I Östersjöns artfattiga miljö utgör sill och skarpsill den huvudsakliga födan för större torskar.
– Bristen på alternativa bytes- och rovdjursarter gör att arterna är väldigt beroende av varandra. En modell som gör det möjligt att förstå och rekonstruera hur predationen ser ut är därför väldigt användbar om man till exempel vill säkerställa att det finns tillräckligt mycket sill och skarpsill för torsken att äta, samtidigt som man kan bedriva ett bra fiske på dessa pelagiska arter, säger Nataliia Kulatska som doktorerat vid institutionen vid institutionen för akvatiska resurser (SLU Aqua).
I flerartsmodellen, som utvecklats av Nataliia Kulatska och hennes kolleger, rekonstruerades bestånden (antal och storlek) av torsk, sill och skarpsill under perioden 1974 till 2013 utifrån data från både yrkesfiske och vetenskapliga expeditioner. Baserat på fångstdata från det kommersiella fisket i kombination med unik data från torskmagar kunde man också uppskatta hur stora sillar och skarpsillar som fisket fångat och torsken ätit under samma tidsperiod.
Överlappande konkurrens om sill och skarpsill
– Min analys av vad torsken ätit visade att små torskar främst äter bottenlevande organismer – skorv och pungräkor – medan större torskar främst äter fisk. Torsken äter framförallt mindre sillar och skarpsillar än de som fångas i fisket. Men det finns ett överlapp i storlek, så torsken och fisket konkurrerar alltså i viss utsträckning om sillen och skarpsillen, säger Nataliia Kulatska.
Den flerartsmodell som forskarna tagit fram kan visa hur olika fiskescenarier påverkar bestånden av torsk, sill och skarpsill och kan användas som ett verktyg för ekosystembaserad fiskeriförvaltning. Om modellen utvecklas ytterligare skulle den också kunna användas för att räkna ut vilka förvaltningsscenarier som bäst säkerställer att det finns tillräckligt mycket sill och skarpsill så att det räcker både till torsken och fisket.
– En bättre förståelse för hur interaktionen ser ut mellan fiskarterna och mellan fisken och fisket kan minska risken för framtida överfiske och därmed göra fisket mer hållbart och lönsamt på längre sikt, säger Nataliia Kulatska.
– Vår studie visar att också medicinskt beslutsfattande påverkas vid upprepade beslut. Om det är så att viktiga medicinska prioriteringsbeslut påverkas av när på dagen man träffar en läkare, bör detta kanske tänkas över. Vi vill ju ha ett så effektivt och rättvist nyttjande av samhällets resurser som möjligt, säger Gustav Tinghög, biträdande professor vid Linköpings universitet. Han tillhör också det beteende- och neuroekonomiska forskningslabbet JEDI LAB (Judgement, Emotion, Decision and Intution Lab) vid Linköpings universitet.
Studien genomfördes på en svensk ortopedisk klinik där åtta kirurger arbetar. Kirurgerna arbetar antingen förmiddagspass fram till lunch, eftermiddagspass eller dubbla pass, det vill säga både före och efter lunch.
Undersökte 133 arbetspass
Forskarna undersökte sjukhusdata för 133 arbetsskift, som innefattade 848 patientbesök för knä- höft- och fotproblem. Vid patientbesöken beslutar kirurgen om patienten behöver opereras. Om så är fallet måste kirurgen vid patientbesöket anmäla det i en separat journal och ibland utföra en preoperativ undersökning, som EKG och blodprover.
Resultaten visar att patienter som träffade kirurgen i slutet av dennes arbetspass bokades in för färre operationer.
Fler operationer bokas in i början av ett arbetspass
När forskarna tittade på läkarnas arbetsskift visade det sig att fyra av tio patienter (40,2%) som träffade en läkare i början av passet bokades in för operation. Däremot bokades bara två av tio patienter (21,7%) i slutet av passet in för operation.
Resultatet av beslutsfattande inom medicin följer alltså den forskning man tidigare sett om beslutströtthet. I slutet av arbetsdagen blir kirurgen mer benägen att gå på rutin och att undvika stora beslut.
Linköpingsforskarnas resultat från den mindre studien indikerar att när ortopedläkare är utvilade så fattar de fler beslut om operation. Men Gustav Tinghög menar att mer forskning behövs på området, exempelvis om hur beslutsfattande ser ut för andra läkare än ortopeder.
Gustav Tinghög, biträdande professor vid Linköpings universitet, gustav.tinghog@liu.se
Efter avslöjanden om sexuella övergrepp i Hollywood spreds hashtagg-fenomenet #MeToo som en löpeld över världen. Danmark och Sverige anses vara några av världens mest jämställda länder, men mediebevakningen av #MeToo visar stora skillnader i danskarnas och svenskarnas inställning till fenomenet.
I en ny studie, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Nordicom Review, har medieforskarna Tina Askanius (Malmö universitet) och Jannie Møller Hartley (Roskilde universitet) gått igenom hundratals artiklar och jämfört den svenska och danska bevakningen av #MeToo.
I Sverige togs #MeToo på större allvar
Studien visar att #MeToo fick ungefär fyra gånger så mycket uppmärksamhet i de största svenska tidningarna som den fick i Danmark. I Sverige lyftes frågan oftast på nyhetsplats med uttalanden från svenska politiker, medan de danska tidningarna framför allt skrev om ämnet på kultur- och åsiktssidorna.
− I Danmark presenterades #MeToo som något man kan ha olika attityder till, inte som ett strukturellt problem som kräver svar från danska politiker eller ändrad lagstiftning. Det faktum att #MeToo behandlades som ett debattämne innebar att praktiskt taget inga danska politiker kommenterade frågan under perioden, säger Jannie Møller Hartley.
Olika syn på #MeToo
Studien visar att #MeToo beskrevs på olika sätt i Danmark och Sverige. I synnerhet var de danska manliga journalister kritiska mot #MeToo-rörelsen.
− Berättelsen om #MeToo som en ”häxjakt” och en ”olaglig folkdomstol”, som nästan saknas i svensk rapportering, genomsyrar dansk täckning. Samtidigt ser vi i svenska medier en berättelse om #MeToo som en folkrörelse och en kamp mot maktstrukturer. Svenska medier beskriver #MeToo med termer som ”en revolution”, en ”folkrörelse”, en ”ramaskri i tystnadskulturen”, en ”lavin”, ett ”paradigmskifte” och man hänvisar till en före och en efter #MeToo, säger Tina Askanius.
