Forskare från Umeå och USA har gjort den första kartläggningen över immunceller hos mygga för att förstå hur myggor bekämpar malaria och andra infektioner. De har upptäckt en sällsynt celltyp som kan vara involverad i att begränsa malariainfektion samt identifierat molekylvägar som är involverade i att kontrollera malariaparasiten.
Det är forskare från Umeå universitet, the Wellcome Sanger Institute, och the National Institutes of Health (NIH), USA, som utfört studien.
Avslöja nya sätt att bryta överföringskedjan
– Våra resultat ger möjlighet att avslöja nya sätt att bryta kedjan för malariaöverföring och förhindra mygg från att sprida malariaparasiten till människor. Kartläggningen kommer också att vara en värdefull resurs för forskare som försöker förstå och kontrollera andra myggburna sjukdomar som denguefeber eller zika, säger Oliver Billker, professor på forskningscentrumet Molecular Infection Medicine Sweden (MIMS) vid Umeå universitet.
Malaria är en livshotande sjukdom som drabbar mer än 200 miljoner människor världen över årligen och orsakade uppskattningsvis 405 000 dödsfall 2018, varav majoriteten var barn under fem år. Sjukdomen orsakas av Plasmodium-parasiter, som sprids via bett av honkönade Anopheles-myggor. Att bryta överföringen från människa till mygga till människa igen är nyckeln till att minska spridningen av malaria.
Dubbelt så många immunceller
Myggans immunsystem styr hur insekten kan tolerera eller överföra parasiter eller virus, men mycket lite är känt om de exakta celltyperna som är involverade. I denna första djupgående studie av immunceller hos mygga studerades två typer av myggor: Anopheles gambiae, som överför malaria, och Aedes aegypti, som bär de virus som orsakar infektionerna denguefeber, chikungunya och zika.
Med hjälp av encellstekniker analyserade forskarna mer än 8 500 individuella immunceller för att se exakt vilka gener som var påslagna i varje cell och identifierade specifika molekylära markörer för varje unik celltyp. Teamet upptäckte att det fanns minst dubbelt så många typer av immunceller än vad som tidigare varit känt. De använde markörerna för att hitta och kvantifiera dessa celler i cirkulation, eller i tarmen och andra delar av myggan. De kunde sedan följa hur Anopheles-myggor och deras immunceller reagerade på infektion med Plasmodium-parasiten.
Celltyp med namn megacyte
En tidigare studie från NIH-teamet har visat att en process kallad immune priming kan begränsa myggans förmåga att överföra malaria genom att aktivera myggans immunsystem att framgångsrikt bekämpa parasiten.
I denna studie upptäckte forskarna att en av de nyligen upptäckta immuncelltyperna hade höga nivåer av en nyckelmolekyl som behövs för immune priming, och kan vara involverad i den processen.
– Detta är första gången vi kan se att en specifik celltyp i mygga är inblandad i att reglera kontrollen av malariainfektion, och det är en riktigt spännande upptäckt! Denna sällsynta men viktiga och stora celltyp, som vi har gett namnet megacyte, verkar slå på ytterligare immunrespons mot Plasmodium-parasiten. Vi måste nu utföra ytterligare studier för att validera detta och bättre förstå dessa celler och deras roll, säger professor Oliver Billker.
Granulocyterna ökar vid malariainfektion
Forskarna visar vidare att specifika typer av immunceller – granulocyter – ökade i antal som respons på infektion, och avslöjade att en del av dessa kunde utvecklas till andra slags immunceller. De upptäckte också att immunceller i myggens tarm och andra vävnader aktivt rekryteras till cirkulationen för att bekämpa infektioner efter att ha legat vilande i fettkroppen nära andningsorganen på myggan.
– Myggor verkar ha en ideal form av immunitet mot parasiter som malaria; tillräckligt med immunitet mot infektionen så att den inte dödar myggan men inte tillräckligt för att ta bort parasiten. Vår kartläggning erbjuder en viktig plattform för ytterligare forskning, som kan avslöja sätt att modifiera myggens immunrespons för att bryta sjukdomskedjan, säger Sarah Teichmann, Wellcome Sanger Institute i USA.
Vetenskaplig artikel:
Mosquito cellular immunity at single-cell resolution. Science 28 Aug 2020. Gianmarco Raddi, Ana Beatriz F. Barletta, Mirjana Efremova, Jose Luis Ramirez, Rafael Cantera, Sarah A. Teichmann, Carolina Barillas-Mury, Oliver Billker
Kontakt:
Oliver Billker, MIMS, Institutionen för molekylärbiologi vid Umeå universitet, oliver.billker@umu.se
Vid midsommar år 1495 var danske kung Hans på väg från Köpenhamn till Kalmar på det påkostade flaggskeppet Gribshunden. Ombord fanns de mest statusfyllda föremål som det danska hovet kunde uppbringa, men så var resan också mycket viktig. Kung Hans skulle träffa Sten Sture d ä (hoppades han i alla fall) och göra anspråk på den svenska tronen inom Kalmarunionen. Då gällde det att visa upp både makt och prakt.
Men när skeppet lagt till i höjd med Ronneby i Blekinge, som då var danskt område, utbröt en brand ombord och Gribshunden sjönk. Kungen själv var inte ombord denna natt, men både manskap och föremål följde med fartyget till botten, där det har legat sedan dess.
Trätunnan ombord på Gribshunden med benplåtar av stören (de orangea bitarna). Bild: Brett Seymour
Ovanligt med fisklämningar
Tack vare Östersjöns unika miljö – med syrefattiga bottnar, låg salthalt och frånvaro av skeppsmask – var vraket synnerligen välbevarat när det återupptäcktes för cirka femtio år sedan. 2013 kunde man identifiera det som Gribshunden och sedan dess har vraket gett forskarna en unik inblick i livet ombord på ett kungligt skepp under senmedeltiden. Och nu vet man alltså till och med vad det fanns i det kungliga matförrådet – trätunnan som hittades i fjol, med fisklämningar i.
– Det är ett väldigt roligt fynd och kontexten gör det extra intressant. Du hittar inte fisk i en tunna på det här sättet i vanliga fall. Som osteolog har det varit väldigt spännande att jobba med, säger Stella Macheridis, forskare på Institutionen för arkeologi och antikens historia vid Lunds universitet och en av forskarna bakom studien.
Osteolog Stella Macheridis undersöker lämningarna efter stören. Bild: Brendan Foley
Atlantisk stör i Östersjön
När lämningarna hittades kunde man ganska snart se att de härrörde från en stör på grund av de speciella benplåtarna, men man visste inte vilken art det var. Fram till relativt nyligen har forskarvärlden trott att det var den europeiska stören som fanns i Östersjön vid den här tiden. Men DNA-analysen visar alltså att det var den atlantiska varianten som kung Hans tänkte imponera på svenskarna med. Forskarna har också kunnat göra en uppskattning av störens längd – två meter – samt visa hur den styckats.
För Maria C Hansson, molekylärbiolog vid Centrum för miljö- och klimatforskning (CEC) och den som gjort DNA-analysen, är fyndet och artbestämningen av stor betydelse, inte minst för hennes egen forskning om Östersjöns miljö.
– För min del har det intressanta varit att förstå hur Östersjön såg ut innan vi förstörde den. Den kunskapen behövs för att förstå hur det ser ut idag. Nu vet vi att den atlantiska stören antagligen varit en del av ekosystemet. Att använda undervattens-DNA på det här sättet, för att kunna återskapa hur det sett ut tidigare, tror jag kan ha en väldigt stor potential, säger hon.
Den atlantiska stören idag är rödlistad och i det närmaste utrotad.
Eftertraktad fisk med hög status
Fyndet på Gribshunden är unikt både i en skandinavisk och europeisk kontext – bara vid få tillfällen har så välbevarade och så gamla lämningar av stör hittats på en arkeologisk utgrävningsplats som ligger under vatten.
Nu kan man också på ett väldigt konkret sätt knyta stören historiskt till en kunglig miljö – fyndet bekräftar den höga status den hade vid denna tid. Fisken var eftertraktad både på grund av rommen, köttet och simblåsan – den senare kunde användas för att framställa ett slags limpreparat (husbloss) som bland annat användes för att framställa guldfärg.
– Stören i kungens förråd var ett propagandaverktyg, liksom hela fartyget. Allt på skeppet fyllde en politisk funktion, och det gör också det här fyndet extra intressant. Det ger oss viktig information om detta viktiga ögonblick för nationsbyggandet i Europa då politik, religion och ekonomi – ja allt – höll på att förändras, säger Brendan P. Foley, marinarkeolog och forskare på Institutionen för arkeologi och antikens historia vid Lunds universitet, och som är projektkoordinator för utgrävningarna.
