstånd mot åtagandena i Parisavtalet. Satsningarna på återvinning är begränsade, och i USA finns dessutom flera rättsprocesser där bolag har stämt delstater och städer som vill införa skatt på plastpåsar eller andra typer av krav för ökad återvinning.
Att just plast-och kemiindustrin har lyckats med att hamna under radarn vad gäller omställningen har olika förklaringar, förklarar Fredric Bauer. En är att konsumenter inte har så stark relation till plastproduktion, utan snarare till plast i haven. En annan att många oljebolag, som ju äger många plast-och kemiföretag, själva är indirekt eller direkt ägda av nationalstater. Det innebär större utmaningar vad gäller att få till stånd förändringar och politiska påtryckningar.
Många bolag kommunicerar visserligen en vilja att bli mer hållbara utåt. Men skrapar man på ytan finns det lite praktisk substans i deras målsättningar, enligt Fredric Bauer. Han menar att man bör följa pengarna – och här talar nyinvesteringar och utbyggnader av fabriker sitt tydliga språk.
– Studier har visat att bolag verksamma inom olja, kemi och plast som ExxonMobil under många år har spridit desinformation om kunskapen om klimatförändringarna och argumenterat för att mer fossila bränslen behövs. Shell har till och med fällts i domstol för att ha otillräckliga planer för klimatomställningen.
Gratis utsläppsrätter till plastindustrin
Hur ser det då ut i Europa och Sverige där den gröna omställningen är ett hett ämne?
Fredric Bauer svarar att i EU har den utsläppsintensiva plast-och kemiindustrin hittills fått mer gratis utsläppsrätter i det europeiska handelssystemet (EU ETS) än vad de behövt, vilket minskat trycket på en omställning.
Vissa reformer har nyligen föreslagits för att komma tillrätta med det, men även där har plast-och kemiindustrin och flera andra industrier varit kritiska. Kopplingarna mellan den svenska kemi- och plastindustrin och den internationella arenan är många och komplexa.
– Bolagen som är verksamma i Sverige ingår i större koncerner, och är i hög grad integrerade på de internationella marknaderna. De kan därför ha svårt att driva omställningsprojekt trots lokala ambitioner, vilket vi visat i en tidigare studie. Som forskare saknar jag konkret information och färdplaner för hur de vill ställa om. Vad vill de faktiskt göra, och hur tänker de gå till väga? Industrin kan inte fortsätta ducka för omställningen, säger han.
I skolans värld har spelifiering utforskats under ett antal år men det relativt unga forskningsfältet har flera kunskapsluckor. Exempelvis, hur uppfattas spelinslagen inom kompetensutveckling för yrkesarbetande, och hur ska de utformas för att engagera?
I undervisningssammanhang handlar spelifiering om att integrera idéer och principer bakom spel i undervisnings- och lärprocesser. Syftet är att motivera elever att i högre grad engagera sig i aktiviteter, för att därmed möjliggöra ett ökat lärande.
Doktoranden Adam Palmquist har tillsammans med masterstudenten Izabella Jedel lett en studie som undersökt uppfattningar om speldesign i en fortbildningskurs. Studien genomfördes bland tjänstemän på ett globalt transport- och logistikföretag.
– Deltagarna uppfattade kursen som innovativ och mer engagerande jämfört med tidigare fortbildningskurser de deltagit i, både inom företaget och på andra arbetsplatser, säger Adam Palmquist.
Engagerande med nivåer och medaljer
Studien undersökte också hur kursdeltagarna uppfattade de tre vanligaste designelementen inom spelifierat lärande: poäng (points), medaljer (badges) och erfarenhetsnivåer (levels).
– Kursdeltagarna var positivt inställda till erfarenhetsnivåer och medaljer vilket de menade bidrog till deras engagemang, medan poäng betraktades likgiltigt och stundom överflödigt, säger Adam Palmquist.
Den digitala fortbildningskurs som studerades pågick under tre veckor och hade 18 deltagare. Kursen var inte omgjord till ett spel, utan snarare var lärupplevelsen i kursen spellik.
– När kursdeltagarna hade genomfört en uppgift aktiverades en eller flera av spelelementen och de belönades med poäng. När deltagarna hade utfört vissa uppgifter avancerade de till nästa nivå av kursen. De fick också digitala medaljer när de genomfört de svårare kursuppgifterna, säger Adam Palmquist.
Viktigt med visualiseringar
Sammanlagt intervjuades fyra stycken kursdeltagare om deras erfarenheter samt att en enkät skickades ut till alla som deltog.
I enkätsvaren visade det sig att samtliga kursdeltagare inte hade lagt märke till alla spelfunktioner. Just de kursdeltagarna visade sig vara mer negativt inställda till kursen, än de som erfarit alla funktioner.
– Det är en liten studie men resultaten indikerar att olika visualiseringar av spelelementen kan påverka helhetsintrycket av spelifierat lärande, säger Adam Palmquist.
Studien ingick i ett Vinnova-projekt med aktörer från både akademi och industri.
Adam Palmquist är industridoktorand och arbetar även deltid på en gamification-studio. Studien är gjord tillsammans med Izabella Jedel som skrev sin masteruppsats vid Göteborgs universitet.
En forskningsöversikt från Skolforskningsinstitutet visar att det finns ett stort intresse för att använda digital spelifiering i undervisningssammanhang.
Kursen som studerades var utformad efter metoder från så kallat självreglerande och decentraliserat lärande. Den hade inga träffar eller formella examinationstillfällen utan betraktas som ett möjligt tillvägagångssätt i strategin för att främja ett livslångt lärande.
Öringen (Salmo trutta) är en socioekonomiskt och ekologiskt viktig laxfisk som finns över hela Sverige och stora delar av världen. Den är mycket anpassningsbar och förekommer både i bäckar, åar, sjöar och i havet. Men det som kännetecknar alla öringbestånd är deras krav på strömmande vatten, dels för själva leken och dels som uppväxtlokal för ynglen.
– Exploatering och klimatförändringar kan vara förödande för den biologiska mångfalden. Kunskap om hur levnadsbetingelserna för olika arter kan förbättras är därför viktig.
– Tyvärr har majoriteten av våra rinnande vatten modiferats kraftigt genom mänskliga aktiviteter under senaste århundradet med stora negativa konsekvenser för livskraften hos många öringbestånd, säger Carl Tamario, doktorand och huvudförfattare.
Öringar är beroende av strömmande vatten. Bild: Lars Vallin
Studien från Linnéuniversitet visar att både långa strömsträckor och närheten till andra strömsträckor är viktigare för den populära sport- och matfisken, än man tidigare trott.
Öringarna är inte bara fler i större strömsträckor – bestånden är också tätare och stabilare över tid. Att öringbestånden är kraftigare om de strömmande sträckorna ligger närmare varandra beror på att utbytet av individer och gener mellan delpopulationer i olika strömsträckor ökar, menar forskarna.
Gäddor lurar i lugnvatten
– Vi upptäckte också att ju närmre kanten till ett lugnvatten, desto glesare levde öringarna där – men detta samband gällde bara om det förekom gädda på platsen. Gäddor är effektiva rovfiskar. Man brukar säga att gäddan lurar i vassen, men i vattendragen lurar de i lugnvattnen, gärna i kanten till strömmarna, förklarar Anders Forsman professor i evolutionär ekologi vid Linnéuniversitetet och en av medförfattarna.
Resultaten tyder på att gäddorna gör korta exkursioner in i strömmarna för att försöka fånga öringar, vilka antingen flyr eller blir uppätna, en så kallad negativ kanteffekt. När habitaten med strömmande vatten är små blir hotet från gäddan mer uttalat. Dammar hindrar också utbytet av fisk mellan olika strömsträckor. Öringen förlorar då möjligheten att vandra och mängden värdefulla habitat minskar.
Dammrivning och fiskvägar kan rädda öring
– Kunskapen om att strömsträckornas storlek och närhet till andra strömsträckor har så stor effekt på öringarnas antal och dynamik är viktig information för planering av resursutnyttjande och för restaurering av vattendrag. När det uppdelade vattenlandskapet med små isolerade enheter kopplas ihop igen, exempelvis genom dammrivningar eller fiskvägar, kan de negativa kanteffekterna minimeras, avslutar Carl Tamario.
