Trafikverket räknar med att arbetet med järnvägar kommer öka med 54 procent fram till 2040, jämfört med 2014. I Trafikverkets nationella plan för transportsystemet 2018–2029 beskrivs den största satsningen på järnvägen i modern tid. För att möta de framtida behoven behövs kunskapsuppbyggnad och kompetensförstärkning.
VTI har på uppdrag och i samarbete med Trafikverket utvecklat en modell för prognostisering av framtida kompetens- och resursbehov knutet till svensk infrastruktur för spårburen trafik. Prognosmodellen utgår från infrastrukturförvaltares budgetplan över åtgärder som ska utföras fram till år 2029. Modellen ska kunna användas som underlag för beslut om till exempel riktade utbildningsinsatser för att förhindra framtida kompetensbrist. Den möjliggör också för branschaktörer att göra en långsiktig strategisk planering som motsvarar och anpassas efter tillgången på resurser och kompetens.
Arbetet med prognosmodellen kastade ljus på vikten av samverkan mellan myndigheter, utbildningsaktörer och näringsliv.
Överflyttning av person- och godstrafik från väg till järnväg
– Vårt arbete med prognosmodellen förutsatte exempelvis att branschen delade omfattande informationsmängder till projektet. För framtiden tror jag det är viktigt att hitta metoder för att förenkla denna datainsamling. Detta kommer i sin tur föra med sig viktiga diskussioner mellan branschaktörer rörande hur informationen ska kategoriseras, exempelvis vilka yrkesroller som ska ingå. Lösningen på kompetensproblematiken kommer inte vara ensidiga insatser, säger Peter Torstensson, senior forskare vid VTI.
Studien tar hänsyn till personal i Sverige med så kallad järnvägsspecifik kompetens det vill säga yrkesroller som kräver särskild kunskap om banöverbyggnadens fysiska utformning. Idag finns totalt 5 865 personer med denna kompetens i Sverige. Prognosresultatet visar att det år 2025 kommer behövas 7 032 personer, en ökning med 20 procent.
– Transportsektorn orsakar cirka en tredjedel av Sveriges utsläpp av koldioxid. Bidraget från spårtrafik är i sammanhanget obetydligt. Därför planerar Trafikverket infrastrukturåtgärder som ska stödja en överflyttning av person- och godstrafik från väg till järnväg. Kompetensbristen riskerar att dessa åtgärder inte kan genomföras och i förlängningen förhindra utvecklingen av ett hållbart transportsystem, säger Peter Torstensson.
– Den modell som vi utarbetat kan hjälpa till att synliggöra kompetensbristen så att förebyggande insatser kan sättas in.
Mer om studien
Prognosmodellen utgår från Trafikverkets, Region Stockholms, Trafikkontoret i Göteborgs och Norrköpings spårvägars budgetplaner över framtida åtgärder som ska utföras fram till år 2029.
Resultatet från studien presenteras i tre rapporter. Första delen introducerar metoden som tillämpats. Andra delen beskriver insamlingen av de indata som prognosen är baserad på. Tredje delen fokuserar på presentationen av prognosresultat för framtida resurs- och kompetensbehov.
Prognos över framtida kompetens- och resursbehov knutet till svensk infrastruktur för spårburen trafik: delrapport 3 av 3 i projektet ”Prognosmodell för framtida kompetens- och resursbehov knutet till svensk infrastruktur för spårburen trafik”
Kartläggning av personal med järnvägsspecifik kompetens knuten till svensk infrastruktur för spårburen trafik: delrapport 2 av 3 i projektet ”Prognosmodell för framtida kompetens- och resursbehov knutet till svensk infrastruktur för spårburen trafik”
Prognosmetod för framtida kompetens- och resursbehov knutet till svensk infrastruktur för spårburen trafik: delrapport 1 av 3 i projektet Prognosmodell för framtida kompetens- och resursbehov knutet till svensk infrastruktur för spårburen trafik
En avhandling från bidrar till en ökad förståelse om varför lax från svenska älvar kan svara olika på förändringar i miljön till havs.
– Lax från Umeälven simmar snabbt ner till de södra delarna av Östersjön där de spenderar majoriteten av sin tid i havet medan lax från Dalälven först simmar norrut för att sedan söka sin föda i ett stort område från Åland hela vägen ner till södra delarna av Östersjön.
– Denna skillnad i utbredning mellan olika laxpopulationer innebär inte bara att lax kan uppleva olika livsmiljöer till havs utan också att de utsätts för olika stor risk att fiskas upp, säger Philip Jacobson, som doktorerat vid institutionen vid institutionen för akvatiska resurser (SLU Aqua).
TIllgång på föda beror på födelseälv
Denna skillnad i livsmiljö till havs påverkar laxens tillväxt och kroppskondition. Nya analyser av historiska data över Östersjölax visar att laxens födoval; om den äter mest strömming eller skarpsill under sin tid ute i Östersjön, beror på dess kroppsstorlek, på bytets kroppsstorlek samt på var i Östersjön laxen befinner sig. Var laxen befinner sig till havs skiljer sig dessutom åt beroende på vilken älv den fötts i.
– Hur mycket föda som finns tillgänglig till havs skiljer sig alltså mellan laxar beroende på vilken älv de kommer ifrån och hur stora de är. Den kunskapen är viktig eftersom mängden föda som laxen har att tillgå styr dess förmåga att lagra energi och växa, vilket i sin tur påverkar laxens förmåga att producera avkomma. Det är det som till slut styr hur mycket lax våra älvar kan producera, säger Philip Jacobson.
Fisk som simmar mellan älv och hav
Avhandlingen visar även att kunskap gällande diet och konkurrens om föda till havs hos laxfiskar och andra fiskarter som simmar mellan älv och hav är viktigt att ta hänsyn till vid förvaltning eftersom det styr hur fisk påverkas av förändringar i födotillgång samt av hur mycket vi fiskar.
– Att ta hänsyn till skillnader i vad lax äter till havs samt vad som styr dessa skillnader är viktigt för att förstå hur laxpopulationer kommer att svara på förändringar i miljön. Detta skulle också kunna bidra till att förklara varför M74 och sjukdomsutbrott varierar mellan älvar och år.
Philip Jacobsson, Institutionen för akvatiska resurser (SLU Aqua), philip.jacobson@slu.se
Avhandlingens resultat bidrar till en ökad förståelse om varför lax från svenska älvar kan svara olika på förändringar i miljön till havs
I nästan hundra år har arkeologer varit skeptiska till att förklara omvälvningar av samhället med klimathändelser. Men nu har klimatarkeologin inte bara kommit in från kylan, den har rent av blivit het. Vår oro för de nutida klimatförändringarna har bidragit.
Arkeologen Bo Gräslund, professor emeritus vid Uppsala universitet, sköt startskottet 2007. Han kopplade Fimbulvintern – den stränga köldperioden som enligt den fornnordiska mytologin skulle föregå jordens undergång – till klimatforskares rön om ett gigantiskt vulkanutbrott år 536. Det sänkte Jordens temperatur och orsakade missväxt i flera år när partiklar hindrade solljuset.
Teorin möttes med misstro och motstånd, men tanken vann sakta mark. När klimatforskare 2015 visade att ett ännu större vulkanutbrott inträffade år 540 och gjorde jorden kallare i över hundra år övertygades många skeptiker. Krisen måste ha orsakat missväxt, hungersnöd och död. Det kan inte ha gått spårlöst förbi i det arkeologiska materialet.
