I vår omgivning finns det tiotusentals potentiellt hälso- och miljöfarliga ämnen, som inte ingår i rutinmässiga kontrollprogram eller åtgärdas genom vattenrening. Några exempel på ämnen är flamskyddsmedel, läkemedelsrester, rester av hygien- och hudvårdsprodukter och mikroplaster. Kunskapen om dessa ämnen är begränsad och riskerna de medför för oss människor är otillräckligt hanterade i våra regelverk.
̶ Vi behöver öka kunskapen om de ämnen och föroreningar som identifieras som potentiellt hälsofarliga. Det lilla vi vet om dessa substanser och vilka risker de medför, motsvarar bara toppen av ett isberg, säger Karin Wiberg, professor vid Institutionen för vatten och miljö, Sveriges lantbruksuniversitet, LU.
CEC – potentiellt farliga ämnen
Det finns en rad olika termer som definierar och beskriver nya ämnen som bedöms kunna vara potentiellt hälso- och miljöfarliga. Den term som används i rekommendationerna från expertgruppen vid Water JPI är Contaminants of Emerging Concern (CEC) och omfattar föroreningar och ämnen som bedöms vara potentiellt hälso- och miljöfarliga genom att de påverkar levande organismer på ett negativt sätt.
CEC är inte en klart definierad grupp av ämnen och omfattas i dag inte av några vattenkvalitetsregleringar eller rutinmässiga övervakningsprogram, men är tänkbara kandidater för framtida regleringar inom EU.
Substanserna kan vara helt nya, tidigare okända ämnen. Det kan också handla om ämnen och föroreningar som är kända sedan tidigare, men där en omvärdering av riskerna är aktuell utifrån ny kunskap. CEC kan vara naturligt förekommande eller tillverkas syntetiskt.
Försiktighetsprincipen bör råda
Water JPI, ett samarbetsinitiativ med experter som ska stödja Europas beslutsfattare betonar i en första ”policy brief” att försiktighetsprincipen bör gälla för att på bästa sätt skydda framtida generationers hälsa och vattenresurser.
̶ Samhället behöver stärka arbetet för en säkrare vattenhantering. Därför måste riskhantering och regelverk ändras så att de utgår från försiktighetsprincipen. I praktiken handlar det till exempel om att nya metoder för utvärdering av hälsoeffekter och riskbedömning behöver införas i våra vatten- och reningsverk. Vi behöver troligen också mer kontinuerligt övervaka hälsoriskerna i dricksvattnet, säger Karin Wiberg.
Om Kunskapsnod Water JPI
Kunskapsnod Water JPI ska stödja myndigheter, forskare och bransch med kunskap och rekommendationer. De har också i uppdrag att bidra till ökad medvetenhet om aktuella frågor bland allmänheten. Gruppen består av experter från olika forskningsområden och samarbetar över ämnesgränserna och med beslutsfattare. Kunskapsnoden samarbetar också när med andra europeiska nätverk.
Med de utmaningar som framtidens dricksvattenförsörjning står inför behöver även det vetenskapliga expertstödet till myndigheter och bransch förbättras. I Sverige är SLU en av de aktörer som tillsammans arbetar för att ett nationellt kompetenscentrum om kemiska hälsorisker i dricksvatten ska inrättas.
Expertgruppens rekommendationer:
Det finns fortfarande kunskapsluckor som behöver fyllas genom forskning. Samhället behöver dock omgående agera för att hantera förekomst och risker av hälsofarliga ämnen i vattenmiljön bättre.
Försiktighetsprincipen måste vara vägledande vid införandet av nya metoder för övervakning, vattenrening, återanvändning av renat vatten, hantering av avloppsslam och riskutvärdering.
Ny teknik och nya arbetssätt baserat på försiktighetsprincipen kommer bara att utvecklas i den mån det finns regleringar och lagstiftning som kan stimulera sådana förändringar.
Det här behöver beslutsfattare och vattenbransch göra:
Använd och arbeta aktivt för ny kunskap om potentiellt hälsofarliga ämnen som förorenar vatten. Utveckla strategier för forskning och kunskapsspridning.
Utveckla dagens övervaknings- och kontrollprogram så att de bättre kan fånga upp förekomst av potentiellt skadliga föroreningar och spegla vattenreningens effektivitet.
Inför mer avancerade tekniker och metoder för vattenrening så att vi kraftigt kan minska förekomst av potentiellt hälsofarliga vattenföroreningar och effekterna av dem.
Utveckla miljökvalitetsstandarder för ytvatten, dricksvatten, återanvändning av vatten och slamhantering som utgår från moderna och så kallade effektbaserade metoder, vilka speglar hälsoriskerna av den samlade föroreningsbelastningen i ett prov.
Skapa en sammanhållen lagstiftning för registrering av kemikalier, biocider (bekämpningsmedel som inte är växtskyddsmedel) och vattenkvalitets- samt folkhälsofrågor.
Våga införa moderna sätt att jobba med miljö- och hälsorisker i förvaltning och lagstiftning.
Öka kunskapen och medvetenheten om potentiellt skadliga vattenföroreningar brett i samhället, inklusive industri, beslutsfattare och politiker.
Fortsätt att finansiera riktad forskning om olika aspekter av potentiellt skadliga vattenföroreningar.
Kontakt:
Karin Wiberg, Professor, Institutionen för vatten och miljö, Sektionen för organisk miljökemi och ekotoxikologi, karin.wiberg@slu.se
Preeklampsi är ett allvarligt sjukdomstillstånd som årligen drabbar cirka 9 miljoner gravida kvinnor i världen och är den främsta dödsorsaken hos både mödrar och foster.
Nu har forskargruppen i Lund publicerat en studie som öppnar för vidare forskning mot ett läkemedel. Studien är gjord på möss, men är viktig då den bekräftar tidigare studier som visar att alfa-1-mikroglobulin har effekt vid preeklampsi. Nyligen har även patientstudier startat.
Kroppen eget renhållningsprotein
– Behandlingen som baseras på människokroppens eget renhållningsprotein A1M (alfa-1-mikroglobulin), som finns hos alla ryggradsdjur, har en god effekt på sjukdomssymptomen högt blodtryck och proteinläckage från njurarna till urinen. Vi såg också en förbättrad organfunktion i njurarna och moderkakan och fann inga tecken på biverkningar.
– I den nu publicerade studien, som är den som bäst speglar sjukdomens olika stadier under graviditeten, utvecklar mössen tidigt en allvarlig havandeskapsförgiftning, säger Stefan Hansson, professor i obstetrik och gynekologi vid Lunds universitet och överläkare på SUS i Lund som tillsammans med bland andra forskarkollegan Lena Erlandsson har jobbat fram resultaten.
– Då det sedan i våras dessutom har inletts patientstudier, så kallade FAS 1-studier, för att säkerställa A1M’s egenskaper och för att på sikt ta fram ett läkemedel känns det här som en milstolpe i vår forskning.
Proteinläckage i njurarna upphörde
Det var för flera år sedan som Stefan Hansson och Bo Åkerström, professor i infektionsmedicin, tillsammans med kollegor inledde studierna med A1M och såg att A1M gjorde att proteinläckaget i njurarna upphörde. De såg också att moderkakan reparerades och de sjuka strukturerna i cellernas minsta beståndsdelar återställdes.
– I moderkakans celler såg det vid havandeskapsförgiftning ungefär ut som om alla träden blåsts omkull i en storm och efter behandling med A1M rest sig igen. Det var när jag såg det första gången som jag blev vetenskapligt religiös, berättar Stefan Hansson.
När ett eventuellt läkemedel skulle kunna se dagens ljus är ännu osäkert.
– Forskning tar tid och kostar mycket pengar. Bo Åkerström har ägnat hela sitt yrkesliv åt att förstå och beskriva proteinet A1M och de senaste tio åren har vi studerat det i laboratoriet som möjligt läkemedel. De kliniska studierna blir avgörande.
