Kan man få cancer av en höftprotes? Frågan är faktiskt inte gripen ur luften, eftersom höftproteser innehåller både metalljoner och andra kemiska ämnen som påstås kunna framkalla cancer. På EU-nivå pågår en diskussion om att klassa kobolt, som ingår i ortopediska inplantat, som potentiellt cancerframkallande. Tidigare studier om risken för cancer efter höftproteskirurgi motsäger varandra: Vissa forskare har funnit en ökad risk för cancer, andra inte.
Forskare från Uppsala universitet har nu använt flera rikstäckande register, bland annat Svenska höftprotesregistret och Cancerregistret, för att utvärdera risken för att utveckla cancer efter insättning av höftprotes. Över 100 000 patienter som opererats med en höftprotes på grund av ledsvikt jämfördes med över 500 000 kontrollpersoner utan höftprotes. Förekomsten av cancer i dessa båda grupper utvärderades efter en observationstid på i snitt 14 år.
Lägre cancerrisk bland protespatienterna
Patienterna som fått en cementerad höftprotes hade en något lägre risk att utveckla cancer än kontrollpersonerna (riskkvot 0,97; osäkerhetsintervall 0,95 – 0,99). Den enda cancerformen med en statistiskt säkerställd riskökning bland höftprotespatienter var malignt melanom, men riskökningen var relativt liten (riskkvot 1,15; osäkerhetsintervall 1,05 – 1,24). Andra cancerformer, exempelvis olika former av blodcancer och lungcancer, var mindre vanliga bland patienter med höftprotes än bland kontrollpersoner. Forskarna fann också en minskad risk för cancer bland patienter med höftprotes när kvinnor och män analyserades var för sig, när bara patienter med minst 5 års uppföljningstid efter insättning av höftprotes undersöktes, samt bland patienter som opererats med en cementfri höftprotes.
– I denna studie på en mycket stor och väldefinierad population med lång uppföljningstid fann man alltså ingen ökad risk för cancer efter proteskirurgi. Dessa lugnande besked kan inkluderas i riktlinjerna för preoperativ information som ges till artrospatienter. Detta är synnerligen viktigt i dessa dagar när en ny EU-riktlinje bestämmer att höftprotespatienter måste informeras om att de utsätts för potentiellt cancerframkallande ämnen, säger Nils Hailer, professor vid institutionen för kirurgiska vetenskaper vid Uppsala universitet och överläkare på Akademiska sjukhuset.
Kontakt:
Nils Hailer, professor vid institutionen för kirurgiska vetenskaper vid Uppsala universitet och överläkare på Akademiska sjukhuset, nils.hailer@surgsci.uu.se
Vetenskaplig artikel:
No generally increased risk of cancer after total hip arthroplasty performed due to osteoarthritis. (Nils P. Hailer, Anne Garland, Max Gordon, Johan Kärrholm, Olof Sköldenberg, Niclas Eriksson, Hans Garmo, Lars Holmberg (2019). International Journal of Cancer
Forskarna har undersökt möjliga konsekvenser av skogsbränder, när det gäller sjukdomar som sprids via gnagare, i det område som berördes av den stora skogsbranden kring Bodträskfors i Norrbotten 2006.
– Vi såg att andelen skogssorkar som bar på sorkfeberviruset ökade som ett resultat av branden, säger Frauke Ecke, projektledare och universitetslektor vid SLU:s institution för vilt, fisk och miljö.
Resultatet pekar på en ökad infektionsrisk för människor som vistas i brandområdet och som kommer i kontakt med sorkarna eller deras avföring.
Fyra år efter branden i Bodträskfors
Forskargruppen har studerat sammansättningen av smådäggdjur, olika miljövariabler och förekomsten av sorkfebervirus hos skogssorkar. Studien genomfördes under de fyra första åren efter branden, och sedan en gång till under det nionde året.
Det enda smådäggdjur som forskarna fann i brandområdet var skogssork – den enda art som kan vara bärare av sorkfeberviruset – trots att andra arter såsom åkersork, gråsiding, skogslämmel och vanlig näbbmus förekommer i det omgivande landskapet.
Genom att jämföra med studier i icke-bränd skog kunde forskarna konstatera att infektionsgraden hos skogssorkarna var högre i den brända skogen. Åren då det var mycket sork i Bodträskfors – såsom 2007, 2010 och 2015 – var infektionsgraden hos skogssorken som mest 76 procent i brandområdet och 41 procent i obrända skogar.
Låg biologisk mångfald i brandområdet
– Orsaken till den höga infektionsgraden i brandområdet är antagligen den låga biologiska mångfalden bland smådäggdjur efter branden. När en skogssork stötte på en annan gnagare var det alltid en annan skogssork, och detta ökar överförings- och infektionsrisken i skogssorksbeståndet, säger Frauke Ecke.
Det totala antalet skogssorkar var lägre i brandområdet än i skog som inte brunnit. Smittorisken är dock högre för människor som vistas i brandområdet och som kommer i kontakt med sorkarna eller deras avföring eller urin, vilket beror på att en större andel av skogssorkarna i brandområdet bär på smittan.
Forskarnas resultat ger anledning till försiktighet hos allmänheten, men framför allt hos yrkesgrupper som jobbar med exempelvis bortforsling av bränt virke eller som återplanterar de brända skogsområdena.
– Vi planerar att undersöka hur förekomsten av sorkfeber hos människor har varierat i regionen under åren före och efter branden kring Bodträskfors, men än har vi inga sådana sjukvårdsdata, säger Frauke Ecke.
Kontakt:
Frauke Ecke, universitetslektor, Institutionen för vilt, fisk och miljö
Sveriges lantbruksuniversitet, Umeå, Frauke.Ecke@slu.se
Hussein Khalil, forskare vid Institutionen för vilt, fisk och miljö
Sveriges lantbruksuniversitet, Umeå, Hussein.Khalil@slu.se
– Kunskap om mekanismen bakom en sådan respons kan användas för att utveckla strategier för att bekämpa skadegörare som överensstämmer med FN:s hållbarhetsmål för grödskydd, säger Benedicte Albrectsen, forskare vid Institutionen för fysiologisk botanik vid Umeå universitet.
En bladlus livnär sig på sockerrik sav i floemet, det vävnadssystem som ansvarar för transport av socker och andra näringsämnen från blad till rot i kärlväxter. Bladlusen manövrerar sin nålliknande mun genom cellväggen för att nå floemet, vilket skadar cellväggen.
Undersökte bladlusens sätt att äta
I den nya studien undersöker Benedicte Albrectsen tillsammans med forskaren Karen Kloth, som arbetat som postdoktor i hennes grupp på centrat Umeå Plant Science Centre, UPSC, vid Umeå universitet, födobeteendet hos perikobladlus på backtrav, Arabidopsis thaliana. Backtrav är en växt som ofta används som modellsystem inom växtforskning.
I studien testades hypotesen att cellväggen kan avge acetylfragment som startar och håller igång växtens beredskap – lite som en vaccination, eller uppbyggnad av immunförsvar hos djur.