– Nedkylningen var förmodligen den kraftigaste på 2500 år, säger historikern och klimatforskaren Fredrik Charpentier Ljungqvist, som skrivit ”Klimatet och människan de senaste 12 000 åren” och andra böcker om global klimathistoria.
Austin Post / Public domain
Senantikens lilla istid
I Norden inträffade i mitten av 500-talet ett markant kulturskifte med ödeläggelse av gårdar, nytt gravskick med storhögar och en ny samhällselit. Det har arkeologer förklarat med inflytande från kontinenten utifrån de omvälvningar som inträffade under folkvandringstiden, cirka 400 till 550 e Kr, då bland annat Västrom föll år 476 efter härjningar av olika folkgrupper.
Numera anses klimatchocken efter två vulkanutbrott, år 536 och 540, också ha spelat en stor roll. Klimatforskare har föreslagit att köldperioden efter utbrotten som varade i drygt 100 år ska kallas Senantikens lilla istid.
Sedan 1920-talet har de flesta arkeologer varit motvilliga att se tecken på samhällsförändringar som resultat av klimathändelser. Det betraktades som utslag av kulturdeterminism – att människor formas av sin omgivning och att grupper därmed utvecklar särdrag – vilket skapat grund för nationalism och rasism. Nu är det mindre kontroversiellt att säga att klimathändelser kan spela in, även om åsikterna går isär om hur det avspeglas arkeologiskt.
Oron för dagens klimatförändringar har också bidragit till uppsvinget för klimatarkeologi. Klimathistoria är ett tvärvetenskapligt forskningsområde: Arkeologer samarbetar med klimatologer, historiker och miljöforskare, och bidrar med kunskap om hur våra förfäder drabbades av extremt klimat och hur de tacklade kriserna.
Kväveisotoper visar näringshalt i jorden
Vid Lunds universitet har just ett projekt påbörjats där arkeobotaniker tittar på hur odlingen i Sydskandinavien påverkades av klimatkrisen efter vulkanutbrotten. Arkeobotaniker studerar växtmaterial som hittas i arkeologiska utgrävningar. I Lundaprojektet ska de mäta framför allt kväveisotoper för att se hur näringsrika jordarna var under 400-600-talen, enligt projektledaren Mikael Larsson, arkeobotaniker.
Provtagning av Magellanbok. Bild: Hans Linderholm
– Vi har tidigare gjort en pilotstudie på kväveinnehållet i sädeskorn i Uppåkra, Lunds föregångare, med omnejd. Det var väldigt höga näringsnivåer i markerna. Nu ska vi titta på samma sak, men under den här krisperioden. Vi vill se om samhällets nedgång i stort avspeglas i att resurserna blir knappare.
Vad man redan kan se är att sädesslaget emmer åter började odlas på sina håll under perioden, efter att ha fasats ut tidigare.
– Det är intressant att det dyker upp, det tyder på att man har återinfört sädesslaget, som är mindre näringskrävande. Samtidigt tuffar Uppåkra på som vanligt. Vi vill undersöka hur det varierar mellan olika platser, säger Mikael Larsson.
Missväxt syns i sädeskornen
Ett bistrare klimat kan utlösa en kedja av händelser. Om skördar minskar och det blir missväxt kan man till exempel bli tvungen att äta av utsädet eller nödslakta kreatur. Färre djur minskar tillgången på gödsel, vilket avspeglas i kväveisotoperna i sädeskorn som arkeologerna hittar.
Vilka ogräs som hittas kan indikera på vilka odlingsmetoder och växtföljder som använts. Ogräs som blommar på hösten kan exempelvis tyda på att man börjat med höstsådd, vilket troligen först skedde i liten skala när rågen introducerades på 500-600-talet.
Torvmosse i Hemavan, vars lager visar på klimatet under 8000 år. Bild: Miljöarkeologiska laboratoriet.
Klimatforskare har länge studerat syreisotoper i borrkärnor från isen i Antarktis och Grönland, plus djuphavssediment för den riktigt långa utvecklingen. När fokus riktats mot korta dramatiska klimathändelser krävs metoder som ger mer finupplösta data. Kol14-datering kan ge en noggrannhet på cirka 50 år, men den blir sämre när man går längre tillbaka. Man kan också studera pollen i våtmarker och mossar, som redan för länge sedan visat att boplatser övergavs vid en en klimatkris som inträffade på 500-talet.
– På 70-talet tolkade man det försiktigt, som en ”omstrukturering”, men vi vet nu att befolkningen minskade. Jag såg i min avhandling 1996 att odlingen upphörde på de högre delarna av Småländska höglandet på 500-talet, och inte kom tillbaka förrän på 1100-1200-talet, säger Per Lagerås, arkeobotaniker vid Arkeologerna, Statens historiska muséer i Lund.
Vill man studera långa serier med arkeologiskt material är en resurs Miljöarkeologiska laboratoriet vid Umeå universitet, som funnits i över 30 år. Labbet har en databas där det äldsta materialet är uppemot ett par miljoner år, men de flesta proverna är från istiden och framåt. Högupplösta data finns från de senaste 3.000 åren.
– Om man använder kol14, årsringsanalys, ben, keramik, pollen och insekter sammantaget kan man få en ganska precis datering, säger laboratoriets föreståndare Philip Buckland.
Fossila insekter från vikingatiden, hittade på Island. Bild: Miljöarkeologiska laboratoriet.
Materialet i databasen används inte bara av arkeologer, utan till stor del forskare som framför allt studerar insekter. Exempelvis kan man se när i forntiden insekter som klarar riktigt kalla vintrar eller heta somrar har överlevt, vilket ger en fingervisning om klimatet utifrån arkeologiska fynd.
Laboratoriet driver också en pilotstudie om årsringsdatering av historiska byggnader i Småland och har tillsammans med flera denrokronologilabb sökt pengar för nya projekt med klimatfokus.
Dendrokronologisk analys, årsringsdatering, är den metod som ger mest precis datering. Den har utvecklats mycket kraftigt de senaste 10-15 åren, och har på senare år blivit den viktigaste metoden för att studera de 2000-4000 senaste årens klimat. Grunden är att årsringars bredd visar om det varit kallare eller varmare år. Men genom att mäta årsringarnas densitet, hur hårda eller porösa de är, får man ett bättre mått på hur klimatet varit under växtsäsongen.
Klimatrelaterade sjukdomar
– Ännu bättre är att gå närmare inpå och titta på cellstrukturen i jättefin detalj. Det ger högre upplösning än de andra källorna, vi kan se tillväxtåret nästan månad för månad. Genom att se när celldelningen börjar i vår- eller höstveden, kan vi få något bättre information om till exempel temperaturen, säger professor Hans Linderholm, föreståndare för Dendrokronologiska laboratoriet vid Göteborgs universitet.
Han leder även ett projekt, finansierat av Formas, där forskare ska titta på gammalt DNA för att se om man hittar spår av klimatrelaterade sjukdomar. Exempelvis härjade den så kallade justinianska pesten i Europa under 500-talet. Om den utlösts av köldknäppen efter de båda vulkanutbrotten är oklart, men klimatchocken gjorde troligen följderna värre.
