På vintern sitter bina tätt tillsammans som i en boll för att gemensamt skydda sig mot kylan. En Klimatförändringarna kan störa honungsbinas övervintringsstrategier i nordliga klimat, tror forskare vid Högskolan i Skövde.
Under vintern sitter bina tätt tillsammans som i en boll, så kallade vinterklot. Drottningen sitter i mitten och arbetsbina roterar för att turas om att sitta ytterst. Temperaturen kan ligga på ca 20 grader i mitten även om det är minus 20 grader ute. För att hålla värmen äter bina fodret eller honungen för att få energi till att värma sig.
Forskare vid högskolan och djurparken Nordens ark i x har
Honungsbin har minskat på flera håll runt om i världen och vintern i nordliga klimat är en utmaning för hela bikolonins överlevnad.
– I kalla klimat är vintern en flaskhals för honungsbin och det är viktigt att få en grundlig förståelse för bikoloniernas förmåga att överleva kyla och hur de skyddar sig vid lägre temperaturer, säger Sonja Leidenberger lektor i biovetenskap vid Högskolan i Skövde.
Det pågår för närvarande flera forskningsstudier med bin i fokus på Högskolan i Skövde. Forskare har i samarbete med Nordens Ark studerat viktminskning vintertid hos olika underarter av honungsbiet, bland annat det inhemska nordiska honungsbiet.
I den här studien har vi undersökt hur mycket 32 kolonier med fyra olika underarter av honungsbin fördelat på två bigårdar, en vid Uddevalla och en vid Nordens Ark, minskade i vikt under en vinter. Vid båda bigårdarna finns väderstationer som registrerade både vind och temperatur med fem minuters intervall
Viktminskningen i bikolonierna var i allmänhet låg och ungefär lika stor som hos sydligare bikolonier. Att det va så beror på att mätningarna gjordes under exceptionellt milda vintrar, menar forskarna. Och att det behövs ytterligare studier för att kartlägga de effekter klimatförändringar kan få på honungsbins överlevnad.
Bin strategier för att klara kallt klimat
Sedan tidigare vet man att det europeiska honungsbiet har utvecklat olika strategier för att klara det kalla klimatet. Det handlar bland annat om möjlighet att påverka kroppstemperatur, långsiktig resurslagring och maximering av reproduktiv förmåga. Binas förmåga att överleva vintern beror på flera olika saker.
– De kan skapa ett isolerande och roterande lager av bin vid ytterkanten av vinterklotet som bina skapar och bina kan även stå för endotermisk värmeproduktion. Andra viktiga överlevnadsfaktorer är hur bikupan är isolerad, hur mycket honung bina samlat in under sommaren och förekomsten av kvalster.
Utifrån väderdata och viktmätningar utvecklade forskarna tre modelleringsmetoder och samtliga kolonier vägdes dagligen från 26 oktober 2019 till 15 mars 2020.
– Vi såg att viktminskningen i allmänhet var låg och jämförbar med den hos kolonier längre söderut. Det beror troligen på att vintern 2019/2020 var exceptionellt mild, säger Niclas Norrström.
Bisamhälle utan drottning minskade mest i vikt
Även om bisamhällena från början var väldigt snarlika i antal individer och storlek kom de att variera under studiens gång. Totalt minskade samtliga kolonier mindre än nio kilo i vikt under experimentet, med undantag för ett samhälle utan drottning som förlorade tolv kilo under mätperioden.
– Vi såg att bisamhällena placerade vid Nordens Ark förlorade något mer i vikt per dag, än de i bigården vid Uddevalla. Vi såg också att mindre kolonier inte tappade lika mycket i vikt som de lite större, säger Sonja Leidenberger.
Att bisamhället utan drottning stod för den största viktminskningen menar forskarna kan bero på att den kolonin hade sämre förutsättningar att både behålla och producera värme eftersom den tydliga vinterklotstrukturen i samhället inte fungerade utan drottning.
Värme och ljus ledde till viktminskning
–Vi fann små skillnader mellan underarterna, men de mer ingående analyserna indikerar att underarten svenskt honungsbi (Apis mellifera mellifera) skulle kunna ha en mer återhållsam resursförbrukningsstrategi. Inom experimentets temperaturintervall (-7 till +13 ° C) ledde ökande temperatur och ljusintensitet till snabbare viktminskning. Om både ljus och temperatur påverkar resursförbrukningen i övervintrande honungsbikolonier kan klimatförändringar, med stigande temperaturer men liknande ljusförhållanden, störa honungsbinas övervintringsstrategier i nordliga klimat, säger Niclas Norrström.
Trion menar att ytterligare forskning behövs för att kunna uttala sig mer specifikt om underarternas olika anpassningsstrategier samt för att kunna mildra klimatförändringarnas potentiellt negativa effekter på honungsbins överlevnad.
Effekterna av klimatförändringar kan eventuellt påverka honungsbinas övervintringsstrategier och framgång under övervintringar eftersom temperaturen förväntas förändras men ljusintensiteten förväntas förbli densamma. Ett beroende av både ljus och temperatur för att styra resursförbrukningen kan således potentiellt begränsa honungsbinas förmåga att anpassa sig till ett förändrat klimat.
En bikoloni är en superorganism. Om man ser alla bin som en enda organism ser man saker man inte ser om man studerar varje bi för sig. Därför En superorganism är varje sammanslag av enskilda organismer som uppträder som en enhetlig organisme. Medlemmar av en superorganism har högt specialiserade sociala kooperativa instinkter, arbetsfördelningar och kan inte överleva från sin superorganism under mycket länge. Standardexemplet på en superorganism är en myrkoloni, men det finns många andra – termitkuggar, bikupor, getingar, korallrev, svampkolonier, lundar av genetiskt identiska träd etc.
Det finns väldigt få populationsbaserade studier som undersöker immuniteten mot covid-19 hos unga vuxna, trots att de i stor utsträckning bidrar till smittspridning. Därför har forskare vid Karolinska institutet följt cirka tusen ovaccinerade unga vuxna i Stockholm under tiden oktober 2020 till juni 2021.
Målet var bland annat att kartlägga förekomsten av sars-cov-2-specifika antikroppar (IgG-, IgA- och IgM) och minnesceller i immunsystemet (B-celler och T-celler) som skyddar mot covid-19.
– Unga vuxna riskerar att sprida smittan eftersom många inte märker av sjukdomen eller har väldigt milda symtom. Drygt 60 procent i åldersgruppen 18–29 år har hittills fått två doser vaccin, vilket kan jämföras med 80–90 procent i åldersgruppen 40–69 år. Det är viktigt att unga vuxna fortsätter att vaccinera sig så fort tillfälle ges, både för att skydda sig själva och andra, säger Erik Melén, professor i pediatrik och projektledare för studien.
Covid-19 bland unga – resultat av studien
Under studieperioden hade drygt 28 procent av deltagarna påvisbara antikroppar mot sars-cov-2, med en topp på 45 procent under maj 2021. Antikropparna var mätbara i åtminstone åtta månader efter infektion.
Av de unga som haft covid-19 var det färre än i andra åldersgrupper som hade mätbara nivåer av B- och T-minnesceller.
Cirka hälften av de som haft covid-19 rapporterade att de varit sängliggande på grund av symtom, men vård på sjukhus var ovanligt. En majoritet rapporterade att de drabbats av lukt- och/eller smakbortfall.
Färre än en av tio hade symtom som varade i mer än fyra veckor och en av sju rapporterade inga symtom alls.
Covid-19-projektet inom BAMSE är ett samarbete mellan Södersjukhuset, Karolinska Institutet, Region Stockholm, KTH och SciLifeLab.
Lägre andel minnesceller
Hos fler än 100 deltagare i studien mättes också nivåerna av sars-cov-2-specifika minnesceller i immunsystemet, som kan aktiveras om viruset återigen tar sig in i kroppen.