När man är gravid finns en risk att man får högt blodtryck och protein i urinen, så kallad havandeskapsförgiftning eller preeklampsi. Två till tre kvinnor av hundra får denna komplikation, och oftast kommer besvären i slutet av graviditeten. Det är svårt att ställa diagnos och det saknas effektiv behandling. Den enda effektiva behandlingen i dag är att avbryta graviditeten genom att se till att barnet föds.
Havandeskapsförgiftning kan utvecklas till det allvarliga tillståndet eklampsi, då kvinnan drabbas av epileptiska kramper. Det kan vara livshotande både för mamman och för barnet, men är ovanligt i Sverige tack vare mödrahälsovårdens regelbundna kontroller.
Källa: Vetenskap & Hälsa
Att det är kris för den biologiska mångfalden på jorden torde inte ha undgått någon idag. Enligt en studie som publicerades 2019 har nästan 600 växtarter dött ut de senaste 250 åren och växter utrotas nu 500 gånger snabbare än tidigare under jordens historia. Detta enligt forskare vid Kew Gardens i Storbritannien och Stockholms universitet .
Även i Sverige är den biologiska mångfalden hotad. Det som Evert Taube skaldade om på 1940-talet, en dans över ängen där vilda blommor plockas till en krans, är inte längre något vi kan ta för givet. Att försöka få till en midsommarkrans i dagens odlingslandskap, eller försöka hitta sju olika sorters blommor att lägga under huvudkudden, i en planterad modern granskog, kan kräva ett visst mått av tålamod. Vilda blommor är helt enkelt inte lika lätta att hitta idag som de var i mitten av 1900-talet.
Markanvändning en orsak
Orsakerna går bland annat att koppla till markanvändning. De arter som trängs undan är kopplade till marker som försvinner, som ängar och beteshagar, säger Tina D’Hertefeldt, biolog vid Lunds universitet.
Markerna odlas upp, växer igen eller bebyggs. Men även övergödning spelar in.
– Något vi har ont om idag är magra marker, det är på sådana som flera av de idag mindre vanliga eller rödlistade arterna finns, fortsätter hon.
Både jordbruk, vägskötsel och kvävenedfall påverkar till exempel vägrenar och dikeskanter, där artrikedomen tidigare ofta varit stor. Växter som gynnas av mer näring, som till exempel kirskål, är ofta större och kraftigare än de traditionella ängsväxterna.
– Där har mandelblom och kattfot inte en chans, säger Johanna Alkan Olsson, lektor i miljövetenskap på Centrum för miljö- och klimatvetenskap (CEC) i Lund.
Klimatet spelar in
Ett varmare klimat påverkar förstås också den svenska floran, men även så kallade invasiva arter. Även här är lupinen ett praktexempel – en växt som förts in sent i Sverige och gynnats så pass av rådande miljö- och klimatomständigheter att den spridit sig kraftigt och hotar annan, inhemsk växtlighet.
Forskarna i Lund efterfrågar politiska beslut som gynnar och skyddar den biologiska mångfalden. Men när det gäller invasiva arter har också handeln, och enskilda individer, ett ansvar, menar Helena Hanson, miljövetare på CEC.
– Fråga, när du köper en växt till trädgården, hur den sprider sig. Det är information som en plantskola ska kunna ge, säger hon.
Att vilda växter trängs undan är både ett etiskt problem och ett stort bekymmer när det kommer till biologisk mångfald och ekosystemtjänster som pollinering. Men det finns också en kulturell och känslomässig aspekt, menar Helena Hanson.
– De växter som är hotade är en del av vårt arv och vår kulturhistoria. Det är de vi sjunger om och som vi minns från vår barndom, säger hon.
Lär dig mer om växter
Ett sätt att som privatperson gynna den biologiska mångfalden är att lära sig mer om naturen; forskning visar att det finns ett samband mellan hur mycket man vet om växter och hur mycket man bryr sig om att skydda dem. Att motverka så kallad ”plant blindness”, eller artblindhet, något som är utbrett idag, har därför betydelse.
– Ta någon handen i midsommar, gärna ett barn, och ge dig ut och leta efter blommor som du kan binda till en krans, eller lägga under kudden. Lär dig de viktigaste arterna och berätta för barnen vad de heter. Titta på dem och lukta på dem och låt även nästa generation få en nära kontakt med naturen, säger Helena Hanson.
Här intill hittar du en enkel guide till växter du kan ha i midsommarkransen, eller lägga under kudden under den magiska natten. Ta med dig listan ut i naturen och kryssa i vad du stöter på!
– Du hittar kanske inte de klassiska ängsväxterna överallt längre, men förhoppningsvis andra blommor, och i rätt område eller med lite tur kan du få ihop sju stycken, säger Tina D’Hertefeldt, som har gjort urvalet.
Ge dig ut på blombingo!
Här kommer en enkel guide till växter du kan ha i midsommarkransen. Ta med dig listan ut i naturen och kryssa i vad du stöter på! Listorna, med sju blommor på varje, är anpassade efter Sveriges tre landsdelar .
PS. Om du vill kan du mejla till Tina D’Hertefeldt och berätta vilka växter du hittade och var (närmsta samhälle eller stad, samt typ av markområde). Skriv isåfall till: tina.dhertefeldt@biol.lu.se.
Medan du är ute och plockar kan du alltid nynna på en annan Taube-visa, som verkligen har bäring än idag.
”Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill,
jorden vi ärvde och lunden den gröna.
Vildrosor och blåklockor och lindblommor och kamomill
Låt dem få leva, de är ju så sköna”.
Hudcancer har blivit en av våra vanligaste cancerformer. I Sverige drabbas drygt 4 000 personer varje år av malignt melanom.
Under de senaste tio åren har nya behandlingsalternativ, som på olika sätt stärker immunförsvaret eller attackerar specifika cancerceller, utvecklats för patienter med spridd hudcancer. Dessa behandlingar har kunnat introduceras tack vare ökad förståelse för hur melanom utvecklas.
Men det saknas fortfarande kunskap om hur tumörcellerna sprider sig till andra delar av kroppen.
– Vi har upptäckt att ett specifikt protein kallat DDX3X, aktiverar den gen som är central för utvecklingen av pigmentcellerna i huden. Genen heter MITF. Sedan tidigare har andra forskare funnit att MITF är en melanom-specifik onkogen, det vill säga en gen som kan orsaka tumörutveckling.
Spelar roll för tumörens aggressivitet
– Inom forskningen har man också känt till DDX3X-proteinet men inte förstått kopplingen till MITF-genen. Det förstår vi mer om nu, säger Cristian Bellodi, biträdande universitetslektor och forskargruppsledare vid Avdelningen för molekylär hematologi.
Det lundaforskarna nu sett är att DDX3X-proteinet inte påverkar huruvida man drabbas av malignt melanom eller inte, men att det spelar en stor roll för tumörens aggressivitet. Nivån av DDX3X hos en patient kan därför tjäna som biomarkör för att förutsäga hur svårbehandlad sjukdomen kommer att bli.
– Det är aktiviteten i MITF-genen som bestämmer melanomcellernas specifika egenskaper som sedan är kopplade till sjukdomsprognosen. Ju mindre mängd DDX3X-protein som patienten har i tumörcellen – desto mer aggressiv sjukdom och sämre prognos, säger Göran Jönsson, professor i molekylär onkologi.
Båda forskarna menar att det behövs mer kunskap om hur MITF genen regleras för att kunna förstå mekanismerna bakom hur tumörcellerna förflyttar sig i kroppen, för att i förlängningen kunna förhindra spridning och förbättra behandlingar för melanompatienter.