Forskarteamet fokuserade på effekten av ett speciellt pektinmodifierande enzym, kallat pectin acetylesterase 9, PAE9, som hittills inte har studerats i detta sammanhang. De jämförde vildtyper av backtrav med mutanter, som har modifierats för att tysta PAE9 och därför inte kan producera acetylfragment.
Försenat försvar utan acetylfragment
– I mutanter som saknar acetylfragment-lossningen kunde bladlössen först nyttja saven i floemkärlen, fast efter en stund ökade försvarssubstanserna även i mutanterna. Vilken mekanism som kan ligga bakom mutanternas lite senare försvar, vet vi inte, men vi visar på en hormonkaskad och kan dra slutsatsen att backtrav dels har ett eget sätt att förbereda sitt försvar och minst ett back-upp system i frånvaro av PAE9, säger Benedicte Albrectsen.
Således fungerar PAE9 som en första barriär, som försvårar och försenar angrepp av bladlöss. Men även när PAE9 saknas byggs försvarsämnen upp i växten, fast långsammare och via andra verkställande mekanismer än växtens egna acetylfragment från cellväggspektinet.
Umeå Plant Science Centre
Umeå Plant Science Centre (UPSC) är ett center för experimentell växtbiologi. Det bildades 1999 av Institutionen för fysiologisk botanik vid Umeå universitet tillsammans med Institutionen för skoglig genetik och växtfysiologi vid Sveriges Lantbruksuniversitet.
Benedicte Albrectsen, Umeå Plant Science Centre, Institutionen för fysiologisk botanik, Umeå universitet, benedicte.albrectsen@umu.se
Just nu pågår det en intensiv debatt om hur vi bäst ska använda skogen som resurs, inte minst utifrån behovet av biomassa när användandet av fossila bränslen och material måste minska.
Men om samhället som helhet ska få största möjliga nytta av skogen går det inte bara att ta hänsyn till vad den kan bidra med som leverantör av trä och biomassa, skriver två lundaforskare i tidskriften Ecosystem Services. Även betydelsen av förändrade koldioxidutsläpp, vattenkvalitet och biologisk mångfald, som vanligtvis inte värderas i pengar, måste räknas in när man tar beslut om skogsskötsel.
Fokus på skogsindustrins behov
– De flesta analyser av hur vi bäst ska sköta våra skogar fokuserar tyvärr ganska ensidigt på skogsindustrins behov eller efterfrågan på trä och biomassa. Man missar annat som skogen också bidrar med och som har stor betydelse för vårt välmående. Vi ville därför undersöka vilken skogsskötsel som är att föredra ur ett samhällsekonomiskt perspektiv, om man tittar brett på vad skogen bidrar med till vår välfärd, säger Mark Brady, ekonom och forskare vid Centrum för miljö- och klimatforskning (CEC) vid Lunds universitet, samt vid AgriFood och SLU.
Det forskarna gjorde var att genom simulering applicera fyra olika skötselmetoder på ett skogsområde i södra Sverige. Tre av metoderna innebar att all skog avverkades efter en viss tid – 60 eller 70 år – och att kalhyggen skapades, men med olika mycket grenar och toppar kvarlämnade på avverkningsplatsen. Den fjärde metoden var så kallat hyggesfritt skogsbruk (tidigare kallat kontinuitetsskogsbruk) där man istället avverkar kontinuerligt genom selektivt avverkning av enstaka träd så att marken är alltid skogbevuxen.
Mindre koldioxidutsläpp med hyggesfritt skogsbruk
– Det vi såg var att den svenska skogen skulle bidra med ett större värde till samhället om vi hade större områden med hyggesfritt skogsbruk, än om vi skulle intensifiera uttaget av biomassa, säger Mark Brady.
Metoden var den som gav minst koldioxidutsläpp till atmosfären och minst kväveläckage till havet, genom en försiktigare avverkning.
För skogsägarna, däremot, är hyggesfritt skogsbruk den metod som ger lägst ekonomisk avkastning, eftersom mindre mängd biomassa tas ut och till betydligt högre avverkningskostnad, vilket naturligtvis leder till målkonflikter när beslut om skogsskötsel ska tas, säger Mark Brady.
Samhällsekonomiskt värde på ekosystemtjänster
– Det här visar behovet av att väga olika intressen mot varandra vid beslutsfattande – privata mot allmänna, nuvarande generationers mot kommande – om man ska optimera den samhälleliga nyttan av skogen, säger han, och hoppas att studien kan bidra till att understryka och belysa detta.
– Risken är till exempel att beslutsfattare bara tittar på en aspekt när de tar fram policys för skogsskötsel, som att öka uttaget av biomassa för att minska utsläppen från fossila bränslen. Vi visar att det är avgörande att även räkna in värdet av andra ekosystemtjänster som skogen står för. Vi visar också hur man kan göra detta genom att sätta ett samhällsekonomiskt värde på dem.
Skogsbruk med kalhyggen ledde till ökad utsläpp
Forskarna tittade på hur fyra olika skogsskötselmetoder påverkade biologisk mångfald, utsläpp av växthusgaser samt kväveläckage till vatten i samband med avverkning. Det man hoppades få svar på är om samhället vinner mest på mer miljövänliga skogsbruksmetoder, eller mest på ett mer intensivt uttag av biomassa, jämfört med idag.
Alla metoderna utom den hyggesfria, som innebär att marken alltid är skogbevuxen, ledde till ökade utsläpp av växthusgaser och ökat kväveläckage till Östersjön. Hur stora områden med hyggesfritt skogsbruk som skulle behövas ger forskningen inte svar på – det finns en gräns där nyttan avtar.
När det kom till bevarandet av biologisk mångfald, som i studien mättes genom kvarlämnad död ved, såg man relativt små skillnader, men betonar att det finns fler metoder att mäta detta och att särskilda åtgärder för att bevara biologisk mångfald kan användas i samband med de olika skötselmetoderna.
Giuliana Zanchi, forskare vid Institutionen för naturgeografi och ekosystemvetenskap, Lunds universitet
Mark Brady, forskare vid Centrum för miljö- och klimatforskning (CEC), Lunds universitet och vid AgriFood, ett samarbete mellan Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och Lunds universitet
– Det är viktigt att organisationer bedriver generella preventiva och informativa åtgärder, och att man hjälper chefer att få kunskaper om depression och ångest, säger Monica Bertilsson, universitetslektor i folkhälsovetenskap vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, och korresponderande författare bakom studien.
Psykisk sjukdom utgör den vanligaste orsaken till sjukskrivning i Sverige. Enligt Arbetsmiljölagen har chefen ansvar för de anställdas hälsa och säkerhet, att förebygga ohälsa och även ett långtgående ansvar vid rehabilitering. Trots detta har få studier undersökt chefers preventiva arbete för att förebygga vanlig psykisk sjukdom som depression och ångest hos sina medarbetare.
