Forskare vid Naturhistoriska riksmuseet pekar ut outforskade fossil av mikroskopiskt liv i berggrunden på flera kilometers djup. Därmed ökar paleontologernas arbetsfält flerfaldigt.
Forskaren Magnus Ivarsson och hans kollegor vid Naturhistoriska riksmuseet har samlat all känd kunskap från forskningsfronten om det fossila arkivet i djupbiosfären, i en ny studie som publicerats i tidskriften Earth Science Reviews.
Tio års forskning vid museet visar hur mikroskopiska organismer har lämnat fossil i magmatisk berggrund som annars inte anses innehålla fossil.
– Våra slutsatser är att det finns gott om fossil i hela jordskorpan, inte bara i sedimentära bergarter från gamla havsbottnar och på land, säger Magnus Ivarsson, forskare vid Naturhistoriska riksmuseet.
Liv där vatten cirkulerar
Levande organismer i berggrunden idag utgör cirka 20 procent av jordens biomassa och har till och med varit den dominerande delen av livet på jorden för länge sedan innan växterna koloniserade land.
Allt liv i berggrunden är begränsat till sprickor och hålrum där vatten cirkulerar. Där lever mikroskopiskt liv från alla tre grenar på livets träd – bakterier, arkeer och eukaryoter. Till och med på flera kilometers djup frodas dessa mikroskopiska organismer.
Miljön i djupbiosfären är varm, helt mörk och syrefri. Vattnet innehåller höga halter av järn, svavel eller metan. Organismerna tar energi som finns lagrad i mineral och gas och för att bygga celler används kol från koldioxid. Andra är istället nedbrytare, till exempel svampar som kan täcka sprickornas väggar.
I miljontals år bevaras fortfarande mineral från organismerna på sprickornas väggar och utgör de fossil som avslöjar förekomsten av tidigare mikrobiellt liv.
Rekord i ålder och djup
Det äldsta fossilet som ser ut att vara från eukaryoter (celler med cellkärna) har hittats i sådana miljöer i djupbiosfären. Det är ett 2,4 miljarder år gammalt fossil av en svampliknande organism som skapade mycel, och hittades i en borrkärna från Sydafrika.
Det djupaste fyndet av liv är från en guldgruva, också i Sydafrika. Där borrades hål 5 kilometer under markytan och levande prokaryoter och eukaryoter hittades. Temperaturen ökar med djupet och den teoretiska gränsen för liv har man visat är 121 grader Celsius (för arkeer), men så djupt har det inte varit tekniskt möjligt att borra än.
Stor forskningspotential
I den nya publikationen pekas det fossila arkivet i djupbiosfären ut som ett outforskat forskningsområde med stor betydelse för livets utveckling på jorden och stor potential för framtida forskning.
– Eftersom livet i djupbiosfären varit dominerande under större delen av livets historia så har säkerligen viktiga steg inom evolutionen och utvecklingen av tidigt liv tagits på djupet, säger Magnus Ivarsson.
Viktiga steg inom evolutionen kan till exempel ha varit ämnesomsättning, parasitism och svamparnas utveckling av hyfer som bildar mycel.
Det mikroskopiska livet i berggrundens djup har utvecklats i flera miljarder år, skyddat från exempelvis klimatförändringar och meteoritnedslag, och deras fossil går att studera.
– Här finns hur mycket som helst att forska om, säger Magnus Ivarsson om det nya forskningsområdet.
Domstolsämbete, byråkrater eller bara ansiktet utåt i ett mäktigt pr-maskineri. Muftiatets roll har varierat genom historien. Renat Bekkins avhandling vid Södertörns högskola handlar om relationen mellan denna institution och staten.
– Muftiaten instiftades av Katarina II, kejsarinna i det ryska imperiet, 1788. Det var delvis för att blidka imperiets muslimska befolkning som varit utsatta för förtryck och vänt sig mot imperiet. Men också för att kontrollera deras religiösa aktiviteter, säger Renat Bekkin som är doktorand i religionsvetenskap vid Södertörns högskola.
De islamska ledarna ledde ofta upproren mot kejsarfamiljen, men att muta dem hade inte fungerat.
– Istället implementerade man dem i samhällssystemet, i det strikta klassamhälle som rådde under 1700–1800-talen, säger Renat Bekkin som i dagarna disputerar med en avhandling i religionsvetenskap.
En mufti är inte så mycket en religiös ledare som en administrativ position, en byråkrat. Systemet återfinns idag i länder som till exempel Bosnien, Bulgarien och Ryssland. Varje muftis befogenheter sträcker sig över ett visst geografiskt område. Det övergripande syftet är att organisera och kontrollera de muslimska församlingar som ligger där.
Rollen som domstol och administration
Under de första åren var deras roll framför allt att agera domstol i religiösa frågor. Sådant som rör till exempel arv eller äktenskap. Muftiatet skulle också säkerställa kompetensen hos församlingarnas imamer, utfärda olika typer av dokument och licenser.
I samband med ryska revolutionen och framväxten av Sovjetunionen förändrades rollen något.
– Då spelade de mer rollen av marknadsförare, de agerade lite som annonspelare för religiösa ledare i Sovjetunionen. De skulle fungera som bevis på att det rådde religionsfrihet. De bjöds in till offentliga tillställningar när muslimska statsledare var på besök eller vid internationella konferenser. Samtidigt var deras inofficiella uppgift att begränsa religiösa aktiviteter.
Chanser till reform
Efter Sovjetunionens kollaps 1991 fanns möjligheter till reformer menar Renat Bekkin. Men det var en chans muftiaten inte tog. Istället har denna byråkratiska institution levt kvar enligt gamla mönster. Den har också behållit sina nära relationer till staten.
– Muftiatet har blivit politiker, de försöker påverka församlingsmedlemmarna i politiska frågor. De har deltagit i resor till Syrien, för att få människor att stötta Rysslands agerande i landet. Vissa gör det mer välvilligt än andra. Så rollen är i stort sett den samma, de stöttar landets styre och fungerar som verktyg åt dem.
Majoriteten av ledarna inom institutionen kommer fortfarande från folkgruppen tartarer där de flesta är sunnimuslimer. Under 1800-talet utgjorde de den största muslimska gruppen i Ryssland. Så ser de inte ut i dag, men mufiatens organisation tillåter att ledarskapet bevaras så som det alltid sett ut.
– De har mycket att säga till om, historiskt. I dag fungerar de också som medlare till andra muslimska grupper i Ryssland och de före detta sovjetrepublikerna, säger Renat Bekkin som själv är aktiv i det muslimska livet i hemstaden St Petersburg.
Hans personliga relation till muftitatet har öppnat dörrar och i viss mån underlättat i till exempel intervjuarbetet. Men ämnet är känsligt och även om frågan om reformer av institutionen lever är det inget som öppet ifrågasätts. En av avhandligens slutsater är dock att reformer är nödvändiga för att muftiatet ska leva vidare. Muslimer är en del av den ryska befolkningen sedan generationer, att studera de organisationer som utgör människors vardag är viktigt för att förstå deras del i samhället. Renat Bekkin hoppas att hans avhandling kan utgöra en del i det arbetet.
