FN:s klimatpanel har presenterat forskning om klimatförändringar och dess konsekvenser sedan 1990-talet, men kunskapen har ännu inte lett till en verklig omställning. Enligt Göran Sundqvist, professor i sociologi, beror det på att kunskapen inte gjorts till en självklar del av samhällets sektorer och människors vardagsliv.
Larm om klimatförändringar räcker inte
Han jämför med hur områden som utbildning och hälsovård har hanterats. Politiska makthavare i de rika välfärdsländerna har till exempel beslutat att bygga ut skol- och hälsoväsendet, göra sektorerna tillgängliga och till viss del obligatoriska.
– De politiska ledarna har aldrig trott att det räcker med att ropa ut att utbildning och hälsa är viktigt. Men klimatfrågan handlar fortfarande i hög utsträckning om rapporter och alarmerande budskap.
De skarpa klimatmålen finns på plats, både globalt och nationellt men åtgärder för omställning saknas.
Leva fossilfritt – få vet hur det ska gå till
Enligt Parisavtalet är det globala målet att begränsa uppvärmningen till under två grader, och Sverige har ett nationellt mål om att bli fossilfritt till år 2045. Trots detta kan få svenskar ge en tydlig bild av hur de institutionella systemen och livsstilarna i ett fossilfritt välfärdssamhälle ska se ut.
Göran Sundqvist föreslår att makthavare och politiska partier översätter kunskaperna om klimatet till konkreta politiska visioner och handlingsprogram – som visar hur de uppsatta målen ska nås. Bristen på visioner och ledarskap för att skapa klimatanpassade praktiker är skriande, menar han.
Politik avgör vad som blir vardagsrutin
I en ny bok förklarar Göran Sundqvist vad glappet mellan vetenskaplig kunskap och politisk handling beror på, och hur vetenskapliga hypoteser kan bli till allmänt erkänd kunskap och omvandlas till något som uppfattas som självklar samhällspraktik.
Ett exempel på en sådan process är upptäckten av bakterierna. Efter det vetenskapliga genombrottet infördes en rad förändringar av sjukvårdspraktiken och av samhällslivet i stort.
– Idag utför de allra flesta av oss handlingar som handtvätt och tandborstning utan att reflektera över att det handlar om att hålla bakterierna borta. Det har skapats en sömlös väv mellan vetenskaplig kunskap, samhällsinstitutioner, som till exempel tandvård, och vardagshandlingar. De självklara vardagshandlingarna uppstår dock inte i ett vacuum utan genom att politiska makthavare tar frågorna på allvar.
Klimatforskning har isolerats
Han gör en annan liknelse med hur politiska beslutsfattare hanterat coronaviruset. Långtgående begränsningar av människors vardagsliv har införts och tillsammans med olika stödsystem för att restriktionerna ska kunna upprätthållas, som till exempel slopad karensdag för att lättare kunna följa rekommendationen om att stanna hemma från arbetet.
– Makthavarna hade aldrig någon förväntan om att kunskaper och rekommendationer skulle vara tillräckliga i sig själva.
Göran Sundqvist menar att klimatforskning under lång tid stått utanför våra vardagspraktiker, och att kunskapen har isolerats och ”satts på piedestal”.
Fattas politisk styrning för omställning
– Den politiska styrningen för att ställa om är otydlig och närmast obefintlig. En social inbäddning av kunskapen handlar om att skapa förbindelser och närhet mellan kunskap, åtgärder och lösningar av olika slag, som tekniska, ekonomiska eller livsstilsbaserade. För att bli angelägen måste kunskapen underordnas ett samhälleligt syfte.
Enligt Göran Sundqvist präglas den politiska samtiden av en naiv tro på att den vetenskapliga kunskapen tillsammans med framtida tekniska lösningar är tillräckliga för att hantera klimatförändringarna.
– Det skulle kunna vara på ett annat sätt, där kunskap aktivt används i ett politiskt reformarbete. När detta sker kommer klimatkunskapen att bli en självklar del av olika samhällspraktiker på samma sätt som vi idag borstar tänderna. Om kunskapen får konsekvenser för människors vardagsrutiner kan ett fossilfritt samhälle bli till verklighet.
Det är svårare att göra individuella leveransval och vissa varor går inte att beställa till områden utanför storstaden.
– Landsbygdens e-shoppare är en av de snabbast växande konsumentgrupperna, men ändå är landsbygdens behov ofta osynliga i branschens affärsmodeller, säger Yulia Vakulenko, forskare i Förpackningslogistik vid Lunds Tekniska Högskola.
För de som bor på landsbygden har e-handel stor betydelse. Landsbygdens sämre tillgång till produkter och service gör att näthandeln fyller en viktig funktion. Men när allt fler e-handelstjänster anpassas för storstaden riskerar landsbygden att glömmas bort.
Nöjda med lägre servicenivå på landsbygden
Hela studien beräknas vara klar 2022, men en av de första delstudierna visar redan nu att det finns skillnader mellan storstadsregioner och landsbygdsområden. Skillnaderna finns inte bara i Sverige – de finns även i Danmark, Italien, Norge och Tjeckien.
– Enligt enkätsvaren hittills är konsumenter på landsbygden nöjda med en lägre servicenivå än storstaden, säger Yulia Vakulenko.
Affärsmodeller som funkar för staden går inte att använda på samma sätt på landsbygden. Den mångfald av erbjudanden som finns i storstaden i form av utbud och leveranstjänster baseras på stadsbornas behov och förväntningar.
– Stadens e-handelslösningar med expresstransporter är alltså inget för landsbygden – varken ur klimatsynpunkt eller baserat på vad landsbygden efterfrågar, säger Yulia Vakulenko.
E-handel är nödvändig för landsbygden
Forskarna är överens om att en framgångsrik affärsmodell – som både är lönsam för handels- och logistikföretagen samtidigt som den är hållbar för landsbygden – också tar hänsyn till landsbygdens miljö och egna förutsättningar. Landsbygdens lägre förväntningar och krav på service och tillgänglighet innebär inte att e-handeln inte är nödvändig i landsbygdsregioner – tvärtom menar forskarna.
– E-handeln behöver anpassa sina logistiklösningar gentemot landsbygden, annars är risken stor att ojämlikheten i servicenivå bidrar till en ökad klyfta mellan de som bor i städer och på landsbygd. E-handeln är extra viktigt för landsbygdsorterna som successivt utarmas på service och tampas med avfolkning, säger Yulia Vakulenko.
Yulia Vakulenko arbetar med en forskningsstudie om hur konsumenters behov, köpbeteenden och livskvalitet påverkas av var de bor. Studien sker tillsammans med handels- och logistikforskare vid Lunds universitet och forskare i Danmark, Italien, Norge och Tjeckien. Förhoppningen är att kunna bidra till bättre e-handelslösningar som är hållbara och funkar för konsumenterna oberoende av var de bor.
– Resultatet visar att det främst har varit andra socioekonomiska faktorer än yrke som ökat risken för att dö i covid-19. Det betyder att ojämlikhet spelar en stor roll för individers ohälsa, säger Sunnee Billingsley, forskare i sociologi vid Stockholms universitets demografiska avdelning och förstaförfattare till en studie som nyligen publicerats i Scandinavian Journal of Work, Environment and Health.
Inget tydligt samband mellan yrke och död i covid-19
Studien visar att personer som arbetade som taxi- eller bussförare, städare eller i serviceyrken var överrepresenterade bland de som dog i covid-19 i Sverige fram till februari 2021. Men när forskarna tog hänsyn till andra faktorer som inkomst, utbildning och födelseland visade det sig att det inte fanns något tydligt samband mellan yrke och dödlighet i covid-19. Däremot var dödligheten högre bland äldre som levde ihop med personer som inte hade möjlighet att jobba hemifrån eller som jobbade inom leverans eller postservice, även när man tagit hänsyn till socioekonomiska faktorer.
Studien är den första större befolkningsstudien där man analyserat dödlighet i covid-19 i förhållande till personers yrke, och dess indirekta effekt på de äldre som de bor ihop med. Forskarna har analyserat statistik från det svenska dödsorsaksregistret över alla som dött i covid-19 från pandemins början i Sverige fram till slutet på februari 2021 samt data från befolkningsregistret och register som samlar statistik över bland annat yrke, utbildning, inkomst och födelseland. Under den här perioden var få svenskar vaccinerade, vilket spelar stor roll för studiens resultat.
Riskyrken hade bättre skyddsutrustning mot covid-19
Framtida forskning behöver titta närmare på förklaringarna till varför exponering för viruset i yrket inte innebar en ökad risk att dö i covid-19, menar Sunnee Billingsley.
– En förklaring skulle kunna vara att personer i mer riskfyllda yrken också haft bättre möjlighet till skyddsutrustning. Eller att den svenska befolkningen var mer exponerad för viruset eftersom det svenska samhället inte hade lika hårda restriktioner som många andra länder, säger Sunnee Billingsley.
Att fullfölja vaccination med två doser även om man haft covid-19 kan därför vara viktigt för att skydda mot återinfektion och förhindra smittspridning, menar forskarna bakom en ny studie från Karolinska Institutet.