Carl Tamario, doktorand, Institutionen för biologi och miljö, carl.tamario@lnu.se
Anders Forsman, professor, Institutionen för biologi och miljö, Linnéuniversitetet, anders.forsman@lnu.se
Inom psykiatrin är det en svår uppgift att bedöma om en patient kommer att förbättras av en behandling. Fluktuationer i hjärnans aktivitet, från sekund till sekund, kan på ett tillförlitligt sätt förutsäga om patienter med social ångest kommer förbättras av kognitiv beteendeterapi (KBT). Det visar en studie av forskare från Karolinska Institutet och Max Planck Institute for Human Development i Tyskland.
Fluktuationer i hjärnans aktivitet har historiskt sett betraktats som en markör för oönskat ”brus” i hjärnan. Men denna föränderlighet eller variabilitet, från sekund till sekund, i hjärnans signaler har visat sig vara tecken på individuella skillnader och effektivitet i nervcellernas funktion.
Forskare har länge velat hitta användbara metoder för att kunna förutsäga framgång i psykiatrisk behandling, men det har visat sig vara en svår utmaning.
Pålitlig prognos med hjälp av hjärnsignaler
För att kunna göra detta utformade forskargruppen en unik studie; 45 patienter med social ångest fick sina hjärnor skannade med fMRI under passiv vila och när de tittade på andra personers ansikten (en uppgift som är relevant för patienter med social ångest). Hjärnavbildningen genomfördes två gånger med 11 veckors mellanrum.
Efter skanningen fick patienterna KBT via internet under nio veckor. Den variabilitet som uppmättes när försökspersonerna tittade på andras ansikten var den starkaste och mest pålitliga indikatorn för behandlingsresultatet, trots att uppgiften tog mindre än tre minuter att genomföra.
– Variabilitet i hjärnsignaler ses ofta som ett brus som bör minimeras före vidare analys. Vi visar att den här variabiliteten kan vara ett tillförlitligt mått för att förutsäga framgång i psykiatrisk behandling, särskilt om man analyserar hjärnans variabilitet från sekund till sekund. Vi måste ompröva våra vanliga mätmetoder inom fMRI för att maximera den kliniska nyttan med hjärnavbildning, säger Kristoffer Månsson, psykolog och forskare vid institutionen för klinisk neurovetenskap på Karolinska Institutet.
Möjligt förutspå specifik behandling
I nästa fas kommer forskarna att samla in mer data och undersöka om det går att förutsäga vilken specifik behandling en patient bör genomgå, genom att mäta hjärnans variabilitet.
– För att mätningen ska vara kliniskt användbar behöver den inte bara tala om hur mycket en patient kommer att förbättras av en viss behandling, utan den måste också förutsäga vilken behandling som är bäst lämpad för patienten. Att fastställa det är vårt långsiktiga mål, säger Douglas Garrett , forskningsledare för Lifespan Neural Dynamics Group vid Max Planck UCL Centre for Computational Psychiatry and Ageing Research i Berlin.
Mikrober i underjorden har likheter med hur man tror att första livet på jordens yta såg ut. Hur länge organismerna levt i den djupa berggrunden är intressant ur evolutionssynpunkt. Kunskap om beboeligheten i berggrunden kan kan få oss att förstå mer om ursprunget och utvecklingen av livet på vår planet.
Nu har forskarna Henrik Drake, docent vid Linnéuniversitet och Peter Reiners, professor vid University of Arizona, USA, undersökt hur temperaturen i jordens urbergsområden varierat bakåt i tiden. De har gjort den första så kallade termokronologiska kartläggningen av livet i underjorden, som svarar på frågorna:
Under vilka tidsrymder har berggrunden, på olika kontinenter, varit beboelig
var har mikroorganismer levt isolerade under längst tidsrymd.
De flesta mikroorganismerna av släktena bakterier och arkéer på jorden lever i underjorden under våra fötter. Kontinenternas jordskorpa består till största delen av urberg likt det vi har i Sverige. I urbergets djupa sprickor ryms grundvatten och lösta gaser, och här finns mikroorganismerna som bland annat bildar metan från koldioxid och vätgas.
Den termokronologiska undersökningen ger en teoretisk ram för hur lång tid det var sedan mikroorganismer koloniserade underjorden på olika kontinenter.
– Vi såg att på flera platser, som svenska urberget och Australien har mikroorganismer maximalt funnits i 250-400 miljoner år. På andra platser som östra Finland, Grönland och möjligen någon del av Kanada, kan det funnits djupt liv i en miljard år och kanske lite till. Dessa platser är nu högintressanta för våra fortsatta studier. Här kan evolutionen pågått isolerat under enorma tidsrymder, säger Henrik Drake.
Man kan se termokronologi som en klocka i berget som startar eller stannar när berget utsatts för olika temperaturer. Olika mineral i berget har egna klockor som startar vid olika temperaturer.
– Genom att kombinera och sammanställa flera olika mineral kunde vi ta fram temperaturkurvor för varje urbergsområde över tid, och eftersom inget liv existerar över 122 °C kunde vi ta fram en modell för när urberget varit beboeligt och när det varit för varmt. Vi kunde se att de flesta urbergsområdena har haft komplexa historier, med flera episoder av potentiell kolonisering, men även långa perioder när de ”steriliserats”, berättar Henrik Drake.
Mikrober är osynliga för blotta ögat
En mikroorganism eller mikrob är en organism som är så liten att den inte kan ses med blotta ögat.
Bakterier är encelliga mikroorganismer utan cellkärna. Arkéer är encelliga mikrober med enklare cellvägg än bakterierna. Eukaryoter är en- eller flercelliga mikroorganismer som har cellkärna. Virus är stora molekyler, som ibland betraktas som organismer.
Fossila spår av liv i svenska urberget
Även om urbergsområdena är miljarder år gamla och vanligen ses som stabila visade sammanställningen att de alla rört sig likt en jojo upp och ner i skorpan på grund av att tyngden av sedimenttäcken periodvis tryckt ner det. Temperaturen i jordskorpan ökar mot djupet, och under perioder när sedimenttäcket var tjockt steg temperaturen i urberget till nivåer där liv inte var möjligt. När erosion blottat urberget var temperaturen lägre och kolonisering möjlig.
– När vi lade samman våra tidigare upptäckter av fossila spår av liv i svenska urbergets sprickor med kurvor för hur temperaturen i urberget förändrats över tid såg vi att de stämde överens med perioder av låga temperaturer, säger Henrik Drake.
Detta gav idén att sammanställa alla urbergsområden på jorden. Av särskilt intresse var den kanadensiska urbergsskölden, där världens äldsta grundvatten upptäckts. Vad forskarna nu upptäckte var att temperaturen inte varit tillräckligt låg för mikrobiell aktivitet under hela den tidsrymd som vattnen funnits i de djupa spricksystemen. Det betyder att mikroberna koloniserat sprickorna senare än vad man tidigare trott, men trots detta är det hisnande tidsperioder vi talar om.
Henrik Drake, forskare, docent vid Institutionen för biologi och miljö vid Linnéuniversitetet, henrik.drake@lnu.se
Liksom alla andra organ behöver tumörer tillgång till blodsystemet för att kunna växa. För femtio år sedan visade den amerikanske läkaren och forskaren Judah Folkman att cancerceller lurar kroppen att ge tumörer tillgång till blodsystemet, genom att utsöndra molekyler som stimulerar utväxt av nya blodkärl.
Folkman la då också fram idén att tumörer utan tillgång till blodkärl aldrig skulle kunna bli mer än någon millimeter i diameter. Det blev startskottet för många års intensivt arbete bland cancerforskare, som under 1990-talet utmynnade i att tillväxtfaktorn VEGF (Vascular endothelial growth factor) identifierades som en signal till intilliggande blodkärl att de ska skicka iväg en ny förgrening.
Men de som hade hoppats på att detta skulle bli det stora botemedlet för all cancer med solida tumörer blev besvikna, eftersom de läkemedel som blockerar tillväxtfaktorn inte alls visade sig vara så effektiva.