Bukspottkörteln är ett organ som är format som ett långt päron och sitter bakom magsäcken. I denna finns de Langerhanska cellöarna som innehåller de insulinproducerande betacellerna.
Hos personer med typ 1-diabetes har kroppens eget immunförsvar tagit sikte på dessa öar och förstört betacellerna. Ingen vet ännu vad som startar denna attack. Men en ledtråd kan finnas i mönstret hur betacellerna attackeras.
Betaceller försvinner fläckvis
Många betaceller försvinner fläckvis i organet medan andra områden oförklarligt lämnas orörda. Något verkar attrahera immunceller till att attackera specifika grupper av öar medan andra ignoreras.
I den nya studien visar forskarna att nervsystemet kan vara orsaken till detta fläckvisa mönster. Deras nya fynd i en så kallad musmodell antyder att blockad av vissa nervsignaler kan hindra immunförsvaret från att attackera betaceller och därmed skydda från typ 1-diabetes.
– Det är häpnadsväckande att denna process skulle kunna hindras genom att förändra nervsignalering, säger Gustaf Christoffersson, från forskarlaget bakom studien, och biträdande universitetslektor vid institutionen för medicinsk cellbiologi, Uppsala universitet, och SciLifeLab.
Slumpvis insjuknande
Trots att det finns ärftliga faktorer som delvis förklarar insjuknandet i typ 1-diabetes verkar de flesta fall ske slumpmässigt.
Under senare år har forskning gett upphov till ett nytt fält, neuroimmunologi, där kommunikationen mellan nerver och immunceller studeras. Kan denna typ av kommunikation få immunceller att attackera vissa delar av bukspottkörteln?
– Vi tänkte att detta skulle kunna förklara mycket av det vi ser i denna sjukdom, säger Gustaf Christoffersson.
Nervblockad skyddade från betacellsdöd
För att undersöka saken använde forskarna en musmodell där immunförsvaret kan triggas till att attackera betacellerna. Forskarna ”denerverade” mössens bukspottkörtlar, antingen genom kirurgi eller med ett neurotoxin, eller med läkemedel för att blockera de så kallade sympatiska nervsignalerna till bukspottkörteln. Forskarna använde sedan avancerad mikroskopi för att följa immuncellernas rörelser kring betacellerna.
Forskarna fann att nervblockad skyddade mössen från betacellsdöd. Utan nervsignaler var det som om lampan hade släckts i bukspottkörteln och immuncellerna kunde inte längre hitta sina mål i mörkret.
– Mer forskning krävs innan denna metod kan testas på människor. Läkare måste först hitta ett pålitligt sätt att identifiera patienter som har en risk att utveckla typ 1-diabetes.
Symmetrin i autoimmuna sjukdomar
När de väl har identifierats skulle man kunna behandla med antingen elektrisk stimulering eller med läkemedel som blockerar vissa nervsignaler, säger Matthias von Herrath, professor vid La Jolla Institute for Immunology, forskare bakom studien.
Den nya studien skulle kunna förklara mer än bara den fläckvisa attacken i bukspottkörteln. Flera andra autoimmuna sjukdomar uppvisar samma typ av fläckvisa attack, men i ett symmetriskt mönster.
Hudsjukdomen vitiligo, som orsakar förlust av hudpigmentering, uppträder ofta symmetriskt på båda sidor av kroppen. Även reumatism tenderar till att drabba samma led i både vänster och höger arm eller ben. Dessa egenskaper har lett till teorier om att nerver som förgrenar sig symmetriskt över kroppen är delaktiga i sjukdomarna.
– Symmetrin i dessa sjukdomar är mycket slående och har tidigare varit omöjlig att förklara, säger Matthias von Herrath.
Nervsystemet inblandat vid autoimmuna sjukdomare
Gustaf Christoffersson och Matthias von Herrath tror att ett genombrott inom neuroimmunologin skulle kunna bidra med förklaringar till varför kroppens eget immunförsvar attackerar sina egna organ i många olika autoimmuna sjukdomar.
Framöver hoppas forskarlaget att kunna utforska mekanismerna som kopplar samman nervsystemet och insjuknande i typ 1-diabetes även hos människan.
Det finns många frågor om äldre och lärande som inte är lättbesvarade. Vad är syftet med utbildningen, vilken roll har lärare och vem definierar vilka intressen och behov de äldre har?
För att svara på dessa frågor använder sig forskare av två huvudspår:
Den humanistiska
och den kritiska.
I årtionden har de två sidorna systematiskt debatterat gerontologi – läran om åldrandet – och lärande.
Lärandes filosofier omsätt i klassrummen
– Lärandets filosofier är väldigt viktiga för att de omsätts sedan till lärande i klassrummen, säger Hany Hachem, doktorand i forskarskolan Newbreed, där fokus ligger på åldrande ur olika perspektiv.
Det han har kommit fram till är att de två olika inriktningarna inte är tillräckliga för att förklara varför äldre vill lära sig nya saker. Inom det humanistiska spåret är lärande lika med lycka. Däremot är uppfattningen inom det kritiska sättet att analysera äldre och utbildning att lärande borde leda till samhällsförändring för att vara betydelsefullt.
– Jag argumenterar för att vi behöver bättre precisera lärandets mål inom åldersforskningen. Dessa perspektiv behöver inte utesluta varandra. Istället handlar det om både lycka och samhällsförändring, förklarar Hany Hachem.
Studier stärker psykiska hälsan
Han konstaterar också att många av argumenten inom de två inriktningarna är lika, men det finns även splittringar i hur man definierar olika begrepp inom utbildningsgerontologi – studiet av lärandet hos äldre.
– Min studie är ett försök att väcka liv i debatten. Jag vill belysa motsättningarna inom de båda inriktningarna och visa att det finns många likheter mellan de båda. Den rådande motsättningen tjänar inte sitt syfte längre, förklarar Hany Hachem.
Studier talar för att utbildning har positiv inverkan på den psykiska hälsan hos äldre. I ett nästa steg ska Hany Hachem själv hålla i en studiegrupp för äldre i Libanon, om situationen med det nya coronaviruset tillåter det. Han kommer att undersöka vilka effekter en kurs med utgångspunkten i lärande utifrån den humanistiska synen har på deltagarna.
– Jag vill verifiera påståendet om att lärande påverkar äldres lycka.
Studiegrupp på senioruniversitetet
Hany Hachems studiegrupp ska samtidigt genomgå en kurs utifrån den kritiska inriktningen, vilket kommer ge att honom möjlighet att jämföra effekterna av de två inriktningarna. Totalt rör det sig om 250 individer som förutom att studera vid senioruniversitetet, också ska delta i enkäter och intervjuer.
– Vilka äldre som väljer att gå kurser på senioruniversitet ser väldigt lika ut oavsett land. Det rör sig oftast om medelklassen med någon form av socialt och ekonomiskt inflytande. Därför kommer mina resultat att kunna användas också för att dra slutsatser om äldre i Sverige och möjligen också i andra länder.
Det är forskare från Linköpings universitet som studerat hur det kan ha gått till när det skygga djungelhönset från regnskogen blev till dagens tamhöns.
Hönsen är jordens vanligaste fåglar. Över 20 miljarder individer finns på jorden i denna stund. Alla härstammar från det Sydostasiatiska röda djungelhönset, som tämjdes och domesticerades av människan för ungefär 10 000 år sedan.
Resultaten i den aktuella studien visar att när våra förfäder valde ut de tamaste individerna för att avla fram de höns som blev husdjur kan de samtidigt omedvetet ha valt ut höns med en annorlunda hjärna, som kanske var mer lämpad för ett liv bland människor.
Liten hjärnstam hos de orädda hönorna
Forskarna Rebecca Katajamaa och Per Jensen utgick från en grupp vilda röda djungelhöns och valde under tio generationer ut de föräldradjur som var minst rädda för människor i ett standardiserat test. En annan grupp bestod av de som var mest rädda. På det här sättet menar forskarna att de efterhärmat det som måste ha varit det allra viktigaste i den tidiga domesticeringen, nämligen att djuren blev möjliga att göra tama.
Ett något oväntat resultat av aveln var att de tama fåglarnas hjärnor blev gradvis mindre i förhållande till kroppsstorleken, vilket speglar det som hänt med dagens tamhöns under domesticeringen. Det gäller särskilt hjärnstammen, en primitiv del av hjärnan som bland annat är inblandad i vissa stressreaktioner. Hjärnstammen var oproportionellt liten hos djuren som inte var särskilt rädda av sig.