– Den fick sannolikt större effekter för att människor var sämre rustade att klara av pesten. Skördarna var sämre och de fick i sig mindre näring, samtidigt som de höll sig mer inne och det var kallt och fuktigt.
Tack vare att fjällen är relativt orörda har forskare med hjälp av välbevarade trädstammar kunnat uppskatta sommartemperaturer under 3 600 år, med vissa luckor. Foto: Dendrokronologiska laboratoriet i Göteborg
Dendroklimatologiska analyser
En fördel med att studera årsringar just när det gäller vulkanutbrott är att de avspeglas snabbt i träds tillväxt. Kombineras mätningar av vidd och densitet med analys av syre- och kolisotoper kan man också få detaljrik information om nederbörd, markvatten och fuktighet.
Många mätningar kostar dock mycket pengar, särskilt att mäta densitet med röntgen. Därför används ”fattigmansröntgen” där man bildbehandlar scannade prover och ser på dem i ett blått färgspektrum.
Källa: Hans Linderholm, Göteborgs universitet
När klimatchocker i historien slog till var det ofta städer med bra kommunikationer som klarade sig bäst. Men även glesbygden kunde klara sig om det fanns alternativa möjligheter till försörjning, visar klimatarkeologisk forskning.
Fredrik Charpentier Ljungqvist som främst forskar kring de senaste 2000 åren, lyfter fram tre faktorer som har varit avgörande för hur våra förfäder klarat klimatchocker: befolkningstryck, teknik och alternativa försörjningsmöjligheter. Generellt är det marginalområden som tar mest stryk i klimatkriser.
– Möjligheter att transportera mat billigt är mycket viktigt; nästan alla stora städer låg historiskt vid floder eller kusten. Det finns städer som inte ligger vid vatten, men de har historiskt varit känsliga för missväxt. Att transportera spannmål på land är mycket dyrare, priset fördubblas var 25:e mil, säger Fredrik Charpentier Ljungqvist, som är docent i historia vid Stockholms universitet och även verksam vid bland annat Bolincentret för klimatforskning.
Å andra sidan kan ett högt befolkningstryck göra städer känsliga. På 1100- och 1200-talen ökade Londons befolkning kraftigt, vilket ledde till en kris. Det arkeologiska materialet visar på en rad negativa effekter: mer sjukdomar bland unga och barn, kortare livslängd och kroppslängd.
– Det beror nog främst på att invånarna fått mindre resurser per capita. Men klimatet är nog en av flera andra faktorer som också spelat in, säger Fredrik Charpentier Ljungqvist.
– Tittar man däremot på till exempel Finland på senmedeltiden så fanns gott om alternativa resurser, där fria bönder både jagade och bedrev fiske. Det är arkeologins viktigaste bidrag till den klimathistoriska forskningen, att hjälpa oss förstå hur olika typer av samhällen klarat sig.
The Frozen Thames,1677, målning av Abraham Hondius (1631 – 1691).
Historiska källor
I historisk tid kan facit på klimathändelsers effekter hittas i skriftliga källor, som kinesiska skildringar av 500-talets kris. Andra exempel på klimatchocker är då temperaturen sjönk kraftigt och nederbörden ökade i slutet av 1500-talet, vilket tycks ha halverat mjölkproduktionen i Schweiz. Perioden 1570-1620 var mycket kall i delar av Europa. Det var en del av den så kallade lilla istiden, från slutet av 1200-talet till slutet av 1800-talet, med kulmen cirka 1570-1710. Analyser av arkeologiskt material kan i bästa fall ge fingervisning om effekter av liknande klimatchocker i förhistorisk tid.
Källa: Fredrik Charpentier Ljungqvist
Bild: Achird, CC BY-SA
Rökstenen restes i rädsla för en ny köldchock
Rökstenen, rest i Östergötland omkring år 800 efter vår tideräkning, är världens mest kända runsten från vikingatiden. I över hundra år försökte forskare koppla runorna på Rökstenen till krigiska bragder. Men i början av 2020 kunde ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt visa att runorna handlade om kampen mellan ljus och mörker, värme och kyla, liv och död. Och att den i själva verket restes i rädsla för en ny ”fimbulvinter”, en vinter som varade i tre år utan sommar och som enligt den nordiska mytologin förebådade Ragnarök – världens undergång.
Studien utgick från arkeologisk forskning om hur hårt Skandinavien drabbades av en tidigare klimatkatastrof med sänkt medeltemperatur, missväxt, svält och massdöd. Bo Gräslund, professor i arkeologi vid Uppsala universitet, pekar på flera anledningar till att människor kan ha fruktat en ny sådan katastrof:
– Innan Rökstenen restes inträffade flera händelser som måste ha varit mycket olycksbådande: en kraftig solstorm färgade himlen i dramatiska röda färger, skördarna drabbades av en extremt kall sommar, och senare skedde en solförmörkelse precis efter soluppgången. Det kunde ha räckt med en av de här händelserna för att väcka oron för en ny ”fimbulvinter”.Källa: Vikingar reste Runsten i rädsla för klimatkatastrof
Text: Mats Karlsson på uppdrag av forskning.se
I en studie av kommunikationen inom ett operationsteam under pågående arbete har sociala mekanismer undersökts och hur de används för att hantera oklarheter.
Oklarheter och tvetydigheter kan orsaka problem i alla verksamheters kommunikation om det inte finns möjlighet till rättelse. Men särskilt viktigt är det i högriskmiljöer som operationssalar där kommunikativa fel snabbt måste justeras för att inte riskera patientsäkerheten.
I studien har forskarna analyserat 58 timmars videomaterial under EVAR, så kallad endovaskulär aortareparation. De tittade närmare på hur kommunikativa missförstånd uppstod och hanterades under pågående dialog mellan anestesisjuksköterskor och kirurger.
När är ”nu” och ”snart”?
– Eftersom det är flera personer inblandade i en operation med olika uppgifter och fokus uppstår ibland kommunikativa problem. Ett typiskt problem kan vara att en förfrågan om att utföra en viss handling upplevs som tvetydig med avseende på när den förväntas utföras – nu eller snart, säger professor Jonas Ivarsson, studiens försteförfattare.
I videomaterialet såg forskarna hur operationspersonalen kompenserade för de eventuella kommunikationsmissar som kunde uppstå genom att använda olika sorters förfrågningar (requests) som direkt följdes av motsvarande bekräftelser, ibland tillsammans med ögonkontakt eller kroppsspråk som stöd. Dessutom användes så kallad självrättelse om man kom på sig själv med att uttala ett fel, eller så rättade kollegorna genom att felet repeterades med en rättelse. På så sätt kompenserades felet genom en kommunikativ och social handling.
Missförstånd förlänger operationen
– Våra resultat visar att en kommunikation som tar stor hänsyn till sociala aspekter kan bidra till en tydlig samordning av arbetet i en operationssal. Exempelvis genom att reparera en missuppfattning i en konversation så kan en gemensam förståelse skapas kring de olika problem som uppstår, säger Jonas Ivarsson.
Vid operationer är missuppfattningar och tvetydigheter något som måste minimeras, annars kan operationstiden förlängas och risken för spänningar öka på grund av frustrationen kring felaktig kommunikation.