Blodkärl delar sig även på längden
I mitten av 1980-talet, i skuggan av den intensiva forskningen kring hur nya grenar växer ut från ett blodkärl, så kallad sprouting angiogenes, visade forskare i Schweiz att blodkärl också kan dela sig på längden, intussusceptiv angiogenes.
Att blodkärl kan växa ut med nya grenar har varit känt i närmare 200 år, men intussusceptiv angiogenes är fortfarande ett relativt okänt fenomen, med bara omkring 150 vetenskapliga artiklar publicerade om ämnet.
I ett omfattande arbete har forskare vid Göteborgs universitet undersökt avbildningar av tiotusentals kärl i metastasprover från patienter med malignt melanom. I en publicering i tidskriften The American Journal of Pathology kan de nu för första gången visa att denna form av kärlnybildning förekommer i metastaser vid malignt melanom.
På en timme bildar blodkärlen små pelare inför delning
– Det har tagit lång tid, där vi noggrant gått igenom av bilder från patienters metastaser för att hitta de små strukturer som är tecken på att blodkärlen håller på att dela sig. Vi har letat efter små pelare i blodkärlen, som uppstår strax innan kärlet delar på sig. Pelarna är extremt små, bara en tjugondel av ett hårstrå i tjocklek, säger studiens förstaförfattare Ankur Pandita, doktorand vid Göteborgs universitet och ST-läkare inom onkologi på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
Max Levin är, adjungerad universitetslektor vid Göteborgs universitet, onkolog på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, och korresponderande författare:
– Att tumörer har ett alternativt sätt att få tillgång till blodkärl kan förklara varför försöken med VEGF under 90-talet inte blev en framgång. Intussusceptiv angiogenes är ett oerhört kraftfullt sätt för blodkärl att sprida sig i en vävnad. På mindre än en timme har blodkärlet bildat pelaren som gör det redo att dela på sig, säger han.
Möjligt läkemedel mot malignt melanom
Gruppen kombinerade två metoder, epifluorescens och konfokalmikroskopi, för att kunna visualisera pelarna inuti kärlen i tumörproverna. Med rna-sekvensering har forskarna börjat identifiera faktorer som krävs för att delningen av blodkärl ska ske. Där verkar proteinfamiljen matrix metalloproteinaser (MMP) spela en viktig roll för den uppluckring av blodkärlsväggarna som krävs för att kärl ska kunna dela sig på längden.
MMP-proteiner är en sorts enzym som bryter ned kollagen och får tumörceller att röra sig i den omgivande vävnaden.
– Vi visar att intussusceptiv angiogenes kan bidra till att dottertumörer hos patienter med metastaserad malignt melanom växer till sig. Det finns redan idag läkemedel som hämmar MMP-proteiner. Vi har kunnat se att dessa hindrar att det bildas pelare i metastaser i cellodling. Läkemedlen kan vara en kandidat att ingå i en behandlingsarsenal, där det kan bidra till att metastaser för patienter med malignt melanom hålls tillbaka, säger Max Levin.
I nästa steg kommer gruppen att använda en ny teknik, spatial transciptomics, för att analysera genuttrycket i blodkärlspelare. Målet är att identifiera vilka proteiner och signalvägar som är startsignalen för intussusceptive angiogenes. Parallelllt arbetar gruppen med att identifiera musmodeller för malignt melanom där intussuceptive angiogenes bidrar till tumörtillväxt.
Max Levin, adjungerad universitetslektor vid Göteborgs universitet, onkolog på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, max.levin@wlab.gu.se
– Att god kondition är kopplad till minskad risk för allvarlig covid-19 hos personer med fetma och högt blodtryck stämmer överens med den forskning som finns på andra sjukdomsutfall, som hjärt-kärlsjukdom och vissa cancerformer, säger Amanda Lönn, doktor i Idrottsvetenskap och specialistsjukgymnast inom hjärt- kärlsjukdom.
I studien har forskare på GIH påvisat att personer med god kondition och hälsosamma levnadsvanor i vuxen ålder har koppling till lägre risk för att insjukna i allvarlig covid-19.
Samma orsaker i socioekonomiskt utsatta områden
Studien visade också att låg kondition, högt BMI och rökning förklarade en stor del av den överrisk att insjukna av allvarlig covid-19 som kunde ses hos socioekonomiskt utsatta grupper, det vill säga de med låg utbildning, låg inkomst och arbetaryrken.
– Detta är ett viktigt fynd, då man i många sammanhang gör en förenklad koppling mellan socioekonomi och sjukdomsrisk, utan att närmare studera vad som egentligen är själva orsaken till att ohälsa och sjukdom uppkommer, säger Elin Ekblom Bak, docent i idrottsvetenskap vid GIH.
Studien är baserad på närmare 280 000 män och kvinnor i åldrarna 18–80 år som mellan åren 1992 och 2020 genomfört en hälsoprofilbedömning, som omfattade ett konditionstest på cykel, mätning av vikt, längd, midjemått och blodtryck. De svarade dessutom på frågor om levnadsvanor och hälsoupplevelser.
Resultaten visade att låg kondition, högt BMI och högt midjemått innebar två till tre gånger högre risk för att insjukna i allvarlig covid-19.
Hög stress ökade risken med 36 procent, medan daglig rökning var kopplad till en lägre risk.
Deltagare som insjuknade i allvarlig covid-19 hade en stegvis (slutenvård, intensivvård, död) lägre kondition, ett högre BMI samt fler tidigare kroniska sjukdomar.
Allvarlig covid-19 definierades i studien som antingen slutenvård, intensivvård för eller död i covid-19. Informationen om covid-19 har hämtats ur nationella register.
Fetma + kondition har blivit vanligare
I ytterligare en studie har forskargruppen vid GIH undersökt hur kombinationen av kondition och BMI har förändrats sedan mitten av 1990-talet. Resultaten visar att andelen med både låg kondition och fetma har mer än fördubblats, från 2,1 procent till 5,3 procent. Dessutom har kombinationen av hög kondition och normalvikt minskat från 13,2 procent till 9,3 procent.
– Resultaten belyser det akuta behovet av brett förebyggande arbete för att öka den fysiska aktiviteten, och därmed den framtida motståndskraften för såväl viruspandemier som vanliga livsstilsrelaterade sjukdomar, menar Elin Ekblom Bak.
– Studien är ännu ett bevis på konditionens betydelse för hälsan och hur viktigt det är att testa kondition.
Elin Ekblom Bak, docent i idrottsvetenskap, inriktning folkhälsa och fysisk aktivitet, GIH eline@gih.se
Amanda Lönn, doktor i Idrottsvetenskap och specialistsjukgymnast inom hjärt- kärlsjukdom, GIH, amanda.lonn@gih.se
Så kallad supraledning, där en elektrisk ström transporteras utan några energiförluster, har en enorm potential för många olika applikationer, exempelvis grön teknik. Om man kan få den att fungera vid tillräckligt höga temperaturer kan supraledningen göra det möjligt med till exempel effektiva transporter av förnybar energi över stora avstånd.
Det nuvarande temperaturrekordet ligger på -130 grader Celsius, en temperatur som vid en första anblick kanske inte verkar vara hög, men som ska jämföras med vanliga supraledare som fungerar i temperaturer under -230 grader Celsius.
Konstigt metalltillstånd får sin lösning
Idag är kunskaperna om vanlig supraledning goda, men inom högtemperaturssupraledning finns fortfarande gåtor som väntar på en lösning, och det kan forskningen bidra med. Den nyligen publicerade forskningen fokuserar på den egenskap där förståelsen är lägst – det så kallade ”strange metal”-tillståndet – som förekommer vid temperaturer högre än de som möjliggör supraledning.
Supraledare leder ström extremt bra
Supraledning är ett fenomen inom det fasta tillståndets fysik, och uppträder under en viss kritisk temperatur – i vissa material. Typiskt för ett supraledande material är en oändligt stor elektrisk ledningsförmåga, och att det inte kan innehålla något magnetiskt fält.
Supraledning används främst i supraledande elektromagneter. När man väl har satt igång en ström genom en supraledande krets, varar den utan extern strömkälla så länge kretsen förblir supraledande. Supraledande magneter kan alstra magnetfält på 6 tesla och högre. Så starka magnetfält används till exempel i magnetresonanstomografi, och i partikelacceleratorer som Large Hadron Collider på CERN.