Cristian Bellodi, forskargruppschef, bitr. universitetslektor vid avdelningen för molekylär hematologi, Lunds universitet, cristian.bellodi@med.lu.se
Göran B Jönsson, forskargruppschef, professor i molekylär onkologi, Lunds universitet, goran_b.jonsson@med.lu.se
Flyktingsituationen i Mellanöstern, efter Syrienkriget som startade 2011, är ohållbar. Libanon, lika stort som Skåne, och med en befolkning av 4,2 miljoner har sedan kriget började tagit emot 2 miljoner syriska flyktingar. Turkiet har tagit emot 3,5 miljoner syriska flyktingar och Jordanien knappt en miljon. Redan innan fanns 400 000 palestinska flyktingar i Libanon liksom ett stort antal i Turkiet och Jordanien. Det är alltså en tung och närmast omöjlig uppgift att lösa för regeringarna även om man får hjälp av FN-organ som UNHCR, Unicef, UNRWA och många andra hjälporganisationer.
Under fattigdomsnormen
På uppdrag av FN visade Ronald Stade, professor vid Malmö universitet, redan i en rapport 2018 att tre av fyra syriska flyktingarna i Libanon lever under fattigdomsnormen.
Hälften lever som illegala flyktingar och har då inte rätt till flyktinghjälpens ”kontantkort” för att köpa exempelvis mat och kläder.
– Tar de ett tillfälligt jobb på ett bygge eller inom lantbruket riskerar de att åka fast och hamnar då i fängelse på kortare eller längre tid, säger Ronald Stade. Men utan uppehållstillstånd är det svårt att få ett jobb och skaffa försörjning till sig och familjen. De hamnar i permanent fattigdom som det är mycket svårt att ta sig ur.
– Omkring 40 procent av barn och unga går aldrig i skolan och många droppar av i tidiga tonåren, fortsätter Stade. Risken är att en hel generation blir underutbildad. Så är situationen i alla de tre största mottagarländerna av syriska flyktingar i just grannländerna.
Krypterad information via sociala medier
I den nu aktuella rapporten har Ronald Stade tagit reda på hur de syriska flyktingarna resonerar och om det är möjligt att återvända till hemlandet. Alltså på vilka grunder fattar man ett sådant beslut? Varifrån får man informationen?
Genom intervjuer med ett 30-tal fokusgrupper med syriska flyktingar, där varje grupp innehöll 6-8 individer, framkom att det är genom krypterade Facebook- och Whatsup- meddelanden som de syriska flyktingarna skaffar sig information.
Vilka är de viktigaste slutsatserna?
– De allra flesta kan inte återvända, säger Ronald Stade. Genom olika ”gräsrotskanaler” får de syriska flyktingarna information om att huset/byn/stadsdelen är sönderbombad, eller att regimtrogna eller iranska familjer flyttat in i den före detta bostaden eller tagit över jordbruket eller företaget.
Till detta kommer det instabila säkerhetsläget. På aktuella kartor markerar färger vilka landområden den syriska regeringen behärskar.
– I verkligheten kan det vara iranska eller ryska trupper som tagit över ett område, fortsätter Stade. Det kan också vara så att ryska legosoldater eller mer fruktade kriminella gäng och milis, något man i arabvärlden kallar ”shabiha” som helt kontrollerar ett område.
Människor försvinner
Det som också är försvårande är att den syriska regeringen knappast vill ha tillbaka människor som flytt då de redan visat prov på bristande lojalitet. Det finns dessutom berättelser om människor som försvunnit efter de återvänt och redan tidigare hade Syrien en effektiv underrättelsetjänst, menar Stade.
Det är alltså många olika orsaker som gör att syriska flyktingar knappast vill eller kan återvända hem.
Samtidigt finns starka politiska krafter i Libanon som vill bli av med de syriska flyktingarna. Efter det libanesiska valet verkar kristna partier tillsammans med Hizbollah för att syriska flyktingar ska lämna landet.
– Det är alltså en mycket svår situation för de syriska flyktingarna som världssamfundet måste ta sig an, säger Ronald Stade.
Ronald Stade, professor i freds- och konfiktvetenskap med inriktning mot antropologi, Malmö universitet, ronald.stade@mau.se
Studien har publicerats i den välrenommerade tidskriften Forest Policy and Economics och är den första som gör en analys av hur stora rovdjur påverkar värdet av jaktarrenden.
Stora rovdjur kan påverka arrendepriserna genom att avskjutningen av vilt minskar, men också genom ökad skaderisk för jakthundar och genom jägarnas subjektiva värdering av rovdjursförekomst på jaktmarken. Avskjutningen av vilt kan påverkas inte bara av att rovdjur dödar djur som annars skulle ha skjutits av jägare, utan också genom att en minskad viltförekomst gör det mindre intressant för jägare att lägga ner tid på jakt.
Minskad avskjutning
Studien baseras på uppgifter om arrendepriser och avskjutning, insamlade via enkäter samt offentlig statistik och gäller förhållandena i 43 kommuner i södra Sverige och Mälardalen under jaktsäsongerna 2010/2011 till 2012/13. Resultatet visar att den samlade avskjutningen av rådjur, dovhjort, vildsvin och älg minskar med 17 procent i en genomsnittlig kommun när ytterligare ett lodjursrevir etableras i kommunen. Detta leder i sin tur till en minskning av priset på jaktarrenden i kommunen med 16 procent. Den sammantagna effekten på jaktarrendena i en genomsnittlig kommun, när ännu ett lodjursrevir etableras, blir en årlig värdeminskning för markägarna på 1,5 miljoner kronor.
Inte bara lodjur utan även varg förekommer i det studerade området, men förekomsten av varg är så låg att det inte går att dra några slutsatser om hur vargförekomst påverkar arrendepriserna.
Karta som visar de 43 kommuner som ingick i studien. Källa: Artikeln i Forest Policy and Economics
Kontakt:
Katarina Elofsson, professor vid institutionen för samhällsvetenskaper vid Södertörns högskola, och forskare vid institutionen för ekonomi vid Sveriges lantbruksuniversitet katarina.elofsson@slu.se
Petter Kjellander, professor vid institutionen för ekologi, Grimsö viltforskningsstation, Sveriges lantbruksuniversitet, Petter.Kjellander@slu.se
Rörelserna i våra muskler drivs av energi som frigörs när glukos och syre omvandlas genom biokemiska reaktioner. På liknande sätt kan så kallade aktuatorer (ställdon som styr ett mekaniskt system) tillverkas för att omvandla energi till rörelse, men energin kommer då från andra energikällor, som elektricitet. Forskare vid Linköpings universitet försöker utveckla konstgjorda muskler som fungerar mer som biologiska muskler. Nu har de visat en princip för konstgjorda muskler som drivs av samma glukos och syre som våra kroppar använder.
Forskarna har använt ett elektroaktivt polymermaterial, polypyrrol, som ändrar volym när det tar emot eller lämnar ifrån sig elektroner. Den konstgjorda muskeln, eller polymeraktuatorn, består av tre lager: ett tunt membran i mitten och ett lager av elektroaktivt polymermaterial på varsin sida om membranet. Konstruktionen har använts inom fältet i många år. Den bygger på att materialet på ena sidan av membranet lämnar ifrån sig elektroner och joner vilket gör att det krymper. Samtidigt blir materialet på andra sidan negativt laddat av att ta emot elektroner och joner, vilket får materialet att expandera. Volymförändringarna får aktuatorn att böjas åt ena hållet, på liknande sätt som en muskel som drar ihop sig.
Bioelektroder istället för batterier
Tillförseln av elektroner som driver rörelsen i artificiella muskler kommer i vanliga fall från en yttre källa, som ett batteri. Men batterier har flera uppenbara nackdelar; de är ofta tunga och behöver laddas regelbundet. Forskarna bakom studien drog i stället nytta av teknologin bakom bioelektroder, som kan omvandla kemisk energi till elektrisk energi med hjälp av enzymer. De har använt enzymer som finns i naturen och integrerat dem i polymermaterialet.