Tina Askanius och Jannie Møller Hartley menar att skillnaderna bör förstås i sitt sammanhang. I studien påpekas att jämställdhet försvann ur fokus i den danska debatten och den politiska retoriken på 1990-talet och att frågan sedan inte erkänts som ett politiskt problem, medan det motsatta gäller i Sverige. Detta bidrog till att Danmark och Sverige hade vitt skilda förutsättningar för en offentlig debatt om sexuella övergrepp, makt och ojämlikhet.
Tina Askanius, Associate Professor, Malmö universitet, tina.askanius@mau.se
Jannie Møller Hartley, Associate Professor, Ph.D, Roskilde universitet, jath@ruc.dk
Cecilie Ravik, kommunikatör, Nordicom, cecilie.ravik@nordicom.gu.se
Frågan om prästämbete och kön kan beskrivas som en olöst – och ständigt närvarande – icke-fråga i Svenska kyrkan. En gemensam nämnare, både för de grupper som förespråkat respektive motsatt sig tanken på ett prästämbete reserverat för män, har varit att argumenten främst uppmärksammat kvinnor.
– Kvinnans könade synlighet och den könade mannens osynlighet har varit ett mönster i den svenska debatten om prästämbete och kön, säger Johanna Andersson, doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet.
Kvinnoprästmotståndare marginaliserades
När prästämbetet öppnades för kvinnor i Svenska kyrkan 1958 påbörjades en process som ledde till en positionsförskjutning för dem som motsatte sig kvinnliga präster, menar Johanna Andersson. Från att ha varit en normal majoritetsposition kom denna uppfattning med tiden att framstå som en allt mer extrem minoritetsposition.
– De som ville bevara ett exklusivt manligt prästämbete blev en synlig, problematiserad och marginaliserad grupp, istället för att som tidigare ha varit en osynlig och dominerande grupp.
I avhandlingen granskas konstruktioner av maskuliniteter i debatten. Några av de frågeställningar som undersöks är:
Vilka maskulinitetsideal – och feminitetsideal – formulerades och legitimerades i debatten?
Hur framställdes maskuliniteter, och särskilt prästmaskuliniteter?
Finns det ett samband mellan ämbetsfrågan och oron för en feminisering av kristendomen?
Vilka framställdes som legitima representanter för Svenska kyrkan i denna fråga och vilka argument användes för ett prästämbete fortsatt reserverat för män?
Innehållet i avhandlingen utgörs av protokoll från de tre kyrkomöten då frågan om prästämbete och kön stått i centrum: 1938, då det gällde en särskild kyrklig tjänst för kvinnor, samt 1957 och 1958 då det gällde prästämbetet. I den prövas också kristendomens potential för att destabilisera statiska könshierarkier. Ämbetsdebattens strikta uppdelning i män/kvinnor problematiseras, utifrån teologiska reflektioner kring prästens könsöverskridande representation av både brudgum och Kristi brud i gudstjänsten.
– Kan en kristen man representera Kristi brud, om inte en kristen kvinna kan representera brudgummen, är en av de frågor jag ställer, säger Johanna Andersson.
Undervisning i samhällskunskap har ofta som mål att eleverna ska våga uttrycka sin åsikt och delta i diskussioner. Men då riskerar undervisningen att motverka ett av syftena med ämnet – att utveckla elevernas kritiska omdöme och förtrolighet med samhällsanalytiskt tänkande.
Granska förslag snarare än att tycka
Tillsammans med fem lärarlag har doktoranden Malin Tväråna undersökt elevers uppfattningar av rättvisa och hur man kan utforma undervisning som gör det möjligt för eleverna att utveckla förmågan att resonera kritiskt granskande kring rättvisa.
– Undervisningen måste synliggöra att rättvisa är ett omtvistat begrepp. Syftet bör vara att pröva och granska antaganden för flera olika rättviseperspektiv, istället för att i första hand låta eleverna argumentera för sina egna åsikter.
– När eleverna ställdes inför uppgiften att bedöma och granska olika förslag på rättvisa lösningar i en samhällsfråga gjorde de oftare en kritisk analys än när de fick uppgiften att beskriva vad de själv eller andra tyckte. För att elevernas kritiska bedömningar ska bli bra krävs förstås att de har goda sakkunskaper på området som underlag, säger Malin Tväråna.
Även yngre barn analytiska
Hennes forskning visar att även elever i så unga år som i årskurs två kan utveckla förmågan att kritiskt analysera värdeladdade frågor.
– Många kanske tänker att det är för abstrakt för tidiga åldrar att ägna sig åt analys och inriktar sig mer på vad barnen tycker i olika frågor. Men den undervisning vi utvecklade fick även yngre barn att analytiskt granska olika perspektiv på rättvisa.
Med utgångspunkt i sina studier föreslår Malin Tväråna en modell som beskriver relationen mellan olika aspekter av samhällsanalytiskt resonerande. I förlängningen kan resultaten påverka hur man kan se på progression inom ämnet samhällskunskap. Alltså hur eleverna kan utvidga och kvalificera sina kunskaper och färdigheter i ämnet.
– Samhällsanalys innehåller alltid både argumentation, sakkunskaper och bedömning. För lärare är det viktigt att ha koll på vilken aspekt av samhällsanalytiskt resonerande som en uppgift ger eleverna möjlighet att öva på.
– Det finns ingen tydlig formulering av vad progression inom samhällskunskap består i. Med grund i min forskning föreslår jag att den kan bestå i att kunna utföra kritisk analys allt mer självständigt, välgrundat och innovativt. Snarare än att eleverna först ska lära sig hur saker och ting är för att i senare åldrar lära sig att analysera dem.
Malin Tväråna, Institutionen för de humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnenas didaktik, malin.tvarana@hsd.su.se
Målet vid kirurgisk behandling av höggradiga cellförändringar är att få med en marginal av frisk vävnad runt den förändrade vävnaden som opereras bort. I en långtidsstudie från Karolinska Institutet ville forskarna undersöka hur långtidsrisken för återkomst av cellförändringar påverkas av förekomsten av cellförändringar i ”operationsmarginalen”, den så kallade resektionsranden. Flera riskfaktorer för återkomst av cellförändringar identifierades.
Begreppen ”positiv resektionsrand” eller ”positiv kirurgisk marginal” innebär att kirurgens snitt kommit för nära cancern med risk för att cancervävnad lämnats kvar.
16 års uppföljning
Nästan 1 000 kvinnor som behandlats vid Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm under åren 2000-2007 följdes upp med hjälp av data från det Nationella Kvalitetsregistret för Cervixcancerprevention. Under uppföljningstiden på upp till 16 år diagnostiserades 12 procent av kvinnorna med kvarvarande eller återkommande höggradiga cellförändringar.