Supraledning upptäcktes år 1911. Vid mätningar av ledningsförmågan av olika metaller vid låga temperaturer upptäckte han att kvicksilver blev supraledande vid en temperatur på 4,2 Kelvin, det vill säga -231,15 (eller 42 grader över den så kallade Absoluta nollpunkten på -273,15 grader Celsius ).
Högtemperatursupraledare är material som är supraledande vid temperaturer över kokpunkten för flytande kväve (−196 °C eller 77 K), det vill säga högre än för vanlig supraledning.
Termen ”högtemperatursupraledare” användes först om gruppen av keramiska kuprat-perovskit-material som upptäcktes 1986 och ledde till nobelpris redan året efter.
– ”Strange metal” är onekligen ett passande namn, då de här materialen verkligen beter sig på ett mycket ovanligt sätt, och det är något av ett mysterium bland forskare. Vårt arbete ger en ny förståelse för fenomenet. Genom nya experiment har vi fått fram viktig ny information om hur ”strange metal”-tillståndet fungerar, säger Floriana Lombardi, professor vid institutionen för mikroteknologi och nanovetenskap på Chalmers.
Temperaturen påverkar hur bra materialet leder elektricitet
”Strange metal”-tillståndet fick sitt namn eftersom metallens beteende när den leder elektricitet är alldeles för enkelt vid en första anblick. I en vanlig metall är det många olika processer som påverkar det elektriska motståndet: elektroner kan kollidera med atomerna i materialet, med föroreningar eller med sig själva, och varje process har ett unikt temperaturberoende. Detta innebär att det totala motståndet blir en komplicerad funktion av temperaturen. I skarp kontrast till detta är motståndet för ”strange metals” en linjär funktion av temperaturen, vilket innebär en rak linje från de lägsta uppnåeliga temperaturerna upp till där materialet smälter.
– Ett så enkelt beteende ser ut att kräva en enkel förklaring baserad på en kraftfull princip. Och för denna typ av kvantmaterial tros principen vara kvantsammanflätning, säger Ulf Gran, biträdande professor vid institutionen för fysik på Chalmers.
Spöklik kvantsammanflätning slås ut av ”laddningsvågor”
Kvantsammanflätning är vad Einstein kallade ”spooky action at a distance” och beskriver ett sätt för elektroner att interagera som inte har någon motsvarighet i klassisk fysik. För att förklara egenskaperna hos ”strange metal”- tillståndet måste alla elektroner vara sammanflätade med varandra. Det leder till en röra av elektroner där det inte längre går att urskilja enskilda partiklar, och som utgör en helt ny form av materia.
Det viktigaste fyndet i forskningsstudien är att forskarna upptäckte vad som i praktiken slår ut ”strange metal”-tillståndet. I högtemperaturssupraledare uppstår laddningsdensitetsvågor (Charge Density Waves, CDW). De är krusningar av elektrisk laddning som genereras av elektronerna i materialets atomstruktur när ”strange metal”-fasen bryts ner.
För att utforska denna koppling använde forskarna prov i nanostorlek av den supraledande metallen yttrium-barium-kopparoxid (YBCO). De satte metallen under dragspänning för att hålla tillbaka laddningsdensitetsvågorna. Detta ledde då till att ”strange metal”-tillståndet återkom. Genom att dra i metallen på detta sätt kunde forskarna alltså expandera ”strange metal”-tillståndet till den region som tidigare dominerades av CDW – vilket därmed gjorde den ”konstiga metallen” ännu konstigare.
Pusselbit för att skapa superledning vid högre temperatur
– De högsta temperaturerna för de supraledande övergångarna har observerats när ”strange metal”- fasen är mer markant. Att förstå denna nya fas av materia är därför av yttersta vikt för att kunna konstruera nya material som uppvisar supraledning vid ännu högre temperaturer, förklarar Floriana Lombardi.
Forskarnas arbete indikerar ett nära samband mellan uppkomsten av laddningsdensitetsvågor och nedbrytningen av ”strange metal”-tillståndet – en potentiellt viktig ledtråd för att förstå det senare fenomenet. Upptäckten kan utgöra ett av de tydligaste bevisen för när kvantmekaniska principer manifesteras på makroskopiska skalor. Resultaten tyder också på en lovande ny forskningsväg, att med hjälp av dragspänning manipulera kvantmaterial.
Bakom resultaten står Eric Wahlberg, Riccardo Arpaia, Edoardo Trabaldo, Ulf Gran, Thilo Bauch och Floriana Lombardi från Chalmers tekniska högskolay, i samarbete med forskare från Politecnico di Milano, University La Sapienza, Brandenburg University of Technology och European Synchrotron facility (ESRF).
Kontakt:
Floriana Lombardi, professor, kvantkomponentfysik, institutionen för mikroteknologi och nanovetenskap, Chalmers tekniska högskola, floriana.lombardi@chalmers.se
Ulf Gran, biträdande professor, avdelningen för subatomär, högenergi- och plasmafysik, institutionen för fysik, Chalmers tekniska högskola, ulf.gran@chalmers.se
Det kan handla om några tiotalet meter, eller ett par hundra meter, till och med någon kilometer. Oavsett hur många meter nattskärrorna rör sig vertikalt gör de det nästan hela tiden.
– Det är tvärtemot den traditionella uppfattningen att flyttfåglar likt linjeflyg stiger till en specifik höjd som de sedan upprätthåller under större delen av flygningen, säger Gabriel Norevik, biolog vid Lunds universitet och den som lett studien.
Nattskärrornas flyghöjd mättes från Sahara till Sverige
Forskarna vet inte varför nattskärrorna byter flyghöjd regelbundet, men de tolkar det som kontinuerliga justeringar och anpassningar till förändrade vind- och temperaturförhållanden. Alternativt att fåglarna aktivt söker optimala flygförhållanden genom att leta på olika höjder.
Fåglarna verkar inte ha förmåga att tolka flygförhållanden på höjder som väsentligt avviker från höjden de befinner sig på, enligt Gabriel Norevik.
Forskarna har hämtat all information från små dataloggar som väger cirka två gram och som varit fästa på nattskärrorna i ett år. Loggarna har således registrerat data både på hösten när nattskärrorna flyttar till övervintringsområdena söder om Sahara och när de på våren flyttar tillbaka till häckningsplatserna i norra Europa.
Fåglarna flaxar både när de stiger och sjunker
Förutom att mäta flyghöjd har loggarna registrerat hur aktiva fåglarna varit med sina vingar och om de flaxat eller glidflugit. Loggarna visar att fåglarna ofta slagit med vingarna även då de gått ner i höjd.
Tills nu har aktiv flygning där fåglar flaxar med vingarna förknippats med hög energiåtgång och glidflykt som något som sparar energi.
– Detta hade jag inte kunnat föreställa mig. Men kanske är det lite som när man cyklar, oavsett om man trampar eller inte så går det lättare i nedförsbacke, säger Gabriel Norevik.
Vetenskaplig artikel:
Flight altitude dynamics of migrating European nightjars across regions and seasons, Journal of Experimental Biology
Bilderna är medvetet förnedrande. Den unge mannen sitter på golvet i en lägenhet påtvingad typiska ”kvinnokläder”.
Det var i april 2020 som rapparen Nils Grönberg, med artistnamnet Einár, kidnappades av flera män från olika kriminella gäng. Bilderna och filmerna användes för att pressa artisten på pengar. När han inte betalade publicerades såväl stillbilder som videor på sociala medier. Flera av kommentarerna anspelade på brister i mod och manlighet.
… satt och grät som en kahbe.
Han vågar it ens göra motstånd ha.
Einár återupprättade sin manlighet i rappen
Kort efter kidnappningen släppte Einár ett nytt album, Unge med mycket energi. På titellåten försökte han återupprätta den manlighet som kidnapparna ville förminska.
Och alla som snackar skit, ni vet själv att jag är man
Om man klarar nåt sånt där är man långt ifrån en fjant, ey
Jag står ändå kvar, jag är lejon, du är lamm, ey
I slutet av oktober sköts Einár till döds av okända gärningsmän.