Forskare vid Linköpings universitet har demonstrerat att konstgjorda muskler av polymermaterial kan drivas med energi från glukos och syre på liknande sätt som biologiska muskler. Bild: Thor Balkhed/Linköpings universitet
– Enzymerna omvandlar glukos och syre, på samma sätt som i kroppen, och frigör de elektroner som behövs för att driva rörelsen i den konstgjorda muskeln av elektroaktivt polymermaterial. Det behövs ingen spänningskälla, utan det räcker att doppa ner aktuatorn i vatten med glukos i, säger Edwin Jager, universitetslektor vid Sensor- och aktuatorsystem, institutionen för fysik, kemi, och biologi vid Linköpings universitet, som har lett studien tillsammans med professor emeritus Anthony Turner.
Få muskeln att böja tillbaka
Liksom i riktiga muskler sker en direkt omvandling av glukos till rörelse i den konstgjorda muskeln.
– När vi hade integrerat enzymerna på båda sidor av aktuatorn och den faktiskt rörde sig – det var häftigt att se, säger Jose Martinez, en av forskarna.
Nästa steg är att forskarna vill kunna styra de biokemiska reaktionerna i enzymerna, så att rörelsen också kan gå åt andra hållet och böja tillbaka ”muskeln”. De har redan demonstrerat att rörelsen är reversibel, men endast genom ett litet trick. Nu vill de göra konceptet ännu mer likt en riktig muskel. Forskarna vill även testa processen i fler olika aktuatorer, som ”textila muskler” och tillämpa det i mikrorobotik.
– Glukos finns i kroppens alla organ och är en kul första start. Man skulle också kunna byta till andra enzymer, så att aktuatorn kan användas till exempelvis självgående mikrorobotar för miljömätningar i sjöar. Utvecklingen som vi demonstrerar här gör det möjligt att driva auktuatorer med energi från ämnen som finns naturligt i omgivningen, säger Edwin Jager.
Vetenskaplig artikel:
Artificial muscles powered by glucose, (Fariba Mashayekhi Mazar, Jose G. Martinez, Manav Tyagi, Mahdi Alijanianzadeh, Anthony P.F. Turner, Edwin W. H. Jager), Advanced Materials, publicerad online 19 juni 2019
Kontakt:
Edwin Jager, universitetslektor, institutionen för fysik, kemi, och biologi vid Linköpings universitet, edwin.jager@liu.se
Havre- och sojamjölk har tagit plats i mejerikylarna, bönpasta kompletterar äggbaserad pasta och fredagsmysets tacos kan göras med quornfärs. Vi köper sojalatte på kaféet och tofuglass i kiosken. Alternativen till animalieprodukter har exploderat under 00-talet.
Det märks dock inte i köttkonsumtionen, som ökat sedan kriget men de senaste tio åren planat ut på en hög nivå – drygt 40 kilo per person och år. Det sjönk en smula 2017, och djurrätts- och klimatengagerade pratar nu försiktigt om ”peak kött” i analogi med ”peak oil”, den tidpunkt när Jordens oljetillgångar börjar sina.
Nu startar framställning av proteiner ur gröna blad. Det gröna kan vara exempelvis blast från jordärtskockor, som man annars skulle plöja ner i jorden.
Även om vi inte minskat vårt köttätande radikalt har våra vanor ändrats: Vi äter mindre griskött och mer fågel, medan nötköttet ligger stilla. Tjejerna minskar på kött, medan unga män går mot strömmen och äter mer. Gymnasiekillar äter i snitt ett kilo per vecka – dubbelt så mycket som tjejerna!
Men de populäraste köttersättningarna är inte oproblematiska. De flesta baseras på sojaböna, som är svår att odla i Sverige. Importen är mycket stor, men den absoluta merparten av den går till djurfoder.
Vare sig man vill sluta med kött eller fortsätta så är det alltså soja som gör tricket. Och odlingen i Sydamerika, Kina och Indien har ökat kraftigt det senaste årtiondet, vilket skadar både miljö och hälsa på grund av skövling och bekämpningsmedel.
Siffrorna för sojaproduktion stiger
Efterfrågan på växtprotein i EU var 2016/17 cirka 27 miljoner ton. Av det importerades 17 miljoner ton, varav 13 miljoner ton var soja. EU-ländernas självförsörjningsgrad för soja är 5 procent, jämfört med 79 procent för raps. Odlingen av soja inom EU har dock ökat avsevärt sedan 2013. Odlingen av baljväxter har trefaldigats under samma period. EU-kommissionen konstaterar att marknaden för växtproteiner ökar med tvåsiffriga procentsatser varje år.
Källa: EU-kommissionen
Svenskt lantbruk har länge strävat efter att ersätta sojan i fodret och forskare jobbat på att få fram inhemska alternativ. Först nu har man kommit så långt att en anläggning byggs för att ur gröna växter tillverka proteiner till mat och foder.
– Soja finns i handeln i ägg-, mjölk- och köttersättningar. Även om det används mest i foder så ökar det i livsmedel. Soja är billigt, säger Eva Johansson, professor i jordbruksvetenskap vid SLU Grogrund och med i styrgruppen för Växtproteinfabriken.
Proteiner kan utvinnas ur vilka växter som helst, men de flesta har för låg halt och saknar viktiga aminosyror. Proteiner för till exempel bakning och muskellbygge har framställts länge, av ärter, hampa, ris och soja med mera. Med ny spetsteknologi går det att få ut mycket mer av växter, som fenoler, klorofyll och bioaktiva ämnen som flavanoider, menar forskarna i Alnarp.
Vetegluten, potatis, baljväxter och lupiner används redan till att framställa proteiner, men råvaran i växtproteinfabriken i Alnarp kommer att vara gröna växtdelar.
– I alla gröna växter finns proteinet rubisco, som deltar i fotosyntesen. Problemet är att extrahera det så att det behåller sina goda egenskaper och inte kontamineras av andra ämnen, säger Eva Johansson.
Därför behöver vi proteiner
Proteiner är viktiga byggstenar i vår kropp och allt levande. De bygger upp skelett, hud och naglar, de binder syre i muskler, men kan också vara enzymer som katalyserar kemiska reaktioner, som matsmältningen. Många hormoner och antikroppar är proteiner. För att klara detta behöver vi få i oss proteiner med maten. Fullvärdiga proteiner kallas sådana som innehåller alla de 22 olika aminosyror som vår kropp behöver. Olika animalieprodukter innehåller mest, men även helt vegetarisk kost räcker för att tillgodose behovet.
Källa: Wikipedia, Bild: Pulver från hampa
Att låta proteinrika grödor passera genom djur är ineffektivt, påpekar hon. Huvudråvaran gröna blad kan vara exempelvis blast från betor, kålrot och jordärtskockor, sådant som man normalt plöjer ned efter skörden. Ur dem utvinner man alltså rubisco, ett enzym som omvandlar solens energi till kemisk energi.
– Går du in i en hälsokostbutik kan du få betala 200-300 kronor för rubisco i form av en liter gräs. Vi skulle också vilja använda gräsklipp, då från till exempel parker och golfbanor. Men en sådan råvara kräver mycket rening från bekämpningsmedel och gödning, säger Eva Johansson.
Även utan föroreningar är det lite grannlaga att utvinna proteiner. Slutprodukten får varken vara grön eller lukta och smaka gräs. Livsmedelsindustrin vill ha en färg-, lukt- och smakfri råvara. Detta ska Proteinfabriken framställa, ett vitt pulver.
Beroende på hur man utvinner proteinet får det olika egenskaper, som förmågan att bilda skum, som äggvita, för bakning. De ska kunna användas som gel, färs eller i fastare och fiberrik form. ”Textur” kallas det, en konsistens med tuggmotstånd som kött.
Det finns många sätt att utvinna protein ur växter, mekaniska, kemiska och biologiska. Man kan till exempel använda grot – skogsbrukets restprodukter i form av stubbar, kvistar och sly – som substrat för bakterier. Mikroorganismerna kan då producera proteiner för mat, lipas till läkemedel och tvättmedel eller andra enzymer.