Kvinnor som hade cellförändringar i resektionsranden hade en ökad risk för återkomst av cellförändringar jämfört med kvinnor med fri resektionsrand. Risken var nästan trefaldigt ökad om cellförändringarna fanns i resektionsranden mot livmodern eller om det var oklart om de fanns i resektionsranden mot livmodern eller mot slidan, och femfaldigt ökad om cellförändringarna fanns i bägge resektionsränderna. Däremot sågs ingen ökad risk om cellförändringarna bara fanns i resektionsranden mot slidan.
Flera andra riskfaktorer
Hos kvinnor där högriskvarianter av HPV (humant papillomvirus) kunde påvisas i uppföljningsprovet var risken för återkomst av cellförändringar också signifikant högre jämfört med kvinnor utan högrisk-HPV.
Livmoderhalscancer fjärde vanligaste cancerformen
Livmoderhalscancer, cervixcancer, eller livmodertappscancer är en cancer som uppstår från livmoderhalsen och endast drabbar kvinnor. Livmoderhalscancer är den fjärde vanligaste cancerformen i världen, och den fjärde vanligaste dödsorsakande cancern bland kvinnor.
Infektion med humant papillomvirus (HPV) är inblandat i fler än 90 procent av alla fall av livmoderhalscancer. Dock utvecklar de flesta som har haft HPV-infektioner inte livmoderhalscancer.
HPV-vaccin skyddar mot två högriskstammar av HPV-virus och förhindrar upp till 75 procent av cancerfallen.
Studien visade också att förekomsten av vissa andra sjukdomar, som autoimmun sjukdom, HIV-infektion, hepatit B eller C, cancer, diabetes, genetiska sjukdomar och organtransplantation, kan vara oberoende riskfaktorer som påverkar långtidsrisken för återkomst av höggradiga cellförändringar efter operation.
– Våra fynd antyder att riskbedömningen av patienter efter behandling av cellförändringar skulle kunna förbättras om man tog hänsyn till de här olika faktorerna, säger Sonia Andersson, överläkare och professor vid institutionen för kvinnors och barns hälsa vid Karolinska Institutet och studiens sisteförfattare.
– Framtida studier bör undersöka möjligheten att kombinera fynden från resektionsranden med nuvarande praxis för att mer effektivt kunna förutsäga risken för återkomst av höggradiga cellförändringar, säger studiens försteförfattare Susanna Alder, AT-läkare och forskare i Sonia Anderssons grupp vid Karolinska Institutet.
Sonia Andersson, överläkare och professor vid institutionen för kvinnors och barns hälsa vid Karolinska Institutet, sonia.andersson@ki.se
Det är en grupp forskare vid Göteborgs universitet och vid forskningsinstitutet CREAF-CSIC i Barcelona som har jämfört fågelkranier från muséer runtom i världen. Forskarna kom fram till att fåglar med större hjärnor oftare delar upp sig i nya arter jämfört med arter med mindre hjärnor.
Inte enbart slumpen styr
Den fysiska omgivningen och hur arterna använder den har betydelse när man ska förklara hur nya arter utvecklas. Men utvecklingen till nya arter kan alltså inte enbart förklaras med slumpen eller påtryckningar från den omgivande miljön, enligt den nya studien.
Papegojor kännetecknas av såväl stora hjärnor som hög artbildningstakt, vilket har resulterat i fler än 350 arter. En av dessa arter är svarthätteparakiten (Psephotellus dissimilis) från Australien. Foto med tillstånd från Simon Ducatez (CREAF & McGill University)
– Evolutionen och artbildningen handlar inte enbart om att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt, utan även om att det finns vissa särdrag som gör det möjligt för arterna att diversifieras, säger Ferran Sayol från Göteborgs universitet, som lett arbetet med studien.
Beteendeförändringar är ett första steg
Redan Charles Darwin var övertygad om att förändringar i ett djurs beteende kan vara det första steget i processen när en ny art bildas. Men tanken var då svår att bevisa. Ferran Sayol och hans kollegor testade dessa idéer med hjälp av analytiska metoder.
– Precis som teorin förutspådde visar våra studier att arter med stärkt förmåga att förändra sitt beteende, till exempel genom att de har större hjärnor, har uppvisat snabbare diversifieringstakt, alltså uppdelning i nya arter.
Forskarna fann också att den ökade diversifieringstakten bland arter med stora hjärnor snarare verkade hänga samman med artbildningstakten, än med en minskning av utrotningstakten.
Studerat tusentals fågelhjärnor
För att kunna utföra forskningen samlade Ferran Sayol och hans kollegor in information om hjärnans storlek för mer än 1 900 fågelarter. Genom att titta på hur arterna var besläktade med varandra kunde de beräkna hur ofta nya arter bildas.
– Vår forskning har bringar klarhet i vår förståelse av de evolutionära processerna, säger Ferran Sayol.
Men studien är också relevant i förhållande till FN:s senaste rapporter från IPBES, där biodiversitetsförluster till följd av hot från mänskliga aktiviteter undersöktes.
– Arter med stora hjärnor har visserligen varit framgångsrika tidigare, men det kan förändras nu under den pågående biodiversitetskrisen till följd av miljöförändringar orsakade av människan, säger Ferran Sayol.
IPES står för Intergovernmental Science-Policy Panel on Biodiversity and Ecosystem Services.
I en ny antologi har MDH-forskare Mehrdad Darvishpour, docent i socialt arbete tillsammans med Niclas Månson professor i pedagogik vid Södertörn högskola samlat den senaste forskningen kring ensamkommande barn och unga. Boken ger för första gången en riksomfattande bild av ensamkommandes inträde på arbetsmarknaden samt deras hälsa, både genom kvantitativ och kvalitativ forskning. Fokus ligger framförallt på framgångsfaktorer, men tar även upp hinder, när det gäller ensamkommandes livskvalitet, hälsa, välfärd, skolgång, arbetsmarknad och deras inkludering och integration i samhället.
– Samverkan kring ensamkommande unga kan vara framgångsrik när man samverkar med dem istället för att samverka för dem, säger Mehrdad Darvishpour, en av forskarna bakom antologin Ensamkommandes upplevelser och professionellas erfarenheter.
Egna röster istället för myndigheters
Till skillnad från tidigare forskning som i hög utsträckning utgått från ett myndighetsperspektiv ges här en stark röst åt de ensamkommandes egna upplevelser av mottagande, samhällelig etablering, integration och jämställdhetsutveckling. Istället för att börja med att prata om behov och problem är ingången deras egna upplever av samhällets bemötande och möjligheten till en inkluderingsprocess.