– Genom att göra gruppkommunikationen tydligare kan å andra sidan oklarheter minskas och missförstånd undvikas, därmed ökar även patientsäkerheten, säger Jonas Ivarsson.
Kontakt:
Jonas Ivarsson, professor i informatik, Göteborgs universitet, jonas.ivarsson@gu.se
Växter omvandlar koldioxid och vatten till syre och energirika sockerarter, som de använder som ”bränsle” när de växer. Energin får de från solljuset. Jianwu Sun och hans kollegor vid Linköpings universitet vill efterlikna växternas fotosyntes för att fånga koldioxid från luften och omvandla det till kemiskt bränsle, som metan, etanol och metanol.
Metoden befinner sig på grundforskningsnivå i dag, och forskarnas långsiktiga mål är att på ett effektivt sätt kunna omvandla solenergi till bränsle.
– Genom att omvandla koldioxid till bränsle med hjälp av solenergi skulle den här tekniken kunna bidra till utveckling av förnybar energi och mildra klimatförändringar som drivs av förbränning av fossila bränslen, säger Jianwu Sun, universitetslektor vid Institutionen för fysik, kemi och biologi, IFM, vid Linköpings universitet.
Ta tillvara förmåga att fånga upp solenergi
Grafen är ett av de tunnaste materialen som existerar. Det består av ett enda lager av kolatomer, och är elastiskt, böjligt, genomsläppligt för solljus och leder elektricitet bra. Denna kombination av egenskaper bidrar till grafens potential för användning inom bland annat elektronik och biomedicinska tillämpningar.
Men grafen i sig självt är inte tillräckligt för omvandlingen av solenergi som LiU-forskarna vill utveckla, så de kombinerar grafen med halvledarmaterialet kubiskt kiselkarbid (3C-SiC). Forskare vid Linköpings universitet har tidigare utvecklat en metod för att växa grafen på kubiskt kiselkarbid, som består av kol och kisel. När kiselkarbid hettas upp förångas kisel, medan kolatomerna blir kvar och omformas till ett lager grafen. Forskarna har tidigare visat hur det är möjligt att bygga upp till fyra lager grafen ovanpå varandra på ett kontrollerat sätt.
Forskarna har kombinerat grafen och kubiskt kiselkarbid för att utveckla en grafenbaserad fotoelektrod, som tar tillvara förmågan hos kubisk kiselkarbid att fånga upp energin i solljus och skapa laddningsbärare. Grafenets roll är att fungera som ett genomskinligt lager som är elektriskt ledande och samtidigt skyddar kiselkarbiden.
Skräddarsydda grafenlager
Egenskaperna hos grafenbaserad teknologi styrs av flera aspekter, där en viktig faktor är kvaliteten på gränssnittet där grafen och halvledarmaterial möts. Forskarna har undersökt egenskaperna hos detta gränssnitt närmare. I den aktuella studien visar forskarna hur de kan skräddarsy grafenlagren på kiselkarbid och kontrollera egenskaperna hos den grafenbaserade fotoelektroden. På så sätt blir omvandlingen av koldioxid mer effektiv, samtidigt som komponenten blir mer stabil.
Forskarnas fotoelektrod kan kombineras med katoder av olika metaller, som koppar, zink eller vismut. Olika kemiska ämnen, som metan, kolmonoxid och myrsyra, kan bildas av koldioxid och vatten beroende på vilken katod forskarna använder.
– Framför allt visar vi att vi med hjälp av solenergi kan styra omvandlingen av koldioxid till metan, kolmonoxid eller myrsyra, säger Jianwu Sun.
Metangas används som bränsle i fordon anpassade för gasbränsle. Kolmonoxid och myrsyra skulle antingen kunna omvandlas vidare så att de kan fungera som bränsle, eller användas inom industrin.
Det mänskliga genomet (den samlade arvsmassan) rymmer närmare 22 000 gener. Många studier har utforskat de knappa två procent av vårt dna som ger upphov till proteiner. Betydligt mindre är känt om de 98 procent som inte kodar för protein. Likväl rymmer dessa ickekodande regioner viktig information och reglerar bland annat om en gen är aktiv i olika vävnader, i olika utvecklingsstadier och i sjukdomar som cancer.
Cancer orsakas av genförändringar som leder till okontrollerad celldelning.Till de mest aggressiva cancerformerna hör så kallade glioblastom, en form av hjärntumör med mycket negativ prognos. Kunskapen om hur mutationer i ickekodande regioner påverkar glioblastom är begränsad. Forskare vid Uppsala universitet har därför helgenomsekvenserat DNA i tumörvävnad från patienter med glioblastom och analyserat de identifierade mutationerna.
Helgenomsekvensering läser av hela dna-koden
Nya tekniker har gjort det möjligt att sekvensera en individs hela genuppsättning (genom) både snabbt och billigt. Inom forskning och sjukvård förekommer det att hela eller stora delar av en individs genom sekvenseras. Det betyder att hela dna-koden läses av, det vill säga ordningen av de så kallade kvävebaserna (förkortade som bokstäverna A, T, C och G, som står för Adenin, Tymin, Cytosin och Guanin). Syftet kan vara att utreda den genetiska bakgrunden hos cancerpatienter eller i vissa andra svårdiagnostiserade medicinska fall.
Analysen kan även användas till att utläsa information om vissa egenskaper och släktskapsförhållanden. I dagsläget finns dock stora kunskapsluckor när det gäller att tyda resultatet av en helgenomsanalys.
– En central uppgift var att identifiera funktionella mutationer med koppling till reglerande funktioner och potentiell relevans för cancercellens utveckling, och att särskilja dem från alla slumpmässiga variationer utan förmodad betydelse, säger professor Karin Forsberg-Nilsson vid institutionen för immunologi, genetik och patologi vd Uppsala universitet.
Utgick från konserverat dna som tros ha viktiga funktioner
Forskarna utgick från att de dna-sekvenser som i däggdjur förblivit oförändrade genom evolutionen sannolikt har viktiga funktioner. De samkörde därför de identifierade mutationerna i cancercellerna med befintlig kunskap om hur dessas respektive genetiska regioner utvecklats under evolutionen.
– Vi valde att fokusera på en kategori mutationer i de bäst bevarade genetiska regionerna, vilka sannolikt har störst betydelse för reglering av gener, säger professor Kerstin-Lindblad-Toh vid institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi vid Uppsala universitet, och Broad Institute, USA.
Forskarna validerade sina resultat med en gen som kallas SEMA3C. Detta dels för att flera mutationer i ickekodande regulatoriska regioner lokaliserades nära SEMA3C. Dels för att tidigare forskning indikerat en koppling mellan SEMA3C och sämre cancerprognoser.
Hittade mutationer i reglerande dna-regioner
– Vi studerade hur mutationer i icke-kodande regioner påverkar SEMA3Cs funktion och aktivitet. Våra resultat visar att en specifik, evolutionärt konserverad, mutation i SEMA3C:s närhet stör bindning av vissa proteiner vars uppgift är att binda gener och reglera deras aktivitet, säger Karin Forsberg-Nilsson.
I studien identifierades även fler än 200 andra gener berikade för ickekodande mutationer i de aktuella regionerna. Sannolikt har också dessa potential för reglering, vilket ytterligare ökar antalet gener med betydelse för utveckling av hjärntumörer
– Våra resultat befäster vikten av hur genetiska förändringar i icke-kodande regioner kan kopplas till både deras biologiska funktion och sjukdomspatologi, konstaterar Karin Forsberg-Nilsson.