Så här gör man gröna proteiner
Beroende på vilka växter och vilken metod man använder får växtproteinerna olika egenskaper. William Newson vid SLU i Alnarp som har forskat kring det blir produktionsansvarig för proteinfabriken. Den metod som kommer att användas påminner om raffinering av exempelvis olja; proteinet renodlas stegvis och biprodukter tas till vara.
I första steget hackas och pressas bladen i en så kallad extruder så att vattnet, cirka 80 procent av massan, tas tillvara. Fibrerna som avskiljs kan användas till exempelvis kofoder eller biogas. I nästa steg centrifugeras färger, smak- och luktämnen under värme, ut ur den gröna vätskan. Det kan också användas som foder av högre kvalitet, till grisar och höns.
I sista steget centrifugeras den färg-, doft- och smakfria vätskan igen, så att det mesta av proteinerna blir till torrsubstans. Kvar i vätskan finns en del proteiner och sockerarter, som kan raffineras vidare eller bli till biogas. Beroende på vilken råvara som används blir det olika proteiner som utvinns, varje växt har sin sammansättning. En del kräver mer bearbetning i sista steget för att proteinerna ska fällas ut.
– I extrudern öppnas cellerna så att vi får ut så mycket som möjligt av vätskan. Det är den svåraste delen, cellväggarna är starka. Där behöver vi extra energi, värma upp vätskan mer, och tillsätta syror. Men det är ingen högteknologi, utan måttliga temperaturer och vanliga syror, säger William Newson.Den värme som avgår i form av spillvätska ska tas till vara i första steget när nästa batch framställs.
Forskare på Sveriges lantbruksuniversitet undersöker också vilka fler grödor som ska kunna odlas i Europa för framtida mat baserad på växtproteiner. Där utnyttjar man bland annat acceleratorn MAX:IV vid Lunds universitet för att studera strukturer som olika proteiner kan bidra till i exempelvis livsmedel.
De bästa proteinerna, som kallas högvärdiga, är de som blir industriråvara för livsmedel. Men det kan även användas i hund- och kattmat och hästfoder.
Men användningsområdena stannar inte där. Proteiner, framför allt vetegluten, kan vara en beståndsdel i bioplast – vilket SLU också forskar på i ett annat projekt. De kan även ingå i superabsorberande material och i medicinska tillämpningar.
Sökandet efter ett bra tugg
Vinnova är med och finansierar ett treårigt projekt vid Lunds tekniska högskola där man mer specifikt satsar på att framställa proteiner med tuggmotstånd ur raps. Målet är om två år ha en prototyp som livsmedelsindustrin vidareförädlar.
Första året testade man olika metoder och maskiner för att få så högt utbyte som möjligt. Andra året som just börjat provar man olika sätt att ta bort färg och smak.
– Detta måste vi lösa, annars duger det vi får fram bara till djurfoder, säger forskaren Karolina Östbring. Tredje året ska vi hitta applikationer, vilken typ av mat det här ska användas i.
– Vi är hysteriskt intresserade av textur, att hitta ett bra tugg. Vi har köpt in en liten extruder som hanterar ett par kilo i taget. Stora finns det gott om – för tusentals kilo, som de har när de gör ostbågar.
Även i Lund är det frågan om pilotskala och man samverkar med företag som kommer att ta fram konsumentprodukterna. Var den storskaliga extraheringen och proteinfabriken hamnar pågår det diskussioner om.
Växtproteinfabriken ska vara i drift i sommar, men flera liknande satsningar i olika skala pågår vid andra forskningscentra. EU-kommissionen föreslog i november 2018 nya jordbruksstöd för proteingrödor och kraftigt ökade anslag till forskning om alternativa proteiner.
Vid det statliga forskningsinstitutet Rise i Göteborg forskar man kring proteiner från åkerbönor, bondbönor och lupiner som industriråvara. Försöksodlingar gör i samarbete med hushållningssällskap.
Vid Chalmers i Göteborg forskar man kring hälsoeffekter av en storskalig övergång till proteiner från framför allt åkerböna.
Så mycket kött äter svensken
Köttkonsumtionen har ökat sedan andra världskriget, men de senaste tio planat ut på en hög nivå. Den svenska totalkonsumtionen av kött är cirka 85 kilo per person och år i genomsnitt. Men begreppet är missledande, då det betyder slaktad vikt med kött, ben, senor och annat som vi människor inte äter.
Den mängd kött vi faktiskt äter, hemma och på restaurang, är drygt 45 kilo per person och år, det vill säga cirka 9 hekto i veckan eller 125 gram per dag. Till det kommer 23 kilo chark plus några kilo kött som ingår i färdigmat.
Källa: SCB, Jordbruksverket.
Text: Mats Karlsson på uppdrag av forskning.se
En viktig frågeställning för ekologer och geovetare är hur ett ekosystem mår och hur det interagerar med klimatet. I vattendrag är många organismer, inte minst fisk, beroende av att syrgas kan tar sig in i vattnet. Samtidigt släpper många vattendrag växthusgaser till atmosfären, oftast en produkt av nedbrytning av organiskt material. För att bättre kunna förstå och kvantifiera dessa processer är det viktig att kunna mäta hur snabbt gaser byts ut mellan vatten och atmosfären.
Enklare sätt att mäta gasutbytet
– Mätningar av gasutbytet i en bäck har fram till i dag varit mycket arbetsintensivt och kräver avancerad mätutrustning. Det tog oftast en hel fältdag för mig och mina kollegor att få till en bra mätning. Medan jag mätte gasutbytet började jag dock lyssna på bäcken och insåg snabbt att det måste finnas en enklare metod, säger Marcus Klaus, postdoktor på Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap vid Umeå Universitet.
Postdoktor Marcus Klaus mäter gasutbytet med ljudinspelning. Bild: Simon Jönsson
Hur snabbt gas byts ut mellan luft och vatten beror på vattnets turbulens – det vill säga hur slumpmässigt vattenmolekyler rör sig – och luftbubblor som kan bildas när luft tar sig in i vattnet under mycket turbulenta förhållanden. Både turbulens och luftbubblor skapar vibrationer som hörs som ljud, det typiska bäckbruset.
Akustisk metod öppnar för mera data
– Varje vattenrörelse och varje bubbla skapar sitt eget karakteristiska ljud och samtidigt gynnas gasutbytet. Gasutbytets hastighet kan beskrivas som en funktion av ljudets frekvens och tryck, förklarar Marcus Klaus.
Tillsammans med sina kollegor har han har nu publicerat sina nya rön om sambandet mellan ljud och gasutbyteshastigheten i en vetenskaplig artikel. Artikeln beskriver den nya akustiska metoden och hur den har utvecklats genom labb- och fältförsök i skogsbäckar i Västerbottens inland. Den nya metoden vidareutvecklar banbrytande idéer, som ett annat forskarteam har publicerat för tolv år sedan, och skulle kunna göra det möjligt att samla in mycket mer data än vad som hittills har varit möjligt.
– Å ena sidan öppnar den akustiska metoden nya möjligheter, till exempel kontinuerliga gasutbytesmätningar och en bättre förståelse av gasutbytesprocessen. Men det finns också utmaningar som vi behöver fortsätta jobba med. Tänk bara på en mygga som surrar förbi mikrofonen, säger Marcus Klaus, som är huvudförfattare till studien.
Fotnot:
För att vidareutveckla metoden har Marcus Klaus tilldelats medel från EU nätverket AQUACOSM för nya mätningar i en experimentell bäck i Österrike. Tillsammans med forskare från Frankrike, Italien, Sverige och Österrike ska Marcus Klaus fortsätta lyssna för att bättre kunna förstå vad bäcken egentligen vill berätta om sitt mående och klimatpåverkan.