Slutade reagera på en blinkande lampa
För att se om hjärnans annorlunda storlek och sammansättning påverkar hönsens förmåga att lära gjorde forskarna två olika beteendetest. I ett test undersökte de hur snabbt hönsen vande sig vid något som kunde uppfattas som skrämmande, men som var ofarligt, i det här fallet en blinkande lampa. De tama hönsen var betydligt snabbare på att vänja sig och sluta reagera på retningen.
– Vi tror att förmågan att snabbt vänja sig är en egenskap som är gynnsam för de höns som ska leva bland människor, där okända och skrämmande, men ofarliga, händelser tillhör vardagen, säger Rebecca Katajamaa, doktorand vid Institutionen för fysik, kemi och biologi, IFM, vid Linköpings universitet.
Ingen skillnad i den associativa inlärningen
Forskarna mätte också om hönsen skilde sig åt i förmåga att lära sig att associera två saker med varandra, exempelvis att koppla ihop ett visst mönster med mat, något som kallas associativ inlärning. Men de fann inga skillnader mellan de två grupperna.
Det går inte att veta om beteendeskillnaderna i studien hänger direkt ihop med de skillnader som forskarna hittade i hjärnans storlek och sammansättning. Det är en möjlighet som forskargruppen ska undersöka vidare.
– Vår studie belyser inte bara hur det kan ha gått till när höns – och kanske andra arter – domesticerades. Den kan också ge nya insikter om hur hjärnans uppbyggnad är kopplad till olikheter i beteende mellan individer och arter, säger Per Jensen, professor vid IFM vid Linköpings universitet.
I Colombias sydligaste landspets, med den breda Amazonasfloden i väster som gräns mot Peru och Brasilien 80 kilometer nedströms, ligger Ticoya: ett 146 000 hektar stort regnskogsområde och reservat som tillhör ursprungsbefolkningen från stammarna Tikuna, Cocama och Yagua (Ti-Co-Ya).
Jägaren Edilberto Laureano del Aguila tillhör stammen Tikuna och är ordförande för den nybildade jägarföreningen Airumaküchi. Jägarföreningen i Amazonas har en nytänkande modell för kontrollerad jakt med målet att få sälja kött till lokala verksamheter. Men den colombianska staten säger blankt nej.
Tillsammans med Torstens Krause, miljöforskare vid Lunds universitet, träffar vi Edilberto Laureano del Aguila en kväll i hans hus i Puerto Narino, en liten by vid Amazonas strand. En kort skymning har slagit om till beckmörker men den tropiska värmen och luftfuktigheten består.
Sålde vilt till skolorna
– Fram tills början av 2000-talet fick vi sälja kött till skolorna i närheten, och det fanns pengar. De gav oss jägare beställningar: ”Den här veckan vill vi ha 50 kilo fisk och 50 kilo kött.” Och så gick vi ut och jagade den mängd de behövde, varken mer eller mindre, berättar Edilberto.
Men allt förändrades 2007 när de colombianska myndigheterna drog igång kampanjen ”Bienestar familiar” som kan översättas med ”Familjens välbefinnande”. Idén var att alla skolbarn skulle få samma slags mat i hela Colombia. Oavsett om man bodde i storstaden Bógota eller i en liten by i Amazonas regnskog. Nivån på maten skulle vara lika överallt.
I ett slag blev det omöjligt för de lokala jägarna att sälja kött från trakten direkt till skolan. Istället köpte staten in stora partier fryst kyckling från Brasilien och fruktkompotter från fabriker som sedan fraktades ut till minsta håla.
– Allt för att de colombianska familjerna skulle bli lyckliga, säger Edilberto Laureano del Aguila och skrattar.
Han berättar att staten skickade ut kontrollanter till skolorna för att försäkra sig om att inget illegalt kött kom från de lokala jägarna.
– Det gick så långt att vissa fick sina vapen beslagtagna och hamnade i fängelse.
Bildade jägarförening
Många i Puerto Narino, inte bara jägarna, ansåg att staten hade gått för långt. Som representant för byn reste Edilberto Laureano del Aguila 2010 till myndigheterna i Bógota med ett förslag om en legal jägarförening som ansvarade för att en lagom mängd djur sköts av varje år. (Ungefär som den svenska älgjakten.) Och att kött som registrerades inom jägarföreningen skulle få säljas vidare till skolor och andra lokala verksamheter.
– Staten var avvisande, men jag träffade många organisationer och människor i Bógota som stöttade vår idé och uppmuntrade oss till att fortsätta kämpa.
Under fem år åkte Edilberto runt och pratade med familjer och jägare från de 23 byarna i Ticoya. Utmaningen låg i att förklara vinsten med att öppet redovisa vad som skjutits, att full transparens var den rätta vägen. Idag är 17 av de 23 byarna med i jägarföreningen som bildades 2015.
Djuren viktiga för skogen
Jakt kan förstås ha negativa konsekvenser för skogen. Torsten Krause, miljöforskare vid LUCSUS, Lund University Centre for Sustainability Studies, har i flera år studerat situationen på plats i Colombia.
– De djur som skjuts av skulle till exempel haft stor betydelse för skogens överlevnad eftersom djuren är viktiga fröspridare. Försvinner djuren försvinner också olika trädarter på sikt. En diversifierad regnskog med en välmående fauna binder också mer kol.
Orörd regnskog försvinner varje sekund
Amazonas regnskog är en tropisk och subtropisk regnskog i Sydamerika. Amazonområdet omfattar 7 miljoner km², men själva regnskogen har en yta på 5,5 miljoner km² (drygt 12 gånger Sveriges yta) i nio länder: Brasilien (med över 60 procent av regnskogen), Colombia, Peru, Venezuela, Ecuador, Bolivia, Guyana, Surinam och Franska Guyana (Frankrike).
Regnskogen representerar över hälften av världens återstående regnskogar och är den mest artrika tropiska regnskog som existerar. Stora delar av Amazonas regnskog är allvarligt hotad och enligt WWF har 17 procent av den ursprungliga regnskogen gått förlorad på grund av avskogning.
Under 2019 förlorade tropikerna 11,9 miljoner hektar skog. En tredjedel av ytan, nästan 4 miljoner hektar, var tropisk primärskog, det vill säga uråldrig och i praktiken orörd regnskog. Det är den som har den bästa förmågan att binda kol och hejda klimatuppvärmningen, och som också hyser den rikaste biologiska mångfalden.
Vad gäller tropisk primärskog förlorar världen en yta motsvarande en fotbollsplan – var sjätte sekund. Det sker genom laglig och olaglig avverkning och genom bränder. Ofta görs det för att röja mer odlingsmark, men elden sprider sig ofta delvis okontrollerat och förstör skogar som tagit flera hundra eller rentav tusen år på sig att växa.
Samtidigt understryker Torsten Krause att man inte kan betrakta skogen bara som en plats med träd och djur. Det är också ett habitat för människan och en produkt av ursprungsbefolkningens liv. Ett social-ekologiskt system där allt samverkar.
– Därför kan jakt samtidigt ha stor betydelse för att skydda och bevara skogen. Det är andra sidan av myntet. Jägare är en viktig källa för oss vetenskapsmän för att förstå vad som händer i skogen. De är där oftare och känner regnskogen bättre än de flesta biologer, och kan därför föra vidare viktig kunskap.
”Man måste köpa mycket bensin för att kunna ta sig långt upp på floden och nå de skogsområden där de skygga och hotade djuren lever. Det är dyrt och tar lång tid och sällan värt det för jägaren. Så det är självkontrollerande på ett sätt”, säger Torsten Krause. Bild: Malin Palm
Han menar att man måste titta på alternativet. För tillåter man inte jägare att sälja kött legalt på den lokala marknaden, måste köttet komma någon annanstans ifrån. Och det alternativet är oftast nötkreatur- och kycklingfarmer som innebär att enorma arealer regnskog skövlas.
Skogens resurser bör utnyttjas effektivt
– Då försvinner viktiga habitat för djuren som gör att de dör i alla fall. Fast många fler. Det är bättre att utnyttja de resurser som redan finns i skogen på ett förnuftigt och hållbart sätt.
Ola Olsson, docent i zooekologi och lektor i bevarandebiolog vid Lunds universitet, har tidigare gjort liknande observationer, fast i regnskogen i sydöstra Nigeria där jakt på schimpanser och gorillor är ett stort bekymmer.
– Kopplingen mellan jakt och vilka träd som föryngras är inte alltid självklar för jägarna. Om fröna inte sprids via primaterna kan vissa trädslag vara borta redan efter en trädgeneration.