– Det som gör studien unik är att vi tittat både på blodprover och luftvägsprover, vilket ger oss ny kunskap om det lokala immunsvaret där viruset infekterar. Eftersom det är svårare att ta prover från luftvägarna så vet vi betydligt mindre om antikroppsnivåer i luftvägarna än i blod, säger Anna Smed-Sörensen, docent och forskargruppsledare vid institutionen för medicin vid Karolinska Institutet.
Antikroppar kvar efter covid-19
I studien har forskarna undersökt hur nivåerna och varaktigheten av antikroppar mot sars-cov-2 skiljer sig åt mellan individer som haft covid-19 med olika svårighetsgrad, från mild till allvarlig sjukdom. 147 patienter rekryterades under mars-maj 2020 och följdes med upprepade provtagningar upp till åtta månader efter infektion.
Hos 20 av patienterna studerade forskarna även antikroppsnivåerna efter vaccination mot sars-cov-2 (med AstraZenecas, Pfizer-BioNTechs eller Modernas vaccin) och jämförde med en kontrollgrupp som inte haft covid-19.
Vaccination 2 ökade antikroppar i luftvägarna
Resultaten visar att personer med allvarlig covid-19-sjukdom hade högre antikroppsnivåer efter genomgången infektion än personer med mild sjukdom. Antikropparna i blod höll sig på en mätbar nivå under minst åtta månader medan antikropparna i luftvägarna, till exempel i näsan, var kortlivade och försvann redan efter tre månader.
– Det positiva är att antikropparna snabbt kom tillbaka efter vaccination hos de som haft covid-19, inte bara i blodet utan också i luftvägarna. Efter två doser vaccin såg vi att antikroppsnivåerna i luftvägarna till och med ofta blev högre än under sjukdomsförloppet. Personer som inte haft covid-19 innan vaccination fick betydligt lägre eller omätbara nivåer, säger Anna Smed-Sörensen.
Bland covid-19-patienterna hade den andra vaccindosen däremot inte lika stor effekt på antikroppar i blodet. Det är i linje med tidigare studier hos personer som haft covid-19 som visat en kraftig ökning av antikroppar i blodet efter den första vaccindosen, men inga eller endast små effekter av en andra vaccindos.
Fullföljd vaccination minskar smittspridning
– Våra resultat visar att enbart studier av blod inte återspeglar antikroppsnivåerna i luftvägarna, som troligen har en central roll för att neutralisera viruset lokalt. Att fullfölja vaccination med två doser kan därför vara viktigt för att uppnå ett optimalt immunsvar och minska smittspridningen mellan individer, säger Karin Loré, professor vid institutionen för medicin vid Karolinska Institutet.
Det är ännu inte känt vilka antikroppsnivåer som behövs för att skydda mot infektion eller om de snabbt sjunkande antikroppsnivåerna i luftvägarna leder till att viruset återigen kan få fäste där. Forskarna kommer nu att fortsätta analysera prover från ytterligare tidpunkter och undersöka den inflammatoriska miljön i luftvägarna under infektion och tillfrisknande samt efter vaccination.
Vetenskaplig artikel:
Airway antibodies emerge according to COVID-19 severity and wane rapidly but reappear after SARS-CoV-2 vaccination ( Alberto Cagigi, Meng Yu, Björn Österberg, Julia Svensson, Sara Falck-Jones, Sindhu Vangeti, Eric Åhlberg, Lida Azizmohammadi, Anna Warnqvist, Ryan Falck-Jones, Pia C Gubisch, Mert Ödemis, Farangies Ghafoor, Mona Eisele, Klara Lenart, Max Bell, Niclas Johansson, Jan Albert, Jörgen Sälde, Deleah Pettie, Michael Murphy, Lauren Carter, Neil P King, Sebastian Ols, Johan Normark, Clas Ahlm, Mattias Forsell, Anna Färnert, Karin Loré, Anna Smed-Sörensen) JCI Insight
Kontakt:
Anna Smed-Sörensen, docent och forskargruppsledare vid Institutionen för medicin, Solna, Karolinska Institutet, anna.smed.sorensen@ki.se
Karin Loré, professor, Institutionen för medicin, Solna, Karolinska Institutet, karin.lore@ki.se
I en studie publicerad i Nature Energy visar forskare från Ekonomihögskolan vid Lunds universitet att bristen på infrastruktur var en viktig faktor bakom att bilproducenter valde att tillverka bensinbilar istället för elbilar.
Forskarna uppskattar att om elnätet hade etablerats och spridits 15 till 20 år tidigare kunde det i stället ha lett till att en majoritet av producenterna föredragit elfordon, framför allt i storstadsområden.
– Det är en vanlig föreställning att de tidiga elbilarna var tekniskt underlägsna och dyrare. Vi finner att detta inte riktigt stämmer. Elbilarna var dyrare, men de var inte dyrare i relation till prestanda. Dessutom var den genomsnittliga räckvidden förvånansvärt bra eftersom tidiga bilar var lätta och relativt små, säger Josef Taalbi, docent i ekonomisk historia på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet.
I en nyligen publicerad forskningsartikel har forskarna Josef Taalbi och Hana Nielsen undersökt processen bakom varför elbilarnas utkonkurrerades och bensinbilarna tog över. Till sin hjälp har de haft en databas med fler än 36 000 amerikanska personbilsmodeller mellan åren 1895 och 1942. Forskarnas resultat betonar att det inte alltid är den bästa tekniken som blir dominerande.
Stora koldioxidutsläpp redan1920
– Elbilarna var enligt våra estimat billigare att köra på 1920-talet än bensinbilar, detta tack vare billig el. Dessutom hade ett skifte från elbilar inneburit en minskning av koldioxidutsläpp i storleksordningen 20 miljoner CO2 ton bara år 1920, säger Hana Nielsen.
Anderson Electric Car började tillverka elbilar 1907. Försäljningen förblev stabil på grund av höga bensinpriser under första världskriget, men förbättrade förbränningsmotorer tvingade företaget att lägga mer tillverkningen 1939. Elbilarna marknadsfördes mot kvinnor eftersom de inte släppte ut avgaser eller behövde vevas igång. Bild: CompanyUniversity of Washington, Public domain, via Wikimedia Commons
Varför valdes då bensinbilar? Resultaten visar att de flesta bilproducenterna valde att tillverka bensinbilar redan i början av 1900-talet. Den lokala tillgången till elnät var den enskilt starkaste faktorn för att förutsäga om en producent valde att producera med el- eller bensinmotor:
– Den långsamma utbyggnaden av elinfrastruktur gjorde att många producenter tidigt valde att satsa på bensinbilar istället för elbilar. En del av problemet var att elmarknaden för hushåll inte var lönsam för privata elproducenter. Ett brett politiskt engagemang för en samhällsomfattande elnät förverkligades först i Franklin Roosevelts New Deal på 1930-talet, men det var årtionden för sent för elbilen.
– Vi kan dock se att utbyggnaden av bra vägnät tenderade att gynna elbilar, möjligen eftersom dessa var mer beroende av vägnätets omfattning och kvalitet, säger Hana Nielsen.
Elbil stämplad som lyx- och kvinnobil
– Våra resultat betonar att bilproducenterna valde teknik utifrån förhållanden som rådde i början av 1900-talet. Även om elnätet sedan expanderade medförde detta inte något skifte. Redan på 1910-talet hade industrin låsts in i ett teknikval som var svårt att ändra, säger Josef Taalbi.
– Även andra faktorer spelade roll. Det har lyfts fram av historiker (som Virginia Scharff och Gijs Mom) att elbilen blev stämplad som en lyx- och ”kvinnobil”, samtidigt som bensinbilen sågs som en ”äventyrsbil” vilket var tilltalande för manliga konsumentgrupper. Exakt i vilken utsträckning detta bidrog till teknikvalet kan vi inte säga i den här studien, men det är tänkbart att elbilarna blev intvingade i en lyxnisch eftersom de blev begränsade till urbana miljöer, säger Josef Taalbi.
Resultaten ledde forskarna till den bredare frågan: vad hade hänt om elnätet funnits på plats tidigare?
Dubbelt transportsystem
– Enligt våra modeller skulle en majoritet av bilproducenterna ha valt att producera elbilar, i synnerhet i urbana områden. Bensinbilar hade dock en fördel som ”touring car” (rundtursbil) och det fanns fortfarande andra hinder för elbilar, till exempel låg hastighet. Det mest sannolika utfallet är ett dubbelt transportsystem där elbilen kunde ha fungerat som ett pålitligt transportmedel i urbana miljöer, medan bensinbilen hade stora fördelar som ”touring car”, säger Josef Taalbi.
Forskarna menar att resultaten har tydliga konsekvenser för nutida diskussioner:
– I ljuset av den nuvarande klimatkrisen stöder resultaten tanken på att storskaliga investeringar i infrastruktur är avgörande för att uppnå hållbara transport- och energisystem. Detta gäller inte minst elbilar, men också andra förnyelsebara energitekniker, säger Hana Nielsen.