Renat Bekkin, doktorand i religionsvetenskap, Södertörns högskola, renat.bekkin@sh.se
Forskarna har följt 102 tornseglare (Apus apus) från elva olika populationer som häckar i Europa, från svenska Lappland i norr till Spanien i söder. Med hjälp av mikrodataloggar fästa på fåglarna, som bland annat registrerar när solen går upp och dagarnas längd, har de kunnat bestämma longitud och latitud och på så vis avgöra var de 102 individerna befunnit sig vid olika tidpunkter på året.
– Vår undersökning betyder mycket för att kunna förstå hur organismer, i det här fallet tornseglare, kan förflytta sig från ett område i världen till ett annat där tillgången på föda för tillfället är mycket bättre, säger Susanne Åkesson, professor vid Lunds universitet och den som lett studien där forskare från 14 universitet och fågelskyddsorganisationer varit involverade.
Flyttar söderut som i en kedja
Tornseglare som häckar i Sverige och norra Europa anländer till de södra delarna av Afrika fyra till sex veckor senare än tornseglare som häckar i södra Europa. Då har de sydeuropeiska tornseglarna redan flyttat vidare ännu längre söderut på den afrikanska kontinenten. Härav benämningen kedjeflyttning till skillnad från den långt vanligare så kallade överhoppningsflyttningen som innebär att de populationer som anländer först till ett område hävdar revir och ockuperar det och tvingar populationer som anländer senare att hoppa över det upptagna området och flyga vidare.
Flyger dygnet runt
Tornseglaren är den rörligaste landlevande fågeln i världen. När den inte häckar tillbringar den dygnets 24 timmar i luften, totalt tio månader om året. Detta har enligt forskarna bidragit till att arten utvecklat det unika flyttningsmönstret. Livet i luften innebär att de behöver mycket energi och därmed föda i form av insekter. Därför flyttar de sydeuropeiska populationerna vidare ännu längre söderut i Afrika när födotillgången ökar där. Det förklarar också varför de är större än sina släktingar från norra Europa. De ser helt enkelt till att hela tiden finnas i områden med störst tillgång på insekter.
En annan faktor som forskarna pekar på som avgörande för att tornseglare utvecklat kedjeflyttning är att de inte kan hävda revir på samma sätt som fåglar som tillbringar mer tid på marken.
Säkerställer tillgången till föda
– Kärnan till att tornseglare kedjeflyttar medan nästan alla andra fåglar såsom sångfåglar, änder, gäss och vadare överhoppsflyttar står sannolikt att finna i hur mycket tid de tillbringar i luften. Tornseglaren är extremt unik med sina tio månader i luften, säger Susanne Åkesson och fortsätter:
– Jag tycker det är så häftigt att de kan veta vart födan finns och när de ska befinna sig just på den platsen. De flyttar över kontinenter på ett sätt som säkerställer att de hela tiden har tillgång till föda och överlever – de blir över 20 år gamla.
Kedjeflyttning har tidigare bara konstaterats hos två arter: amerikansk sparvhök och havssula.
Susanne Åkesson, professor zooekologi, Biologiska institutionen, Lunds universitet, susanne.akesson@biol.lu.se
Fiskars kroppstillväxt kan påverkas på flera sätt när vattnet de lever i blir varmare och brunare. Temperaturen har en direkt inverkan på hastigheten i många biologiska förlopp, såsom matsmältning och födointag. Försämrade ljusförhållanden i mörkare vatten begränsar fiskens möjligheter att använda synsinnet för att hitta föda, och kan dessutom påverka tillgången på bytesdjur, både när det gäller mängd och artsammansättning.
Renee van Dorst har i sitt doktorsarbete vid SLU undersökt hur varmare och brunare vatten påverkar fiskindivider och populationer. För att göra detta använde hon en rad olika metoder, bland annat använde hon fiskobservationsdata, ett experiment med uppvärmning av ett helt ekosystem, akvarieexperiment och storskaliga försök under noggrant kontrollerade betingelser (mesokosmexperiment). Två vanliga sötvattensarter ingick i studierna: abborre och mört.
Mindre och yngre fiskar
– Min forskning visar att både uppvärmning och ”brunifiering” av sjöar sannolikt kommer att leda till att produktionen av fiskbiomassa minskar. Uppvärmningen kommer sannolikt att bidra genom att orsaka en förskjutning mot mindre och yngre individer. Brunare vatten å sin sida kommer sannolikt att bidra genom att minska fiskens kroppstillväxt, säger Renee van Dorst.
I sitt arbete undersökte hon också om uppvärmning och förbruning har olika inverkan på fisk av olika kroppsstorlek, kön och art. Fiskens kroppsstorlek visade sig ha stor betydelse eftersom små, men inte stora, individer växte bättre i varmare vatten. Hon hittade också könsspecifika svar på uppvärmning, eftersom kroppstillväxten försämrades mer hos hanar än hos honor.
Stora abborrar och små mörtar påverkas mest
Svaret på brunare vatten varierade med både kroppsstorlek och art. Abborrens kroppstillväxt försämrades alltid när vattnet blev brunare, och mest påverkades de större fiskarna. När det gäller mörten, tycktes det bara vara de mycket små fiskarna som påverkades negativt av brunare vatten.
I sin avhandling drar Renee van Dorst slutsatsen att fortsatta klimatförändringar, med den uppvärmning och brunfärgning av vatten som följder i dess spår, kommer att påverka fisk negativt på både individ- och populationsnivå, men att svaren varierar med storlek, kön och art. Hon menar också att uppvärmningens och brunifieringens inverkan på fiskbestånd sannolikt även kommer att påverka samspelet med konkurrenter, byten och rovdjur, och därmed hela sjöekosystem.
– Jag hoppas att min avhandling bidrar till en bredare förståelse för hur akvatiska system kommer att reagera på framtida klimatförändringar, säger Renee van Dorst.
Renee van Dorst, Institutionen för akvatiska resurser, Kustlaboratoriet, Sveriges lantbruksuniversitet, Öregrund, renee.van.dorst@slu.se
– Det finns sedan tidigare en känd koppling mellan långvariga sömnproblem och risken att senare utveckla typ 2-diabetes. Vi ställde oss frågan om det stämmer även för dem som har typ 2-diabetes och också får läkemedelsbehandling för att hålla blodsockernivåerna på en tillfredsställande nivå. I vår studie ser vi en liten koppling mellan två sömnstörningar och långtidsblodsockret, men det är inget som patienterna behöver oroa sig för, säger Christian Benedict, docent vid institutionen för neurovetenskap vid Uppsala universitet och studiens huvudförfattare.
Det här är den första större sömnstudie som har gjorts på patienter som har typ 2-diabetes och som medicineras för det.