Den aktuella studien bygger på en webbaserad enkät till 4 737 chefer, rekryterade via Medborgarpanelen hos Laboratory of Opinion Research, Göteborgs universitet, samt Helix Competence Center vid Linköpings universitet. Av 3 358 svarande (71 procent) kom 2 921 att ingå i studien. För att inkluderas krävdes svar på frågorna om preventiva åtgärder, samt att chefsrollen omfattade underställd personal.
Utbildning och information avgörande
Hälften av cheferna i studien hade under de senaste två åren sett över medarbetares arbetsuppgifter och arbetssituation för att förebygga psykisk ohälsa hos sina medarbetare. 57 procent av cheferna hade initierat samtal i ämnet för att öka förståelsen för ångest och depression. Oftast hade det skett i enskilda medarbetarsamtal, men också i hela arbetsgruppen.
De två viktigaste variablerna för om chefer genomfört översyner och samtal, eller inte, var om de fått chefsutbildning som inkluderat kunskaper om depressions- och ångestproblematik, samt om deras organisation genomfört generella informationsinsatser om psykisk ohälsa. Dessa faktorer påverkade mer än om chefen hade arbetsmiljöansvar, och överskuggade även skillnaden mellan kvinnliga och manliga chefer.
– Sannolikheten för att en chef faktiskt ska genomföra förebyggande samtal om ångest och depression är 84 procent högre om chefen arbetar i en organisation som erbjuder generella insatser, exempelvis stressrådgivning och föreläsningar om depression och ångest, jämfört med om organisationen inte gör det, konstaterar Monica Bertilsson.
Omfattande studie
I organisationer som genomfört generella insatser var det också 79 procent högre sannolikhet att cheferna såg över medarbetarnas arbetsuppgifter och arbetssituation, i syfte att förebygga psykisk ohälsa. I gruppen chefer som fått chefsutbildning som inkluderat kunskap om depression och ångest var sannolikheten för översyn 56 procent högre, och för samtal 61 procent högre, jämfört med chefer som inte fått sådan kunskap via en chefsutbildning.
– Det är lätt hänt att tänka sig att större organisationer gör mer, men storleken har vi tagit hänsyn till och justerat för i studien. Likaså har vi justerat för chefers egna erfarenheter av psykisk ohälsa hos sig själva eller i sin omgivning, samt om de under sitt yrkesliv har vårdat personer med psykisk ohälsa. Det är alltså inte den typen av kunskaper som avgör om man arbetar preventivt eller inte, säger Monica Bertilsson.
– Studien är enkätbaserad och den bygger på ett stort material och många variabler, kontrollerade för varandra, vilket gör resultaten väldigt starka. En svaghet är att det inte är ett slumpmässigt urval, men jämfört med andra studier är den bredare, med deltagarna från vitt skilda branscher och både privat och offentlig sektor, avslutar hon.
I takt med att årsmedeltemperaturen stiger på nordliga breddgrader förändras också regn- och snöförhållanden samt vattenflödena genom landskapet. Därmed ändras också levnadsförhållanden för insekter som kan vara smittbärare för olika sjukdomar.
Forskare vid Institutionen för naturgeografi vid Stockholms universitet har undersökt effekterna av sådana förändringar för harpest, en sjukdom som främst drabbar smågnagare men som också smittar människor. Studien visar att relativt små förändringar i klimat och landskapets vattenförhållanden kan kraftigt öka förekomsten av harpest hos människor. Resultaten stämmer överens med de ökande anmälda fall av harpest hos människor som rapporteras i Sverige.
Allvarlig sjukdom hos människor
− Harpest är dödligt för gnagare och ger allvarlig sjukdom hos människor, säger Gia Destouni, forskare vid Stockholms universitet. Vi har använt en testad statistisk sjukdomsmodell som har, till exempel, kunnat förutse sex av sju år med relativt stort antal harpestfall hos människor i Dalarna mellan 1981 och 2007. Den typen av testade sjukdomsmodeller är värdefulla hjälpmedel för att kunna förutsäga sjukdomsutbrott i framtiden under förändrade klimat- och vattenförhållanden.
Harpest sprids till människor på olika sätt. I de stora skogsområdena i Sverige, Finland, Ryssland och Alaska är bett av smittade myggor en vanlig spridningsväg.
− Nordliga samhällen och ekosystem är särskilt utsatta för klimatförändringar, som är större här än det globala genomsnittet, säger Gia Destouni. För den här studien valde vi att titta på harpest därför att det är en välstuderad sjukdom, med utvecklad och testad statistik för sjukdomsspridningen till människor på dessa breddgrader. Vi kunde då använda harpest som modellsjukdom för utveckling av ny metodik för att förutsäga hur ändrade temperaturer och vattenflöden kan leda till nya förhållanden för sjukdomens spridning till människor i nordliga samhällen. I fortsatt forskning kan liknande metodik användas för sådana klimateffektstudier för olika smittsamma sjukdomar och delar av världen.
Gia Destouni, professor i hydrologi, hydrogeologi och vattenresurser, Stockholms universitet, georgia.destouni@natgeo.su.se
Zahra Kalantari, forskare, Institutionen för naturgeografi, Stockholms universitet zahra.kalantari@natgeo.su.se
Studien i sociologi, gjord av Anni Erlandsson, gjordes genom att skicka in fiktiva arbetsansökningar till 1 643 verkliga jobbannonser inom 18 olika yrken på den svenska arbetsmarknaden. Jobben representerar många av de största yrkena i Sverige, både låg- och högkvalificerade, som butikskassör, förskole- och gymnasielärare, städare, dataingenjör och sjuksköterska.
Sedan observerades vilka sökanden som blev kontaktade av arbetsgivaren. På så sätt studerades den första etappen av rekryteringsprocessen där urvalet av sökande som ska kontaktas för intervjuer görs.
Fiktiva ansökningar
I de fiktiva ansökningarna varierade de sökandens kön, som signalerades genom namn. Alla de fiktiva ansökande angavs vara 31 år, och hade likvärdig kompetens och utbildning inom de yrken som krävdes för jobben de sökte. Så, kontaktar manliga arbetsgivare manliga arbetssökande i större utsträckning än kvinnliga sökande? Svaret är ja – ibland.
Forskningen visar att manliga rekryterare kontaktar manliga sökande oftare än kvinnliga sökande i könsbalanserade yrken som gymnasielärare, kock och revisor. I dessa yrken är andelen kvinnor 40% till 60%. Studien visar däremot inte på någon statistiskt säkerställd könsdiskriminering från kvinnliga rekryterare.
Rädsla att kvinnor blir dyrare på grund av barn?
Varför skulle män gynna män i rekryteringssammanhang? Anni Erlandsson menar att det kan vara så att vissa män helt enkelt gillar att rekrytera och arbeta med andra män, snarare än kvinnor. Det kan också vara så att män antar att kvinnliga arbetstagare är mindre produktiva och dyrare. Detta kan i sin tur grunda sig på förväntade skillnader i arbetsrelaterade egenskaper och arbetstider efter att de har blivit föräldrar.