– Våra resultat betonar att brist på infrastruktur eller försenade åtgärder kan skapa incitament som inte bara hindrar alternativa tekniker, utan också stärker rådande tekniker, säger Josef Taalbi.foss
Josef Taalbi, docent vid institutionen för ekonomisk historia, Ekonomihögskolan, Lunds universitet, josef.taalbi@ekh.lu.se
Hana Nielsen, forskare vid institutionen för ekonomisk historia, Ekonomihögskolan, Lunds universitet, hana.nielsen@ekh.lu.se
Under pandemin har frågan om statiner kan minska dödligheten i covid-19, via effekter på koagulation och immunsystemet, engagerat forskare och läkare.
Statiner är en grupp läkemedel som sänker kolesterolhalten i blodet hos människor som löper risk för hjärt- och kärlsjukdomar.
Tidigare studier har inte gett entydiga svar och har ofta haft begränsningen att de enbart inkluderat sjukhusinlagda patienter. Nu har forskar vid Karolinska Institutet genomfört den hittills mest omfattande befolkningsbaserade studien för att undersöka sambandet mellan statiner och dödligheten i covid-19.
Något lägre risk att dö i covid-19
Med hjälp av data från svenska register har forskarna följt 963 876 invånare i Stockholm äldre än 45 år under perioden mars-november 2020. Resultaten bygger på analyser av data om deltagarnas receptbelagda läkemedel, hälso- och sjukvårdsdata samt Dödsorsaksregistret.
Informationen har analyserats med hänsyn till faktorer som bland annat befintliga hälsotillstånd. Resultaten visar att statinbehandling var associerad med en något lägre risk att dö i covid-19. Kopplingen varierade inte väsentligt mellan riskgrupper.
– Resultaten tyder på att statinbehandling kan ha en måttligt förebyggande effekt på covid-19-dödlighet, säger Rita Bergqvist, läkarstudent vid Karolinska Institutet.
Fortsatt användning av statiner
Det behövs randomiserade studier för att fastställa om det finns ett orsakssamband, konstaterar forskarna.
– Sammanfattningsvis stöder fynden den fortsatta användningen av statiner för tillstånd som hjärt-kärlsjukdom och höga nivåer av blodfetter, i linje med nuvarande rekommendationer, under covid-19-pandemin, säger Viktor Ahlqvist, doktorand vid institutionen för global folkhälsa, Karolinska Institutet.
En begränsning i studien omfattar användningen av förskrivningsdata utan möjligheter att kontrollera individuell läkemedelsanvändning. Forskarna har heller inte kunnat kontrollera för riskfaktorer som rökning och högt BMI, utan enbart diagnostiserade hälsotillstånd.
Cecilia Magnusson, adjungerad professor vid institutionen för global folkhälsa, Karolinska Institutet, cecilia.magnusson@ki.se
Den 31 oktober samlas representanter från världens alla hörn i Glasgow för att delta i FN:s stora klimattoppmöte COP26. Förväntningarna är skyhöga efter fjolårets inställda konferens och den alarmerande rapport som FN:s klimatpanel IPCC släppte i augusti.
Men vad kan vi egentligen förvänta oss av mötet? Vad står på spel och vad får besluten för betydelse? Fem forskare vid Lunds universitet ger svar.
Hur långt räcker ländernas klimatambitioner?
Som en del av Parisavtalet 2015 beslutades att alla nationer skulle förnya sina klimatlöften eller nationella klimatplaner, så kallade NDCs (Nationally Determined Contributions), vart femte år.
Eftersom COP-mötet 2020 sköts upp på grund av pandemin är det nu dags för den första uppdateringen. Och även om klimatplanerna inte utgör en egen förhandlingspunkt under toppmötet är frågan viktig – hur långt räcker ambitionerna?
Utifrån de NDCs som kommit in hittills är det tydligt att ansatserna inte är tillräckliga för att nå 1,5-gradersmålet – analyserna pekar mot en tregradig uppvärmning till år 2100, något som skulle få allvarliga följder för människor, natur och samhällen över hela världen.
Parisavtalet
Parisavtalet är en internationell överenskommelse som slöts under FN:s klimatkonferens 2015 och som började gälla året därpå. Genom avtalet, som ses som en historisk milstolpe i det globala klimatarbetet, förbinder sig länderna att arbeta för att hålla den globala uppvärmningen långt under 2 grader, med ambitionen att den ska stanna vid 1,5 grader. Avtalet, som består av 29 artiklar, berör också frågor som klimatanpassning, klimatfinansiering och de rika ländernas ansvar i relation till fattigare länder.
– Det är jättetydligt att löftena inte räcker, de måste skärpas. Regeringar och länder måste gå mycket snabbare fram för att nå Parisavtalet, säker Kimberly Nicholas, klimatforskare vid Lunds universitet.
Därför handlar det på klimattoppmötet 2021 om hur man ska kunna höja ambitionsnivån ännu mer.
Markku Rummukainen, professor i klimatologi vid Centrum för miljö- och klimatvetenskap vid Lunds universitet och Sveriges representant i FN:s klimatpanel IPCC, understryker också att situationen är brådskande.
Den senaste IPCC-rapporten som släpptes i augusti visar att uppvärmningen går snabbare än väntat – vi riskerar att passera 1,5-gradersmålet redan inom tio till tjugo år – och det är alltmer akut med åtgärder om klimatmålen ska nås.
– IPCC-rapporten är väldigt stark och tydlig och bidrar förhoppningsvis till att ambitionsnivån höjs. Historiskt kan man se att rapporterna spelat roll genom att de ökat takten i klimatförhandlingarna, säger han.
Finansiering och en rättvis klimatomställning
En annan viktig fråga under toppmötet är klimatfinansiering. Världens rika länder lovade i Paris att till år 2020 bidra med 100 miljarder dollar om året i bistånd till fattigare länder för att de ska kunna hantera klimatkrisen. Enligt en OECD-rapport var biståndssumman 79 miljarder dollar senast man mätte, år 2019.
På toppmötet ska det tas beslut om hur finansieringen ska se ut efter 2025. Bland annat har USA lovat att fördubbla sitt stöd och i Sverige, ett av de länder som levt upp till sitt åtagande, har regeringen sagt att man vill utöka klimatbiståndet.
Att de rika länderna levererar vad de utfäst är avgörande för Parisavtalets trovärdighet, menar Kimberly Nicholas. Finansieringen relaterar till frågan om en rättvis klimatomställning, som står högt upp på dagordningen på COP26.
– De länder i världen som har orsakat den globala uppvärmningen har också ett ansvar att driva klimatomställningen, säger hon.
Detta är också är en förutsättning för att få med de fattiga länderna, som släppt ut minst men ändå ofta får betala det högsta priset för klimatförändringen.
Hur kan vi dämpa effekterna av den klimatförändring som redan är här?
Ambitiösa utsläppsminskningar är så klart i fokus på toppmötet, men en annan viktig fråga är klimatanpassningar, alltså hur vi kan anpassa våra samhällen till den förändring som redan är här och som bland annat tar sig uttryck i form av skogsbränder, utdragen torka och svåra översvämningar.
Det handlar även om sårbarhet, vilka som är mest utsatta i relation till sådana händelser. Enligt Emily Boyd, föreståndare på LUCSUS (Lund University Centre for Sustainability Studies) kommer diskussionerna under COP26 dels att handla om finansiering, dels om vilka åtgärder som behöver vidtas.
– Forskningen om klimatanpassning har verkligen gått framåt, men tyvärr ser vi ändå inte att det har åstadkommits särskilt mycket. Vi ligger efter både med att få ner utsläppen och med att anpassa oss, säger hon.
Hon forskar bland annat den förlust och skada som uppstår om vi inte lyckas med anpassningen. På toppmötet kommer man bland annat diskutera hur sådana förluster ska mätas och inkluderas i ländernas klimatplaner, men också lyfta frågan om ekonomisk kompensation, exempelvis till utsatta önationer som kan drabbas hårt av en havsnivåhöjning.
– Men frågan är väldigt politisk så vi får se hur långt man kommer inom de formella förhandlingarna.
IPCC-rapporten: samband människa och klimatförändring
FN:s klimatpanel IPCC släppte sin senaste klimatrapport den 9 augusti i år. Rapporten slår fast att det finns ett otvetydigt samband mellan människans utsläpp av växthusgaser och den globala uppvärmningen. I rapporten konstateras vidare att jorden värms upp snabbt och att 1,5-gradersmålet riskerar att passeras redan inom tio till tjugo år, liksom att uppvärmningen väntas ge mycket allvarliga konsekvenser. Redan nu märks att klimatförändringen är här, vilket bland annat tar sig uttryck genom extremväder som värmeböljor och skyfall. Rapporten understryker att varje ton utsläpp och varje temperaturhöjning, spelar roll och utsläppen behöver snabbt minska om uppvärmningen ska begränsas till 1,5 eller 2 grader.
Handel med utsläppsminskningar – åsikterna går i isär
Artikel 6 i Parisavtalet, som handlar om hur stater ska kunna handla med utsläppsminskningar, är fortfarande inte är färdigförhandlad. Frågan var uppe i Madrid 2019, men utan att knutarna löstes.