Sömnproblem jämfördes med långtidsblocksocker
I studien som är baserad på 13 346 blodprover från UK Biobank har forskarna tittat på halterna av HbA1c, även kallat långtidsblodsocker. Patienterna som lämnat proverna har svarat på frågor om sina sömnvanor, till exempel hur länge de brukar sova. Kortare än sju timmar per natt skattas som kort och längre än nio timmar per natt är långt.
Brukar de ha svårt att somna för natten eller somna om ifall de har vaknat till? Patienterna kan ha uppgett att de har problem med snarkningar eller att de lider av trötthet på dagtid. De uppskattade sömnproblemen jämfördes med HbA1c.
Resultaten visar att patienter som behandlas för typ-2-diabetes och som antingen sover för länge (nio timmar eller mer) eller visar tecken på att lida av obstruktiv sömnapné, har en något högre risk att ha ett högre långtidssockervärde.
Liten påverkan på blodsockernivåerna
– Det mest intressanta är att skillnaden i HbA1c mellan patienterna som upplevde sömnbesvären och de som inte gjorde det var liten: 0,07 – 0,10 procent. Det är viktigt att veta eftersom många med typ 2-diabetes upplever sömnproblem och kanske oroa sig för hur sjukdomen påverkas av dem.
Det som påverkar långtidsblodsockret positivt i större utsträckning är att fortsätta med sin medicinering. Man vet till exempel att läkemedel metformin, som används som behandling när kost och ökad fysisk aktivitet inte ger tillräcklig effekt på blodsockernivåerna, minskar HbA1c mellan 1,5 och 2 procent. Det är en betydligt större skillnad än för sömnstörningarna.
Sömnproblem kan vara besvärligt ändå
– Dock måste man komma ihåg att vi i vår studie inte har undersökt andra hälsoutfall som kan påverkas av båda sömnstörningar och typ 2-diabetes, såsom kognition. Med andra ord är det fortfarande viktigt för patienter med typ 2-diabetes att kontakta vården när de har långvariga sömnproblem, säger Christian Benedict.
En ökad medvetenhet om de historiska värderingar som är inbäddade i designandets praktiker kan göra att vi upphör att reproducera de ideal som bidragit till den västerländska civilisationens rörelse mot en alltmer ohållbar framtid, menar Maria Göransdotter.
I sin avhandling skriver hon att den positiva förändringskraft som design bär på förutsätter en förståelse för design som något föränderligt, snarare än något stabilt över tid. Flera av industridesignens grundläggande begrepp som kan framstå som stabila – så som ”form”, ”deltagande” eller ”användare” – har introducerats, etablerats och förändrats över tid.
Ett föränderligt designbegrepp
Enligt Maria Göransdotter aktiveras alltjämt många av de värderingar som rådde när industridesign kom till i hur designers tänker och arbetar i dag. Med de stora förändringar vi står inför krävs ett föränderligt designbegrepp – och föränderliga designhistorier. Innan vi kan skapa nya sätt att designa för en hållbar framtid behövs en förståelse för hur det förflutna format vår samtid.
– Problemet är att design är ett ganska historielöst fält. Om vi verkligen ska försöka förstå varifrån en del svårigheter kommer i våra sätt att designa så behöver vi förstå var våra designmetoder kommer ifrån.
Men hittills har designhistoria mest handlat om saker, hur de ser ut, vem som gjort dem, och hur de fått betydelse i olika sammanhang. När det gäller historien om våra metoder, processer och tankar kring design finns det inte mycket beskrivet designforskningen. Det är nästan som om de vore naturgivna, menar Maria Göransdotter.
– Min målsättning har varit att se vilka berättelser om design som framträder när vi tar startpunkt i hur design går till, inte i saker eller designresultat. Målet har inte varit att söka ”den sanna berättelsen” om vad design är utan i stället att finna andra, och fler, perspektiv på vad design skulle kunna vara, och kunna bli. Att kanske se saker vi inte tidigare sett genom att upptäcka att våra designmetoder bär på en massa lagrade föreställningar och förväntningar som styr oss mot saker som vi kanske inte alls egentligen vill göra.
Hemmens forskningsinstitut
En av de historier som Maria Göransdotter utforskar handlar om skandinavisk användarcentrerad designs ursprung. Enligt gängse historieskrivning kommer sådan design från USA och andra världskriget, då försvarsmakten designade ergonomiska instrumentbrädor till stridspiloternas flygplan. Men enligt Maria Göransdotter kan användarcentrerad design lika gärna spåras till Sverige.
På 1940-talet grundades Hemmens forskningsinstitut med målsättningen att i grunden förändra kvinnors möjligheter till samhällsinflytande genom att systematiskt studera, och förändra, husmödrars arbete i hemmen. Många av de metoder som utvecklades för att ta fram nya redskap och arbetsmetoder introducerade nya, iterativa och deltagande designprocesser med bland annat prototyper, lermodeller och fördjupande användartester.
– De processer och metoder som utvecklades under 1940- och 50-talen hade tydliga rötter i såväl folkbildningen och folkhemsbygget, som i kvinnorörelsen och allmänna strävanden efter att uppvärdera kvinnors arbete och perspektiv i samhället.
De här idéerna, metoderna och värderingarna blir viktiga för hur deltagande design formeras några decennier senare, menar Maria Göransdotter.
– Men historier som den om Hemmens forskningsinstitut har aldrig egentligen klassats som ”riktig” design vilket förstås spelar stor roll för hur vi tänker kring varifrån designpraktiker kommer och vartåt designområdet rör sig.
Maria Göransdotter hoppas att nya designhistorier kan bidra till nya sätt att aktivera designprocesser genom att ta in perspektiv som handlar om exempelvis miljö, kultur, etnicitet, kön och olika maktstrukturer på såväl individuell som internationell nivå.
Forskare från SLU har i ett unikt samarbete med forskargrupper över stora delar av Arktis – Grönland, Kanada, Ryssland, Norge, Finland och Island – jämfört regioner som har värmts upp snabbare med regioner som förblivit svalare.
Forskarnas viktigaste upptäckt i studien är att klimatförändringen redan nu har lämnat klara avtryck i dagens insektssamhällen. I regioner med snabb uppvärmning fann forskarna ett större inslag av köldkänsliga rovdjur än de hade förväntat sig med utgångspunkt från det tidigare klimatet. I förlängningen kan de här förändringarna faktiskt påverka de arktiska ekosystemens funktion: ju snabbare sommartemperaturerna stigit i ett område, desto fler blommor blir nu förstörda av växtätande larver.
Rovdjurens livsstil avgör deras klimatkänslighet
– Klimatet i Arktis förändras just nu dubbelt så snabbt jämfört med medeltalet för resten av planeten. Därför utgör just Arktis ett viktigt laboratorium när vi försöker förstå klimatförändringens konsekvenser i naturen, säger Tuomas Kankaanpää, forskare och projektledare från Helsingfors universitet.
Bakom studien ligger forskargruppen Spatial Foodweb Ecology Group, verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU, Uppsala) och vid Helsingfors universitet. Studien är ett av resultaten av mer än tio somrars arbete i arktiska regioner.
