AML är en aggressiv blodcancerform som orsakas av att omogna blodkroppar delar sig okontrollerat. I Sverige insjuknar runt 350 personer årligen och risken att drabbas ökar med stigande ålder. Sjukdomen är indelad i en mängd subtyper, där cancermutationerna visar vilken form av leukemi det handlar om och därmed även hur prognosen ser ut.
Kan orsaka återfall
Forskargruppen i Lund har studerat tumörceller från patienter med AML och lyckats expandera sällsynta cellkloner med unika uppsättningar mutationer. Dessa kloner har inte tidigare inte kunnat upptäckas med traditionella metoder.
– Patienterna har alltså fler olika kloner med skilda uppsättningar av cancermutationer än vad man tidigare trott. Dessa kan växa till och orsaka återfall i sjukdomen, förklarar Carl Sandén, forskare vid avdelningen för klinisk genetik, Institutionen för laboratoriemedicin, Lunds universitet.
Toppen av ett isberg
Studien som är mycket omfattande har pågått i fem år och bygger på en kombination av flera avancerade teknologier. Fynden är viktiga för att förstå komplexiteten i AML och tillföra viktig kunskap om biologin bakom sjukdomsutvecklingen. Detta ökar förståelsen för vad som orsakar återfall och underlättar i förlängningen framtagningen av nya behandlingsstrategier – antingen bredare eller mer riktade mot specifika mutationer.
– Vid dagens diagnostik ser man bara toppen av isberget av cancerkloner och vi har nu lyckats gå mycket djupare, avslutar Thoas Fioretos, forskargruppsledare i studien.
Carl Sandén, biträdande forskare vid avd. för klinisk genetik, Institutionen för laboratoriemedicin, Lunds universitet, carl.sanden@med.lu.se
Thoas Fioretos, professor i klinisk genetik, avd. för klinisk genetik, Institutionen för laboratoriemedicin, Lunds universitet, thoas.fioretos@med.lu.se
Originalet, eller källtexten, ses ofta som överlägset i relation till en översättning och översättningsforskningen har därför också fokuserat på frågor som rör hur man bäst kan överföra originalets essens till ett annat språk.
Malin Podlevskikh Carlström ifrågasätter i sin avhandling denna syn på översättning.
Ny tolkning ingen förlust
– En skönlitterär roman har inte bara en möjlig tolkning, utan betydelse är snarare något som skapas i mötet med läsaren. Vi har alla olika bakgrund och referensramar, och därför kommer läsare som tillhör olika åldersgrupper med största sannolikhet inte att tolka en roman på samma sätt. Detsamma gäller hur det fungerar med läsare med olika kulturell bakgrund. En översättning som tolkas på ett annat sätt än originalet ska alltså inte ses som en förlust, Malin Podlevskikh Carlström.
När man talar om översättning av rysk litteratur ställs denna fråga på sin spets på grund av det som kallas intertextualitet. Intertextualitet, eller bruket av citat och allusioner till andra texter, har utvecklats till att få en särskild betydelse inom den ryska litterära traditionen.
Det är vanligt att samtida ryska författare knyter an till traditionen genom att till exempel citera Pusjkin eller anspela på händelser eller karaktärer i Dostojevskijs romaner. Genom att använda referenser till välkända verk kan en författare således ge upphov till betydelsenätverk som ligger under romanens yta.
Referenser som inte når fram
Vidlyftig intertextualitet kan emellertid skapa problem när en roman översätts till ett nytt språk, förklarar Malin Podlevskikh Carlström.
– Traditionen säger att man ska låta författaren ”vara ifred” och förändra verket så lite som möjligt. Det innebär att översättare drar sig för att förändra citat och allusioner till andra verk, även om detta innebär att läsaren av översättningen antagligen inte kommer att känna igen dem.
I sin avhandling har Malin Podlevskikh Carlström gjort en fallstudie av Tatiana Tolstajas omtalade roman Kys´ (2000). Hon analyserar dels hur intertextualiteten har översatts, dels hur översättningarna har tagits emot och lästs av svenska och amerikanska recensenter.
Bytte ut ryska citat mot svenska
Frågan hon försöker besvara är om och i så fall hur valet av översättningsstrategi påverkar hur en intertextuell roman tas emot i den nya kulturen.
– Tatiana Tolstajas roman är ett tacksamt forskningsobjekt då den innehåller över 200 citat och allusioner. Intertextualiteten har dessutom behandlats på helt olika sätt i den svenska översättningen Därv (2003) och dess amerikanska motsvarighet The Slynx (2003).
– Medan den amerikanska översättaren Jamey Gambrell i stort har bevarat originalets intertextualitet, och översatt ryska citat och allusioner till engelska, har de svenska översättarna Staffan Skott och Maria Nikolajeva bytt ut ett stort antal ryska citat mot välkända citat ur svensk poesi.
Olika respons på olika översättningar
Analysen visar att den amerikanska översättningen framför allt har läst boken som en roman om Ryssland, eller en satir över den sovjetiska och sedan ryska samhällsutvecklingen.
Även de svenska recensenterna har relaterat romanen till Ryssland och beskrivit den som en allegori eller satir över landet, men det intressanta är att de svenska recensenterna i större utsträckning också har kunnat relatera romanen till universella teman och ämnen. Fler svenska recensenter ansåg dessutom att romanen var rolig.
– Resultaten visar att denna sorts litteratur har mycket att vinna på en översättningsstrategi som tar hänsyn till intertextualitetens funktion, och som vid behov vågar förändra romanens intertextuella kontext.
Litteratur som kräver förkunskap
– Det finns naturligtvis romaner i vilka citat och allusioner enbart fungerar som utsmyckningar, eller subtila blinkningar till läsarens intellekt. Det finns emellertid också romaner som Tolstaja´s Kys´ i vilka det är viktigt för dess handling eller humor att läsaren faktiskt känner igen referenserna till annan litteratur, säger Malin Podlevskikh Carlström.
För att fattiga bönder, som till stor del brukar havsnära jordar, ska kunna överleva krävs salttåliga grödor. I en ny studie, som baseras på jordbruk i Bangladesh, presenterar forskare vid Göteborgs universitet 20 nya varianter, så kallade linjer, av vete som uppvisar salttåliga egenskaper.
– För att få fram vete, som tål salt, har vi använt det som kallas molekylär förädling och som innebär tillsatser av kemikalier i laboratorium. Det är en metod som använts sedan 1950-talet och som inte regleras som genmodifierande organismer, GMO, säger Henrik Aronsson, professor i växtmolekylärbiologi vid Göteborgs universitet.
