De sibiriska floderna mynnar ut i Arktiska havet och tar med sig näringsämnen och spårmetaller från en tinande permafrost i den sibiriska tundran.
Forskare har nu sett att dessa ämnen transporteras långt från den sibiriska kusten med hjälp av den stora transpolarströmmen, som går tvärs över Arktiska havet och mynnar ut mellan Svalbard och Grönland och vidare till Norra Atlanten.
– Den biologiska produktionen i Arktiska havet kommer att öka, säger Per Andersson, forskningschef vid Naturhistoriska riksmuseet som varit med i den internationella forskargruppen bakom studien.
Expeditionen (gult) mätte näringsämnen i Arktiska havet genom transpolar-strömmen (mörkblå). Bild: Natalie Renier, Woods Hole Oceanographic Institution.
Med en större näringstillförsel, tillsammans med ökande vattentemperatur och minskande istäcke, ger det varmare klimatet en ökad produktion av plankton i Arktiska havet. Plankton är basen i den marina näringskedjan och påverkar allt levande i havet från plankton, alger och fisk, till sälar och valar.
Studien är en del av det internationella GEOTRACES-programmet, som under 10 år undersöker spårmetaller och isotopvariationer i världshaven för att får en ökad kunskap om havens biogeokemiska funktion. Svenska finansiärer är Vetenskapsrådet och Polarforskningssekretariatet.
Per Andersson, Forskningschef vid Naturhistoriska riksmuseet, per.andersson@nrm.se
En viktig del i kampen mot covid-19 går ut på att få ut information om regeringens riktlinjer och förordningar till befolkningen så snabbt och effektivt som möjligt. Eftersom både kanalval och nyhetskonsumtion varierar mycket mellan olika sociala grupper och åldersgrupper så behöver man använda alla verktyg i verktygslådan om man vill nå ut till alla i samhället. Ett av de verktyg man bör använda mer är influencers, menar Jonas Colliander, vars forskning granskar några av de mäktigaste personerna i sociala medier.
– Idag har influencers inte bara enorm räckvidd utan också en mycket speciell relation till sina följare som regeringen kanske saknar, säger Jonas Colliander.
Mer benägna att följa influencers råd
Influencers är redan en erkänd maktfaktor inom marknadsföring. Deras styrka är baserad på den relation de byggt med sina följare över tid. Vi får följa med bakom kulisserna i deras liv, vi får en insyn i deras hem, deras vanor och deras vänskaper. Detta skapar en illusion av vänskap mellan influencers och deras följare.
– Rekommendationer och råd från influencers ses därför som att de kommer från vänner snarare än från en mediepersonlighet eller regeringskällor. Det betyder att deras råd ofta tas på större allvar och människor är mer benägna att agera utefter dessa råd, förklarar Jonas Colliander.
Det kan vara praktiskt under coronakrisen. Till skillnad från många andra länder har Sverige hittills valt att inte stänga ner hela samhället, men har utfärdat begränsningar och rekommendationer för att öka den sociala distanseringen. Därför är det ännu viktigare för regeringen att nå ut till alla samhällsnivåer.
Sociala medier som nyhetsmedium
Trender pekar på att fler och fler människor konsumerar nyheter via digitala plattformar eller på sociala medier. Cirka hälften av Sveriges befolkning följer en eller flera bloggar, 74 procent använder Facebook och 61 procent använder Instagram. Det mesta av kommunikationen sker i slutna rum – antingen i privata meddelanden eller i Facebook-grupper.
– Regeringen har inte varit så snabb på att använda kraften i sociala medier för att få ut sitt budskap. Oavsett om de gör en samlad insats eller inte, så kommer människor att använda sociala medier för att dela information såväl som rykten och desinformation.
Med det finns en enskild politiker som sticker ut, säger Colliander. Den svenska socialministern, Ardalan Shekarabi, kontaktade mode- och skönhetsinfluencern Angelica Blick och bad henne intervjua honom på sina plattformar. Hon bad sina 1,1 miljoner Instagramföljare att skicka in sina frågor.
”Det är inte det jag brukar lägga upp, men jag tycker man har ett ansvar som offentlig person och kan man hjälpa till att sprida saker som är viktiga, så tycker jag man ska göra det”, sa Angelica Blick till journalisten Emmanuel Karlsten.
Ardalan Shekarabi har berättat att han varit i kontakt med ett antal andra influencers. Intervjun var inte ett samordnat regeringsinitiativ, men regeringen har öronmärkt 75 miljoner kronor för kommunikationsinsatser.
MSB samordnar info om covid-19
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har fått i uppdrag att samordna arbetet för att se till att regeringens information om covid-19-utbrottet når ut till så många som möjligt och så effektivt som möjligt.
Mellan 7–11 procent av alla barn i Sverige har en förälder som diagnostiserats med psykisk ohälsa inom specialistvård, enligt forskarnas uppskattningar. Stödjande insatser har hittills fokuserat mest på att motverka försummelse, i lägre utsträckning på att förhindra olyckor och skador.
Resultaten från studien visar behovet av preventiva åtgärder i och utanför hemmet, för att förhindra att barn till föräldrar med psykisk ohälsa skadas. Men också av tidiga insatser för att motverka psykiska sjukdomar hos blivande föräldrar, menar forskarna.
Extra stöd under barnets första år
– Det finns ett behov av ökat stöd till föräldrar med psykisk ohälsa, speciellt under det första levnadsåret. Redan idag finns det riktlinjer och stöd till nyblivna föräldrar för att främja barnens säkerhet, men man borde se över innehållet och också ta hänsyn till föräldrars psykiska hälsa, säger Alicia Nevriana, doktorand vid institutionen för global folkhälsa.
Lägre skaderisk när föräldern har psykossjukdom
Barn i åldersgruppen 0–1 år hade 30 procent högre risk för skador om de hade en förälder med psykisk ohälsa. Risken minskade desto äldre barnen blev men var fortfarande något förhöjd (6 procent högre) för barn i åldersgruppen 13–17 år. Inom gruppen med psykisk ohälsa fann forskarna att risken var störst för barn till föräldrar med relativt vanliga psykiska sjukdomar, som till exempel depression, ångest och stressjukdomar, medan barn till föräldrar med allvarliga psykiska sjukdomar, som till exempel schizofreni och andra psykosdiagnoser, hade något lägre risk att drabbas av skador. Resultaten visar också att barn till mammor med psykisk ohälsa hade något högre risk för skador än barn till pappor med psykisk ohälsa. Risken var något högre för mer sällsynta typer av skador orsakade av till exempel våld jämfört med mer vanliga skador orsakade av till exempel fall- eller trafikolyckor. Forskarna noterar dock att våldsamma incidenter är mycket sällsynta även i familjer med psykisk ohälsa.
Studien, som gjordes i samarbete med forskare vid University of Manchester i Storbritannien, följde 1,5 miljoner barn i Sverige, födda mellan 1996–2011, varav över 330 000 hade minst en förälder som diagnostiserats med psykisk sjukdom inom specialistvården, under den perioden eller fem år tidigare.