Forskarna har inriktat sig på några av Arktis viktigaste rovdjur, parasitsteklar. Dessa parasitsteklar är parasitoider, rovdjur som attackerar en enda bytesindivid och oftast dödar den i processen. Klimatförändringen påverkar enligt studien hur vanliga olika typer av parasitoider är.
Parasitsteklarna kan indelas i två olika grupper: idiobionter och koinobionter. Arten på bilden (Cryptus arcticus) är en idiobiont som ger sig på fjärilslarver precis när de skall förpuppa sig. Bild: Tuomas Kankaanpää
Parasitoider: Skrämmande, fascinerande och nyttiga
Genom sina utstuderade och lite ruskiga strategier har parasitoiderna även inspirerat oss människor. Monstren i filmerna om Alien är parasitoider som lägger ägg i sin värd, äter upp den inifrån och tar kål på den i samma veva. Detta har gett dem lite dåligt rykte.
Men samtidigt är det just parasitoiderna som vi har att tacka för en stor del av våra skördar, våra trädgårdar och allt grönt och fint. Parasitoiderna hör till de växtätande insekternas viktigaste fiender och utan dem skulle stora delar av jorden snabbt läggas bruna och öde. Längst i norr är de faktiskt de allra talrikaste och artrikaste rovdjuren.
En viktig skiljelinje mellan olika parasitoider är val av värd. I Arktis utgör fjärilar och tvåvingar (flugor och myggor) de största grupperna av värddjur. Tvåvingarna tilltar i antal mot norr, medan fjärilarna tilltar mot söder. Forskarna upptäckte att andelen parasitoider som ger sig på de värmeälskande fjärilarna har ökat i regioner där sommartemperaturerna har stigit extra mycket under de senaste decennierna, medan vintrarna förblivit kalla. Det motsatta gäller för parasitoider som ger sig på tvåvingar.
Manipulerar sitt värddjur
En annan viktig skillnad är om parasitoiderna är koinobionter eller idiobionter. Koinobionterna är de verkliga mästarna som manipulerar sitt värddjur med kirurgisk precision. Honorna lägger ägg i värddjuret och så ligger äggen eller de små larverna där tills värden vuxit till sig. För detta måste koinobionten skickligt manipulera värdens immunförsvar, så att värden inte upptäcker att den när en främmande fripassagerare.
– Och när värden är stor nog, ja, då är middagen serverad. Då växer koinobionten blixtsnabbt till sig och äter upp hela värden inifrån. Den andra gruppen, alltså idiobionterna, påminner mera om klassiska rovdjur. Larver av idiobionter sätter igång med att äta upp värden inifrån så fort som de kläckts, säger Tuomas Kankaanpää.
De här olika strategierna återspeglar sig direkt i arternas känslighet för klimatförändringen. Koinobionterna kan vänta tills värden dragit sig tillbaka till ett skyddat läge innan de dödar den. Därför är de mindre känsliga för klimatet. Idiobionterna däremot är snabba med att döda sin värd. Därför ger de sig på stora värdindivider som är nära förpuppning. De måste nöja sig med lättfunna värdar som lagt sig i ett relativt exponerat läge. Följaktligen ligger också parasitoiden relativt exponerad över vintern. Inte konstigt då att den är känslig för väder och vind.
Forskarna har följt parasitsteklarna och deras värdar i Zackenbergdalen i Nordöstra Grönland, med hjälp av insektsfällor designade av svensken René Malaise. Bild: Tuomas Kankaanpää
Nya sätt att forska
– I vårt projekt har vi inriktat oss på förhållandet mellan parasitoider på fjärilar och tvåvingar, och mellan koinobionter och idiobionter som en känslig barometer på klimatförändringens inverkan, berättar Kankaanpää.
För att göra det har forskarna tillämpat flera nya tillvägagångssätt. Ett vanligt grepp när man vill förutspå effekterna av klimatförändringar är att man jämför dagens organismsamhällen i varma och kalla förhållanden. Sedan förväntar man sig att organismsamhällen i kallare regioner kommer att förändras i riktning mot det man kan se i varmare regioner. För att förstå en förändring över tiden ersätter man alltså tid med rum (space for time).
– Det vi har gjort är något annat: vi har specifikt jämfört regioner där klimatförändringen nyligen har varit snabbare med regioner där den har varit långsammare. Även om Arktis har förändrats mycket snabbt så har förändringstakten ändå varierat mellan olika arktiska regioner, säger Tuomas Kankaapää.
Professor Tomas Roslin från Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, har varit handledare för Tuomas Kankaanpää. Han är lika entusiastisk som Tuomas över det nya greppet i studien – och poängterar också en annan nyhet.
– Det vi också har gjort är att samarbeta på ett nytt sätt. På det viset kan vi ge oss på frågor som är för dyra, svåra och utmanande att ta sig an på egen hand. Om en enda forskargrupp skulle skicka ut medlemmar världen över skulle det kosta miljoner. Men genom att samarbeta med forskare som redan är på plats, och be dem om hjälp under några få arbetsdagar, så kan alla bidra med en liten bit av pusslet. Det är så här vi skapar en helhetsbild med realistiska resurser. Jag tror att just den här typen av samarbeten ger oss nycklarna till stora genombrott i forskningen, säger Roslin.
Vetenskaplig artikel:
Parasitoids indicate major climate-induced shifts in arctic communities. (Kankaanpää, T., Vesterinen, E., Hardwick, B. V. P., Schmidt, N. M., Andersson, T., Aspholm, P. E., Barrio, I. C., Beckers, N., Bêty, J., Birkemoe, T., DeSiervo, M., Drotos, K. H. I., Ehrich, D., Gilg, O., Gilg, V., Hein, N., Høye, T. T., Jakobsen, K. M., Jodouin, C., Jorna, J., Kozlov, M. V., Kresse, J-C., Leandri-Breton, D-J., Lecomte, N., Loonen, M., Marr, P., Monckton, S. K., Olsen, M., Otis, J-A., Pyle, M., Roos, R. E., Raundrup, K., Rozhkova, D., Sabard, B., Sokolov, A., Sokolova, N., Solecki, A. M., Urbanowicz, C., Villeneuve, C., Vyguzova, E., Zverev, V. & Roslin, T. 2020.) Global Change Biology
– I grunden handlar det om en väldigt positiv utveckling; att vi idag kan rädda många fler barn som är för tidigt födda. Men det innebär också att det är fler barn som det är viktigt att vi tidigt kontrollerar och behandlar blodsockernivåerna hos, säger Itay Zamir, doktorand vid Umeå universitet.
I sin avhandling i pediatrik visar Itay Zamir att högt blodsocker, hyperglykemi, är vanligare än vad som tidigare var känt bland extremt för tidigt födda barn. Även bland barn som fötts med mycket låg födelsevikt hade mer än hälften hyperglykemi vid uppföljning vid en tidpunkt som motsvarar 36:e graviditetsveckan. Vid denna tidpunkt görs annars få kontroller av blodsocker rutinmässigt.
