Sedan 2009 har tusentals spanjorer förlorat sina hem. Med start i Barcelona började de vräkta gå samman i en social rörelse för rätten till bostad. Här samlas spanjorer oavsett bakgrund och nya avdelningar uppstår spontant över hela landet. Det visar en ny avhandling från Malmö universitet.
– Du går med i rörelsen för att du har ett problem: du riskerar vräkning. Du stannar i rörelsen för att du inser att alla är beroende av varandra. ”Idag för mig, i morgon för dig”, är ett ”säg” som upprepas ofta, säger Vítor Peiteado Fernández, forskare vid Malmö universitet, som studerat bostadsrörelsen i Spanien.
Hejdar vräkningar
Många vräkta spanjorer har engagerat sig i PAH, Plattformen för personer påverkade av bostadslån. Plattformen har varit framgångsrik med att förhindra vräkningar och kräva omförhandling av individuella lån. Men det har gått sämre med systematiska förändringar, som lagändringar. Därför har en del valt att organisera sig i politiska koalitioner som vunnit mandat runt om i Spanien, som i Madrid, Valencia, Barcelona och A Coruña.
När Vítor Peiteado Fernández började studera bostadsrörelsen i Spanien noterade han att både den sociala rörelsen och den politiska avknoppningen hade två saker gemensamt:
1. Det var blandat. Här samlades personer oberoende av sådant som klass, nationalitet och värderingar. Det de hade gemensamt var att de påverkades av bostadskrisen på olika sätt. Det skiljer bostadsrörelsen från andra rörelser som kan locka personer som redan är övertygade i en viss fråga, som veganrörelsen eller den feministiska rörelsen. Många kvinnor har dessutom fått framträdande roller och stärkts av sitt engagemang i rörelsen.
2. Det var decentraliserat. Även om rörelserna runt om i Spanien hör ihop finns det ingen central styrning. Nya lokala avdelningar kan uppstå spontant.
Rörelsen hålls vid liv genom sina möten, som i sin tur hålls med en förutsägbarhet och en regelbundenhet. Alltid samma tid och plats. Vitor Peiteado Fernández lyfter särskilt fram rollen som ”dynamisers”. Det är en roll som inte ska förväxlas med en ”facilitator” eller mötesledare.
– En facilitator uppmuntrar inte deltagande på samma aktiva sätt. Personer räcker upp handen och får ordet. Men ”dynamisers” jobbar mer med kroppsspråk och bjuder in till deltagande. Facilitatörer, som används i den politiska grenen, arbetar mer med att skapa utrymme att delta, säger Vítor Peiteado Fernández.
Ifrågasätta det självklara
Vítor Peiteado Fernández kunde se att grupperna behövde sina ”dynamisers” för att mötas i konstruktiva samtal. Så utvecklades egenkraft och medlemmarna började utmana sin position och se bostadsfrågan och sig själva på ett annat sätt. Utan en ”dynamiser” närvarande började personerna ifrågasätta sin egen position, men inte ändra hur de tänkte på saken.
Just detta, att ändra perspektiv, är hur Vítor Peiteado Fernández beskriver själva syftet med rörelsen.
– Det handlar om att utveckla ett alternativt sätt att se vardagslivet och bostadsfrågan. Om att ifrågasätta vad som är ”normalt”, som att ha en skuld. Och om att ifrågasätta att hus och lån är vad som krävs för att bli vuxen, säger Vítor Peiteado Fernández.
Varför lever då Spaniens sociala rörelser vidare, medan den kraft som fanns i USA och Europa vid samma tid tynat bort? Vítor Peiteado Fernández menar att svaret är givet, det beror på att spanjorerna fortfarande förlorar sina hem. Men det handlar också om hur stor tilliten och förtroendet för demokratin är.
– Min uppfattning är att sociala rörelser är svagare i Skandinavien eftersom ni har större tillit till offentliga institutioner. I Spanien röstar bara drygt 60 procent i valen, säger Vítor Peiteado Fernández.
Forskare vid Göteborgs och Uppsala universitet har analyserat drygt 80 procent av världens cirka 145 arter av astrilder (Estrildidae) med hjälp av DNA. Gruppen omfattar några av de mest populära burfåglarna.
Den nya studien drar slutsatsen att den gemensamme förfadern till astrilderna levde för ungefär 11 miljoner år sedan.
– Släktträdet i denna artikel kan därför användas som grund för många framtida studier av dessa fåglar, som utvecklats i olika miljöer i olika världsdelar, under en period i jordens historia där stora variationer i klimat lett till att skogar och savanner omväxlande ökat och minskat, säger forskaren Urban Olsson vid Göteborgs universitet, som är en av författarna bakom studien.
Rödkindad fjärilsfink. Bild: Per Alström
Omtyckta burfåglar
Astrilderna är små fröätande fåglar som förekommer naturligt i Afrika, södra Asien och Australien. Gruppen omfattar några av de mest omtyckta burfåglarna, exempelvis zebrafink, risfågel och olika arter av astrilder, amadiner, amaranter, fjärilsfinkar och munior.
Kallas ofta praktfinkar
Astrilder är en familj med små tättingar som förekommer i tropikerna i gamla världen och Australasien. På svenska kallas de ofta för praktfinkar, särskilt i burfågelsammanhang.
Källa: Wikipedia
– Zebrafinken, som förekommer vilt i Australien och delar av Indonesien, är en av världens mest välstuderade fågelarter och har beskrivits som en ”supermodell”. Den var den andra fågelarten, efter tamhönan, vars hela arvsmassa kartlades 2010.
Den nya studien stöder tidigare förslag att australiska och indonesiska zebrafinkar bör betraktas som två olika arter.
Författarna föreslår att familjen astrilder delas in i sex underfamiljer: Amandavinae, Erythrurinae, Estrildinae, Lagonostictinae, Lonchurinae och Poephilinae, med vardera två till tio släkten. Ett antal arter föreslås också få nya släktnamn jämfört med de namn som traditionellt använts.