Studien förklarar inte varför barn till föräldrar med psykiska sjukdomar har högre risk för skador. Möjliga förklaringar kan vara att vissa föräldrar med psykiska besvär kan ha svårare att bibehålla uppsikt över barnen eller att barnsäkra hemmet, enligt forskarna.
– Psykisk sjukdom är ofta förknippat med sämre socioekonomiska förutsättningar, som till exempel kan leda till att familjen bor i en mindre trygg inom- och utomhusmiljö eller inte har råd med vissa säkerhetsanpassningar. Vi kan inte utesluta att riskerna i vår studie delvis förklaras av sådana socioekonomiska faktorer, trots att vi försökt kontrollera för föräldrarnas socioekonomi så gott vi kunnat. Vi har heller inte studerat huruvida vissa mediciner mot psykisk sjukdom, framförallt de som har inverkan på vakenhetsgraden och uppmärksamhet, skulle kunna påverka barnens risk för skador, och detta bör undersökas i framtida studier, säger Nevriana.
Alicia Nevriana, doktorand, Institutionen för global folkhälsa, alicia.nevriana@ki.se
Vad händer när bildlärarstudenter möter en bildpedagogik som utgår från samtidskonstens metoder och förhållningssätt i gestaltningsarbete? Eva Cronquist vid Linnéuniversitetet har följt studenter på två bildlärarutbildningar, som båda hade inslag av samtidskonst.
Undersökningen handlade om studenternas erfarenheter av lärprocesser i gestaltningsarbetet, det vill säga i det praktiska bildarbetet. De tre studierna utfördes i en ämneskurs, ett projektarbete och ett självständigt arbete.
– Samtidskonst utgår från en kritisk blick på samhället. Fokus ligger mer på att undersöka samhällsfenomen, än på teknik, färg och form i bildarbetet. Även om den här typen av konst funnits länge är den relativt ny inom lärarutbildning och skola, säger Eva Cronquist.
Starka känslouttryck
Ett exempel på en uppgift i en av kurserna var projektet 100m stad. Uppdraget var att kritiskt undersöka arkitekturen och kulturen på en vald 100-meterssträcka i en stadsmiljö. Därefter skulle studenterna gestalta sina resultat med valfri form av konstaktivism på plats.
Eva Cronquist samlade sitt analysmaterial genom att dels studera kursbloggar, dels spela in lektioner och handledningstillfällen. Hon såg att många studenter i mötet med samtidskonsten blev utmanade. Framförallt var det samtidskonstens metoder som skapade en osäkerhet.
– Det var påtagligt att många av studenterna hade väntat sig en mer traditionell bildpedagogik, än att gå ut och göra undersökningar om samhällsfenomen, säger Eva Cronquist.
– Jag blev överraskad över studenternas starka känslouttryck när de mötte den här typen av konst. En grupp tyckte att det var för komplicerat och tog avstånd från denna konst. De ville se ett traditionellt bildämne i lärarutbildningen. En annan grupp kände sig osäkra men samtidigt fascinerade av det nya. En tredje grupp tyckte att det var spännande och menade att de fick nya perspektiv på bildämnet, säger Eva.
Avhandlingen belyser tre problemområden:
Det första handlar om den utmaning som det innebär att få sin bild av konstbegreppet ifrågasatt, framförallt föreställningen att ”uttrycka sig själv”, till skillnad från att kritiskt granska samhällsfenomen.
För det andra uppstår det en ämneskulturkrock i lärarutbildningen, då studenternas erfarenheter från andra ämnen i utbildningen skiljer sig markant från erfarenheter i en samtidskonstbaserad bildpedagogik.
Slutligen poängteras att vetenskaplig metod och utforskande konstnärlig metod kolliderar för studenterna när de gör sina självständiga arbeten.
Transformativ beredskap
Eva menar att studenternas lärprocesser präglas av ett så kallat transformativt lärande, det vill säga att man tvingas omförhandla sina tidigare uppfattningar och vanor inom ett område. Det innebär att reflektera kring sina referensramar och förhålla sig till förändringar och nya handlingar, i det här fallet kring vad konst och bildpedagogik är.
Eva påpekar vikten av att ha vad hon kallar en transformativ beredskap för klara av sådana förändringar. Det gäller till exempel att kunna ta sig vidare i en utbildning när vanemässiga handlingar utmanas. Men det handlar även om andra situationer som präglas av snabba förändringar.
– Transformativ beredskap är viktigt i alla samhälleliga förändringsprocesser. Det handlar om vår förmåga att kunna förändra våra vanor, omförhandla och göra något nytt. Att ta den andres perspektiv. Att inte fastna utan att komma vidare, säger Eva Cronquist .
Pedagogiskt språk för samtidskonst
Eva menar att det finns ett behov i bildlärarutbildningen att utveckla språk, begrepp och ett didaktiskt förhållningssätt när det gäller samtidskonsten. För att blivande bildlärare ska kunna arbeta med samtidskonst tillsammans med eleverna i skolan på ett bra sätt behöver därför ett professionsspråk och didaktiska redskap utvecklas.
– Man behöver språk och begrepp för att kunna förklara saker och ting. Detta behöver förankras i kunskapskrav och kursplaner i lärarutbildningen. På så vis kan samtidskonsten bli relevant, inte bara kuriosa eller något flummigt. Men det innebär att detta görs på ett kvalitativt sätt så att inte samtidskonstens kritiska potential slipas av.
De senaste årtiondena har det forskats mycket kring smarta textiler, alltså textiler vars funktioner och egenskaper ändras när de reagerar på sin omvärld. Men trots intensiv forskning har relativt få produkter hamnat på marknaden. Det vill Sina Seipel, forskare inom Textil materialteknologi vid Högskolan i Borås, ändra på. Valet föll på fotokroma textiler, som reagerar på UV-strålning och som då skiftar färg.
– Fotokroma material kan till exempel användas i en t-shirt, som när den ändrar färg hjälperdig att veta när det är dags att skydda dig mot solen. Materialet skulle även kunna användas som ett märkesskydd, i form av ett tryck som bara syns i UV-ljus. På så sätt kan man visa att ett plagg inte är plagierat, säger Sina Seipel.
Konventionella produktionsprocesser för tryck, färg och härdning kräver mycket vatten, energi och kemikalier. Specialprodukter som fotokroma färger är dyra.
– Specialprodukter görs i små upplagor. Produktionen blir så dyr, att om den över huvud taget ska bli av måste det ske resurseffektivt, säger Sina Seipel.
Använder jämförelsevis minimalt med resurser
Intresset för hållbara textila processer föddes när hon var utbytesstudent vid Textilhögskolan, och det blev naturligt att gå vidare inom det ämnet när hon började arbetet med sin avhandling.