När kvinnor skaffar barn, kan arbetsgivare vara rädda för att det ska leda till inte bara föräldraledighet utan också minskad arbetstid och mindre engagemang i arbetet. Detta eftersom kvinnor traditionellt tar ett större ansvar hemma, medan arbetsgivare inte förväntar sig samma sak från män. Resultaten kan alltså delvis bero på att de 31-åriga kvinnliga sökandena i studien får ett ”moderskapsstraff” av manliga arbetsgivare, oavsett om de har barn eller inte. De antas ha små barn eller uppfattas som i ”riskzonen” för att skaffa barn.
Anni Erlandsson, doktorand i sociologi vid Institutet för social forskning, Stockholms universitet. anni.erlandsson@sofi.su.se
Övervikt och fetma har ökat drastiskt de fyra senaste decennierna över hela världen, och detta gäller även de allra minsta. 2016 hade över 41 miljoner barn under fem år övervikt eller fetma enligt WHO. En studie från från samma år visar att ungefär 12 procent av fyraåringarna i Halland lider av övervikt eller fetma.
Studier visar att riskfaktorerna för sjuklighet ökar direkt när ett barn drabbas av övervikt eller fetma. Hela barnets kropp påverkas av den ökade vikten. Detta leder exempelvis till ökade påfrestningar i hjärta och kärl, risk för typ 2-diabetes, påverkan i skelett och muskelsystem. Fetman kan även ha psykosociala konsekvenser.
Mätdata- och enkätdata från barn och föräldrar i Halland
Annelie Lindholm, universitetslektor i omvårdnad vid Högskolan i Halmstad, har i sin avhandling studerat tillväxtmönster och riskfaktorer för övervikt, fetma och förhöjt midjemått hos förskolebarn. Studierna har utgått från ett projekt som heter ”Tillväxtprojektet”, där mät- och enkätdata har samlats in för 2 666 halländska barn som forskarna har följt sedan barnens födelse.
Tillväxtprojektet i Region Halland
Tillväxtprojektet startade 2006 av Josefine Roswall, barnläkare på Hallands sjukhus, och barnhälsovårdsutvecklaren Gerd Almquist Tangen. Syftet med projektet är att identifiera tidiga påverkansfaktorer för små barns hälsa och viktutveckling. I projektet samlas data om 2 666 halländska barn, födda 2007–2008, som har blivit mätta och vägda sedan de föddes. Det är ovanligt att så många barn följs under så lång tid och att forskare har data från så många unga barn att göra studier på.
De mätparametrar som avhandlingen har baserats på är vikt, längd och midjemått som har mätts från födelsen fram till fem års ålder vid nio tillfällen. Vid varje mättillfälle har föräldrarna även svarat på en enkät och svaren har använts i analyserna. Första året har barnen mätts fyra gånger, därefter en gång vid ett och ett halvt års ålder och därefter en gång varje år fram till femårsdagen.
– Det finns inte så många studier om orsaker till övervikt och fetma hos de yngsta barnen, därför har det varit unikt att kunna studera den här gruppen med så många små barn och analysera hur de växer tidigt i livet, säger Annelie Lindholm, som också har en magisterexamen i biomedicin.
Mätning av BMI och WHtR
För att följa barns viktutveckling i förhållande till längd används framför allt BMI (Body Mass Index – kroppsvikten i kilo delat med kroppslängden i meter i kvadrat) världen över. Detta trots att det finns mycket kritik mot det sättet att mäta eftersom BMI inte visar var på kroppen fettet sitter och inte heller skiljer på fettvävnad och annan vävnad som exempelvis muskulatur. Sjukdomar kopplade till övervikt, som hjärt- och kärlsjukdomar och typ 2-diabetes, är ofta associerade med bukfetma – även kallad central fetma. Därför har nya mätmetoder som påvisar bukfetma utvecklats. På Sveriges barnavårdscentraler mäts dock vanligen bara längd och vikt och inte midjemått i dag.
I sina studier har Annelie Lindholm även använt sig av WHtR (Waist to Height Ratio – midjemått-längd-kvot) för att identifiera förhöjt midjemått hos barn i förskoleåldern, samt hur WHtR stämmer överens med BMI i denna åldersgrupp.
Andra studier där forskare har använt WHtR är ofta gjorda på äldre barn eller vuxna och det råder i dag ingen enighet gällande betydelsen av WHtR hos små barn. Annelie Lindholm har dock inte hittat någon som har jämfört både BMI och WHtR i åldersgruppen 0–5 år tidigare, så som hon har gjort i sin avhandling.
Innan forskarna påbörjade mätningarna inom Tillväxtprojektet var de noga med att undersöka om det fanns studier som visade samband mellan att mäta midjemått på barnen och utvecklingen av anorexi, men några sådana samband kunde de inte hitta.
– Genom att använda mig av både BMI och WHtR i mina studier kunde jag se att över hälften av barnen med normalt BMI ändå hade förhöjt midjemått. Det innebär att vartannat barn med förhöjt midjemått, eventuella riskfaktorer kopplade till det, missas när endast BMI används, säger Annelie Lindholm.
Riskfaktorer och förändring tidigt i livet
I sin avhandling har Annelie Lindholm också tittat på riskfaktorer för övervikt och fetma. Under senare år har flera studier pekat på att de 1 000 första dagarna hos barnet, från befruktning till tvåårsdagen, är avgörande för etablering av övervikt eller fetma. Den här perioden är viktig i barnets tillväxt och även för att försöka förändra beteenden och göra något åt det.
Om barnet drabbas av fetma som liten ökar även risken för fetma som vuxen. Det är inte bara barnets beteende och vanor som spelar roll, utan risken för övervikt och fetma påverkas även av andra faktorer. Det som kan påverka är bland annat högt BMI hos mamman före graviditeten och typ 2-diabetes. Båda sakerna är förknippade med höga glukoskoncentrationer i blodet, vilket verkar kunna ge ökad glukostransport till fostret och därmed leda till ökad tillväxt av fettvävnaden hos barnet.
Även andra händelser under graviditeten, exempelvis att tillväxten i livmodern hämmas vilket ger ökad risk för liten storlek vid födelsen (SGA – small for gestational age), är förknippat med ökad risk att drabbas av övervikt eller fetma senare i livet. Annelie Lindholm fann även samband med pappans BMI, som exempelvis kan stå för matvanorna i familjen.
– Om ingripanden görs tidigt finns chansen att etablera goda vanor innan barnet själv har etablerat osunda sådana. Därför kan det vara avgörande att tidigt identifiera barn som löper risk för att utveckla övervikt eller fetma och sjukdomar kopplade till det, säger Annelie Lindholm.
Barnens matintag påverkar viktutvecklingen
Annelie Lindholm har också tittat på barnens matintag och hur det påverkar viktutvecklingen. Det är sedan tidigare känt att en tidig snabb viktökning är förknippad med ökad risk för övervikt eller fetma senare i livet. Annelie Lindholm har fått fram tydliga resultat på att matning med nappflaska ökar risken för sådan tidig snabb viktökning. Även nattmål med bröstmjölksersättning är en riskfaktor för detta.
