– Att förstå historien, hur människorna har anpassat våtmarksområdet för att det ska kunna överleva, är viktig kunskap för att skydda naturliga områden i städer, säger Maria Schewenius, miljöforskare vid Högskolan i Gävle.
Området är speciellt då det är den sista kvarvarande biten av det kanalsystem som ursprungligen skapades i och av sjön Texcoco, där dagens Mexico City har växt fram.
Området har förändrats i cykler
Analysen, som utfördes i samarbete med forskare vid universitetet UNAM i Mexico City, visar hur den första cykeln inleddes när spanjorerna invaderade 1521 och började dränera kanalområdet. Den andra cykeln, mellan 1700-1950, handlade om landets självständighet och etablering av Mexico City, då vattenbeståndet i Xochimilco minskade och vattenkvaliteten försämrades.
I den tredje cykeln, från mitten av 1900-talet, växte Mexico City explosionsartat, något som, tillsammans med förändringar i markpolicy, har skapat ett ökande tryck på att ställa om från jordbruk till andra markanvändningar
Mexico city från ovan.
Människorna har hittat sätt
– Vi ser hur, i tre olika omgångar, det här våtmarks- och jordbrukssystemet har ändrats. Politiska förändringar och befolkningstillväxt har påverkat människornas förmåga att bruka våtmarksjordbruket och kunna överleva på grödorna, säger Maria Schewenius.
– Ingen har tidigare identifierat systemets cykler på det här sättet och vi har undersökt vad det kan finnas för gemensamma nämnare som har hjälpt systemet att överleva.
Trots ett ökande tryck på marken så har ändå människor hittat sätt att få det att fungera. De har ändrat grödorna så att utbudet ska passa marknaden, exempelvis till blommor och plantor som efterfrågas mer idag, och lyckats att på olika sätt få in vatten till området. Båtfärder på kanalerna är ett populärt turistmål.
Stegvisa anpassningar
– Lösningarna har bestått av stegvisa anpassningar till det rådande läget, vattenmängd, vattenkvalitet och ekonomiska faktorer.
– Genom att ha identifierat de här cyklerna med sina utmaningar och det sätt som området har överlevt på, hoppas vi att man kan använda dessa insikter för att ett hållbart jordbruk ska kunna bedrivas här, även i framtiden.
Xochimilco står för så mycket mer än jordbruket, då det representerar ett viktigt habitat för både vattenlevande och marklevande arter, både djur och plantor. Här finns bland annat axolotl, en inhemsk art som är släkting till salamandern och som undersöks inom medicinsk forskning för dess regenerativa egenskaper.
Brun axolotl.
Området hjälper även till med temperaturreglering och renar luften för stora delar av Mexico City. Två ekosystemtjänster för hela staden som inte märks av så länge området fortfarande finns kvar är grönt och kanalerna bibehållna.
– Temperaturreglering och luftrening är jätteviktiga funktioner. När städer både blir större och tätare så blir de också varmare och ofta får de problem med luftkvaliteten.
Stor turistattraktion idag
Båtturer längs Xochimilcos kanaler är ett populärt utflyktsmål för lokalbor och turister.
Användningen av öarna har förändrats och många används idag till exempel som festplatser eller fotbollsplaner. Idag är Xochimilco även är en stor turistattraktion dit det är populärt att åka ut på helgerna.
Xochimilco. Bild: Maria Schewenius
– Men det är också viktigt kulturellt då det representerar mycket av stadens historia och kan bidra till människors psykologiska upplevelse av staden.
Maria säger att man genom att förstå historien för en plats, kan identifiera både faktorer som har skapat problem och sådana som har fungerat som lösningar, för att på så sätt kunna förbereda för framtiden.
– Det är viktigt att skydda naturliga områden i städer. En mosaik av olika typer av grönområden som en integrerad del av uppbyggda områden är avgörande för människors välbefinnande, både fysiskt och mentalt i ett stadslandskap, säger Maria Schewenius.
– Våra nollfynd är viktiga eftersom man tidigare inte har kunnat utesluta ett samband mellan vissa vaccinationer hos gravida och autism, och antivaccinrörelsen har vuxit sig starkare i västvärlden. Vaccination mot svininfluensa, H1N1, med Pandemrix har tidigare kopplats till en ökad risk för narkolepsi hos unga, men att vaccinera gravida kvinnor verkar inte påverka risken för autismspektrumstörning hos avkomman, säger Jonas F. Ludvigsson, barnläkare vid Örebro universitetssjukhus och professor vid Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik, Karolinska Institutet.
Flera studier har visat att influensavaccination under graviditet skyddar mot sjuklighet hos både kvinnan och hennes barn. Samtidigt finns det lite kunskap om vaccinets långtidseffekter hos barn som utsatts för det under fosterlivet.
Inget samband med autismspektrumstörning
Två nyligen publicerade studier antyder dock att vaccination mot influensa/H1N1-influensa, så kallad svininfluensa, under graviditeten och framförallt under den första trimestern, skulle kunna öka risken för autismspektrumstörning.
Autismspektrumstörning debuterar i barndomen och är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som karakteriseras av försämrad kommunikation, brist på sociala färdigheter och ett repetitivt beteende.
Nu kan forskare vid Karolinska Institutet tillbakavisa ett sådant samband. För att identifiera autismspektrumstörning hos barnen har forskarna länkat vaccinationsdata för gravida kvinnor från sju svenska sjukvårdsregioner 2009-2010, till det svenska medicinska födelseregistret och det svenska patientregistret.
Resultaten justerade för störfaktorer
Justerat för potentiella störfaktorer, var H1N1-vaccinering under graviditeten inte någon riskfaktor för autismspektrumstörning hos barnet. Resultaten var liknande för vaccination i den första graviditetstrimestern.
Av de 39 726 vaccinexponerade barnen hade 1 procent, 394 barn, en diagnos av autismspektrumstörning under den sexåriga uppföljningen, jämfört med 1,1 procent, 330 barn, i kontrollgruppen om 29 293 icke-exponerade barn.
Forskarna justerade sina analyser för att minimera inflytandet av andra möjliga faktorer på sambandet vaccination och autism. Till exempel mammans rökning, längd och vikt, ålder, och övriga sjukdomar.
Resultaten har betydelse för gravida kvinnor i hela världen.
Ökad kunskap och vacciner och graviditet
– Vaccinationsforskning har aldrig varit viktigare. När det väl kommer ett vaccin mot covid-19 kommer miljoner gravida kvinnor i världen sannolikt att erbjudas en sådan vaccination. Även om vår forskargrupp inte studerade covid-19-vaccineffekter, ger vår forskning om H1N1-vaccination ökad kunskap om vacciner och graviditet i allmänhet, säger Björn Pasternak, forskare och medförfattare, institutionen för medicin, Solna, Karolinska Institutet.
Jonas F. Ludvigsson, professor och barnläkare, Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik, Karolinska Institutet, jonas.ludvigsson@ki.se
– Resultatet visar att mätning av blodfetter kan användas för att identifiera personer med högst risk att utveckla en psykos. Eller att öka i vikt, vilket är vanligt vid en psykos, säger Matej Orešič, forskare i biomedicin vid Örebro universitet.
Han har lett tre nyligen publicerade studier om kopplingen mellan lipidmetabolism, det vill säga omsättning av fett i blodet, och uppkomsten och utvecklingen av psykoser, och viktökning kopplad till sjukdomen. Studierna har utförts i samarbete med forskare från University of Turku (Åbo) och King’s College London.