– Dilemmat med Artikel 6 är att åsikterna går isär om den – somliga menar att den skulle göra det lättare att uppnå utsläppsminskningar, medan andra menar att den skulle främja metoder som inte är effektiva för att uppnå en minskning. Hur artikeln utformas är därför en viktig balansgång. Det gör att förhandlingarna är tidskrävande, eftersom olika viljor, farhågor och förväntningar finns runt bordet, säger Markku Rummukainen.
Globalt beslutsfattande – funkar det?
Det är inte första gången förväntningarna är höga inför ett klimattoppmöte, och mer än en gång har besvikelsen varit stor när oenighet mellan länder satt stopp för viktiga steg framåt i klimatarbetet. Vad talar för att det inte ska bli så den här gången?
– Vi statsvetare brukar säga att det internationella systemet präglas av anarki – ingen har formellt sett beslutsmakt över någon annan. Det är en stat, en röst, som gäller. Därför behövs det konsensusbeslut i klimatförhandlingar, säger Roger Hildingsson, statsvetare vid Lunds universitet, som forskar om klimatpolitik.
Men, betonar han, det här var viktigare före Parisavtalet.
– Klimatförhandlingarna fungerar inte på det sättet längre – med Parisavtalet har man delegerat till varje land att ta fram mål och klimatplaner för hur man ska hålla den globala uppvärmningen under 2 grader, eller så lågt som till 1,5 grad. Världens länder är överens om det långsiktiga målet och det har blivit något av en benchmark för klimatarbetet.
Idén med Parisavtalet har varit att bygga en process för att stegvis höja takten i klimatomställningen, och avtalets legitimitet står och faller med att man lyckas upprätthålla förtroendet för att processen verkligen ökar ambitionerna och leder till förändring i praktiken.
Fungerar parisavtalets process?
– Ja, jag skulle vilja säga det. Det övriga världssamfundets uppslutning när Donald Trump hoppade av Parisavtalet var ett tecken på det, säger Roger Hildingsson.
Fredrik N G Andersson, docent i nationalekonom vid Ekonomihögskolan vid Lunds universitet, tillhör dem med låga förhoppningar om vad världens ledare ska komma fram till under toppmötet. Han tror mycket mer på ”klimatklubbar” där grupper av länder – som exempelvis EU – tar täten och går före i klimatomställningen. Som positiva exempel nämner han både EUs nya taxonomi och diskussionerna om koldioxidtullar.
Vad är EU: s taxonomi?
EU: s taxonomi är ett klassificeringssystem som upprättar en lista över miljömässigt hållbara ekonomiska aktiviteter. Syftet med EU:s taxonomi är att hjälpa investerare att identifiera och jämföra miljömässigt hållbara investeringar genom det gemensamma, och är ett verktyg för att nå EU:s klimatmål och målsättningarna inom EU:s gröna tillväxtstrategi, den gröna given.
Hur skulle koldioxidtullar fungera?
Koldioxidtullar eller ”gränsjusteringsåtgärder för koldioxidutsläpp”(Border Carbon Adjustment), går ut på att den som importerar en vara till EU får betala lika mycket för varans totala koldioxidutsläpp som för en vara som är tillverkad inom unionen. Syftet är att utsläppen i andra delar av världen ökar som en följd av EU:s mer ambitiösa klimatpolitik, så kallat koldioxidläckage. Om till exempel ett europeiskt företag omlokaliserar sin produktion till ett land där det är billigare att släppa ut koldioxid.
– Jag tror att det är mer framkomligt än de stora avtalen där den gemensamma minsta nämnaren alltid innebär för lite, säger han.
Men avgörande är ändå att politikerna sätter ramarna och är tydliga med inriktningen på politiken, åtminstone om näringslivet och andra ska följa efter, menar han.
– Näringslivet är villigt att göra mycket, men agerar inom de juridiska och ekonomiska ramar som finns. Så länge ramarna inte ändras är det svårt för företag, och hushåll, att ändra beteende.
Bla bla bla – varför händer inte mer?
”30 år av bla bla bla”. Så uttryckte sig klimataktivisten Greta Thunberg i slutet av september, när hon skulle sammanfatta hur världens ledare har hanterat klimatkrisen hittills. Och det är lätt att känna uppgivenhet. Alla dessa löften, och så lite som händer. Vad talar för att det ska bli annorlunda nu?
Markku Rummukainen lyfter vad han kallar för ett ”genomförandegap” som finns mellan ländernas klimatplaner och den faktiska utvecklingen. Mål och visioner är viktiga, såsom att Sverige ska bli världens första fossilfria välfärdsland, eller Parisavtalets mål, säger han.
– Men sen ska man hitta vägen för att komma dit också, och det tar tid.
Han sitter själv i Klimatpolitiska rådet, som på regeringens uppdrag granskar Sveriges klimatpolitik. Riksdagen har beslutat om det klimatpolitiska ramverket som anger att Sveriges ska nå nettonollutsläpp till 2045.
– Än så länge minskar utsläppen mycket långsammare än vad målen föreskriver. Det behövs mer klimatpolitik, men också att klimatpolitiken får mer genomslag på andra områden, som exempelvis infrastruktur, skog och finans, säger han.
Genomförandegapet kan i sin tur leda till ett förtroendegap, menar Markku Rummukainen.
– Men, det har ändå också börjat hända saker, exempelvis ökar andelen förnybar energi, och bensin- och dieselbilar har börjat få konkurrens, och hur och vad vi konsumerar diskuteras också allt mer. Det har växlat upp väldigt mycket. Men eftersom det börjar från en låg nivå, tar det tid innan effekten slår genom, säger han.
Han får medhåll av Roger Hildingsson och Fredrik N G Andersson. Mycket har börjat hända, till exempel inom EU, men det måste gå snabbare. Nya policyverktyg måste tas fram och testas. Detsamma gäller ny teknik.
Bra framtidsberättelse samlar människor
Forskarna efterlyser också en tydligare framtidsvision om vart vi är på väg.
– En positiv framtidsberättelse, om framtidens hållbara välfärdssamhälle. Ett socialt, ekonomiskt och miljömässigt hållbart samhälle. För mig är en sådan samhällsberättelse ett viktigt styrmedel. Det kan samla människor och få dem att arbeta mot ett gemensamt mål, säger Fredrik N G Andersson.
Men leder alla ord till någonting? Ja, menar Roger Hildingsson.
– Jag både håller med och inte håller med Greta. Hon har rätt i att det inte har gjorts tillräckligt och att man inte lyssnat ordentligt på vetenskapen. Men det är fel att säga att inget händer, allt är trots allt inte bara ”bla bla bla”.
Kontakt:
Kimberly Nicholas är universitetslektor i hållbarhetsvetenskap vid Lunds universitets centrum för studier av uthållig samhällsutveckling, LUCSUS., kimberly.nicholas@LUCSUS.lu.se
Markku Rummukainen är professor i klimatologi vid Centrum för miljö- och klimatvetenskap, CEC, Lunds universitet. Han representerar Sverige i FN:s klimatpanel IPCC och är ledamot i Klimatpolitiska rådet i Sverige, markku.rummukainen@nateko.lu.se
Roger Hildingsson är forskare i statsveteskap vid Lunds universitet och expert på miljö- och klimatpolitik, roger.hildingsson@svet.lu.se
Emily Boyd är professor i hållbarhetsstudier och föreståndare för Lunds universitets centrum för studier av uthållig samhällsutveckling, LUCSUS, emily.boyd@lucsus.lu.se
Fredrik N G Andersson är docent i nationalekonomi på Ekonomihögskolan i Lund och forskar bland annat på övergången till ett mer hållbart samhälle, fredrik_n_g.andersson@nek.lu.se
Resultaten framkommer i en studie som Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU, har genomfört.
Satsningen ”en elev, en dator”
Många huvudmän och skolor har valt att ge eleverna tillgång till varsin personlig dator eller surfplatta. Satsningarna brukar kallas ”en elev, en dator” eller ”1:1-satsning”. Satsningar av detta slag är vanligare bland äldre elever, men andelen mellanstadieelever som fått en dator eller surfplatta från skolan har ökat från 16 till 49 procent mellan 2012 och 2018, enligt siffror från Skolverket.
Lättare att variera och anpassa undervisningen
Rapportförfattarna finner att datorerna har en tydligare och mer betydelsefull roll i undervisningen på skolor där eleverna har varsin dator. Datorerna används dock på ungefär samma sätt som då datortillgången är mer begränsad – främst för att söka information och skriva texter.
– Precis som man kan förvänta sig tycks satsningar på att ge elever en egen dator leda till att datorer får en större roll i undervisningen, säger Martin Lundin, en av rapportförfattarna. Lärarna upplever också att det blir lättare att elevanpassa och variera undervisningen. Däremot kan vi inte se att elever på 1:1-skolor upplever att undervisningen är mer varierad eller att studiemotivationen är högre.
Inga större effekter på studieresultaten
Elevernas resultat på nationella prov i engelska och matematik i årskurs 6 påverkas i genomsnitt inte av 1:1-satsningar. Det finns dock tendenser till något förbättrade genomsnittliga resultat i svenska, även om det finns en viss osäkerhet i dessa analyser.
Ett tydligt resultat är att barn till högutbildade får ett något bättre resultat i svenska och engelska när de har egen dator. För barn till föräldrar som har högst gymnasieutbildning är resultaten osäkra.