Sambandet mellan nappflaskan och den snabba viktökningen beror troligtvis på innehållet – om flaskan innehåller bröstmjölk, ersättning eller välling – men också på hur föräldrarna matar sitt barn. Tidigare forskning har visat att vid amning slutar barnet äta när hen är mätt, men vid flaskmatning är det lättare att det blir en mer forcerad matning eftersom föräldrarna får lättare att uppmuntra barnet att dricka upp när de kan se innehållet i flaskan. De vuxna litar inte på den naturliga mättnadskänslan hos barnet och då kan barnet få i sig mer än vad som egentligen behövs.
Inom Tillväxtprojektet är forskarna samstämmiga i att övervikt eller fetma behöver uppmärksammas tidigt i livet, så att barnet kan få förutsättningarna till hjälp. Om barn med risk för övervikt eller fetma inte upptäcks kan de inte heller få något stöd i riktning mot en hälsosam viktutveckling.
– Det är dock viktigt att små barn inte ska banta, utan växa ifatt sin vikt, säger Annelie Lindholm.
Annelie Lindholm, Universitetslektor i omvårdnad, Högskolan i Halmstad, annelie.lindholm@hh.se
I takt med att städerna förtätas och skyfallen tilltar ökar risken för översvämningar. Forskare blir alltmer eniga om att det är effektivare att härma naturens processer för avrinning än att på traditionellt sätt bygga ut befintliga ledningar och magasin under jord.
Dessa så kallade blågröna lösningar blir allt vanligare för att komplettera det befintliga ledningsnätet. Till de blågröna metoderna räknas framförallt dammar, kanaler, gröna tak och svackdiken. Även växtlighet istället för hårdgjorda ytor ingår (även om det numera också finns genomsläpplig, så kallad permeabel, asfalt).
– Det gäller att ta ett helhetsgrepp eftersom alla typer av avrinningssystem samspelar.
– Görs inte det finns risk för att blågröna lösningar förvärrar problemen, säger Salar Haghighatafshar doktorand i kemiteknik vid Lunds tekniska högskola som i sin avhandling presenterar ett modelleringsverktyg som planerare kan använda för att bygga blågröna dagvattensystem.
Ledningsnätet blir överlastat
Det i särklass vanligaste misstaget, enligt Salar Haghighatafshar, är att låta överskottsvatten från blågröna anläggningarna rinna in i de befintliga ledningsnäten.
– Eftersom de vanliga ledningsnäten lätt blir överbelastade vid höga vattenstånd är detta ingen bra lösning. Men i stadskärnor där det är ont om plats kan en sådan lösning på vissa sträckor bli nödvändig, säger Salar Haghighatafshar.
Istället förespråkar han att de öppna dagvattensystemen förses med separata avrinningsrör som forslar bort vattnet till lämplig slutdestination vilket oftast är en kanal, sjö eller hav. Idag görs detta sällan. En stadsdel som framgångsrikt har installerat separata rör är Augustenborg i Malmö.
Separata avrinningsrör sällsynta
En anledning till att det sällan byggs separata rör är att det först med denna avhandling som riskerna visas svart på vitt. En annan är att det kan bli en dyr historia. Det krävs utgrävningar för rörplaceringar vilket leder till störningar i biltrafiken under tiden.
En tröst är att mycket annat spelar in och kan väga upp nackdelar med uteblivna rör.
– I slutändan är det inte en antingen-eller fråga. Blågröna system leder till biodiversitet, har en nedkylningseffekt och kan höja bostadspriserna eftersom människor uppfattar dessa inslag som estetiska.
Modelleringsverktyget presenteras i avhandlingen och är utformat så att det går att använda för de som jobbar med avrinningsfrågor såsom VA-strateger, vatteningenjörer, och stadsplanerare.
– Idag finns en växande medvetenhet om att pollinatörer hotas av oförsiktig användning av bekämpningsmedel och av krympande arealer med lämpliga livsmiljöer. Hur de påverkas av kraftiga naturliga störningar har vi däremot vetat betydligt mindre om. Generellt tycks sådana störningar i naturen vara negativa för pollinatörer, men det finns undantag, säger forskaren Charlie Nicolson från University of Vermont/UC Davis.
Han har tillsammans med Paul Egan, forskare inom växtskyddsbiologi vid SLU granskat 117 vetenskapliga studier och gjort den första vetenskapliga sammanställningen av de hot som extremväder och naturkatastrofer kan utgöra för pollinatörer och pollinering. De redovisar sina slutsatser i tidskriften Global Change Biology.
Upprop till forskare och beslutsfattare
– Vår artikel ska ses som ett upprop till forskare och beslutsfattare. Vi behöver mer forskning om hur pollinatörer påverkas av naturliga störningar och bättre beslutsunderlag till naturvård och katastrofberedskap.
– Vi behöver veta vad som krävs för att värna mångfalden av pollinatörer, för att säkra pollineringen av både vilda och odlade växter, och därmed människors livsmedelsförsörjning, säger Paul Egan, som är forskare vid SLU:s institution för växtskyddsbiologi i Alnarp.
Extrema värmeböljor, utdragen torka, skogsbränder, översvämningar, orkaner, vulkanutbrott och tsunamier är exempel på naturliga störningar som kan ha stor omedelbar inverkan på människors tillvaro. Dessutom kan de påverka oss indirekt, genom drastiska effekter på ekosystemen och de tjänster dessa levererar, såsom pollinering.
Bränder kan gynna mångfalden
Ett tydligt mönster som forskarna såg vid granskningen av de 117 studierna var att översvämningar, torka och extrem värme i huvudsak har negativ inverkan på pollinatörer och pollinering. När det gäller orkaner, men särskilt bränder, var resultaten mer blandade; en noggrannare analys visade att det framför allt var bin som kunde gynnas, och det gällde såväl individ- som artrikedom.
Huvudförfattaren, Charlie Nicolson, berättar att han under granskningen av litteraturen mötte en mängd berättelser om naturens förödande krafter, men också om jakten på en del ganska udda faror, bland annat hur pollinatörer påverkas av solstormar, eller jordens elektromagnetism.
Många väderrelaterade hot, såsom översvämningar och stormar, förväntas bli vanligare och mer kraftfulla i takt med klimatförändringarna, vilket oroar forskarna.
Småbrukare i utvecklingsländer drabbas värst
– Vi ser att den här typen av pollineringsforskning är starkt fokuserad på ekonomiskt utvecklade regioner. Samtidigt är det småbrukare och utvecklingsländer som kommer att drabbas hårdast, inte minst för att de ofta är mer beroende av grödor som kräver pollinatörer, säger Paul Egan.
Nicolson och Egan lyfter fram ett antal forskningsområden som de tycker bör prioriteras i framtiden. Ett råd är att fler ”chockhändelser” bör införlivas i klimatforskningen Det behövs också studier som på ett bättre sätt beskriver hur pollinatörers, grödors och människors exponering för extrema naturfenomen är sammanlänkade.
Kontakt:
Paul Egan, forskare vid Institutionen för växtskyddsbiologi,
Sveriges lantbruksuniversitet, Alnarp, paul.egan@slu.se
Charlie C. Nicholson, postdoktor, ccnicholson@ucdavis.edu
Interaktiv karta (html-fil; visas i nytt fönster)
En interaktiv global karta över alla studier kan ses här.