Hos de i studien med antikroppar hade 70 procent påvisbara nivåer av minnes-B-celler (de minnesceller som bildar antikroppar) och 55 procent hade minnes-T-celler. Detta är lägre andelar minnesceller än vad som uppmätts i tidigare populationsstudier, där man hittat mätbara nivåer av minnesceller hos de flesta som haft covid-19.
– Vi kan inte säkert säga vad det beror på, men tidigare studier har ofta tittat på äldre och sjukare individer. Det skulle kunna vara så att det milda sjukdomsförloppet som ofta ses hos unga personer resulterar i lägre nivåer av minnesceller, säger Qiang Pan-Hammarström, professor i klinisk immunologi vid institutionen för biovetenskaper och näringslära, Karolinska Institutet.
– Vi kommer nu att fortsätta studera hur länge B- och T-cellsimmuniteten varar efter mild infektion hos unga vuxna samt hur vaccination påverkar nivåerna av dessa immunceller.
Postcovid hos unga – det saknas kunskap
I ett nytt delprojekt kommer forskarna också att studera långtidscovid hos unga vuxna.
– Vi vet att även unga vuxna kan bli svårt sjuka i covid-19, även om det är ovanligt, men vi har fortfarande ganska lite kunskap om långvariga symtom och hur detta påverkar hälsan på sikt, säger Sophia Björkander, forskare vid institutionen för kliniska vetenskaper och utbildning.
BAMSE-projektet startade 1994 och har sedan dess följt 4 089 deltagare från födseln upp till vuxen ålder med regelbundna enkäter och kliniska undersökningar. Covid-19-projektet inom BAMSE är ett samarbete mellan Södersjukhuset, Karolinska Institutet, Region Stockholm, KTH och SciLifeLab.
Vetenskaplig artikel:
SARS-CoV-2 specific B- and T-cell immunity in a population-based study of young Swedish adults(Sophia Björkander, Likun Du, Fanglei Zuo, Sandra Ekström, Yating Wang, Hui Wan, Natalia Sherina, Lisanne Schoutens, Juni Andréll, Niklas Andersson, Antonios Georgelis, Anna Bergström, Harold Marcotte, Inger Kull, Lennart Hammarström, Erik Melén, Qiang Pan-Hammarström, and the BAMSE COVID-19 Study Group) The Journal of Allergy and Clinical Immunology.
– Ofta ses monstret som något negativt. Men inom monsterteorin är de varken positiva eller negativa. Om vi blir rädda borde vi fråga oss: varför blir jag rädd? Då kan jag få en ny förståelse av vad jag själv anser vara normalt och icke-monstruöst, säger Line Henriksen, som har en bakgrund inom litteraturvetenskap och kulturteori.
Monsterteori
Monster ger nycklar till att förstå den kultur som skapade dem, menar monsterteoretiker.
Monsterteorin betraktar odjur, demoner och freaks som symboliska uttryck för kulturell oro som genomsyrar ett samhälle och formar dess kollektiva beteende.
Teorin är tvärvetenskapligt och har sina rötter bland annat i feministisk teori och queerteori.
Begreppet myntades av Jeffrey Jerome Cohen, författare till Monster Theory (1996). Men även vetenskapsteoretikern Donna Haraway, vars texter ligger till grund för monsterteorin, skrev redan 1985 i sitt cyborgmanifest: ”monster har alltid definierat gemenskapens gränser”.
På monstret kan människan projicera all sin rädsla, begär och fantasi.
– När vi skapar en norm skapar vi också en opposition till normen. Vem är människa och normal – och vem är det inte och vad får det för etiska och politiska konsekvenser? Jag och många andra monsterteoretiker är väldigt intresserade av den här processen, säger Line Henriksen.
Spöken på Zoom och Facebook
Line Henriksens forskning handlar om den digitala gotiken. Under senare år har berättelser på nätet som kombinerar det gotiska med det digitala blivit populära. Monsterskildringar exemplifierar ängslan och fascinationer kring digitala medier.
– Hur lever man med osäkerhet? Spöken och spökande konkretiserar hur det kan kännas för oss att hela tiden förhålla oss till och leva med tekniken. Att varken vi eller IT-tekniker vet varför datorn eller mobilen krånglar. Så vi startar om och hoppas på det bästa, säger Line Henriksen.
Digital gotik är online-berättelser som kombinerar det gotiska – en litterär genre upptagen av det övernaturliga och okända, ofta uttryckt genom manifestationer av monster och spöken – med det digitala.
Ett exempel på digital gotik är filmen ”The Host” som producerades under pandemin och handlar om en grupp som träffas på Zoom för att hålla en seans. Men något går riktigt, riktigt fel. Eller som filmens tagline säger: ”Someone has joined the meeting”.
– Det exemplifierar hur lätt det är för oss att berätta om skräck med digitala medier. Vi är närvarande, men samtidigt frånvarande, och vi saknar kontroll, säger Line Henriksen.
På nätet finns kopior av många av oss genom bilder, ljudinspelningar och videoklipp som vi själva eller andra lagt upp. Det här gör Line Henriksen en något skrämmande tolkning av:
– Vi gör egna spöken – kopior av oss – som kommer existera när vi inte finns längre.
Det här har skräckberättelser som cirkulerar på nätet – creepypasta – tagit fasta på. I en berättelse blir en man hemsökt av sin döda flickväns Facebook-profil. Hon är tillbaka och hon vill något.
Creepypasta är en samlingsterm för korta, användargenererade berättelser som är avsedda att skrämma publiken. Det kan handla om mord, spöken, zombies eller hemsökta tv-program och videospel.
Syftet med creepypasta är att övertyga publiken om att det hänt på riktigt. Publiken interagerar med författaren och blir en del av berättelsen.
– Precis som i filmen med Zoom-seansen berättar dess popularitet för oss att det här är något som känns träffande: vi kan med dessa berättelser ta del av hur det är att leva med en teknik som verkar ha ett ”eget sinne”. Vi blir hemsökta av dåtiden och framtiden på ett sätt vi inte blev förut. Tid och rum blir svårare att förhålla sig till, säger Line Henriksen.
Varför blir vi skrämda och fascinerade av monster? Det är monsterforskare intresserade av. Bild: Vipul Uthaiah/Unslplash.
Våra monster säger något om vår tid
Under 1950- och 1960-talen handlade många skräckberättelser i USA om ”de andra”, det okända. Då handlade det om skräcken för kommunismen. Monstren var då annorlunda och skulle därför omedelbart utrotas. I nyare berättelser är bilden av monster ofta mer nyanserad. Fler berättelser skrivs ur monstrens perspektiv och deras marginalisering problematiseras.
Det finns förstås alltid undantag som i tv-serier som Game of Thrones eller The Walking Dead. Men även i fall där populärkulturens monster framstår som omänskliga kan monsterteorin användas för att upptäcka nyanserna i hur de skildras och vad de berättar om sin samtid, menar Line Henriksen:
– Vem är det som blir monstergjord och varför? Ofta finns det mycket mer saker vi har gemensamt med monstret än vi tror. Om monstret inte på något sätt har något att berätta om oss själva, skulle det då vara lika läskigt?
Line Henriksen, postdoktor och monsterteoretiker vid Malmö universitet, line.henriksen@mau.se
– I vissa åldersgrupper har vi kunnat se en sexfaldigt ökad risk att dö i infektionssjukdomar för personer med bipolär sjukdom och psykossjukdom. Det gör att man borde diskutera om att sätta in mer förebyggande åtgärder för dessa grupper, säger Niklas Nilsson, en av forskarna bakom studien.
Studien omfattar hela Sveriges vuxna befolkningen och är baserad på dödsfall och sjukhusinläggningar under perioden 2018 – 2019. Forskarna tittade på hur stora andel av alla personer med psykossjukdom eller bipolär sjukdom som dog eller blev inlagda på sjukhus kopplat till influensa eller lunginflammation, jämfört med personer utan svår psykisk sjukdom.