Slumpmässiga mutationer
Genom metoden framkallas slumpmässiga mutationer i vetefröna, alltså förändringar i vetets DNA-kedja. De vetefrön som uppvisar egenskaper mest tåliga mot salt används sedan för ytterligare förädling till nästa generation. Utifrån varje förädlat vetefrö blir det en individuell planta som kallas linje.
– Att få fram tåliga frön är ett omfattande arbete. Vi började vår forskning för sju år sedan tillsammans med professor Olof Olsson vid Lunds universitet. Vi hade 30 000 linjer, som med tiden blev några tusen. Sjuttio av dem visade sig vara lovande och nu har vi fått fram runt 20 linjer som är bättre än de andra, säger Henrik Aronsson.
Vetets salttålighet är ett komplext begrepp. Skilda gener kan påverka tåligheten på olika sätt, till exempel kan det gälla plantans förmåga att ta upp vatten eller plantans tolerans för salt.
Odlingsbart vete som tål saltvatten
– När vi fått fram salttåliga plantor vet vi ju inte vilka gener som har ändrats. Det får vi kartlägga i efterhand och jämföra med ursprungsvetet, säger Johanna Lethin, som är doktorand i forskningsprojektet.
Idag är ungefär 95 procent av vetets arvsanlag (genom) kartlagt. Enligt forskarna finns det flera vägar att gå för att nå målet att hitta odlingsbart vete som tål saltvatten. Och olika egenskaper krävs för veteodling i olika delar av världen.
– Australien, Holland och Egypten har också problem med salta jordar, men där kanske inte samma vetesorter som i Bangladesh fungerar, säger Henrik Aronsson.
Odlingsbar jord minskar
Medan folkmängden ökar globalt minskar alltså de odlingsbara jordarna. FN bedömer att det behövs 70 procent mer mat 2050 för att kunna försörja hela jordens befolkning. Att även kunna odla och vattna med bräckt vatten är också det en framtida utmaning.
– Bönder är ju intresserade av bra avkastning. Vi började vårt projekt med att försöka utveckla tåliga grödor för att kunna hjälpa fattiga och utsatta bönder i Bangladesh att bättre kunna använda sina jordar året runt. Jag bedömer att vi om fem till sju år kan vi ha ett salttåligt vete för produktion, säger Henrik Aronsson.
Med hjälp av de nya fjärranalysteknikerna de 40 forskarna från 36 forskningsinstitut visa att orsakerna till grönskningsprocessen är mer komplexa – och variabla – än vad tidigare forskning visat.
Förståelse av hur data som samlas från luften går att jämföra med observationer gjorda på marken kommer att bidra till att skapa den tydligaste bilden hittills av hur de norra regionerna i Europa, Asien och Nordamerika förändras när temperaturen stiger.
– Den nya tekniken med sensorer på drönare, flygplan och satelliter gör det möjligt för oss forskare att spåra nya mönster av grönskning, där den minsta enheten som mappar till en enda pixel i en bild är av storleken på en fotbollsplan, säger Dr Isla Myers-Smith, University of Edinburghs School of GeoSciences.
Tundran grönskar
När sommartemperaturen i Arktis stiger reagerar växterna. Snön smälter tidigare och växterna bildar blad tidigare på våren. Tundravegetationen sprider sig till nya områden och där växter redan fanns, blir de frodigare och högre.
Det grönare Arktis som forskarna observerat från rymden orsakas av mer än bara responsen från tundraväxterna på uppvärmningen av marken. De högupplösta bilderna från satelliterna fångar även upp andra förändringar som ändrad snösmältning och markfuktighet. Förändringar i vegetationen förändrar balansen mellan den mängd kol som tas upp och den mängd som frigörs i atmosfären. De små variationerna kan påverka ansträngningarna att hålla den globala uppvärmningen under 1,5 ° Celsius – ett viktigt mål i Parisavtalet.
Tundraväxter fungerar som en barriär
Studien hjälper forskare att räkna ut vilka faktorer som påskyndar eller bromsar uppvärmningen. Förutom att samla in nya bilder går det även att analysera bilder som är decennier gamla.
– Tundraväxter fungerar som en barriär mellan den uppvärmda atmosfären och enorma lager av kol som lagras i frusen mark. Den här studien visar att det är viktigt att även ta hänsyn till den småskaliga variationen i landskap för att förstå dessa processer, säger Johan Olofsson, universitetslektor på Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap vid Umeå universitet.
Johan Olofsson, Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap vid Umeå universitet. johan.olofsson@umu.se
Varje år insjuknar cirka 2 000 personer i Sverige i ändtarmscancer, varav merparten genomgår bukkirurgi i botande syfte. Efter den vanligaste operationsmetoden drabbas var tionde patient av en fruktad komplikation – så kallat anastomosläckage. Det innebär att tarminnehåll läcker ut i bukhålan, vilket i värsta fall kan leda till döden. Misstanke har funnits att smärtbehandling med antiinflammatoriska läkemedel såsom ibuprofen som finns i bland annat Ipren ökar risken för sådant läckage. Många kliniker har därför istället övergått till att ge morfin för att dämpa smärtan efter operationen, vilket medför risk för biverkningar såsom förstoppning och beroende.
Ingen ökad risk
I studien fann forskarna att anastomosläckage inträffade hos 11 procent av de som fått denna typ av antiinflammatoriska smärtläkemedel, jämfört med 14 procent av de som inte fått dem. Det gick därmed inte att se något stöd för att denna typ av enkla läkemedel skulle öka risken.
– Det här är goda nyheter, eftersom det skulle innebära att man inte behöver vara rädd för att ge vanliga receptfria smärtmediciner efter operation och kan därmed förhoppningsvis undvika andra behandlingsalternativ med risk för värre biverkningar, säger Daniel Kverneng Hultberg, forskare vid Institutionen för kirurgisk och perioperativ vetenskap vid Umeå universitet.
I sin avhandling undersöker han även betydelsen av en omdebatterad aspekt vid den kirurgiska behandlingen. Vid varje operation avgör kirurgen om det blodkärl som försörjer tarmen ska delas antingen högt upp på kärlträdet nära den stora kroppspulsådern, aortan, eller något längre ned. En teoretisk fördel med att dela kärlet högt upp är att det skulle kunna avlägsna spridda cancerceller som annars lämnas orörda, och därmed minska risken för canceråterfall. Men eftersom delningen sker i närheten av viktiga nervfibrer skulle det kunna leda till besvär såsom ofrivilligt läckage av avföring och urin – något som blir allt viktigare eftersom fler överlever sin cancer.
Daniel Kverneng Hultberg visar att risken för återfall eller död i sin cancer inte påverkades av hur högt upp på kärlträdet delningen skedde. Inte heller risken för funktionella bortfall var påtagligt förändrad efter hög delning jämfört med låg.