Per Alström, professor, Institutionen för ekologi och genetik, Uppsala universitet, per.alstrom@ebc.uu.se
– Lärares olika sätt att behandla innehållet leder till olika sorts lärande hos eleverna. Det kan låta självklart. Men oftast har läraren ingen exakt koll på vad eleverna lär sig under en lektion. Det är först när man analyserar det i detalj som det går att se, säger Ulf Ryberg.
De senaste åren har han kombinerat forskning med arbetet som gymnasielärare i matematik. Hans avhandling från Göteborgs universitet bygger på en så kallad learning study han gjorde tillsammans med sina lärarkollegor. Målet var att eleverna skulle lära sig det matematiska begreppet derivata i den grafiska representationen.
Gymnasieelever undervisades på olika sätt
I en learning study läser ett arbetslag på en skola tillsammans aktuell forskning, testar och utvärderar olika lektionsupplägg. I fokus för diskussionerna står lektionens innehåll, det vill säga vad som lärs ut – inte vilka metoder (till exempel eget arbete eller grupparbete) som läraren använder.
De lektionsupplägg som arbetslaget på Ulf Rydbergs skola utvecklade testades sedan i en experimentell studie där elever från fyra gymnasieklasser slumpmässigt delades in i två grupper och undervisades av en annan lärare än sin ordinarie. I den första gruppen varierade representationen av begreppet derivata genom att grafer jämfördes med formler och exempel från vardagen. I det andra förekom inga formler och inga exempel från vardagen. Istället innehöll undervisningen en större variation av grafer.
Planeringen ska utgå från vad eleverna ska lära sig
Resultaten från de två studierna var samstämmiga. Tvärtemot gängse uppfattning visade det sig att det inte alltid är bra att använda flera representationer parallellt i undervisningen. För just detta innehåll var det istället bättre med en större variation av grafer.
– För att utveckla elevers förståelse för ett begrepp måste läraren inte nödvändigtvis göra jämförelser mellan olika representationer. Ibland kan det istället vara fördelaktigt att skapa variation inom en och samma representation, säger Ulf Ryberg.
Han menar att undersökningen visar på vikten av planering och utvärdering.
– Studiernas resultat visar på behovet av att lärare i sin planering utgår från det specifika lektionsinnehållet och vad man vill att eleverna ska lära sig. Detta i kombination med de aktuella elevernas förkunskaper är styrande för vilken typ av innehållslig variation som är mest gynnsam för elevernas lärande.
För att öka ledningsförmågan och därmed få högre effektivitet i organiska solceller, lysdioder eller olika bioelektroniska applikationer har forskarna hittills ”dopat” materialen med olika ämnen. Det här görs vanligen genom att antingen ta bort en elektron eller donera den till ett halvledande material som har en lämplig dopningsmolekyl, båda varianterna ökar antalet laddningar och därmed också materialets ledningsförmåga.
– Normalt dopar vi de organiska polymererna för att förbättra deras ledningsförmåga och öka effektiviteten. Processen är stabil under en tid men materialet degenererar och de ämnen vi dopar med kan så småningom läcka ut. Det är något vi till varje pris vill undvika inom exempelvis bioelektroniken där den organiska elektroniken kan göra stor nytta i bärbar elektronik och även inne i kroppen, säger Simone Fabiano, forskningsledare inom Organisk nanoelektronik, vid Laboratoriet för organisk elektronik, Linköpings universitet.
Perfekt anpassade energinivåer
Forskargruppen, med forskare från fem länder, har nu lyckats kombinera två polymerer som tillsammans ger ett ledande bläck som inte kräver någon dopning för att leda elektricitet. Energinivåerna i de båda materialen är perfekt anpassade till varandra vilket innebär att laddningar spontant förflyttar sig från den ena polymeren till den andra.
Resultatet av arbetet har publicerats i Nature Materials.
Dopning är en beteckning på ett stort antal kemiska processer där man tillsätter ett ”störämne” till en struktur för att ändra någon egenskap hos denna. Ett exempel på dopning är tillsättning av ett grundämne i halvledare av kisel. Dopning i halvledare kan också ske elektroniskt, genom elektrondiffusion, injektion eller inversion.
Källa: Wikipedia
– Fenomenet med spontan laddningstransport har visats tidigare, men då har det handlat om enskilda kristaller i laboratoriemiljö och inget som är möjligt att utföra i industriell skala. Polymerer består av stora och stabila molekyler som är enkla att få fram ut en lösning och de är därför väl lämpade för storskalig användning som bläck för tryckt elektronik, säger Simone Fabiano.
Stabil över tid
Polymerer är enkla och förhållandevis billiga material och de finns att köpa på en kommersiell marknad. Den nya polymerblandningen läcker inte ut några främmande ämnen, den är stabilt över lång tid och klarar hög värme, inte minst viktigt i applikationer där man vill skörda eller lagra energi eller för bärbar elektronik.
– I och med att de är dopningsfria är de också stabila och kan användas överallt där det krävs stabilitet över tid. Att vi hittat det här fenomenet öppnar helt nya möjligheter att förbättra prestandan i lysdioder och solceller, liksom i andra termoelektriska applikationer, och inte minst för forskning inom bärbar och kroppsnära elektronik, säger Simone Fabiano.
– Vi har engagerat forskare vid Linköpings universitet och Chalmers liksom experter i USA, Tyskland, Japan och Kina. Det har verkligen varit roligt att leda det här arbetet som är ett stort och viktigt steg inom området, säger han.
För att öka ledningsförmågan i ledande polymerer har den enda möjligheten hittills varit att dopa dem genom att kombinera en ledande polymer med en annan polymer som inte är ledande. Enligt Magnus Berggren, professor och föreståndare för Laboratoriet för organisk elektronik, Linköpings universitet, är det nu första gången en kombination av två ledande polymerer resulterat i ett system som är både stabilt och ger i en hög ledningsförmåga.
– Upptäckten inleder ett helt nytt kapitel för forskningen kring ledande polymerer, den är av stort intresse världen över och kommer att leda till många nya applikationer, säger han.