Elever på skolor som har fått resurstillskott från kommunen för sina 1:1-satsningar lyckas även något bättre än elever på andra skolor.
–Det skulle kunna bero på att skolorna i mindre utsträckning behövt dra in på något annat för att finansiera datorinköpen, säger Caroline Hall, en annan av författarna.
Så gjordes studien:
Undersökningen är den första stora svenska studien som fångar hur 1:1 påverkar mellanstadieelevers skolresultat.
Information om förekomsten av 1:1 i årskurs 4–6, under perioden 2009–2020, har samlats in från 270 skolor och drygt 50 000 elever.
Uppgifterna har på elevnivå kopplats till olika nationella register, till exempel resultat på nationella prov.
För att studera effekterna av 1:1 jämförs hur studieresultaten utvecklas över tid på skolor som infört 1:1, med motsvarande utveckling på jämförbara skolor utan en 1:1-satsning.
I rapporten används även ett enkätmaterial från Skolverket (”Attityder till skolan”) med ett riksrepresentativt urval av elever i årskurs 4–6 från åren 2012, 2015 och 2018, som innehåller frågor om elevernas skolgång samt om de fått eller fått låna en personlig dator.
Slutligen bygger studien även på intervjuer med 18 lärare och 10 rektorer på mellanstadieskolor som har och inte har 1:1.
IFAU har tidigare genomfört en likartad analys av högstadieelever (IFAU rapport 2019:29). Den övergripande slutsatsen från de två studierna är liknande – att det går ungefär lika bra på de nationella proven för elever på 1:1-skolor och elever på andra skolor – men med vissa tecken på att effekterna är något mer positiva bland mellanstadieelever.
Allt fler barn i världen drabbas av typ 1-diabetes. I Sverige får 40 barn per 100 000 diagnosen varje år, vilket är den näst högsta risken i världen. Den negativa utvecklingen verkar bero på en kombination av arv och miljö – men frågan hur sjukdomen eventuellt kan förebyggas återstår att besvara.
Forskningen om kostens betydelse för utvecklingen av typ 1-diabetes har hittills inte resulterat i några entydiga slutsatser. Nu har forskare vid Karolinska Institutet gått igenom och analyserat tillgänglig forskning om kopplingen mellan kostvanor hos mor och barn och risken att drabbas av typ 1-diabetes under barndomen, en så kallad metaanalys.
Typ 1-diabetes – kronisk sjukdom som ofta drabbar barn
Det som händer när man får typ 1-diabetes är att kroppen slutar tillverka insulin, som är ett hormon som behövs för att cellerna ska kunna ta upp socker från blodet. Det innebär att man får för mycket socker i blodet.
Sjukdomen går inte att bota. Behandlingen består av att få insulin.
Typ 1-diabetes är delvis ärftlig. Man ärver en benägenhet att utveckla ett immunförsvar som angriper och förstör cellerna som bildar insulin. Vad som gör att immunförsvaret angriper cellerna är däremot oklart.
Typ 1-diabetes utvecklas oftast när man är barn eller i tonåren.
Varje år insjuknar mellan 750 och 850 barn och ungdomar i typ 1-diabetes.
– Vår metaanalys tyder på att amning och senare introduktion av gluten* kan ha en skyddande effekt mot typ 1-diabetes. Samtidigt är det viktigt att påpeka att både genetiska och olika miljömässiga faktorer sannolikt påverkar risken för typ 1-diabetes, och att för den enskilde individen är risken att drabbas fortfarande låg, även om man får modersmjölksersättning eller gluten under de första månaderna i livet, säger Anna-Maria Lampousi, doktorand vid institutet för miljömedicin, Karolinska Institutet.
*Gluten är ett protein som finns i vete, råg och korn.
Forskarna utvärderade 26 faktorer som hörde ihop med kosten, såsom amning, barnets ålder när det först började äta av olika livsmedel, vad mamman ätit under graviditet och kostvanor i barndomen.
Långvarig amning och sen introduktion av gluten
Tyngst evidens (ungefär ”mest vetenskapligt stöd”, redaktionens kommentar) hade studierna som pekade på att långvarig amning och senare introduktion av gluten var förknippat med lägre risk för typ 1-diabetes. För spädbarn som ammades i minst sex till tolv månader var risken för typ 1-diabetes 61 procent lägre än hos andra barn. Barn som fick mat med gluten i vid tre till sex månaders ålder hade 64 procent lägre risk jämfört med barn som fått gluten tidigare.
Forskarna har inte studerat vilka mekanismer som kan tänkas ligga bakom sambanden, men tidigare forskning har visat att amning har allmänt positiva effekter, till exempel för utvecklingen av barnets immunsystem och tarmflora, medan experimentella studier har visat att gluten kan skada de insulinproducerande betacellerna.
Introduktion av komjölk och frukt kan ha betydelse
I genomgången hittades också samband med måttligt bevisvärde för en lägre risk för typ 1-diabetes hos barn som får uteslutande bröstmjölk i minst två månader samt senare introduktion av komjölk (efter två–tre månaders ålder) och frukt (fyra–sex månaders ålder i stället för tidigare).
Det fanns även en koppling mellan ökad risk för typ 1-diabetes och konsumtion av minst två till tre portioner komjölk per dag under barndomen, men detta fynd hade lågt bevisvärde och ska tolkas med försiktighet, enligt forskarna. Studierna visade även på en skyddande effekt av D-vitamintillskott under spädbarnstiden. Mammans kostvanor under graviditeten var inte förknippad med typ 1-diabetes hos barnet.
Mer forskning om amningens betydelse
– Med den här metaanalysen har vi försökt att utreda vilka kostfaktorer som med stark eller måttlig evidens kan kopplas till typ 1-diabetesrisk. Vår analys tyder på att det finns anledning att närmare undersöka amningens skyddande effekter vad gäller typ 1-diabetes samt betydelsen av senare introduktion av gluten, komjölk och frukt under spädbarnsåren. Samtidigt var evidensen för flertalet kostfaktorer generellt låg och vi behöver mer högkvalitativ forskning för att kunna dra några säkra slutsatser, säger Sofia Carlsson, lektor vid institutet för miljömedicin, Karolinska Institutet.
Anna-Maria Lampousi, doktorand vid institutet för miljömedicin, Karolinska Institutet, annamaria.lampousi@ki.se, Sofia Carlsson, lektor vid institutet för miljömedicin, Karolinska Institutet, sofia.carlsson@ki.se
För första gången i världshistorien har en självkörande skogsmaskin klarat av att ”skota” – alltså att helt utan mänsklig inblandning hämta och transportera virke. Forskarna ser det som ett viktigt steg mot ett mer hållbart skogsbruk.
− Det här kommer att rita om kartan för branschen och hur andra aktörer inom området ser på operationer som dessa. Vi har jobbat oerhört intensivt med det här testet och det känns väldigt skönt att det fungerar, säger Magnus Karlberg, professor i maskinkonstruktion vid Luleå tekniska universitet.
Genom att ha programmerats för att utföra arbetet på egen hand kunde skogsmaskinen själv plocka upp och transportera timmerstockar till en upphämtningsplats. Det är ett arbete som vanligtvis utförs av skotarförare, men denna gång kunde människorna stå vid sidan om och titta på.
Skogsmaskinen är världsunik
Att en självkörande skogsmaskin klarar av en så avancerad uppgift är världsunikt och öppnar upp för stora förändringar av skogsnäringen, enligt Magnus Karlberg.
− Även om det fortfarande är många år bort, och kommer ske gradvis, är vi övertygade om att den tekniska utvecklingen med smarta autonoma skogsmaskiner är framtiden för skogsbruket. Vi har visat att tekniken finns och fungerar men det är såklart skillnad att arbeta med detta från ett forskningsperspektiv jämfört med kommersiell verksamhet. Vi forskare kan unna oss att kliva in i framtiden på ett helt annat sätt, säger han.
Mer skonsamt mot naturen
Utvecklingen av självkörande skogsmaskiner är ett viktigt steg för ett mer hållbart skogsbruk, menar forskarna. Mindre och mer energisnåla maskiner kan arbeta betydligt mer skonsamt i skog och mark.
− Vi har i dag möjligheten att göra skogsmaskinerna så smarta att de själva kan läsa av omgivningen och upptäcka områden som är känsliga. På det sättet kan användningen anpassas efter de specifika förutsättningar som råder på platsen. Ett exempel kan vara att sensorer på maskinen upptäcker renlav och väljer andra vägar för att skona marken, säger Magnus Karlberg.
Byggd utan förarhytt
Redan 2014 började han och hans kollegor vid Luleå tekniska universitet tillsammans med SLU-forskarna att skissa på maskinen, eller terrängfordonsplattformen som är en mer korrekt benämning.
Den kan styras med fjärrkontroll men också programmeras för att utföra arbete helt på egen hand, som vid testet med autonom skotning. Den tio ton tunga maskinen drivs för tillfället med biodiesel och är byggd utan förarhytt.
Arbetet med att utveckla maskinen är inte över.
− Vi behöver fortsätta jobba med att göra systemen mer robusta. Vi vet nu att plattformen klarar av arbetsuppgifter även i regn men för att implementeras i industrin krävs det att maskinerna är pålitliga i till exempel kallgrader, snöfall och dålig terräng, säger Magnus Karlberg.