Dubbelt så stor risk att dö i influensa
Man fann då att risken att avlida i influensa eller lunginflammation var dubbelt så hög för de svårt psykiskt sjuka jämfört med den övriga befolkningen. I åldersgruppen 40 – 59 år var risken för död sex gånger högre än för de icke svårt psykiskt sjuka.
Även risken att bli inlagd på sjukhus eller avlida i blodförgiftningssjukdomen sepsis studerades. Det visade sig att personer med svår psykisk sjukdom drabbades av betydligt fler sjukhusinläggningar och löpte 60 procent högre risk att dö i sepsis.
Psykisk sjukdom en riskfaktor i sig själv
Studien svarar inte på varför de svårt psykiskt sjuka löper denna kraftigt ökade risk att bli sjuka och dö i infektionssjukdomar. En möjlig delförklaring skulle kunna vara att psykiskt sjuka oftare också lider av andra underliggande kroppsliga sjukdomar och därför är skörare. Detta verkar dock inte alltid vara orsaken.
Även när forskarna tog hänsyn till riskfaktorer som diabetes, högt blodtryck och hjärtkärlsjukdom, var risken att dö i influensa eller lunginflammation fortfarande nästan tre gånger så stor för vissa svårt psykiskt sjuka som för befolkningen i övrigt.
– Utifrån våra resultat talar mycket för att svår psykisk sjukdom i sig bör ses som en stark riskfaktor för infektionssjukdom, säger Martin Maripuu, forskare i psykiatri vid Umeå universitet och projektledare till studien.
Ökad risk att dö i covid-19
I vintras kunde forskare i Umeå visa att svårt psykisk sjuka löpte ökad risk att dö i covid-19. Efter det var det flera länder som valde att prioritera denna grupp för vaccination.
– En slutsats är att det kanske är dags att prioritera de svårt psykiskt sjuka även vid vaccination mot säsongsinfluensa och mot lunginflammationsbakterien pneumokocker, säger Niklas Nilsson.
Niklas Harry Nilsson, forskningsassistent/AT-läkare, Institutionen för klinisk vetenskap, Umeå universitet/Östersunds sjukhus, niklas.nilsson@umu.se
Martin Maripuu, universitetslektor/överläkare, Institutionen för klinisk vetenskap, Umeå universitet/Östersunds sjukhus, martin.maripuu@umu.se
– När jag kom till gymnasieskolan i innerstaden hade jag förväntningar om att förortsslang skulle ha låg status eftersom tidigare forskning visar att förortsslangen har blivit förknippad med en massa negativa saker som skolmisslyckanden eller bristande språkförmåga.
Det säger Henning Årman, lärare i svenska och historia som disputerat med en avhandling i barn- och ungdomsvetenskap, om ungdomars syn på vad som är ett bra och ett dåligt språk.
Men i innerstadsskolan använde eleverna slangorden från förorten, även om de alltid bott i innerstaden. Det kunde väcka missnöje hos elever som själva kom från förorten. Flera elever uppmärksammade att förortsslangen användes som ett slags skämt av eleverna i innerstaden.
Ett sätt att använda språket respektlöst
– Om man har kämpat hårt för att komma till den skola man vill gå på och där sedan möter en språklig karikatyr av en förortselev är det inte konstigt att man reagerar. Elever påpekade också hur slangord användes på fel sätt i innerstaden och att elever här helt missade nyanserna i förortens språk. En elev tyckte att det var som att titta på ett barn som försöker gå i högklackat.
På skolan diskuterades begreppet kulturell appropriering mycket. Det vill säga att ta något från en annan kultur och använda det respektlöst. Innerstadselevernas användning av förortsslang var en form av kulturell appropriering, menade några elever.
– Så här skedde en form av uppvärdering av förortsslangen som en språklig stil med egenvärde. Samtidigt väcker det intressanta frågor om vem som har rätt att bestämma vilka som får använda ett språk.
Oro för att råka säga fel
– Den ständigt pågående diskussionen om språk och inkluderande och exkluderande språkbruk i relation till frågor om jämställdhet, hbtq-frågor och rasism, skapade nervositet för att inte hänga med i den politiska jargongen. Och en oro att råka visa sig omedveten genom att använda något problematiskt ord. Det skapade också trötthet och matthet inför det politiskt korrekta.
Ett resultat av elevernas språkaktivism var att den vände på skolans språkliga hierarkier.
– Intuitivt tänker man sig att det är lärarna som är de språkliga auktoriteterna och de som upprätthåller språkliga normer i en skola. Men i diskussionerna om det sexistiska och rasistiska språkbruket var eleverna så slipade att det snarare var de som skapade språknormerna.
En klinisk väg in till sjukvården för tandläkare samt en utveckling av mjukvaran som kan diagnostisera benskörhet. Det är två framgångsfaktorer för att tandvården ska kunna bidra till upptäckten av benskörhet, menar forskaren Joanna Gullberg.
Benskörhet innebär en försvagning av skelettet och kan leda till benbrott. Dessa benbrott innebär ett stort lidande för patienten, men är också bland det mest kostsamma för sjukvården. Särskilt höftfrakturer kräver lång tid på sjukhus.
Benskörhet
Osteoporos är en tyst sjukdom som i många fall märks först vid ett benbrott. Årligen sker cirka nio miljoner osteoporosrelaterade frakturer i världen. Av dessa sker en tredjedel i Europa och Sverige, Norge och Danmark ligger i topp med över 500 benbrott per 100 000 invånare. Utöver benskörhet är ålder, tidigare benbrott eller benbrott hos närmaste släktingar, vissa mediciner och sjukdomar samt rökning och alkohol riskfaktorer för benbrott. Benskörhet är vanligare bland kvinnor än bland män.
För kostsamt att screena riskpatienter
Det anses inte hälsoekonomiskt försvarbart att inom sjukvården screena riskpatienter för att upptäcka benskörhet (osteoporos). Oftast görs bedömningen istället efter en första fraktur. Men tidigare studier har visat att det finns ett samband mellan åldersrelaterade förändringar i käkbenet och i övriga delar av skelettet. Det är här som tandläkaren Joanna Gullberg menar att resurser inom tandvården kan användas för att upptäcka individer som är i riskzonen för att drabbas av benskörhet och benbrott.
– Röntgenbilder av tänder och käkar tas regelbundet, särskilt i Sverige där de flesta går till tandläkaren årligen. Dessa bilder tas ändå och kan även användas för bedömning av benskörhet, säger Joanna Gullberg som nu disputerar vid Odontologiska fakulteten, Malmö universitet.
Kvinnor i riskgruppen villiga att betala
I avhandlingen har hon genom fokusgruppintervjuer undersökt inställningen bland tandläkare och riskpatienter till att introducera en bedömning av benskörhet hos tandläkaren. Inställningen var överlag positiv men det finns frågetecken.
–Det handlar om att ha tiden men också rätt kunskaper. Tandläkare undrar över hur man upptäcker sambandet mellan käkbenet och övriga skelettet vad gäller benskörhet. Vad det finns för verktyg och hjälpmedel, säger Joanna Gullberg.
I en andra enkätstudie undersökte hon även betalningsviljan bland kvinnor i riskgruppen för tandläkarens bedömning av röntgenbilderna.
– De var i snitt villiga att betala 385 kronor för tiden det tar för tandläkarens att bedöma risken för benskörhet, säger Joanna Gullberg.
Ljumt intresse bland tillfrågade läkare
Ett annat hinder är att det generellt saknas etablerade kontaktvägar för tandläkare till sjukvården. Sådana är avgörande för att motverka att patienten hamnar mellan stolarna, menar Joanna Gullberg som också studerat en mjukvara som kan användas för automatisk analys av käkbenet.
–Den finns men behöver utvecklas för att förbättra förmågan att upptäcka patienter i riskgrupp.
Främsta knäckfrågan är nog det ljumma intresset bland läkare att etablera ett samarbete. Joanna Gullberg ville göra fokusgruppintervjuer även med allmänläkare, men trots upprepade försök lyckades hon inte få ihop en enda grupp. En specialistläkare deltog och ställde sig positiv till tankarna.