Vetenskaplig artikel:
Ground-state electron transfer in all-polymer donor-acceptor heterojunctions. (Kai Xu, Hengda Sun, Tero-Petri Ruoko, Gang Wang, Renee Kroon, Nagesh B. Kolhe, Yuttapoom Puttisong, Xianjie Liu, Daniele Fazzi, Koki Shibata, Chi-Yuan Yang, Ning Sun, Gustav Persson, Andrew B. Yankovich, Eva Olsson, Hiroyuki Yoshida, Weimin M. Chen, Mats Fahlman, Martijn Kemerink, Samson A. Jenekhe, Christian Müller, Magnus Berggren, Simone Fabiano) Nature Materials 2020
Kontakt:
Simone Fabiano, forskningsledare inom Organisk nanoelektronik, vid Laboratoriet för organisk elektronik, Linköpings universitet, simone.fabiano@liu.se
Bröstcancer är den vanligaste cancerformen hos kvinnor världen över. Tidig diagnostisering och behandling är avgörande för överlevnadsgraden. De flesta dödsfall relaterade till bröstcancer beror på att cancerceller lämnar huvudtumören och bildar metastaser i andra delar av kroppen, till exempel skelettet, levern eller lungorna. Men de molekylära mekanismerna bakom migrationen har inte varit kända.
Tidigare studier har visat att bröstcancer, likt andra cancersorter, sammanfaller med högre nivåer av koppar i blod och tumörceller. Men man har inte vetat exakt vad cancercellerna använder denna extra koppar till. Koppar och andra metaller får vi i oss med maten och de är livsviktiga för många biologiska funktioner och krävs i små, men kontrollerade mängder. Fria kopparjoner är farliga och all koppar i vår kropp är bunden till proteiner.
Hög koncentration av proteinet Atox1
Forskare på Chalmers har nu identifierat ett kopparbindande protein som tydligt påverkar bröstcancercellernas migration.
– Med hjälp av en databas identifierade vi först alla kopparbindande proteiner som finns, och sedan jämförde vi mängden av dessa proteiner i cancerceller mot friska celler. Atox1 var ett av de kopparbindande proteiner som fanns i hög koncentration i bröstcancer, säger Pernilla Wittung-Stafshede, professor i kemisk biologi på Chalmers.
Atox1 transporterar koppar till behövande proteiner i våra celler. Forskarna fann nyligen att Atox1 placerade sig i framkanten av cancerceller som rör sig, vilket indikerade att proteinet kan vara involverat i cellernas rörelse. Detta gav uppslag till den nu publicerade studien i tidskriften PNAS.
Ger snabbare förflyttning
Genom att använda avancerad videomikroskopi kunde forskarna spåra rörelsemönstret hos hundratals enskilda cancerceller, med och utan närvaro av Atox1.
– Vi kunde påvisa att cellerna förflyttade sig med högre hastighet och över längre sträckor då Atox1 var närvarande jämfört med samma slags celler utan proteinet, säger Stéphanie Blockhuys, doktor i kemisk biologi på Chalmers och förstaförfattare till studien.
Andra experiment visade att Atox1 driver på cellens rörelse genom att stimulera en reaktionskedja bestående av ett annat koppartransportprotein, ATP7A, och enzymet lysyloxidas (LOX). Atox1 levererar koppar till ATP7A som i sin tur ger metallen till LOX. LOX behöver koppar för att bli funktionellt och det är känt att LOX är inblandat i att hjälpa bröstcancerceller att förflytta sig.
– Om Atox1 blockeras minskar aktiviteten hos LOX. Proteinet får helt enkelt inte tillräckligt med koppar för att driva på cellspridning, säger Stéphanie Blockhuys.
Atox1 kopplat till lägre överlevnad
Parallellt analyserade forskarna en databas med rapporterade nivåer av olika proteiner hos bröstcancerpatienter tillsammans med information om överlevnadsgrad. De fann att tumörer med höga Atox1-nivåer sammanföll med drastiskt lägre överlevnad. Mekanismen som forskarna identifierade i sina cellexperiment verkar alltså spela roll för sjukdomsförloppet.
Detta indikerar att Atox1 skulle kunna vara en biomarkör för att bedöma hur pass aggressiv bröstcancern är. Informationen skulle kunna användas för att avgöra om det passar med behandling som tar bort koppar i kroppen. Atox1 skulle också kunna bli en måltavla för blockerande läkemedel.
– Det vi funnit kan ha betydelse för alla sorters cancer. Hur cellerna rör sig är en fundamental process, säger Pernilla Wittung-Stafshede.
Forskarna kommer nu att överföra experimenten från celler till enkla djurmodeller, samt undersöka om det finns andra kopparbindande proteiner som är inblandade.
Stéphanie Blockhuys (engelsktalande), postdok på institutionen för biologi och bioteknik, Chalmers, steblo@chalmers.se
Pernilla Wittung-Stafshede, professor på institutionen för biologi och bioteknik, Chalmers, pernilla.wittung@chalmers.se
Livet på jorden börjades för nästan fyra miljarder år sedan och diversifierades till ett stort antal olika arter. Evolutionsteorin, tillsammans med upptäckten av DNA-molekylen med gener som kodar för olika ämnen, förklarar hur denna diversifiering gått till. Slumpmässiga mutationer i DNA:t uppstår från generation till generation och kan selekteras om de hjälper individer att anpassa sig bättre till sin miljö. Med tiden har detta lett till att organismer har utvecklats till de olika arter som nu lever i de olika ekosystemen på planeten.
Nuvarande teori förklarar hur gener kan mutera över tid och få nya betydelser. Men ett mysterium som kvarstår inom biologin är de relativa placeringarna av gener på kromosomer – som också förändras över tid. Det är mycket uppenbart hos bakterier, där olika arter ofta har samma gener på mycket olika platser i förhållande till varandra. Sedan livets ursprung har gener ofta bytt plats. Frågorna är alltså, hur och varför flyttar gener sina relativa platser?