– Det innebär att kirurgen får större frihet att låta andra faktorer ligga till grund för vid vilken höjd kärlet delas, exempelvis de anatomiska förutsättningarna hos den enskilda patienten, säger han.
Sexlivet påverkas
Slutligen studerades hur ett anastomosläckage påverkar den kroppsliga funktionen, något som är sparsamt undersökt tidigare – särskilt gällande kvinnors sexuella funktion. Forskarna undersökte förekomsten av symtom två år efter operationen. Man såg att patienter som hade haft ett anastomosläckage hade ökad risk för minskad sexuell aktivitet samt ökad användning av skyddsprodukter mot avföringsinkontinens. Risken för de flesta av de undersökta symtomen var dock inte ökad efter anastomosläckage, vilket var överraskande.
Avhandlingen omfattar fyra bakåtblickande observationsstudier, innehållande från 805 till 8287 patienter som opererats i Sverige. Ett nationellt kvalitetsregister har använts för att hitta och samla information kring patienterna, kompletterat med uppgifter från patientjournaler. Därtill har en enkät postats hem till en del av patienterna för att avgöra graden av kroppslig funktion efter operationen. Ett flertal olika statistiska metoder har använts för öka resultatens tillförlitlighet.
Daniel Kverneng Hultberg, Institutionen för kirurgisk och perioperativ vetenskap, Umeå universitet, daniel.kverneng.hultberg@umu.se
Fereshteh Ahmadi har genom en enkätundersökning frågat föräldrar i Sverige, som under sitt liv har förlorat ett barn, om vilka metoder de använt för att hantera den existentiella krisen och hur de kunde finna kraft att gå vidare i livet efteråt. Urvalet kommer från två olika föreningar för föräldrar som förlorat ett barn.
Hon kunde då se att kvinnor och män hanterar krisen olika och att det skiljde sig åt mellan olika åldrar, social bakgrund och om man hade en tro.
Prata med andra om känslor
– Vi vill lyfta dessa frågor för att på så sätt hjälpa de som i framtiden går igenom liknande livskriser, säger Fereshteh Ahmadi.
Den vanligaste metoden för att hantera krisen, som använts av föräldrarna, var att prata med andra om sina känslor. Så många som 68 procent uppger att man gjort så hela tiden eller åtminstone ofta. Det, tillsammans med att skriva om det på sociala medier, är mammornas vanligaste metod för att få kraft att hantera situationen.
Därför frågar forskarna föräldrarna
Studien är en del av forskningsprojektet ”Projekt coping: Föräldrar som har förlorat ett barn”, med syfte att bidra till kunskapsutveckling om de strategier som används av föräldrar som har förlorat ett barn. Huvudfrågan är Vilka meningshanteringsmetoder används av de föräldrar som har förlorat ett barn och i vilket utsträckning är dessa metoder vanliga bland denna grupp? Meningen är att kunskapen ska bidra till ett mer mångsidigt omsorgsprogram, baserat på föräldrarnas egna uppfattningar och erfarenheter av strategier för att hantera sin kris.
Den andra vanligaste metoden har varit att få vara ensam och fundera över livets mening. Det är pappornas vanligaste metod, i kombination med att vara i naturen och att lyssna på musik. 50 procent av de tillfrågade papporna uppgav att de lyssnade till musik ofta eller hela tiden.
Naturen som kraftkälla
Nästan 60 procent av föräldrarna uppgav att de sökte sig till naturen för större känslomässig tillhörighet, naturen blev en viktig resurs och att söka sig ut var det tredje vanligaste sättet att hantera situationen.
Det fjärde vanligaste sättet var att prata med sitt avlidna barn i sina egna tankar. Över hälften gjorde så hela tiden eller ofta.
– De vanligaste sätten som föräldrarna använder för att hantera denna kris är att man pratar om sina känslor, tänker på livets mening eller samtalar med sitt döda barn, samt att man finner en plats för sin sorg, som att närvara i naturen, säger Fereshteh Ahmadi.
Livet i ett större sammanhang
Det som deltagarna i studien sade hade störst påverkan på hur väl man anser sig ha klarat att hantera sorgen, är när föräldrar tänkt på en kraft som de har inom sig. 36 procent uppgav att de ofta eller alltid tänkte på detta sätt och 17 procent att de alltid tänkte så.
Andra strategier som haft stor betydelse för hur väl man lyckats hantera sin sorg, är då föräldrarna haft en stark känslomässig kontakt med andra människor eller tänkt på sitt liv i ett större sammanhang.
Ett kanske lite överraskande resultat är att sex av tio föräldrar i studien tycker sig ha lyckats bra med sin krishantering, endast en av tio tycker att man klarat det dåligt.
Svårare ju yngre barn och föräldrar
De samhällsgrupper som anser att man hanterat krisen bäst är de i åldersgruppen 50-59 år. Andra grupper som klarat sin kris relativt bra är de med högskoleutbildning och då barnet varit äldre än 26 år vid dödsfallet.
Ju yngre barnet och föräldrarna varit, samt då barnet begått en suicidal handling, desto svårare var det föräldrarna att hantera krisen.
Resultat av studien:
De i åldersgruppen 50-59 år hanterade krisen bäst
De med högskoleutbildning, och de fall där barnet varit äldre än 26 år vid dödsfallet, klarar sig relativt bra
Föräldrar som ofta tänkt på en kraft som de har inom sig har bättre lyckats hantera sorgen.
Föräldrar som haft en stark känslomässig kontakt med andra människor eller tänkt på sitt liv i ett större sammanhang lyckas bättre
Mammornas vanligaste metod för att hantera krisen var att prata med andra om sina känslor
Pappornas vanligaste metod för att hantera krisen var att ensam fundera över livets mening
Endast ett fåtal föräldrar uppgav att de sökt hjälp från religionen, tänkt på eller bett till gud
Ju yngre barnet och föräldrarna varit, desto sämre har de klarat krisen
Om barnet begått en suicidal handling kan det göra hanteringen av krisen
Snölagring är ett sätt för skidanläggningar – speciellt i landets mellersta och södra delar – att rusta för ett mildare klimat med färre snödagar.
– Den här vintern är det verkligen en aktuell fråga, när det på många håll inte ens har varit nog kallt för att det ska gå att tillverka snö, säger Nina Lintzén, snöforskare vid Luleå tekniska universitet och långloppsåkare i skidor.
Sågspån bästa isoleringen
Hon är huvudförfattare till en ny studie där olika metoder för snölagring har granskats. Med laboratorietester har forskarna undersökt hur väl bland annat bark, flis, ensilage, sågspån och textilier med olika andningsförmåga bevarar snön.