–Jag tror läkarnas skepsis beror på hög arbetsbörda. De är rädda för att trycket ska öka ännu mer, säger Joanna Gullberg.
I Sverige har mer än 1 000 barn drabbats av uppgivenhetssyndrom. Sjukdomen, som tidigare kallades för apati, uppmärksammades första gången i Sverige 1998. Den drabbar barn och ungdomar som söker asyl i Sverige och har kommit att betraktas som ett resultat av traumatiska upplevelser i hemlandet och stressen av att leva under utvisningshot i Sverige.
Så yttrar sig uppgivenhetssyndrom
Patienter som drabbas av uppgivenhetssyndrom förlorar funktioner och blir till slut oförmögna att röra sig och kommunicera. De reagerar inte på smärta och behöver tillföras näring till exempel genom en sond.
Behandlingsmetod utan stöd
I Socialstyrelsens vägledning till hälso- och sjukvården för behandling av uppgivenhetssyndrom anses familjens roll vara central för att barnet ska tillfriskna, liksom att familjen beviljas uppehållstillstånd. Förra året gjordes en utredning som visade att det saknas stöd för den behandlingsmetod som rekommenderas.
I en ny studie har forskare vid Uppsala universitet studerat behandling och hälsotillstånd för 13 barn som vårdats för uppgivenhetssyndrom på ett behandlingshem. Studien baserades på journaler från hälso- och sjukvården, samt på akter från socialtjänsten och behandlingshemmet. På behandlingshemmet fick barnen så kallad stimuleringsterapi, en metod som skiljer sig från den som rekommenderats av Socialstyrelsen.
Vårdades ensamma och blev friska
Åtta av de tretton barnen hölls separerade från sin familj och alla de barnen blev friska. Av de fem barn som vårdades i närvaro av sin familj tillfrisknade bara ett. Fem barn fick uppehållstillstånd men bara ett av de barnen tillfrisknade.
Barnens tillfrisknande kan ha berott på separationen eller på att asylprocessen inte involverades i behandlingen, eller båda dessa i kombination.
I dokumentationen framkom tre fall av simulering.
– Det här är den första vetenskapliga studien som jämför olika behandlingsmetoder och resultaten är tydliga. Varken familjenärvaro eller uppehållstillstånd är nödvändiga för tillfrisknande, snarare tvärtom. Vi anser att våra resultat bör föranleda en omprövning av behandlingen av barn med uppgivenhetssyndrom. Dessutom måste risken för simulerad sjukdom alltid beaktas vid uppgivenhetssyndrom, säger Karl Sallin, doktorand vid Centrum för forsknings- och bioetik vid Uppsala universitet och barnneurolog på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna.
”Eftersom behandlingen av uppgivenhetssyndrom ofta varit långdragen och då tillståndet innebär ett stort lidande samt tar stora resurser i anspråk är det viktigt att den behandling som erbjuds fungerar. (…)
Vidare måste man ställa sig frågan om inte den nuvarande behandlingsmetoden och det synsätt som motiverat den kan ha bidragit till att tillståndet kommit att uppträda just i Sverige. Det är väl känt att så kallade funktionella symptom kan komma att anta epidemiska proportioner om de rätta omgivningsfaktorerna inträder. Historien är full av sådana exempel även om förståelsen av hur de uppkommer är begränsad. Det är likväl viktigt att inse att sättet sjukvården, media och samhället i stort förhåller sig till funktionella symptom kan avgöra vilken spridning de får och alltså hur mycket lidande som uppkommer.
Sjukdom uppstår inte alltid som ett resultat av en biologisk mekanism utan ibland till följd av omvärldsfaktorer. Det gör emellertid inte symptomen falska eller lidandet påhittat.
Patienter med funktionella symptom skattar ofta sin livskvalitet sämre än de med allvarliga sjukdomar där en biologisk mekanism är känd.”
Forskarna påpekar att studien är liten och att det inte går att veta hur väl de 13 barnen i studien representerar den större gruppen barn med uppgivenhetssyndrom. Forskarna har inte heller följt barnens behandling i realtid utan studerat journaler och annan patientdokumentation i efterhand. Resultaten måste därför tolkas med försiktighet.
Vägledningen för personal i hälso- och sjukvård från 2013 är nu bortplockad från Socialstyrelsens webbplats.
Karl Sallin, doktorand vid Centrum för forsknings- och bioetik vid Uppsala universitet och barnneurolog på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna, karl.sallin@crb.uu.se
Vad tycker du om att det snart är dags för vintertid?
– Det är bra. Vi behöver morgonljuset under årets mörkaste månader. Låt oss säga att vi skulle ha permanent sommartid, Stockholm skulle då ha 70 dagar om året då solen skulle gå upp efter klockan nio. När vi har vintertid går solen aldrig upp efter klockan nio.
Varför behöver vi morgonljus?
– Morgonljuset ser till att vår dygnsrytm blir tidigarelagd. Bland annat kommer kroppstemperaturen att öka tidigare på morgonen och produktionen av sömnhormonet melatonin att starta tidigare på kvällen och göra oss sömniga. Då ökar sannolikheten att vi kommer i säng ”i tid”, vilket ökar sömnlängden och förbättrar sömnkvalitet.
Morgonljuset har också fördelen att vi kommer i gång lättare under dagen. Ljuset gör oss omedelbart pigga och dämpar påslaget av melatonin. Är vi aktiva på morgonen drar vi också nytta av stresshormonet kortisol som börjar höjas redan vid tre-tiden på morgonen och hjälper oss att vakna.
Vi måste komma ihåg att det ljus som dagsljuset ger är mycket starkare än det elektriska ljuset. Om jag går ut en molnig dag på vintern får jag 5 000 lux. Normen för ljus inomhus är 50 lux och det ger ingen som helst biologisk påverkan.
Men det är många som förespråkar sommartid som normaltid, hur ser du på det?
– Till att börja med vore det ett gigantiskt experiment med folkhälsan. Det är faktiskt något vi aldrig har levt med. De allra flesta människor drar åt kvällspigghet. Därför är morgonljuset det vi verkligen behöver i samhället eftersom det gynnar återhämtning. Vi har redan problem med sömnbrist och anledningen är att många inte kan somna på kvällen. Med evig sommartid skulle det bli ännu svårare att somna.
Hur skulle hälsan påverkas?
– Vi skulle missa en timmes dagsljus på förmiddagen och det skulle leda till att vi försenar vår biologiska dygnsrytm som faktiskt är 24,2 timmar. Med ljusare eftermiddagar blir vi mer aktiva på eftermiddagen, vi får svårare att somna och ännu fler skulle lida av konstant sömnbrist eftersom vi behöver gå till arbete och skola samma tid som vanligt. Risken för depression skulle öka eftersom sömnbrist kan vara en inkörsport till depressiva tillstånd.
Vintertid stämmer med soltiden, borde vi ha det jämt?
– Det vore bättre än evig sommartid. Men min prioritering är solklar. Behåll det vi har idag. Det är bättre än innan tidsomställningen infördes 1981. Nu har vi det bästa av två världar. Med sommartid får vi extra ljus på kvällarna utan att morgnarna blir mörka och med vintertid har vi ljusa morgnar.
Är forskningen är överens eller finns det resultat som pekar i andra riktningar?
– Här är vetenskapen enig. Forskarna vill ur hälsosynpunkt värna om morgonljuset och har också lämnat in flera remissvar till EU om de negativa följderna av att ta bort tidsomställningen.
Text: Lotta Nylander på uppdrag av forskning.se
Sverige testade sommartid första gången 1916
Sommartid innebär att lokal tid justeras fram en timme under en del av året för att bättre utnyttja den ljusa delen av dygnet under sommaren för människor som stiger upp vid fasta klockslag. I länder närmare polerna, som i de nordiska länderna, gör sommartid mest skillnad under vår och höst men inte lika stor skillnad under sommaren då det ändå är så ljust.