– Det går inte att först genom ett ”vi och dem”-tänkande exkludera en grupp för att sedan inkludera dem. Om utgångspunkten är att gruppen är en problemgrupp är det svårt att hitta hur man kommer framåt. Vi försökte istället att hitta resiliensen, motståndskraften: Vilka är framgångsfaktorerna för att lyckas? I skolan, i jämställdhetsutveckling, mottagandeprocessen, för ensamkommande flickor och så vidare.
Papperslösa marginaliseras
Ett av forskningsbidragen jämför papperslösa ensamkommande unga kontra ensamkommande unga som är vanliga asylsökande. Resultatet visar på en drastisk påverkan där ensamkommande i Sverige förlorar fler fördelar än i andra länder då de är papperslösa. De papperslösa marginaliseras enbart för att de saknar dokument. De går under jorden med en ökad risk för att bli ett lätt byte för kriminella kretsar. I de här fallen låg motståndskraften i deras nätverk genom kyrkan och andra civilorganisationer. Ett annat forskningsbidrag visar att det tenderar att öka segregationen då nyanlända och svenska elever delas upp. Ingen kontakt ger desorientering medan språkintroduktion som sker i klassen bidrar till inkludering.
21 forskare från olika discipliner: sociologer, nationalekonomer, socionomer och pedagoger har varit inblandade i projektet, fem av dem från MDH. I övrigt från Stockholms Universitet, Göteborgs Universitet, Linköpings Universitet Jönköping University, Malmö Universitet, och Röda Korsets Högskola.
– Det här är en bok som utmanar fördomar och ifrågasätter medias bild av ensamkommande i nästan alla avseenden. Det känns både roligt och spännande att den äntligen är här och vi känner oss stolta över detta, säger Mehrdad Darvishpour.
Patientutbildning utgör en viktig aspekt av rehabiliteringen efter en hjärtinfarkt. Individuell rådgivning och gruppsessioner fokuserade på livsstilsrelaterade påverkbara risker, som vikten av att bibehålla en hälsosam diet, fysisk aktivitet, och rökstopp är kärnkomponenter i vad som kallas “Hjärtskola” i Sverige.
Nästan alla patienter med en förstagångsinfarkt erbjuds deltagande i Hjärtskolan. Deltagandet är dock är frivilligt och färre än hälften av patienterna väljer att vara med. Denna studie utgör den första vetenskapliga utvärderingen av Hjärtskolan i relation till dödlighet efter hjärtinfarkt.
Tio års data från hjärtregistret
För att undersöka sambandet mellan deltagande i Hjärtskola och hur länge patienter överlever efter en första hjärtinfarkt användes tio års data från hjärtregistret SWEDHEART och Dödsorsaksregistret. Socioekonomiska variabler hämtades från SCB. 47,907 patienter som hade en första hjärtinfarkt under 2006-2015 ingick i forskarnas material.
Forskarna undersökte hur många som hade dött totalt (av alla orsaker) och hur många som dött av kardiovaskulära orsaker efter två respektive fem år. Data gjorde det möjligt att kontrollera för att en rad andra viktiga omständigheter inte påverkade resultatet, så som demografiska faktorer, socioekonomiska faktorer, och patienters övriga hjärthälsa.
Efter justering för störningsvariabler fann forskarna att deltagandet i Hjärtskolan var förknippat med en kraftigt minskad risk (tid till utfall) för dels total dödlighet men även kardiovaskulär dödlighet. Med upp till två års uppföljning hade Hjärtskolans deltagare reducerad risk att dö med 47 procent (50 procent riskreduktion gällande död av kardiovaskulära orsaker). Med upp till fem års uppföljning visade resultaten på en reducerad dödsrisk på 38 procent (43 procent riskreduktion för död av kardiovaskulära orsaker).
Närapå halverad dödlighet
– Vi kan konstatera att deltagande i Hjärtskolan var associerat med en närapå halverad total samt hjärtkärlspecifik dödlighet efter en första hjärtinfarkt, säger John Wallert, leg psykolog och doktorand vid institutionen för kvinnors och barns hälsa, Uppsala universitet.
Resultaten var konsistenta över flera känslighetsanalyser, inkluderat alternativa tidpunkter av deltagande i Hjärtskolan, tilläggskontroll för deltagande i andra hjärtrehabiliteringsprogram, bland patienter som också lyckades genomföra en komplett hjärtrehabilitering, efter köns- och åldersstratifiering med mera.
– Vi blev lite förvånade över hur pass robusta resultaten var. I denna studie har vi genom Sveriges exceptionella registerdata möjlighet att inte bara kontrollera för kliniska och demografiska faktorer, utan även självselektionsrelaterade, socioekonomiska faktorer såsom utbildningsgrad och inkomst. Nu vill vi fastställa om sambandet mellan Hjärtskola är ett genuint orsak-verkan samband eller inte. Idealt tar vi reda på detta i en tillräckligt stor randomiserad klinisk prövning, förslagsvis en registerbaserad sådan, säger John Wallert.
Inför varje älgjakt dyker påståendet upp; att jakten gör att älgarna rör på sig mer och kan dyka upp på bilvägarna. Men så är inte fallet, visar forskningen. Det som stämmer i påståendet är att älgarnas rörelsebeteende ändras under hösten, men anledningen är inte jakt utan brunst.
För att ta reda på detta har forskare vid SLU:s institution för vilt, fisk och miljö utrustat 172 älgar med GPS-halsband. De undersökte sedan om älgarna rörde sig mer och passerade vägar oftare under älgjakten och brunstperioden jämfört med andra tider under hösten. Analysen omfattar data insamlade under tio års tid.
– Vi såg att älgkorna blir mindre aktiva under hösten och verkar inte påverkas av jakten eller brunsten. Älgtjurarna däremot rör sig mer från mitten av september till början av oktober och passerade vägar oftare under brunstperioden men inte under jaktperioden, säger Wiebke Neumann.
Fakta om viltolyckor
Viltolycksstatistiken visar en ökning av antalet älgolyckor under september och oktober söder om Dalälven. I norra Sverige börjar antalet olyckor att öka under hösten och fortsätter att öka under hela vintern. Anledningen är älgtjurars ändrade rörelsebeteende på grund av brunstperioden, men också att älgarnas och människans aktivitetsperioder sammanfaller; när vi åker till och från jobbet på hösten är det ofta gryning och skymning. Det är också då älgarna vill korsa vägarna.
Under perioden då älgtjurarna rörde sig mer hade jakten i södra Sverige inte startat, och i många län i norra Sverige råder jaktuppehåll under brunstperioden.
Påverkas inte älgarnas rörelsebeteende alls av jakten? Jo, SLU:s tidigare forskning visar att jakten påverkar älgarnas rörelse tydligt men kortvarigt och den gör inte att fler älgar passerar bilvägar.