Karin Forsberg Nilsson, professor vid institutionen för immunologi, genetik och patologi, Uppsala universitet, karin.nilsson@igp.uu.se
Fåglar har en extrem förmåga att reglera sin kroppstemperatur. Kalla vinternätter sänker de kroppstemperaturen flera grader för att spara energi och öka chanserna att överleva. Nackdelen är att fåglarna blir slöare och riskerar att lättare faller offer för rovdjur.
Nu visar forskare vid Lunds universitet att extra stödutfodring vintertid är bra för talgoxar, åtminstone för honorna. Forskarna konstaterar att honor som fått extra mat på vintern inte sänker sin kroppstemperatur nattetid lika mycket som honor som inte stödutfodrats. Bland hanarna märks ingen skillnad i kroppstemperatur på de som fått mer mat och de som inte fått det.
God tillgång på föda är avgörande för talgoxhonor. Därför gynnas de mer än hanar av att människor matar dem. Bild: Johan Nilsson
Hanarna ser alltid till att få mat
– Vi tror det beror på att hanarna är dominanta och ser till att få mat oavsett hur mycket det finns. Honorna däremot är underordnade och styrs av tillgången på mat. Om det bara finns lite mat är det först och främst hanarna som ser till att äta, säger Johan Nilsson, biolog vid Lunds universitet.
Undersökningen är gjord vintertid i Vombs fure utanför Lund. I en del av skogen placerade forskarna ut fågelmatare. I en annan del fick fåglarna ingen extra stödutfodring. Forskarna har sedan mätt och jämfört fåglarnas kroppstemperatur på natten.
Johan Nilsson påpekar att studien är gjord i en skog och att det därför inte går att säga att fågelmatning i städer generellt alltid är bra.
– Det vi säkert kan säga är att honor i naturen gynnas av att bli matade, säger han.
Inom amerikansk forskning finns etablerade stöd för att social tillit riskerar att försvagas i samhällen med många olika etniciteter. I den nya forskarantologin från SOM-institutet; Regntunga skyar, analyseras nivåer av tillit i samtliga 290 svenska kommuner, med särskilt fokus på just mångkultur. Underlaget utgörs av SCB:s statistik över andelen utrikes födda i varje kommun, tillsammans med svar från över 100 000 personer från mer än tjugo års nationella SOM-undersökningar.
– Social tillit är själva kittet som håller samman ett samhälle, och att studera detta i relation till mångkultur upplevs extra viktigt i samband med de tydliga motsättningar mellan grupper som skapar sådana spänningar i dagens USA, säger Bo Rothstein, professor i statsvetenskap som tillsammans med Sören Holmberg genomfört studien.
Sverige skiljer sig från USA
De svenska nivåerna av social tillit är internationellt sett höga. 57 procent kan räknas som höglitare år 2019, att jämföras med 12 procent låglitare. Enligt NORC, en motsvarighet till SOM-institutet vid University of Chicago, instämmer endast 30 procent av amerikanerna med påståendet att man i allmänhet kan lita på andra människor.
De svenska nivåerna av social tillit är också väldigt stabila över tid. 1996 var andelen höglitare i SOM-undersökningen 58 procent och andelen låglitare 9 procent. I kontrast har andelen höglitare i USA tydligt minskat under samma period.
I Sverige finns grupper som har signifikant lägre tillit än andra. Unga, lågutbildade, arbetslösa och utrikes födda hör till denna kategori. För flera av dessa grupper har tilliten dessutom minskat sedan 1996, men utrikes födda är inte en av dem.
Invandrartäta kommuner har lika stor andel höglitare som kommuner med låg andel utrikes födda. Det finns alltså inget statistiskt samband mellan andelen utrikes födda och social tillit.
Det faktum att alla svenska kommuner tagit emot ett ökat antal invandrare, i synnerhet från och med år 2015, har inte påverkat den sociala tilliten i kommunerna över tid. I samband med flyktingkrisen skedde viss nedgång i den allmänna tilliten, men denna tros bero på den övergripande samhällsdebatten snarare än andelen utrikes födda i landet.
– Det är anmärkningsvärt, och positivt för det svenska samhället, att vi ser så pass höga och stabila tillitsnivåer. Att tilliten inte tycks påverkas nämnvärt av en växande andel utrikes födda i landet pekar på en utveckling som skiljer sig från vad vi ser i amerikansk forskning. Vi behöver dock fortsätta följa utvecklingen över tid och inte ta våra höga tillitsnivåer för givet, säger Bo Rothstein.
Undersökningen:
Minskar mångkulturella samhällen den sociala tilliten? (pdf) av Bo Rothstein och Sören Holmberg, är en förhandspublicering från den kommande forskarantologin Regntunga skyar. Den nationella SOM-undersökningen har genomförts varje höst sedan 1986. Social tillit har studerats sedan 1996. 2019 års undersökning skickades ut till ett slumpmässigt urval av 21 000 personer mellan 16-85 boende i Sverige. Nettosvarsfrekvensen var 49 procent.
Papegojor är bland de mest hotade grupperna av fåglar idag och de förblir hotade på grund av förlorade livsmiljöer och handeln med levande fåglar. Solparakiten är i dag ett populärt husdjur över hela världen – men den har nästan försvunnit i naturen. I sina ursprungliga levnadsmiljöer kan det enligt Internationella naturvårdsunionens (IUCN) rödlista över hotade arter finnas färre än 2 500 individer kvar av arten.
– De förekommer endast i den nordöstra delen av Amazonas i övergångszonen mellan tropiska regnskogar och savanner längs gränsen mellan Guyana och Brasilien, säger Robert Spitzer, forskare vid Sveriges lantbruksuniversitets institution för vilt, fisk och miljö.
Lokalt bevarandeinitiativ en förutsättning
Forskare från SLU har tillsammans med företrädare för ursprungsbefolkningen i ett Guyanskt samhälle utvecklat ett genetiskt övervakningsverktyg för en av de få kända populationer av solparakiter som finns kvar i vilt tillstånd.
– Det är tack vare de lokala bevarandeinitiativen som det över huvud taget fortfarande är möjligt att studera fåglarna i naturen, säger Robert Spitzer.
På plats i Guyana samlade forskarna och lokalbefolkningen in blodprover från solparakiter. Med hjälp av dessa prover utvecklade forskarna en ”panel” med genetiska markörer som gör det möjligt att identifiera individer, och dra slutsatser om släktskap och populationsstruktur utifrån dna-prover.
Skonsam övervakning avgörande för framgång
De genetiska markörerna testades på olika typer av prover, såsom blod, fjädrar och avföring, och forskarna fann att detta så kallade SNP-chip är särskilt lämpat för arbete med nedbrutet dna, till exempel från avföring eller fällda fjädrar. Användningen av sådana icke-invasiva prover gör en detaljerad populationsövervakning i naturen möjlig, utan att fåglarna behöver fångas eller störas på annat sätt.
Pålitliga och icke-invasiva övervakningstekniker är avgörande för framgångsrika bevarandeåtgärder.