– Jag valde att kombinera ink jet-tryck med UV-härdning för att utforska det extrema – båda de här processerna använder minimalt med resurser jämfört med konventionella metoder och lämpar sig väl när man producerar mindre mängder, säger Sina Seipel.
Ink jet innebär att små droppar av bläck appliceras på textilens yta, istället för att tjocka lager trycks eller att hela textilen färgas i färgbad. När de fotokroma färgerna härdas med UV-ljus är trycket torrt efter några sekunder, istället för att färgerna härdas i varm luft som kräver mer tid och energi.
– De här processerna är inte nya, men kombinationen av dem har inte använts tidigare vid fotokroma material, fortsätter Sina Seipel.
Resultaten som hon presenterar i sin avhandling visar att de två processerna i kombination har en potential och att de fotokroma textilier som producerats på det nya, mer hållbara sättet, beter sig som önskat. Genom att använda en digital process blir produktionen även mer flexibel och kontrollerbar. Det går också att ändra textilens beteende, till exempel skynda på färgförändringen.
Färgar textil med gas
Som ett sidoprojekt under sin forskarutbildning har Sina Seipel även testat att färga textil med super-kritisk koldioxid, ett sätt att färga med hjälp av gas istället för vatten. Direkt efter färgningsprocessen är textilen genomfärgad och torr och lämpar sig väl till stora produktionsvolymer. Till skillnad från Ink jet och UV-härdning, som är bra när man färgar små mängder och individuella produkter.
Några företag har hört av sig och varit nyfikna på Sina Seipels forskning och hon hoppas att den ska leda till en mer hållbar textilproduktion. När hon ser framåt vill hon fortsätta forska kring resurseffektiva processer, kanske med andra funktioner och material.
– Jag ser en stor framtid för detta och vill sprida resultaten så att de inte bara stannar i forskarvärlden. Jag vill nå industrin och även bygga in kunskapen i undervisningen här på Textilhögskolan, så att studenterna ser vilka möjligheter som finns, säger Sina Seipel.
Sina Seipel, Sektionen för textilteknologi Högskolan i Borås, sina.seipel@hb.se
En kollega sitter i sovrummet och jobbar, strax intill sängen, en annan vid köksbordet – så länge resten av hushållet inte ska äta eller laga mat. Med coronavirusutbrottet är det många som har fått pröva på hur det kan vara att arbeta hemifrån, med allt vad det innebär.
– Mångas jobb är inte riktigt anpassade för att man ska arbeta hemma hela tiden, tidigare har vi kanske arbetat hemma då och då, men i den här situationen när många av oss kommer att göra det väldigt länge uppstår nya utmaningar, säger Petra Lindfors, professor vid Psykologiska institutionen, Stockholms universitet, och som länge har forskat om distansarbete och vad det innebär för hälsa och välbefinnande.
Risk att sudda ut gränserna
En tydlig risk är att gränsen mellan arbete och fritid suddas ut vid hemarbete, konstaterar hon.
– I dag är det fullt möjligt att arbeta jämt och vända på dygnet fullständigt och det är förstås inte optimalt. Den som har en partner eller en familj behöver visa mer hänsyn och komma överens om vilka gränser som gäller, vilket kan vara bra, medan den som är ensamstående kan bli mer isolerad och sårbar på ett annat sätt.
Tänk på detta när du arbetar hemma
Petra Lindfors ger följande råd:
Försök att behålla din dagliga arbetsrutin, den som du har när du är på jobbet. Om du till exempel börjar klockan åtta på morgonen ska du göra det även när du arbetar hemifrån.
Det kan vara bra att dra en tydlig gräns mellan arbetsdagen och fritiden. Ett tips är att ta en kort promenad runt kvarteret på morgonen, som ett sätt att gå till jobbet. När arbetsdagen är slut – gå ut igen.
Kom ihåg att röra på dig. Använd till exempel mobilen till att bli påmind om när det är dags att ta en paus och röra dig, så att du inte blir sittande vid datorn i flera timmar.
Skapa en välfungerande arbetsplats om det är möjligt. Har du en bra kontorsstol så använd den. Har du en pilatesboll kanske det kan vara bra att variera med den, kan du låna hem en större skärm så gör gärna det. Om du har liten skärm kan du visa dokumentet i 125 procent istället för 100 procent.
För att behålla disciplinen: När dagen är slut, gör en punktlista över vad du ska göra i morgon så du kan komma igång direkt nästa dag. Börja med en arbetsuppgift som inte känns så betungande. Bryt ner arbetsuppgifterna till mindre delar. Istället för att skriva ”Rätta alla tentor”, skriv till exempel ”Rätta fråga 1 i alla tentor” så du känner att du kommer någonstans i arbetet.
Om det känns ensamt: upprätthåll regelbunden kontakt med kollegorna via Zoom eller annan digital plattform. Mindre grupper är praktiskt, där man kan ventilera olika problem och kolla läget med andra.
Undvik att lägga för många digitala möten samma dag; de här mötena kräver uppmärksamhet, särskilt av nybörjare, och med många möten blir du bunden till en plats och får mindre tid för rörelse.
För arbetsledare blir det ännu viktigare att leda och fördela arbetet och ställa andra krav på uppföljning så att alla i en arbetsgrupp är med. Det synliggör deras arbete och så vet alla om de gör rätt saker.
Har forskat om gränslöst arbetsliv
Petra Lindfors doktorerade 2002 inom ramen för projektet ”Gränslöst arbete” vid Psykologiska institutionen och har länge intresserat sig för distansarbete och flexibelt arbete. I en av studierna följdes 26 personer som omväxlande arbetade hemifrån och på kontoret.
– De arbetade vid en myndighet som hade utlokaliserats och hade en överenskommelse med arbetsgivaren om att arbeta på kontoret vissa dagar och ibland hemifrån.
Många uppfattade just växlingen mellan kontorsjobb och hemmajobb som positiv.
– De tyckte att det blev en bra balans mellan att fysiskt vara på plats på kontoret och att kunna vara hemma och få arbeta ostört med vissa arbetsuppgifter. Några arbetade senare in på kvällarna när de jobbade hemma fastän de kanske egentligen inte behövde. Det kan ju inkräkta på fritidsaktiviteter och minska möjligheterna till återhämtning och alltså vara tärande i längden.
Mer i gasen på arbetsplatsen
I studien genomfördes mätningar av fysiologisk aktivering. De här mätningarna pekade på att många var mer fysiologisk aktiverade när de jobbade på jobbet jämfört med arbete i hemmet.
– På arbetsplatsen var många mer ”i gasen”. Det hänger förstås ihop med att vi ofta gör olika saker när vi är hemma och när vi är på jobbet. På arbetet är det i vanliga fall mer möten och aktiviteter och kollegor som kommer förbi och ställer frågor. Det kräver något annat än arbete i hemmet som var kopplat till mer av lugn och ro med fokus på andra arbetsuppgifter.
Studien visade att de som arbetade hemma ibland etablerade egna rutiner och kände att de kunde fokusera mer på vissa arbetsuppgifter, de blev inte störda på samma sätt.