Ökad dödlighet upp till 28 dagar efter förlossningen
Itay Zamirs studier visar att neonatal hyperglykemi, det vill säga högt blodsocker bland för tidigt födda, var förknippat med ökad dödlighet upp till 28 dagar efter förlossningen. Det gick också att se långtidseffekter i form av höjt blodtryck och sämre motorisk utveckling när samma barn kontrollerades vid 6,5 års ålder. Det är första gången som det har gått att se detta samband.
Den goda nyheten i avhandlingen är att behandling med insulin av de för tidigt födda var förknippat med högre överlevnad vid såväl 28 som 70 dagar efter förlossningen. Det är första gången som det sambandet har kunnat ses i en stor studie.
Sockertillförseln påverkade nivåerna förvånansvärt lite
I avhandlingen visas också att sockertillförseln till de för tidigt födda barnen påverkade blodsockernivåerna förvånansvärt lite. På sjukhus brukar man ofta försöka reglera hyperglykemi hos för tidigt födda barn genom att sänka sockertillförseln och därmed även energitillförseln.
– En slutsats kan vara att det i större utsträckning bör övervägas att behandla hyperglykemin hos för tidigt födda med insulin istället för att sänka tillförseln av energi. Dessa barn är ju i särskilt stort behov av energitillförsel, säger Itay Zamir.
Avhandlingen utgår från data i en nationell studie med 580 barn som föddes före 27:e graviditetsveckan under åren 2004–2007. Av dessa har flertalet sedan följts vid 6,5 års ålder då man har utvärderat deras neurologiska utveckling. Hos vissa barn mättes då även blodtrycket. Itay Zamir och kollegorna i forskargruppen har även analyserat data från en studie med 50 barn med mycket låg födelsevikt, under 1,5 kilo, som föddes i Umeå 2016–2019. Hos 35 av dessa mättes blodsockret kontinuerligt upp vid en ålder som motsvarar 36 graviditetsveckor.
Itay Zamir, doktorand vid institutionen för klinisk vetenskap, Umeå universitet, itay.zamir@umu.se
Den årliga Mångfaldsbarometern ger kännedom om svenska folkets attityder och kan få en stor påverkan på det framtida samhällsklimatet. Den tas fram av Högskolan i Gävle för att bidra till diskussionen om mångfald i det svenska samhället, och har funnits sedan 2005. Här är några av resultaten från årets barometer.
Kvinnorna har rekordgoda erfarenheter – men männens har försämrats. Allt större andel av kvinnorna har ganska eller mycket goda erfarenheter från att jobba eller studera med människor med utländsk bakgrund. Årets rekordnotering på 78 procent innebär att kvinnorna aldrig tidigare haft så goda erfarenheter sedan mätningarna började 2005: hela 15 procentenheter bättre än bottennoteringen 2007.
Partiernas väljare är – med undantag av SD – övervägande positiva. Bland Liberalernas, Centerns respektive Socialdemokraternas väljare finns en klar majoritet som är positiva till mångfald; 85, 72 respektive 66 procent. Bland KD:s väljare utmärker sig hälften som positiva till mångfald, och endast 14 procent är uttalat negativa. Det finns en större andel positiva än negativa bland Moderaternas väljare, 38 procent, men den största delen av partiets väljare är varken uttalat positiva eller negativa, och uppgår till 47 procent. Sverigedemokraternas väljare utmärker sig i analysen då så många som 72 procent är negativa till mångfald. Var fjärde av partiets väljare är dessutom mycket negativ. Det finns inget annat parti som kommer i närheten och som har så stor andel väljare som är negativa till mångfald, respektive liten andel som är positiva, sex procent.
De med högre utbildning har blivit mer negativa – och de med lägre mer positiva. Utbildning och attityder till mångfald korrelerar starkt, ju högre utbildning desto större andel med positiva attityder till mångfald. Men under 2020 har istället de mer negativa med lägre utbildningsnivå blivit något mer positiva, medan de mer positiva akademikerna blivit mer negativa. Trenden pekar därmed på en harmonisering av attityder, även om det är långt kvar.
Rekordmånga är positiva till egna kulturella traditioner. Svenskarnas attityder till att människor med utländsk bakgrund ska ha sociala, kulturella och språkliga rättigheter har återhämtat sig efter att ha försämrats efter den stora asylinvandringen 2015. En majoritet, nästan sex av tio, instämmer återigen i att det svenska samhället bör skapa möjligheter för människor med utländsk bakgrund att kunna bevara sina kulturella traditioner. Det är en klar uppgång på 12 procentenheter sedan 2018. Uppfattningen att mångfald hotar svenskar vanor och värderingar fortsätter trendmässigt att minska sedan 2016. Andelen som instämmer i att alla ska ha samma sociala villkor ökar också, från 61 till 68 procent, men återhämtar sig inte riktigt till nivåerna under 2014. Positiva attityder till att människor behåller sitt modersmål och att det är bra om man lär sina barn det har varit på tillbakagång, men har nu åter klättrat upp på tidigare nivå, nämligen 61 procent, mot 56 procent 2018.
Men… en klar majoritet kräver anpassning till svenska vanor. En mycket stark majoritet, nio av tio, har sedan 2016 ansett att människor med utländsk bakgrund har en skyldighet att anpassa sig till svensk kultur och vanor. Årets resultat på 80 procent är fortfarande ett mycket starkt stöd för detta påstående.
Attityden till samma arbetsvillkor har förstärkts. Idag instämmer 89 procent att alla ska ha samma arbetsvillkor. 70 procent tycker att utländsk arbetskraft behövs för att säkra servicen inom välfärden. Det är en stark uppgång från 2018. 67 procent anser också att utländsk arbetskraft behövs för att höja landets kompetensnivå. Samtidigt stärks åsikten att Sverige egentligen utnyttjar människor med utländsk bakgrund, 10 procent fler tycker så.
Motståndet mot islamska friskolor och heltäckande slöjor i skolan och på arbetsplatsen fortsätter att öka. 73 procent, det högst uppmätta resultatet sedan frågan började mätas 2010, anser att dessa friskolor motverkar integration, En klar majoritet, 76 respektive 73 procent, anser också att heltäckande slöjor som burka och niqab borde förbjudas i skolan och på arbetsplatser. Fortfarande tycker åtta av tio som bor i Sverige att den religiösa tillhörigheten, oavsett religion, ska vara en privatsak.
Nyanlända grannar är inte stökigare. Numera anser en majoritet att nyanlända inte alls är mer högljudda och stökiga än svenskar, en ökning av förbättrade attityder från 38 procent 2016, till 45 procent 2018 och till 52 procent 2020, vilket innebär en trend i mer positiva attityder till mångfald i ett boendeperspektiv.