Även om en snöhög isolerats väl, smälter vanligtvis 15-30 procent av den bort till nästa säsong. Är isoleringen bristfällig försvinner betydligt mer än så.
– I dag används framför allt geotextildukar och olika träbaserade material för snölagring i Sverige. Det är lätt att få tag på och är ganska billiga material. Vår forskning visar att sågspån är väldigt bra för snölagring. Vi har faktiskt inte hittat något som är billigare eller bättre, säger Nina Lintzén.
Ensilage är icke att rekommendera
Enligt studien kan sågspån återanvändas för snölagring i flera år, men nytt sågspån är bättre vad gäller vattenavrinning och hur väl det släpper igenom fukt. Studien visar också att bark isolerar sämre än sågspån, och att ensilage inte är att rekommendera som täckmaterial för snölagring. Textildukar funkar bättre om det går att ha en luftspalt mellan snön och tygmaterialet.
Nina Lintzén har ett antal handfasta råd till skidanläggningar som vill rädda eller förlänga säsongen genom att lagra snö:
Täck snön du vill spara så tidigt som möjligt, helst innan smältningen har kommit igång.
Hitta en skyddad och gärna skuggig plats för snön du ska lagra.
Var noggrann med att smältvattnet som bildas kan rinna undan – annars riskerar du att ha is och inte snö kvar till nästa vinter.
Håll ytarean så liten som möjligt, utan att högen blir så brant att täckmaterialet ramlar av.
Snöhögens geometri spelar roll för ytsmältningen – värmen från luften påverkar mer än värmen från marken.
– Med en bra planering är det ganska enkelt att lagra snö, men många vet i dag inte hur de ska gå tillväga. Vi vill gärna nå ut med vår forskning, speciellt till mindre anläggningar, säger Nina Lintzén och fortsätter:
– Det behöver inte vara särskilt dyrt att lagra snö – kostnaderna rör främst transporter och maskiner. För att spara in på utgifterna kan alpina anläggningar vid säsongens slut skrapa ihop och lagra snö på plats i backen i väntan på nästa vinter.
Kontakt:
Nina Lintzén, biträdande universitetslektor i geoteknik vid Luleå tekniska universitet, nina.lintzen@ltu.se.
– Det finns bra tekniska hjälpmedel idag, men de används inte fullt ut. Det är lite synd, säger Antonios Tsertsidis som har genomfört en fallstudie i Örebro kommun.
Han är doktorand i informatik vid Handelshögskolan på Örebro universitet och ingår också i den tvärvetenskapliga forskarskolan Successful Ageing. Hans forskning tar avstamp i kunskapen om att vi blir allt fler äldre i Europa – och att även antalet människor som drabbas av demens beräknas öka rejält under de kommande decennierna.
Här anses tekniska hjälpmedel som kan avlasta vården och öka livskvaliteten för de demenssjuka vara ett viktigt redskap. Det kan handla om elektroniska kalendrar som påminner om när det är dags att ta medicin, appar som hjälper anhöriga att hålla kontakt med den sjuke eller användarvänliga, anpassade mobiltelefoner.
– Det kommer naturligtvis alltid att behövas mänsklig hjälp, men åtminstone i början av sjukdomsförloppet kan digitala hjälpmedel vara en hjälp i vardagen som ökar självständigheten för den som drabbas av en demenssjukdom, säger Antonios Tsertsidis.
Ojämn kunskapsnivå hos arbetsterapeuter
Han har genomfört en fallstudie i Örebro kommun och intervjuat såväl anhöriga till demenssjuka som arbetsterapeuter, biståndshandläggare och utvecklare av ny teknik. Målet var att kartlägga strukturella problem och utmaningar som finns när det gäller att tillhandahålla tekniska hjälpmedel till äldre med demens.
– En utmaning är att de anhöriga upplevde att de fick information om den teknik som finns ganska sent in i sjukdomen. Dessutom varierade informationen beroende på hur mycket kunskap den arbetsterapeut som man får träffa har, berättar Antonios Tsertsidis.
Han föreslår därför att Örebro kommun satsar på att utbilda arbetsterapeuter för att öka kunskapen om vilka digitala tekniska hjälpmedel som finns och om hur de fungerar.
Behov av tajtare samarbete
– Det skulle minska känslan av osäkerhet som många känner inför teknik och göra att fler vågade rekommendera digitala hjälpmedel till de äldre.
Antonios Tsertsidis ser också ett behov av ökad dialog mellan de olika professioner som de demenssjuka möter i sina vårdkontakter.
– Det behövs ett tajtare samarbete mellan biståndshandläggare, arbetsterapeuter och de demensteam som finns. Jag kunde konstatera att läkare tenderar att hellre skriva ut medicin än att ge information om digitala hjälpmedel. Här behövs det en större samverkan mellan professionerna – så tidigt som möjligt när man får en diagnos, säger han.
Improvisationspianisten Magda Mayas utforskar nya metoder och begrepp för att arbeta med klangfärg i relation till rum, rörelse och lyssnarens upplevelse. Detta gör hon i en avhandling genom skapandet och framförandet av en serie experimentella musikstycken.
− För mig handlar doktorsavhandlingen om att nå djupare insikt i de intima relationerna mellan instrument, rum och kropp. Den kan fungera som verktyg för improvisationsmusiker och konstnärer inom andra fält, men också som en öronöppnare för publiken, säger Magda Mayas, som disputerat vid Göteborgs universitet.
Som improvisationsmusiker spelar hon preparerat piano, eller som det ibland kallas: extended piano techniques. Det är ett experimentellt förhållningssätt där ljud skapas genom att använda föremål som exempelvis magneter, bollar eller fiskelina inuti pianot. Denna spelteknik tillåter enligt Mayas å ena sidan skapandet av en egen unik vokabulär av klanger och å andra sidan en grad av oförutsägbarhet på grund av objektens nyckfulla beteenden inuti pianokroppen. En kombination som Mayas menar är en spännande utgångspunkt för improviserande musiker.
Manipulationer av pianot skapar nya klanger
Genom dessa manipulationer av pianot förflyttas fokus från tonhöjd och harmoni till just den stora variation av klanger som uppstår. Men förutom att vidareutveckla den redan befintliga vokabulär och de system som utvecklats av experimentella pianister, som till exempel John Cage, vill Magda Mayas expandera det improviserade musikstycket till att även inkludera rum, material, rörelse och kropp, såväl som musiken.
Improvisation och komposition är inte motsatser, som ibland görs gällande, utan i Mayas fall sker en ständig växelverkan, ett komponerande i stunden, som inkluderar alla de nämnda komponenterna, inte bara den klingande musiken i sig. Grundtanken är att musik måste äga rum mellan människor, på en plats och att dessa faktorer påverkar hur klangerna orkestreras.