DNA-dubbletter bakom oväntad genplacering
Nu föreslår forskare vid Uppsala universitet ett tillägg till evolutionsteorin som kan förklara hur och varför gener förflyttar sig på kromosomer. Hypotesen, som forskarna kallar SNAP-hypotesen, baseras på iakttagelsen att så kallade tandemduplikationer av vissa DNA-sektioner i kromosomerna förekommer mycket ofta i bakterier (mer än en miljon gånger oftare än de flesta mutationer). Dessa dubbletter går spontant förlorade
om det inte finns något selektionstryck, det vill säga inte leder till gynnsamma förändringar hos organismen. Men en selektion för att upprätthålla en duplicering kan ske när bakterier befinner sig i en suboptimal miljö, och kan behöva ”reserver”, till exempel om det duplicerade området inkluderar en gen som ökar tillväxthastigheten på ett dåligt näringsämne.
Dubbletterna innehåller vanligtvis hundratals gener, även om endast en blir selekterad. Forskarna Gerrit Brandis och Diarmaid Hughes menar nu att mutationer snabbt kan samlas i de hundratals icke-selekterade generna, inklusive gener som normalt är essentiella när det bara finns en enda kopia i kromosomen. När två olika essentiella gener har inaktiverats, en i varje kopia av dupliceringen, kan dupliceringen inte längre försvinna. Från denna tidpunkt kommer bakterierna att ha många gener som är onödigt duplicerade, och mutationer för att inaktivera eller ta bort dem kommer att selekteras positivt eftersom de förbättrar överlevnadschansen. Med tiden kan alla onödiga duplicerade gener tappas genom mutation, men detta kommer att ske slumpmässigt i varje kopia av dupliceringen.
Genom denna process, med en slumpmässig förlust av onödiga duplicerade gener i varje kopia av dupliceringen, kan den relativa ordningen för de återstående generna ändras fullständigt. SNAP-processen kan orsaka gen-omordningar mycket snabbt och processen kan förmodligen också bidra till att separera olika arter.
Diarmaid Hughes, professor vid institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi, Uppsala universitet, diarmaid.hughes@imbim.uu.se
Naturbetesmark är en central del av det svenska kulturlandskapet och viktig för den biologiska mångfalden. Genom bete och de ”störningar” som djuren har orsakat på marken sedan lång tid tillbaka, har unika naturvärden uppstått.
Men i dagens moderna jordbruk behövs inte de gamla betesmarkerna på samma sätt. Det innebär att andelen naturbetesmark stadigt minskar.
– Vi ville gräva i varför naturbetesmarken fortsätter att försvinna, eller förlora naturvärden, trots att det finns ersättning att söka för skötseln. Framförallt ville vi undersöka om det beror på att det saknas betesdjur, vilket har lyfts som en möjlig förklaring av Jordbruksverket, säger Mark Brady, nationalekonom verksam på AgriFood Economics Centre samt Centrum för miljö- och klimatforskning (CEC) i Lund och en av forskarna bakom rapporten.
Undersökt balansen
Forskarna på AgriFood och CEC har därför undersökt balansen mellan betesdjur och naturbetesmark på gårdsnivå. Och resultatet är tydligt – det saknas inte nötkreatur i Sverige för att beta naturbetesmarkerna. Enda undantaget är några områden på norra Gotland och i Norrlands inland.
– Det här visar att fler betesdjur inte löser problemet. För att användandet av naturbetesmarken ska öka behöver istället de ekonomiska förutsättningarna bli gynnsammare. Det mest sannolika är att jordbrukare idag väljer bort naturbete på grund av höga kostnader, säger Cecilia Larsson, nationalekonom och huvudförfattare till rapporten.
Naturbetesmark och biologisk mångfald
Naturbetesmarker och slåtterängar är bland de artrikaste biotoperna i Sverige. Utöver att den biologiska mångfalden i sig är värd att bevara, levererar naturbetesmarker en rad olika ekosystemtjänster till samhället såsom vattenreglering, kolinlagring och pollinering. Strukturomvandlingen och intensifieringen som skett i jordbruket det senaste seklet har lett till att naturbetesmarker, liksom slåtterängar, successivt minskat i areal och kvalitet.
Ekonomisk ersättning för skötsel av naturbetesmark finns redan att söka för jordbrukare. Forskarna menar dock att tillräcklig hänsyn inte tas till att det finns stora skillnader i naturvärde mellan olika betesmarker. Det finns bara två nivåer på ersättningen, för allmänna eller särskilda värden. För områden med särskilda naturvärden är ersättningen högre, men i gengäld är kraven på skötsel också mer omfattande – och därmed ofta mer kostsamma. Det kan medföra att man väljer den lägre nivån, trots att man förvaltar betesmark med särskilda naturvärden.
Vill se mer mångfald per satsad krona
– Det här betyder att de resurser vi avsätter för att bevara biologisk mångfald inte används tillräckligt effektivt. Betesmarker med höga värden underfinansieras och marker med låga värden överfinansieras. Ersättningen behöver riktas om mot de mest skyddsvärda markerna, och höjas, så att vi får maximal biologisk mångfald per spenderad krona, säger Mark Brady.
Forskarna betonar också att det är stöd till naturbetesdrift – inte högre ersättning för djurhållning – som behövs.
– Det finns inga skäl att tro att fler eller nya djur automatiskt skulle hamna på naturbete, eftersom det inte är brist på djur som gör att naturbetesmark inte betas. Det är bara om naturbete är det mest lönsamma sättet att utfodra djuren som man sannolikt väljer detta alternativ, säger Mark Brady.
Forskarna hoppas att studien kan användas för att utforma en mer träffsäker politik för att bevara värdefull naturbetesmark.
AgriFood Economics Centre är ett samarbete mellan Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och Ekonomihögskolan vid Lunds universitet. CEC, Centrum för miljö- och klimatforskning, finns vid Lunds universitet.
I dag riskerar unga att ha allt mindre kontakt med naturen. Det är ett potentiellt hot mot barns fysiska och psykiska välbefinnande, och kan även påverka framtida skogsbruk och miljöpolitik. Det menar forskarna Sara Brogaard och Torsten Krause vid Lund University Centre for Sustainability Studies (LUCSUS). I en nypublicerad studie har de undersökt barns relation till skogen och hur socioekonomiska faktorer påverkar barns upplevelse av och relation till skogen.