Sverige införde sommartid på försök 1916, 15 maj–30 september, men bönderna protesterade så mycket att försöket inte upprepades.
Först år 1980 införde vi sommartid igen i landet. Sedan 1996 har hela EU gemensam sommartid; den börjar sista söndagen i mars och slutar sista söndagen i oktober.
Källa: Wikipedia
Kaledonierna och den Svekonorvegiska provinsen kan för den oinvigda låta som två självutnämnda fantasiländer. Men den geologiskt bevandrade vet att namnen betecknar de bergskedjor av Himalayatyp som finns i Skandinavien. Kaledonierna är vår stora fjällkedja med 400 miljoner år på nacken, medan den 1 000 miljoner år gamla Svekonorvegiska löper mellan sydvästra Sverige och södra Norge.
En sammanfattning av den här typen av storslagna bergskedjor runt om i världen publiceras nu i den vetenskapliga tidskriften Nature Reviews Earth & Environment. Ett forskarlag, där bland annat Lunds universitet ingår, har undersökt hur mäktiga bergskedjor av Himalayatyp bildats genom historien.
Äldre bergskedjor bildades inte under högre temperatur
– Man skulle förvänta sig en allmän trend med ökande metamorfa temperaturer i bergskedjor med stigande ålder, men en sådan trend kunde vi inte urskilja. Bergskedjebildning av Himalayatyp verkar ha skett på ungefär samma sätt i åtminstone 1800 miljoner år, säger Charlotte Möller, geologiforskare vid Lunds universitet.
Metamorfa bergarter har formats utan att smältas
Metamorfa bergarter har genomgått en omvandling av antingen struktur, textur, mineralsammansättning – eller en kombination av dessa – utan att ursprungsmaterialet har smälts ner.
Den metamorfos, eller förvandling, som en bergart har genomgått kan indelas i en intensitet beroende på vilken temperatur metamorfosen skett under.
Låg metamorfos sker vid temperaturerna 200–320 grader, intermediär vid 320–600 grader och hög metamorfos vid temperaturer över 600 grader.
Himalaya bildades vid krock mellan kontinenter
Den studerade sortens bergskedjor bildas när två kontinenter kolliderar och jordskorpan förtjockas upp till 80 kilometer. I det specifika fallet Himalaya är det alltså bara ”toppen på isberget” som sticker upp 8 800 meter över havet. Djupt där inne sker en metamorfos och bergarterna förändras på grund av temperatur, tryck och deformation.
– När kontinentalplattorna flyttas och bygger upp stora kontinentmassor och tjocka bergskedjor påverkar det havsströmmar, luftströmmar, klimat och livsbetingelser. Under årmiljonerna har detta styrt hela planetens utveckling, säger Charlotte Möller.
Ökar förståelsen av jordens utveckling och historia
Forskarna hoppas att den nya studien kan bidra till en ökad förståelse kring hur bergskedjor av Himalayatyp byggs upp och utvecklas. Men också ge värdefulla nycklar till framtidens geologer som ska fortsätta analysera processerna bakom de dramatiska bergslandskapen.
– Bergskedjebildning är en av jordens mest storskaliga processer. Att känna till dess skeenden så bra som möjligt är grundläggande för vår förståelse av planetens utveckling och historia under årmiljonerna, säger Charlotte Möller.
Fotnot:
Förutom Lunds universitet har följande lärosäten och organisationer deltagit i arbetet: University of Cambridge, University of Portsmouth, Geological Survey of Canada, Memorial University of Newfoundland.
I över hundra år har människans förväntade livslängd i de mest utvecklade länderna ökat stadigt med tre år per decennium. Men hur länge kommer den ökningen att fortsätta?
Frågan är föremål för livliga diskussioner bland forskarna inom området.
År 2017 publicerade Chalmersforskarna Holger Rootzén och Dmitrii Zholud för första gången sin teori om att det inte finns en övre gräns för mänsklig livslängd. Sedan dess har större datamängder blivit tillgängliga, och en ny studie kommer fram till samma slutsats: det finns inga statistiska belägg för en mänsklig maxålder.
– Vi har med avsevärt större datamängder kunnat styrka våra tidigare resultat, säger Holger Rootzén.
Resultatet motsäger ännu en gång en tidigare publicering i den vetenskapliga tidskriften Nature, där man drog slutsatsen att den naturliga gränsen för människans livslängd är 115 år.
– Om det hade funnits en gräns under 130 år så borde den ha upptäckts i studien, och det skulle i sådana fall ha varit en indikation på att ökningen av medellivslängden inte kan fortsätta obegränsat. Men så är det alltså inte, säger Holger Rootzén.
Chansen att överleva ökar vid riktigt hög ålder
Kunskap om vår livslängd är viktig för samhället, och kan spela roll för till exempel planering av pensionssystem. Men några tecken på att människans livslängd inte fortsätter att öka syntes alltså inte i studien. I själva verket ser det ut som om att chansen att överleva ännu ett år ökar snarare än minskar i riktigt hög ålder.
Efter 108 års ålder är chanserna att leva ett år till som att singla slant, slår forskarna fast. Om det blir krona så lever du till nästa födelsedag.
– Hade vi träffat Jean Calment, den person som levt längst och som var 122 år när hon dog, när hon fyllde 108 år, skulle vi ha kunnat berätta för henne att hon måste få krona 14 gånger i rad för att bli 122, chansen är ungefär en på 16 000, säger Holger Rootzén.
Eftersom antalet individer som lever väldigt länge ökar, ökar också möjligheten att någon kommer att uppnå till exempel 130 levnadsår. Men om det inte sker några medicinska revolutioner är det, enligt Holger Rootzén, dock osannolikt att någon under de kommande 25 åren kommer att leva längre än i 128 år.
Könsskillnader planar ut efter 108
Ett annat intressant resultat i studien är att de skillnader i överlevnad, mellan till exempel kvinnor och män, eller olika livsstilar, som finns i yngre åldrar planar ut efter 108 års ålder.
– Det verkar inte finnas någon skillnad i dödlighet vid hög ålder mellan olika länder och mellan kvinnor och män. Vi misstänker att platån med 50 procents risk att dö per år är en biologisk egenskap som är gemensam för alla människor, säger Holger Rootzén.
Dödlighet vid extrem ålder – så gjordes studien
Data samlades in dels genom den internationella databasen om livslängd (International Database on Longevity) som innehåller över 1100 så kallade supercentenarians (personer över 110 år) från 13 länder (Österrike, Belgien, Kanada, Danmark, England, Wales, Finland, Tyskland, Norge, Spanien, Sverige, USA, Italien) och dessutom semi-supercentenarians (personer över 105 år) från några av länderna, och dels genom uppgifter från Italien om alla personer som var minst 105 år mellan januari 2009 och december 2015.
Forskarna använde en kombination av extremvärdesstatistik, överlevnadsanalys och datorintensiva metoder för att analysera dödligheten hos italienska och franska semi-supercentenarians. Fynden överensstämmer med tidigare analys av den internationella databasen om livslängd och tyder på att varje fysisk övre gräns för människans livslängd är så hög att det är osannolikt att någon når den.
Studien är gjord av chalmersforskarna i samarbete med forskare från EPFL, Max Planck Institute for Demographic Research och HEC Montreal.
– Dna-studier av husdjur kan ge lika viktiga bidrag till kunskapen om förhistorien som mänskligt dna, säger Kristian Kristiansen, professor i arkeologi vid Göteborgs universitet, som bidragit till studien som publiceras i Nature.
Det var på de Pontisk-kaspiska stäpperna i norra Kaukasus som hästar först tämjdes och därefter erövrade resten av Eurasien inom några århundraden. Det visar en internationell studie som letts av paleogenetikern Ludovic Orlando vid den franska forskningsorganisationen CNRS (Centre national de la recherche scientifique).
Studien har löst en gåta som forskare klurat på i decennier och för det krävdes 162 specialister inom arkeologi, paleogenetik och lingvistik från närmare 120 olika forskningsinstitut.