Legal jakt bättre än illegal
Han menar liksom Torsten Krause att en välmående regnskog behöver en intakt fauna. De djurspridda trädslagen växer långsammare än de vindspridda (som ofta ger en öppen, slyartad vegetation, och är mer tåliga för insektsangrepp. En annan fördel med djurspridda träd är att de ger ett bättre timmer.
Ola Olsson känner inte till någon jägarmodell lik Airumaküchi i Nigeria eller i andra jägarsamhällen i Västafrikas regnskog. Men han tror att det skulle fungera om jägarna ser en tydlig vinning med upplägget, och att påbudet inte kommer från myndigheterna – som man, liksom i Colombia, har väldigt lågt förtroende för.
– Om det går att försörja sig på legal jakt finns möjligheten att den illegala jakten minskar, säger zooekologen Ola Olsson. Men finns det inga resurser att hämta är ju regnskogen bara i vägen för jägarna.
För att upptäcka djur och se hur skogen utvecklas krävs initierad kunskap som ursprungsbefolkningen besitter. Tapiren är ett uddatåigt hovdjur, vars närmaste släktingar finns bland noshörningar, och är de största ursprungliga djuren i Sydamerika. I världen finns det fem arter som alla är hotade. Tapirerna vilar på dagen gömda i tät vegetation och letar efter föda på natten.
Jagar ensamma
Nästa dag packar vi ryggsäckarna och ger oss av in i Ticoya-reservatet med Edilbertos motordrivna kanot. Först en halvtimme nedströms längs Amazonasfloden, därefter två timmar rakt norrut på bifloden Amacayacu tills vi når ytterligare en biflod där vi viker av. Vår lägerplats är ett upphöjt trädäck med tak av korrugerad plåt. Här ska vi stanna över natten medan Edilberto ger sig ut på jakt i skydd av mörkret. Han och de andra jägarna föredrar att jaga ensamma. Det är färre kvistar som bryts då, men framför allt är det lättare att hålla uppe koncentrationen, förklarar han.
På håll hörs apor tjattra och det rör sig uppe i trädkronorna, men de upptäcker oss först och drar vidare. En tredjedel av världens skogar klassas som primära – utan synliga tecken på mänsklig påverkan. I primärskogar, särskilt tropisk regnskog som den här, finns några av världens mest artrika och variationsrika ekosystem. Trots det är det svårt att upptäcka djur för ett otränat öga. Det krävs kunskap.
Ediberto stannar till och lyssnar. Han har hört en fågel som är känd för att äta fästingar från tapirens hud. Nattetid kan man höra hur tapiren kallar på fågeln för att be den komma och plocka.
Olika syn på hotade arter
Airumaküchis ambition är att registrera antal skjutna djur för att få en uppfattning om hur bestånden och cyklerna ser ut. Ett intresse de delar med för såväl biologer som forskare och viltvårdare. Men när det kommer till ansvaret för hotade arter är de inte längre på samma planhalva. Eller rättare sagt: de företräder två helt olika tankesystem.
Så här resonerar Edilberto Laureano del Aguila:
– Innan jag ger mig in i skogen på natten måste jag be skogens moder om lov att få döda ett djur. Om det sedan skulle dyka upp en tapir framför mig i en glänta, så säger det djuret till mig: ”Jag är här för dig, du har skogens tillåtelse att döda mig”.
Det blev inget byte denna natt och morgonen därpå, efter ett bad i en flodkrök, återvänder vi till Puerto Narino.
Mångfald på flera plan
Torsten Krause å sin sida talar om vikten av biodiversitet, efter många års forskning på fältet. Men också om den kulturella diversiteten.
– När man inte längre lever av skogen tappar man relationen till den. Det räcker inte att leva i skogen, man måste vara en del av den för att kunskapen ska bevaras, säger han och fortsätter:
– Jag tycker att staten borde stötta och motivera de som har förslag på lösningar. Som jägarföreningen Airumaküchi, som har en plan och idé för en livskraftig djurstam i regnskogen, samtidigt som de kan fortsätta leva på sitt gamla sätt, om de vill.
Text: Magnus Erlandsson på uppdrag av forskning.se
Hur påverkar kvinnorna jakten?
Torsten Krause kommande projekt handlar om att undersöka hur kvinnorna påverkar jakten. Det är männen som jagar, men oftast kvinnorna som bestämmer var och vad som ska jagas. Och när jägaren kommer hem med bytet, är det kvinnan i huset som analyserar bytet. Köttets kvalitet kan säga något om hur regnskogen mår.
Inspirationsföreläsningarna fungerar som ett komplement till det ”Föräldrastöd i grupp” som erbjuds förstagångsföräldrar. Under föreläsningen rollspelar barnmorskorna för att illustrera exempelvis hur det kan gå till när man är på väg in till förlossningen. Det mesta görs med en stor dos humor och glimten i ögat.
Inspirationsföreläsningen i studien utvecklades vid Skaraborgs Sjukhus i Skövde (SkaS) under 2012 av två barnmorskor – Anne Melbe och Sofia Wallin. Sedan dess har de utbildat fler barnmorskor att hålla i föreläsningen, som nu hålls i flera delar av Sverige.
När Norra Älvsborgs Länssjukhus (NÄL) i Trollhättan 2015 skulle börja erbjuda inspirationsföreläsningen, valde tre forskare att studera exakt vad föreläsningen bidrog med.
Upplevde större kontroll under förlossningen
I studien deltog 63 par. Hälften av dem lottades att ta del av föreläsningen. Rekryteringen av deltagare skedde via tre olika barnmorskemottagningar och nästan alla tillfrågade par tackade ja till att delta. Datainsamlingen skedde sedan på BB på NÄL en vecka efter förlossning, och uppföljande data samlades in via en webbenkät sex månader senare.
Det visade sig att de födande kvinnorna i den grupp som fick ta del av inspirationsföreläsningen uppfattade att de hade större kontroll under förlossningen.
– Det är en jätteviktig del i förlossningsupplevelsen. Upplever man kontroll VET vi att man känner mer trygghet i en situation som är väldigt utelämnande, säger Stina Thorstensson, biträdande professor i omvårdnad vid Högskolan i Skövde och en av forskarna bakom studien.
Tre andra, tydliga, effekter var att paren i inspirationsgruppen uttryckte att de kände mer samhörighet och mer positivt uppfattad sexualitet efter att barnet fötts. De fick ökad kvalitet i sin parrelation och mammans partner upplevde mer hanterbarhet i livet.
Uppskattad föreläsning som ger resultat
Att föreläsningen har spridit sig till flera delar av Sverige ser forskarna som ett tecken på att den fungerar och är uppskattad. Väldigt många föräldrapar känner till den och det är ett stort samhälleligt intresse kring den.
– Därför är det så viktigt att man forskar om det här, säger Anette Ekström-Bergström, som är professor i omvårdnad vid Högskolan Väst och även hon med i forskargruppen.
Hon konstaterar också att man inom vården drar ned på resurser och föräldrastöd i grupp, fast forskning visar på vilka positiva effekter det har för både den blivande mamman och hennes partner, att det faktiskt påverkar hela familjens hälsa, vilket samhället har nytta av.
– Nu under den rådande pandemin får inte partners vara med på barnmorskemottagningen och känner sig därför troligen mindre delaktiga. Det kommer få negativa effekter framåt, det vet vi redan nu. Så föräldrastödet behöver byggas ut och idag genomförs det mer och mer digitalt i olika former.
Viktigt med individanpassat stöd
Caroline Bäckström, lektor i omvårdnad vid Högskolan i Skövde och den tredje initiativtagaren till studien, understryker att det trots möjlighet till digitala föräldraföreläsningar är viktigt att vården hittar möjligheter till individanpassat stöd.
– Framför allt får vi inte tappa att kvinnan och partnern är två olika, unika individer, säger Caroline Bäckström.
Att föda och få barn är en jättekraftig livsomställning, för både kvinnan och hennes partner.
– Om man går ur den situationen med en positiv erfarenhet, stärkt. Då har man mycket bättre förutsättningar att bli en bra förälder och ge barnet trygghet som har långtgående effekter. För barnets hälsa också. Skapa trygga, välfungerande vuxna, livet igenom, säger Stina Thorstensson.
Sociologen Johan Alfonsson har i sin avhandling vid Göteborgs universitet undersökt vad som kan förklara att allt fler unga arbetar som behovs- och timanställda och hur anställningen påverkar deras liv. Han kopplar framväxten av behovsanställningar till de förändringar som skett i den svenska och globala ekonomin från och med 1970-talets kriser och pekar på att allt större del av ekonomin är baserad i högrörliga sektorer som finans- och tjänstesektorn.