Gängen kompenserar med hård manlighet
Inom gängforskningen finns flera begrepp för att beskriva den syn på manlighet som finns i gängmiljöer; ”hypermaskulinitet”, ”machismo”, ”protestmaskulinitet”. Jari Kuosmanen, nyligen pensionerad professor i socialt arbete vid Göteborgs universitet, föredrar begreppet ”kompensatorisk manlighet”. Det fokuserar mer på en dynamisk process än på ett tillstånd.
– Det är inte vem som helst som ansluter sig till gängen; det är killar som hamnar utanför tidigt på grund av familje- eller skolförhållanden och söker sig till gängen som de uppfattar som sin nya familj. Där skapar de kompensatoriska manliga strategier för att komma till vissa positioner – både i gänget och i samhället.
Vad är det som ska kompenseras?
– Många män med maktställning i samhället är socialt framgångsrika med goda ekonomiska resurser. Positionen är också kopplad till fysiska egenskaper och kapacitet, som ger makt och status. De här killarna har inte detta, utan kompenserar med hjälp av sina fysiska företräden, hård manlig karaktär och våld. Med hjälp av dessa resurser skaffar de sig tillhörigheter och lyxvaror som speglar institutionell makt och ekonomisk status.
Jari Kuosmanen började studera manlighet och maskulinitet för över trettio år sedan när han forskade om prostitution. Därefter intervjuade han finska män som flyttade till Sverige, bland annat om deras relation till manlighet. Den senaste tiden har han studerat män i gängkriminalitet.
Kriminella gäng hyllar ”ledare” och ”soldater”
I boken Bland bröder och fiender har han och två kollegor intervjuat 20 män som har velat lämna sin kriminella bana och gängen, samt 40 personer som arbetar i myndigheter och frivilligorganisationer med dessa män. Han beskriver de manliga ideal som finns hos gängen som dubbla. Dels finns de värden som gärna lyfts fram av gängen, som broderskap och lojalitet. Dels finns den hårdare, auktoritära manligheten – som inte sällan bidrar till att bröder blir varandras fiender.
– Vi har tittat på vilka manligheter som uppskattas i gängen. Det är ”ledaren”, han som kan hålla ihop en grupp, och det är ”soldaten”, framför allt nu när det är krig mellan olika grupper. Att ha skjutit ihjäl någon gör att man stiger på farlighetsskalan och närmar sig de mest åtråvärda manliga positionerna i dessa sfärer.
Måste försvara sitt anseende
I en sådan miljö är du en riktig man om du kan försvara dina rättigheter och ditt anseende. Svarar du inte på en oförrätt så har du förlorat kampen som råder både mellan individer och olika grupperingar.
De som tillhör kriminella gäng är nästan uteslutande män. I den miljön har våldsbrotten, framför allt skjutningar, ökat kraftigt. I samhället i stort har däremot unga mäns brottslighet minskat, enligt forskning från Stockholms universitet. En förklaring som har lyfts fram är förändrade mansnormer, att det aggressiva beteendet inte längre betraktas som lika rimligt och attraktivt hos det stora flertalet.
Hur kan man påverka värderingarna hos gängmedlemmar?
– Normer och värderingar är viktiga. Det visar till exempel forskning i Colombia där det är naturligt att göra ”karriär” i gäng. Men det gäller inte för pojkar i starkt katolska familjer, där föräldrarna aktivt tar avstånd från kriminalitet och gäng. Det är inte bara normer som bidrar till denna positiva utveckling, utan framförallt att föräldrarna visar på faktiska möjligheter att skapa ett annat liv.
Gangsterrap gör reklam för våldsam livsstil
Den som vill förändra sin manlighet mot mjukare former i gängmiljön får inget stöd av gangsterrappen, som har blivit allt populärare – bland annat genom Einár och hans kidnappare: två av de som dömdes för kidnappningen är också kända rapartister.
– En viss typ av gangsterrap är ju positiv reklam för den här livsstilen, men hur mycket den påverkar viljan att ansluta sig till, eller ingå i ett gäng, borde det forskas mer om.
Att förmå män i gängmiljö att ta till sig en annan slags manlighet kan också innebära en risk, menar Jari Kuosmanen, eftersom det kan vara livsfarligt att visa sig svag i en miljö där just karaktärsstyrkan och våldskapitalet är centrala värden.
Omvärdering av manliga ideal kan motverka gängkriminaliteten
– Alla avhopparverksamhet borde arbete med att omforma och nyansera de manligheter som männen utvecklat i dessa hårda kriminella miljöer. Men det känns som att det finns både ointresse och motstånd i Sverige att arbeta med den manliga identiteten – även om kriminalitet och framförallt gängkriminalitet är främst manliga domäner.
Anna Hedlund, forskare i socialantropologi vid Lunds universitet, publicerade tidigare i år studien ”Ingen förtjänar att dö”. Studien är baserad på djupintervjuer med sex personer i Malmö som befinner sig i en kriminell miljö. Även om syftet inte var att studera maskulinitet så var det ett tema som stack ut i nästan alla intervjuer. Det handlar bland annat om föreställningar om mäns maskulinitet kopplat till vapen, spänning och våld.
– Många lyfter fram att det är viktigt att ha attityd och skaffa sig ett våldskapital, säger Anna Hedlund.
Gängmedlemmarna vågar inte prata om hur de mår
I samtalen med Anna Hedlund kunde många prata om att de har ångest och mår dåligt, men det är inget som de pratar öppet om inom gänget.
– Där ska de ha den här tuffa attityden och vara avstängda känslomässigt, säger Anna Hedlund.
Anna Hedlund har fortsatt att intervjua personer i den här miljön; denna gång pratar hon även med yngre killar som inte ingår i ett gäng men befinner sig i riskzonen. Flera av dem håller på med musik, och där är det kommersiellt gångbart att sprida en viss bild.
Musiken romantiserar vapen och våld
– Det är många unga som hittar på allt möjligt för att det säljer, men det är oroväckande att det finns det här romantiserandet kring vapen och våld.
Ett annat ämne som kommer fram i nästan alla Anna Hedlunds intervjuer är heder. Vikten av att inte tappa ansiktet, att det skulle vara värre än de handlingar man begår.
– Vad det innebär är något som jag kommer att titta närmare på nu, säger hon.
Anna Hedlund har genomfört ungefär 40 intervjuer och studien ska vara färdig i början på nästa år.
Text: Johan Frisk på uppdrag av forskning.se
Varje år dör 8 000 svenskar i sepsis, det som tidigare kallades blodförgiftning. Att upptäcka tillståndet tidigt är avgörande, eftersom risken för komplikationer och dödsfall ökar för varje timme som går. Ungefär en tredjedel av de patienter som vårdas inom intensivvården utvecklar sepsis och dödligheten är hög. Om merparten av dessa patienter kunde identifieras någon eller några timmar tidigare än vad som är möjligt idag skulle hundratals liv kunna räddas varje år, bara i Sverige.
Snabbare diagnos med algoritm
Forskare vid Uppsala universitet har utvecklat en algoritm som kan förutspå risken för att en intensivvårdspatient ska drabbas av sepsis flera timmar innan tillståndet kan diagnosticeras med de så kallade Sepsis-3-kriterierna som idag används inom vården.
Algoritmen har utvecklats genom att undersöka befintliga data för ett stort antal patienter. Eftersom Sepsis-3-kriterierna uteslutande baseras på data kan diagnosen sättas i efterhand och det går att avgöra vid vilken tidpunkt tillståndet utvecklades, oavsett om vården upptäckt det eller inte.
Sepsis – ett livshotande tillstånd
Sepsis innebär att en infektion påverkar hela kroppen och gör att viktiga organ som hjärtat, lungorna, hjärnan och njurarna inte fungerar som de ska. Ibland kan även en lindrig infektion utvecklas till ett allvarligt tillstånd. Den som drabbas känner sig oftast mycket sjuk och har svårt att klara sig själv. Symtomen kommer ofta plötsligt. Ibland på några timmar.
Vanliga symtom:
Frossa
Feber
Svårt att andas
Förvirring
Diarré eller kräkningar
Kraftig magvärk, eller ont i rygg, muskler eller leder
Muskelsvaghet (framför hos äldre)
Man har inte alla symtom, men ju fler symtom desto större sannolikhet för sepsis. Feber är vanligt, men alla får inte det.