Forskning om självkörande fordon för ”ostrukturerade miljöer”
Arctic Off-Road Robotics Lab (AORO) är ett nystartat laboratorium specialiserat på så kallade mobila autonoma system som kan arbeta i ostrukturerade miljöer. Forskning och utveckling för framtidens autonoma skogsbruk är en viktig del i verksamheten. Labbet är ett samarbete mellan ämnet maskinkonstruktion på Luleå tekniska universitet, Institutionen för skogens biomaterial och teknologi på Sveriges lantbruksuniversitet och Skogstekniska klustret.
Förmågan att upptäcka och reagera på lukten av möjliga hot är en förutsättning för människors och andra däggdjurs överlevnad. Studien från Karolinska institutet som publicerats i PNAS tyder på att negativa lukter förknippade med obehag processas tidigare än positiva lukter och triggar en snabb och omedveten fysisk reaktion för undvikande.
– Människans undvikande respons på obehaglig lukt förknippad med hot har länge ansetts vara en viljestyrd kognitiv process. Vår studie visar att det är en omedveten och mycket snabb reaktion, säger Behzad Iravani, forskare vid institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet, och studiens försteförfattare.
Hos människan upptar luktorganet cirka en tjugondel av hjärnan och vi kan urskilja många miljoner olika luktämnen. En betydande andel av dessa är förknippade med hot mot vår hälsa och överlevnad, som lukten av kemikalier och rutten mat. Luktsignaler når hjärnan inom 100 till 150 millisekunder efter inandning genom näsan.
Mäter lukthjärnans respons
Alla levande varelser överlever tack vare sin förmåga att undvika faror och uppsöka belöningar. Hos människan verkar luktsinnet speciellt viktigt för att upptäcka och reagera på potentiellt skadliga stimuli.
Det har länge varit okänt vilka neurala mekanismer som gör att en obehaglig lukt omsätts i undvikande beteende hos människor.
Det beror bland annat på att det saknats icke-invasiva metoder för att mäta signaler från luktbulben, den första delen av lukthjärnan med direkt (monosynaptisk) koppling till de viktiga centrala delar av nervsystemet som hjälper oss att upptäcka och minnas hot or faror.
Nu har forskare på Karolinska Institutet utvecklat en metod som gjort det möjligt att för första gången mäta signaler från den mänskliga luktbulben som processar lukter och sedan skickar signaler till delar av hjärnan som kontrollerar rörelse och undvikande beteenden.
Snabbaste varningssystemet
Resultaten bygger på tre experiment, där deltagare inledningsvis fick skatta sin upplevelse av sex olika lukter, några positiva och andra negativa. I ett senare skede analyserades lukthjärnans elektrofysiologiska aktivitet som respons på de negativa och positiva lukterna.
– Det blev tydligt att luktbulben reagerar specifikt och tidigt på negativa lukter och skickar en direkt signal till motorcortex redan cirka 300 ms efter att luktsystemet först reagerat på lukten. Den signalen resulterar sedan i att personen, utan att själv vara medvetna om det, lutar sig bakåt och bort från luktkällan, säger studiens sisteförfattare Johan Lundström, docent vid institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet.
Han fortsätter:
– Resultatet tyder på att luktsinnet har en unik betydelse för vår förmåga att upptäcka faror i omgivningen, där en betydande del av den förmågan sker på ett omedvetet plan i högre grad än faror som förmedlas av syn- och hörselintryck.
Glas är ett så kallat amorft ämne och saknar en vidsträckt ordnad struktur. Det gör att det inte bildar kristaller. Just det faktum att glas inte bildar kristaller gör det mycket användbart. Det vi vanligen kallar glas, exempelvis fönsterglas, är främst kiseldioxidbaserade, men glas kan formas av många olika ämnen. Vetenskapen söker ständigt efter nya glasartade material med bättre egenskaper och nya möjliga tillämpningar. Den Chalmersledda studien publicerades nyligen i den vetenskapliga tidskriften Science Advances och innebär ett viktigt kliv framåt på det här området.
Mix av molekyler gör det lätt att forma nytt glas
– Genom att blanda många molekyler har vi nu plötsligt öppnat upp möjligheten att skapa nya och mycket bättre glasformande material. Alla som arbetar med organiska molekyler vet att en blandning av två molekyler kan göra det lättare att forma glas, men ingen hade nog förväntat sig att fler, och så här många, skulle kunna ge ett så mycket bättre resultat, säger forskningsledaren Christian Müller, professor på institutionen för kemi och kemiteknik på Chalmers.
Glas bildas när en vätska kyls ner utan att den kristalliseras, en process som kallas vitrifikation. Metoden att använda två eller tre molekyler för att bilda ett glas är ett väletablerat koncept. Däremot har frågan om vad som händer när man blandar fler molekyler hittills fått liten uppmärksamhet.
Stabilare än fönsterglas
I det här fallet har Chalmersforskarna experimenterat med att blanda upp till åtta olika perylenmolekyler, som var och en har en hög fragilitet. Fragilitet är ett värde som är relaterat till hur lätt materialet kan bilda glas och låga siffror betyder en god förmåga. Mixen av många molekyler gjorde att fragiliteten sänktes avsevärt och forskarna kunde få fram en mycket stabil glasbildare med rekordlåg fragilitet.
– Fragiliteten i glaset i studien är mycket låg och motsvarar de bästa resultaten för något organiskt material, men också jämfört med polymerer och oorganiska material som metalliska glas. Resultaten är jämförbara och till och med bättre än fragiliteten i vanligt fönsterglas, som är det vi hittills känt till som ett av de bästa på att bilda ett glas, säger Sandra Hultmark, doktorand på institutionen för kemi och kemiteknik på Chalmers och huvudförfattare till den vetenskapliga artikeln.
Organiskt glas ger hållbarare bildskärmar
Viktiga användningsområden för stabila organiska glasmaterial är avancerad teknik i bildskärmar som OLED-skärmar och i förnybara energikällor som organiska solceller.
– OLED-skärmar är konstruerade med glasartade lager av organiska molekyler som kan utstråla ljus. Om de blir mer stabila kan vi öka hållbarheten för en OLED och därmed även skärmen, förklarar Sandra Hultmark.
Ytterligare ett användningsområde för stabila glas är läkemedel. Amorfa läkemedel löses upp snabbare och hjälper kroppen att ta upp den aktiva substansen. Därför utformas många läkemedel i glasartad form. För dessa läkemedel är det avgörande att glaset inte kristalliseras över tid. Ju stabilare glas, desto längre tid kan läkemedlen användas.
Glaset förlänger livslängden och sparar jordens resurser
– Med stabilare glas eller glasbildande material, kan vi förlänga livslängden på ett stort antal produkter, vilket i sin tur sparar på både jordens resurser och ekonomi, säger Christian Müller.
Så utfördes forskningen
Forskarna är verksamma vid Chalmers tekniska högskola och Göteborgs universitet.
De valde att arbeta med en serie av små, konjungerade molekyler som består av en kärna av perylen med olika påhängande alkylgrupper. Alla åtta perylenderivaterna kristalliserades lätt när de var separerade från blandningen och visade på en fragilitet på över 70.
Mixen av de åtta perylenderivaterna resulterade i ett material som uppvisar en fragilitet på endast 13. Det är ett rekordlågt värde för något glasformande material som hittills utforskats, vilket även inkluderar polymerer och oorganiska material som metalliska glas och kiseldioxid.
Sandra Hultmark, doktorand på institutionen för kemi och kemiteknik, Chalmers tekniska högskola, sanhul@chalmers.se
Christian Müller, professor på institutionen för kemi och kemiteknik, Chalmers tekniska högskola,christian.muller@chalmers.se
På uppdrag av Vänerns vattenvårdsförbund och länsstyrelserna i Värmland och Västra Götalands län har forskare vid Högskolan i Skövde genomfört en pilotstudie om ullhandskrabbor i Vänern. Kartläggningen genomfördes under våren 2021.
– Genom de pågående klimatförändringarna kan vi i framtiden förvänta oss att fler främmande arter påträffas i våra vattendrag, säger Sonja Leidenberger, forskare och lektor i biovetenskap vid Högskolan i Skövde.
Ullhandskrabban kommer med fartygens barlastvatten
En EU-förordning listar de invasiva arter som bedöms kunna orsaka störst skada på våra inhemska ekosystem, påverka den biologiska mångfalden och även leda till stora ekonomiska förluster. En av de 100 värsta främmande arterna är den kinesiska ullhandskrabban som har sitt ursprung västra Stilla havet, utanför Kina. I Vänern gjordes det första fyndet 2004. Genetiska studier visade att ullhandskrabban i Vänern kom från en population i Elbe i Tyskland. Det är med fartygens barlastvatten som den icke inhemska krabbarten kommer in i våra svenska sjöar och vattendrag.
Forskarna vid Högskolan i Skövde är klara med pilotstudien och resultatet visar att yrkesfiskare har gjort flest observationer av den invasiva arten under de senaste åren.