– De upplevde att de fick mer kontroll över sitt arbete.
Text: Annika Hallman
– Vi har funnit att massarbetslöshet leder till ökad dödlighet i befolkningen, säger professor Denny Vågerö vid Institutionen för folkhälsovetenskap, Stockholms universitet, som tillsammans med docent Tony Garcy forskat på vilka hälsoeffekter som massarbetslöshet ger.
De har tittat på långsiktiga effekter av massuppsägningarna på 1990-talet. Resultaten från dessa forskningsstudier visar att det finns ett tydligt samband mellan massarbetslöshet och ökad dödlighet.
Män mest drabbade
I början av 1990-talen dök hela världen ner i en ekonomisk kris, med massuppsägningar och en kraftig arbetslöshet som följd. Studien av Vågerö och Garcy visar att risken för en förtida död ökade med 26 procent bland de män som blev arbetslösa minst en månad under recessionen 1992-1996.
Uppföljningen av dödlighet skedde under 6 år efter recessionen, det vill säga 1997-2002. Långtidsarbetslösheten var en viktig faktor där de som drabbades hårdast var de som inte fick nytt jobb när ekonomin väl vände. Särskilt drabbades lågutbildade män, män med låg inkomst samt ogifta män.
Enligt forskarna var alkoholrelaterade sjukdomar och självmord de mest utmärkande dödsorsakerna relaterade till arbetslöshet. Ytterligare orsaker till förtida död bland arbetslösa män var hjärt- och kärlsjukdomar.
Arbetslösheten i Sverige ökar
Den svenska arbetslösheten har redan ökat och kommer att fortsätta öka kraftigt fram till sommaren. Även antalet konkurser har redan eskalerat kraftigt och de negativa ekonomiska konsekvenserna av coronavirusets framfart över världen är redan stora.
– Ännu är det alldeles för tidigt att dra slutsatser kring hur den nuvarande krisen kommer att utforma sig. Alla kriser är olika, men baserat på tidigare erfarenheter är det sannolikt att vi även denna gång får se en ökad dödlighet framöver, säger Denny Vågerö.
Enligt Denny Vågerö är den framtida folkhälsan nu helt beroende av om den svenska regeringen, och regeringarna i andra länder, samtidigt kan bromsa smittspridningen och hantera den akuta ekonomiska kris som nu sprider sig över världen, med en förväntad massarbetslöshet som följd.
Denny Vågerö är professor i medicinsk sociologi vid Stockholms universitet och rådgivare till Världshälsorganisationen, WHO.
I vanliga fall forskar Jasmine Gardner, postdoktor vid institutionen för kemi vid Uppsala universitet, om proteiner. Men sedan två veckor tillbaka har hon lagt den forskningen åt sidan. Istället för att titta på hur atomer beter sig bygger hon nu en modell där hon räknar på Sveriges invånare och smittspridning.
Modellen laddas med information om individerna i Sveriges befolkning, så som ålder, sysselsättning och geografisk position. Den omfattande geografiska och demografiska informationen kompletteras med kulturella parametrar som forskarna hämtat från studier av länder som påminner om Sverige. Det kan till exempel handla om hur många kontakter varje individ har varje dag och hur vi reser.
För att kunna mata modellen med rätt information samarbetar Gardner och hennes kollegor med epidemiologer som har kunskap om vilka faktorer som påverkar hälsan hos en befolkning.
– Det har varit väldigt intressant att arbeta tillsammans med forskare från andra fält i det här projektet. Jag har uppskattat de olika perspektiven, säger Jasmine Gardner.
Kräver mycket datorkraft
För att kunna utföra beräkningar baserade på över 10 miljoner individer och så mycket information kopplad till var och en av dessa personer krävs stora mängder datakraft. Forskarna har därför fått tillgång till flera så kallade superdatorer, bland annat Uppmax i Uppsala men också HPC2N i Umeå, NSC i Linköping, och PDC i Stockholm.
Modellen avvänder data från hur smittan spreds i Kina och inom kort hoppas forskarna kunna presentera siffror över hur spridningen av coronaviruset kan tänkas fortlöpa i Sverige, beroende på vilka åtgärder som sätts in. De förbereder fem olika scenarier i spannet – inga åtgärder alls – upp till stängning av skolor och stor grad av isolering.
Forskningen leds av Uppsalaforskarna Lynn Kamerlin, professor vid institutionen för kemi och Wallenberg Scholar, Peter Kasson, universitetslektor vid institutionen för cell- och molekylärbiologi samt Nele Brusselaers, forskare i klinisk epidemiologi vid Karolinska Institutet. Ett dussintal forskare vid Uppsala universitet har varit inblandade i projektet samt forskare vid KI, KTH och University of Antwerp.
Resultat kan vara vägledande
Professor Tove Fall vid Uppsala universitet är en av de epidemiologer som bidragit till modellen.
Vilken nytta kan beslutsfattare och allmänhet ha av resultatet från dessa beräkningar?
– Resultaten kan vara till vägledning för att förstå hur olika åtgärder kan påverka smittspridning och vårdbehov. För allmänheten kan de också illustrera vikten av att följa rekommendationerna kring social distansering.
Hur väl kommer modellens utfall att kunna spegla verkligheten?
– Just nu saknas en hel del viktig information såsom hur många som är smittade idag i Sverige och hur rekommendationerna påverkat människors kontakter med andra. Här får vi göra uppskattningar utifrån den data som finns. En annan viktig parameter som är osäker är i vilken utsträckning personer utan symptom smittar. Ju mer vi lär oss om viruset och smittans utbredning från pågående studier, desto bättre prognoser kommer vi kunna göra. Prognoserna kommer alltså kunna ge vägledning i effekter av olika åtgärder och ge en uppskattning om vårdbehov, men det finns stora osäkerhetsfaktorer, säger Tove Fall.
Text: Linda Koffmar
Artikeln är också publicerad på Uppsala universitets hemsida
Genom ny kunskap om hur smittan sprids mellan djur och besättningar finns det idag bättre möjligheter att minska smittspridningen i lantbruket. Om detta handlar Lena-Mari Tamminens doktorsavhandling från SLU.
Escherichia coli är en komplex bakterie. I många fall är den en harmlös och normal del av vår miljö och vår tarmflora, men vissa typer kan orsaka sjukdom. En sådan är E. coli av serotyp O157:H7, ofta kallad EHEC, som producerar giftet verotoxin.
Orsakar allvarliga sjukdomar hos människor
EHEC kan orsaka allvarlig sjukdom hos människor, men den sprids av nötkreatur som inte själva påverkas. EHEC är inte en del av djurens normala tarmflora, vilket betyder att de kan bli fria från den med rätt förutsättningar. Genom att minska förekomsten bland nötkreatur skulle smittspridning till människor kunna förhindras. Problemet är att att veta när och hur man ska agera, eftersom djuren inte visar några symptom.