– Det pågår just nu stora diskussioner i samhället om framtidens skogsbruk och dess roll i klimatomställningen. Då är det extra viktigt att lyssna på den yngre generationen och få förståelse för hur de värdesätter skogen eftersom de beslut vi tar idag har betydelse för flera generationer framöver, förklarar Sara Brogaard.
God kunskap om och respekt för skogens betydelse
Forskarna studerade skolbarn i åldrarna 10–12 år i Sverige (totalt 403 stycken) och kompletterande med fokusgruppintervjuer med elever i två olika skolor. Fokus låg på hur barn värdesätter skogen och dess ekosystemtjänster. Forskarna ställde frågor om skogens betydelse för samhället och bad även barnen beskriva sin personliga relation till skogen.
Sammantaget hade de tillfrågade barnen god kunskap om och respekt för skogens betydelse för vår hälsa och välbefinnande, men också om skogens värde i sig själv. Många barn pratade om äventyr i skogen – kopplade till träden, blommorna och djuren där. De uppgav att de genom att leka, skapa, promenera och klättra i skogen fick möjlighet att slappna av, komma bort från vardagen och vara sig själva. Barnen identifierade även många av de tjänster som skogarna står för genom klimatreglering, material som trä och energi samt biologisk mångfald.
Betydelsefullt för ett hållbart skogsbruk
Detta visar att barn ser långt fler värden i skogen än enbart de materiella, menar forskarna. Skogen står för djupare och mer intima värden såsom frihet, tröst, upptäckarglädje och välbefinnande.
– Studien ger oss ökad förståelse för barns relation och värdesättande av skogen och dess ekosystem, vilket är av stor betydelse för hur vi ska utveckla ett hållbart skogsbruk som inte enbart utgår från skogen som en materiell resurs för oss människor, utan värdesätter skogens bredare värden, menar medförfattaren Torsten Krause.
Skillnader i hur olika barn upplever skogen
I fokusgruppsintervjuerna med barn från två olika skolor såg forskarna att en grupp hade mindre erfarenhet av att vistas i skogen.
– Vissa barn var till och med rädda för skogen, vilket framkom tydligt när de förklarade att de hellre skulle ta en omväg runt skogen än att ta den kortare vägen genom skogen, förklarar Sara Brogaard.
Forskarna menar att skillnaderna mellan hur barnen relaterar till och värderar skogen delvis kan kopplas till deras socioekonomiska bakgrunder och tidigare upplevelser. Många av barnen i klassen kom från länder där skogen kan upplevas som en farlig plats
Även om en större urvalsgrupp skulle behövas för att undersöka just denna aspekt ytterligare, belyser studien ändå hur kontextuella och socioekonomiska faktorer har betydelse för hur vi uppfattar och värderar skogen.
Enligt forskarna kan barns vistelse i skogen även bidra till förbättrad integrationen.
– Skolan har en viktig roll i att ge alla barn tillgång till naturen, förklarar Sara Brogaard.
Sara Brogaard,universitetslektor i hållbarhetsvetenskap vid Lund University Centre for Sustainability Studies, sara.brogaard@LUCSUS.lu.se
Daniel Andersson, vid Institutionen för språkstudier vid Umeå universitet, har undersökt processen där Umeå kommun ansökte om att få namnet Ubmeje godkänt som officiellt samiskt namn för staden. Studien är gjord inom projektet ”Att benämna och berätta platsen”.
– En viktig slutsats av studien är att det finns en stor klyfta mellan de ortnamnsvårdande myndigheternas arbete och de förväntningar som finns hos människor ute i samhället. Jag hoppas att denna studie sätter ljuset på detta och att vi kan få igång en diskussion om att ändra riktlinjerna för arbetet med minoritetsspråkiga ortnamn, säger Daniel Andersson.
Umesamiskt namn
År 2012 ansökte Umeå kommun om att umesamiska Ubmeje skulle godkännas som sitt officiella namn. På så vis skulle vägskyltar kunna sättas upp med både det svenska och det umesamiska namnet. Lantmäteriet avslog denna ansökan samma år. Umeå kommun överklagade och 2017 avgjorde regeringen (Näringsdepartementet) ärendet med ett nytt avslag.
Den vetenskapliga studien innefattar en analys av all dokumentation, inklusive en enkätundersökning där personer i och omkring Umeå som har ett intresse för samiska frågor har fått beskriva varför de tycker att Ubmeje borde godkännas som ett officiellt samiskt namn för kommunen. Studien ger därmed en inblick i vad ett minoritetspråkligt ortnamn kan ha för betydelser och funktioner för människor i samhället.
Poängen med ett umesamiskt namn på Umeå:
1. Samisk historisk närvaro. Människor förväntar sig att ett ortnamn ska berätta något om platsens historia. Därför lyfter man fram att Ubmeje skulle berätta om samisk närvaro i området långt tillbaka i tiden.
2. Samisk samtida närvaro. Man förväntar sig också att ortnamnet ska berätta något om hur samhället ser ut i dag. Och därför lyfter man fram att Ubmeje skulle visa upp att Umeå i dag har en tydlig samisk närvaro.
3. Revitalisering. Många av de som svarade på enkäten menar att om Ubmeje blev ett godkänt namn så skulle det bidra till att stödja det arbete som pågår med att revitalisera samiskt språk och samisk kultur.
4. Postkoloniala perspektiv. De som svarar på enkäten menar att vi befinner oss i ett område med en kolonial historia. Att Ubmeje-namnet inte bara skulle synliggöra samisk närvaro, det skulle också synliggöra denna koloniala historia, därmed skulle namnet kunna vara en del av processen att bearbeta historien.
Daniel Andersson, universitetslektor vid Institutionen för språkstudier, Umeå universitet, daniel.andersson@umu.se
Kommunikationsforskaren Guro Sanden från Göteborgs universitet, har i sin studie använt den norska finanstidskriften Kapitals årliga förteckning över landets största företag i termer av avkastning. Hon tittade närmare på företagen och vilket skriftspråk de använde i sina årsredovisningar för 2015. Resultatet visar att användningen av nynorsk är nästintill obefintlig. Av de 492 största företagen kommunicerar endast fem stycken, eller en procent, på nynorsk i sina årsredovisningar.