– Man producerar just-in-time och verksamheten anpassas efter precis så mycket arbetskraft som behövs i stunden. För att att det ska fungera krävs en flexibel och rörlig personalstyrka som är villig att hoppa in och arbeta vid behov, säger han.
Hans resultat visar att utvecklingen möjliggjorts av två anledningar.
– Sverige har genomgått en exceptionell förändring de senaste 30 åren. Dels har lagen om anställningsskydd successivt försvagats. I början av 90-talet hade vi bland de hårdaste regleringarna för att använda tillfälliga anställningar, idag har vi bland de svagaste i EU. Dels har arbetslösheten ökat dramatiskt och trycket på de arbetslösa att söka fler jobb har ökat utbudet av arbetskraft som accepterar dessa villkor.
Brist på förutsägbarhet skapar stress
Johan Alfonsson har även undersökt hur behovsanställda påverkas av anställningsformen, och visar att den skiftar från att vara primärt positiv till att vara otrygg och plågsam. Skillnaderna beror på att anställningarna är utformade på olika sätt, att olika personer har olika ekonomiska förutsättningar samt om personen är i anställningen frivilligt eller ofrivilligt.
I avhandlingen identifieras tre olika typer av behovsanställningar: nomadanställd, stående inhoppare och informellt vikariat. De rör sig från den mest otrygga till en mindre osäker variant.
Ekonomisk otrygghet
– De som sällan vet när eller var de ska arbeta är de som upplever högst ekonomisk stress och osäkerhet. På grund av den ekonomiska otryggheten måste de planera tiden då de inte arbetar som om de kan få arbete. Det leder till svårigheter att planera livet utanför arbetet och det sociala livet kan drabbas negativt. De som oftare vet när och var de ska arbeta upplever dessa problem i mindre utsträckning, säger han.
Enligt Johan Alfonsson finns det ett starkt ideal i vårt samhälle att vi ska kunna styra våra egna liv och besitta ett självbestämmande.
– Detta självbestämmande blir svårt för de behovsanställda att leva upp till, många av dem upplever att kontrollen över deras liv begränsas och att de fråntas möjlighet att planera fritid och utveckla sociala relationerna. Det är den här bristen på förutsägbarhet som orsakar problem. För att komma tillrätta med detta behöver antalet behovsanställningar begränsas och den här gruppen behöver få tillgång till en a-kassa lättare.
En ny studie har i detalj analyserat hur EU-stödet till lantbrukare fördelas. Resultaten visar att utbetalningarna oftast går till redan rika lantbrukare som dessutom genererar både störst växthusgasutsläpp och skada för den biologiska mångfalden.
Pengarna går alltså i huvudsak till dem som orsakar den största miljöskadan och behöver bidragen minst.
EU:s gemensamma jordbruks- och landsbygdspolitik, även kallad CAP, Common Agricultural Policy, är EU:s största utgiftspost med en årlig budget på 54 miljarder euro. Det övergripande syftet idag är att utveckla politiken i linje med FN:s hållbarhetsmål, förverkligat genom exempelvis stöd till jordbrukarnas inkomster, en hållbar matproduktion, en levande landsbygd, biologisk mångfald och klimatanpassning.
Analyserat varje enskild utbetalning
Det är redan känt att endast 20 procent av EU:s jordbrukare får 80 procent av stödet, men i vilken utsträckning fördelningen överensstämmer med målen för jordbrukspolitiken har länge varit höjt i dunkelt till följd av bristande transparens och snårigt rapporteringssystem.
För att ta reda på om, och i vilken utsträckning, utbetalningarna faktiskt stödjer de politiska målen skapade några lundaforskare en databas som mappar geografisk tillhörighet med utbetalningarnas syfte och mål.
Utbetalningarna analyserades utifrån CAP:s nio mål samt FN:s hållbarhetsmål. Vidare analyserades fördelningen av stödet utifrån tre dimensioner på regional nivå: jordbrukarnas samlade inkomster, utsläpp av växthusgaser och bevarande av biodiversitet. Varenda enskild utbetalning under 2015 har analyserats.
Miljarder till redan rika bönder
– Vår analys visar att minst 24 miljarder euro betalas ut som inkomststöd till redan rika bönder i redan rika regioner, medan fattigare områden där de flesta av EU:s lantbrukare bor får allra minst, säger Kimberly Nicholas, forskare vid Lunds universitets centrum för studier av uthållig samhällsutveckling, Lucsus, och den som lett studien.
Jordbrukarnas inkomster i olika delar av EU (det vill säga total inkomst inklusive stöd) i relation till växthusgasutsläpp. Bild: Murray W. Scown
Forskarna menar alltså att dagens politik snarare förstärker inkomstskillnaderna mellan rika och fattiga jordbrukare, snarare än att minska dem, samt att stöd ämnat för landsbygden tenderar att hamnar i urbana områden som London och Madrid.
Lösningen är dock inte att slussa över alla pengar till fattigare områden, enligt forskarna. En betydligt större andel av medlen bör öronmärkas till hållbarhetsarbete, anser de.
Samma sak i Sverige som övriga EU
– Pengarna behöver omfördelas så att en betydligt större andel går till att stödja olika typer av mål, i synnerhet klimat- och miljöåtgärder. Annars kan vi inte nå de uppsatta målen, säger medförfattare Mark Brady, ekonom och utredare vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, och Lunds universitet.
Just nu håller CAP på att omförhandlas för nästkommande programperiod på sju år, så rapporten kommer lägligt enligt forskarna som hoppas på att stödet framöver kommer att styras upp för att i större utsträckning bidra till CAP:s moderna mål och FN:s globala mål för hållbar utveckling.
Hur ser forskarna på Sveriges lantbruk?
– De generella slutsatserna gäller för Sverige också, men vi går inte in på enskilda länder i artikeln. Exempelvis hör slättbygden till de rikare och mer miljöbelastande områden, medan jordbruk i skogsbygd i hög grad bidrar till biologisk mångfald i form av naturbetesmark och som har relativa låga inkomster, säger Mark Brady.
Mark Brady, forskare, Centrum för miljö- och klimatforskning (CEC) och AgriFood Economics Centre, Sveriges lantbruksuniversitet, mark.brady@slu.se
Kimberly Nicholas, forskare hållbarhetsstudier, Lund University Centre for Sustainability Studies, kimberly.nicholas@lucsus.lu.se
Spillning från växtätare är en viktig källa till kväve och fosfor, och forskarna visar att näringsprofilen i spillning från växtätare beror på djurets storlek.
– Faktorer som predationsrisk och födotillgång avgör om ett landskap huvudsakligen besöks av stora växtätare eller mindre, men den mängd spillning som ansamlas blir ungefär lika stor, säger förstaförfattaren, Elizabeth le Roux från Nelson Mandela University i Sydafrika (för närvarande vid University of Oxford).
Elefantbajs innehåller relativt mer kväve
Stora växtätare, såsom noshörning och elefant, kan dominera i områden där predationsrisken är hög. Deras spillning innehåller relativt mer kväve och mindre fosfor än spillning från mindre växtätare, såsom impala och gnu, som kan dominera i områden som uppfattas som säkra. Följden av detta är enligt forskarnas studie att växter i områden som oftare besöks av de största växtätarna får en annan typ av gödseltillskott än växter i områden med främst mindre växtätare.
Enligt Joris Cromsigt, universitetslektor vid SLU:s institution för vilt, fisk och miljö, tyder dessa upptäckter på att processer som förändrar förhållandet mellan antalet stora respektive små växtätare i ett ekosystem även kan förändra växternas tillgång på näringsämnen.
Impalor i Hluhluwe–iMfolozi-parken, ett naturreservat i Sydafrika. Bild: Elizabeth le Roux
Bredare följder av utrotningar
För växtlighetens produktivitet är det bäst när det finns en balans mellan stora och mindre betande djur i ett landskap, säger han. Denna upptäckt ger ytterligare en inblick i konsekvenserna av att djurarter försvinner i ett landskap.
– Utrotningshändelser leder till stora däggdjurssamhällen som i allt högre grad domineras av mindre växtätare. Vår studie framhäver att detta sannolikt påverkar förhållandet mellan olika ämnen i växtnäringsförsörjningen i ekosystemet, något som även kallas ekologisk stökiometri. Detta kan ha bredare följdverkningar, eftersom ekologisk stökiometri har kopplats till flera skilda frågor, till exempel kolbindning och biologisk mångfald, säger Cromsigt.