Lena-Mari Tamminen har i sitt doktorsarbete vid SLU undersökt bakteriens spridningsvägar och förekomst bland nötkreatur utifrån flera olika perspektiv: inom ett område, inom en gård och mellan djur på gården.
– Med våra nya kunskaper kan vi utforma åtgärder som kan vara till nytta för lantbruk som drabbas av bakterien. Det handlar om att minska smittspridningen bland djuren och att förhindra att den sprids till besökare, men också om att snabbare bli av med smittan, säger Lena-Mari Tamminen.
Bakterien kan färdas med besökare
Genom att jämföra gårdar inom ett område där bakterien cirkulerade kunde Lena-Mari Tamminen och hennes kollegor få en bild av hur bakterien sprids och vilka typer av gårdar som löper störst risk att få in den. Stora besättningar med många andra besättningar i grannskapet visade sig vara mer utsatta och bakterien verkar dels kunna ta landsvägen genom att färdas med exempelvis besökare, dels lifta med djur som har varit på bete.
– Genom analyser av bakteriernas dna kunde vi släktspåra bakterier på fyra gårdar och då såg vi bland annat att djur plockar upp granngårdens bakterie på bete, kanske genom kontakter med djur eller via miljön, och sedan tar de med sig bakterien hem till gården, säger Lena-Mari Tamminen.
En liten andel av nötkreaturen, ofta yngre djur, är ”superutsöndrare”, och utsöndrar mycket stora mängder bakterier – mer än 10 000 bakterier per gram träck. En hypotes som har föreslagits är att stress gör djuren mer mottagliga, men avhandlingen tyder snarare på det motsatta.
Sociala djur bar oftare på smitta
När forskarna undersökte kalvars beteende och välfärd såg de att aktiva och sociala djur, jämfört med sjuka och nedsatta djur, oftare bar på bakterien. Det fanns heller inga tecken på att en ökad mängd av stresshormonet kortisol skulle öka risken för att djuren bär och utsöndrar smitta.
– Detta tyder på att välmående djur träffar på smittan när de socialiserar och interagerar med andra kalvar, till exempel genom att slicka och buffa på varandra, säger Lena-Mari Tamminen.
Forskarna ger också konkreta råd till lantbrukare. Bland annat är det vara viktigt att försvåra bakteriens överlevnad i miljön, genom att exempelvis se till att djuren har torrt strö. Åtgärder i miljön räcker dock inte, eftersom enstaka djur kan utsöndra mycket stora mängder bakterier. Därför är det också viktigt att undvika kontakter mellan djurgrupper, inte bara med djur från andra gårdar. Den som har djur på beten där de kan komma i kontakt med djur från andra gårdar, kan också hålla dessa djur separerade från andra djur på gården när de har tagits hem från betet.
Bättre hygien kan minska risken
– Det är förmodligen inte möjligt att helt skydda gården från EHEC, men åtgärder som leder till ökad biosäkerhet eller allmänt förbättrad hygien minskar risken och kan få bakterien att försvinna från gården snabbare. Sådana åtgärder för också det goda med sig att de minskar risken för spridning av andra sjukdomar som drabbar djuren hårdare, avslutar Lena-Mari Tamminen.
Så drabbas människor av EHEC/VTEC
Infektion med verotoxinbildande Escherichia coli (VTEC) är en zoonos som kan orsaka allvarlig sjukdom hos människa och som orsakar stora kostnader för både individen och samhället. Eftersom bakterierna ofta orsakar blodig diarré hos människa kallas de även enterohemorragiska E. coli (EHEC). Infektionen förkommer i alla åldersgrupper, men barn och äldre är riskgrupper i eftersom de löper större risk att drabbas av allvarliga komplikationer. Infektion av EHEC/VTEC kan ge blodig diarré även leda till njursvikt på grund av så kallad hemolytiskt uremiskt syndrom (HUS). Infektionen kan vara alltifrån mild till att ha dödlig utgång, vilket är relativt ovanligt. Infektion med VTEC hos människa är, i enlighet med smittskyddslagen, en allmänfarlig och smittspårningspliktig sjukdom. Ungefär 300–650 personer drabbas av EHEC i Sverige varje år. Under 2018 rapporterades 40 fall av den allvarliga komplikationen HUS, och av dessa var hälften barn under 10 års ålder. Källa: Folkhälsomyndigheten
Lena-Mari Tamminen, Institutionen för kliniska vetenskaper, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala, lena.mari.tamminen@slu.se
Bipolär sjukdom innebär återkommande depressioner och uppvarvningstillstånd, och däremellan perioder av neutralt stämningsläge. Bipolärt spektrum drabbar ett par procent av befolkningen. Svårighetsgrad och förlopp varierar stort mellan individer och undergrupper av sjukdomen.
Behandling syftar till att behandla de akuta skoven, men också till att förhindra nya skov. Under 2000-talet har flera nya behandlingar för bipolär sjukdom introducerats, både nya läkemedel och kompletterande psykologiska behandlingar.
I sin avhandling vid Sahlgrenska akademin har Alina Karanti, överläkare i psykiatri vid universitetssjukhuset, studerat flera faktorer kring bipolär sjukdom. En av dem är hur hälso- och sjukvårdslagens övergripande mål om jämlik vård efterlevs, ett föga beforskat fält inom psykiatrin.
– Det är det som gör det här så intressant. Jämlik vård är inte alls lika studerat inom psykiatrin som inom somatisk vård, och inom bipolär sjukdom fanns närmast ingenting, säger Alina Karanti.
Omotiverade skillnader
Resultaten visar att kvinnor i högre utsträckning får behandling med flertalet läkemedel, och mer psykologisk behandling, medan män oftare får litium, som är den bäst dokumenterade behandlingen för stämningsstabilisering vid bipolär sjukdom.
– Vi hittar inga medicinska förklaringar till att kvinnor skulle få en annan behandling än män. Det skulle i så fall vara om män exempelvis svarade bättre på litium, men det finns inga studier som stödjer detta, snarare tyder ett par studier på att kvinnor eventuellt svarar bättre på litium.
Även utbildningsnivå visade sig ha betydelse. Patienter utan högre utbildning fick oftare äldre typer av läkemedel, medan de med högre utbildning hade större sannolikhet att få psykologisk behandling.
Viktigt med uppmärksamhet
Högutbildade deltog också oftare i patientutbildning, en gruppbehandling med syfte att öka kunskaperna om sjukdomen och hur man själv identifierar annalkande skov. Utbildningen visade sig minska risken för både depressiva och maniska skov, samt behovet av inneliggande vård.
– Man måste vara medveten om att det kan finnas rationella förklaringar till skillnaderna vi ser även om vi inte lyckas identifiera dessa. Men om personer får olika behandling beroende på kön eller utbildningsnivå utan att det finns medicinska skäl strider detta mot grundläggande värderingar om lika behandling samt rätten att få vård efter behov, konstaterar Alina Karanti, och fortsätter:
– Det här är så pass tydliga fynd att kliniker behöver göras medvetna om det. Uppmärksamhet är första steget mot förändring och förbättring. Om man inte är medveten kan man inte heller reflektera över vad man gör och inte gör.