Flera av de identifierade kemikalierna bedöms vara endokrinstörande, det vill säga ämnen som påverkar hormonsystemet och kan därigenom ge negativa effekter, enligt en studie gjord av forskare vid Karlstads universitet och Icahn School of Medicine at Mount Sinai i New York.
Nästan all riskvärdering av kemikalier sker genom att man testar ett ämne i taget. Idag vet vi emellertid att vi alltid exponeras för ett stort antal kemikalier samtidigt i mycket komplexa blandningar. I den så kallade SELMA-studien har det till exempel analyserats 26 kemikalier i mer än 2 300 gravida kvinnors urin och blod.
Det visade sig härvid att 24 av de 26 kemikalierna kunde identifieras i mer än 90 procent av kvinnorna, vilket visar att människan ständigt är exponerade för komplexa blandningar. En viktig frågeställning är därför hur sådana blandningar påverkar barns hälsa och utveckling.
SELMA-studien
Studien har undersökt betydelsen av prenatal exponering för blandningen av de 26 kemikalierna för kognitiv utveckling hos 718 barn inom SELMA-studien. Urin- och blodhalter av de 26 kemikalierna mättes i första trimestern under graviditeten och barnens kognitiva förmåga mättes vid sju års ålder. Viktiga bakgrundsvariabler såsom mammans rökning, utbildning, IQ, med mera och bland annat barnens födelsevikt och prematuritet samlades in med hjälp av enkäter och tillgång till registerdata.
Analyserna i studien identifierade en kemikalieblandning hos de gravida kvinnorna vilken var kopplad till lägre kognition (lägre IQ) hos barnen, där effekterna var starkare för pojkar.
Blandningar av betydelse för IQ
En interkvartil ökning av det beräknade WQS-indexet, var signifikant associerat till 1,9 enheter lägre IQ för pojkarna. De viktigaste kemikalierna i den identifierade blandningen härrör från hårda och mjukgjorda plaster (fenoler och ftalater), bekämpningsmedel, kosmetika, antibakteriella medel, textilier och föda.
– Vi är egentligen inte förvånade över de här resultaten, säger Carl-Gustaf Bornehag, professor vid Karlstads universitet och Icahn School of Medicine at Mount Sinai. Flera av de identifierade kemikalierna är av europeiska expertorgan bedömda som hormonstörande och flera av dem är idag förbjudna i varor och produkter. Det vi nu ser är att det finns en effekt även för blandningar, där vi nu måste utveckla bättre riskvärderingsmetoder som inte bara tar hänsyn till enskilda ämnen.
Carl-Gustaf Bornehag, professor i folkhälsovetenskap vid Karlstads universitet och Icahn School of Medicine at Mount Sinai. carl-gustaf.bornehag@kau.se
De mycket välbevarade fossilen från Ryssland kastar ett nytt, och lite förvånande, ljus över tetrapoderna. Fyrfotingarna som tog klivet från vatten till land och på detta blev förfäder, inte bara till amfibier, reptiler, fåglar och däggdjur, utan också till oss människor.
De första tetrapoderna utvecklades från fiskar under tidsperioden devon som tog slut för ungefär 360 miljoner år sedan. Under många decennier baserades vår idé om vad devontida tetrapoder var för något, på fynd från bara ett par olika släkten: huvudsakligen de ”fyrbetna fiskarna” Ichthyostega och Acanthostega som är kända från nästan kompletta skelett.
Ichthyostega och Acanthostega levde precis i slutet av devon. De flesta andra tetrapoder från devon är kända från bara några få bitar av käkar eller skelettdelar: tillräckligt för att veta att de existerade men inte mycket mer. Men en del av de fragment som nu hittats kommer från tetrapoder som levde mycket tidigare, för ungefär 373 miljoner år sedan, och de äldsta fossila tetrapodfotspåren är hela 390 miljoner år gamla.
Fossilen efter Parmastega hittades i kalksten som ligger exponerad längs floden Izhmas bankar (Ryssland). Foto: Pavel Beznosov
– Tetrapoderna under devon har alltså haft en tidig historia som vi hittills vetat väldigt lite om. Detta är frustrerande eftersom det handlar om ett av de viktigaste skeendena i ryggradsdjurens historia, menar forskarna.
Något som den nya ryska tetrapoden Parmastega aelidae kan ändra på. Parmastega hittades i Sosnogorsk-formationen, en kalksten som formades i en tropisk kustlagun men som nu ligger exponerad längs floden Izhmas bankar. Fyndplatsen ligger nära staden Ukhta i republiken Komi i europeiska Ryssland.
Och den här gången rör det sig inte om enstaka benfragment. När forskarna löste upp kalkstenen med hjälp av ättiksyra kunde de konstatera att de funnit perfekt bevarade ben från huvudet och skuldrorna, mer än hundra stycken så här långt. Dessa kan sättas samman till en tredimensionell rekonstruktion av djuret, den med råge äldsta rekonstruktionen för någon tetrapod.
Spejade med bara ögonen ovan vattenytan
Forskarna har hittat både små och större individer, den största med ett huvudmått på ungefär 27 cm. Fiskliknande karaktärsdrag hos en del av benen indikerar att detta inte bara är den tidigaste utan också den mest primitiva av alla välbevarade tetrapoder från devon som hittats hittills.
Det är en underlig varelse som framträder. Liksom andra tetrapoder från devon har Parmastega en något krokodilliknande form, men ögonen reser sig över hjässan och näspartiets och underkäkens kurva skapar ett ”flin” som avslöjar de formidabla tänderna.
Sidolinjekanalerna, känselorgan som detekterar vibrationer i vattnet och som Parmastega ärvt från sina fiskförfäder, utgör en ledtråd till djurets livsstil. Dessa kanaler är välutvecklade i det nedre käkpartiet, i nosen och på ansiktets sidor, men uppe på huvudet bakom öronen saknas de. Det här betyder förmodligen att Parmastega spenderade mycket tid precis vid vattenytan, med ögonen uppe över ytan. Krokodiler gör detta idag eftersom de vill hålla koll efter landlevande djur som de kanske vill fånga.
Nålliknande tänder i underkäken
Vi vet inte så mycket om landområdet som omgav Parmastegas lagun men där kan ha funnits stora artropoder som tusenfotingar eller havsskorpioner att fånga vid vattenbrynet. Den slanka, elastiska underkäken med nålliknande tänder ser ut att vara väl anpassad för att ”skopa upp” byten från marken, medan överkäkens robusta tänder kanske borrades in i bytet med hjälp av Parmastegas kroppsvikt.
Det fossila materialet bjuder dock på ytterligare en överraskning. Skuldergördeln bestod delvis av brosk som är mjukare än ben, och ryggraden och extremiteterna kan ha bestått helt av brosk eftersom dessa inte har bevarats. Detta talar starkt för att Parmastega, med sitt krokodillika huvud och uppstickande ögon aldrig riktigt lämnade vattnet, eftersom ett broskskelett är alldeles för svagt för att bära upp kroppen på land.