– SNP-chipet gör det möjligt att besvara frågor som är avgörande för bevarandet av arten, såsom storlek på populationen, parningsstrategier, förökningsframgång, nivåer av inavel och överlevnad, säger Robert Spitzer.
Robert Spitzer, forskare vid institutionen för vilt, fisk och miljö, Sveriges lantbruksuniversitet, Umeå, robert.spitzer@slu.se
− Bildjournalisters yrkesideal är att komma nära människor och med sina bilder beskriva deras liv, och i många fall lidanden, för oss läsare. Deras arbete handlar om att åka ut till brottsplatser, terrorattacker, kärnkraftshaverier eller som nu – för att skildra coronavirusets framfart. Det görs så klart säkerhetsbedömningar, men det är ändå ingen tvekan om att det är en yrkesgrupp som utsätts för stora risker, säger Terje Lindblom.
Han är doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitetet och har just skrivit sin doktorsavhandling: Bakom Bilderna – Bildjournalister och bildjournalistik i ett marknadsorienterat fält.
Omstruktureringen av den svenska tidningsbranschen det senaste årtiondet, till följd av förändrade tekniska och ekonomiska förutsättningar, har slagit hårt mot journalistkåren och framför allt bildjournalister. I avhandlingen konstateras att 165 svenska dagstidningar endast hade 70 bildjournalister anställda år 2017 med 70 tidningar helt saknade bildjournalister. Samtidigt har bildanvändandet i svenska tidningar ökat.
− Relevanta nyhetsbilder underlättar för oss medborgare att ta till sig information om vårt samhälle, men en tilltagande marknadsanpassning i dagstidningsbranschen har tyvärr lett till att många bildjournalister sagts upp, vilket betyder att även om bilder värderas högt, värderas bildjournalisternas yrkesroll lågt, säger Terje Lindblom.
Terje Lindblom, doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitetet, terje.lindblom@miun.se
Tidigare forskning har antagit att insekter på nordliga breddgrader skulle klara ett varmare klimat bra, kanske till och med gynnas av det. Men det här är fel, visar forskare från Uppsala universitet, Lunds universitet och Universitetet i Oviedo, Spanien, i en ny studie.
I den nya studien, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Scientific Reports, presenterar en grupp forskare ny kunskap om hur den globala uppvärmningen kan påverka insektspopulationer. Resultaten tyder på att insekter kan komma att bli mer hotade av klimatförändringar än vad tidigare beräkningar visat.
– Insekter i nordliga zoner skulle vara lika hotade av klimatförändringar som tropiska, säger Frank Johansson, professor vid Uppsala Universitet.
Nya oroande mönster
I en modifierad analys av ett klassiskt data-set om insekternas kritiska temperatur och överlevnad har forskarna hittat nya och mer oroande mönster. Deras slutsats är att nordliga insekter är lika sårbara för klimatförändringar som tropiska insekter. Tidigare studier har visat att insekter i tropikerna är starkt hotade av klimatförändringar eftersom de redan nu lever mycket nära sin optimala och kritiska temperatur. Men dessa tidigare studier har samtidigt antagit att nordliga insekter är långt ifrån sina optimala och kritiska temperaturer, och därför till och med skulle kunna gynnas av klimatförändringar.
Problemet är att de klassiska studierna använde de genomsnittliga årliga temperaturerna för alla sina beräkningar, utan att ta hänsyn till att de allra flesta insekter förblir inaktiva i kylan under en stor del av året på nordliga breddgrader.
När biologin för de olika arterna räknas in mer detaljerat, och endast de månader där de olika arterna är aktiva tas med i modellerna visar resultatet av de nya beräkningarna att nordliga insekter också lever nära sin optimala och kritiska temperatur. Anledningen är att medeltemperaturen för de månader när insekterna är aktiva givetvis är högre än medeltemperaturen för hela året. Nordliga insekter är därför lika känsliga för temperaturökningar som tropiska arter.
Påverkar även människan
När temperaturen ligger nära insekters optimala eller kritiska temperatur är risken stor att de minskar i antal. En sådan minskning av insekter skulle även påverka människan eftersom många insekter tillhandahåller ekosystemtjänster som till exempel pollinering av frukt, grönsaker och andra växter vi äter.
Frank Johansson, professor vid institutionen för ekologi och genetik vid Uppsala universitet, frank.johansson@ebc.uu.se
Under den senare delen av stenåldern fanns åtminstone tre olika, men delvis samtida, kulturgrupper i Sverige: 1) trattbägarkulturen som var Skandinaviens första jordbrukare, 2) gropkeramiska kulturen, där människorna var fiskare och jägare, 3) stridsyxekulturen som var en herde- och bondekultur.
Förutom att försörja sig på olika sätt skilde sig kulturerna åt när det gällde bland annat gravritualer och vilka typer av föremål de hade. Tidigare forskning har visat att människorna inom de tre kulturgrupperna skilde sig åt även genetiskt.
Samma forskargrupp som upptäckte detta har nu sökt svar på varför vissa gropkeramiska gravar verkar vara påverkade av stridsyxekulturen, trots att kulturerna levde tämligen åtskilda under de århundraden de samexisterade.
På Gotland finns flera stora och välbevarade gravfält med typiska gropkeramiska gravar. De döda begravdes oftast liggande på rygg och med gravgåvor såsom jaktredskap och ben från bland annat säl. På gravarna lades varken stora stenblock eller jordhögar.
– Utöver de typiska gropkeramiska gravarna, finns även några avvikande gravar som verkar ha influenser från stridsyxekulturen. Exempelvis har en del individer blivit begravda i sidläge med uppdragna ben och en del har fått stridsyxor som gravgåvor, vilket vanligtvis förknippas med stridsyxekulturen, säger professor Jan Storå, arkeolog vid Stockholms universitet och en av studiens författare.
Forskarna har analyserat dna från 25 stenåldersindivider från fyra gropkeramiska gravfält på Gotland. Ungefär hälften av individerna var begravda i typiska gropkeramiska gravar. Resten av gravarna uppvisade influenser från stridsyxekulturen.
Till sin förvåning upptäckte forskarna att ingen av individerna var genetiskt besläktade med människor från stridsyxekulturen. Tvärtom såg alla ut att tillhöra en väldigt homogen grupp som genetiskt uppvisade störst likhet med jägar-samlargrupper från tidigare perioder.
– Det här är en unik studie som bidrar till vår förståelse av interaktionen mellan stenålderns kulturgrupper. Vi kan sluta oss till att människorna inom den gropkeramiska kulturen influerades av bland annat stridsyxekulturen, men eftersom vi inte hittade någon genetisk koppling mellan grupperna, skedde kontakten troligen via handelsutbyte och andra kontakter, snarare än via migration, säger Helena Malmström, arkeogenetiker vid Uppsala universitet och en av författarna bakom studien.
Studien är en del av Atlasprojektet, ett tvärvetenskapligt projekt där forskarna undersöker förhistoriska befolkningsmönster i Skandinavien och Eurasien genom genetiska data från förhistoriska individer.
Trattbägarkulturen:
Skandinaviens första bondekultur som försörjde sig på odling och tamboskap.
Existerade för mellan 6 000 och 4 800 år sedan.
Fanns i södra och mellersta Sverige och i norra delarna av Kontinentaleuropa.
Hade karakteristisk keramik med trattformade halsar.