– Företagen är vinstdrivande organisationer och därmed är det affärsmässiga beslut som ligger till grund för vilken språkpolitik de använder. Då är det inte konstigt att näringslivet väljer bokmål i sin företagskommunikation, istället för ett minoritetsspråk som används i mycket begränsad omfattning i Norge i dag, säger Guro Sanden.
Dagens språksituation går tillbaka till början av 1800-talet när Norge frigjorde sig från Danmark och det skapades ett eget skriftspråk men med två olika rivaliserande metoder utifrån talspråk och dialekter. Idag uppskattas den nynorsk-talande minoriteten utgöra cirka 600 000–640 000 invånare, främst lokaliserad till Norges västkust. Bokmål är dominerande i resten av landet, och särskilt i och omkring huvudstaden Oslo.
Nynorsk marginaliserat inom näringslivet
Enligt Guro Sanden väcker detta frågor kring implementeringen av landets nationella språkpolitik.
– För att inte nynorsk ska bli än mer marginaliserat är målet att bibehålla en stark och livskraftig språkstandard även inom närings- och samhällslivet. Men det finns endast små regleringar för att stötta målet vilket är märkligt med tanke på den långa och invecklade historia som ligger bakom planering och politik för skriftspråkens jämlika status, säger hon.
Artikeln uppmärksammar också de norska språkplanerarnas oförmåga att överbrygga klyftan mellan landets språkpolitiska mål och den språkliga verkligheten inom norskt näringsliv.
– Det verkar svårt att undvika striktare språkregler om nynorsk ska kunna överleva som ett livskraftigt språk inom norskt näringsliv. Å andra sidan har norska Språkrådet och kulturdepartementet klargjort att de inte har för avsikt att påverka företagens kommunikation genom striktare lagstiftning, säger Guro Sanden.
Lundabiologerna Linus Hedh och Anders Hedenström ville ta reda på var arten större strandpipare (Charadrius hiaticula), som häckar i södra Sverige, flyttar på hösten. Svaret blev sydvästra Europa. Små ljusloggar som de fäst på fåglarnas ryggar avslöjar var fåglarna befunnit sig, samt när de påbörjat respektive avslutat flygningen.
– Vi kunde konstatera att hanarna flyttar till Portugal och Spanien medan honorna övervintrar i Frankrike. Det är mycket ovanligt att hanar flyttar längre än honor, säger Linus Hedh och fortsätter:
– Det finns ett antal arter där hanar och honor övervintrar på olika platser, men då är det i stort sett alltid honorna som flyttar längst.
Inga modeller förklarar strandpiparnas beteende
Ett exempel är bofink. Carl von Linné gav den namnet Fringilla coelebs, fritt översatt ”ungkarlsfink”. Ett passande namn eftersom hanarna flyttar kortast sträcka och återkommer till häckningsplatserna före honorna när våren nalkas.
Det finns ett fåtal andra arter där hanarna, likt arten större strandpipare, flyttar längre än honorna. Ett exempel är den nordamerikanska arten fläckdrillsnäppa. I det fallet förklarar forskarna det med att honorna etablerar revir när det är dags att häcka medan hanarna tar hand om avkomman.
Men den förklaringsmodellen stämmer inte för större strandpipare. Samma sak med andra förklaringar som konkurrens om bästa övervintringsplats eller bästa häckningsplats – de modellerna stämmer heller inte på större strandpipare.
– På så vis är arten unik. Vi vet inte varför hanarna flyttar längst, säger Linus Hedh.
Varje år lämnar ungefär fem procent av Europas befolkning sitt födelseland. En del flyttar utomlands för jobb, andra för studier. Ytterligare några gör det av kärlek. Drivkraften är i många fall äventyrslust eller självutveckling, men den kan också vara att öka sin sociala status eller förbättra sina levnadsvillkor. Det menar Brigitte Suter, huvudredaktör för boken ”Contemporary European Emigration” och universitetslektor vid Malmö universitet.
Men européer som flyttar utomlands kallas generellt inte för migranter eller gästarbetare utan beskrivs snarare som ”expats”. Migration är något ”de andra” ägnar sig åt, och européer antas ”resa” eller ”vara rörliga”, menar Brigitte Suter. Med sin forskning vill hon, som själv är från Schweiz och nu bor i Sverige, vända på perspektivet.
– Migranter är alla som flyttar till ett annat land. Det är en universell erfarenhet, full av glädje och utmaningar, som alla migranter, oavsett bakgrund, delar. Genom att bättre förstå det här kan vi både komma bort från den ofta problemfokuserade bilden och lära oss mer så vi kan bidra till nya lösningar. Det kan till exempel hjälpa oss förstå varför vissa saker är svåra, säger Brigitte Suter.
Unga vill bli del av det nya samhället
Européer som migrerar är förstås långtifrån en enhetlig grupp och olika personer har olika syn på hur de vill interagera med sitt nya samhälle. I ett av bokens kapitel intervjuas europeiska, yngre migranter i Singapore och Tokyo. De uttrycker att de vill bli en del av det nya samhället och att de vill vara något annat än den äldre generationen utlandsfödda.
Personer mellan 20 och 30 år har en stark kosmopolitisk hållning som bottnar i en europeisk uppväxt som värderat rörlighet och internationalisering högt. Den unga gruppen har ofta växt upp med utbildningsutbyten som Erasmus. Samtidigt har de matats med den europeiska synen att den som kommer till ett nytt land ska anpassa sig.
– De är angelägna om att bli en del av samhället. Frustrationen blir stor när det inte alltid är möjligt på det sätt som de tänkte sig, säger Brigitte Suter.
Svårare för barnfamiljerna
För barnfamiljer är integrationen generellt svårare. Det faktum att barnen ofta går i internationell skola kan påverka både val av boende och umgänge. Vissa utlandssvenskar säger också att svensk kultur blir viktigare när de får barn.
– När de får barn blir luciafirande viktigt och även att skapa kontakt med andra svenskar så barnen får leksvenskan. Det handlar om tillhörighet och det kan vara mer eller mindre viktigt att ge sina barn en svensk identitet.