Svårt att förutspå individuell utveckling
Kunskapen om tillstånd med hög risk för att utveckla psykos (CHRP) har fördjupats under de senaste 20 åren. Men det är fortfarande svårt att förutsäga individuell utveckling av sjukdomen, inklusive psykotiska episoder, alltså en kortvarig och övergående psykos. Enbart 30 procent av individerna med hög risk för psykos blir sjuka. Därför är dagens forskning inriktad på att identifiera vilka som mest sannolikt utvecklar sjukdomen.
– Möjligheten att identifiera biomarkörer hos individerna skulle underlätta en individuell behandling av dessa patienter i riskzonen, säger Matej Orešič.
Schizofreni vanligaste psykossjukdomen
En psykos innebär att inte kunna skilja på verklighet och fantasi. Du kan till exempel höra röster eller känna dig förföljd, fast ingen annan uppfattar det så. Med tidig behandling minskar risken för nya psykoser. Den vanligaste psykossjukdomen är schizofreni.
I en studie publicerad i Biological Psychiatry mäter han och hans forskarkolleger lipider i blodet, både hos personer i riskzonen för att utveckla psykos, och friska försökspersoner. Resultaten visar att de patienter som utvecklat psykoser hade en viss lipidprofil vid tillfället.
– Vi kunde alltså visa att förändringar i lipidprofiler föregår en psykos och att lipidprofiler kan vara användbara kliniskt för att förutsäga vilka individer med risk för psykos som mest sannolikt utvecklar sjukdomen, säger Matej Orešič.
Nyligen har andra studier visat att metaboliska sjukdomar, till exempel viktökning och insulinresistens, är vanliga hos patienter med hög psykosrisk. Det handlar alltså om en direkt koppling av metaboliska faktorer till själva psykosen, och inte som en följd av en ohälsosam livsstil och medicinering. Detta kan i sin tur också ge upphov till viktökning.
Möjligt med individuella insatser
I en annan studie, publicerad i Schizofrenia Bulletin, visar forskarna att både patienter med en speciellt hög psykosrisk och patienter som redan haft den första psykosepisoden hade en specifik triglycerid i blodet kopplad till viktökning.
– Mätning av lipider i blodet kan bli kliniskt användbart för att identifiera personer med hög risk för metaboliska sjukdomar. Det ger möjlighet att sedan kunna rikta förebyggande och individuella insatser till dem som löper risk för viktökning, säger Matej Orešič.
Tidigare forskning har konstaterat ett samband mellan blodfetter och utvecklingen av psykos, men mekanismerna är inte klarlagda. Vissa resultatet pekar på att det så kallade endocannabinoidsystemet, ECS, inte fungerar på patienter med schizofreni.
ECS består av hormoner och signalsubstanser och har en skyddande funktion i kroppen. ECS spelar en viktig roll i många ämnesomsättningssjukdomar, till exempel av fettlever som inte beror på alkohol.
Mer studier behövs
Mängden endocannabinoidreceptorer kan idag mätas direkt i hjärnan hos människor med så kallad positronemissionstomografi (PET). En studie, publicerad i Schizophrenia, visar att sambandet mellan endocannabinoider i blodet och i hjärnan skiljer sig mellan patienter med en första psykosepisod, och friska människor.
– Det är ett steg mot att förstå kopplingen. Ytterligare studier behövs för att förstå vilken roll endocannabinoider spelar för psykoser och möjligtvis hitta nya behandlingar för psykossjukdomar, säger Matej Orešič.
Dessa studier var en del av det europeiska samarbetsprojektet METSY (Neuroimaging platform for characterization of metabolic co-morbidities in psychotic disorders), som leddes av Matej Orešič.
Kontakt:
Matej Orešič, forskare i biomedicin vid Örebro universitet, matej.oresic@oru.se (engelska)
Läkemedelsrester i vattendrag är ett uppmärksammat miljöproblem. En ökad läkemedelsanvändning till följd av en växande och åldrande befolkning leder till ökande utsläpp av läkemedelsrester via avloppsvatten till sjöar och vattendrag. Antibiotika i vatten tros öka risken för mikrobiell antibiotikaresistens och vissa läkemedel så som pollenmedicin och ångestdämpande kan ändra vattenlevande djurs beteenden.
Nedbrytningen kan ta flera år
Johan Fahlman visar i sin avhandling att läkemedelsrester kan vara förvånansvärt beständiga i nordliga miljöer.
– I kalla och istäckta vattendrag kan antibiotika, pollenmediciner och ångestdämpande läkemedel, som man trott bryts ner snabbt i miljön, stanna kvar i sin aktiva form under många månader, i vissa fall år, säger Johan Fahlman.
Johans studier visar att de test man använt för att bedöma hur länge läkemedel kan påverka djurlivet i vattendrag missar viktiga processer som gör att nedbrytningen går mer långsamt i ett ekosystem än i laborativa miljöer som forskarna normalt använder för sina studier.
– Det finns komplexa processer som styr nedbrytningen av läkemedel i miljön som vi ännu inte lyckats återskapa i laborativa miljöer, säger Johan Fahlman.
Ingen beteendeförändring hos abborrar i grupp
Tidigare vetenskapliga studier har visat att låga halter av ångestdämpande läkemedel i vatten gör abborrar mycket modigare och mer villig att anta ett högriskbeteende i laborativa miljöer, vilket skapat en oro för att abborrar ska bli lätta byten för rovfiskar. Avhandlingen ger dock lugnande nyheter.
Johan Fahlman utförde tillsammans med andra forskare en unik studie där abborrar i en naturlig sjö exponerades för relativt höga halter av ångestdämpande läkemedel. Resultaten visade att de förväntade beteendeeffekterna uteblev. Då forskarna följde beteendet på samtliga fiskar i en sjö simultant kunde de observera att abborrarna som ett kollektiv inte påverkas på samma sätt som när de studeras en och en i laborativa miljöer.
Fältarbete i sjö. Bild: Micael Jonsson
Social distansering mellan abborrar verkar vara en mer betydelsefull faktor för abborrens beteende än låga halter av ångestdämpande läkemedel.
– Närvaron av stimmet gör fiskarna så lugna och modiga som de kan bli, så effekterna av ett ångestdämpande läkemedel minskar om fiskarna simmar i grupp, säger Johan Fahlman.
Johan Fahlman, Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap vid Umeå universitet, johan.fahlman@umu.se
Det kommer många gånger mer energi till jorden från solen än vad vi människor använder. Vi tar tillvara på denna energi med solenergianläggningar, men en av utmaningarna med solenergi är att kunna lagra den på ett effektivt sätt, så att energin finns tillgänglig även när solen inte skiner. Detta är anledningen till att forskare vid Linköpings universitet, LiU, undersöker möjligheterna att fånga in och lagra solenergi i en ny molekyl.
Solenergi ändrar strukturen
– Vår molekyl kan ha två olika former: en grundform som kan ta upp energi från solljus, och när den gör det ändrar molekylen struktur till en form som är mycket mer energirik men ändå stabil. På så sätt är det möjligt att lagra energin från solljuset i den här molekylen på ett effektivt sätt, säger Bo Durbeej, professor i beräkningsfysik vid Institutionen för fysik, kemi och biologi, IFM, vid Linköpings universitet.
Molekylen tillhör en grupp som kallas molekylära fotoswitchar. Fotoswitchar finns alltid i två olika former, så kallade isomerer, som skiljer sig åt i den kemiska strukturen. De båda formerna har också olika egenskaper, exempelvis olika energitillstånd, som är fallet med LiU-forskarnas molekyl.
Gemensamt för alla fotoswitchar är att deras kemiska struktur påverkas av energin i ljus. Genom att belysa fotoswitchen kan man därmed ändra dess struktur och egenskaper. Möjliga användningsområden för olika typer av fotoswitchar är exempelvis molekylär elektronik, där molekylens båda former har olika bra elektrisk ledningsförmåga.