Använde så kallade megalitgravar, stenkammargravar i vilka ett stort antal människor gravlagts.
Megalitgravarna var vanligast i Skåne, längst västkusten och i Falbygden i Västergötland.
Människor begravda i trattbägarkulturens gravtyper var mest genetiskt lika tidiga bönder från Anatolien och Kontinentaleuropa.
De skiljer sig genetiskt från jägarstenålderns tidigare jägar-samlare.
Stridsyxekulturen:
Uppkallade efter sina karakteristiska yxor.
Följer efter trattbägakulturen och var samtida med den senare fasen av den gropkeramiska kulturen.
Beskrivs ofta som en blandad herde- och bondekultur.
Existerade för mellan 4 800 och 4 300 år sedan.
Fanns främst i södra och mellersta Sverige.
Kopplas till den Kontinentaleuropeiska snörkeramiska kulturen.
Hade i huvudsak enkel- eller dubbelgravar där de döda placerades liggandes på sidan med uppdragna ben.
Människor påträffade i stridsyxekulturens gravtyper uppvisar en ny genetisk komponent som inte finns hos trattbägarkulturens- eller den gropkeramiska kulturens människor. Den representerar därför en ny grupp av invandrande människor i området med kopplingar till östliga steppherdar.
Gropkeramisk kultur:
Uppkallade efter sin karakteristiska gropornerade keramik.
Existerar för mellan 5 400 och 4 400 år sedan.
Delvis samtida först med trattbägarkulturen och sedan med stridsyxekulturen.
Levde framför allt i kustområden och på Gotland, Öland och Åland.
Livnärde sig på fiske och jakt på bland annat säl.
Begravde ofta sina döda i utsträckt ryggläge i enkel eller dubbelgravar.
Människor begravda i gropkeramiska gravtyper var genetiskt lika jägarstenålderns tidigare jägar-samlare från Skandinavien.
Covid-19 krisen har bidragit till en revolutionerande förändring i både våra privata och professionella liv. Isolering och resebegränsningar har resulterat i en dramatiskt minskad efterfrågan på persontransporter, inte minst kollektivtrafik, eftersom många är rädda för att bli smittade av andra resenärer.
– Vi vet ännu inte hur omfattande eller långvarigt detta tillstånd kommer att vara, men vi kan redan se effekter på resmönster, säger Lena Winslott Hiselius från Lunds universitet.
Minskade utsläpp med digitala verktyg
Förutom att hantera effekterna av covid-19, måste transportsystemet också förändras för att minska utsläppen av växthusgaser. Ett sätt att minska efterfrågan på persontransporter är att introducera olika digitala verktyg och tjänster. Under covid-19 pandemin testas det i vad som kan betraktas som en storskalig försöksverksamhet och erfarenheter från de nya arbetssätt och vanor som nu etableras kommer troligen få kvarstående effekter, också efter att pandemin klingat av.
Flera svenska offentliga myndigheter har sedan tidigare varit engagerade i projekt för att öka andelen virtuella möten. Det har resulterat i färre resor, och därmed lägre koldioxidutsläpp per anställd.
– Vår studie av covid-19 pandemins påverkan på arbets- och resmönster fokuserar på anställda i fem svenska myndigheter och deras pendlings- och arbetsresor. Vi försöker analysera vilka effekter externa rekommendationer och begränsningar haft, utöver de minskningar av resandet de här myndigheterna redan uppnått, berättar Lena Winslott Hiselius.
Studien är baserad på självskattade beteenden och attityder före och under covid-19 pandemin. Resultaten tyder på att det har skett en omfattande förändring av såväl pendlingsresor som arbetsresor. 86 procent uppgav att deras pendling förändrats under covid-19 pandemin. För arbetsresor, som ofta betraktas som en del av arbetsplatskulturen och därmed skulle svåra att förändra, var minskningen ännu större. Endast tre procent menade att de fortsatte genomföra affärsresor som tidigare, de allra flesta mötena genomfördes istället virtuellt.
Tekniskt väl förberedda
– Sammantaget indikerar våra resultat att de offentliga myndigheter vi studerat var väl förberedda, åtminstone tekniskt, för att genomföra en snabb beteendeförändring när resor i tjänsten inte längre var ett alternativ, säger Peter Arnfalk från Lunds universitet.
På frågan om respondenterna tror att de nya virtuella mötes- och samarbetsrutinerna kommer att kvarstå när epidemin har klingat av menar de flesta att arbetet kommer att förändras avsevärt och att vi kommer att bli mycket bättre på att samarbeta med hjälp av digitala verktyg. En majoritet av respondenterna tror dock att arbetspendlingen kommer att återgå till samma nivåer som tidigare.
– Det finns en stor potential i ett förändrat beteende, där digitala verktyg ger en möjlighet att påverka om och hur vi genomför arbetsresor och pendlar. Covid-19 pandemin har visat att det är möjligt att göra det omöjliga möjligt, säger Peter Arnfalk.
Studien:
Coronas effekt på svenska myndigheters arbets- och resmönster – nu och i framtiden
Fotnot: Studien genomfördes i mitten av april 2020 av Peter Arnfalk och Lena Winslott Hiselius, båda från Sveriges kunskapscentrum för kollektivtrafik, K2 och Lunds universitet. Undersökningen innehöll frågor om pendling och affärsresor, attityder till olika färdmedel och val av resesätt, men också frågor relaterade till användning av digitala verktyg och virtuella möten. Frågorna besvarades av 719 respondenter som alla arbetar i svenska offentliga myndigheter.
Kontakt:
Lena Winslott Hiselius, forskare vid Lunds tekniska högskola, Lunds universitet, lena.hiselius@tft.lth.se
Peter Arnfalk, forskare vid Internationella miljöinstitutet, Lunds universitet, peter.arnfalk@iiiee.lu.se
Avhandlingen från Högskolan Väst i samarbete med Jönköping University, utgår från en medicinsk äldrevårdenhet och visar tydligt sjuksköterskans roll i att skapa förutsättningar för en god relation och gemensamt ansvar.
Möten som sker inom hälso-och sjukvård avgör många gånger om patienten och närstående ser vården som tillfredsställande. Brister i kommunikation och social interaktion kan leda till missförstånd och en försämrad hälsoprocess för vårdtagaren.
– Processen visar hur de inblandade förbereder sig på olika sätt inför ett vårdmöte, deltar med olika bidrag under mötet och efteråt ser på vårdrelationen ur en annan synvinkel, säger Anette Johnsson vid Avdelningen för omvårdnad, Högskolan Väst, som gjort studien.
– I min avhandling belyser jag sjuksköterskans viktiga roll att inleda, leda och avsluta mötet på ett sätt som skapar förutsättningar att etablera en positiv vårdrelation. Genom konstruktivt kunskapsutbyte, gemensamt ansvar och deltagande kan förståelsen för patienten öka, vilket också kan bidra till en bibehållen patientsäkerhet.
Underlätta att alla kommer till tals
Anette Johnsson menar att om sjuksköterskan har en medvetenhet om faktorer som rutiner och normer, kan hen sätta ett positivt klimat i vårdrelationen. Genom en modell som bland annat utgår från anpassning av röst och kroppsspråk utifrån medicinsk kunskap, omvårdnadsroll, pedagogisk uppgift och maktposition, kan hen underlätta för både anhöriga och patienten att komma till tals och bli mer synliga och aktiva i dialogen. Resultatet av detta lägger en god grund för den ömsesidiga förståelsen, patientens hälsoprocess samt de inblandades olika perspektiv.