Smög den sig på byten vid vattenbrynet för att sedan häva sig upp på stranden, fånga bytet mellan sina käkar och sedan glida tillbaka ner i vattnet igen? Vi vet inte. Tetrapodernas utveckling verkar knappast bestå av en progressiv kavalkad av allt mer landanpassade djur. Dess släktträd framstår snarare som en ganska trasslig buske av ekologisk experimentering.
Per Erik Ahlberg, Institutionen för organismbiologi, Uppsala universitet, per.ahlberg@ebc.uu.se
Idag saknas biomarkörer för astma hos de yngsta barnen, trots att astma och astmaliknande andningsbesvär är en av de vanligaste orsakerna till besök på akutmottagning för barn i förskoleåldern. Det är därför svårt att bedöma prognos och behov av uppföljning och behandling för dessa barn.
– Vårt mål är att utveckla ett molekylärt verktyg som kan komplettera dagens kliniskt baserade diagnos och prognos, säger Cilla Söderhäll, docent i medicinsk genetik vid institutionen för kvinnors och barns hälsa, Karolinska Institutet som lett studien.
Förutsäger lungfunktion vid sju års ålder
Forskargruppen har under flera års tid följt en grupp barn som sökt akut vård på Astrid Lindgrens barnsjukhus med obstruktiva andningsbesvär. Barnen har vid akutbesöket varit mellan sex månader och tre år gamla. I samband med de pågående andningsbesvären har forskarna kunnat identifiera specifika biomarkörer som förutsäger lungfunktion och behov av astmamedicinering vid sju års ålder. Biomarkörerna är baserade på skillnader i hur vissa gener uttrycks i denna patientgrupp jämfört med barn som inte sökt akut vård för andningsbesvär.
Forskarna fann också en association mellan D-vitaminnivåer i småbarnsåren och genuttryck vid akuta andningsbesvär, vilket tyder på att D-vitaminnivåerna kan ha betydelse för uppkomsten av astmabesvär.
Kan bidra till ökad individualisering
– Våra fynd bidrar till ökad kunskap om astma hos barn i förskoleåldern och öppnar för möjligheter att identifiera barn med risk för fortsatt astma redan vid ett tidigt akutbesök. På sikt kan det bidra till ökad individualisering av enskilda barns behov av uppföljning och effektivare behandling av astma hos barn, säger Cilla Söderhäll.
Dagens moderna teknik kräver sällsynta jordartsmetaller. För att hitta mer metaller behöver vi förstå hur de koncentreras i jordskorpan.I en studie från Uppsala universitet och Sveriges geologiska undersökning (SGU) visar forskare hur denna typ av malmer en gång bildades. Det ger grundläggande och ny förståelse för hur malmer rika på sällsynta jordartsmetaller kan bildas.
Genom att jämföra sina nya data med tidigare genomförda geologiska observationer kunde forskarna visa att malmerna bildats under havsbotten i anslutning till aktiva vulkaner, där metallhaltiga och heta vattenlösningar av magmatiskt ursprung reagerade med lokala kalkstenshorisonter i en tjock packe av vulkaniska avlagringar. Reaktionerna mellan lösningarna och kalkstenen ledde till utfällning av både metaller i form av järnoxid (magnetit) och REE-mineral, liksom de olika silikater som utgör det så kallade skarnet (ansamlingar av kalciumsilikatmineral).
Bastnästypens gruvor har haft en nyckelroll i upptäcktshistorien av sällsynta jordartsmetaller. Det var till exempel här man först träffade på cerium, lantan och flera REE-rika mineral som bastnäsit. Gruvorna finns längs ett över 100 km långt stråk i Bergslagen, den så kallade REE-linjen. De var också de första malmerna i världen som bröts i fast berg specifikt för att utvinna just dessa kritiska metaller. Bastnästypförekomsterna är paleoproteroziska, alltså ungefär 1,90-1,89 miljarder år gamla järn-REE-skarnmineraliseringar.
Det kraftigt ökande behovet av sällsynta jordartsmetaller (”REE”, efter engelskans Rare Earth Elements) i modern teknik, inte minst för olika tillämpningar inom grön och klimatvänlig energiproduktion och elektromobilitet, har lett till globala ansträngningar för att hitta mer av dem. Idag står Kina för mer än 90 procent av världsproduktionen och risken för tillgångsbrist driver sökandet efter REE i övriga världen. De räknas därför till de allra mest kritiska metallerna för EU. En viktig nyckel till att finna nya mineraliseringar av dem är att förstå hur de en gång bildades.
För att bättre kunna förstå och karakterisera de processer och fluider som sannolikt skapat mineraliseringarna av Bastnästyp, genomfördes en studie av fördelningen av stabila isotoper i deras mineral. Forskare från Uppsala universitet, Sveriges geologiska undersökning (SGU) och University of Cape Town, Sydafrika, tog fram syre- och kolisotopdata från tio platser i Bergslagen, ett dataset som gjorde det möjligt att beräkna sammansättning och ursprung hos de fluider – som visade sig vara magmatiska vattenlösningar – som ursprungligen bildade de REE-rika malmerna. Resultaten har publicerats i Nature Research-tidskriften Scientific Reports.
Studien har stötts av Vetenskapsrådet, Sveriges geologiska undersökning (SGU) och Uppsala universitet.
Tidigare forskning visar att svenska lärarstudenter haft svårt att peka ut någon bra matematiklärare som de haft, däremot åtskilliga dåliga. Många av dem uppger också, efter att ha arbetat en tid: ”Det värsta är att den enda metod jag kan är den jag själv hatade.”
Det berättar matematikforskaren Yukiko Asami Johansson som nu undersökt matematiklärares professionella kunskap, speciellt i Japan, och hur personlig erfarenhet där sprids till att bli gemensam kunskap.
– Problemet i svenska skolor är att det inte finns någon etablerad undervisningskultur som man kan följa, säger hon.
Lärare inget riktigt yrke
– Nyutbildade svenska lärare skulle vilja undervisa matematik på ett annat sätt, men de vet inte hur och de kan inte börja experimentera i en klass, säger Yukiko Asami Johansson som menar att läraryrket i hela världen, sedan slutet av 60-talet, inte setts som ett riktigt yrke jämfört med exempelvis läkare eller jurist.
Om en läkare inte kan bota en cancerpatient, tar hen det inte personligt. Problemet måste lösas med hjälp vetenskapen som hen delar med andra som ska bota. Men när en elev inte klarar av att räkna med bråk, så har matematikläraren inte några delade professionella kunskaper att luta sig mot.
– Det blir den individuella lärarens personliga erfarenhet, inte en professionellt gemensamt delad kunskap, som ska ”bota” eleven.
Delad kunskap är nyckeln till bättre undervisning
Yukiko Asami Johansson har undersökt hur personlig erfarenhet sprids till att bli gemensam kunskap.
– I Japan har de etablerat sätt att dela kunskap mellan matematiklärare, så att alla har likartad uppfattning, och det är det som är nyckeln.