Älgens brunstperiod pågår mellan slutet av september och en bit in i oktober. Brunstperioden startar tidigare i södra Sverige än i norra.
Systemisk lupus erythematosus (SLE) är en reumatisk sjukdom som framför allt drabbar kvinnor i fertil ålder. ”Systemisk” innebär att patienterna kan få inflammationssymtom från flera olika organ i hela kroppen. Vissa patienter har enbart lindriga symtom från exempelvis hud eller leder, medan andra patienter har svårare symtom från till exempel njurarna eller det centrala nervsystemet.
Normalt ska kroppens immunsystem bara reagera på främmande strukturer, det vill säga inte reagera på den egna kroppen – något som kallas immunologisk tolerans. SLE är en så kallad autoimmun sjukdom, där immunsystemets tolerans mot kroppens egna vävnader har försvagats. Det innebär att patienternas immunceller bildar antikroppar mot kroppsegna vävnader, så kallade autoantikroppar. Vid SLE bildar patienterna sådana autoantikroppar mot olika komponenter i cellkärnorna (nukleus). Dessa kallas då anti-nukleära antikroppar och förkortas ANA.
Autoantikroppar hittas inte hos friska
Den genetiska informationen i levande celler lagras i cellkärnornas DNA. DNA:t ligger som långa strängar, hoptvinnade parvis som en dubbelsträngad spiral. Autoantikroppar mot dubbelsträngat DNA (dsDNA) utgör en mycket värdefull analys vid klinisk bedömning av patienter som man misstänker har SLE. Det är nämligen mycket ovanligt att påvisa sådana autoantikroppar hos friska personer eller hos patienter med andra sjukdomar. Påvisande av antikroppar mot dsDNA är alltså ett sätt att diagnosticera SLE.
Men metoden kan också hjälpa till att bedöma graden av SLE-sjukdom hos patienter som redan har fått diagnosen. Anti-dsDNA är ett tecken på ökad SLE-sjukdomsaktivitet, och nivån är särskilt hög hos SLE-patienter med njurinflammation, en allvarlig form av SLE.
Samtidigt är anti-dsDNA svårare att mäta än andra antikroppar som undersöks vid sjukhuslaboratorier, eftersom olika undersökningsmetoder påvisar olika undergrupper av anti-dsDNA-antikroppar.
Referenspreparat för samstämmighet
För att läkare på olika sjukhus ska kunna jämföra resultat från olika laboratorier är det viktigt att analyserna görs på ett enhetligt sätt. Om patienterna kan bedömas på samma sätt, oavsett var de befinner sig, blir behandlingen och vården bättre optimerad.
För att möjliggöra sådan standardisering finns ”referenspreparat” framställda av prover från patienter. 1985 framställdes ett referenspreparat för autoantikroppar mot dsDNA av Världshälsoorganisationen (WHO), den del av FN som hanterar sjukvård och hälsa på internationell nivå. Referenspreparatet har använts över hela världen av sjukhuslaboratorier och företag som utvecklar metoder för att mäta autoantikroppar mot dsDNA, och fått mätvärden som kunnat jämföras med varandra.
Men denna referenspreparation tog slut för över tio år sedan. Därför har en grupp forskare i en internationell studie tagit fram ett nytt referenspreparat för mätning av anti-dsDNA, 15/174, som WHO godkände i november 2017. Referenspreparat har nu undersökts av 36 laboratorier från 17 länder i en internationell studie.
Arbetet med att ta fram och värdera en ny referenspreparation for autoantikroppar mot dsDNA beskrivs i en artikel i tidskriften Annals of the Rheumatic Diseases.
Bättre diagnostik och behandling
– Det är betydligt svårare att standardisera mätning av autoantikroppar än vanliga laboratorieanalyser som mäter exempelvis blodsocker. Vi kan inte förvänta oss att mätning av autoantikroppar kommer att ge samma grad av samstämmighet mellan olika sjukhuslaboratorier som andra analyser, säger Bernard J Fox, forskningsledare vid NIBSC och försteförfattare till artikeln.
– Vår avsikt är att den nya referenspreparationen 15/174 från WHO ska komma att användas för att standardisera olika metoder för att mäta autoantikroppar mot dsDNA, och därmed förbättra diagnostik och behandling av patienter med den reumatiska sjukdomen SLE.
Johan Rönnelid, professor i klinisk immunologi vid Uppsala universitet, är sisteförfattare till studien.
– Vår internationella studie visade att även om referenspreparationen inte var perfekt så fick man mer jämförbara laboratorieresultat om laboratorierna använde referenspreparationen 15/174 som jämförelseobjekt, säger han.
Referenspreparatet 15/174 finns tillgängligt från NIBSC för alla företag som utvecklar och tillhandahåller metoder för att mäta autoantikroppar mot dsDNA, samt för kliniskt immunologiska laboratorier i hela världen.
Så gjordes det nya referenspreparat för SLE
En expertgrupp med 42 immunologiska laboratorier (knuten till den europeiska reumatologföreningen EULAR), identifierade ett prov från en SLE-patient, som bedömdes lämpligt för att framställa en referenspreparat – och som fanns i tillräckligt mängd (2,4 liter). Därefter framställde organisationen NIBSC i Storbritannien 4 300 frystorkade ampuller av referenspreparat från detta patientprov. Frystorkningen förbättrar hållbarheten för långtidslagring under de kommande årtiondena.
Johan Rönnelid, professor och överläkare i klinisk immunologi vid Uppsala universitet och vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, johan.ronnelid@igp.uu.se
Han är ordförande i den expertgrupp för autoantikroppar som karakteriserade patientprovet och rekommenderade att detta prov skulle användas för att framställa 15/174.
Bernard J Fox, försöksledare vid National Institute for Biological Standards and Control (NIBSC), Storbritannien, bernard.fox@nibsc.org
Han var huvudansvarig för att framställa referenspreparatet 15/174 och för den internationella studien där värdet av referenspreparationen värderades och bekräftades.
För att få fler yngre att bli yrkesverksamma fiskare i Sverige har forskare skapat fiskeredskap som är mer lätthanterliga och dessutom kan ge bra fångster.
– Förr hade vi lika många fiskebyar i Gävleborgs län som här finns fiskare idag. Genom att utveckla moderna ergonomiska fällor vill vi ändra på det, säger Lars Hillström, biolog och forskningsledare på Högskolan i Gävle.
– Vi har utvecklat en sälsäker, flyttbar, ergonomisk och effektiv multifälla som kan användas på alla djup och modifieras för olika ändamål.