Första tamhästarna fanns på de Pontisk–kaspiska stäpperna
Den pontisk-kaspiska stäppen täcker ett område på 994 000 kvadratkilometer i Europa, som sträcker sig från Dobrudja i det nordöstra hörnet av Bulgarien och sydöstra Rumänien, över södra Moldavien , Ukraina , genom Ryssland och nordvästra Kazakstan till Uralbergen.
Botai avskrevs som hemvist för de första tamhästarna
För några år sedan tittade Orlandos forskningsgrupp på Botai i Centralasien, som hade gett det äldsta arkeologiska beviset för tamhästar. Men dna-resultaten stämde inte; dessa hästar som levde för 5500 år sedan var inte förfäder till våra moderna tamhästar.
Förutom stäpperna i Centralasien avskrevs alla andra förmodade områden som Anatolien, Sibirien och den iberiska halvön som också visade sig vara felaktiga antaganden.
Det fick forskarna att utvidga sin studie till hela Eurasien. Först analyserades arvsmassan från hästar som levde mellan 50 000 och 200 år före vår tideräkning oc sedan jämfördes den med arvsmassan hos moderna tamhästar. Det gav resultat.
Ett häst-dna ersatta alla andra
Även om Eurasien en gång var befolkat av genetiskt distinkta hästpopulationer inträffade en dramatisk förändring mellan år 2000 och 2200 före vår tideräkning. Då började en enda genetisk profil, som tidigare var begränsad till de Pontiska stäpperna (norra Kaukasus), att sprida sig utanför sitt inhemska område och ersätta alla vilda hästpopulationer från Atlanten till Mongoliet inom några århundraden.
De genetiska uppgifterna pekar också på en explosiv demografi som saknar motsvarighet under de senaste 100 000 åren.
Anledningen är att det var då, för omkring 4000 år sedan, som människan tog kontroll över hästarnas reproduktion och började avla dem i stort antal.
Forskarna fann två slående skillnader mellan genomet (arvsmassan) hos denna häst och genomet hos populationerna den ersatte: det ena är kopplat till ett mer fogligt beteende och det andra indikerar en starkare ryggrad. Detta kan vara en av anledningarna till den moderna hästens framgångar, tror forskarna.
Hästen och civilisationers uppgång och fall
Studien avslöjar också att hästen spred sig över hela Asien samtidigt som häststridsvagnar och indo-iranska språk. Migrationen av indoeuropeiska populationer, från stäpperna till Europa under det tredje årtusendet före vår tideräkning, kan däremot inte bero på hästarna, eftersom dess domesticering och spridning kom först senare. Detta visar på vikten av att införliva djurens historia när man studerar mänskliga migrationer och möten mellan kulturer.
– Jag har bidragit till tolkningen av expansionen av tamhästen, i samband med expansionen av bronsålderns stridsvagnskrigsföring. Studien betonar två saker: dels att dna-studier av husdjur kan ge lika viktiga bidrag till kunskapen om förhistorien som mänskligt dna, och dels att tamhästen från cirka 4000 år sedan har varit historiens viktigaste transportdjur, ända fram till industrialiseringen, samt att den har bidragit till civilisationers uppgång och fall, säger Kristian Kristiansen, professor i arkeologi vid Göteborgs universitet och en av medförfattarna till den vetenskapliga artikeln.
Studien leddes av Centre for Anthropobiology and Genomics of Toulouse, av professor Ludovic Orlando från CNRS.
Nästan alla celler i kroppen reglerar sina biologiska processer över en 24-timmars period, även kallad cellens dygnsrytm. För att göra det använder cellerna en biologisk klocka som slår av och på olika gener under natten och dagen, och gör det möjligt för människan att anpassa sina dagliga aktiviteter till dygnscykeln av dagsljus och mörker.
Det är sedan tidigare känt att vår metabola hälsa kan skadas när den biologiska klockan rubbas, exempelvis på grund av skiftarbete eller sömnstörningar. Det har dock varit oklart huruvida den biologiska klockan hos personer med typ 2-diabetes skiljer sig från friska individer.
Nu har en grupp forskare visat att skelettmusklerna hos individer med typ 2-diabetes har en annan dygnsrytm än hos friska individer. Enligt forskarna kan detta bero på en miss i kommunikationen mellan cellernas klockstyrda – eller cirkadiska – gener och mitokondrierna, som omvandlar näring och syre till energi för cellerna.
När vi behöver energi blir mitokondrierna fler
Man kan säga att mitokondrier är cellernas kraftverk. Det är där som näring (socker och fett från maten vi äter) och syre (som vi andas in) omvandlas till den energi som cellerna använder. Mitokondrierna är som små ”säckar”, ca 0,5 – 1 mikrometer, med eget dna, och finns inuti cellerna i olika mängd. Antalet ökar när vi har extra stort behov av energi, till exempel vid fysisk träning.
De anses härstamma från bakterier som byggdes in i primitiva celler för mer än 1 000 miljoner år sedan och som gjorde det möjligt för våra celler att utnyttja syre.
Klockslaget viktigt för behandling av typ 2-diabetes
– Förhoppningen är att den här forskningen kan hjälpa oss att finjustera tidpunkten för behandling och medicinering vid typ 2-diabetes, säger Juleen Zierath, professor vid Karolinska Institutet och Köpenhamns universitet, och studiens korresponderande författare.
I studien har forskarna undersökt vilka gener i skelettmuskelceller som växlar i dygnsaktivitet hos individer med typ 2-diabetes jämfört med hos friska individer. De upptäckte att dessa celler från personer med typ 2-diabetes hade färre, och ibland annorlunda, klockgener.
Cellers dygnsrytm rubbad hos patienter med diabetes typ 2
Ytterligare experiment med data från kliniska tester samt djur- och laboratorieförsök visade att mitokondrierna kommunicerar med molekylerna i våra celler som håller koll på dygnsrytmen, och att den här kommunikationen är rubbad hos personer med typ 2-diabetes.
Vissa vanligt förekommande läkemedelsbehandlingar mot typ 2-diabetes påverkar mitokondrierna, vilket i ljuset av den aktuella studien kan innebära att deras effektivitet varierar beroende på vilken tid på dygnet de sätts in. Enligt forskarna belyser resultaten vikten av att ta hänsyn till cellernas dygnsrytm vid läkemedelsbehandling mot typ 2-diabetes.
Kost och motion kan påverka klockgenerna
– Individer med typ 2-diabetes får ofta råd kring kost och motion som en del av deras behandling, och båda dessa interventioner kan påverka klockgenerna och mitokondrierna, säger Brendan Gabriel, forskare vid institutionen för fysiologi och farmakologi, Karolinska Institutet.
Brendan Gabriel är studiens försteförfattare tillsammans med Ali Altintas, som är lektor vid Novo Nordisk Foundation Center for Basic Metabolic Research (CBMR) vid Köpenhamns universitet.
– Vi vet att sömnstörningar är associerade med en ökad risk för att utveckla typ 2-diabetes, och med vår studie visar vi nu hur dessa störningar kan hänga ihop med cellernas molekylära biologi, säger Ali Altintas.
Digitala läromedel kan försvåra för lärarna, visar en avhandling vid Göteborgs universitet som undersökt hur digitala matematikläromedel förändrar förutsättningarna för lärarnas undervisning.
Digitaliseringen av skolan sker i allt högre takt. Bland annat ersätts tryckta läroböcker av digitala läromedel som är konstruerade för att kontinuerligt och i realtid samla in data om eleverna och deras kunskaper.
Idén bakom teknikutvecklingen är att skapa en undervisning som stödjer varje elev individuellt och att undervisningen därefter ska anpassas efter behov. Med hjälp av artificiell intelligens, AI, ger läromedlet automatiskt rekommendationer i form av olika matematikuppgifter direkt till eleverna utifrån deras resultat.