Resultaten är relevanta för naturliga gräsmarker över hela världen, som täcker cirka 40 procent av jordens landyta, och antyder att uthållig produktion i dessa ekosystem skulle gynnas om de betades av en mer varierad växtätarfauna än den vi ofta ser idag.
Fältarbete i savanngräsmarker
Fältarbetet genomfördes i savannområdena i Hluhluwe-iMfolozi Park i Sydafrika, som en del av ett projektsamarbete mellan Utrecht University, Nelson Mandela University och Sveriges lantbruksuniversitet.
Kontakt:
Joris Cromsigt, universitetslektor, Institutionen för vilt, fisk och miljö
Sveriges lantbruksuniversitet, Umeå, joris.cromsigt@slu.se
År 2013 valdes Institutet för rymdfysik, IRF, ut av den europeiska rymdorganisationen ESA till att medverka på ett av deras största projekt inom planetutforskning. Sedan dess ansvarar Sverige och IRF för två av de tio instrumenten ombord på den europeiska rymdfarkosten JUICE (Jupiter Icy moons Explorer).
2022 skickas rymdfarkosten iväg mot Jupiter och de galileiska månarna Europa, Ganymedes och Callisto, tre månar som har oceaner under sina tjocka istäcken.
Jan-Erik Wahlund, forskare vid IRF:s kontor i Uppsala, ansvarar för det första av två svenskledda instrument, Radio & Plasma Wave Investigation, RPWI. Det är ett instrumentpaket med flera sensorer för mätning av elektriska och magnetiska fält samt elektriskt laddade partiklar.
Vatten innebär möjligheter till liv
– Instrumentet är utvecklat för att undersöka framför allt hur Jupiters magnetosfär växelverkar med de isiga månarnas atmosfärer. Vi hoppas främst på att identifiera och kartlägga hur Ganymedes ocean flödar under istäcket och vilka processer som håller den igång. Med RPWI kommer vi inte kunna upptäcka eventuellt liv i oceanerna, men där det finns flytande vatten finns det möjligheter till liv, säger Jan-Erik Wahlund.
RPWI kommer att bidra till kartläggningen av hela Jupiters och Ganymedes magnetosfärer. Forskarna hoppas få mer information om hur månarna fungerar i detalj men också studera exempelvis radiostrålning som sänds ut från Jupiters omgivningar.
Dessutom blir JUICE den första rymdfarkosten någonsin att rotera i bana kring en jätteplanets stora måne, Ganymedes. Forskarna vet att månens eget magnetfält genererar starka elektriska fält som ger upphov till bland annat norrskenspartiklar.
Internationellt samarbete
IRF-forskaren Jan Bergman är glad över att få vara en del av den rymdvetenskap och rymdteknik som nu placerar Sverige, med instrumentella och vetenskapliga bidrag från flertalet andra länder, på ytterligare en plats i solsystemet.
– Fantastiska människor med alla möjliga nationaliteter har bidragit. Alla inom RPWI är mycket stolta över denna smältdegel av internationell professionalism, säger Jan Bergman.
Rymdfarkosten JUICE skjuts upp med en Ariane-5 raket från Franska Guyana 2022. Resan till Jupiters månar tar åtta år.
Fem länder bidrar till instrumentet
RPWI har instrumentbidrag från nio institutioner i fem länder (Sverige, Frankrike, Tjeckien, Polen och Japan), med flera bidrag från företag (till exempel RUAG, SSC, ÅAC Microtec, Meisei, Astronika och PZL) och vetenskapligt stöd från 20 institutioner i åtta länder (som ovan samt Tyskland, Österrike och UK). ESA själva stöder också med flera betydande bidrag. Rymdfarkosten görs av Airbus.
Kontakt:
Jan-Erik Wahlund, docent, huvudansvarig för RPWI, Institutet för rymdfysik jwe@irfu.se
Jan Bergman, forskare, Institutet för rymdfysik, jb@irfu.se
För att i framtiden snabbt kunna hejda utbrott av covid-19 som orsakas av viruset SARS-CoV-2, och för att redan nu kunna skydda utrotningshotade arter som riskerar att drabbas, behövs kunskap om vilka djur som är tänkbara smittbärare av viruset.
Professor Kerstin Lindblad-Toh vid Uppsala universitet och hennes kollegor har därför identifierat ett stort antal däggdjur som potentiellt kan smittas via den så kallade ACE2-receptorn.
Coronaviruset binder till proteinet ACE2
Idag är det känt att SARS-CoV-2 binder till proteinet ACE2 som sitter på ytan på celler i lungor, hjärta, artärer och tarmar. När viruset har bundit till ACE2 tas det upp av cellerna och infektionsprocessen startar. Den gen som kodar för ACE2 finns hos alla ryggradsdjur och i teorin har alla dessa arter möjlighet att drabbas av viruset, men möjligheten finns att en del arter har ett ACE2-protein som ser lite annorlunda ut, och därför klarar sig från infektion.
Flera djurarter har redan bekräftats vara infekterade av SARS-CoV-2, till exempel olika apor och en tiger på Bronx Zoo. Eftersom liknande virus har hittats hos fladdermöss, finns det sannolikt även andra djur som kan härbärgera viruset och sedan infektera människor, men ännu har ingen systematisk studie gjorts baserat på hur lika ACE2-proteinet är i olika djurarter.
Undersöker 410 olika arter ryggradsdjur
– I vår studie tittade vi på evolution och struktur hos ACE2 i 410 olika arter av ryggradsdjur för att se hos vilka viruset skulle kunna binda till ACE2, säger Kerstin Lindblad-Toh, professor vid Uppsala universitet och Broad Institute of MIT and Harvard, medförfattare på studien.
De 37 arter av fladdermöss som analyserades kan sannolikt inte smittas via ACE2-receptorn, men eftersom andra liknande virus har funnits hos fladdermöss kanske de har ett annat protein som kan ta upp viruset. Myrkottar har också föreslagits som smittbärare, men analyser från studien tyder på att de inte kan infekteras då ACE2-proteinets struktur i flera underarter av myrkottar visar att de bara har mycket liten risk att ta emot viruset. Civetten, eller afrikansk sibetkatt, som också föreslagits som smittbärare, har mycket låg risk att infekteras via ACE2. Alla analyserade fåglar, fiskar och groddjur har låg risk att smittas via ACE2-receptorn, men andra receptorer kan inte uteslutas.
Katter har högre risk att smittas än hundar
103 arter visade sig i analysen ha mycket hög, hög eller medelhög risk för att infekteras och av dessa är 40 procent rödlistade av Internationella naturvårdsunionen (IUCN). Hos många apor, till exempel schimpans, gorilla, orangutang och rhesusapa, är ACE2-proteinet identiskt med det hos människor. De 19 studerade primatarterna, många utrotningshotade, som analyserades i studien löper alla mycket hög risk att infekteras av SARS-CoV-2 med utgångspunkt i ACE2-proteinets utseende, även om fler studier behövs för att slutgiltigt bevisa detta.
Arter med hög risk för infektion via ACE2 kan sannolikt smittas av både människor och andra djur och det är därför viktigt att vi aktivt skyddar dessa djurarter både i vilt tillstånd och när de tas om hand av människor.
Många högriskarter i närheten av människor
De 27 arter som verkar ha en hög risk att infekteras av viruset inkluderar många djur med närhet till människor, som kor, får, hjortar och getter, fyra sorters gnagare (men inte möss eller råttor) samt flera valar. En tiger (den art som smittats i Bronx Zoo) har medelhög risk för infektion baserat på ACE2-receptorns utseende. Hundar verkar ha låg risk att smittas, medan flera kattdjur, inklusive huskatter, har medelhög risk att bli smittade.
– Det är viktigt att veta vilka utrotningshotade arter som kan infekteras och försöka minimera risken att viruset sprider sig i vilda populationer, i djurparker och bland husdjur, säger Kerstin Lindblad-Toh.
För fjärde året i rad ska blåfenade tonfiskar utrustas med sändare i Skagerrak för att ge forskarna kunskap om hur fiske, klimatförändringar och tillgång på föda påverkar tonfiskens livsmiljöer och vandringsbeteende och i vilken utsträckning de två grupperna av blåfenad tonfisk lever tillsammans. Denna ökade förståelse är viktig för en hållbar förvaltning som gör att den blåfenade tonfisken fortsätter att återvända till våra svenska vatten.