Marcus Klaus, Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet, marcus.klaus@umu.se
I syfte att främja barn och ungdomars psykiska hälsa har regeringen antagit en nationell strategi för ett stärkt föräldraskapsstöd. Strategin innehåller både riktat stöd till föräldrar då någon form av problem har uppstått och universellt stöd som brett vänder sig till alla föräldrar.
Sverige har en lång tradition av att erbjuda olika former av universellt föräldraskapsstöd, som exempelvis samtalsstöd och kurser om föräldraskap, till alla småbarnsföräldrar genom MVC, BVC och den öppna förskolan. När det gäller föräldrar till tonåringar har stödet i större grad getts först när problem eller riskfaktorer har identifierats.
Karin Thorslund har i sin avhandling undersökt föräldrars intresse av att ta del av universellt föräldraskapsstöd även under tonårsperioden. Studierna har gjorts genom telefonintervjuer med cirka 1 700 respondenter i 15 kommuner, samt genom fokusgruppsintervjuer.
Stöd viktigast under tonårstiden
– Resultaten visade att 82 procent av föräldrarna tycker att stöd i föräldraskapet är som allra viktigast under barnets tonårstid. Det finns ett starkt intresse både av de olika former av stöd som fanns för dem när barnen var yngre, och av sådant som är mer specifikt utformat för tonårsperioden, säger Karin Thorslund vid psykologiska institutionen, Göteborgs universitet.
Föräldrarna var särskilt intresserade av individuell rådgivning, antingen per telefon eller genom att träffa någon. Det fanns också ett stort intresse av att få ökade kunskaper om den utvecklingsfas tonåringar går igenom och av möjligheter att träffa och diskutera med andra föräldrar. Studierna visade också att det finns ett glapp mellan föräldrarnas intresse av stöd och deras kännedom om vad som faktiskt redan finns tillgängligt, vilket visar på en kommunikativ utmaning när det handlar om att nå ut med information till alla föräldrar.
Studierna i avhandlingen kan tjäna som bidrag vid utformningen av universella stödformer till tonårsföräldrar. Ett universellt föräldrastöd till tonårsföräldrar kan, om det utformas utifrån föräldrarnas behov och kommuniceras via fler kanaler, förebygga problem och även utjämna klyftor mellan föräldrar med olika social status.
Karin Thorslund, psykologiska institutionen, Göteborgs universitet, karin.thorslund@gu.se
På kvällen den 13 november 2015 inträffade sex koordinerade terrorattacker på olika platser runt om i Paris, flera av dem på ställen där någon form av kulturaktivitet utövades. Förekomsten av terrorattacker mot kulturella mål så som tidningar, musik- eller teaterföreställningar har gjort att kulturjournalister också börjat rapportera kring attackerna.
Gränsen mellan nyhets- och kulturjournalistik kan vara på väg att suddas ut, visar en studie, från Nordicom vid Göteborgs universitet, som undersökt skillnaden mellan vanliga nyheter och kulturjournalistik i rapporteringen efter terrorattackerna.
Fokus på känslor och demokratiska värderingar
Medan nyhetsjournalistiken främst var beskrivande, med fokus på de kortsiktiga följderna och jakten på förövarna, lade kulturjournalistiken större fokus på känslomässig solidaritet, sammanhanget, demokratiska värderingar och terrorismens eventuella konsekvenser.
− Kulturjournalistiken fokuserade mindre på enskilda aktörer eller händelser, istället placerades de i ett bredare sammanhang och analyserades i förhållande till dess långsiktiga konsekvenser. Dessutom lades större vikt vid känslomässiga aspekter som solidaritet och gemenskap, säger Kristina Riegert, Stockholms universitet och en av forskarna bakom studien.
Kulturjournalistikens sätt att blanda estetiska, politiska och etiska perspektiv kan vara viktigt för hur en händelse uppfattas, menar hon.
− I fallet med terrorattackerna i Paris bidrog kulturjournalistiken till att belysa hur terrorismen kan ses som en attack på demokratiska värderingar, och till att bygga en känslomässig gemenskap med parisarna.
Suddar ut gränser inom journalistiken
Men gränsen mellan nyhets- och kulturjournalistik kan vara på väg att suddas ut. Studien visar också att kulturjournalistiken är på väg allt mer åt nyhetsjournalistikens beskrivande stil.
− Trycket från en ökad digitalisering och större fokus på att snabbt rapportera kring händelser har också påverkat kulturjournalistiken. När kulturjournalistiken blir mer händelseorienterad och nyhetsdriven så försvinner många av dess särdrag och den blir mer lik nyhetsjournalistiken, säger Andreas Widholm.
Svensk kulturjournalistik har alltid varit intresserad av samhällsfrågor, men de ökade aktualitetskraven gör att det är viktigare än någonsin att se längre än bara till traditionella nyheter för att få en bredare uppfattning om, till exempel, terrorattacker, menar Andreas Widholm.
I kölvattnet av den exceptionellt varma sommaren 2018 utlyste forskningsrådet Formas medel för tvärvetenskaplig forskning om effekterna av ett extremt klimat.
– Vi sökte anslag och fick pengar för att studera hur värme påverkar förskolebarn i deras utemiljö, säger docent Fredrik Lindberg, forskare inom stadsklimatologi och naturgeografi som leder det tvärvetenskapliga projektet ”Värmeböljors påverkan på förskolebarns fysiska aktivitet och välbefinnande i deras utomhusmiljö”.
Studerat hundratals utegårdar
Oskar Bäckli, mastersstudent på geografiprogrammet som också deltar i projektet, har intervjuat ett tiotal förskollärare och undersökt utegårdar för 438 förskolor i Göteborg.
Studien visar att merparten av förskolornas gårdar saknar tillräckligt med skugga under varma dagar.
– Enligt lokalförvaltningen i Göteborgs stad bör varje barn ha 35 kvadratmeter att röra sig på. Det innebär en yta på 350 kvadratmeter för tio barn. Men under varma och soliga dagar när barnen behöver vara i skugga krymper denna yta, säger Oskar Bäcklin.
Utemiljön inte anpassad för värme
Lokalförvaltningen har i år börjat titta på utegårdarna och många av förskolornas gårdar har inte tillräckligt med skuggiga platser.
– Bäst skugga ger träd, men det tar tid för dem att växa upp vid nyplantering. En del förskolor använder därför solskydd som till exempel parasoller, men dessa ger inte alls samma solskydd och går dessutom lätt sönder, säger Fredrik Lindberg.
Alternativet blir att hålla barnen inomhus. Det är inte ett lyckat alternativ eftersom barn behöver fysisk aktivitet för sin hälsa och möjligheterna till rörelse är större utomhus.
– Vissa av gårdarna jag tittat på har nästan ingen skugga alls. Många utegårdar har dessutom underlag av asfalt eller gummiliknande beläggningar, material som i sig kan bli heta under varma och soliga dagar, säger Oskar Bäcklin.
Två förskolor ska specialstuderas
Studien visar att förskolepersonalen väl känner till hur viktigt det är att barnen får tillräckligt med vätska och undviker att vistas för mycket i solen.
– Men det blir svårt när det finns få skuggiga platser på utegårdarna. Och barnen blir trötta när många barn måste leka långa stunder under samma träd, säger Oskar Bäcklin.
Nu ska forskarna specialstudera förskolebarn i åldern 5-6 år på två förskolor i Göteborg. Den ena förskolan har en utegård som erbjuder lite skugga, den andra har en gård med bättre tillgång till skugga.
– Alla barnen ska få bära GPS och pulsmätare och på så sätt kommer vi att kunna se hur utemiljön påverkar barnens fysiska aktivitet och i förlängningen deras välmående, säger Fredrik Lindberg.
Forskningsprojektet är ett samarbete mellan institutionen för geovetenskaper och institutionen för kost- och idrottsvetenskap.