Med hjälp av statistiska metoder som kallas maskininlärning har en del av datan använts för att undersöka sambandet mellan ett antal variablers utveckling över tid och utvecklingen av sepsis. Baserat på dessa samband har ett antal matematiska modeller (algoritmer) arbetats fram. Den algoritm som fungerade bäst i utvecklingsarbetet utvärderades sedan i data som algoritmen inte tidigare sett, för att bekräfta träffsäkerheten.
Algoritmen är utformad för att integreras med elektroniska journalsystem och baseras på fyra timmars information om 20 variabler som rutinmässigt samlas in för intensivvårdspatienter. Utvecklingen har skett i samarbete med medicinsk expertis för att säkerställa att den kommer att kunna användas i praktiken, utan att kräva någon extra insamling av information eller provtagning än den som redan görs på kliniken.
Den kliniska effekten var lika bra för temocillin som för standardbehandlingen med cefotaxim, och även biverkningarna var likvärdiga. Att temocillin visade sig vara snällare mot bakteriefloran i tarmen innebär att det skulle kunna finnas fördelar för både patienter och samhället i stort att börja använda detta bortglömda antibiotikum mot svårare urinvägsinfektioner.
– Konsekvensen är att man får mindre selektion av resistenta bakterier i sjukhusmiljön, vilket kan bidra till att minska sjukhusrelaterade infektioner med resistenta bakterier, säger Håkan Hanberger.
Alternativ antibiotikabehandling mot resistenta bakterier
En stor del av den normala bakteriefloran i tarmen består av bakteriearten Escherichia coli (E. coli). Men om bakterierna hamnar på fel ställe i kroppen, som i blodet eller urinvägarna, kan de göra oss mycket sjuka. E. coli är till exempel den vanligaste orsaken till urinvägsinfektioner. Ofta går infektionen att behandla med antibiotikatabletter. Men del personer blir så sjuka att de behöver läggas in på sjukhus och behandlas med antibiotika direkt i blodet.
– Vid en intravenös antibiotikabehandling har standardbehandlingen länge varit cefotaxim. Men med tiden har fler och fler av bakterierna blivit okänsliga mot detta antibiotikum, både i Sverige och resten av världen. Därför finns det behov av ett alternativ till cefotaxim, säger Håkan Hanberger, professor vid Linköpings universitet och överläkare på infektionskliniken på Universitetssjukhuset i Linköping, medicinskt ansvarig för studien.
Temocillin ger mindre resistens
På uppdrag av regeringen har Folkhälsomyndigheten studerat hur redan existerande antibiotika kan användas på bästa sätt. Forskarna i studien har undersökt temocillin, som tillhör penicillingruppen, vilket är ett antibiotikum som funnits i flera årtionden. Det används i några andra europeiska länder, men marknadsförs inte i Sverige.
Temocillin är verksamt mot just E. coli och andra tarmbakterier som kan ge urinvägsinfektion. Det är positivt att temocillin inte slår brett mot en stor mängd olika bakterietyper. Det minskar risken att behandlingen slår ut den normala tarmfloran. Forskarna ville undersöka om temocillin ledde till mindre resistens i tarmens bakterier jämfört med standardbehandlingen cefotaxim.
Studien gjordes på 152 patienter med urinvägsinfektion med feber, även kallat njurbäckeninflammation, som krävde intravenös antibiotikabehandling.
– I gruppen som behandlades med temocillin ser vi tydligt mindre störningar av tarmfloran. Det beror främst på att temocillin ger mindre selektion av resistenta tarmbakterier, säger Charlotta Edlund, professor i mikrobiologi och sakkunnig utredare på Folkhälsomyndigheten.
Klimatkompensation innebär enkelt uttryckt att ett utsläpp av växthusgaser på ett ställe, kompenseras med en klimatpositiv insats på ett annat.
En sådan klimatpositiv insats kan till exempel vara pengar till bygge av en vindkraftpark som ersätter kolkraft, eller kanske att hjälpa till med att plantera skog som tar upp koldioxid ur luften – och kan utgöra en så kallad kolsänka.
Den mesta klimatkompensationen utförs av västerländska aktörer via projekt i utvecklingsländer i Afrika och Asien. Och klimatkompensation har varit en viktig del av marknadsföringen för många företag under några år. ”Vi kompenserar fullt ut och har nollnettoutsläpp”, kan det heta.
Nyplanterad skog kan utgöra kolsänka, men ingen vet hur länge träden får stå kvar.
Men fungerar det att klimatkompensera bort koldioxiden?
Frågan är komplex, och den har flera svar. Det finns två förhållningssätt:
De som talar emot menar att klimatkompensation tar fokus från det viktigaste: att minska de totala utsläppen av växthusgaser till atmosfären. Och föder tanken att det går bra att fortsätta som vanligt, om man kompenserar för utsläppen.
De som talar för klimatkompensation håller med om att vi måste få ner utsläppen, men att kompensationsprojekten är ett viktigt verktyg i det arbetet.
Det är inte svårt att hitta forskare som är tveksamma till hela idén om klimatkompensation.
– Tiden kan ha sprungit ifrån själva idén om att kompensera för våra utsläpp, säger Eva Lövbrand, som är biträdande professor vid Tema Miljöförändring vid Linköpings universitet.
”Vi måste minska de faktiska utsläppen”
Begreppet nettoutsläpp står för skillnaden mellan de klimatutsläpp man faktiskt gör och de man kompenserar.
– Frågan är om vi har råd eller tid att kompensera. Fenomenet har lite spelat ut sin roll. Vi står vid ett vägskäl, där idén om nettoutsläpp kan leda fel. De rika länderna måste gå igenom en strukturomvandling för att långsiktigt minska klimatutsläppen inom alla samhällssektorer. Vi kan inte köpa oss fria från omställningen till ett fossilfritt samhälle, säger Eva Lövbrand.
– Klimatkompensation som idé härstammar från 1990-talet då vi trodde att vi hade mer tid på oss.
Det här är invändningar som Eva Lövbrand grundar på det kalla faktum att vi med dagens utsläppstakt kommer att missa målet från Parisavtalet grovt, det vill säga att hålla den globala uppvärmningen under 1,5 grader. Detta enligt den senaste rapporten från FN:s klimatpanel IPCC.
Ett status quo – det vill säga om koldioxidutsläppen från min flygresa sugs upp av skogsplantering någonstans i Afrika – är det inte mycket vunnet med längre, menar hon.
Så vad ska vi göra för att nå klimatmålen?
– Vi måste alla hjälpas åt att få ner de globala utsläppen. Klimatkompensation leder bort från det målet, och får oss att tro att någon annan kan minska utsläppen åt oss, säger Eva Lövbrand.
Det finns några grundläggande krav på de projekt som ska kompensera för våra utsläpp:
De måste bidra med en nytta som inte hade blivit till annars. Om man exempelvis investerar i vindkraft i Indien som skulle ha byggts i alla fall så har man inte åstadkommit någon förändring.
Kan vi flyga till sol och värme, utan att bidra till ökade koldioxidutsläpp?
För det andra ska inte ett klimatkompenseringsprojekt ”läcka”. Läckage innebär ungefär att de utsläpp man äger sig förhindra uppstår någon annanstans istället. Om man till exempel planterar skog på gammal betesmark så kan det leda till att betet bara flyttar, och att ett annat skogsområde försvinner.
Det tredje kravet handlar om varaktigheten. En nyplanterad skog fungerar som en kolsänka eftersom de växande träden tar upp koldioxid från luften. Men ingen kan garantera hur länge träden får stå kvar. Och varje nytt träd blir då i princip bara ett sätt att flytta utsläppen framåt i tiden.
Plantering av skog osäker koldioxidsänka
Madelene Ostwald, som forskar kring skog och markanvändning på Chalmers i Göteborg, kan ge exempel på flera skogsprojekt från Afrika och Asien som har visat upp stora brister i alla de här tre avseendena, och det är svårt att beräkna de exakta vinsterna i form av minskade utsläpp från ett projekt, eftersom osäkerheterna i beräkningarna är många.
– Så länge man driver projekten enbart med målet att få bort kol så blir det fel. Ingen av de människor som är lokalt direkt berörda har just det som motivation. Det måste till något annat, till exempel att det ger mer mat, eller högre inkomst. I projekt som funkar finns det sådana vinster.