Ett annat område är fotofarmakologi, där den ena formen av molekylen är farmakologiskt aktiv och kan binda till ett specifikt målprotein i kroppen, medan den andra formen är inaktiv.
Isomerer med stor energiskillnad
Inom forskning är det vanligt att experimenten görs först och teorin därefter bekräftar experimenten, men i den aktuella studien var det tvärtom. Bo Durbeej och hans medarbetare forskar inom teoretisk kemi och gör beräkningar och simuleringar av hur kemiska reaktioner sker.
Det rör sig om avancerade datorsimuleringar, som görs på superdatorerna vid Nationellt superdatorcentrum, NSC, i Linköping. Genom beräkningar kom LiU-forskarna fram till att deras molekyl och den kemiska reaktionen borde fungera och ske väldigt snabbt, inom 200 femtosekunder. Därefter kunde deras forskarkollegor vid Research Centre for Natural Sciences i Ungern framställa molekylen och med olika experiment bekräfta att teorin fungerade i verkligheten.
För att kunna lagra mycket solenergi i molekylen har forskarna strävat efter att energiskillnaden mellan de båda isomererna ska vara så stor som möjligt. Den normala formen av deras molekyl är väldigt stabil, en egenskap som inom organisk kemi benämns som att molekylen är aromatisk.
Tre aromatiska ringar
Grundmolekylen består av tre ringar, och varje ring är aromatisk. När den absorberar ljus försvinner dock aromaticiteten, så att molekylen blir mycket mer energirik. I den aktuella studien, som publiceras i tidskriften Journal of the American Chemical Society, visar LiU-forskarna att konceptet att växla mellan aromatiskt och icke-aromatiskt tillstånd i en molekyl har stor potential inom området molekylära fotoswitchar.
– I de flesta kemiska reaktioner går man från ett tillstånd där en molekyl har hög energi till ett tillstånd med låg energi. Här går vi tvärtom från att en molekyl har låg energi till att den har hög energi. Detta borde rimligen vara svårt, men vi har visat att det är möjligt att få en sådan reaktion att ske både snabbt och effektivt, säger Bo Durbeej.
Forskarna går nu vidare med att ta reda på hur den lagrade energin på bästa sätt kan frigöras från den energirika formen av molekylen.
Bo Durbeej, professor i beräkningsfysik vid Institutionen för fysik, kemi och biologi, IFM, Linköpings universitet, bo.durbeej@liu.se
Yrsel är en av de vanligaste orsakerna till att inte minst äldre personer akut söker sjukvård. Mer än hälften av alla över 65 år får yrselproblem någon gång.
– Det är ett nytt forskningsspår som håller på att öppna sig, säger Bo Håkansson, professor i medicinsk teknik vid Chalmers institution för elektroteknik. Stiftelsen Promobilia har nyligen beviljat oss ett tvåårigt forskningsanslag om 400 000 kronor, vilket gör det möjligt för oss att gå vidare med ytterligare studier på olika typer av patienter. Intresset är stort både från sjukvården och den akademiska världen. Vi samarbetar främst med öronklinikerna vid Sahlgrenska i Göteborg och Karolinska i Stockholm samt med universitetssjukhuset i tyska Halle.
Hörsel och balans hör ihop
Eftersom hörseln och balanssinnet är nära förbundna med varandra kan ljud användas för att undersöka sjukdomar i kroppens balansorgan. Metoden kallas VEMP, V estibular Evoked Myogenic Potential . De mekaniska vibratorer som används för VEMP-tester inom sjukvården idag, är antingen för svaga eller för stora och klumpiga.
– Vi insåg att det helt enkelt saknades en mätutrustning som är direkt anpassad för den här typen av balansundersökningar, säger Bo Håkansson. Den vibrator vi har konstruerat är liten och kompakt i storleken. Ljudvibratorn sätts bakom örat på patienten med ett headset. Den är optimerad för att ge en hög ljudnivå vid så låg frekvens som 250 Hz, en frekvens vi funnit vara gynnsam för VEMP-mätningar via benledning. Vi kallar den därför B250.
Bättre resultat med benledning
Chalmersforskarna har visat att man kan nå bättre resultat genom att använda benledningsljud än luftljud, som hittills varit den gängse metoden vid VEMP-undersökningar.
– Vår benledningsmetod fungerar även på barn och dessutom blir det möjligt för patienter som har en mekaniskt nedsatt hörselfunktion att genomgå undersökningen, säger Bo Håkansson.
En första pilotstudie genomfördes 2018 och en andra patientstudie i samarbete med Sahlgrenska Universitetssjukhuset har nyligen avslutats, där 30 friska deltagare utan hörselproblem ingått.
– Resultaten från den friska och normalhörande patientgruppen stödjer helt våra tidigare resultat. Det bekräftar att metoden som vi förordar kan ge säkrare svar, och dessutom utan att patienter behöver genomgå undersökningar med höga ljudnivåer som riskerar att skada deras hörsel.
Forskarnas mål är att B250 ska bli en standardiserad diagnosmetod för VEMP-undersökning av patienter med yrselbesvär. Goda förutsättningar finns för att detta ska kunna bli verklighet inom en inte alltför avlägsen framtid.
– Vi samarbetar med det danska företaget Ortofon, som bygger de vibratorprototyper som används i patientstudierna. Ortofon planerar att göra utrustningen kommersiellt tillgänglig när nödvändiga specifikationer har fastställts – förhoppningsvis inom det närmaste året, säger Bo Håkansson.
Yrseldiagnos ställs med ljud
För patienter med yrsel utnyttjas ljud för att ställa diagnos på sjukdomar som härrör från balansorganet. Ljudet triggar en reflex som ger en muskelsignal (Vestibular Evoked Myogenic Potential, VEMP) från halsmuskeln (elektrod visas i bilden) respektive sneda ögonmuskeln, som kan ge olika utslag beroende på vilket patientens bakomliggande problem är. Undersökningen kan utföras antingen genom att ett högt luftledningsljud ges i hörselgången eller mekaniskt då ljudet leds genom skallbenet. Nackdelen med luftledningsljud är att ljudvolymen måste vara så hög att patientens hörsel riskerar att skadas. Det kan närmast liknas vid att ha en kulspruta vid örat, då mätningen upprepas många gånger för att få stabila resultat genom medelvärdesbildning.
Chalmersforskarnas metod, som bygger på benledningsljud via en specialkonstruerad vibrator som sätts mot skallbenet, har flera fördelar. Ljudnivåerna som patienterna utsätts för kan hållas mycket lägre, vilket gör undersökningen mer behaglig och ofarlig för patienten. Den nya ljudvibratorn ger en maximal hörselnivå på 75 decibel och undersökningen kan ske vid hela 40 decibel lägre nivå än dagens metod med luftlett ljud. Det finns därmed ingen risk att undersökningen i sig orsakar hörselskador.
Karl-Johan Fredén Jansson fäster en benledare (högtalare) som används för diagnos av sjukdomar i balansorganet. Ljudvibratorn som sätts bakom örat på patienten är en helt ny apparat som har flera fördelar jämfört med dagens alternativ, exempelvis är den mer kompakt och utsätter patienten för lägre ljudnivåer. Bild: Henrik Sandsjö
Till fördelarna hör också att ljudvibratorn ger säkrare mätresultat för barn och att även patienter som har mekaniskt nedsatt hörselfunktion, till följd av kroniska öroninflammationer eller medfödda missbildningar i hörselgång och mellanöra, kan få en diagnos för sin yrsel genom en VEMP-undersökning.