Avhandlingens kliniska data är hämtade från det nationella kvalitetsregistret BipoläR, som omfattar cirka 60 000 diagnosticerade patienter.
Under efterkrigstiden sökte sig en del av de människor som överlevt koncentrationslägren till Sverige. Vissa bildade familj och blev kvar i Sverige. Kristin Wagrell vid Linköpings universitet har i sin doktorsavhandling undersökt de roller dessa Förintelsens överlevare tilldelats i den svenska offentligheten och hur de beskrivits i exempelvis dagstidningar, film och radio. Några av de föreställningar hon identifierat är ”det sårbara offret” och ”det modiga vittnet”.
– Överlevare av Förintelsen har behandlats som levande historiska dokument. Men ingen människa är enbart sitt trauma och i viss utsträckning har olika föreställningar gjort det svårt för dessa människor att agera utifrån sina egna behov. Men de som genomlevt Förintelsen måste också få dö, utan att känna skuld för att de inte kunde berätta på det sätt som samhället ville, säger Kristin Wagrell, forskare i kultur och samhälle.
Hennes forskning visar att de som upplevt och överlevt Förintelsen bara fått plats i offentligheten genom sitt trauma, den komplexa människan bakom kom aldrig fram. Negativa känslor av hämnd, skuld, skam, hat och ilska har heller inte fått uttryckas i offentligheten. Överlevaren skulle inte anklaga eller förebrå, bara tala så att människor blev berörda och förstod varför Förintelsen aldrig fick hända igen.
Deras historia sågs inte som en svensk angelägenhet
Enligt tidigare forskning har personer som överlevt Förintelsen varit tysta i offentligheten under större delen av 1900-talet. I sin avhandling slår Kristin Wagrell hål på denna föreställning. Genom studier av nyhetsartiklar, recensioner, minnesanteckningar, filmer samt radio- och tv-program från 1940-, 50- och 60-talet växer bilden av förintelseöverlevaren i offentligheten fram.
– Det har funnits en idé om att det inte talades speciellt mycket om Förintelsen fram till 1980-talet och att man därefter övergick till att prata för mycket om den här tiden. Min avhandling visar att samtal om Förintelsen alltid har pågått, men på olika sätt under årtiondena, säger Kristin Wagrell.
En av anledningarna till att man tidigare ansett att det varit tyst i Sverige om Förintelsen, är att man inte kopplat diskussionen till ”det svenska”. Detta svenska var till exempel Raoul Wallenberg och svensk neutralitetspolitik under kriget. Offrens historia ansågs alltså helt enkelt inte vara en svensk, historisk angelägenhet.
– Hédi Fried uppmärksammas på grund av sina erfarenheter under Förintelsen, men sällan i andra sammanhang. Många andra svenskar har en ”naturlig” plats i ”svenskheten”, men intresset för överlevaren som svensk ligger oftast bara i vad denne konkret kan bidra med till det svenska samhället. Därför är det dags att börja intressera sig för överlevandens och överlevandets historia i Sverige. Det finns mycket mer att lära om människorna bakom föreställningarna. De har haft rika liv och öden efter Förintelsen som förtjänar plats i den svenska historieskrivningen, menar Kristin Wagrell.
Kristin Wagrell, forskare i kultur och samhälle, Linköpings universitet, kristin.wagrell@liu.se
Det här är första gången som en större genetisk kartläggning genomförts på Atlantlax i svenska vattendrag, och resultaten kan få betydelse för den framtida laxförvaltningen.
Längs den svenska västkusten finns totalt 25 huvudvattendrag med vildlax (Salmo salar). Atlantlaxen leker i vattendrag från Vege å i söder till Enningdalsälven i norr. Efter i genomsnitt två år i vattendragen vandrar laxungarna ut i Atlanten. Där växer de sig stora och återvänder sedan för lek till det vattendrag där de är födda. Laxfiskar är kända för sin heminstinkt, så kallad homing, som gör att lokala populationer med distinkta genetiska skillnader kan utvecklas relativt snabbt.
Bra med aningen felvandring
Resultaten från den stora genetiska kartläggning som genomförts vid Sveriges lantbruksuniversitet visar att Atlantlaxen från samtliga vattendrag längs västkusten är genetiskt skilda ifrån varandra. De genetiska skillnaderna mellan laxpopulationerna i väst är dock inte lika stora som skillnaderna mellan lax från Östersjöns olika laxälvar. Det här beror bland annat på att alla Atlantlaxar har ett gemensamt ursprung, men också på att fler Atlantlaxar än Östersjölaxar tycks ”felvandra”; inför leken simmar de upp i ett annat vattendrag än det i växt upp i.
– På västkusten har vi många åar som mynnar nära varandra i havet och då kan lax och öring ta fel älv. Att vandra till rätt älv är viktigt för att bevara den lokala stammens anpassning till hemmamiljön, men samtidigt är det bra med lite, lite felvandring så att hela tiden nya gener kommer in. Felvandring är alltså inte ”fel” ur en biologisk aspekt, men den får inte bli för omfattande, säger Linda Söderberg, forskare vid institutionen för akvatiska resurser vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU Aqua).
Sydliga och nordliga laxälvar
Även om det finns distinkta genetiska skillnader mellan lax från olika västsvenska vattendrag så visar den genetiska kartläggningen att Atlantlaxen grovt kan delas in i två geografiska huvudgrupper: den ”sydliga gruppen” består av populationer från Rönneå upp till Kungsbackaån, medan den ”nordliga gruppen” omfattar Rolfsån upp till Enningdalsälven.
– Laxar som är närmare släkt har ofta gemensamma egenskaper och vandringsmönster. För att få en så bra anpassad förvaltning som möjligt så försöker vi förvalta på så lokal nivå som det går. Allra bäst vore en anpassad förvaltning för varje älvs bestånd, men det är ofta inte möjligt av kostnadsskäl. Istället för att ge råd för hela västkustens bestånd på en gång kan vi i framtiden nu förfina råden. Våra data säger till exempel att man nog bör dela upp västkusten i minst två kanske tre förvaltningsenheter, säger Linda Söderberg.
Analys av 18 mikrosatelliter
Kartläggningen av Atlantlaxens genetik har gjorts på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten, och har genomförts vid SLU Aquas fiskgenetiska laboratorium på Drottningholm. Totalt har mer än 1500 laxar från 17 huvudvattendrag samt från 11 biflöden till dessa analyserats. I stort sett samtliga undersökta fiskar har samlats in med så kallat elfiske, som innebär att fisken bedövas med el, proverna tas och fisken återutsätts levande i vattendraget igen. De genetiska analyserna har gjorts på samma uppsättning DNA-markörer (18 så kallade mikrosatelliter) som tidigare använts för studier av Östersjölax.