Klang är mer ett bara ljudet
− Med klang menas ofta ett rent ljudande fenomen men jag vill visa att den tolkningen inte är i linje med hur nutida improvisatorisk musik fungerar. Föränderliga omständigheter i rummet och i lyssnarens förutsättningar påverkar både musikerns arbete med klang och hur lyssnaren upplever den.
I sitt avhandlingsprojekt har Magda Mayas också arbetat i dialog och i experiment tillsammans med andra musiker, ingenjörer, en instrumentbyggare och en koreograf. Avhandlingen består delvis av lyssningsstudier, där Mayas med hjälp av metoder från angränsande vetenskapliga fält som akustik och musikpsykologi analyserat och kartlagt klanger som skapats med olika tekniker i olika rumsliga sammanhang.
Olika rumsliga förutsättningar
Dessutom ingår dokumentation och observationer gjorda i samband med konserter där Mayas iscensatt olika förutsättningar. Till exempel har instrument placerats på olika platser i rummet så att musikern måste röra sig på särskilda sätt. I ett annat fall har lyssnarna med hjälp av mikrofoner och flerkanaliga ljudsystem tillåtits att uppleva klanger så som de låter inne i instrumentet. Som en del av avhandlingen berättar Magda Mayas om studierna i så kallade audio papers med ljudexempel.
Samtidigt som vissa trender tyder på att insekterna blir färre finns en utbredd oro att problemen med skadeinsekter kommer att öka i framtiden. Logiken är enkel – insekter är växelvarma och borde därmed gynnas av ett varmare klimat. Att förutsäga framtidens insektsskador är dock inte helt enkelt, enligt en internationell forskargrupp från bland annat SLU och Stockholms universitet.
Att klimatet blir varmare finns det otaliga belägg för och en vanlig farhåga är att detta kommer att leda till fler insektsangrepp. Till exempel har arealen skadad fjällbjörk i norra Skandinavien ökat betydligt de senaste årtiondena, och detta kan delvis förklaras genom ökad vinteröverlevnad samt utbredning hos två fjärilsarter, mindre frostfjäril (Operopthera brumata) och fjällhöstmätare (Epirrita autumnata) – många känner till den senare under dess tidigare namn fjällbjörkmätare. De som upplevt larvernas avlövning när den pågår minns den, och effekterna syns åratal efteråt i landskapsbilden.
Svåraste arterna orsakade större skador
En internationell forskargrupp har nu studerat ett trettiotal av världens svåraste skadeinsekter och nästan alla orsakade större skador när klimatet blev varmare – precis som förväntat. Det gällde bland annat granbarkborren (Ips typographus) och havrebladlusen (Rhopalosiphum padi), som är välkända skadegörare i Sverige.
Arealen skadad fjällbjörk i norra Skandinavien har ökat de senaste årtiondena. Bild: Jakob Iglhaut
Men något överraskande kunde forskarna för över hälften av arterna hitta bevis för både ökade och minskade skador, fast i olika delar av artens utbredningsområde. Det gäller exempelvis barrlusen (Adelges tsugae), som har blivit ett allt större problem i Nordamerikas nordliga regioner, samtidigt som problemen har minskat i sydliga regioner.
Svårt att göra prognoser på framtida skador
– Det är svårt att utifrån dessa resultat göra tydliga förutsägelser och dra generella slutsatser om skador på jordbruksgrödor och skog i framtiden, säger Christer Björkman, professor vid institutionen för ekologi på SLU, som har lett studien tillsammans med Philipp Lehmann vid zoologiska institutionen på Stockholms universitet.
Det kan finnas flera orsaker till det blandade resultatet. Ökad värme kan i många fall leda till både större och mindre skador från en viss insekt.
– En orsak kan vara att arten i delar av sitt utbredningsområde redan har det så varmt att den inte kan dra nytta av ytterligare temperaturhöjning. Tvärtom kan ännu högre temperaturer leda till att insekterna inte mår bra. Därför ser man hos flera av insektsarterna att deras utbredningsområde minskar vid sydliga, redan varma, breddgrader, säger Philipp Lehmann.
Fienderna kan gynnas ännu mer av värmen
En annan anledning kan vara att de växter som skadeinsekterna äter, eller deras naturliga fiender, också påverkas av den ökande temperaturen. Till exempel kan skadeinsekterna drabbas hårt vid ökande temperatur om deras naturliga fiender – ofta rovlevande insekter – frodas ännu mer i värmen.
Variationen i hur skadeinsekter svarar på en ökad temperatur – mellan och inte minst inom arter – har betydelse även för hur vi bör tolka andra insekters upp- och nedgångar i olika delar av världen.
– Att många insekter – exempelvis flera fjärilsarter – var synnerligen vanliga i Sverige 2019 motsäger den allmänna dystopiska trend som ibland målas upp när det gäller insekternas framtid. För att göra mer realistiska förutsägelser måste man ta hänsyn till var, när och hur information har samlats in och inte överföra denna kunskap till geografiska områden och arter som inte har studerats, säger Christer Björkman.
Forskarna menar att det inte går att generalisera när det gäller hur insekter svarar på klimatförändringar. För att göra bra förutsägelser behöver enskilda arter studeras var för sig – eller åtminstone bör forskarna försöka hitta bra representanter för olika insektsgrupper.
– Om de omfattande granbarkborreangreppen i Sverige de senaste åren och härjningarna av vandringsgräshoppor i Afrika just nu är kopplade till förändringar i klimatet är svårt att säga, avslutar Christer Björkman.
Kontakt:
Christer Björkman, professor, Institutionen för ekologi; Enheten för skogsentomologi, Sveriges lantbruksuniversitet, christer.bjorkman@slu.se
Philipp Lehmann, docent, Zoologiska institutionen, Stockholms universitet philipp.lehmann@zoologi.su.se
Vetenskaplig artikel:
Complex responses of global insect pests to climate warming. (Philipp Lehmann, Tea Ammunét, Madeleine Barton, Andrea Battisti, Sanford D Eigenbrode, Jane Uhd Jepsen, Gregor Kalinkat, Seppo Neuvonen, Pekka Niemelä, John S Terblanche, Bjørn Økland, and Christer Björkman) Frontiers in Ecology and the Environment, 2020.
Avstampet för studien är tidigare forskning som visat att kvinnors klimakterieålder har stigit över tid. Frågan denna gång var om utvecklingen hållit i sig.
Trenden med stigande klimakterieålder var mycket tydligt i en studie publicerad av forskare på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet 2003. Studien baserade sig på den stora Kvinnostudien, en populationsundersökning av kvinnor i Göteborg som startade 1968.