– Det finns massor man kan göra som privatperson i stället för att klimatkompensera. Att inte flyga, att minska sin köttkonsumtion, satsa på elbil och mycket annat, säger Madelene Ostwald.
Nollnettoutsläpp och klimatneutral – vad innebär begreppen?
Nettoutsläpp är skillnaden mellan de utsläpp man faktiskt gör och det man gör för att minska utsläppen.
Bruttoutsläpp: de faktiska utsläppet av växthusgaser.
Nollnettoutsläpp: Om man till exempel släpper ut 1000 ton koldioxid på en bilresa och planterar träd som binder upp 1000 ton koldioxid blir det 1000-1000=0.
Klimatneutral används ofta synonymt med nollnettoutsläpp, men betyder egentligen att en person, företag eller produkt inte åstadkommer någon klimatpåverkan överhuvudtaget. Då räknas förutom växthusgaser, också biogeofysiska effekter – exempelvis att skogsplantering gör jordytan mörkare och därmed sämre på att reflektera solens strålning.
Klimatpositiv: används för en person eller ett företag som klimatkompenserar för mer än 100 procent av sina utsläpp. Det kan misstolkas som att en en så kallad klimatpositiv produkt per automatik är bra för klimatet, trots att den ger höga bruttoutsläpp av växthusgaser.
Kolsänka: När upptaget av koldioxid i träd och mark är större än den mängd växthusgaser som avges (på grund av till exempel avskogning, skogsbränder eller naturlig nedbrytning).
Negativa utsläpp kallas det när man med hjälp av teknik tar upp mer koldioxid från atmosfären, än man släpper ut. Exempel på negativa utsläppstekniker är skogsplantering, koldioxidinlagring från biobränsle (Bio-CCS) och infångning av koldioxid från luften (DAC).
Klimatkompensation som affärsidé
Det krävs en grundlig dokumentation och granskning för att certifiera projekt för klimatkompensering, så att den som betalar ska veta att det håller vad det utlovar. Och det är erkänt svårt att mäta effekterna.
Men klimatkompensation har trots de här svårigheterna blivit allt viktigare för företag som gör anspråk på att ta klimatfrågan på allvar, snarare än för enskilda konsumenter. Det säger Kenneth Möllersten, forskare på IVL Svenska Miljöinstitutet.
– Just nu är det en stor och snabbt växande efterfrågan på projekt från större företag, säger han.
Det handlar då inte i första hand om att locka konsumenter att köpa enskilda ”klimatsmarta” produkter, utan om företag som vill minska klimatpåverkan från hela sin verksamhet enligt klimatmålen.
Företag luddiga om sin klimatkompensation
– Men det gäller att veta vad de klimatkompenserande företagen pratar om, säger Kenneth Möllersten.
Företagen borde kommunicera vad man faktiskt har för utsläpp, hur mycket man klimatkompenserar och vad men klimatkompenserar med.
Det finns ingen gemensam term. Vad betyder det exakt att man kompenserar? Vilka växthusgaser handlar det om? vilka utsläpp? är det kompensationsprojekt med hög kvalitet eller är de mer tveksamma? kompenserar man bara eller jobbar man hårt med att få ned de egna utsläppen och kompenserar ovanpå det?
– Man borde berätta mer, och bli mer transparent, tycker jag.
Minska de egna utsläppen är grejen
Att handla second hand spar på klimatutsläpp.
Samtidigt har regelverken för hur bra projekt ska utformas och certifieras blivit allt mer standardiserade, säger Kenneth Möllersten.
Kritiken mot klimatkompensation har i grunden två skilda utgångspunkter. För det första handlar det om osäkerheten i vad projekten åstadkommer, eller att de påverkar lokalbefolkningen negativt.
– Det andra är att de i värsta fall fungerar som ett sätt att glömma att vi faktiskt måste minska de egna utsläppen radikalt, och inte bara ”kompensera bort” vår konsumtion.
– Det finns trots allt många projekt som fungerar bra, säger Kenneth Möllersten. Jag har själv arbetat med flera.
Spisar sparade bränsle och arbete
Ett exempel på bra klimatkompensering är införandet av effektiva ved- och träkolspisar i länder som Zambia och Malawi, menar Kenneth Möllersten.
– De här spisarna ersätter matlagning över öppen eld, och spar både bränsle och arbete. Det är insatser som aldrig skulle genomförts utan pengar för klimatkompensation.
Och även Kenneth Möllersten betonar att klimatkompensation inte ersätter verkliga nedskärningar av de totala utsläppen, men att klimatkompensation är ett sätt för företagen att driva på utvecklingen.
– Problemet med Parisavtalet är att ambitionerna på lång sikt är bra – att vi ska hålla uppvärmningen till 1,5-grader – men konkreta åtgärder i närtid alltför låga. Ländernas åtaganden under de kommande åren räcker inte till.
Hur ska man då tänka när man själv handlar mat eller planerar sin semester?
Madelene Ostwald på Chalmers vill inte ge några råd mer än att man ska tänka på hur det man köper är tillverkat och transporterat.
– I dagsläget anser jag att det är dumt att prata om kompensation – det leder fel och tar fokus från det som är viktigt, nämligen att få ner de fossila utsläppen, säger hon.
Klimatkompensation – vem hittade på det?
I Kyotoprotokollet (avtal inom ramen för FN:s klimatkonvention från 1997) finns ett begrepp som förkortas CDM, Clean Development Mechanism. Det innebär i korthet att företag i rika länder i väst kan investera i klimatvänliga åtgärder i utvecklingsländer. Och räkna in de utsläppsminskningar som blir resultatet satsningen – som kompensation för sina egna utsläpp.
Efter hand har systemet under FN:s kontroll kompletterats med ett frivilligt system där oberoende organisationer certifierar de klimatvänliga projekten, det vill säga, ser till att de verkligen utförs som det är sagt, och att de har utlovad effekt. Några av de mer etablerade certifieringarna är Gold Standard, VCS, Plan Vivo med flera.
Övergången från Kyotoprotokollet till Parisavtalet 2015, innebär en ny situation för klimatkompensation. Parisavtalet ersätter CDM med en överenskommelse som gör det möjligt för alla länder att samarbeta om utsläppsminskningar. Och att alla länder, också utvecklingsländer sätter mål för hur de ska bidra till minskade utsläpp. Det innebär att det blir svårare för aktörer i rika länder att använda projekt i fattigare länder för att kompensera utsläpp, när också de fattigare länderna har ett eget intresse av att tillgodoräkna sig utsläppsminskningar.
Text: Tomas Lindblad på uppdrag av forskning.se
Mossdjur finns idag i de flesta vattenmiljöer och bildar alltid kolonier, mellan en centimeter och en meter stora. De mossdjur som vi människor oftast kommer i kontakt med bildar nätliknande kolonier på ytan av stenar, musselskal, tångruskor eller på båtars skrov.
Världens hittills äldsta fossil av mossdjur har nu hittats i en studie där forskare från Naturhistoriska riksmuseet har deltagit.
De nya millimeterstora fynden av arten Protomelission gatehousei från Kina och Australien kommer från tidig kambrium (cirka 515 miljoner år sedan). Detta betyder att Protomelission nästan är 35 miljoner år äldre än de hittills kända mossdjuren.
Geologisk period
En geologisk tidsskala är en sammanställning av den tid som har förflutit sedan jorden skapades fram tills idag. Man delar in tiden i eoner, eror, och perioder. Den geologiska perioden under eonen Fanerozoikum, från cirka 540 miljoner år sedan tills idag, delas in i följande tidsåldrar. Periodererna är baserade på rik förekomst av olika typer av fossil i olika lagerföljder.
Period
Miljoner
år sedan
Kvartär
2,6–0,0
Neogen
23–2,6
Paleogen
66–23
Krita
145–66
Jura
201–145
Trias
252–201
Perm
299–252
Karbon
359–299
Devon
419–359
Silur
444–419
Ordovicium
485–444
Kambrium
541–485
Källa: Wikipedia
– För första gången kan vi visa att mossdjuren inte alls är några senkomlingar i världshaven, berättar Christian Skovsted, forskaren vid Naturhistoriska riksmuseet. De utvecklades under kambrium, precis som alla andra djurgrupper och inte under ordovicium som man tidigare trott. Dessutom visar fynden att de redan då hade utvecklat den kolonibildande form som har gjort mossdjuren till ett av de mest framgångsrika djuren i havet och ett gissel för båtägare.