Bo Håkansson, professor i medicinsk teknik vid institutionen för elektroteknik på Chalmers, boh@chalmers.se
Karl-Johan Fredén Jansson, forskare vid institutionen för elektroteknik på Chalmers, karljohf@chalmers.se
Sabine Reinfeldt, docent och enhetschef för forskargruppen Medicinsk signaler och system, institutionen för elektroteknik på Chalmers, sabine.reinfeldt@chalmers.se
Måns Eeg-Olofsson, docent, medicinskt ansvarig, Öronkliniken Sahlgrenska Universitetssjukhuset, mans.eeg-olofsson@vgregion.se
Ett av studiens viktigaste fynd är att deltagarna under illusionen började uppleva sin personlighet som mer lik sin väns personlighet. Förutom basalvetenskaplig relevans är mekanismer för hur en enhetlig jaguppfattning skapas i medvetandet viktiga för behandlingen av psykiatriska störningar där känslan av jaget är fragmenterad, till exempel vid depersonaliseringsstörning eller dissociativ identitetsstörning.
Framkallad perceptuell illusion
Forskare inom kognitiv neurovetenskap vid Karolinska Institutet framkallade en perceptuell illusion – en slags ”känselvilla” – av att vänpar bytte kroppar med varandra.
Två vänner låg på sängar och genom VR-glasögon såg de liveinspelningar från kameror placerade precis ovanför den andra personens huvud. I stället för att se sin egen kropp såg deltagarna nu sin väns kropp ur ett naturligt första-personperspektiv.
Samtidigt applicerade forskarna synkron beröring på båda vännerna på motsvarande kroppsdelar för att framkalla illusionen att vännens kropp var ens egen.
– Vi vet att illusionen fungerade eftersom majoriteten av deltagarna visade ökad fysiologisk stressrespons när vännens kropp hotades med ett vasst föremål, säger Pawel Tacikowski, postdoktor i hjärn-, kropps- och självlaboratoriet vid institutionen för neurovetenskap och huvudförfattare till studien.
– När kroppsbytet upplevdes skämtade till och med en av deltagare och sa till sin vän ”Sluta röra på mina tår!”, vilket var ganska slående, fortsätter han.
Upplevde sig själva som mer lik sin vän
Ett av studiens viktigaste fynd är att deltagarnas personlighet förändrades under illusionen så att de började uppleva sig själva som mer lika sin vän. Deltagarna fick betygsätta hur väl ett stort antal personlighetsdrag stämde in på dem själva och under illusionen förändrades skattningarna så att de blev mer lika vännens.
– Detta visar att vår kroppsuppfattning dynamiskt och kontinuerligt påverkar vår självbild så att vi kan uppleva en sammanhängande och enhetlig känsla av ett jag” avslutar Henrik Ehrsson, professor vid Institutionen för Neurovetenskap och medförfattare till studien.
I uppföljningsstudier vill författarna använda hjärnavbildningstekniker för att undersöka de hjärnbarksmekanismer som ligger till grund för sammankopplingen mellan kroppsupplevelse och självbild.
Pawel Tacikowski, postdoktor, Institutionen för neurovetenskap vid Karolinska Institutet, pawel.tacikowski@ki.se
– Det finns många rapporter om spridning av covid-19 i samband med körsång. Världen över har därför olika restriktioner införts för att göra sången säkrare. Men hittills har det saknats vetenskapliga undersökningar av hur mycket aerosolpartiklar och större droppar som verkligen avges när vi sjunger, säger Jakob Löndahl, docent i aerosolteknologi vid Lunds universitet.
Aerosoler är små luftburna partiklar. För att få bättre förståelse för hur mycket aerosoler och viruspartiklar vi faktiskt ger ifrån oss när vi sjunger har tolv friska sångare och två personer med bekräftad covid-19 medverkat i forskningsprojektet. Sju av deltagarna är operasångare med sången som sitt yrke.
Kraftfull sång sprider mer aerosoler och droppar
Forskningsstudien visar att sång – särskilt högljudd och konsonantrik sådan – sprider mycket aerosolpartiklar och stora droppar till den omgivande luften.
– En del droppar är så stora att de endast rör sig någon decimeter från munnen innan de faller neråt, medan andra är mindre och kan hålla sig svävande under många minuter. Särskilt uttalandet av konsonanter friger mycket stora droppar, där bokstäverna B och P sticker ut som de största aerosolspridarna, säger Malin Alsved, doktorand i aerosolteknologi vid Lunds universitet.
”Bibbis pippi Petter”
Under forskningsförsöket i Aerosollaboratoriet vid Lunds universitet, fick sångarna ta på sig operationsklädsel och gå in i en specialbyggd kammare med filtrerad och ren luft. I kammaren analyserades mängden partiklar som kom från sångarna vid andning, tal, olika typer av sång och vid sång med munskydd.
Sången de sjöng var en kort och konsonantrik visa, ”Bibbis pippi Petter”, som upprepades tolv gånger under två minuter. Samma visa repeterades också med borttagna konsonanter och endast vokalerna kvar. Under sångförsöket mättes aerosoler och större droppar med hjälp av starka lampor, en höghastighetskamera och ett instrument som kan mäta mycket små partiklar. Ju högre och mer kraftfull sång, desto mer aerosoler och droppar.
– Vi gjorde också mätningar av virus i luft i närheten av två personer som sjöng när de hade covid-19. Deras luftprover innehöll inga påvisbara virus, men mängden virus kan variera i olika delar av luftvägarna och hos olika personer. Därmed kan aerosoler från en covidsjuk fortfarande utgöra en smittrisk vid sång, säger Malin Alsved.
Sången måste inte tystna
Men kan vi fortsätta med körsång, publiksång under konserter, hejarklackar och högljutt prat i baren?
Forskarna menar att om vi har vi en god förståelse för riskerna i sammanhang där många människor sjunger tillsammans, kan vi också sjunga på ett säkrare sätt. Sången kan genomföras med distans, god hygien och en bra ventilation som minskar mängden aerosoler i luften. Även munskydd kan göra skillnad.
– När sångarna hade på sig ett enkelt munskydd fångades det mesta av aerosolerna och dropparna upp och nivåerna blev jämförbara med dem vid vanligt tal, säger Jakob Löndahl.
– Sången behöver inte tystna, men just nu bör den inte ske utan lämpliga åtgärder för att minska smittrisker, säger Jakob Löndahl.
Projektet har genomförts av Malin Alsved, doktorand i aerosolteknologi, Alexios Matamis, doktorand i förbränningsfysik och Jakob Löndahl, docent i aerosolteknologi tillsammans med Ragnar Bohlin, körledare för San Fransiscos symfoniorkester, Mattias Richter och Per-Erik Bengtsson, professorer vid förbränningsfysik, LTH, Carl-Johan Fraenkel, överläkare och specialist i infektionsmedicin och vårdhygien vid SUS och Patrik Medstrand, professor i klinisk virologi vid Lunds universitet. Studien är en del av forskningen om luftburen smitta vid Ergonomi och aerosolteknologi, Designvetenskaper, LTH.
De stora långhalsade dinosaurierna, eller sauropoderna, så som Brontosaurus och Argentinosaurus, är de största djuren som levt på land. De levde under tidsperioderna jura och krita och kunde bli mer än 30 meter långa och kan ha vägt så mycket som 80 ton, tio gånger mer än en rejält stor afrikansk elefant.
Trots sin häpnadsväckande storlek började dessa giganter sina liv som väldigt små. Till skillnad från dagens jättar, som elefanter och valar, som är väldigt stora redan vid födseln (en nyfödd blåval är sju meter lång), så kläcktes sauropoder ur ägg som inte var mycket större än en grapefrukt. Hur lyckades de växa sig så stora efter en sådan liten start? Och hur såg en sauropod-bebis ut?