Underlaget utgjordes av kvinnor födda 1908-1930, och det visade sig att de som var födda i slutet av perioden var äldre när de kom i klimakteriet. I genomsnitt kom klimakteriet ett år senare för varje decennium.
Ingen exakt klimakterieålder
Skälen antogs vara desamma som för kvinnors allt tidigare mensdebut, alltså bättre kost och hälsa, tillsammans med förbättrad mödravård. Signifikansen för den högre klimakterieåldern var stark och kunde inte förklaras av hormonanvändning, rökning, socialgrupp, BMI, antal födda barn eller ålder för första mens.
Kvinnostudien i Göteborg har fortsatt att undersöka 38- och 50-åriga kvinnor, senast under 2016 och 2017. I den uppföljande och nu aktuella studien har forskarna dock stött på ett problem. Hos många av de 50-åriga kvinnorna går det nämligen inte att fastställa exakt klimakterieålder.
– Vi undersökte hur många av de 50-åriga kvinnorna som fortsatt respektive slutat att menstruera, och efter 1992 menstruerade färre 50-åriga kvinnor jämfört med tidigare grupper. Det råder dock stor osäkerhet eftersom många kvinnor använder hormoner, konstaterar Kerstin Rödström, distriktsläkare, forskare vid Göteborgs universitet och studiens förstaförfattare.
Eget ansvar och kontroll
Drygt 37 procent av kvinnorna använde hormonspiral, p-piller eller annan typ av hormoner som påverkar menstruationsmängd, övergångsbesvär eller både och. I gruppen ingick också kvinnor som inte menstruerade med anledning av en underlivsoperation.
Cecilia Björkelund är distriktsläkare, professor i allmänmedicin vid Göteborgs universitet och senior författare i artikeln:
– Perioden kring övergångsåldern är numera en mycket aktiv del av kvinnors liv och studien visar att dagens kvinnor själva tar stort ansvar för och har kontroll över sin fertilitet och sitt mående under en viktig del av livet – medelåldern, säger hon.
Har demokratiska revolutioner under 1900-talet sköljt över jorden i distinkta ”vågor” som historiker hävdar? Och har verkligen inget intressant hänt inom populärmusik sedan början av 1990-talet? Det talas ibland om revolutioner inom olika områden, men ofta utan statistiska belägg.
– Revolutioner är svåra att få grepp om. Vid en nära granskning framstår de ofta som mindre än vad man först trott, och det råder ofta oenighet kring om det ens skett en revolution, säger Patrik Lindenfors, docent i zoologisk ekologi, forskare vid Institutet för framtidsstudier och en av författarna till den vetenskapliga artikeln där metoden presenteras.
Metoden togs ursprungligen fram för att identifiera stora skillnader i ljudsignaler, men kan användas på många slags statistiska dataserier av tillräcklig kvalitet. Därmed kan påståenden om ”revolutionerande förändringar” kontrolleras, beläggas – eller vederläggas.
Demokratiseringsvågorna bekräftade
Forskarna demonstrerar metoden bland annat genom att titta på demokratins utbredning. Inom historia talas det om tre ”vågor” av demokratisering. Den första med början på 1820-talet, den andra efter andra världskriget och den tredje med början 1974 som pågick till kalla kriget och in på 2000-talet. Idén med vågorna lanserades av statsvetaren Samuel Huntington 1991 men på ganska skakigt statistiskt underlag.
Forskarlaget ville se om vågorna under 1900-talet kunde skönjas i data – i det här fallet långa tidsserier med detaljerade data gällande nästan alla världens länder från det stora internationella projektet V-Dem som leds av Göteborgs universitet. Det visade sig att forskarnas metod fungerade väl: Metoden kunde urskilja kraftiga förändringar under tre perioder: 1944–1949, 1975–85 samt 1989–1996.
– Det betyder att metoden fungerar. Vi kunde också ge en mer detaljerad bild av vad förändringarna i de olika vågorna bestod av, säger Staffan Lindberg.
Detaljerna handlar om att vågen 1944–1949 främst hade att göra med förändringar i de politiska strukturerna – förekomsten av fria val och valda regeringar – medan vågen med början 1974 också innebar en betydande ökning personlig frihet, som yttrande- och mötesfrihet.
Populärmusik – inga revolutioner sedan 1990
Forskarna testade också metoden på populärmusik genom data om harmonier och ljudkaraktäristik i låtar från amerikanska topplistan ”Billboard hot 100” 1960–2010; totalt över 17 000 låtar. Tre ”revolutioner” hittades: 1968, början av 1980-talet, samt sent 1980-tal. Forskarna kunde även här ge detaljer om vad förändringarna bestod av (se mer information här).
– Det verkar ju bekräfta vad en del av oss som levt lite längre brukar säga – att inget intressant har hänt inom populärmusiken sedan början av 1990-talet, säger Patrik Lindenfors.
I studien analyseras också data om bilmodeller, flicknamnstrender, samt brottslighet.
– Metoden kan användas på många typer av dataserier vilket gör det möjligt att titta på flera delar av samhället samtidigt och upptäcka stora samhällsförändringar, säger Patrik Lindenfors.
EU får allt större makt och många berörs av de beslut som fattas i Bryssel. Det kan handla om nya villkor för företag, nya regler för kommuner eller sakfrågor som engagerar föreningslivet.
Enligt Konstitutionsutskottets och Regeringskansliets interna riktlinjer ska EU-politiken remissbehandlas i samma utsträckning som gäller för svenska lagstiftningsärenden.
Missade chanser till bättre lagstiftning
Men enligt en ny studie hämtar departementen sällan in några synpunkter innan regeringen formulerar sin politik. Dessutom har inhämtandet blivit en alltmer sällsynt företeelse över tid.
– Ofta har intressenter en viktig sak- och expertkunskap som kan bidra till bättre lagstiftning ifall deras synpunkter hörs tidigt i den politiska processen, säger Maria Strömvik, forskare i statsvetenskap vid Lunds universitet, biträdande föreståndare för Centrum för Europaforskning och rapportförfattare.
I rapporten har Maria Strömvik gått igenom 2200 ärenden som regeringen rapporterat till riksdagen inför kommande EU-beslut sedan riksdagsåret 2000/2001. Det forskarna har studerat är om och på vilket sätt departementen samrått med berörda intressenter.
Nästan inte alls numera, visar resultaten. Om någon förankring alls görs, handlar det många gånger enbart om att hämta in synpunkter från en eller några få myndigheter.
– Att departementen pratar med sina myndigheter är ju bra, men det är lite som att chefen pratar med sin sekreterare. De tillför sällan någon information om hur andra intressenter ute i samhället ser på frågorna.