De flesta yrkesfiskare i Vänern har sett den invasiva arten
– Vi genomförde telefonintervjuer med 34 av Vänerns totalt 50 yrkesverksamma fiskare och vi har även pratat med några fritidsfiskare. Drygt 70 procent av yrkesfiskarna har observerat ullhandskrabbor i Vänern och de flesta observationerna har gjorts sedan 2018, säger Sonja Leidenberger.
Det är främst under sommar och höst som de fått upp krabborna i sina redskap. De har fångat flest i bottensatta nät eller i storryssjor på botten med sand och lera. Under pilotstudien har forskarna från Högskolan tillsammans med representant från Länsstyrelsen i Värmland gjort egna provfisken med olika fångstredskap under vår och försommar.
– Vi genomförde provfiske utanför Lidköping, Karlstad, Vänersborg, Kristinehamn och Otterbäcken, som ses som högriskområden för den invasiva arten. Vi fångade inga ullhandskrabbor och det kan bero på flera orsaker såsom fel årstid, att fångstredskapen inte låg tillräckligt länge i vattnet eller att de lågt för djupt, säger Sonja Leidenberger.
Ullhandskrabbor förstör både fiskeredskap och fångst
Sonja Leidenberger konstaterar dock att yrkesfiskarna ger en tydlig bild av en ökad förekomst av ullhandskrabbor sedan 2018 jämfört med tidigare.
Alarmerande är att de har gjort observationer med omkring hundra vuxna krabbor på ett ställe. Ullhandskrabbor kan förstöra fiskeredskap och även fångsten då de äter både fisk och fiskyngel. Vid en etablering vet vi att populationen kan öka snabbt, det har vi sett i andra europeiska länder.
Ullhandskrabban sprider även kräftpest och forskarna lyfter att det finns risk att krabborna vandrar från Vänern genom Klarälven till Norge och kan sprida den smittsamma kräftpesten även dit.
Övervakning kan säkra biologisk mångfald i Vänern
– Genom flerårig övervakning med traditionella fångstmetoder men också prova nya molekylära upptäckningsmetoder kan vi förhindra att en stabil population av ullhandskrabbor bildas i Vänern. Det är också viktigt att alla fynd och observationer som görs av ullhandskrabban i Vänern rapporteras till databasen Rapportering av vattenorganismer, Rappen.nu. På så sätt kan vi säkerställa framtidens fiske och biologiska mångfald i Sveriges största sjö.
Förstudien ska ligga till grund för eventuellt fortsatt inventeringsarbete i framtiden. Det är viktigt att tidigt upptäcka främmande arter för att snabbt kunna vidta åtgärder. Kan man följa upp nya fynd eller plocka bort främmande individer kan den biologiska mångfalden då kan bevaras i Vänern.
– Allt vaccin är mycket bättre än inget vaccin, och två doser är alltid bättre än en dos, oavsett vilken sort man får. Men vår studie visar att skyddet blir signifikant bättre om man får ett mRNA-vaccin efter ett vektorbaserat, jämfört med att få även den andra dosen med ett vektorbaserat vaccin, säger Peter Norström, professor i geriatrik vid Umeå universitet och förste författare till studien.
Sedan Astra Zenecas vektorbaserade vaccin mot Covid-19 stoppades för personer under 65 år, har personer som redan hunnit få första dosen rekommenderats ett mRNA vaccin som andra dos.
Olika vaccintyper i kombination gav bäst skydd
Studien visar att risken att insjukna i covid-19 inom i genomsnitt 2,5 månader från vaccination var 67 procent lägre för kombinationen Astra Zeneca + Pfizer och 79 procent för Astra Zeneca + Moderna, jämfört med ovaccinerade. För personer som fick Astra Zenecas vaccin som både första och andra dos var riskminskningen 50 procent. Detta efter att forskarna tagit hänsyn till när i tiden personerna vaccinerades, samt skillnader i ålder, kön, socioekonomisk status, och andra riskfaktorer.
Effektiviteten gällde även för infektion med deltavarianten, som dominerade under studien. Allvarliga biverkningar var mycket sällsynta för samtliga vaccinkombinationer. Antalet covid-19 fall som var så allvarliga att de resulterade i sjukhusinläggning var dock för få för att forskarna skulle kunna beräkna effektiviteten gentemot detta.
Bra immunsvar med två olika vacciner
Tidigare studier har visat på ett bra immunsvar med kombination av två olika vaccin. Däremot har det varit oklart hur dessa kombinationer påverkar risken att verkligen insjukna. Det är detta glapp som denna nya studie vid Umeå universitet fyller. Studien bygger på registerdata från Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och Statistiska centralbyrån, och huvudanalysen omfattade sammanlagt knappt 700,000 personer.
– Studien kan få betydelse för vaccinationsstrategier i olika länder. Världshälsoorganisationen WHO har påpekat att trots tidigare lovande resultat av hur immunförsvaret reagerar på kombinationer av vaccin krävs större studier av säkerhet och effektivitet. Här har vi nu en sådan studie, säger Marcel Ballin, doktorand i geriatrik vid Umeå universitet och medförfattare.
Elektronmikroskopbild av coronaviruset SARS-CoV-2. Bild: NIAID-RML, CC BY 2.0
Vad är ett mRNA-vaccin?
mRNA (budbärar-RNA) fungerar som en ritning för hur celler ska tillverka proteiner, i covid-19-vaccinerna en konstruktionsritning för SARS-CoV-2 -viruset spikproteiner som sitter på virusets yta. Covidvaccinerna från Pfizer och Moderna är exempel på mRNA-vaccin
”Ritningen”(mRNA:t) för spikproteinet packas in i ett fetthölje så att det kan ta sig genom cellmembranet in cellerna. Inne i cellerna tar cellens maskineri över och börjar producera spikproteiner efter ”ritningen”. Vårt immunförsvar lär sig att känna igen spikproteinerna och bygger upp ett immunologiskt minne, som står redo för att snabbt känna igen och oskadliggöra riktig covid-smitta.
Vad är ett virusvektor-vaccin
Virus-vektorvaccin (till exempel Astra Zenecas covid-vaccin) använder i stället ett försvagat ofarligt förkylningsvirus, ett adenovirus, för att föra in ”ritningen” på spikproteiner in i cellerna. Viruset tar sig in i våra celler och har då med sig genen (ritningen) för ytproteinet. Inne i cellerna tar cellernas maskineri över och börjar tillverka de SARS-CoV-2-specifika ytproteinerna som vårt immunförsvar sedan lär sig att känna igen.
Peter Nordström, Professor och överläkare, Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, enheten för geriatrik, peter.nordstrom@umu.se
Marcel Ballin, doktorand vid Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, enheten för geriatrik, Umeå universitet, marcel.ballin@umu.se
Anna Nordström, Adjungerad professor, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicine, avdelningen för hållbar hälsa, anna.h.nordstrom@umu.se
Ett jobbmöte där några personer deltar på plats i rummet medan andra är med på distans via skärm är ingen bra lösning, enligt Jens Edlund, universitetslektor vid avdelningen Tal, musik och hörsel på KTH.
– Många försöker rigga teknisk utrustning för att lyckas med hybridmötena, men tekniken är inte problemet. Hybridmöten kan göra alla mötesproblem med exkludering och samarbetssvårigheter värre.
Hybridmöten en stor utmaning
I över två decennier har distansmöten via skärm ingått i Jens Edlunds forskning och undervisning. Pandemin snabbade på utvecklingen av videomöten, som plötsligt engagerade nästan alla i samhället. Och en av de största utmaningarna som arbetsplatser nu står inför är enligt honom de så kallade hybridmötena.
– Ett välstuderat fenomen när människor möts i grupp, även om det är första gången de träffas, är att de favoriserar och håller med medlemmar i det ”egna laget” – alltså personer som sitter i samma rum eller ingår i samma grupp. Och när vissa deltar på distans har man olika förutsättningar.
Svårt att samverka
Jens Edlund påpekar att det handlar om att vi människor reagerar med olika sinnen som lukt, syn och hörsel vid fysiska möten.
– Hela poängen med möten brukar vara att samverka, men hybridmöten ger jättedåliga grunder för samverkan. Den som sitter i samma rum som andra blir den som hörs bäst, säger han.
Hur använder du själv hybridmöten?
– Som ledare eller lärare använder jag inte hybridmöten alls. Jag använder distansmöten. Skillnaden är att alla får sitta med varsin dator och galleri-vy, som Zoom eller Teams. Då har alla samma förutsättningar på mötet – alla möts på lika villkor.
– Bästa scenariot vore om myndigheter och storföretag kunde inreda standardiserade små mötesrum för varje enskild deltagare i distansmöten. Det skulle ge fantastiskt bra förutsättningar för lyckade distansmöten. Det vore väl investerade pengar. Ineffektiva och kontraproduktiva hybridmöten kostar verksamheten mer i längden, säger Jens Edlund.
Ensamheten vid skärmen är en röd tråd i resonemanget kring distansmöten. Jens Edlunds tes efter 20 års observationer på området är att hybridmöten är mindre lyckade. När tre deltagare är i samma rum och vänder sig mot varandra när de pratar blir den på videolänk automatiskt exkluderad.