Äldre fossila mossdjur upptäcktes av en slump
Yngre fossila mossdjur är däremot vanliga eftersom många av dem haft ett hårt kalkskelett.
– Det är just för att mossdjurens fossil är så vanliga från senare epoker som vi forskare har förundrats över att de inte hittats från kambrium förrän nu, säger Christian Skovsted.
Genombrottet i forskningen kom delvis genom en slump. Artikelns försteförfattare, Zhiliang Zhang från Xi’an i Kina, hittade ett av de avgörande exemplaren under arbetet med ett helt annat forskningsprojekt.
– Jag blev direkt intresserad av det här fossilet när Zhiliang visade mig bilderna, berättar Christian Skovsted. Likheterna med mossdjuren var slående.
Protomelission var ett primitivt mossdjur där alla individer var ganska lika varandra. Kolonin blev bara några millimeter lång och liknade ett blad som stod rakt upp på havsbotten. Kolonins form och utförande liknar andra tidiga mossdjur, men det verkar inte som att skalet var förkalkat. Istället bestod det av proteiner och var ganska mjukt.
Tidiga mossdjur saknade hårt kalkskal
– Anledningen till att vi aldrig hittat några kambriska mossdjur förut är att de tidigaste arterna inte hade ett hårt skal av kalk. Det är tack vare väldigt speciella kemiska förutsättningar på fyndplatserna i Kina och Australien som vi har kunnat hitta de hittills äldsta mossdjuren, fortsätter Christian Skovsted.
Forskarna kan nu passa in mossdjuren bättre i evolutionen. Det står klart att de utvecklades samtidigt som alla andra av dagens djurgrupper under den relativt korta period på 20 miljoner år som kallas för den kambriska explosionen. Men det var senare, under ordovicium, som mossdjuren utvecklade förmågan att binda kalk i sitt skal.
Det sammanfaller i tid med ett uppsving bland många andra kalkskaliga djur under ordovicium. Med Protomelission intar alltså mossdjuren sin rättmätiga plats bland de andra djurgrupperna och vi kan nu börja förstå hur de utvecklade sin unika ekologiska nisch.
Mossdjuren lever på plankton
Numera lever mossdjur i de flesta vattenmiljöer, både i havet och i sötvatten. De bildar alltid välorganiserade kolonier där många mikroskopiska individer bygger upp en större struktur. Utöver nätliknande kolonier på stenar och båtar bildar andra arter buskliknande kolonier som kan likna träd eller små koraller.
Mossdjuren lever av att filtrera ut plankton och annan näring från vattnet med en tentakelförsedd arm, kallad lofofor. I en koloni har andra renhållningen, fortplantningen eller skyddar kolonin från angrepp. Efter ordovicium är mossdjuren vanliga som fossil eftersom många av dem har ett hårt kalkskelett och har bland annat bidragit till att bygga upp korallrev.
– Det är nu effekterna skulle visa sig, men vi har relativt låga nivåer, förutsatt att deltavarianten utsöndras i avföring lika mycket som de andra varianterna, säger Heléne Norder.
Hon är adjungerad professor i mikrobiologi vid avdelningen för infektionssjukdomar på Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, och mikrobiolog på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
Mäter mängden coronavirus i avloppsvatten
Hon leder den grupp virologer vid universitetets institution för biomedicin som sedan februari i fjol undersöker förekomsten av sars-cov-2 i avloppsvatten. De arbetar tillsammans med kommunägda Gryaab. Företaget hanterar avloppsvatten i Göteborg med kranskommuner, och skickar ett prov per vecka bestående av samlade dagsprover till forskarna.
Folkhälsomyndighetens tog bort föreskrifter, råd och rekommendationer riktade mot verksamheter den 29 september 2021. De prover forskarna fick veckan därpå visade inga höjda virusnivåer. Tvärtom var noteringen då nere på årslägsta.
Vattenprover visar nedgång av sars-cov-2
De två efterföljande veckorna steg halterna något, medan den senaste omgången prover visar på viss nedgång. Nuvarande nivå är jämförbart med mitten av augusti. Då hade det dock varit en obruten svit av successiv uppgång sedan halvårsskiftet.
– Efter det har det inte enbart fortsatt uppåt, vilket är väldigt skönt, konstaterar Heléne Norder.
Forskargruppen rapporterar löpande sina resultat till vårdgivare och smittskydd i Västra Götalandsregionen. Ökad virusförekomst i avloppsvattnet, och därmed ökad sjukdomsförekomst i samhället, har tidigare under pandemin kunnat förutsäga belastningstoppar i vården.
Virushalter i avloppsvatten ger en bild av smittläget
Situationen har dock förändrats med stigande andel vaccinerade, som inte behöver vård i samma utsträckning om de blir smittade och sjuka i covid-19. Mätningarna av virushalter i avloppsvatten ger en bild av virusförekomst och smittläge, men säger inget om hur allvarlig sjuka folk är.
Kontakt:
Heléne Norder, adjungerad professor i mikrobiologi vid avdelningen för infektionssjukdomar på Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, och mikrobiolog på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, helen.norder@gu.se
Hälften av patienterna uppgav sig ha mild smärta eller obehag från sin rotfyllda tand under uppföljningstiden (upp till tre år) men trots detta var alltså det stora flertalet nöjda. De ångrade inte sitt val att låta rotbehandla i stället för att låta dra ut tanden.
När en tand rotfylls beror det ofta på att dess inre mjuka vävnad, pulpan, inflammerats eller infekterats. Rotbehandlingen genomförs i olika steg, vid flera tillfällen. Mjukdelar avlägsnas, och rotkanalerna fylls slutligen med en kombination av naturligt gummi och en slags cement.
Rotbehandling är fortfarande en vanlig och nödvändig åtgärd, trots en allmänt god tandhälsa. I Sverige, liksom i de flesta länder, utförs de flesta rotbehandlingar av allmänpraktiserande tandläkare – både inom folktandvård eller privat tandvård.
Kindtänder extra svåra att rotfylla
I flera av delstudierna analyserades data om en grupp patienter, inledningsvis 243 personer, som alla påbörjade rotbehandling på någon av de tjugo folktandvårdsklinikerna i regionen. Patienterna följdes sedan under ett till tre år.
De flesta rotbehandlingarna som studerades startades i samband med tandvärk på tänder med karies och stora fyllningar, och avslutades med rotfyllning inom ett år. Undantag var kindtänder där bara drygt hälften nådde målet med en rotfyllning. Istället fick många kindtänder dras ut.
– Det förefaller vara svårare att få ett bra resultat vid behandling av kindtänderna trots investerad tid och resurser. Rotbehandling är komplicerat. Man jobbar på tandens insida där man inte ser något, och är det längre bak i munnen blir det svårare, säger Emma Wigsten ,disputerad vid institutionen för odontologi på Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet och fortsätter:
– Rotbehandlingar av kindtänder medför betydligt större utmaningar än övriga tandgrupper. Det kan därför vara angeläget att undersöka om rotbehandlingar av kindtänder i större utsträckning skulle utföras av tandläkare specialiserade på rotbehandling.
Bättre hälsa efter rotbehandling
I sitt avhandlingsarbete har tandläkare Emma Wigsten studerat olika aspekter av rotbehandlingar som utförs i svensk allmäntandvård, med Folktandvården i Västra Götaland som bas.
I ytterligare en delstudie av 85 patienter på sex folktandvårdskliniker i Västra Götalandsregionen, som antingen påbörjade rotbehandling eller fick en tand borttagen. Hos gruppen som inledde rotbehandling sågs en något förbättrad hälsorelaterad livskvalitet, men inte hos dem som fick tanden utdragen.
– Studierna visar att patienternas livskvalitet påverkades positivt av rotbehandling. Däremot är det oklart om behandlingen är kostnadseffektiv i jämförelse med att ta bort tanden, vilket särskilt gäller för kindtänderna, avslutar Emma Wigsten.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