Internationell framgång
Denna typ av fälla har blivit en stor framgång i Sverige och Finland, och används nu också av fiskare från bland annat Kamtjatka i Ryssland och Donaudeltat i Rumänien.
– Vi såg hur de fick kämpa med sina gamla redskap. Med vår nya utrustning blev det mycket lättare för dem att släppa tillbaka till exempel fredade störar.
Med hjälp av 7,6 miljoner kronor från EU:s fiskerifond ska nu dessa nya fällor, som är skonsammare mot fiskare, fisken och miljön, utvecklas vidare. Framför allt för strömming, abborre och siklöja. Projektet är ett samarbete mellan Högskolan i Gävle och fiskeriföretaget Harmånger Maskin & Marin AB, lett av Christer Lundin och Mikael Lundin. Mikael Lundin har tidigare doktorerat på selektiva fällor för strömming och sik. Hans avhandling visar att fisken här har god överlevnad, till skillnad mot på trålarna där överlevnaden är mycket sämre. När det gäller siklöjan samarbetar forskarna med fiskare i Kalix.
Skonsam mot både fisk och fiskare
– Detta är passiva fällor, och ingenting som dras. Då skadas inte heller fisken och den kan släppas tillbaka oskadd, säger Lars Hillström. Vi har sett att man med vanliga fällor dels kan störa botten och att botten också kan störa fällorna, abborrarna är inte lättlurade.
Han berättar att abborren är känslig för förändringar och att det fina med den nya abborrfällan är att den är anpassad för abborrens stora känslighet och att den inte når botten.
Vad gäller strömming har man tidigare fiskat den med fällor precis under vattenytan, men med de nya fällorna kommer man att kunna fiska strömming på bortåt 50 meters djup.
– Då kommer man att kunna fiska också på andra tider av året; en bra bit in på hösten skulle bli möjligt. Det blir även ett selektivt fiske då de små fiskarna kan simma ut genom redskapet.
För forskarna har det också varit viktigt att stimulera det kustnära fisket.
– Små båtar drar mindre bränsle och vi vet att de stora trålarna skadar bottnarna. Det är roligt att få vara med om att utveckla fångstmetoder som är skonsamma mot miljön och människan och som kan utveckla kustfisket så kulturlandskapet kan få en chans att leva.
Fällorna kommer att vara ergonomiska för fiskaren eftersom pontoner lyfter upp fällan med hjälp av en kompressor, vilket annars är ett väldigt slitsamt arbete.
Kontakta:
Lars Hillström, universitetslektor i biologi och ledare av det nya forskningsprojektet vid Högskolan i Gävle, lars.hillstrom@hig.se
Sopsaltning är en metod som tillämpas vid vinterväghållning av cykelvägar i allt större utsträckning de senaste åren. Metoden innebär att en sopvals används för snöröjning och att halkbekämpning sker kemiskt med saltlösning, torrt eller befuktat salt.
Ingen ökad olycksrisk som befarats
Antalet olyckor på de sopsaltade stråken som rapporterats in under den aktuella perioden har inte varit så många att det varit möjligt att kvantifiera effekterna. Klart är dock att sopsaltmetoden inte lett till någon ökad olycksrisk, vilket kunde befaras. Detta med tanke på att cyklisternas hastighet sannolik ökar till följd av det förbättrade väglaget.
Flest halkolyckor med cyklister skedde i anslutning till och från bilväg, på brunnslock, vid övergångsställen och broar. Platser där det sedan tidigare har konstaterats att det finns en ökad risk för halka. Halkolyckorna inträffade ofta i samband med interaktion med andra trafikanter, vanligtvis andra cyklister eller fotgängare, eller vid väjning för något i trafikmiljön som kantstenar, vägmärken, lyktstolpar eller liknande.
Flest halkolyckor stod fotgängarna för och de flesta inträffade i innerstaden, ofta på trottoarer.
VTI, Statens väg- och transportforskningsinstitut har under många år bedrivit forskning kring metoden och då främst med fokus på metod, utrustning och strategi, för att kunna ge rekommendationer kring bästa möjliga tillämpning. Nu har den tidigare forskningen forskning kompletterats med analyser av olycksdata från Strada, för åren 2013 till och med 2017 samt vintersäsongerna 2012/13–2017/18 gällande cyklister, fotgängare och mopedister samt data från cykelflödesmätningar från Stockholm.
Studien är gjord med ekonomiskt stöd från Trafikverkets skyltfond.
Förutom supraledare finns det idag få material som uppfyller kraven för att göra ultrakänsliga och snabba terahertzdetektorer inom astronomi. Chalmersforskarna har nu visat att det går att konstruerat grafen med stor potential att revolutionera så kallad heterodyndetektion på terahertznivå.
Heterodyn är en mycket känslig metod att detektera ljus och annan elektromagnetisk strålning. Den bygger på att två olika signaler (t ex ljud- eller ljusvågor) med olika frekvens, korsas och orsakar ett ”slag” och därmed en ny frekvens.
– Grafen är kanske det enda kända material som förblir en utmärkt ledare av el/värme även om det faktiskt inte har några elektroner. Vi har uppnått ett nästintill nollelektronscenario med grafen, en så kallad Dirac-punkt, genom att montera elektronmottagande molekyler på dess yta. Våra resultat visar att grafen är ett utomordentligt bra material för heterodyndetektion vid dopning till Dirac-punkten, säger artikelns huvudförfattare Samuel Lara-Avila, forskarassistent på avdelningen för kvantkomponentfysik, Chalmers.
Grafen blandar signalerna
Heterodyndetektionen i chalmersforskarnas experimentella demonstration kombinerar två signaler med hjälp av grafen. Den ena signalen är en terahertzvåg med hög intensitet på en känd frekvens, genererad av en lokal ljuskälla. Den andra är en svag terahertzsignal som härmar vågorna från rymden. Grafenet blandar de båda signalerna och producerar sedan en utgångsvåg på en mycket lägre gigahertzfrekvens. Denna mellanfrekvens kan analyseras med lågbrusig standard-gigahertz-elektronik. Ju högre mellanfrekvens, desto högre bandbredd sägs detektorn ha.
– Enligt vår teoretiska modell har denna terahertzdetektor en potential att uppnå kvantbegränsad drift inom det viktiga spektralområdet 1–5 terahertz. Dessutom kan den uppnå en bandbredd på över 20 gigahertz, alltså mycket större än de nuvarande 5 gigahertz som supraledande enheter kan klara idag, säger Sergey Cherednichenko, professor på avdelningen för terahertz- och millimetervågsteknik och medförfattare till artikeln.