Hon framhåller att lärare i Japan uppmuntras att presentera material vid nationella lärarkonferenser, ges möjlighet att skriva böcker för att dela sin erfarenhet, och att alla varje år måste hålla minst en ”öppen lektion” där lärare kan titta på varandra och sedan diskutera styrkor och svagheter i lektionen efteråt.
– Det här, och att man umgås och nätverkar utanför skoltid, supportar japanska lärare och individens erfarenhet blir då allas kunskap.
Lär eleverna hitta skönheten i matematik
I Japan finns det också massor med yrkesord som handlar om rutiner under matematiklektionerna, och som lärarutbildningen lär ut systematiskt.
– De får en verktygslåda med ett eget språk, som en målare eller en murare har i Sverige, och då kan man använda de orden och alla vet vad det innebär.
Den japanska läroplanen säger, bland annat, att elevernas förmåga att kunna arbeta med matematiska problem genom att kommunicera med varandra ska uppmuntras och utvecklas.
Den ger också praktiska exempel på hur de olika utbildningsmålen i matematik ska förverkligas i undervisningen. Japanska lärare använder därför, till exempel, tavlan för att hjälpa eleverna att utveckla sin resonemangsförmåga, inte att som i Sverige bara visa problem och lösningsmetoder.
– Genom att använda problemlösningsmetoder ska eleverna finna skönheten, värdet i matematik.
Svårt att säga vilket system som är bäst
– Det finns så många engagerade och duktiga svenska matematiklärare men det krävs tid att tillverka genomtänkta problem och att skriva detaljerade lektionsplaneringar, i Japan finns detta redan där att använda och att förbättra.
Yukiko säger att hon, som forskare inte kan säga att det japanska systemet är sämre eller bättre. Det hon velat göra är att utforska skillnaderna och vad som är de bakomliggande orsakerna.
– Kanske kommer många fler av eleverna upp till en viss nivå i Japan, eftersom man kan uppmuntra och stimulera dem genom olika vägar, men kanske sker det på bekostnad av något annat. Det vet vi inte, säger Yukiko Asami Johansson.
Yukiko Asami-Johansson, forskare vid Högskolan i Gävle, yukiko.asamijohansson@hig.se
Text: Douglas Öhrbom
Ett internationellt forskarteam har fått nästan elva miljoner kronor för att studera vilka effekter syrebrist har på fisk och födovävar på tre olika platser i världen: i Östersjön, Lake Erie och Mexikanska golfen.
Forskarnas viktigaste verktyg för att studera effekterna är otoliter, fiskarnas öronstenar som är gjorda av kalciumkarbonat. Otoliterna växer när fisken växer, och bildar ringar varje år som kan läsas på samma sätt som trädens årsringar. I otoliterna bildas också spår som återspeglar kemin i vattnet där fisken levde. Genom att använda röntgenfluorescens och masspektrometrianalys får forskarna reda på hur fisken växt och var den rört sig.
Otolit och födoväv. Bild: SLU
Karin Limburg, är fiskeriekolog vid SUNY College of Environmental Science and Forestry i Syracuse, New York, gästprofessor vid institutionen för akvatiska resurser vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU Aqua) och expert på kemin i fiskars otoliter.
– Föreställ dig att du hade ett litet ben någonstans i kroppen som berättade hela ditt livs historia, vart du reste och när du mådde bra eller var stressad. Det är så vi tror att detta fungerar, säger professor Karin Limburg som leder projektet, och hon liknar dessa data från fiskarnas kroppar vid ”kemiska loggböcker” över fiskarnas liv.
Forskarna kommer också att undersöka fiskarnas ögonlinser, som på liknande sätt kan visa om fisken utsatts för kvicksilver, samt deras muskler som kan berätta mer i närtid var de varit och vad de ätit.
Torsk, flundra och svartmunnad smörbult
Forskarteamet ska studera hypoxieffekter på tre fiskarter på varje plats. Vanligtvis finns arterna på olika djup. Forskare tror att bottenlevande arter kommer att visa större påverkan från hypoxi än de som lever i grundare vatten. I Östersjön ska man studera torsk, flundra och svartmunnad smörbult, i Lake Erie i nordöstra USA studeras svartmunnad smörbult, gul abborre och glasögongös och i Lavaca Bay, sydväst om Houston studeras flundra, stubbkväkare och röd trumfisk.
– Syrebristen påverkar fiskarna på flera olika sätt samtidigt. Fiskarna får för lite syre till sina kroppsfunktioner, deras bottenlevande byten kan också bli färre på grund av syrebristen och dessutom kan vissa av fiskarna flytta från bottenmiljöerna och röra sig mer i den fria vattenmassan istället. Det gör att syrebristen påverkar hur arterna samspelar med varandra, vad och var de äter och vem de konkurrerar med. Därför kommer vi i projektet också att använda nya data i modeller av Östersjöns födoväv, för att se hur syrebristen påverkar hela födoväven, säger Anna Gårdmark, professor vid institutionen för akvatiska resurser vid SLU.
Torsken svälter i Östersjön
Att torsken i Östersjön påverkas av syrebrist är väl belagt och forskare har bland annat observerat att torsken utnyttjar vattenmassan på ett annorlunda sätt och bland annat söker sig till mer syrerika kustnära vatten. Forskning har också visat att brist på syre leder till brist på föda som gör att torsken både växer dåligt och är i dålig kondition.
– Vad vi inte vet är hur effekten av dessa olika faktorer samspelar och vilken som har störst påverkan på torskpopulationerna. Kan vi ta reda på det så kommer vi även att kunna förutsäga hur en fortsatt eller till och med försämrad syresituation påverkar inte bara torsken utan också indirekt övriga arter i ekosystemet och vilka effekter det till exempel kan få för fisket, säger Michele Casini, professor vid institutionen för akvatiska resurser vid SLU.
Tvärvetenskap ger fler perspektiv
Förutom otolitspecialister, fiskekologer och ekotoxikolger deltar också miljöekonomer från USA, Tyskland, Norge och Kanada i projektet. De kommer att studera vilka ekonomiska följder syrebristen får i form av förluster av så kallade ekosystemtjänster som till exempel ett försämrat fiske.
Projektet omfattar även forskning om miljökommunikation. Med hjälp av studenter vid SUNY och dess Digital Storytelling Studio ska forskarna studera vilka former av media och kommunikationssätt som är mest effektiva för att öka allmänhetens medvetenhet och förståelse kring syrebrist i haven.
Kontakt:
Anna Gårdmark, professor, Institutionen för akvatiska resurser, SLU anna.gardmark@slu.se
Michele Casini, professor, Institutionen för akvatiska resurser, SLU michele.casini@slu.se
Karin Limburg, gästprofessor, intitutionen för akvatiska resurser, SLU samt professor, State University of New York College of Environmental Science and Forestry (ESF), Syracuse, NY USA karin.limburg@slu.se,klimburg@esf.edu
Vi använder kakor för att ge dig en bättre upplevelse av vår webbplats.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