Bakteriella infektioner är orsaken till många sjukdomar hos människan. Under evolutionens gång har skadliga bakterier utvecklat kemiska metoder för att manipulera värdceller till sin egen fördel. För att uppnå detta utsöndrar bakterierna enzymer som kemiskt förändrar värdcellens proteiner. Dessa toxiner som injiceras i värdcellen av bakterien slår generellt mot de centrala komponenterna av värdcellens signalsystem och cellskelett.
Kunskap om de här mekanismerna är grundläggande för att förstå, och i förlängningen behandla, bakteriella infektioner.
Svårt veta vilka proteiner som attackeras
Det är dock svårt att identifiera vilka målproteiner i värdcellen som attackeras av de bakteriella enzymerna eftersom ett fåtal kemiska modifieringar, på många möjliga proteiner, på något sätt måste anrikas för att kunna analyseras. Metoder som löser anrikningsproblemet utan ”bias” är därför av mycket stort värde, och kan påskynda förståelsen av biologin bakom bakteriella sjukdomar.
Nu har en ny metod, som i framtiden kan komma att underlätta systematisk identifiering av bakteriella enzymers målproteiner i värdcellen, utvecklats av professor Christian Hedberg vid Umeå universitet och forskningspartnern professor Aymelt Itzen från Institutet för biokemi och cellsignalering vid Universitetskliniken Eppendorf i Hamburg tillsammans med kollegor.
Så kallade FIC-proteiner är enzymer som katalyserar förändringar i proteiner med hjälp av molekylgrupper innehållande fosfat. Familjen FIC-proteiner är speciellt vanlig bland bakteriella effektorer, det vill säga de toxiner som utsöndras av patogena bakterier i värdorganismens celler. Det är dessa molekyler som överför en adenosin-monofosfatgrupp till målproteinerna i värdcellen. Processen kallas AMPylering.
Trots kunskaperna om FIC-proteinernas kemi, och deras närvaro i de flesta bakteriella genom, går det att inte förutsäga vilka målproteinerna är i värdcellen, och inte heller direkt identifiera de modifierade proteinerna genom klassiska metoder, som proteomik.
Bildar ett komplex av proteiner från bakterie och värd
– Vi har utvecklat en kemisk metod som direkt binder målproteinerna i värdcellen till det bakteriella FIC-proteinet, och därigenom kan vi anrika och analysera dem tillsammans, säger Christian Hedberg.
Till detta har forskarna utvecklat syntetiska varianter av adenosine trifosfat (ATP), kemiskt modifierade så att de kan bilda en permanent så kallad kovalent bindning till det bakteriella enzymet. Detta molekylkomplex reagerar sedan med sina målproteiner i värdcellen enligt dess egen mekanism, vilket leder till ett tertiärt komplex. Om det bakteriella FIC-proteinet är utrustat med en så kallad affinitetstagg kan alltihopa smidigt anrikas och analyseras.
– Med den här etablerade metodiken hoppas vi kunna adressera FIC-enzymer från humana patogener framöver och identifiera deras målproteiner i mänskliga celler. Detta kan innebära en förbättrad förståelse för bakteriella sjukdomar i ett längre perspektiv.
En nyckelfaktor till framgången i detta projekt har varit kombinationen av organisk kemi, biokemi, strukturbiologi och proteomik, tack vare ett interdisciplinärt samarbete med kollegorna i Hamburg.
Christian Hedberg, professor vid Kemiska institutionen, Umeå universitet, christian.hedberg@umu.se
Pollinatörer är lika viktiga för växter i Arktis som längre söderut, och när det finns många blommor måste växterna tävla om insekternas gunst.
– De flesta blommande växter är beroende av insekternas tjänster. Det är därför viktigt för växter att tajma sin blomning till en period då så många pollinatörer som möjligt finns tillgängliga. Å andra sidan konkurrerar växtarter med varandra om att bli pollinerade. Således kan de växtarter som blommar samtidigt påverka varandras pollineringsframgång, säger Mikko Tiusanen, som har lett studien och arbetar vid Helsingfors universitet.
Temperatur styr blomningen
En av de viktigaste miljöfaktorer som påverkar tidpunkten för blomningen är temperaturen. När klimatet förändras börjar olika växtarters blomningstider överlappa mer med varandra, och det påverkar konkurrensen mellan växterna om pollinatörer.
Forskare vid SLU och Helsingfors universitet har studerat förhållandet mellan växter och pollinatörer på nordöstra Grönland, där temperaturerna har stigit ännu snabbare än i resten av världen. Den vanligaste blommande växten i området är fjällsippan, som är vitt utbredd och allmän över Arktis. Till formen är fjällsippan en öppen, vit skål med nektar. Den är därmed oemotståndlig för de flesta sorters pollinatörer.
Fjällsippan populärast
– I våra jämförelser visade det sig att fjällsippan var mycket mer populär än andra växtarter. Därför lockar den till sig pollinatörernas tjänster på bekostnad av andra växtarter som blommar samtidigt, säger Mikko Tiusanen.
Genom att studera tidpunkten för olika växtarters blomning under olika förhållanden, kunde forskarna konstatera att högre temperaturer förkortade olika växtarters blomningstid. I synnerhet tidigarelades blomningen hos fjällglim i förhållande till blomningen hos fjällsippan. Konkurrensen mellan dessa arter syntes direkt i mängden pollen som insekterna bär med sig från respektive art: ju fler fjällsippor det blommade i närheten, desto färre insekter bar pollen från fjällglim.
Fjällsippa. Bild: Mikko Tiusanen
Den globala uppvärmningen kommer alltså att kunna påverka konkurrensen mellan växter när det gäller pollinatörer. Om blomningen hos en växtart börjar överlappa mer med en mer attraktiv växtarts blomning, kan det försämra den mindre attraktiva växtens pollinering och i längden minska dess chanser att överleva. Detta utgör sannolikt ett hot särskilt mot sällsynta blomarter, och blommor som är mindre attraktiva för insekter.
Studier under tio somrar
Studien är resultaten av mer än tio somrars arbete i arktiska regioner, gjord av forskargruppen Spatial Foodweb Ecology Group, verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, i Uppsala och vid Helsingfors universitet.
– För mig representerar Arktis ett forskningslaboratorium som hjälper oss att förstå klimatförändringar över hela planeten, säger professor Tomas Roslin från SLU, som leder forskargruppen.
Klimatet förändras ungefär dubbelt så snabbt som genomsnittet på jorden, så det som sker där idag kan senare upprepas i resten av världen. Samtidigt gör den relativa artfattigdomen i Arktis att det är enklare att hålla koll på den växelverkan som finns mellan enskilda arter här än på andra håll.
– Men de vetenskapliga argumenten utgör bara en del av regionens dragningskraft. Nordöstra Grönland är helt enkelt ett av de vackraste områdena i världen, och samtidigt ett av de största obebodda områdena på vår planet. När du studerar insekter här kan du samtidigt stöta på till exempel en isbjörn. En sådan kombination håller forskaren pigg och nyter.
– Det är när vi möter djur i olika sammanhang som vi får möjlighet att fundera på hur vi bäst lever tillsammans, säger Michelle Westerlaken, vid Malmö universitet.