Kontakt:
Fredrik Lindberg, forskare vid institutionen för geovetenskaper, Göteborgs universitet, fredrikl@gvc.gu.se
– En dystopi är en framtida mardrömsvärld. Svenskars oro för en dystopisk framtid har vi mätt genom att fråga om orosmoln inför framtiden och samhällsproblem idag. Allt fler svenskar lyfter klimatfrågan som en av samtidens viktigaste frågor, och det gör klimatfrågan till vinnare i dystopiernas kamp, säger forskaren Björn Rönnerstrand.
Vad är egentligen värst, en överhettad planet eller resistenta superbakterier? Frågan är som att be folk välja mellan pest och kolera och alltså inte helt lätt att svara på. Istället får frågan ställas på annat sätt:
– SOM-institutet har följt svenskarnas syn på klimatförändringarna under en lång tid, och de senaste fyra åren har vi också följt synen på antibiotikaresistens. Det gör att vi faktiskt nu kan ställa de här hoten mot varandra och analysera vilket som svenskarna ser som värst, säger statsvetaren Björn Rönnerstrand som forskar kring vår syn på just den här typen av storskaliga samhällsproblem.
De tävlande: Två onda tvillingar
På ena sidan i denna dystopiernas kamp: klimathotet. En temperaturökning på två grader eller mer kommer att ge katastrofala effekter för både människor och ekosystem. Att begränsa den globala uppvärmningen kräver en omställning i form av omedelbara och kraftfulla insatser för att minska utsläppen av växthusgaser. En sådan omställning kräver medborgarnas stöd – om många oroar sig för klimatet och ser det som ett viktigt samhällsproblem skickar det en tydlig signal till politiker och beslutsfattare att fatta kanske obekväma beslut.
På andra sidan: antibiotikaresistensen. En ökad antibiotikaresistens äventyrar behandlingen av infektioner och försvårar operationer, transplantationer och många cancerbehandlingar. Lung- och urinvägsinfektioner kan bli omöjliga att behandla. För att begränsa antibiotikaresistensen krävs en minskad användning av antibiotika redan idag. Också här krävs medborgarnas stöd – om många oroar sig för antibiotikaresistens och ser det som ett viktigt samhällsproblem ökar möjligheten att komma tillrätta med det.
– Ur ett forskningsperspektiv är just de här två frågorna intressanta att jämföra, förklarar Rönnerstrand. Båda är globala och väldokumenterade och båda kräver omfattande samarbete för att kunna lösas. Samtidigt är de exempel på vad vi kan kalla det kollektiva handlandets problem – varje enskild individ måste göra en insats, men varje enskild insats är i sig marginell och därför är det svårt för enskilda individer att se att just deras agerande i de här frågorna betyder något.
Matchen: Jämnstarka tävlande
Dystopiernas kamp avgörs med frågan om hur oroliga svenskarna är för respektive hot. 49 procent av alla svenskar är mycket oroliga för klimatet enligt den nationella SOM-undersökningen 2018. Ungefär lika många, 50 procent, är mycket oroliga för antibiotikaresistensen. Ett till synes dött lopp, med andra ord.
En djupare analys visar dock att oron ser olika ut beroende på kön, ålder och utbildning: Välutbildade är mer oroliga än andra, yngre oroar sig i högre grad än äldre för klimatet medan det motsatta gäller för antibiotikaresistensen, och kvinnor är generellt mer oroliga än män. Men här finns också en skillnad beroende på politisk tillhörighet, och en ökande polarisering:
– Personer som står till höger på vänster-högerskalan är generellt sett mindre oroliga för de här frågorna än personer som står till vänster. Vi kan ta klimatet som exempel. Medan oron hos de som står klart till höger ligger på i stort sett samma nivå 2015 som 2018, ungefär 30 procent uppger att de är mycket oroliga, så ökar oron bland de som står klart till vänster – 2015 var 61 procent mycket oroliga och 2018 har det ökat till 75 procent. I frågan om antibiotikaresistens ser vi samma skillnad mellan höger och vänster, men inte att skillnaden mellan grupperna ökar.
Det som gör att klimathotet ändå kan utropas till segrare i denna dystopiernas kamp är hur de som besvarade på 2018 års SOM-undersökning svarade när de fick skriva tre viktiga ”frågor eller samhällsproblem”. Fyra procent angav ”klimatet” och 16 procent den bredare kategorin ”miljön”. Inte en enda angav ”antibiotikaresistens”.
– Därmed kan vi säga att klimathotet ändå vinner denna dystopiernas kamp, eftersom klimatförändringarna ses som ett större hot här och nu, säger Björn Rönnerstrand.
Läs mer:
Dystopiernas kamp: Svenskarnas syn på klimatförändringar och antibiotikaresistens i jämförelse (Björn Rönnerstrand), s. 323 ff. i SOM-institutets antologi Storm och stiltje.
Kapitlen i Storm och stiltje baseras på SOM-undersökningen 2018, som bygger på ett obundet slumpmässigt urval av boende i Sverige som är mellan 16 och 85 år gamla. 21 000 personer (bruttourval) fick ett av sex delvis olika formulär som de besvarade antingen postalt eller via webben. Svarsfrekvens (netto) är 53 procent. En fullständig metodredovisning(pdf) finns på SOM-institutets hemsida.
Hela antologin Storm och stiltje finns också från och med 27 juni fritt tillgängligt på SOM-institutets hemsida.
Rönen om vilken effekt fiskkonsumtion har på risken att utveckla diabetes har varit motstridiga. Enligt vissa studier minskar risken för att få typ 2-diabetes om man äter mycket fisk, enligt andra har det ingen effekt, och enligt vissa studier ökar till och med risken.
Nya forskningsmetoder kan räta ut många frågetecken kring mat och hälsa framöver, menar forskare vid Chalmers, som lett en studie med en helt ny design, och fått fram en möjlig förklaring till gåtan.
Separerat riskerna
– Vi har lyckats separera den effekt som fisk i sig har på diabetesrisken från effekten av olika miljögifter som är vanliga i fisk, säger Lin Shi, doktor i livsmedelsvetenskap. Vår studie visade att fiskkonsumtion som helhet inte har någon effekt på diabetesrisken. Vi sållade sedan bort miljögifternas effekt, med hjälp av en ny data-analysmetod som är baserad på maskininlärning. Då kunde vi se att fisken i sig ger ett tydligt skydd mot typ 2-diabetes.
– Skyddet kommer framför allt från konsumtion av fet fisk. Men samtidigt såg vi en koppling mellan hög konsumtion av fet fisk och höga halter av miljögifter i blodet.
Miljögifterna är så kallade långlivade organiska föroreningar, till exempel dioxiner, DDT och PCB. Tidigare forskning har visat att de kan kopplas till en ökad risk för typ 2-diabetes. Den varierande effekten hos fisk på diabetesrisken i olika studier skulle alltså kunna bero på varierande konsumtionsnivåer av fisk från förorenade områden i de olika studierna.
Dioxiner och PCB via maten
Enligt Livsmedelsverket får vi människor i oss mest dioxiner och PCB via maten. Ämnena är fettlösliga och finns främst i feta animaliska livsmedel som fisk, kött och mejeriprodukter. Särskilt höga halter finns i fet fisk som strömming och vildfångad lax från förorenade områden, till exempel Östersjön, Bottniska viken, Vänern och Vättern.
Chalmersforskarna har också använt en ny metod för att ta reda på vad studiens deltagare hade ätit, som ett komplement till frågeformulär om matvanor. Inom tidigare forskning har man ofta förlitat sig helt på frågeformulär. Det ger felkällor som också kan ha bidragit till de motstridiga resultaten om fisk och typ 2-diabetes.
Mätt matvanor i blodet
– Med hjälp av så kallad metabolomik och masspektrometri har vi identifierat ett 30-tal biomarkörer i blodprov, alltså specifika molekyler, som kunde användas för att få ett objektivt mått på hur mycket fisk deltagarna i studien hade ätit, säger Lin Shi.