I den nya studien har en internationell forskargrupp, där forskare från Uppsala universitet ingått, använt sig av den senaste imaging-tekniken för att ge oss en glimt av den allra första början hos en sauropod: ansiktet hos en okläckt unge inuti ett ägg.
80 miljoner år gammalt ägg från Patagonien
Fossila ägg från sauropoder är inte så fasligt sällsynta, men det är väldigt ovanligt att hitta någonting inuti dem. När ben från embryon har bevarats är de extremt ömtåliga och nästan omöjliga att studera. Fossilet som presenteras i den nya artikeln är ett 80 miljoner år gammalt sauropodägg från kritaperioden som återfanns i Patagonien i Argentina.
Det behandlades först med utspädd ättiksyra för att blottlägga en del av benen. Det här hade gjorts tidigare med andra sauropod-embryon, men dessa visar bara en del av fossilet eftersom benen är så sköra att de aldrig kan tas bort från stenen de sitter i och sedan sättas ihop igen.
Samma princip som vid datortomografi
Därför valde forskargruppen ett helt annat angreppssätt och tog med fossilet till the European Synchrotron Radiation Facility (ESRF) i Frankrike. Där användes extremt kraftfulla röntgenstrålar som producerats av en gigantisk acceleratorring för att skapa en högupplöst tredimensionell bild av benen, inklusive de delar som fortfarande var inbäddade i sten. Principen är den samma som vid undersökningar med datortomografi inom sjukvården, med den skillnaden att röntgenstrålen från synkrotronen skulle döda dig på några sekunder. Med hjälp av särskild mjukvara kunde forskarna sedan rekonstruera benen, flytta runt dem och pussla ihop ansiktet hos den pyttelilla sauropoden.
Gullig – liksom många djurbebisar
Och fram trädde ungens ansikte. Ögonen är enorma och riktade framåt, nosen är kort och överdelen på huvudet verkar vara runt och välvt, även om benen i den regionen inte var färdigformade ännu. Sett med mänskliga ögon var den gullig, som många djurbebisar är.
De framåtriktade ögonen tyder på att den nykläckta ungen kunde fokusera på objekt framför sig med stereoseende. Ett mer förbryllande anletsdrag är en framåtpekande pigg längst fram på överkäken. Moderna fåglar och reptiler har en så kallad äggtand på ungefär samma ställe som hjälper dem att ta sig igenom skalet när det är dags för kläckning. Men då handlar det om en hornstruktur på skinnet som faller av kort efter kläckningen, inte en pigg av ben – och den pekar uppåt, inte framåt.
Många frågor kvarstår
Förutom funktionen hos den mystiska piggen finns det många andra frågor som kvarstår. Formen på skallen är annorlunda jämfört med den hos andra sauropod-embryon från Argentina som beskrivits tidigare. Det indikerar att det nu undersökta embryot tillhör en annan art, men det är just nu inte möjligt att koppla ihop något av embryona med kända vuxna sauropoder.
Jämfört med andra dinosaurier verkar ansiktsbenen ha utvecklats snabbare hos sauropodembryon, men det är svårt att säga varför. Vad som däremot står klart är att forskarna genom att använda synkrotronteknik för att undersöka detta uråldriga ägg har gett oss en märkvärdig och värdefull glimt av ett flyktigt liv som slutade innan det riktigt hann börja.
Per Ahlberg, professor vid institutionen för organismbiologi, Uppsala universitet, per.ahlberg@ebc.uu.se
Förändringen presenteras i en studie gjord av forskare från Stockholms universitet, Sveriges lantbruksuniversitet och universitetet i Groningen (Nederländerna).
Dramatisk ökning
Storspigg är en viktig del av Östersjöns födovävar både längs kusten och i öppet hav, och äts av både fåglar och fiskar.
– Spiggen har ökat dramatiskt i öppet hav sedan 1990-talet, säger Ulf Bergström, den forskare i projektet som först dokumenterade uppgången. Övergödning, klimatförändringar och allt färre rovfiskar är åtminstone delar av förklaringen till spiggens kraftiga ökning. Men forskning pågår för att närmare utreda orsakerna.
Samtidigt har yngelproduktionen av gädda och abborre minskat i de ytterskärgårdar och öppna kuststräckor där spiggen ofta håller till under vår och sommar. Tidigare studier har visat att spiggen kan äta gäddans och abborrens ägg och yngel, men det har inte varit känt i vilken omfattning detta faktiskt påverkat deras reproduktion på större skala.
Från rovfisk- till spiggdominans
För att få en bättre bild av spiggökningens omfattning och effekter har forskare inom projektet PlantFish nu sammanställt och analyserat data från nära 40 års provfisken av fiskyngel i knappt 500 grunda skärgårdsvikar, spridda längs svenska östersjökusten.
Resultaten visade på en storskalig förändring – ett så kallat regimskifte – från rovfisk- till spiggdominans, som gradvis spritt sig från ytterskärgårdarna och in mot fastlandskusten.
– Successivt har enskilda vikar skiftat till att bli dominerade av storspigg istället för rovfisk, säger huvudförfattaren Johan Eklöf. Vi började spontant kalla mönstret för spiggvågen, eftersom skiftet till spiggdominans sett ur det större perspektivet väller in som en långsam flodvåg mot kusten.
Film: Spiggvågen producerad av Östersjöcentrum. Längd: 1,52
Hot mod abborrar och gäddor
Detaljerade undersökningar av hela ekosystemet i 32 av vikarna visade att mycket storspigg håller ner antalet abborr- och gäddyngel. Detta minskar det lokala rovfiskbeståndet, och gynnar spiggen ytterligare.
– Vi ser också att minskningen av abborr- och gäddyngel skett längs hela kusten, och inte bara i ytterskärgårdarna och de öppna kuststräckorna. De här förändringarna är allvarliga, eftersom de innebär att bestånden av rovfisk efter hand kan slås ut, vilket i sin tur påverkar ekosystemet som helhet, fortsätter Johan Eklöf.
– Eftersom spiggen också äter betande smådjur förstärker skiftet dessutom övergödningssymptomen, då fintrådiga alger, som kväver blåstång och andra bottenväxter, får växa okontrollerat, påpekar Johan Eklöf.
Ett symptom på djupare problem
Forskarna menar nu att just storskaligheten hos spiggvågen visar på ett stort behov av utökad miljöövervakning för att vi i framtiden ska kunna upptäcka och motverka den här typen av förändringar.
– Problemet har tidigare gått under radarn eller bedömts vara väldigt lokalt, eftersom befintliga övervakningsprogram inte fokuserat på småfisk och inte gjort några rumsliga analyser, säger Ulf Bergström. Nu behövs bättre förståelse av kopplingarna mellan öppet hav och kust, där spiggens vandringar fungerar som en förbindelselänk mellan systemen.
Projektet ”Spiggvågen”
Forskarna har redan börjat ta fram sådan kunskap inom ett nytt projekt kallat just ”Spiggvågen”, finansierat av forskningsrådet Formas.
I det nya projektet kommer man även att ta fram kunskap om vilka åtgärder som kan vidtas för att försöka vända regimskiftet. Olika åtgärder för att stärka bestånden av rovfisk är givna kandidater, men även ett riktat fiske på storspigg skulle kunna vara en miljövårdsåtgärd. Forskarna kommer att utvärdera om spiggfiske kan gynna rovfiskyngel, men understryker samtidigt att problemet är mer komplext än spiggen i sig.
– Spiggfiske kanske blir oundvikligt för att bromsa ”vågen”, men vi måste bättre förstå och angripa grundorsakerna till de stora förändringarna i ekosystemet. Spiggvågen är troligtvis bara ett symptom och inte problemet i sig, avslutar Johan Eklöf.