Hennes avhandlingen bygger på teorin kring speciesism, diskriminering baserad på arttillhörighet, vilket hon kombinerar med sin designforskning.
Ojämlika möten
Motsatsen till ”speciesism” är, menar Michelle Westerlaken, ”flerartsvärldar” (”multispecies worlds”), och med sin avhandling utforskar hon hur detta kan se ut. Speciesism finns överallt, menar Michelle, i hur du möter ditt husdjur eller andra djur, och i hur djur utnyttjas inom såväl konsumtion och nöje som forskning.
– Vi måste prova oss fram för att utforska begreppet och se vilka världar som är möjliga. Jag är intresserad av att berätta historier om människor och djur som lever tillsammans. Här finns det små stunder av något annorlunda. Jag ser min avhandling som en del av ett större försök att skapa sprickor i vårt speciesistiska status quo, säger Michelle Westerlaken.
Lekfulla pingviner
Innan Michelle Westerlaken påbörjade sitt avhandlingsarbete designade hon för olika djur, bland annat ett datorspel för katter och robotleksaker för hundar. Hon märkte snabbt att den typen av projekt ofta är fokuserade på människors mål, och inte med tanke på djuren. Katter bryr sig inte om ”high score”, och digitala leksaker kan göra dem frustrerade. Michelle Westerlaken började förstå vikten av att inkludera djuren i sina designprocesser.
Strax därefter kom hon i kontakt med en djurpark i USA, vars pingviner uppskattade att spela olika digitala kattspel. Hon blev inbjuden dit och tog med sig sina prototyper. Väl på plats såg hon att pingvinerna var bättre på spelen än katterna.
Hon lärde sig också att de lekfulla pingvinerna uppskattade att besöka uttrarna på andra sidan akvariet, klättra upp i människors knä för att vila, tugga på deras skor, och att de är rätt snackiga. Men hon fokuserade på hur pingvinerna interagerade med prototyperna – som hon hoppades att de skulle gilla. Det hon sedan märkte när hon gick igenom sitt material var att pingvinerna ofta var upptagna med andra saker.
Design utifrån faktiskt intresse
– De gjorde andra saker, för att de ville det. Och om pingvinerna gör något där borta, borde jag ju gå dit. När vi pratar om multispeciesistiska världar borde vi titta på vad djuren som vi interagerar med faktiskt gör, säger Michelle Westerlaken.
– När djuren överraskar dig, det är då du ska vara uppmärksam. Samma princip gäller när vi designar för människor, säger Michelle Westerlaken.
Lek intresserar Michelle Westerlaken:
– Lek är en superintressant situation för människor och djur. I leken överger vi den specisitiska normen och leken existerar endast när båda individerna är med på det.
När en isbrytare hjälper ett fartyg som har fastnat i isen är det ett precisionsarbete. För att få loss fartyget måste isbrytaren passera tillräckligt nära, men inte så nära att de kolliderar. Situationen är komplex och påverkas av externa faktorer som väder, vind och istjocklek – men även i hög grad av mänskliga faktorer.
Komplexa faktorer gör arbetet svårt
– En lyckad isbrytning kräver att fartygen samarbetar, men här finns mycket som kan försvåra. Besättningarna på de båda fartygen har ofta olika bakgrund, olika språkkunskaper, olika mycket erfarenhet av is och så vidare. Detta skapar ibland problem, inte minst i kommunikationen mellan fartygen.
Det säger Magnus Boström, som nyligen disputerade i ämnet sjöfartsvetenskap vid Linnéuniversitetet. Hans avhandling tar upp människans roll i strävan mot säkrare isbrytning och just kommunikationen spelar här en nyckelroll. Den internationella sjöfartsorganisationen IMO har rekommendationer för kommunikation till sjöss, bland annat en metod där meddelanden upprepas av mottagaren för att säkerställa att de har gått fram.
– Min forskning visar dock att denna metod inte används fullt ut. Det gör att besättningen på isbrytaren ibland inte vet om fartyget verkligen har förstått instruktionerna. I situationer med små marginaler kan detta få allvarliga konsekvenser, säger Magnus Boström.
Viktigt hur saker sägs
Att prata i en kommunikationsradio är heller inte som ett vanligt samtal. Dels ser personerna inte varandra och kan inte läsa av varandras kroppsspråk, dels kan bara en part prata åt gången. Den som lyssnar måste vänta på sin tur och då blir långa meddelanden opraktiska.
– Tidigare har mycket fokus legat på vad som ska sägas. Jag menar att det är minst lika viktigt hur det sägs. Prata kort och koncist, dela upp långa meddelanden i flera korta, låt den andra bekräfta sin förståelse med jämna mellanrum. Då minskar risken för missförstånd!
Magnus Boströms rön kan användas även inom andra komplexa system där människor samverkar med teknik och med andra människor, och där misstag kan få ödesdigra konsekvenser. Processindustri, kärnkraftverk, sjukvård och militär är några exempel.
Tydlig kommunikation till vardags
Men även vardagslivet skulle må bra av att tillämpa Magnus forskning ibland. Föreställ dig en stressig måndagsmorgon när du ger dig iväg och i farten säger ”Nu är du sist, låser du dörren när du går hemifrån?” till tonåringen som sitter hukad över sin mobil.
– Svarar hen bara ”Ok!” vet du inte säkert vad det innebär eller om hen ens hört vad du har sagt. Svarar hen istället ”Ok, jag låser dörren innan jag går.” blir det ett kvitto. Om du sedan bekräftar genom att säga ”Tack, vad bra!” har ni gått hela varvet runt och båda är införstådda med vad ni har kommit överens om. Detta cirkulära sätt att kommunicera kan användas till allt möjligt, även saker som inte är på liv och död.
I studien undersöks olika genrer och medier inom en populärkulturell sfär; litteratur för unga vuxna, actionfilm, serietidningar om superhjältar samt självbiografiskt berättande i grafiska romaner.
Hjälteresan, även känd som monomyten eller hjältens äventyr, är ett begrepp i komparativ mytologi för ett mönster som förekommer i många mytologiska berättelser. Begreppet blev allmänt känt genom Joseph Campbells bok Hjälten med tusen ansikten (1949).
Källa: wikipedia
Ett mönster med sjutton etapper
– Mönstret har sitt ursprung i mytologiska berättelser och hjälteskildringar, och kartlägger hjältens utveckling från ung och oskyldig till ”De två världarnas mästare”. Kortfattat blir hjälten kallad till ett äventyr, möter motgångar och frestelser och någon form av auktoritet, möter död och återfödelse av sig själv och vinner slutligen – om hjälten lyckas – någon form av välsignelse eller pris för både sig själv och sin värld, som de sedan måste återvända hem med. Mönstret har sjutton etapper, säger Houman Sadri, som är doktorand vid Göteborgs universitet.