Från 20 till 4 procent
Vid de tillfällen departementen trots allt haft kontakt med intressenter redogjordes ibland för vilka de talat med, men inte vad de tyckte. Eller tvärtom, att det framgick vilka åsikter intressenterna hade, men inte vilka de var.
Men det mest förvånande, anser Maria Strömvik, är den nedåtgående trenden. Ju längre tid Sverige har varit med i EU och ju mer makt som flyttats till EU-nivån, desto mer sällan förefaller regeringskansliet aktivt arbeta för att hämta in synpunkter om EU-politiken, säger hon.
Andelen frågor där det framgick att ett departement talat med andra än myndigheter och redogjorde för ståndpunkterna låg knappt på 20 procent i början av 2000-talet. Idag är siffran nere på 4 procent.
Det är en viss skillnad mellan olika departement där Statsrådsberedningen är sämst i klassen.
Tidigare forskning har visat att samhälleligt deltagande är viktigt av många olika skäl. Politiska beslut blir mer legitima, förståelsen för politiken kan öka, möjligheten till demokratiskt ansvarsutkrävande blir bättre och det går sannolikt också att hitta samhällsekonomiska vinster.
Grundlagsändring kan kanske behövas
Slutsatsen i studien är att det behövs en omtolkning av grundlagen eller till och med en grundlagsändring för att förbättra situationen.
– När Sverige gick med EU flyttade delar av den svenska lagstiftningsmakten till EU-nivån, men det beredningstvång som finns inskrivet i den svenska grundlagen ändrades märkligt nog inte, säger Maria Strömvik. Det traditionella svenska remissförförfarandet fortsatte att gälla för nationella beslut, men inte för de frågor som regeringen nu löpande beslutar om på EU-nivån. Min studie visar att detta fått klart negativa effekter för de som vill påverka Sveriges EU-politik. De släpps helt enkelt inte in i processen på samma sätt som de som vill påverka den nationella politiken.
Gräsrötter som vill påverka makten i Bryssel behöver nu inte gå omvägen via den svenska regeringen utan kan också arbeta för att få gehör för sina synpunkter genom direktkontakt med EU-kommissionen och Europaparlamentet.
Men via den vägen påverkar de normalt inte den svenska EU-politiken, påpekar Strömvik. Dessutom är regeringen fortfarande den primära ingångspunkten för mindre eller resurssvaga intressenter som inte har möjlighet att dagligen följa EU-kommissionens arbete.
Ingen stor tidsinsats
Mertiden som skulle krävas för att skicka ut EU-ärenden på remiss är marginell, enligt Maria Strömvik. Med dagens digitala verktyg behöver inte regeringens samrådsprocesser i EU-relaterade frågor nödvändigtvis vara lika tidskrävande som det traditionella svenska remissförfarandet, säger hon.
Att kalla till en hearing, eller att genomföra en online-konsultation, kan många gånger räcka väl för att regeringen ska få en överblick över olika intressenters synpunkter. EU-kommissionen arbetar löpande med webbaserade konsultationer vilket också möjliggör för alla intresserade att sedan också läsa svaren.
En sådan modell borde övervägas också av Regeringskansliet, föreslår hon.
Att tarmhormonerna GIP och GLP-1 (glucose-dependent insulinotropic peptide och glucagon-like peptide) är viktiga för insulinproduktionen i bukspottskörteln är välkänt. Det är hormoner som bildas i tarmarna när vi äter och som reglerar kroppens insulinproduktion, upptag av näringsämnen, aptit och energiutnyttjande vilket gjort dem till viktiga terapeutiska mål för att behandla högt blodsocker hos patienter med typ 2-diabetes.
Direkt stimulering av GIP-receptorn
Men behandling med läkemedel som stimulerar frisättning av GLP-1 har, utöver att de sänker blodsockret, även visat sig vara skyddande mot hjärt-kärlsjukdom.
GIP – Gastric Inhibitory Polypeptide
GIP är ett hormon i mag-tarmkanalen som består av en polypeptid med 43 aminosyror Det hämmar utsöndring av magsyra och stimulerar till frisättning av insulin.
– Nu indikerar allt fler studier att GIP och/eller direkt stimulering av GIP-receptorn tvärtom kan ha negativa kardiovaskulära effekter och leda till hjärtkärlsjukdom, säger Martin Magnusson, överläkare inom kardiologi på Skånes universitetssjukhus, docent i kardiovaskulära sjukdomar och Clinical Fellow vid Wallenberg Centre for Molecular Medicine (WCMM), Lunds universitet
Svenska och finska deltagare
I den epidemiologiska studien har forskare använt sig av data och blodprov från två stora befolkningsstudier – Malmö Kost Cancer-studien, Sverige och Botniastudien, Finland – för att studera sambandet mellan GIP- och GLP-1-nivåer och prognos för kardiovaskulär sjukdom och för tidig död.
I studien ingick 8051 individer (Malmö Kost Cancer: 3479 patienter, medelålder 72 år, 59 procent kvinnor och medeluppföljningstid 5,1 år respektive Botnia: 4572 individer, medelålder 50 år, 53 procent kvinnor och medeluppföljningstid 8,8 år). Cirka 5 procent av dessa hade diabetes.
– Resultatet visar att fysiologiskt höga nivåer av GIP var associerat med 30 procents ökad risk för död beroende på kardiovaskulär sjukdom och 20 procents ökad risk att dö i förtid oavsett orsak jämfört med dem som inte hade höga GIP-nivåer.
– Mendelska randomiseringsanalyser visade också att genetiskt förhöjt GIP var associerat med kardiovaskulär sjukdom vilket talar för att det kan finnas ett kausalt samband. GLP-1-nivåerna hade dock inget signifikant samband med dödlighet eller kardiovaskulär sjukdom, säger Martin Magnusson.
Diabetespatienter får GIP-höjande läkemedel
Martin Magnusson betonar att fynden är mycket intressanta, men skall i nuläget betraktas som i första hand hypotesgenererande även om resultaten tyder på att det föreligger orsakssamband mellan GIP-nivåer och hjärt-kärlsjukdom. Det återstår mycket att undersöka.
– Eftersom endast en bråkdel av individerna i vår studie hade diabetes vet vi inte hur GIP- nivåer är associerat med dödligheten i en renodlad diabetespopulation. Men detta är något vi planerar att undersöka inom ramen för forskningsprojektet ANDIS (Alla Nya Diabetiker i Skåne).
– Många diabetespatienter behandlas med läkemedel som indirekt höjer GIP-nivåer i blodet och därför är det viktigt att göra dessa ytterligare studier för att komma till klarhet gällande vad som ligger bakom våra epidemiologiska fynd, säger Martin Magnusson.