Tonfiskar med olika planer
– De tonfiskar vi har märkt hittills har visat sig göra väldigt olika saker. Några simmar mot Nordamerika för att sedan vända tillbaka mot den europeiska kusten. Majoriteten kommer från Medelhavet och ska tillbaka dit för att leka i juni, men vissa stannar kvar ute i Atlanten hela sommaren, säger Andreas Sundelöf, forskare vid SLU.
Det här innebär att arbetet för forskarna är större än att sätta ut några få sändare. Tonfiskarna gör komplicerade val beroende på sin omgivning.
– Vi har bara skrapat på ytan ännu. Nu vill vi få en mer detaljerad bild av när, var och varför de gör sina val. Det finns historiska uppgifter om att blåfenade tonfiskar simmat söderut längs Afrikas och Sydamerikas kuster. Det har vi inte sett ännu. Men vem vet? Det är märkvärdiga fiskar det här, säger Andreas Sundelöf.
Två grupper av blåfenad tonfisk
Utbredningsområdet för den blåfenade tonfisken sträcker sig över större delen av det tempererade norra Atlanten, Medelhavet och Mexikanska golfen. Förvaltningsmässigt görs det skillnad mellan ett västligt och ett östligt bestånd. Det västra beståndet leker i Mexikanska golfen och det östra i Medelhavet. Bestånden förvaltas i dag separat, även om det finns bevis på att blandning (mixing) sker mellan de två förvaltningsområdena. Därför är kunskap om de nordliga fiskarnas ursprung viktig för den framtida förvaltningen.
– Genom sändarna och de DNA-prov vi tar på fiskarna får vi svar på varifrån fisken kommer, vilket kommer att kunna stärka förvaltningen av båda bestånden. När vi får bättre information om hur de två bestånden överlappar i utbredning kan det också tas bättre hänsyn till det i förvaltningen, säger Andreas Sundelöf.
Tonfisken fiskas med spö av någon av de 45 fisketeam som deltar och utrustas sedan med sändare av forskarna på en särskilt utrustad båt. SLU har i år tillstånd att märka 100 blåfenade tonfiskar.
Tidigare starkt hotad art
Under 1900-talets första hälft bedrevs kommersiellt fiske efter blåfenad tonfisk i Sverige och även i Danmark. Flera hundra ton tonfisk landades varje år, med en topp på 2 000 ton i Sverige år 1942. Sportfiske efter tonfisk förekom framför allt i Öresund, som var en världsarena för detta fiske. De bästa åren var 1946–1952, då det årligen spöfångades 300–400 tonfiskar. 1964 spöfångades den sista blåfenade tonfisken i Öresund och arten är i dag helt fredad i svenska vatten.
– Blåfenad tonfisk är på allvar tillbaka i Nordsjön, men det reglerade fisket blir större och större och osäkerheten om framtiden är som vanligt stor. Dessutom vet vi inte i vilken utsträckning tonfiskens status beror på det nu starka makrillbeståndet. En långsiktigt hållbar förvaltning av sill och makrill, som är tonfiskens huvudföda, kommer att vara viktigt för att fortsätta attrahera de här långsimmarna hit, säger Andreas Sundelöf.
Tonfisken är enligt Internationella naturvårdsunionen IUCN 2010 starkt hotad, och den är helt fredad i svenska vatten. Sedan 2007 har en återuppbyggnadsplan inrättats av tonfiskorganisationen ICCAT med ett hårt styrt fiske och kontrollåtgärder. ICCAT stödjer även forskningsprojektet med sändare. Beståndet av blåfenad tonfisk har utvecklats starkt de senaste åren och enligt den senaste beståndsuppskattningen som ICCAT tagit fram bedrivs i dag ett uthålligt fiske.
Följ märkningen i sociala medier
Mellan den 26 augusti och den 6 september 2020 pågår märkningen, med eventuell förlängning om för få fiskar har märkts. Forskare från Sveriges lantbruksuniversitet kommer att utrusta fiskarna med sändare. Vill du få en inblick i hur det går till? Följ oss på Facebooksidan SLU Vilt, fisk & miljö där forskarna kommer att göra uppdateringar ungefär var tredje dag när märkningen pågår.
Kontakt:
Andreas Sundelöf, forskare, Institutionen för akvatiska resurser och institutionen för vilt, fisk och miljö, SLU, andreas.sundelof@slu.se
Gustav Hellström, universitetslektor i fiskbiologi, Institutionen för vilt, fisk och miljö, SLU, gustav.hellstrom@slu.se
Tomas Brodin, professor i akvatisk ekologi, Institutionen för vilt, fisk och miljö, SLU, tomas.brodin@slu.se
Tonfiskar har märkts i fyra år
2017 genomförde SLU den första märkningen av blåfenad tonfisk på västkusten i samarbete med det danska forskningsinstitutet DTU Aqua, WWF och Sportfiskarna. Då fångades, provtogs och märktes totalt 18 tonfiskar med avancerade satellitsändare.
2018 märktes blåfenad tonfisk i Skagerrak i DTU Aquas regi. SLU medverkade inte detta år.
2019 genomfördes märkningen som ett samarbete mellan SLU, DTU och Sportfiskarna. 50 tonfiskar utrustades då med elektroniska sändare.
2020 genomförs projektet av SLU och DTU. Märkningen i Skagerrak görs tillsammans med frivilliga och erfarna sportfisketeam, som kommer att fånga tonfiskarna med spö. Upp till 150 båtar är organiserade för att fånga fiskar som ska märkas.
Resultatet förvånar forskarna, som hade väntat sig att vegetationstäckningen skulle ha större betydelse.
– Vi ser att desto mer tätbefolkat, desto färre arter av både vildbin och blomflugor hittar vi i trädgårdar och på bostadsgårdar. Vi ser också att områden med slutna bostadsgårdar och höga hus har färre arter av vildbin än områden med radhus och villor, även när det finns stora grönytor mellan husen, säger Anna Persson, en av forskarna bakom studien.
Grönytor inte alltid sköna för pollinatörer
Resultatet tros bero på två saker, dels att höga hus och slutna gårdar utgör fysiska barriärer för insekter, dels att gröna miljöer i tätbebyggda områden ofta är väldigt torftiga för pollinatörer, de kanske bara består av gräsmatta och några prydnadsbuskar.
– Grönytor i staden ser väldigt olika ut och kvaliteten kan variera mycket. En yta kan vara grön men ändå dålig som livsmiljö för pollinatörer. I flerfamiljsområden är de vanligtvis förenklade och sköts av en extern förvaltare, att jämföra med villaträdgårdar där det ofta finns ett individuellt engagemang och en större variation av växtlighet, säger Anna Persson.
En annan intressant upptäckt forskarna gjorde var att stadens trädgårdar innehåller andra arter av vildbin (solitärbin och humlor) än de som finns på landsbygden.
Staden kompletterar landsbygden
– Staden kompletterar alltså landsbygden, säger Anna Persson, och menar att detta är viktig kunskap, särskilt i intensivt odlade regioner, eftersom det innebär att staden utgör en viktig miljö för den regionala mångfalden av bin. Dessutom betyder det att åtgärder för bevarade av bin behövs både i städer och på landsbygden, eftersom man då når olika arter.
För blomflugor såg dock resultatet annorlunda ut – de arter som hittades i staden var bara en bråkdel av arterna på landsbygden, troligen på grund av att livsmiljöer för blomflugornas larver är mer sällsynta i staden, till exempel vattenmiljöer och döda växtdelar.
Om studien:
Urbanisering är en av de främsta orsakerna till att den biologiska mångfalden minskar. Det beror både på att städerna brer ut sig allt mer ytmässigt och på att de förtätas. Forskarna ville undersöka vilken faktor som i högst utsträckning påverkade artrikedomen av pollinatörer – befolkningstäthet eller andelen grönyta. Dessutom ville man ta reda på om stadens form hade någon betydelse för artrikedomen och hur bostadsområden som har en hög mångfald av pollinatörer ser ut.
Studien gjordes genom att jämföra artrikedomen i stadsdelar som är olika tätt bebyggda – totalt undersöktes fyrtio trädgårdar och gårdar över nästan hela Malmö. Man gjorde också jämförelser mellan staden och det intensivt odlade jordbrukslandskapet runt omkring Malmö.Your text
– Pollinatörer är intressanta och viktiga att studera i städer eftersom de är avgörande för ekosystemens funktion och dessutom behövs för att vi ska kunna få bra skördar i odlingar i våra trädgårdar och koloniområden, säger Anna Persson.
Stadens form har betydelse
Hon hoppas att studien ska bidra med ny kunskap om hur vi kan planera och bygga städer på ett sätt som minskar deras negativa påverkan på artmångfalden.