Johan Eklöf, Institutionen för ekologi, miljö och botanik vid Stockholms universitet
johan.eklof@su.se
Ulf Bergström, Institutionen för akvatiska resurser vid Sveriges lantbruksuniversitet
ulf.bergstrom@slu.se
Morgondagens magnetiska minnen, som hårddiskar, behöver få större kapacitet för att kunna lagra mer digital information och processa data snabbare.
Därför bör magnetiska bits inte vara större än ett fåtal tiotals nanometer (miljarddels meter) och kunna switcha mellan ”nollor” och ”ettor” inom en pikosekund, det vill säga en biljondels sekund. Då skulle magnetiska element kunna drivas med en terahertz (THz) klockfrekvens – vilket är tusen gånger snabbare än dagens frekvens gigahertz (GHz). En sådan ökning av hastigheten skulle öppna vägen för mycket hög datahastighet som terabit per sekund (Tbit/s).
Bit är grundenheten för information i datorer och kan anta ett av två värden, vanligen representerade av 0 eller 1. Bit är en sammanslagning av engelskans binary digit, eller binär siffra.
Problemet är att det är svårt att exakt kunna mäta så snabba förändringar i ett magnetiskt tillstånd. Men det är just det forskarna bakom den nya studien nu lyckats göra. Den känsliga metoden de utvecklat kan med precision bestämma ultrasnabba magnetiseringsförändringar i en nanometer tunt material.
Deras metod baseras på så kallad terahertzvågspektroskopi och kallas därför ultrasnabb terahertzmagnetometri. Men hjälp av den har forskarna nu kunnat visa att det går att mäta terahertzstrålningen som sänds ut när en magnetisk järnbit ändrar magnetisering.
Exakt metod att se förändrat magnetiskt tillstånd
Själva terahertzspektroskopi-mätningarna utfördes vid Bielefeld universitetet i Tyskland och avslöjade att den nya metoden har flera fördelar. Bland annat fungerar den även för inkapslade nanometertjocka magnetiska element. Metoden visade sig också vara ännu mer exakt än vad forskarna förväntat sig.
Med hjälp av en kort ljuspuls ändrade forskarna det magnetiska tillståndet. Det ledde till en liten, men blixtsnabb expansion av materialet vilket i sin tur orsakade en ljudvåg som gick rakt igenom materialet och reflekteras på andra sidan på samma sätt som ett hammarslag skapar en akustisk ljudvåg i materialet det träffar. En liten förändring i den utstrålade terahertz-strålningen kunde uppmätas.
Genom en teori som utvecklats av Pablo Maldonado och Peter Oppeneer vid institutionen för fysik och astronomi vid Uppsala universitet, kunde teamet bevisa att den här terahertz-signalen hade sitt exakta ursprung i den akustiska våg som kopplar till atomernas magnetiska moment och flyttar om atomerna lite grann.
Detekterar minimal förändring
– Det var otroligt att den nya terahertzmagnometri-metoden kunde detektera även den lilla ljudvågen eftersom det handlar om en expansion av materialet som är så liten som ett tiotal femtometer (en tusendels biljondels meter), säger Peter Oppeneer, professor i fysik vid Uppsala universitet.
Avgörande för att kunna förklara de experimentella resultaten var de numeriska beräkningar som gjordes av Pablo Maldonado vid Uppsala universitet. Han är själv förvånad över hur exakt metoden visade sig vara.
– Det som jag tyckte är förbluffande är den nästan perfekta överensstämmelsen mellan våra teoretiska simuleringar och experimentella observationer. Det bekräftar att den nya terahertzmagnometri-metoden är väldigt känslig och exakt eftersom vi tydligt kunde urskilja magnetiska signaler som har olika ursprung: elektroniskt eller akustiskt, säger Pablo Maldonado.
Pablo Maldonado, forskare vid institutionen för fysik och astronomi, Uppsala universitet, pablo.maldonado@physics.uu.se
Peter Oppeneer, professor vid institutionen för fysik och astronomi, Uppsala universitet, peter.oppeneer@physics.uu.se
Forskare från Umeå och USA har gjort den första kartläggningen över immunceller hos mygga för att förstå hur myggor bekämpar malaria och andra infektioner. De har upptäckt en sällsynt celltyp som kan vara involverad i att begränsa malariainfektion samt identifierat molekylvägar som är involverade i att kontrollera malariaparasiten.
Det är forskare från Umeå universitet, the Wellcome Sanger Institute, och the National Institutes of Health (NIH), USA, som utfört studien.
Avslöja nya sätt att bryta överföringskedjan
– Våra resultat ger möjlighet att avslöja nya sätt att bryta kedjan för malariaöverföring och förhindra mygg från att sprida malariaparasiten till människor. Kartläggningen kommer också att vara en värdefull resurs för forskare som försöker förstå och kontrollera andra myggburna sjukdomar som denguefeber eller zika, säger Oliver Billker, professor på forskningscentrumet Molecular Infection Medicine Sweden (MIMS) vid Umeå universitet.
Malaria är en livshotande sjukdom som drabbar mer än 200 miljoner människor världen över årligen och orsakade uppskattningsvis 405 000 dödsfall 2018, varav majoriteten var barn under fem år. Sjukdomen orsakas av Plasmodium-parasiter, som sprids via bett av honkönade Anopheles-myggor. Att bryta överföringen från människa till mygga till människa igen är nyckeln till att minska spridningen av malaria.
Dubbelt så många immunceller
Myggans immunsystem styr hur insekten kan tolerera eller överföra parasiter eller virus, men mycket lite är känt om de exakta celltyperna som är involverade. I denna första djupgående studie av immunceller hos mygga studerades två typer av myggor: Anopheles gambiae, som överför malaria, och Aedes aegypti, som bär de virus som orsakar infektionerna denguefeber, chikungunya och zika.
Med hjälp av encellstekniker analyserade forskarna mer än 8 500 individuella immunceller för att se exakt vilka gener som var påslagna i varje cell och identifierade specifika molekylära markörer för varje unik celltyp. Teamet upptäckte att det fanns minst dubbelt så många typer av immunceller än vad som tidigare varit känt. De använde markörerna för att hitta och kvantifiera dessa celler i cirkulation, eller i tarmen och andra delar av myggan. De kunde sedan följa hur Anopheles-myggor och deras immunceller reagerade på infektion med Plasmodium-parasiten.
Celltyp med namn megacyte
En tidigare studie från NIH-teamet har visat att en process kallad immune priming kan begränsa myggans förmåga att överföra malaria genom att aktivera myggans immunsystem att framgångsrikt bekämpa parasiten.
I denna studie upptäckte forskarna att en av de nyligen upptäckta immuncelltyperna hade höga nivåer av en nyckelmolekyl som behövs för immune priming, och kan vara involverad i den processen.
– Detta är första gången vi kan se att en specifik celltyp i mygga är inblandad i att reglera kontrollen av malariainfektion, och det är en riktigt spännande upptäckt! Denna sällsynta men viktiga och stora celltyp, som vi har gett namnet megacyte, verkar slå på ytterligare immunrespons mot Plasmodium-parasiten. Vi måste nu utföra ytterligare studier för att validera detta och bättre förstå dessa celler och deras roll, säger professor Oliver Billker.
Granulocyterna ökar vid malariainfektion
Forskarna visar vidare att specifika typer av immunceller – granulocyter – ökade i antal som respons på infektion, och avslöjade att en del av dessa kunde utvecklas till andra slags immunceller. De upptäckte också att immunceller i myggens tarm och andra vävnader aktivt rekryteras till cirkulationen för att bekämpa infektioner efter att ha legat vilande i fettkroppen nära andningsorganen på myggan.