Brigitte Suters bidrag i boken Contemporary European Emigration bygger på hennes post doc-projekt Skilled migration to globalising China: An ethnographic study on migrants’ incorporation, transnationality and national identity in Shanghai
De flesta ämnen som cirkulerar i samhället idag kommer att kunna återfinnas i sedimenten – bottenmassor från sjö- och havsbottnar – eftersom de transporteras med dagvattnet. I städer som Göteborg hamnar det mesta så småningom i sedimenten i havet. Det finns studier på potentialen av metallutvinning ur förorenad jord, men frågan om utvinning av metaller ur sediment har varit relativt outforskad tills nu.
– När vi analyserar sediment hittar vi metaller som man normalt sett inte bryr sig om att testa för – med tanke på att de inte är särskilt miljöskadliga, men faktum är att de faktiskt kan vara ekonomiskt intressanta, säger Anna Norén, doktorand på institutionen för arkitektur och samhällsbyggnadsteknik vid Chalmers, och försteförfattare till studien.
Ekonomiska och miljömässiga vinster
Hon förutspår att trots att många av de metaller man hittar i ett normalt sediment inte är särskilt dyrbara, skulle utvinning av dessa på sikt kunna göra att kostnaden för till exempel kostnadskrävande muddringsoperationer går ner. Samtidigt finns det miljömässiga vinster i att minska brytning av nya metaller.
– Jag undersöker om det finns ett ekonomiskt värde i de metaller vi hittar i sediment, och en av de metaller vi ser att det kan finnas potential för är kobolt. Halterna är visserligen inte jättehöga, men i och med att priset på kobolt är mycket högt, att det är en konfliktmineral och att tillgången är liten, är det ändå intressant.
Anna Norén menar att metallpriserna troligen kommer att öka framöver, samtidigt som det kommer att kosta mer att deponera massor. Lika troligt är att metoderna för att utvinna metaller blir både bättre och effektivare.
Kobolt blir allt dyrare
Kobolt är en viktig komponent i batterier och legeringar. I och med att till exempel försäljningen av elbilar ökar, har efterfrågan och pris skjutit i höjden. Nästan all produktion är en biprodukt av annan metallutvinning, vilket försvårar utbudet. Sveriges geologiska undersökning uppskattar att endast tio ton kobolt omsmälts i Sverige varje år, medan vår användning ligger på över 500 ton per år.
Det finns ett stort behov av att minska spridning av giftiga ämnen från förorenade sediment, samtidigt som utvecklingen av handel och sjöfart innebär att våra hamnar behöver utvecklas, både ifråga om djup och yta på land.
– Det innebär att det finns ett stort behov av vägledning i hur man hanterar massor på bästa sätt, i Sverige såväl som internationellt. Där hoppas jag kunna fylla en lucka med min metod som jag arbetat med.
Checklista för effekten av metallåtervinning
I den vetenskapliga artikeln presenterar Anna Norén resultat från sex olika svenska fallstudieplatser, där olika hanteringsstrategier för massor från muddrade sediment genomförts. Hon har utarbetat en handledning i form av en checklista, som kan hjälpa beslutsfattare att strukturera upp olika alternativ och vad alternativen har för påverkan – positivt och negativt. Metoden ger svar på hur miljön påverkas kortsiktigt och långsiktigt och undersöker potentialen för metallåtervinning för att få med det i beslutsprocessen.
– På vissa platser som till exempel småbåtshamnar handlar behovet kanske mindre om muddring, och mer om förhållningssättet till förorenade sediment. Då kan det bästa vara, både ur miljömässiga och ekonomiska aspekter, att låta sedimenten ligga kvar orörda under vattenytan.
Generellt sett så finns redan kunskap om hur man utvinner metaller ur olika massor, men den stora frågan är vad som blir kvar. På forskarnas önskelista finns att enkelt kunna utvinna mer eller mindre värdefulla metaller ur de sediment som tas upp, för att sedan kunna återanvända resten som fyllnadsmaterial. Men för att kunna göra det måste man vara säker på att massorna inte läcker ut några farliga ämnen.
– Här finns behov av ytterligare forskning, och behoven är särskilt stora nu när det är så enorma mängder av sediment som omhändertas, bland annat när hamnar och farleder muddras för allt större och mer djupgående fartyg. Utmaningen är att få till en process som är effektiv, billig och skonsam mot miljön. Tuffa men inte omöjliga krav, sammanfattar Anna Norén.
Anna Norén, doktorand, Arkitektur och samhällsbyggnadsteknik, Chalmers, anna.noren@chalmers.se
I en ny rapport har forskare från VTI och Chalmers sammanställt kunskapen som finns om mikroplastpartiklar som bildas genom däck- och vägslitage. Av rapporten framgår att kunskapen är mycket begränsad, bland annat beträffande hur partiklarna sprids, i vilka halter de förekommer i olika miljöer, hur snabbt de bryts ner och hur de bäst ska provtas och analyseras.
Rapporten är en del av det uppdrag regeringen gett VTI att under åren 2018–2020 ta fram och sprida kunskap om mikroplast från vägtrafiken. Mikroplastpartiklar bildas framförallt av däckslitage men också vid slitage av vägmarkeringar och vägbeläggningar som innehåller polymermodifierad bitumen. Minst hälften av de totala svenska utsläppen av mikroplast bedöms komma från slitage av däck.
Mikroplaster finns överallt i miljön
Studier visar att mikroplast finns överallt i miljön. Mikroplast har hittats i till exempel vattendrag och reningsverk, mark, växter, luft, mat och dryck, organismer och även i oss människor. Mikroplast från vägtrafiken specifikt har hittats i till exempel vägdamm, vattendrag, dagvatten samt olika sediment, till exempel på svenska västkusten.
– Vi vet att utsläppen av däckslitagepartiklar är mycket stora, att de sannolikt bryts ner mycket långsamt i naturen och att de innehåller ämnen som kan skada levande organismer. Därför finns det skäl att begränsa både uppkomsten och spridningen av däckslitagepartiklar, säger Mikael Johannesson, forskningschef vid VTI.