Sammantaget ger den nya metodiken betydligt bättre verktyg till forskningsfältet. De kan användas för att urskilja vilka kostfaktorer som är de verkliga orsakerna till olika typer av hälsoeffekter.
Metabolomik och det nya sättet att analysera data ger oss nya möjligheter att särskilja effekter från olika exponeringar som är korrelerade till varandra, säger Rikard Landberg, professor i livsmedelsvetenskap på Chalmers. Detta är mycket viktigt, eftersom det annars är svårt att avgöra om det är kosten, miljögifterna eller båda som påverkar risker för sjukdom.
Läs mer om fisk och miljögifter (Livsmedelsverket):
I studien jämfördes en grupp människor med typ-2 diabetes i Västerbotten, med en kontrollgrupp som inte har sjukdomen (fall-kontrollstudie). Deltagarna hade svarat på frågeformulär om matvanor och livsstil, och lämnat blodprov som sparades frysta. Totalt inkluderades 421 personer som efter i snitt 7 år utvecklade typ 2-diabetes, och dessa jämfördes mot 421 friska kontrollpersoner. De ursprungliga blodproven analyserades sedan. Dessutom analyserades blodprov som hade lämnats tio år efter de första blodproven av 149 av fall-kontrollparen.
Utöver chalmersforskarna deltog forskare från Umeå universitet, Karolinska Institutet, National Institute for Health and Welfare i Finland och University of Eastern Finland.
Kontakt:
Lin Shi (engelsktalande), doktor på avdelningen för livsmedelsvetenskap, Chalmers, shlin@chalmers.se
Rikard Landberg, professor och avdelningschef på avdelningen för livsmedelsvetenskap, Chalmers, rikard.landberg@chalmers.se
– Kortare behandlingstid på sjukhus är en fördel för både patienten och sjukvården. Vi kan se att metoden med intensiv strålbehandling totalt sett inte ger fler sena biverkningar, samtidigt som effekten är lika bra som med traditionell strålbehandling, säger Anders Widmark, senior professor vid Institutionen för strålningsvetenskaper vid Umeå universitet och överläkare vid Cancercentrum vid Norrlands universitetssjukhus.
Metoden som studerats kallas ultrahypofraktionerad strålbehandling och innebär att totalt sju strålbehandlingar ges under en dryg 2-veckorsperiod med en hög stråldos, 6,1 Gray, per behandlingstillfälle. Den jämfördes med den idag vanligaste strålbehandlingen med dagliga behandlingar om vardera dosen 2,0 Gray under åtta veckor, totalt 39 behandlingar.
Strålning direkt riktad mot tumören
Trots att den ultrahypofraktionerade behandlingen sammantaget innebär en lägre stråldos, var behandlingsresultaten i det närmaste identiska. Efter fem år visade PSA-prov att cirka 84 procent av männen inte hade några tecken på att cancern kommit tillbaka. Det gällde både i gruppen som genomgått ultrahypofraktionering och den som fått konventionell strålbehandling.
Direkt efter behandling var biverkningarna större för gruppen som fick ultrahypofraktionerad strålning, men redan ett halvår efter behandlingen hade skillnaden i biverkningar mellan grupperna försvunnit.
– Strålbehandlingstekniken har utvecklats så att vi kan rikta strålarna mer specifikt mot tumören och därmed minimera skadorna på närliggande organ så att man bättre kan ha kvar kontroll av urinering , tarmfunktion och sexuell funktion. Det innebär också att det är möjligt med högre individuella stråldoser under kortare tid som i denna studie, säger Anders Widmark.
Studien har genomförts på 1 200 män vid tio sjukhus i Sverige och två i Danmark under perioden 2005-2015. Männen hade medel- eller högriskprostatacancer med risk för spridning om den inte behandlades. De sjukhus som har ingått är Umeå, Lund, Sundsvall, Kalmar, Göteborg, Karlstad, Örebro, Jönköping, Växjö, och Linköping samt Århus och Herlev i Danmark. Studien har letts av professor Anders Widmark vid Umeå universitet och docent Per Nilsson, fysiker på strålbehandlingsavdelningen vid Skånes universitetssjukhus i Lund.
Kontakt:
Anders Widmark, Institutionen för strålningsvetenskaper vid Umeå universitet, anders.widmark@umu.se
– Studien pekar mot att den torka som vi såg under 2018 ser ut att kunna bli rådande norm snarare än undantag i framtiden. Detta kan slå hårt mot EU:s jordbruk och därmed mot matförsörjningen. Dessutom pekar studien mot att detta kan ske inom en tämligen snar framtid, säger Ottmar Cronie, biträdande universitetslektor i matematisk statistik vid Umeå universitet, som är en av artikelförfattarna.
Studien har genomförts i samarbete med forskare vid Europeiska kommissionens ”Joint Research Centre (JRC)” och vid Justus-Liebig universitetet i Giessen och Ottmar Cronies roll har primärt handlat om att bidra med expertis inom statistisk analys av händelsedata.
Ovanlig torka och blöta
Våren och sommarmånaderna 2018 präglades av en unik kombination av torka i centrala och norra Europa samt ovanligt blöta förhållanden i södra Europa. Till exempel drabbades Tyskland av en sex månaders torka som varade hela våren och sommaren, medan våren på den Iberiska halvön var särskilt blöt.
Båda dessa extremer påverkade jordbrukets skördar. Torkan i norr resulterade i en total minskning av avkastningen av grödor på upp till 50 procent. Detta kompenserades delvis av södra Europas avkastningsvinster på upp till 34 procent.
Denna juxtaposition av motsatta klimatavvikelser, med torka i norr och hög nederbörd i söder, kallas ibland för ”water seesaw”, det vill säga vattengungbräda. Water seesaw är ett extremt ovanligt fenomen. Forskarna har inte kunnat se något liknande scenario då de har rekonstruerat klimatet med olika globala modeller bakåt i tiden för de senaste 500 åren.
Framtida klimatprognoser, som bygger på mycket detaljerade modelleringar, visar att sannolikheten att södra Europa kommer att uppleva sådana gynnsamma växtförhållanden i framtiden inte är stor. Å andra sidan kan extrem växtsäsongstorka liknande 2018 bli vanligt redan inom 25 år, bedömer studien.
Brådskande behov av anpassning
Innovativa anpassningsstrategier för det europeiska jordbruket är därför nödvändiga och brådskande för att bemöta framtida växtsäsonger med extrema torrperioder, menar forskarna, då jordbruket sannolikt inte kommer att kunna dra nytta av det ovanliga ”water seesaw”-mönstret som sågs i fjol.
Enligt forskarteamet visar prognoserna att klimatet blir varmare och fler väderextremiteter kommer att inträffa. Förra året hade Europa tur med de ovanligt kraftiga regn i södra Europa som mildrade effekterna av torka på den övergripande livsmedelsproduktionen.
– Vi kan som sagt inte räkna med liknande moteffekter för att trygga livsmedelssäkerheten i framtiden. Förra året var en väckarklocka. Det finns ett akut behov av att förbättra risk- och konsekvensbedömningen genom att väga in avvikande väderhändelser, kaoset de kan orsaka och därmed utforma nya anpassningsstrategier för att hantera dem, konstaterar Ottmar Cronie och Andrea Toreti (JRC Ispra, Italien), som är artikelns huvudförfattare.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
Proteiner är viktiga byggstenar i vår kropp och allt levande. De bygger upp skelett, hud och naglar, de binder syre i muskler, men kan också vara enzymer som katalyserar kemiska reaktioner, som matsmältningen. Många hormoner och antikroppar är proteiner. För att klara detta behöver vi få i oss proteiner med maten. Fullvärdiga proteiner kallas sådana som innehåller alla de 22 olika aminosyror som vår kropp behöver. Olika animalieprodukter innehåller mest, men även helt vegetarisk kost räcker för att tillgodose behovet.