Fiskvägar för större uppväxtområden
Resultaten visar också att den genetiska variationen mellan laxarna generellt ökar med ökad areal uppväxtområden för laxungar.
– Ju större habitat desto större blir den genetiska variationen i en population och det är viktigt för bestånden som därmed kan ha en större möjlighet att anpassa sig till miljöförändringar, som till exempel ett varmare klimat. Skulle populationen bara bestå av individer med en och samma genuppsättning finns ingen flexibilitet, och inga annorlunda genvarianter som kanske är bättre anpassade för framtidens klimat eller andra förändringar i naturen, säger Linda Söderberg.
Enligt forskarna visar detta hur viktigt det är att restaurera redan befintliga habitat där laxen leker samt att ge dem tillgång till ännu större uppväxtområden genom att bygga fiskvägar. Beräkningar som gjorts visar att arealen uppväxtområden för Atlantlax i vattendragen längs västkusten har ökat med 15 procent mellan 1999 och 2015 och att vattenkvaliteten har förbättrats genom kalkning.
Färre laxungar per hektar
Trots alla goda fiskevårdsinsatser så råder det dock fortfarande ett restaureringsunderskott. På grund av ett varmare klimat och ökad konkurrens med andra arter så har Atlantlaxen en försämrad överlevnad ute i havet. Det har lett till att mängden laxungar som föds per hektar uppväxtområde har minskat, så idag är den totala mängden utvandrande laxungar lägre än 1999.
– För att säkra Atlantlaxens genetiska variation och motståndskraft mot miljöförändringar så måste vi fortsätta arbetet med att restaurera och tillgängliggöra habitat. Det är särskilt viktigt av att vi fortsätter att ta bort onödiga vandringshinder i vattendragen så att laxen kan nå sina gamla uppväxtområden, som ofta gjorts otillgängliga på grund av vattenkraftutvinning. Samtidigt måste förstås fisket anpassas och minska, något som skett både genom föreskrifter från myndigheter och genom frivilliga åtgärder, säger Linda Söderberg.
Tidigare studier har visat på en lätt ökad risk för förtida död bland patienter med celiaki. Med ökad medvetenhet om sjukdomen och bättre diagnostik har dock fler personer med relativt få symtom fått diagnosen celiaki. Samtidigt har utbudet av glutenfria produkter ökat, och med detta tron att människor med celiaki inte längre skulle löpa någon förhöjd risk att dö.
Genom att länka data från alla Sveriges patologiavdelningar till svenska nationella hälsoregister, undersökte forskare vid Karolinska Institutet i Sverige och Columbia University i USA närmare 50 000 patienter med celiaki och deras risk att dö.
21 procents ökad risk
Jämfört med kontrollpersoner var dödligheten hos personer med celiaki 21 procent högre. Den relativa risken var förhöjd i alla åldersgrupper, men högst bland personer som fått sin diagnos i åldern 18–39 år.
– Vi har känt till att celiaki kan leda till ett antal långtidskomplikationer som kan påverka den förväntade livslängden, men den här studien undersöker ett helt lands celiakibefolkning i modern tid när medvetenheten om celiaki och tillgången till glutenfri kost är hög.
–Trots detta fann vi att celiaki har långsiktiga konsekvenser, säger Benjamin Lebwohl, chef för celiaki-forskningscentrum vid Columbia University.
Individer med celiaki löpte en ökad risk för död i hjärt-kärlsjukdom, cancer och luftvägssjukdomar. När forskarna jämförde med kontroller, var risken för död högst under det första året efter diagnos, men riskökningen kvarstod mer än tio år efter celiakidiagnos. En ökad risk för död sågs även bland personer som fått diagnosen under senare år (2010–2017).
Inflammation är dåligt för hälsan
– Celiaki karakteriseras av inflammation, något som i allmänhet är dåligt för hälsan. Jag är därför inte förvånad att personer med celiaki hade en ökad dödlighet i ett antal olika sjukdomar, säger Jonas F Ludvigsson, överläkare vid barnkliniken på Universitetssjukhuset Örebro och professor vid institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik vid Karolinska Institutet.
Den höga dödligheten första året efter diagnos kan ha flera förklaringar, menar han.
– Tunntarmsinflammationen, som är typisk vid celiaki, är oftast som mest aktiv tiden just före och efter diagnos, och eventuell utläkning efter insättning av glutenfri kost kommer senare. Men den ökade dödligheten tidigt efter diagnos kan också bero på att celiakidiagnosen ställts hos personer som varit mycket sjuka i andra sjukdomar.
I separata analyser justerade forskarna för socioekonomisk status och samsjuklighet men den ökade risken för förtida död kvarstod vid celiaki.
Jonas F. Ludvigsson, professor, överläkare, Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik, Karolinska Institutet. Barnkliniken, Universitetssjukhuset Örebro, jonas.ludvigsson@ki.se
I flera år har optikern och sedermera synergonomiforskaren Hillevi Hemphälä vid Lunds universitet slagits för bättre belysning på jobbet. I hennes dator finns färska mätningar från 650 arbetsplatser. Resultaten hoppas hon ska kunna ge en bred palett av kvantitativ evidens till varför dålig belysning påverkar vår hälsa negativt.
Parallellt utvecklar hon, tillsammans med svensk företagshälsovård, en riskbedömningsmodell för visuell miljö – den första i världen – där belysning graderas på en tregradig skala. Men den ska det bli enklare för arbetsplatser att göra bedömningar av belysningen och anpassa den efter de egna behoven.
– Vi presterar bättre med bra belysning. Jag höll på att säga att det är väl investerade pengar, men eftersom det kostar knappt något mer passar inte uttrycket. Det är istället en okunskap hos beställare som spökar, säger Hillevi Hemphälä.
Osynligt LED-flimmer
Så vad är det då för okunskap det handlar om? Enligt Hillevi Hemphälä går det att sammanfatta med två ord: flimmer och ljusfördelning.
Flimret, till att börja med, kommer ofta från LED-armaturer som numera är den vanligaste nyinstallationen på våra arbetsplatser. Till skillnad från de äldre lysrören och tidigare glödlamporna är LED-lampor energisnåla och på så sätt bra för både miljön och plånboken.
– Baksidan, flimret, är långt mindre känd. Flimret är inte synligt för blotta ögat, men hjärnan måste filtrera bort dessa störande stimuli vilket kan orsaka huvudvärk. Frekvensen bör ligga på ca 30 000 Hz per sekund istället för 100–400 Hz, vilket idag är vanligt.
Det ironiska, påpekar Hemphälä, är att det räcker att använda ett flimmerfritt drivdon (en slags transformator) för att åtgärda problemet. Sådana börjar finnas att få tag på i handeln. Men eftersom det saknas en standard för rekommenderad frekvens för LED står det inte på drivdonen eller armaturen vilken frekvens den ger.
– Det gör att lysrör idag ofta är ett bättre alternativ ur hälsosynpunkt. De gamla lysrören var vedervärdiga eftersom de flimrade med 100 Hz. Men de nya har högfrekvensdrivdon på drygt 20 000 Hz.