Relevans för nutida hjältenarrativ
Det övergripande syftet har varit att undersöka vilken giltighet och relevans strukturen som skapades av Joseph Campbell har inom engelskspråkig populärkultur. Genom att studera hur viktiga stationer i Campbells modell av hjälteresan går igen i utvalda samtida texter visar avhandlingen att teorin om monomyten fortfarande har en relevans för förståelsen av nutida hjältenarrativ.
– Teorin i sig är – eller i alla fall borde vara – föråldrad, med tanke på att den är fast i begrepp som knappt används inom akademin längre, till exempel jungiansk psykoanalys och strukturell antropologi. Men modellen går fortfarande ofta att skönja i vår nutida berättande fiktion. Detta kan ha att göra med en allmän berättelsepraxis, särskilt när det kommer till film och tv, men teorin om monomyten visade sig vara användbar för att kasta nytt ljus över varför och hur vissa berättelser berättas som de gör, samt hur och varför vissa berättarstrukturer fortfarande lever kvar idag, säger Houman Sadri.
Förväntningarna växer sig allt starkare på att hälso- och sjukvården ska vara personcentrerad, och därmed ta avstamp i ett partnerskap mellan personal, patient och anhöriga. Samtidigt är det på många håll trögt att införa och upprätthålla detta arbetssätt.
Att personcentrerad vård kan minska antalet vårddagar på sjukhus och skapa ökad tilltro till vården är redan känt. Nu gäller det istället att fokusera på hur man går tillväga, menar författarna bakom en övergripande artikeln som publicerats i British Medical Journal.
Personcentrerad vård innebär att man fokuserar på hela personen, med unika behov, resurser och erfarenheter, och inte bara på sjukdomen. Den personcentrerade omvårdnaden utgår från information om personens livsmönster och värderingar och syftar till att göra omvårdnaden och vårdmiljön mer personlig.
Källa: kunskapsguiden.se
Studien som bygger på ett decenniums forskning på fältet, ger tips och verktyg för fortsatt forskning och utveckling av personcentrering i hälso- och sjukvården. Korresponderande författare är Axel Wolf, docent i vårdvetenskap vid institutionen för vårdvetenskap och hälsa på Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, och verksam vid Centrum för personcentrerad vård, GPCC.
Hela organisationen ska med
– Ett av de viktigaste råden är att personcentrerad etik måste praktiseras på ett systematiskt sätt i vardagen. Det innebär att skapa organisatoriska och individuella förutsättningar för utvecklingen av ett partnerskap mellan patient, anhöriga om det är aktuellt, och personal vid varje möte, inte bara när det passar i schemat, säger han, och fortsätter:
– För att få bästa kliniska effekt är det viktigt att frågan om personcentrering inte enbart blir något mellan patienten och den enskilde yrkesföreträdaren, utan återfinns i hela organisationen. Det ligger också en stor utmaning i att öka förståelsen för hur personcentrerad vård skiljer sig från nuvarande vårdpraktik.
Grundläggande är att representanter från hälso- och sjukvården tar sig tid att lyssna in patientens erfarenheter och mål, som kan handla om att till exempel återgå i arbete eller kunna ta en promenad, och låter dessa mål vara vägledande i den gemensamt överenskomna hälsoplanen. Patientens prioriteringar ska speglas i planen som också ska utvärderas kontinuerligt. Dokumentationen ska sedan följa patienten, även vid övergång från exempelvis sjukhusvård till primärvård eller kommunal omsorg.
Hierarkier och låsta roller ett hinder
Sedan starten för tio år sedan har den nationella centrumbildningen GPCC varit ledande aktör i att utveckla, testa, utvärdera och implementera personcentrerad vård i många olika hälso- och sjukvårdssammanhang, nationellt och internationellt.
Tillsammans med kollegan Nicky Britten, professor vid University of Exeter, England, har Axel Wolf lett en internationell forskargrupp som har undersökt förutsättningar och hinder som forskare, kliniker och patienter upplevt under kliniska studier inom ramen för GPCC, och vid implementering av forskningsresultat i vardagen.
Bland de hinder som beskrivs i den aktuella studien finns hierarkiska vårdstrukturer, låsta yrkesroller och övertygelsen om att man redan jobbar personcentrerat.
– I och med omställningen till nära vård, som genomsyras av ett personcentrerat arbetssätt, måste den personcentrerade etiken praktiseras konstant för att få optimala förutsättningar. Det kräver en systematik gällande utbildning, livslångt lärande och verktyg som underlättar partnerskapet, avslutar Axel Wolf.
Axel Wolf, docent i vårdvetenskap vid institutionen för vårdvetenskap och hälsa på Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, och verksam vid Centrum för personcentrerad vård, GPCC, axel.wolf@gu.se
– Långvarig smärta är en folksjukdom som det krävs både nya läkemedel och bättre utbildning för att komma tillrätta med, säger Linda Rankin, doktorand vid Umeå universitet.
I en del av sin avhandling vid Institutionen för integrativ medicinsk biologi vid Umeå universitet har hon undersökt attityder till långvarig smärta bland läkare och läkarstudenter. Hon har även jämfört med attityder bland läkarstuderande i Australien.
Läkarnas attityd betydelsefull för behandlingen
Det visade sig att läkarstuderande och kliniskt verksamma allmänläkare prioriterade samma faktorer när de valde behandling till en ny smärtpatient. Det innebär att valen inte förändrades med den ökade erfarenhet som de kliniskt verksamma läkarna hade skaffat sig i mötet med patienter. Det är tidigare visat att läkarens attityd har stor betydelse för resultatet av smärtbehandlingen, och attityden grundläggs alltså under utbildningen.
Det gick även att se att läkarstuderande i både Sverige och Australien ansåg att man hade behov av mer utbildning om långvarig smärta. De australiensiska läkarstuderande hade en något mer stigmatiserande syn gentemot smärtpatienter än de svenska studerande.
Nya läkemedel mot smärta behövs
I avhandlingens andra del fokuserar Linda Rankin på behovet av nya läkemedel för att behandla smärta och inflammation. Särskilt verkningsmekanismen för en ny potentiell läkemedelskandidat, palmitoyletanolamid, PEA, undersöktes. PEA finns naturligt i kroppen där det tros vara del av kroppens försvar mot inflammation och smärta.
Forskargruppen som Linda Rankin ingår i upptäckte att odlade celler som behandlats med PEA fick lägre halter av inflammationsdrivande prostaglandiner.
Forskarna undersökte även patienter med den smärtsamma munhålesjukdomen oral lichen planus, OLP, som påverkar munslemhinnan. Där gick det att se en förändrad balans mellan prostaglandiner och PEA.
– Resultaten talar för att det finns anledning att gå vidare med det här ämnet, palmitoyletanolamid, som en möjlig läkemedelskandidat mot OLP, säger Linda Rankin.
Avhandling:
Långvarig smärta – från studier i studenters attityder och preferenser till utredningen av en ny behandlingsstrategi in vitro
Kontakt:
Linda Rankin, apotekare och doktorand vid Institutionen för integrativ medicinsk biologi, Umeå universitet, linda.rankin@umu.se