– Det är lätt att klaga på tekniken när möten blir misslyckade, men det beror ofta på hur tekniken används och inte på själva tekniken. Är det större möten fungerar det som regel bra med hybridmöten där en person föreläser och många distanslyssnare övervakar mötet som passiva deltagare utan att bryta in.
”Som att prata med en vägg”
När han håller distanspresentationer för stora grupper studenter ber han alltid deltagarna att slå på sina kameror för att få återkoppling på om de är uttråkade eller engagerade.
– Annars blir föreläsningen som att prata med en vägg.
Jens Edlund genomför nu pilotstudier med möten via videolänk, och testar varianter där alla deltagare sitter framför varsin kamera, med god belysning, stadig uppkoppling och bra ljud.
Utvärderar distansmöten
– Våra tester gäller små möten med upp till sju personer. Ju större mötet blir desto närmare kommer vi seminarieform, och då blir mötet ett annat – då fungerar mötet bäst som en form av presentation, där deltagarna inte interagerar, förutom i mindre ”break-out-rooms” eller genom chatt-funktionen.
Jens Edlund och doktoranden Ghazaleh Esfandiari-Baiat tar nu fram en metodik för att på ett objektivt sätt kunna utvärdera distansmöten och se om de är lyckade eller inte.
– Vi ska köra testmöten och dela ut uppgifter som deltagarna får samarbeta kring. Vi kommer att testköra metoden under slutet av året och hoppas på att ha pilotstudien klar i början av nästa år.
Så bidrar du till bättre distansmöten
Jens Edlunds tips för bra möten på distans:
Kombinationen mötesdeltagare på plats i ett rum och deltagare på distans via videolänk är en utmaning. Bäst är om alla istället kan sitta framför varsin skärm och kamera, helst i separata mötesrum – deltagarna bör ha så lika förutsättningar att mötas som möjligt.
Försök inte kontrollera mötet genom att be folk använda tummen-upp-knappen eller handuppräckning. Symbolerna dyker ofta upp vid fel tid och hänger kvar för länge, vilket skapar förvirring och tidsödande frågor typ ”Ville du säga något eller är det där en ’gammal hand’?”
Slå alltid på video och galleri-vyn så du kan se allas ansikten – då tar du in bekräftelser, minspel och nickningar från andra.
Försök sitta där det finns god belysning, gärna vid ett fönster. Till arbetsplatsen kan det vara värt att köpa in en bra lampa med mjukt ljus speciellt anpassat för möten.
Rikta ansiktet mot den skärm som din kamera sitter på – slå av den andra skärmen om den innebär att du måste vända ansiktet åt sidan för att delta i mötet.
Förnybara energikällor, som sol- och vindkraft, är ”sårbara” genom att inte producera el när det inte blåser eller solen inte skiner. Den energi som genereras måste lagras för att vara tillgänglig när den behövs. Ett mycket effektivt sätt att lagra energi är i form av kemiska bindningar. Att omvandla koldioxid tillbaka till bränslen via elektrokemi är ett mycket attraktivt alternativ. Förutom att lagra energi minskar då också mängden koldioxid som släpps ut i atmosfären.
– Jag började min karriär som forskare 2010 med mitt doktorandprojektarbete vid Umeå universitet, som huvudsakligen ägnades åt att studera katalytiska vattenoxidationsreaktioner. Som en del av mitt doktorandarbete började jag också skaffa mig praktisk erfarenhet av optisk spektroskopi och röntgenspektroskopi vid Lawrence Berkeley National Laboratory (LBNL). Jag fascinerades av spektroskopiska möjligheter att studera katalytiska reaktioner, vilket fick mig att fortsätta min forskning i samma riktning, säger Sergey Koroidov vid Stockholms universitet.
Arbetade vid röntgenfrielektronlaser i Stanford
Efter examen blev han postdoktor vid Stanford University och SLAC National Accelerator Laboratory, där världens första hårda röntgenfrielektronlaser (LSLC) finns. Möjligheten att arbeta vid denna anläggning lockade honom.
– År 2017 återvände jag till Sverige och Fysikum vid Stockholms universitet som forskarassistent. Sedan 2020 har jag börjat utveckla mina egna inriktningar inom forskningen.
Den forskningen syftar till att producera kunskap som leder till en hållbar reduktionsreaktion för koldioxid för att erhålla högre kolväten och alkoholer: Dessa kan bli en oslagbar energiresurs avseende energitäthet, lagring och distribution.
Utvecklar material som omvandlar koldioxid till förnybara bränslen
För en effektiv process måste vi ändå utveckla material som katalytiskt kan omvandla koldioxid effektivt till de önskade produkterna.
– I mina studier utvecklar jag den nödvändiga förståelsen för dessa reaktioner genom att följa tidsupplöst omvandling på atom- och molekylnivå. Vi gör detta med hjälp av röntgenstrålar från synkrotronljuskällor och ultrakorta pulser från nya röntgenlasrar. Målet är att förstå processer för att omvandla koldioxid till förnybara bränslen så effektivt som möjligt, säger Sergey Koroidov, som är medlem i forskargruppen X-ray Science of Liquids and Surfaces (XSoLaS) vid Fysikum.
Behovet av energi från fossilfria bränslen ökar
I dag kommer 80 procent av all energi från fossila bränslen, och samhällets behov av energi förväntas öka. Vi står inför stora utmaningar både på grund av den begränsade tillgången på fossila bränslen och klimatförändringarna som orsakas av den ökande koldioxidhalten i atmosfären och haven. För att skapa ett ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbart samhälle måste vi förbättra tekniken för energiomvandling baserad på förnybara källor.
Anta att vi kan lagra sol- och vindenergi i form av flytande bränslen. I så fall kan vi dra nytta av deras höga energitäthet, som finns lagrad i energitransportsystem, och överbrygga perioder då sol och vind ger små bidrag.
En av de viktigaste vetenskapliga utmaningarna i dag är att från koldioxid utveckla förnybara energikällor i form av flytande kolväten och alkoholer i en kostnadseffektiv industriell skala.
Koppar som katalysator för att göra kolväten av koldioxid
Nästan alla kemiska processer som är involverade i energiomvandling bygger på katalys. Den vetenskapliga utmaningen när det gäller att omvandla koldioxid till bränslen är bristen på effektiva katalysatorer för storskalig omvandling av dessa gaser när de fångas upp från kolintensiva källor eller från atmosfären. Koppar är för närvarande den enda kända metallen som kan omvandla koldioxid till kolväten, men hur processen fungerar är inte helt känt. Det finns ett behov av att förstå och kontrollera katalysatorn i detalj, från hur elektronerna omfördelas till hur atomerna rör sig under reaktionen och hur olika katalysatorer kan påverka dem.
Utvecklingen av synkrotron- och röntgenanläggningar för fria elektroner har skapat nya möjligheter. De ultrakorta pulserna fungerar som en höghastighetskamera på elektron- och atomnivå. Pulserna gör det möjligt att följa rörelser på den tidsskala de rör sig på och därmed ”se” hur kemiska bindningar bildas och bryts. Genom att använda olika energier i röntgenstrålarna kan forskarna välja vilka atomer de följer. Experimenten utförs med hjälp av instrument som konstrueras och byggs på Fysikum.
Undersöker den kemiska omvandlingen i olika material
Dessa kamrar och slutstationer används för att undersöka övergående processer och intermediärer (”tillfälliga” ämnen) som bildas på ytan och hur de utvecklas vidare under katalytiska reaktioner. Vid varje given tidpunkt i processen är mängden intermediärer försvinnande liten, men genom att starta reaktionen synkront kan vi öka andelen och karaktärisera dessa avgörande intermediärer. De är viktiga när vi talar om vilken väg reaktionen tar på olika material.
Målet med studien är att utveckla en grundläggande förståelse för alla reaktionssteg, vilka intermediärer som är inblandade och hur de binder till katalysatorn, bestämma reaktionsbarriärer och energiöverföring mellan elektroden och adsorberade molekyler genom att analysera relevanta modellsystem.
I första hand fokuserar forskarna på olika formuleringar av koppar som elektrod. Några av dessa kan av för närvarande okända skäl ge en hög selektivitet för den önskade produkten eten framför den oönskade växthusgasen metan. Vad som avgör detta och hur det kan optimeras är en avgörande utmaning att lösa. Med de metoder som forskarna nu har tillgång till är detta inom räckhåll.
Omvandling av koldioxid till bränslen via elektrokemi. Bild Stockholms universitet
Fossilfri energi kan minska klimatpåverkan
Projektet har således potential att mildra mänsklig påverkan på klimatförändringen och säkra tillgången på energi i en fossilfri framtid. Vårt välbefinnande har varit starkt kopplat till tillgång på energi och miljö. Genom att återvinna koldioxid till värdefulla industrikemikalier och bränslen (figur 1) i stället för att öka kolet i kolcykeln genom att utnyttja fossila källor angriper man direkt källan till den så kallade antropogena klimatförändringen.
– Genombrottet kommer att minska Sveriges beroende av bränslen och kemikalier från utlandet och leda till inhemsk produktion. Forskningen har således potential att mildra vår påverkan på klimatförändringarna och säkra tillgången på fossilfri energi i framtiden, säger Sergey Koroidov.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