Funkar med låg effekt
En annan avgörande aspekt med terahertzdetektorn av grafen är den extremt låga effekt som den lokala oscillatorn/ljuskällan behöver för att uppnå en pålitlig detektion av svaga terahertzsignaler, bara några få storleksordningar lägre än vad superledarna kräver. Detta kan möjliggöra så kallade kvantbegränsade terahertz-koherenta detektoruppsättningar och därmed öppna dörren till 3D-avbildning av universum.
Astronomen Elvire De Beck på institutionen för rymd-, geo- och miljövetenskap har inte deltagit i forskningen, men ser positiva konsekvenser för praktisk astronomi:
– Den här grafenbaserade tekniken har en enorm potential för framtida rymduppdrag som syftar till att exempelvis avslöja hur vatten, kol, syre och själva livet kom till jorden. En lätt, krafteffektiv 3D-bildsensor som är kvantbegränsad vid terahertzfrekvenser är avgörande för sådana ambitiösa uppgifter. Men sådana är helt enkelt inte tillgängliga i dagsläget, säger hon.
Enligt Sergey Kubatkin är systemet med grafen och molekylära enheter kärnan i terahertzdetektorn.
– Detta är i sig ett nytt sammansatt 2D-material som förtjänar djupare undersökningar ur en grundläggande synvinkel, eftersom det visar en helt ny ordning för laddning/värmetransport styrd av kvantmekaniska effekter.
Används för att identifiera kosmiska signaler
Astronomer använder sig av koherenta detektorer, baserade på heterodynteknologi, för att studera ”fingeravtryck” av vatten, kol, syre och många andra ämnen från universums mest avlägsna platser. Idealiska koherenta terahertzdetektorer bör ha hög känslighet för att upptäcka svaga kosmiska signaler, stor bandbredd för att exakt kunna identifiera rörelser inuti himlaobjekten, samt låga lokala oscillatoreffektkrav för att möjliggöra effektiv drift av många pixlar.
Astronomiska heterodynobservationer på terahertzfrekvenser (0,1-10THz) har dominerats av supraledande enheter. Men trots alla design- och optimeringsansträngningar har några av supraledarnas inre materialegenskaper gjort det utmanande att samtidigt uppfylla alla stränga krav (känslighet, bandbredd, låg lokal oscillatoreffekt) som behövs för att bygga terahertzdetektorer med kapacitet att avbilda stora delar av universum på terahertznivå.
Film: Se en experimentell demonstration med prof Sergey Cherednichenko (5.50 min)
Kontakt:
Samuel Lara-Avila, forskarassistent på avdelningen för kvantkomponentfysik, institutionen för mikroteknologi och nanovetenskap – MC2, Chalmers tekniska högskola, Göteborg, samuel.lara@chalmers.se
Marknadsföringen är ofta brutal, bokstavligt talat, med ett språkbruk som för tankarna till kamp, krig, våld, galenskap. Flera produkter tar redan i namnet hjälp av gudar som har ett rykte om sig att vara kraftfulla, som Viking Power Thor’s Hammer Mjölner, ett så kallat PWO (pre workout) som beskrivs som en ”brutal storebror” till en annan produkt. Inte ens smaksättningen kommer undan kraftspråket; en av smakerna är ”battle blue”, en annan ”tropical rage”.
Den här produkten innehåller elva ingredienser med mer eller mindre svårtolkade namn. En annan produkt, Armageddon, har fyllts med 16 ingredienser.
Kosttillskotten har ökat
– Det här med PWO är något som har kommit starkt de senaste åren, samma sak med energidrycker som innehåller koffein och aminosyror, säger Tommy Lundberg, doktor i fysiologi och forskare vid Karolinska institutet.
Tommy Lundberg säger att han bara kan gissa sig till vilka faktorer som ligger bakom ökningen. Han är mer säker på vad som inte har påverkat.
– Anledningen är inte att evidensen säger att de här produkterna fungerar. Det är inte så att forskningsläget har tagit ett kraftigt kliv åt det positiva hållet.
Många ingredienser i den här typen av produkter är i bästa fall overksamma, åtminstone inte bevisat effektiva. Men de kan också vara skadliga, i extrema fall livsfarliga. För sju år sedan föll en 21-årig man ihop på ett gym i Kalmar. En anställd utförde hjärt- och lungräddning och efter att ha legat nedkyld i respirator i två dagar kunde 21-åringens liv räddas. Den substans som 21-åringen hade tagit, DMAA, fördes upp i regeringens förordning om förbud mot vissa hälsovådliga varor. Men snart lanserades produkter med en liknande ingrediens, DMBA, en substans som inte hade testats på människor vilket gjorde det omöjligt att veta i vilka doser den kunde vara farlig.
DMAA likt amfetamin
DMAA är en substans med det kemiska namnet metylhexanamin, och sägs komma från olja av växten rosengeranium. Strukturellt är substansen väldigt lik amfetamin. På 1970-talet såldes den mot nästäppa då DMAA drar ihop blodkärlen.
2010 dopingklassades DMAA, och 2012 klassades substansen som hälsofarlig av Folkhälsomyndigheten eftersom den påverkar hjärtfunktionen. Mellan 2010 och 2012 fick tio svenskar vårdas på sjukhus efter intag av DMAA, med symtom som blodtryck, hög puls, hjärtarytmi, hjärtstillestånd, hjärtinfarkt, excitation, medvetanderubbning, medvetslöshet, kramper och kräkning. I Sverige och flera andra länder är det olagligt att sälja eller inneha DMAA.
DMBA (dimetylbutylamin) är ett syntetiskt framställt ämne, som har stor strukturlikhet med DMAA.
Kommuner kan införa saluförbud
Flera kommuner har utfärdat saluförbud mot produkter med DMBA, vilket innebär att just de här produkterna inte får säljas i de här kommunerna. Så länge substansen inte tas upp på regeringens lista, eller klassas som läkemedel, är det fritt fram att sälja produkterna i de kommuner som ännu inte har utfärdat saluförbud. Såväl branschorganisationen Svensk Egenvård som Riksidrottsförbundet och Livsmedelsverket har efterlyst en central kontroll, men hittills har den politiskt känsliga frågan om kommunalt självstyre satt stopp. Våren 2018 fick kommunerna åtminstone tillgång till ett varningssystem via e-post, vilket gör det möjligt för en kommun som hittar en potentiellt farlig substans att varna andra kommuner.
Andra träningssubstanser är inte hälsovådliga men klassade som dopingpreparat, och eftersom de inte alltid står med i innehållsförteckningen kan en idrottsutövare dopa sig utan att vara medveten om det. Det är inte bara elitidrottare som kan testas för doping, kontroller genomförs även på vanliga gym.