Kontakt:
Martin Magnusson, läkare inom kardiologi på Skånes universitetssjukhus, docent vid Lunds universitet, martin.magnusson@med.lu.se
Idrotten ska omfatta alla, främja integration och gärna hitta nya vägar till nya grupper. Det är ett par av tankarna bakom det statliga idrottsstödet. Men hur kan man använda idrotten som medel för att nå dessa målsättningar? Daniel Bjärsholm, doktorand i Idrottsvetenskap vid Malmö universitet, har analyserat förutsättningar för att bedriva socialt entreprenörskap inom idrottslig verksamhet.
Måttliga effekter av statliga satsningar
Daniel Bjärsholm har utgått från utvärderingarna av de statliga idrottssatsningarna Handslaget och Idrottslyftet. Syftet med satsningarna var bland annat att rekrytera fler unga till idrotten, och att få dem att stanna kvar genom att exempelvis utveckla nya verksamhetsformer. Men effekterna blev måttliga: de extra medlen användes ofta av lokala idrottsföreningar och förbund istället till att utveckla den ordinarie verksamheten.
– Det finns ett växande intresse för socialt entreprenörskap i samhället, även inom idrotten. Men inom föreningsidrotten riskerar dessa satsningar ofta att krocka med tävlingsdelen och det kommersiella perspektivet, säger Daniel Bjärsholm.
Idrott behöver inte ske i föreningsform
De flesta kopplar ihop idrott och tävling. Daniel Bjärsholm har utgått från en mer inkluderande och flexibel definition – ”att det är utövarna själva som avgör om det är idrott som de håller på med”.
– Det kan vara dyrt att betala medlemsavgifter och annat. Men idrott behöver inte bedrivas i föreningsform, utan den kan också förekomma i andra sammanhang och former, säger Daniel Bjärsholm.
Som kännetecken på socialt entreprenörskap inom idrott lyfter Daniel Bjärsholm följande: att aktiviteterna korsar olika samhällssektorer; att eventuellt ekonomiskt överskott används som medel, inte som mål; att idrotten används som medel, inte som mål; samt att verksamheterna har en inkluderande demokratisyn.
Sociala dimensionen central
I avhandlingen har han gjort fallstudier av projekt som lever upp till detta, däribland föreningen Visingsö AIS, som vill erbjuda verksamhet för alla på Visingsö, och projektet Fotboll för Integration, som syftar till att med hjälp av fotboll erbjuda flickor en introduktion till det svenska samhället.
– Den sociala dimensionen är central i verksamheterna. Ytterst handlar det om demokrati, att man ges inflytande och del av en gemenskap oavsett faktorer som kön, ålder eller idrottsliga färdigheter, säger Daniel Bjärsholm.
Det ekonomiska stödet till svensk idrott har ökat markant, samtidigt som stora delar av ökningen bestått av villkorade projektbidrag med tydliga sociala förtecken. Daniel Bjärsholm tror att kombinationen traditionell föreningsidrott och sociala projekt kan vara svår.
– När projektpengarna tar slut hamnar föreningen vid ett vägskäl – ska man lägga ner projektet eller införliva det i kärnverksamheten? Den mixen kan vara svår att balansera, säger Daniel Bjärsholm, som också ser en begränsning i att det statliga stödet distribueras via Riksidrottsförbundet (RF) till dess medlemsföreningar.
– Det gör det svårare för dem som inte är med i RF att finansiera idrottsaktiviteter med ett socialt perspektiv som kanske är just nyskapande.
– Vi kunde se att de som spelat Bad News blev signifikant mycket bättre på att avslöja falska nyheter och desinformation som bygger på till exempel fejkade konton, konspirationsteorier och smutskastning av grävande journalister, säger Thomas Nygren, lektor vid institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier, Uppsala universitet.
I onlinespelet Bad News hamnar spelaren i samma position som de personer som skapar desinformation. Det gäller att skaffa sig så många följare som möjligt utan att förlora alltför mycket trovärdighet och spelarna utnyttjar olika strategier, till exempel konspiration, misskreditering och trollning. Poängen är att göra spelaren vaksam på de olika sätten som används för att sprida falska nyheter och få lättare att själv värdera information.
Kunskap om vilseledande argument ger bättre motstånd
Spelet har utvecklats i samarbete med forskarna vid Cambridge universitet och tanken bakom spelet bygger på den så kallade inokuleringsteorin som säger att människor kan bygga upp ett motstånd mot falsk eller vilseledande information genom att presenteras för en försvagad version av ett vilseledande argument. Om man kan känna igen det vilseledande argumentet har man lättare att motstå argumentet i en riktig situation.
Forskarna har nu undersökt om spelet verkligen gav de effekter de var ute efter. Över 5 000 personer som spelade spelet på svenska, grekiska, polska eller tyska fick värdera falska och riktiga twitter-inlägg före och efter genomfört spelande. Forskarna kunde se att spelarna blivit mätbart bättre på att peka ut de falska inläggen. Spelet verkar ha haft avsedd effekt på spelarna oavsett kön, ålder, utbildning och politiska preferenser.
Spelarna rekryterades ”organiskt” på olika sätt, till exempel genom kampanjer och marknadsföring i sociala medier. Spelarna kunde sedan välja att delta i utvärderingen av spelets effekt, som skedde inne i spelet. På grund av sättet spelarna rekryterades på speglar de inte samhället i stort (en större andel yngre, manliga och utbildade personer deltog i utvärderingen) men slumpvisa försök med det engelskspråkiga spelet har gjorts på bredare grupper och visar samma positiva effekt.
Thomas Nygren, lektor vid institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier, Uppsala universitet, thomas.nygren@edu.uu.se
Så spelar du Bad News Game
”I det här spelet tar du rollen som en spridare av fejknyheter. Glöm allt vad etik heter och bli en samvetslös tyrann över det fria ordet. Men håll koll på dina ’följare’ och på din ’trovärdighet’. Din uppgift är att få så många följare som du kan medan du bygger upp en falsk trovärdighet åt din nyhetssida. Men akta dig: du förlorar spelet om du sprider uppenbara lögner eller sviker dina följare!”
Bad News Game är tänkt att användas inom undervisning och forskning.
Målgruppen är 15-35 år.
Spelet är ursprungligen skapat av DROG i samarbete med forskare på Cambridge University. DROG utvecklar program och kurser samt utför forskning med fokus på att identifiera desinformation online.
Den svenska versionen av spelet har anpassats till svenska förhållanden för användning i utbildning och forskning av forskare vid Uppsala universitet i samarbete med RISE Interactive, DROG och forskare på Cambridge University.