– Vi visar att stadens form har betydelse. Genom att minska de fysiska barriärerna mellan bostadsgårdar och genom att blanda bebyggelse av olika slag kan man gynna pollinatörer. Dessutom visar vi att det finns utrymme att uppgradera de befintliga grönytorna, särskilt i områden med flerfamiljshus. Grönytorna där har ofta låg kvalitet, både för biologisk mångfald och för människors rekreation. Ett sätt att uppgradera dem kan vara att låta dem bli lite ”vildare”, med mindre intensiv skötsel och mer inhemska växter.
Anna Persson, Centrum för miljö- och klimatforskning, Lunds universitet, anna.persson@cec.lu.se
Med de krav som dagens skola ställer är det viktigt att eleverna är motiverade att engagera sig i skolarbetet. Elevers motivation kan beskrivas med en mängd olika motivationsteorier. Anders Hofverberg har framför allt studerat olika typer av lärandemål, det vill säga vad elever strävar efter att uppnå med skolarbetet.
Man skiljer huvudsakligen på två olika typer av mål:
Att sträva efter personlig utveckling (mastery goals)
eller strävan att få erkännande av andra (performance goals).
Elever som drivs av mastery goals strävar efter att utveckla sin personliga kompetens och använder deras tidigare prestationer eller uppgiftens krav som referensram för vad framsteg är. Elever som drivs av performance goals strävar efter att visa upp sin kompetens för andra och jämför sina egna prestationer med andras.
Bättre resultat med mastery goals
Att elever framför allt drivs av mastery goals är eftersträvansvärt då det hänger ihop med ett flertal positiva utfall, så som lägre stress och oro, bättre studiestrategier och positivare känslor gentemot skolarbetet.
Syftet med Anders Hofverbergs avhandling är bland annat att undersöka hur kemielevers lärandemål relaterar till den uppfattning de har om sin klassrumsmiljö. Både svenska och tyska elever från årskurs 5 till andra året på gymnasiet har deltagit och svarat på enkäter, och de i årskurs 5 och 9 fortsatte att besvara enkäter under tre år.
Resultaten visar att elever med goda provresultat i kemi framför allt kännetecknas av starka personliga mastery goals. Samtidigt spelar läraren en viktig roll. Om läraren skapar en klassrumsmiljö som stödjer elevers mastery goals presterar de ännu bättre och känner sig mer autonoma än i andra miljöer. Samtidigt fanns det också skillnader i hur yngre elever (årskurs 6-8) och äldre elever (årskurs 9 – första året på gymnasiet) påverkades av miljön.
Tona ner jämförelser mellan eleverna
– Min avhandling bidrar med viktig information om hur elevernas personliga mål och klassrumsmiljöns utformning samspelar. Detta kan i sin tur hjälpa till att vägleda lärare mot mer produktiva klassrumsmiljöer, bland annat genom att tona ner jämförelser mellan elever och betona personliga framsteg, säger Anders Hofverberg.
En jämförelse mellan de svenska och tyska elevernas lärandemål visade att grupperna skiljde sig i vilka typer av mål de kunde urskilja. Detta resultat utmanar föreställningen att modeller för att beskriva lärandemål är universella. I stället är det viktigt att noga undersöka vilken lärandemålsmodell som är tillämpbar i det kulturella sammanhang där man genomför en studie.
– Det råder alltså ett komplext samspel som kräver mer forskning, gärna praktiknära forskning där forskare och lärare tillsammans kan utarbeta strategier för att stödja elevers motivation, säger Anders Hofverberg.
Anders Hofverberg, Institutionen för naturvetenskapernas och matematikens didaktik, anders.hofverberg@umu.se
Ju tidigare cancer upptäcks, desto större chans att lyckas bota sjukdomen. I dag pågår forskning för att upptäcka cancer, ställa diagnos och följa effekten av behandling genom analyser av biomarkörer i blod, urin eller annan kroppsvätska. Eftersom tumörceller utsöndrar material i blodet, är ett av målen med forskningen att hitta cancer via blodprov, oavsett var tumören befinner sig i kroppen och innan personen har fått några symtom.
I den aktuella studien, som har letts av forskare vid Weill Cornell Medicine och Memorial Sloan Kettering i USA, har forskarna studerat små partiklar i blodet. Partiklarna innehåller proteiner och via partiklarna kan celler kommunicera med varandra på avstånd – både i friskt tillstånd och vid sjukdom. De kallas extracellulära vesiklar och partiklar, EVP.
Identifierat nya proteinmönster
– I studien har vi identifierat nya proteinmönster i EVP-partiklar. Dessa proteiner kan renas fram ur EVP-partiklar från olika vävnader och blodplasma. Målet är att kunna använda dem som diagnosverktyg för att upptäcka cancer i ett tidigt skede, säger Linda Bojmar, postdoktor vid Linköpings universitet och hos David Lydens forskargrupp vid Weill Cornell Medicine i New York, USA.
– Vi tänker oss en panel av biomarkörer där en kombination av flera av dessa proteiner används för att maximera den diagnostiska precisionen.
I studien analyserade forskarteamet EVP-partiklar i över 400 prover från blod och vävnader. Proverna kom från personer med känd cancer och från friska personer. Arton olika typer av cancer ingick i studien, däribland cancer i bröst, tjocktarm, bukspottskörtel och lunga.
Matchar mot olika cancertyper
Genom storskaliga analyser av proteiner, så kallade proteomics, mätte och analyserade forskarna dussintals cancerrelaterade biomarkörer i EVP-partiklar. De använde sedan maskininlärning för att sortera informationen och matcha specifika EVP-profiler med olika cancertyper.
På så sätt kunde forskarna med datorns hjälp hitta proteinmönster i blodprover som stämde med vilken specifik sorts cancer det var. I 95 procent av fallen detekterades cancern (testets känslighet) och diagnosen stämde i 90 procent av fallen då testet visade på förekomst av cancer (testets specificitet).
TIdig upptäckt av bukspottskörtelcancer
Forskarna fann att de kunde detektera tumörer i tidiga stadier av cancertyper som bukspottkörtelcancer och lungcancer.
– Dessa cancertyper upptäcks sällan tidigt, och att behandla dem så tidigt som möjligt skulle kunna leda till bättre utfall för patienterna, säger professor David Lyden vid Weill Cornell Medicine, som har lett studien tillsammans med William Jarnagin vid Memorial Sloan Kettering i New York.
Cancer är en systemisk sjukdom där inte bara själva organet där tumören uppstår påverkas, utan även andra delar av kroppen. Exempelvis har tidigare forskning visat att immunceller kan bilda särskilda EVP-partiklar när det finns tumörceller i närheten.
Lättare diagnos vid spridda dottertumörer
Cancerrelaterade EVP-partiklar i blodet kan därför komma från tumörcellerna, från normala celler i tumörens närhet eller från celler på helt andra ställen i kroppen, framför allt immunceller. David Lydens forskargrupp och andra har tidigare sett att cancerceller kan utsöndra EVP-partiklar som innehåller proteiner som påverkar andra vävnader så att dottertumörer får lättare att börja växa där, ett fenomen de kallat pre-metastatisk nisch.
Genom att titta på EVP-partiklar som cirkulerar i blodet kan forskarna därför få information även från andra vävnader, utöver själva ursprungstumören. Det kan ge värdefull information i fall där sjukdomen ger sig tillkänna genom spridda dottertumörer någonstans i kroppen, men där man inte hittat ursprungstumören. Så är fallet i runt 5 procent av alla cancerdiagnoser. Eftersom behandlingen skiljer sig åt för olika typer av cancer, skulle det kunna vara till hjälp om det i framtiden gick att ställa rätt diagnos genom att analysera EVP-partiklar i ett blodprov.
Screening vid förhöjd ärftlig risk
Forskarna menar att cancer-specifika EVP-partiklar också har potential att användas för att screena patienter med förhöjd ärftlig risk att utveckla cancer eller personer med inflammatoriska sjukdomar som ökar cancerrisken, som bukspottskörtelinflammation, och tarmsjukdomarna ulcerös kolit och Crohns sjukdom. Om den sortens tester visar sig kunna användas inom vården, kanske de också skulle kunna vara till nytta för att följa effekten av cancerbehandling.
Mer forskning behövs innan det kan bli aktuellt att använda biomarkörer i blodprov för att screena för cancer som ännu inte upptäckts. Forskarna planerar att göra fortsatta studier i ännu större grupper av patienter med och utan cancer. Linda Bojmar hoppas nu kunna starta upp valideringsstudier i Sverige för att vidare utvärdera resultaten och undersöka utfallet i den svenska populationen.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