– Min förhoppning är att resultaten i avhandlingen ska kunna vara till nytta för yrkesverksamma sjuksköterskor, men det kan även var allmänt intressant för patienter och närstående, menar Anette Johnsson.
Om studien
Anette har en bakgrund som sjuksköterska, barnmorska och lärare vid sjuksköterskeprogrammet vid Högskolan Väst, Trollhättan. Doktorandstudierna har genomförts i samarbete med forskarutbildningen vid Hälsohögskolan i Jönköping. Det övergripande syftet med avhandlingen var att utforska och beskriva vårdrelationen, kommunikationen, innehåll och den sociala interaktionen i triadmötet mellan sjuksköterskor, patienter och närstående. Dataproduktionen genomfördes genom deltagande observationer med efterföljande informella, individuella samtal samt fältanteckningar.
– Å ena sidan riskerar samiska att hämmas då samiska inte anses lika viktigt som svenska enligt styrdokumenten. Å andra sidan möjliggör elevens positiva uppfattningar, om språk och dess omgivning, samisk språkanvändning, säger Kristina Belancic.
Hon är doktorand vid institutionen för språkstudier på Umeå universitet och har studerat vilka faktorer som möjliggör eller hindrar samisk språkanvändning i sameskolan: styrdokument i relation till samiska, kursplanernas skrivningar i samiska och svenska, hur lärare och elever ser på den samiska språkanvändningen.
– Olika faktorer på policynivå kan påverka att samisk språkanvändning ökar eller minskar. En faktor som ökar språkanvändningen i sameskolan är att både svenska och samiska kan användas som undervisningsspråk enligt policydokumenten.
Samtidigt visar studien att kursplanernas skrivningar i samiska och svenska inte ger eleverna likvärdiga möjligheter att utveckla sina språk och en funktionell tvåspråkighet.
– Svenska beskrivs som ett akademiskt språk, medan samiska beskrivs som ett språk som används muntligt och för vardagskommunikation.
Ojämn tillgång till språk
Elever som läser samiska har rätt till 800 timmar medan elever som läser svenska har rätt till 910 timmar totalt under låg- och mellanstadiet. I nuläget finns inga nationella prov i ämnet samiska i årskurs 3 och 6 för elever i sameskolan.
Den ojämna tillgången till språk, mindre antal timmar i samiska och inga nationella prov, är faktorer som leder till minskad språkanvändning och väcker frågor om vilken makt och status de båda språken ges.
– Även om styrdokumenten inte ger elever samma förutsättningar att använda samiska och svenska, spelar individens uppfattningar en viktig roll för språkanvändning. Positiva attityder och viljan att använda språket är en faktor som möjliggör språkanvändning. Dessutom kan elevernas uppfattningar påverka deras egna språkpraktiker, men även skapa nya arenor för samisk språkanvändning.
– En annan faktor som kan öka språkanvändning är utelek, eftersom utelek ger elever flexibilitet att förhandla om sina språk. Det är viktigt att uteleken representerar elevernas intresse och kultur. De flesta elever identifierar sig med det samiska språket även om de inte talar samiska flytande.
Avhandlingen visar även att elever vill använda samiska men tycker sig ha begränsade möjligheter att använda språket, samt svårigheter att utveckla sitt skrift- och talspråk i samiska. Detta speglar att styrdokumenten inte ger eleverna samma förutsättningar att utveckla samiska och svenska.
Kristina Belančić, doktorand vid institutionen för språkstudier på Umeå universitet, kristina.belancic@umu.se
– Vi vuxna behöver bli mer lyhörda för hur sociala relationer görs i skolan, säger Lina Lundström, forskare vid Stockholms universitet.
Under tre terminer fick hon förmånen att lära känna närmare femtio elever i en högstadieklass i Stockholms kommun, genom videofilmer, observationer och intervjuer. Hon kartlägger deras vänskapskultur för att förstå hur vänskap görs, hur gränser dras och hur omgivningen påverkar vänskapandet.
– Det är påfallande hur mycket tid och energi som eleverna lägger ner på att prata om och arbeta med relationerna mellan varandra. Gränser för vänskap och vad som dikterar dessa gränsdragningar är ständigt närvarande i elevernas samtal i klassrummet, i matkön och på väg till slöjdsalen, säger Lina Lundström.
Ideal från antiken
Ett utmärkande drag i elevernas arbete med att göra vänskap är den betydelse som vänskapsideal får. Det är ideal som har funnits med sedan antiken och som karakteriseras av jämlikhet, lojalitet, och att vara lika varandra. Lina Lundström har kunnat se att eleverna använder detta vänskapsideal för att inkludera, men också för att utesluta varandra.
– Det blir möjligt att få syn på vänskapskulturen i klassen när en ny vänskap ingås mellan två elever som befinner sig på olika nivå i klassens statushierarki. Klasskamraterna reagerar kraftfullt eftersom denna nya vänskap inte görs i enlighet med den rådande kulturen i klassen, som föreskriver att vänner ska vara lika populära. I och med att vänskapskulturen utmanas blir den tydlig.
Nytt språk för vänskapande
För att det ska bli lättare att prata om hur sociala relationer görs i skolan har Lina Lundström utvecklat nya begrepp som beskriver erfarenheter av vänskap. Som att ”vänskap görs” och påverkas av sin kontext (vänskap är inte statisk eller oberoende), ”konstellationer av deltagare” (föränderlig grupp av vänner som deltar i ett vänskapande), och ”sociala satelliter” (ofrivilligt ensamma elever) som kretsar kring de elever som befinner sig i centrum för händelserna i klassen – de populära.
Med flera exempel visar hon i avhandlingen hur eleverna organiserar sig – outtalat – i konstellationer och sociala satelliter. I en grupp kan det till exempel vara viktigt att veta vad tv-spel kostar, inte bara att kunna prata om spelen. I en annan konstellation är det status att ha kunskaper om utlandsresor, eller att ha information om vad som hände på helgens fest. Det finns, menar hon, både en vänskapskultur som gäller för alla och lokala så kallade vänskapsskript (manus) som föreskriver hur vänskap ska göras inom de olika konstellationerna.
Inte den ensammes fel
– Vi behöver ett språk som utgår från elevernas förståelse av sin vardag, som är till nytta för eleverna och inte förstärker normer eller orealistiska ideal. Begreppet social kompetens, till exempel, riskerar att stigmatisera ensamma elever. Uttrycket förlägger ansvaret hos individen utan att ta hänsyn till maktstrukturer, säger hon.
– De ofrivilligt ensamma eleverna, de sociala satelliterna, kan ofta agera på samma sätt som någon som deltar i vänskapande men de blir ändå exkluderade. De avkodar vad som krävs för att bli inkluderade men på grund av deras låga sociala status blir de ändå uteslutna.
Därför är det viktigt att inkludera rådande maktförhållanden och andra väsentliga omständigheter, i diskussionen om elevers sociala relationer, framhåller Lina Lundström.
– Vänskapande är ett hårt arbete som behöver förstås utifrån var, vem och inför vilka det görs.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