För stora kontraster
Det andra problemet, ljusfördelning, handlar om att dagens infällda LED-panelplattor skapar stora kontraster mellan ljus och mörker. Taket bredvid lamporna blir mörkt. Även om vi sällan tittar upp i taket, finns det med i vårt översta synfält när vi tittar rakt fram. Vad detta ställer till med kan förklaras genom att backa bandet till vår ursprungliga livsmiljö.
– Vårt synsinne är gjort för mjuka skiftningar. I en skog finns sällan stora kontraster eller svart eller vitt. Extra känsliga för ljuskontraster är vi i det övre synfältet eftersom himlen finns här. Toleransen är större nedåt, exempelvis genom variation mellan ljus och skugga.
Armatur i pendel
Istället förespråkar Hillevi Hemphälä att armaturen hängs i en pendel på lagom höjd, vid främre kanten av skrivbordet. I korridorer kan det vara opraktiskt med nedpendlade armaturer. Då kan takarmaturen förses med ett raster som minskar bländningen. Kompletterande väggbelysning kan ge uppåtljus.
– Idag får arkitekter ingen utbildning i synergonomi. Hade de fått det, hoppas jag att de estetiska preferenserna hade ändrats.
Dessutom kommer snart förmodligen också LED som utöver blått och rött ljus, även ska kunna alstra grönt.
– Då blir det lättare att anpassa belysningen efter vår dygnsrytm, kallt på morgonen och varmt på kvällen.
De senaste veckorna har inneburit omvälvande förändringar i skolans verksamhet. Inte minst för gymnasieskolan, som hastigt har fått ställa om till digital undervisning.
– Både rektorer och lärare har hört av sig till universitetet med en vilja att dela med sig av sina erfarenheter. De ger också uttryck för betydelsen att dokumentera och dra lärdom av den situation som skolan nu befinner sig i, säger Ola Holmström, forskare i utbildningsvetenskap som samordnar arbetet med materialinsamlingen på uppdrag av fakultetsledningen vid Lärande och samhälle vid universitetet.
Olika perspektiv
Med initiativet vill Malmö universitet ta del av erfarenheter från lärare, förskollärare, kuratorer, personliga assistenter, fritidshems- och matsalspersonal i hela landet. Kort sagt, från alla som på något sätt arbetar i skolan och som vill dela med sig. Tanken är att berättelserna också ska kunna användas i framtida forskning.
– Vi ser gärna berättelser från olika perspektiv och yrkeskategorier. Det är fritt fram att skriva kort, långt eller i punktform. Det intressanta är vad personalen tänker om det som sker i skolan just nu och hur situationen påverkar arbetet och undervisningen. Alla bidrag är välkomna. Det är många delar av skolans verksamhet som inte fungerar som vi är vana vid nu, säger Ola Holmström.
Insamling under våren
Insamlingen av berättelser planeras pågå vårterminen ut och kompletteras med enskilda intervjuer.
– Vi hoppas att materialet kommer att kunna ligga till grund för forskning om skolans situation våren 2020, hur olika skolor och aktörer hanterade utmaningar men också vilka lärdomar som drogs. Skolan tas ofta lite för givet men läget vi är i nu påminner oss om både förskolans och skolans centrala betydelse i samhället, för oss, våra barn och ungdomar. Vi kan alla lära oss något av det.
Stroke kan orsakas av en propp i hjärnans stora artärer. För varje minut som artären är stängd, dör 2 miljoner nervceller i hjärnan. Utan akut behandling blir endast 10 procent av patienterna fria från funktionsnedsättning tre månader efter stroken. Den mest effektiva behandlingen är mekanisk proppborttagning, endovaskulär trombektomi (EVT). Ju tidigare kärlet öppnas, desto fler hjärnceller överlever. En orsak till att det kan dröja innan patienterna får behandling är att de flesta körs med ambulans till närmaste akutsjukhus, utreds där och sedan tas med ny ambulans till universitetssjukhus som gör EVT.
– Historiskt har det funnits fog för detta system. Patienter som inte behöver EVT får bästa vård på närmaste akutsjukhus. Utmaningen har legat i att redan i första ambulansen bedöma vilken vård som krävs, säger Michael Mazya, försteförfattare till studien, biträdande överläkare vid Karolinska universitetssjukhuset och forskare vid institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet.
Graden testas redan i ambulansen
För att minska tiden till EVT har ett nytt så kallat triagesystem testats i Region Stockholm sedan oktober 2017 och resultaten har utvärderats i en ny studie, som publiceras i den vetenskapliga tidskriften JAMA Neurology. Triagen innebär i första skedet att ambulanssjuksköterskan testar svårighetsgraden hos patientens symtom utifrån A2B2-systemet, där A och B står för arm respektive ben. Om patienten inte klarar att hålla upp armen i tio sekunder och benet i fem sekunder har han eller hon i regel en svår stroke, som ofta kräver EVT. Nästa steg är ett telefonsamtal till en strokeläkare för utbyte av kompletterande information och beslut om destination.
– Telefonsamtalet möjliggör en diskussion med ambulanssjuksköterskan om den preliminära diagnosen, läkaren kan läsa på om patientens bakgrund och aktivera stroketeamet. Det gör att handläggningen på sjukhuset, inklusive beslut om akuta behandlingar, sker mycket snabbt, säger Michael Mazya.
Kommer till sjukhus 70 minuter snabbare
Utvärderingen visar att systemet med A2B2-test och telefonsamtal har gjort att 71 procent av patienterna som behöver trombektomi nu kommer direkt till Karolinska universitetssjukhuset i Solna. Denna siffra var tidigare 28 procent. Tiden från insjuknande till EVT är nu 2 timmar och 15 minuter, vilket är 70 minuter snabbare än i det gamla systemet, 65 minuter snabbare än riksgenomsnittet och hela 1 timme och 45 minuter snabbare än i internationella studier av EVT.
Tidsbesparingen har i sin tur medfört att 34 procent av EVT-patienterna blir helt fria från funktionsnedsättning, jämfört med 24 procent i det gamla systemet. Detta trots att man i det nya systemet har behandlat patienter som både var något äldre och hade något högre svårighetsgrad av stroke.
Bygger på samarbete mellan amublans- och sjukvård
– Resultaten är mycket glädjande. Att systemet har kunnat införas är mycket tack vare ett bra samarbete mellan ambulanssjukvården och akutsjukhusen i regionen. Nu fortsätter vi med det här arbetssättet inom Region Stockholm. Framöver kommer också meromfattande resultat om patienternas utfall att presenteras, säger Christina Sjöstrand, patientflödesansvarig överläkare för stroke vid Karolinska universitetssjukhuset och forskare vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska Institutet.
Michael Mazya, forskare, Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet, michael.mazya@ki.se
Christina Sjöstrand, forskare, Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet, christina.sjostrand@ki.se