– Det händer någon gång varje år att en användare fastnar i en dopingkontroll, säger Jacob Gudiol, fysioterapeut och författare till flera böcker om kost och träning.
Placeboeffekt som ska få en att ta i
Men produkter som innehåller farliga eller dopingklassade ämnen hör trots allt till undantagen. Det finns ingenting som tyder på att varken Viking Power Thor’s Hammer Mjölner eller Armagedon innehåller något som kan vara skadligt. Men hur verksamma är ingredienserna? Svaret kan bero på vad man menar med verksam. Båda innehåller till exempel 5 000 mg av aminosyran beta-alanin.
– De slänger in en hög dos som gör att du får stickningar under huden vilket gör att du känner att du tagit något potent, och då är det lättare att ta i och jobba hårt i gymmet, säger Jacob Gudiol.
Nicklas Neuman, doktor i kostvetenskap vid Uppsala universitet, fick nyligen ett gratisprov med beta-alanin som han testade.
– Man får stickningar i huden som blir en placeboeffekt som ska få en att känna att nu är det träningsdags.
Niklas Neuman säger att han inte är motståndare till att motionärer testar olika kosttillskott, även om de i bästa fall har en marginell effekt.
– Det är samma sak med kosten, man kan äta halvtaskigt och prestera skitbra men om man har en perfekt kost kan man bli en halvsekund snabbare. Därför är de här produkterna ofta meningslösa för vanliga motionärer.
Koffein bredast effekt
När det gäller vad som faktiskt har effekt råder det samstämmighet bland experterna: koffein.
– Det som har bredast effekt är koffein, som inte inte bara har fysiska effekter utan även mentala, säger Tommy Lundberg vid Karolinska institutet.
Förra året presenterade Internationella olympiska kommittén, IOK, en rapport där de lyfte fram fem preparat som kan ha en prestationshöjande effekt för elitidrottare. Förutom koffein och beta-alanin fanns bikarbonat, kreatin och nitrater på listan.
– Det finns en handfull kosttillskott som kan påverka prestationsförmågan och de lyfter fram fem. De säger att de kan ha positiva effekter, men det beror på omständigheterna och vilken typ av aktivitet man vill förbättra, säger Tommy Lundberg.
Hur stor är effekten?
– Överlag mellan två och fem procent, vissa personer svarar bättre och andra inte alls. Det kan vara betydelsefullt för elitidrottare. För motionärer är det andra saker som är viktiga, som kosten och hur man tränar. Man måste sätta kosttillskotten i perspektiv till andra saker.
Text: Johan Frisk på uppdrag av forskning.se
Olympiska kommittén om kosttillskott
En elitidrottare får i sig tillräckligt för att kunna prestera på topp med hjälp av att äta en allsidig och väl sammansatt kost. Det är det generella rådet från Sveriges olympiska kommitténs nutritionsteam.
Men om man ska ta kosttillskott är det viktigt att det finns vetenskapliga bevis på dess effekt, att den är testad och är svårt att få i sig med vanlig mat. De nämner några exempel på kosttillskott som kan fungera i vissa sammanhang:
Koffein:
Koffein har väldokumenterade prestationshöjande egenskaper, framförallt när det gäller förbättrad uthållighet, koncentration och reaktion.
Bikarbonat:
Vid högintensivt arbete, som en spurt eller sprint, arbetar muskulaturen anaerobt, det vill säga utan syre. Då ansamlas mjölksyra i musklerna och det sker en försurning som begränsar prestationen. Ett sätt att förbättra kroppens egen förmåga att motverka försurning är att tillföra vanligt bikarbonat.
Nitrat:
I kroppen omvandlas nitrat till kväveoxid vilket påverkar blodkärlen på ett sätt som underlättar syretillförseln till musklerna under arbete. Rödbetor, broccoli, ruccola och spenat är exempel på grödor som innehåller mycket nitrat
Beta-alanin:
Beta-alanin är en icke-essentiell aminosyra som i likhet med bikarbonat motverkar försurning, t ex bildning av mjölksyra, i musklerna. Tillskott av beta-alanin har i flera studier uppvisat prestationshöjande egenskaper vid högintensiv träning/tävling.
En bieffekt av beta-alanin är att den kan leda till stickningar i fingrar och tår vilket kan upplevas obehagligt men är ofarligt.
Källa: Sveriges olympiska kommitté
Språket är centralt för digitala verktyg som används i allt från apparater som ger röstkommandon till en digital assistent, till automatiserade sammanfattningar av dagens nyhetsartiklar. Men för att verktygen ska fungera som de ska måste de underliggande datorsystemen räkna med en semantisk modell som ger datorn information om varje ords betydelse. Det kan vara extra svårt när det gäller ord med fler än en betydelse.
Nuvarande semantiska modeller, som använder sig av större kvantiteter av text för inlärning, tenderar att ge ord enbart en betydelse. På så vis sammanfogas de olika innebörder som ett ord kan ha till en enda.
– I min avhandling visar jag dels att det är möjligt att anpassa sådana semantiska modeller till att lära sig flera betydelser av ett enda ord, och även att dessa modeller förbättras när de data som används för inlärning av ordbetydelse inte enbart består av text utan även av språkresurser som lexikon, säger Luis Nieto Piña, doktorand vid Göteborgs universitet.
Bättre sätt för semantiska modeller
Semantiska modeller som informerar datorn om ords betydelser är avgörande i de flesta system som hanterar språk: automatisk översättning av text, nyhetssammanfattningar, sentimentanalys av kundrecensioner, chattbots som ger kundservice och så vidare.
– Avhandlingen erbjuder förbättrade sätt för sådana system att förstå ordbetydelser. Det kan förbättra systemens prestanda och därmed användarupplevelsen.
Alla som någon gång översatt en text till ett annat språk via en automatisk översättningstjänst på internet vet hur fel det kan bli.
– Vanligt förekommande automatiska översättningsfel som ”Sven åt filen” översatt till den engelska meningen som ”Sven ate the file” skulle kunna undvikas genom att använda modeller som presenteras i avhandlingen.
Maskininlärning vid utveckling av lexikon
– Dessutom kan dessa nya modeller ge en möjlighet att använda moderna maskininlärningstekniker för att bearbeta lexikon. I praktiken innebär det att forskare som ansvarar för att utveckla lexikon kan automatisera vissa uppgifter och minska sitt manuella arbete.
Syftet med Luis Nieto Piña avhandling har varit att erbjuda bättre modeller för ordbetydelse, för forskare och utvecklare inom språkteknologi.
– Förhoppningen är att de här modellerna ska förbättra nuvarande och framtida applikationer som arbetar med språk, för att göra våra vardagsliv lite lättare.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