Lärare hindrade av digitala läromedel
– Det skapar problem för lärarna som använder det gemensamma klassrummet för att uppmuntra till matematiska diskussioner. Såväl möjligheten att arbeta didaktiskt för att stödja elevernas kollektiva lärande som chansen att få tillgång till elevernas kunskaper blir mycket svårare, säger Marie Utterberg Modén, doktorand och avhandlingens författare.
Forskningen som ligger till grund för avhandlingen är genomförd i grundskolan, främst i årskurserna 7-9, med hjälp av klassrumsobservationer och intervjuer med 41 matematiklärare.
Sammanlagt består avhandlingen av fyra delstudier där det framgår att lärarna upplevde att verktyget tog över vissa delar av deras arbetsuppgifter, utan att vara transparent i de automatiserade besluten.
– Lärarna är ansvariga för att stödja eleverna i linje med läroplanen. Då blir det ett problem att anpassade, så kallade adaptiva, funktioner som är inbyggda i de digitala läromedlen ger didaktiska rekommendationer och vägleder eleverna utan att läraren känner sig delaktig, säger hon.
Förändrar lärarnas roll i klassrummet
Marie Utterberg Modén poängterar att motsättningarna i klassrummen mellan den tryckta läroboken – som har en lång tradition inom matematikundervisningen – och nya digitala läromedel också ska ses som en möjlighet till utveckling.
– Det finns mycket som är bra med dessa läromedel, som att lärarna lättare identifierar elever som riskerar att inte nå målen och därmed kan ändra undervisningen, säger hon.
Enligt avhandlingen måste digitala läromedel förstås i ett bredare perspektiv än bara som ytterligare ett nytt verktyg. Det är något som förändrar lärarnas roll och undervisningen i klassrummet.
Det blir inte minst tydligt när digitala läromedel ska integreras i en etablerad miljö där tryckta läroböcker länge varit det dominerande verktyget för att förmedla ämnesinnehåll och undervisningsstruktur.
– Det kan framstå som att tekniken bör designas utifrån klassrummets förutsättningar, men det går också att argumentera för att det är nödvändigt att förändra skolan generellt för att ta stöd av de digitala teknologierna, säger hon.
Marie Utterberg Modén, doktorand vid institutionen för tillämpad informationsteknologi, Göteborgs universitet, marie.utterberg@ait.gu.se
Med hjälp av dna-teknik har forskare lyckats skapa en unik bild av hur Arktis vegetation och djurliv utvecklats under de senaste 50 000 åren.
Enligt sibirisk folklore härstammade de elfenbensbetar som påträffats på tundran från mystiska jättar. Tidiga ryska vetenskapsmän menade att de kritvita relikerna tillhört en sorts gigantiska mullvadar som dog när de kom för nära markytan. Idag är kunskapsläget ett annat. Men det finns fortfarande landvinningar att göra när det kommer till de raggiga urtidselefanterna som trampade omkring på vår planet under nästan fem miljoner år.
I en studie, som publiceras i den vetenskapliga tidskriften Nature, kan ett internationellt forskarlag, där bland annat Lunds universitet ingår, lägga fram nya rön kring bland annat den sibiriska mammuten:
Mammutar i centrala Sibirien
– Vi vet sedan tidigare att mammuten överlevde på de isolerade Wrangelöarna till för cirka 4 000 år sedan. I vår studie kan vi visa att den förvånansvärt nog överlevde lika länge i centrala Sibirien, där man tidigare trott att den dog ut för 10 700 år sedan, säger Per Möller, geologiforskare vid Lunds universitet.
Med hjälp av dna-sekvenser som extraherats ur sediment från 74 platser runt om i Arktis som inte täcktes av inlandsis under den senaste nedisningen har forskarna lyckats lägga ett intrikat och detaljerat pussel över hur både vegetationen och megafaunan (mammut, ullhårig noshörning, stäppbison, häst) har förändrats under de senaste 50 000 åren.
Totalt har 535 sedimentprover analyserats, vilket resulterat i ett mycket stort dataset med över tio miljarder dna-sekvenser. Genom att jämföra de insamlade proverna mot dna-databaser i vilka hela växters och djurs totala arvsmassa ligger kartlagd har forskarna med hjälp av avancerad bioinformatik fått fram en mycket mer detaljerad bild av hur och när vegetationen förändrats, och hur utbredningen av de stora djuren förändrats med den.
Mer örter och gräs i centrala Sibirien
– Det gängse sättet att göra sådana här undersökningar är att analysera pollen, växtdelar och benfynd och datera dessa med kol-14-metoden. Men ett djur har bara ett skelett att lämna efter sig vid döden och sannolikheten att vi ska hitta rester av de allra sista djuren i ett specifikt område är minimal, säger Per Möller.
Det är i det avseendet som den så kallade metagenomics-metodiken är svårslagen. Eftersom djuren i megafaunan kontinuerligt lämnade dna-avtryck i form av spillning, urin samt hud- och håravfall som ansamlades i olika sedimentavlagringar har forskarna fått fram betydligt yngre åldrar för flera av de undersökta djurarternas utdöende, exempelvis den ullhåriga mammuten på Taimyr-halvön i centrala Sibirien där de yngsta dna-spåren är daterade till för 3900 år sedan.
– Att mammuten kunde överleva så sent på Taimyr, till skillnad från i östra Sibirien eller i Alaska, berodde troligen på beständigheten av den istida stäpp- och tundravegetationen på Taimyr, detta på grund av områdets extrema kontinentalitet – torrt och kallt. Vår studie visar att det fanns en rikare ört- och gräsvegetation här längre in i vår nuvarande värmeperiod, anpassad till ett torrare och kallare klimat, säger Per Möller.
Svält på grund av klimatförändringar
Det har länge också diskuterats huruvida det var människan som genom sin jakt utrotade mammuten. Några sådana indikationer har forskarna inte fått i den nya studien.
– Allt tyder på att människan har samexisterat med mammuten under lång tid, det blir inget plötsligt utdöende när människan kommer till Sibirien. Vi kan således inte se ett ålderssamband mellan människans förflyttning in i Arktis och mammutens successiva utdöende. Den verkar ha dött ut på grund av slutlig förändring i vegetationssammansättningen, i sin tur orsakad av klimatförändringarna, säger Per Möller.
Förutom Lunds universitet har ett tjugotal lärosäten och organisationer deltagit i arbetet.
Per Möller, professor vid Geologiska institutionen, Lunds universitet, per.moller@geol.lu.se
De största effekterna ses i skogsrika län med liten befolkning, som exempelvis Jämtland, medan effekterna är mindre i områden med lite skog och stor befolkning som exempelvis Skåne.
Inom svensk skogsindustri, samt även inom politik och statsförvaltning, är idén om att skogsbruk är bra för klimatet etablerad som sanning. Men detta ifrågasätts av många internationella forskare. Forskare vid Umeå universitet och Mittuniversitetet har studerat hur skogsavverkningar i olika delar av landet påverkar koldioxidhalten i atmosfären.
Stor nytta för klimatet med minskad skogsavverkning
– Det som nog förvånar många är att minskade avverkningar ger stor klimatnytta, trots att vi då tvingas använda mer av fossila produkter och bränslen. Förklaringen är främst att skogen betraktas som avverkningsmogen vid en ålder när växande träd fortfarande fixerar stora mängder koldioxid, men också att ett kalhygge avger koldioxid. Denna effekt är så kraftig att den för lång tid framöver överskuggar de fördelar som skogsbruket ger, säger professor Göran Englund på Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap vid Umeå universitet.
Fem olika län analyserades – Skåne, Västra Götaland, Gävleborg, Jämtland och Norrbotten). I dessa län är produktionen av skog olika hög. Analysen visade att i högproduktiva områden som Skåne och Västra Götaland, finns den största kortsiktiga klimatnyttan av minskad avverkning. Lägre, men mer uthållig klimatnytta, hittas i lågproduktiva områden som Norrbotten och Jämtland.