Åtgärder finns
Forskarna har även sammanställt kunskap om möjliga åtgärder för att dels minska uppkomsten av mikroplastpartiklar, dels minska spridningen av dem. Lägre hastigheter, begränsat trafikarbete, minskad användning av dubbdäck, lugnare körbeteende, övergång till lättare fordon och optimal hjulinställning är exempel på åtgärder som minskar uppkomsten.
Samtidigt kan en del av åtgärderna ge andra vinster som till exempel minskade utsläpp av luftföroreningar och växthusgaser, minskat buller, färre allvarliga trafikolyckor och minskat vägslitage. Exempel på åtgärder som minskar spridningen av mikroplaster är olika typer av anläggningar som tar hand om vägdagvattnet och gatustädning.
Sveriges insektsfauna anses vara världens mest utforskade, med sina cirka 28 000 dokumenterade arter efter ett arbete som började redan på Carl von Linnés tid.
Artrikast är gruppen steklar, med en tredjedel av alla arter. Vanligast förekommande, sett till antal individer, är däremot tvåvingarna (myggor, flugor etc) som står för cirka 75 procent av alla insekter i Sverige.
Efter att ha använt tre oberoende metoder för att extrapolera drar forskare vid Naturhistoriska riksmuseet slutsatsen att omkring 5 000 arter återstår att upptäcka i Sverige. Totalt finns det alltså cirka 33 000 olika insekter i Sverige.
Studien visar också hur artrikedomen varierar bland insekterna. Följande siffror är inklusive de arter man förväntas upptäcka i pågående inventeringar:
Artrikedom bland Sveriges insekter
Steklar 11 100 arter
Tvåvingar (myggor, flugor etc.) 10 300 arter
Skalbaggar 5 000 arter
Fjärilar (inkl nattsländor, loppor, etc.) 3 200 arter
Insekter utan puppstadium (löss, gräshoppor, tvestjärtar etc.) 3 300 arter
Om vi istället för artrikedomen tittar på vilka som är vanligast förekommande, sett till antal individer, är tvåvingar absolut vanligast.
– I malaisefällor, som är en av de bästa metoderna för att fånga insekter, utgör flugor och myggor 75 procent av hela fångsten. Därefter kommer steklarna som utgör 15 procent, säger Fredrik Ronquist, professor i entomologi vid Naturhistoriska riksmuseet, som lett studien.
Bild: John Hallmén
– Flera nyligen publicerade studier visar att insekterna i världen blir färre och färre, fortsätter han. Tyvärr saknar vi bra data från Sverige på de flesta insektsgrupper, men det är troligt att insekterna minskar i antal även här. Att mäta en förändring i antal insekter kräver dock data från många år, eftersom antalet insekter varierar mycket av naturliga orsaker.
Insektsfällor i hela Sverige
Mycket av grunden för denna analys bygger på en inventering som gjordes med malaisefällor på 55 platser under åren 2003-2006. Att identifiera insekterna som ingår i studien involverade över 100 experter under flera år.
Den tidigare inventeringen följs nu upp för att studera förändringar i faunan. Under hela 2019 fanns 200 insektsfällor utspridda i hela Sverige. Volontärer hjälpte forskarna att tömma fällorna varje vecka och resultatet kommer att kunna visa variationen i insektsfaunan mellan årstider och platser. Materialet som nu samlas in kommer att analyseras med hjälp av DNA-sekvensering, vilket gör data tillgängligt mycket snabbare än tidigare metoder gjorde.
Ett urval av de 200 fällorna kommer dessutom att stå kvar i flera år för att göra den långsiktiga mätning som behövs för att se förändringar och trender.
– Insekter spelar en viktig roll längs hela näringskedjan i naturen, eftersom de utgör mat till andra djur, pollinerar växter och bryter ned dött material. Insekterna är därför särskilt viktiga för att hejda förlusten av biologisk mångfald – det angelägna mål 15 bland FNs globala mål för hållbar utveckling. Att slutföra den inventering av Sveriges insekter som Linné en gång påbörjade är ett viktigt första steg mot det målet, säger Fredrik Ronquist.
– Det har tagit lång tid för oss människor att upptäcka det här, det är ju 15000 år sedan som människa och hund började leva sida vid sida på jorden och hela den tiden har vi varit omedvetna om den här förmågan hos hunden, säger Ronald Kröger, professor vid Lunds universitet.
Förklarar varför lamm har tjock päls
Studien är ytterligare en pusselbit som förklarar varför vissa rovdjur, exempelvis varg, är skickliga jägare. Förutom lukt, syn och hörsel kan de med sin kalla nos sannolikt identifiera kroppsvärmen från bytesdjur på avstånd. Bytesdjuren å sin sida tjänar på att inte utsöndra mycket värmestrålning, vilket forskarna menar kan vara en förklaring till att lamm har tjock päls.
Studien ger dessutom vägledning för vilka hundraser som bör väljas för jakt och för personsök, exempelvis vid laviner eller jordbävningar.
– Hundens nos måste vara kall för att kunna hitta en varm människokropp. Våra resultat gör att det blir lätt att välja bort raser som inte kan kyla ner nosen på grund av hård avel. Sedan kan jaktträningen bli mycket mer effektiv om man inte bara använder föremål som luktar utan också utstrålar värme, säger Ronald Kröger.
Väljer en kroppstempererad yta framför en kall
Forskarlaget har nått resultaten i två olika undersökningar. I Lund har de i beteendeförsök konstaterat att hundar på 1,6 meters håll väljer en liten, kroppstempererad yta framför en lika stor kall yta. I Budapest har forskarna undersökt hundars hjärnaktivitet med magnetröntgen. Vid stimulering med svag värmestrålning blev den del av hjärnan aktiv som bearbetar sinnesinformation från huden, med stor sannolikhet från den nakna huden på hundens nosspegel där själva hudstrukturen kallas rhinarium.
Hundarna som deltagit i studien har tränats på svag värmestrålning. Först ut var Ronald Krögers egen golden retriever, Kevin, som varit med sedan starten 2012. I träningen har forskarna hela tiden använt ett belöningssystem, aldrig bestraffningar.