– Myggor verkar ha en ideal form av immunitet mot parasiter som malaria; tillräckligt med immunitet mot infektionen så att den inte dödar myggan men inte tillräckligt för att ta bort parasiten. Vår kartläggning erbjuder en viktig plattform för ytterligare forskning, som kan avslöja sätt att modifiera myggens immunrespons för att bryta sjukdomskedjan, säger Sarah Teichmann, Wellcome Sanger Institute i USA.
Vetenskaplig artikel:
Mosquito cellular immunity at single-cell resolution. Science 28 Aug 2020. Gianmarco Raddi, Ana Beatriz F. Barletta, Mirjana Efremova, Jose Luis Ramirez, Rafael Cantera, Sarah A. Teichmann, Carolina Barillas-Mury, Oliver Billker
Kontakt:
Oliver Billker, MIMS, Institutionen för molekylärbiologi vid Umeå universitet, oliver.billker@umu.se
Vid midsommar år 1495 var danske kung Hans på väg från Köpenhamn till Kalmar på det påkostade flaggskeppet Gribshunden. Ombord fanns de mest statusfyllda föremål som det danska hovet kunde uppbringa, men så var resan också mycket viktig. Kung Hans skulle träffa Sten Sture d ä (hoppades han i alla fall) och göra anspråk på den svenska tronen inom Kalmarunionen. Då gällde det att visa upp både makt och prakt.
Men när skeppet lagt till i höjd med Ronneby i Blekinge, som då var danskt område, utbröt en brand ombord och Gribshunden sjönk. Kungen själv var inte ombord denna natt, men både manskap och föremål följde med fartyget till botten, där det har legat sedan dess.
Trätunnan ombord på Gribshunden med benplåtar av stören (de orangea bitarna). Bild: Brett Seymour
Ovanligt med fisklämningar
Tack vare Östersjöns unika miljö – med syrefattiga bottnar, låg salthalt och frånvaro av skeppsmask – var vraket synnerligen välbevarat när det återupptäcktes för cirka femtio år sedan. 2013 kunde man identifiera det som Gribshunden och sedan dess har vraket gett forskarna en unik inblick i livet ombord på ett kungligt skepp under senmedeltiden. Och nu vet man alltså till och med vad det fanns i det kungliga matförrådet – trätunnan som hittades i fjol, med fisklämningar i.
– Det är ett väldigt roligt fynd och kontexten gör det extra intressant. Du hittar inte fisk i en tunna på det här sättet i vanliga fall. Som osteolog har det varit väldigt spännande att jobba med, säger Stella Macheridis, forskare på Institutionen för arkeologi och antikens historia vid Lunds universitet och en av forskarna bakom studien.
Osteolog Stella Macheridis undersöker lämningarna efter stören. Bild: Brendan Foley
Atlantisk stör i Östersjön
När lämningarna hittades kunde man ganska snart se att de härrörde från en stör på grund av de speciella benplåtarna, men man visste inte vilken art det var. Fram till relativt nyligen har forskarvärlden trott att det var den europeiska stören som fanns i Östersjön vid den här tiden. Men DNA-analysen visar alltså att det var den atlantiska varianten som kung Hans tänkte imponera på svenskarna med. Forskarna har också kunnat göra en uppskattning av störens längd – två meter – samt visa hur den styckats.
För Maria C Hansson, molekylärbiolog vid Centrum för miljö- och klimatforskning (CEC) och den som gjort DNA-analysen, är fyndet och artbestämningen av stor betydelse, inte minst för hennes egen forskning om Östersjöns miljö.
– För min del har det intressanta varit att förstå hur Östersjön såg ut innan vi förstörde den. Den kunskapen behövs för att förstå hur det ser ut idag. Nu vet vi att den atlantiska stören antagligen varit en del av ekosystemet. Att använda undervattens-DNA på det här sättet, för att kunna återskapa hur det sett ut tidigare, tror jag kan ha en väldigt stor potential, säger hon.
Den atlantiska stören idag är rödlistad och i det närmaste utrotad.
Eftertraktad fisk med hög status
Fyndet på Gribshunden är unikt både i en skandinavisk och europeisk kontext – bara vid få tillfällen har så välbevarade och så gamla lämningar av stör hittats på en arkeologisk utgrävningsplats som ligger under vatten.
Nu kan man också på ett väldigt konkret sätt knyta stören historiskt till en kunglig miljö – fyndet bekräftar den höga status den hade vid denna tid. Fisken var eftertraktad både på grund av rommen, köttet och simblåsan – den senare kunde användas för att framställa ett slags limpreparat (husbloss) som bland annat användes för att framställa guldfärg.
– Stören i kungens förråd var ett propagandaverktyg, liksom hela fartyget. Allt på skeppet fyllde en politisk funktion, och det gör också det här fyndet extra intressant. Det ger oss viktig information om detta viktiga ögonblick för nationsbyggandet i Europa då politik, religion och ekonomi – ja allt – höll på att förändras, säger Brendan P. Foley, marinarkeolog och forskare på Institutionen för arkeologi och antikens historia vid Lunds universitet, och som är projektkoordinator för utgrävningarna.
Bukspottkörteln är ett organ som är format som ett långt päron och sitter bakom magsäcken. I denna finns de Langerhanska cellöarna som innehåller de insulinproducerande betacellerna.
Hos personer med typ 1-diabetes har kroppens eget immunförsvar tagit sikte på dessa öar och förstört betacellerna. Ingen vet ännu vad som startar denna attack. Men en ledtråd kan finnas i mönstret hur betacellerna attackeras.
Betaceller försvinner fläckvis
Många betaceller försvinner fläckvis i organet medan andra områden oförklarligt lämnas orörda. Något verkar attrahera immunceller till att attackera specifika grupper av öar medan andra ignoreras.
I den nya studien visar forskarna att nervsystemet kan vara orsaken till detta fläckvisa mönster. Deras nya fynd i en så kallad musmodell antyder att blockad av vissa nervsignaler kan hindra immunförsvaret från att attackera betaceller och därmed skydda från typ 1-diabetes.
– Det är häpnadsväckande att denna process skulle kunna hindras genom att förändra nervsignalering, säger Gustaf Christoffersson, från forskarlaget bakom studien, och biträdande universitetslektor vid institutionen för medicinsk cellbiologi, Uppsala universitet, och SciLifeLab.
Slumpvis insjuknande
Trots att det finns ärftliga faktorer som delvis förklarar insjuknandet i typ 1-diabetes verkar de flesta fall ske slumpmässigt.
Under senare år har forskning gett upphov till ett nytt fält, neuroimmunologi, där kommunikationen mellan nerver och immunceller studeras. Kan denna typ av kommunikation få immunceller att attackera vissa delar av bukspottkörteln?
– Vi tänkte att detta skulle kunna förklara mycket av det vi ser i denna sjukdom, säger Gustaf Christoffersson.
Nervblockad skyddade från betacellsdöd
För att undersöka saken använde forskarna en musmodell där immunförsvaret kan triggas till att attackera betacellerna. Forskarna ”denerverade” mössens bukspottkörtlar, antingen genom kirurgi eller med ett neurotoxin, eller med läkemedel för att blockera de så kallade sympatiska nervsignalerna till bukspottkörteln. Forskarna använde sedan avancerad mikroskopi för att följa immuncellernas rörelser kring betacellerna.
Forskarna fann att nervblockad skyddade mössen från betacellsdöd. Utan nervsignaler var det som om lampan hade släckts i bukspottkörteln och immuncellerna kunde inte längre hitta sina mål i mörkret.