Även små minskningar ger stor klimatnytta
Forskarna visar också att den potentiella klimatnyttan, av att minska avverkningstakten, kan betyda mycket i förhållande till samhällets övriga utsläpp under perioden fram till 2045. Vid den tiden ska Sverige ha nått ”netto noll”, det vill säga inga nettoutsläpp av växthusgaser.
– Det är väl känt att en minskning av avverkningstakten ger klimatnytta på kort sikt, men storleken på effekten har man missat. Att effekten är så stor innebär att små minskningar av avverkningsnivåerna ger stor klimatnytta. Detta måste finnas med i de beslutsunderlag som tas fram, då det är avgörande för våra möjligheter att nå klimatmålen, säger studiens huvudförfattare Torbjörn Skytt, universitetsadjunkt på Institutionen för ekoteknik och hållbart byggande vid Mittuniversitetet.
Riskabelt att öka avverkning
Forskarna noterar också att åsikterna av skogsbrukets klimatnytta är delad. Det handlar främst om vilket tidsperspektiv man utgår från, samt vilka antaganden man gör om skogsprodukternas klimatnytta. De som förespråkar ökade avverkningsnivåer fokuserar i regel på de långsiktiga effekterna. På mycket lång sikt, vilket handlar om mer än 100 år, kan nämligen dagens skogsbruk ge större klimatnytta än ett skogsbruk med lägre avverkningstakt.
– En sån strategi kräver att vi kan acceptera ökade utsläpp under de närmaste 50-100 åren. Det skulle vi kanske klara med ett klimatsystem i balans, men i dag när vi har höga och ökande koldioxidhalter – då är det en mycket farlig strategi, menar Göran Englund.
Göran Englund, Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap vid Umeå universitet, goran.englund@umu.se
Torbjörn Skytt, Institutionen för ekoteknik och hållbart byggande, Mittuniversitetet, torbjorn.skytt@miun.se
Bengt-Gunnar Jonsson, Institutionen för naturvetenskap, Mittuniversitetet, samt Institutionen för vilt, fisk och miljö, Sveriges Lantbruksuniversitet, Bengt-Gunnar.Jonsson@miun.se
I sin avhandling har hon undersökt hur kognitiva funktioner (som rör exempelvis inlärning), exekutiva vardagsfunktioner och emotionella (känslomässiga) funktioner utvecklas över en treårsperiod hos unga med adhd.
Underlaget i studierna är en grupp på 137 barn som utreddes och fick diagnosen adhd vid BUP i Lund mellan 2011-2012. 111 av barnen deltog i undersökningar tre år efter diagnosen och har jämförts med en grupp på 59 barn från samma upptagningsområde som inte har adhd.
Adhd handlar om hur hjärnan fungerar
Adhd är en så kallad neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Den påverkar din förmåga att koncentrera dig, styra och kontrollera ditt beteende. Den kan också påverka hur aktiv eller intensiv du är som person.
Den som har adhd kan ha svårt att koncentrera dig och att prestera i vissa situationer eller miljöer. Adhd har ingenting med intelligens att göra, utan med hur hjärnan och nervsystemet fungerar.
Svårigheterna brukar uppstå i vissa situationer eller miljöer. Du kan till exempel ha svårt att fokusera och behålla din uppmärksamhet på det du ska göra om det är stökigt eller rörigt omkring dig, eller om uppgiften inte känns motiverande för dig.
Att ha adhd innebär inte att du är sjuk, utan att du fungerar på ett annorlunda sätt än vad som oftast förväntas i samhället.
Källa: 1177
Barn med adhd-diagnos ligger lägre för kognitiva funktioner
– När det gäller kognitiva funktioner såg vi att barn som fick diagnosen adhd låg lägre vad gäller de kognitiva funktionerna än kontrollgruppen, både vid första undersökningen och vid uppföljningen. Deras prestationer, som rörde till exempel arbetsminnet, processhastighet, verbal funktion och kognitiva funktioner var lägre på gruppnivå, säger Pia Tallberg, specialist i neuropsykologi som arbetat kliniskt i mer än 20 år med barn med utvecklingssvårigheter.
Skillnaderna mellan grupperna var stabil över tid.
– Resultaten tyder på att det är viktigt att följa de här barnens begåvning över tid för att kunna stödja deras utveckling och på så vis hjälpa dem att minska stress och misslyckanden i vardagen.
Viktigt uppmärksamma känslor bakom beteendeproblem
Det är vanligt att barn och unga med adhd har problem med ångest, inåtvänd ilska och depression, men ofta är det just beteendeproblemen som uppmärksammas – snarare än de inre känslor och tankar som gruppen bär. Det är lätt att missa det som sker på insidan. Pia Tallberg såg i sina studier att adhd-gruppen hade en högre grad av ångest, depression och ilska jämfört med kontrollgruppen. Skillnaden var ungefär densamma vid treårsuppföljningen.
– Barn med svår adhd har ofta redan kontakt med BUP och kan behöva ha det under en lång tid. Problematiken varierar oftast över tid och det är därför viktigt med perioder med mindre hjälp. Effektiva stödinsatser kan vara krävande och här behövs lyhördhet, säger Pia Tallberg.
En viktigt resultat i avhandlingen var att den verbala funktionen inte utvecklades i samma takt som kontrollgruppen och att lägre verbal funktion ökade risken för inte få godkända betyg.
Samhället behöver bli bättre på att stötta sårbara unga
Genom att ge barn med adhd fler – och bättre – stödinsatser som förbättrar deras möjlighet att klara av exekutiva vardagsfunktioner skulle man minska stress och misslyckanden i vardagen, menar Pia Tallberg. Och det kan i sin tur öka barnens möjligheter att klara skolan.
– Livskvalitet och funktion hos barn med adhd beror mycket på omgivningen. Om vi har ett system där de barn som gör sitt bästa och går till skolan varje dag ändå kan bli underkända – vad sänder vi då för signaler? Att de ska ge upp? Det är så sårbart, konstaterar Pia Tallberg.
Hon tar upp att miljön och omgivningen inte enbart påverkar de unga som har en tydlig adhd-diagnos, även andra sårbara barn som har mildare drag av adhd riskerar få en kliniskt signifikant funktionsnedsättning.
– Vi vet att barn födda sent på året och barn med beteendeproblem är sårbara för miljöaspekter som till exempel skolklassernas storlek, vilket stöd de får och tydlighet i miljön.
Pia Tallberg nämner att sedan hon började arbetet med avhandlingen för tio år sedan har mycket hänt i samhället som påverkar gruppen barn och unga med adhd. Betygskriterierna är strängare, datorer och mobiltelefoner används ofta fritt i skolan.
– En miljö som brister i struktur innebär även en risk att de barn som är så kallade subkliniska, alltså att de ej diagnosticerats för de har för milda varianter av symtom, får en klinisk signifikant funktionsnedsättning, menar Pia Tallberg.
Fysisk aktivitet minskar adhd-symtom
Det är många aspekter som är viktiga för att vardagen ska fungera. Förutom stödåtgärder behövs även träning av barnens egen förmåga.
– Studier har visat att motion och fysisk aktivitet förbättrar både adhd-symtom, funktionsnivå, barnens exekutiva funktion och psykiskt mående. Det verkar vara finnas ett samband mellan adhd-symtom, ångest, depression och ilska och att ha vardagsfunktioner som stödjer dig. Det finns en koppling mellan alla de delarna.
Det finns studier som visar att barn med adhd varierar över tid när det gäller hur mycket adhd-symtomen märks, men att tio procent av gruppen blev helt bra. Vad kan man som förälder och närstående göra för att stötta sitt barn?
– Samhället har ett utbud av stödprogram för föräldrar till barn som är svårstyrda, till exempel COPE eller Comet. Det kan med fördel användas även innan diagnos, för där kan man få kunskap om hur man kan stötta barnen att bättre hantera emotionella regleringsproblem. Och sedan kan man komma ihåg att forskning visar att det är positivt för barn med adhd att röra på sig.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