– Mer forskning krävs innan denna metod kan testas på människor. Läkare måste först hitta ett pålitligt sätt att identifiera patienter som har en risk att utveckla typ 1-diabetes.
Symmetrin i autoimmuna sjukdomar
När de väl har identifierats skulle man kunna behandla med antingen elektrisk stimulering eller med läkemedel som blockerar vissa nervsignaler, säger Matthias von Herrath, professor vid La Jolla Institute for Immunology, forskare bakom studien.
Den nya studien skulle kunna förklara mer än bara den fläckvisa attacken i bukspottkörteln. Flera andra autoimmuna sjukdomar uppvisar samma typ av fläckvisa attack, men i ett symmetriskt mönster.
Hudsjukdomen vitiligo, som orsakar förlust av hudpigmentering, uppträder ofta symmetriskt på båda sidor av kroppen. Även reumatism tenderar till att drabba samma led i både vänster och höger arm eller ben. Dessa egenskaper har lett till teorier om att nerver som förgrenar sig symmetriskt över kroppen är delaktiga i sjukdomarna.
– Symmetrin i dessa sjukdomar är mycket slående och har tidigare varit omöjlig att förklara, säger Matthias von Herrath.
Nervsystemet inblandat vid autoimmuna sjukdomare
Gustaf Christoffersson och Matthias von Herrath tror att ett genombrott inom neuroimmunologin skulle kunna bidra med förklaringar till varför kroppens eget immunförsvar attackerar sina egna organ i många olika autoimmuna sjukdomar.
Framöver hoppas forskarlaget att kunna utforska mekanismerna som kopplar samman nervsystemet och insjuknande i typ 1-diabetes även hos människan.
Det finns många frågor om äldre och lärande som inte är lättbesvarade. Vad är syftet med utbildningen, vilken roll har lärare och vem definierar vilka intressen och behov de äldre har?
För att svara på dessa frågor använder sig forskare av två huvudspår:
Den humanistiska
och den kritiska.
I årtionden har de två sidorna systematiskt debatterat gerontologi – läran om åldrandet – och lärande.
Lärandes filosofier omsätt i klassrummen
– Lärandets filosofier är väldigt viktiga för att de omsätts sedan till lärande i klassrummen, säger Hany Hachem, doktorand i forskarskolan Newbreed, där fokus ligger på åldrande ur olika perspektiv.
Det han har kommit fram till är att de två olika inriktningarna inte är tillräckliga för att förklara varför äldre vill lära sig nya saker. Inom det humanistiska spåret är lärande lika med lycka. Däremot är uppfattningen inom det kritiska sättet att analysera äldre och utbildning att lärande borde leda till samhällsförändring för att vara betydelsefullt.
– Jag argumenterar för att vi behöver bättre precisera lärandets mål inom åldersforskningen. Dessa perspektiv behöver inte utesluta varandra. Istället handlar det om både lycka och samhällsförändring, förklarar Hany Hachem.
Studier stärker psykiska hälsan
Han konstaterar också att många av argumenten inom de två inriktningarna är lika, men det finns även splittringar i hur man definierar olika begrepp inom utbildningsgerontologi – studiet av lärandet hos äldre.
– Min studie är ett försök att väcka liv i debatten. Jag vill belysa motsättningarna inom de båda inriktningarna och visa att det finns många likheter mellan de båda. Den rådande motsättningen tjänar inte sitt syfte längre, förklarar Hany Hachem.
Studier talar för att utbildning har positiv inverkan på den psykiska hälsan hos äldre. I ett nästa steg ska Hany Hachem själv hålla i en studiegrupp för äldre i Libanon, om situationen med det nya coronaviruset tillåter det. Han kommer att undersöka vilka effekter en kurs med utgångspunkten i lärande utifrån den humanistiska synen har på deltagarna.
– Jag vill verifiera påståendet om att lärande påverkar äldres lycka.
Studiegrupp på senioruniversitetet
Hany Hachems studiegrupp ska samtidigt genomgå en kurs utifrån den kritiska inriktningen, vilket kommer ge att honom möjlighet att jämföra effekterna av de två inriktningarna. Totalt rör det sig om 250 individer som förutom att studera vid senioruniversitetet, också ska delta i enkäter och intervjuer.
– Vilka äldre som väljer att gå kurser på senioruniversitet ser väldigt lika ut oavsett land. Det rör sig oftast om medelklassen med någon form av socialt och ekonomiskt inflytande. Därför kommer mina resultat att kunna användas också för att dra slutsatser om äldre i Sverige och möjligen också i andra länder.
Det är forskare från Linköpings universitet som studerat hur det kan ha gått till när det skygga djungelhönset från regnskogen blev till dagens tamhöns.
Hönsen är jordens vanligaste fåglar. Över 20 miljarder individer finns på jorden i denna stund. Alla härstammar från det Sydostasiatiska röda djungelhönset, som tämjdes och domesticerades av människan för ungefär 10 000 år sedan.
Resultaten i den aktuella studien visar att när våra förfäder valde ut de tamaste individerna för att avla fram de höns som blev husdjur kan de samtidigt omedvetet ha valt ut höns med en annorlunda hjärna, som kanske var mer lämpad för ett liv bland människor.
Liten hjärnstam hos de orädda hönorna
Forskarna Rebecca Katajamaa och Per Jensen utgick från en grupp vilda röda djungelhöns och valde under tio generationer ut de föräldradjur som var minst rädda för människor i ett standardiserat test. En annan grupp bestod av de som var mest rädda. På det här sättet menar forskarna att de efterhärmat det som måste ha varit det allra viktigaste i den tidiga domesticeringen, nämligen att djuren blev möjliga att göra tama.
Ett något oväntat resultat av aveln var att de tama fåglarnas hjärnor blev gradvis mindre i förhållande till kroppsstorleken, vilket speglar det som hänt med dagens tamhöns under domesticeringen. Det gäller särskilt hjärnstammen, en primitiv del av hjärnan som bland annat är inblandad i vissa stressreaktioner. Hjärnstammen var oproportionellt liten hos djuren som inte var särskilt rädda av sig.
Slutade reagera på en blinkande lampa
För att se om hjärnans annorlunda storlek och sammansättning påverkar hönsens förmåga att lära gjorde forskarna två olika beteendetest. I ett test undersökte de hur snabbt hönsen vande sig vid något som kunde uppfattas som skrämmande, men som var ofarligt, i det här fallet en blinkande lampa. De tama hönsen var betydligt snabbare på att vänja sig och sluta reagera på retningen.
– Vi tror att förmågan att snabbt vänja sig är en egenskap som är gynnsam för de höns som ska leva bland människor, där okända och skrämmande, men ofarliga, händelser tillhör vardagen, säger Rebecca Katajamaa, doktorand vid Institutionen för fysik, kemi och biologi, IFM, vid Linköpings universitet.
Ingen skillnad i den associativa inlärningen
Forskarna mätte också om hönsen skilde sig åt i förmåga att lära sig att associera två saker med varandra, exempelvis att koppla ihop ett visst mönster med mat, något som kallas associativ inlärning. Men de fann inga skillnader mellan de två grupperna.
Det går inte att veta om beteendeskillnaderna i studien hänger direkt ihop med de skillnader som forskarna hittade i hjärnans storlek och sammansättning. Det är en möjlighet som forskargruppen ska undersöka vidare.
– Vår studie belyser inte bara hur det kan ha gått till när höns – och kanske andra arter – domesticerades. Den kan också ge nya insikter om hur hjärnans uppbyggnad är kopplad till olikheter i beteende mellan individer och arter, säger Per Jensen, professor vid IFM vid Linköpings universitet.
