I forskning om djurens välfärd är det centralt att kunna bedöma om djur mår bra, men det behövs beprövade, pålitliga och jämförbara mått, och sådana har det rått brist på när det gäller nötkreatur. Daiana de Oliveira och Linda Keeling, från SLU:s institution för husdjurens miljö och hälsa, tänkte att välfärdsbedömningen skulle vara mycket enklare om kornas kroppsspråk kunde användas som en tillförlitlig indikator på hur bra eller dåligt ett djur mår.
– Det finns folk som tror att de är bra på att se vad ett djur känner, och det kanske de är, men utan bevis kan vi inte använda deras uppfattningar för att bedöma djurens välbefinnande på ett tillförlitligt och repeterbart sätt, säger professor Linda Keeling.
Vad de Oliveira och Keeling nu har gjort är att kartlägga kors kroppsspråk med hjälp av en metod från humanpsykologin där känslor beskrivs i två dimensioner. Den första visar hur positiv (eller negativ) känslan är och den andra hur aktivt (från lugn till upphetsad) djuret är. Det görs inga antaganden om vilka känslor djur kan eller inte kan uppleva, men resultaten är ändå värdefulla för forskning om djurvälfärd.
Kor framför en av de roterande borstar som fanns tillgängliga i kostallet. Öronställningen hos kon längst fram beskrivs i protokollet som ”framåt”. Foto: Daiana de Oliveira
Forskarna gjorde över 3 700 observationer av öronens, svansens och nackens positioner hos 72 kor, när dessa stod och åt grovfoder ur ett tråg, stod och blev skrubbade av mekaniska roterande borstar eller köade för att komma fram till mjölkmaskinen.
– När man gör så många detaljerade observationer av kor i vardagliga situationer upptäcker man många rörelser och kroppshållningar som inte brukar registreras, säger Daiana de Oliveira. Till exempel var det nästan bara när korna använde den roterande borsten som de viftade på svansen. Hos hundar förknippas svansviftningen ofta med ett positivt tillstånd, men den nämns nästan aldrig när det gäller kor.
Kor gillar inte att stå i kö I observationerna klassificerades kornas kroppsspråk utifrån sex olika sätt att ha öronen ställda, fyra olika nackställningar och fem svansbeteenden. Med hjälp av en statistisk metod (principalkomponentanalys) analyserades alla observationer av kroppsställningar tillsammans. När alla observationer hade förts in i den tvådimensionella grafen, med en axel för grad av upphetsning och en för sinnesstämning (positiv/negativ), var de tre rutinsysslorna tydligt separerade. Kor som borstades grupperades på ett sätt utifrån sina kroppspositioner, medan kor som köade respektive åt grupperades på andra sätt.
Förenklat diagram som visar hur mjölkkors ”kroppsspråksprofil” (öron, nacke och svans) varierar beroende på om djuret låter sig borstas, äter eller står i mjölkningskö i ett lösdriftsstall. Vad de Oliveira och Keeling nu har gjort är att kartlägga kors kroppsspråk med hjälp av en metod från humanpsykologin där känslor beskrivs i två dimensioner. X-axeln visar hur positiv eller negativ känslan är och Y-axeln hur aktivt djuret är (från lugn till upphetsad). Illustration: SLU
– Att kor upplever det som positivt att äta och att bli borstade överensstämmer med vad tidigare forskning tyder på, säger Linda Keeling. Att de tycks uppleva köande som negativt är däremot något nytt, liksom att köandet innebär stunder av både lugn och upphetsning.
Det viktigaste i studien är förmodligen att den visar i vilka sammanhang man kan se specifika kroppshållningar hos korna, men den övergripande analysen leder också forskarna till några andra intressanta förutsägelser; att vinkla högerörat bakåt och vänsterörat framåt är till exempel kopplat till ett mer positivt tillstånd än att ha högerörat framåt och vänsterörat bakåt. Ett sådant resultat är i linje med andra studier om hjärnhalvornas arbetsfördelning, som tyder på att vänster sida av hjärnan brukar vara kopplad till positiva känslor. Vänster hjärnhalva styr kroppens högra sida.
Observationsprotokoll för djurstudier är nästa steg
Genom kartläggningen av kornas kroppsspråk under dagliga rutinsysslor har forskarna lagt grunden för ett vetenskapligt sätt att identifiera och utvärdera beteendemässiga tecken på hur positivt eller negativt kor upplever andra aktiviteter eller situationer, och hur lugna eller upphetsade de är.
– Vi ser vår studie som ett första steg mot ett tillförlitligt sätt att beskriva nötkreaturens känslotillstånd och vi tror också att metoden lätt kan anpassas till studier av känslor hos andra arter, säger Daiana de Oliveira.
Även om de flesta av de utmärkande symptomen för autism rör social kommunikation, så finns en ökad förståelse för att tidiga tecken på autism kan identifieras redan i basala processer knutna till hjärnans tidiga utveckling. I den dignostiska manual som används i många länder för att diagnosticera autism har man lagt till sensoriska avvikelser som formella symptom.
Undersökte pupillens ljusreflex I den nya studien undersöktes pupillens ljusreflex hos 9-10 månader gamla spädbarn – denna reflex är en grundläggande sensorisk mekanism som reglerar mängden ljus som når näthinnan. De spädbarn som uppfyllde kriterierna för autism vid tre års ålder drog ihop sina pupiller mer än de barn som inte uppfyllde kriterierna vid uppföljningen. Dessutom fann man att graden av pupillsammandragning visade ett positivt samband med mängden symptom på autism. Spädbarn med kraftigare pupillsammandragning hade mer symptom senare, oberoende av om de uppfyllde kriterier för diagnos eller ej.
– Tidigare studier på äldre barn med autism har antytt en försvagad pupillreflex. Dessa resultat motiverade oss att undersöka reflexen hos spädbarn vars storasyskon har autism. De flesta småsyskon till barn med autism utvecklas normalt, men sannolikheten att senare få diagnos själv är betydligt högre i denna grupp än i befolkningen generellt. Överraskande nog så fann vi att gruppskillnaderna var i motsatt riktning än vad man tidigare sett hos äldre barn: Vi fann starkare pupillreflexer bland de spädbarn som senare diagnosticerades med autism, säger Terje Falck-Ytter, docent vid institutionen för psykologi vid Uppsala universitet och huvudansvarig för studien.
Har inte studerats tidigare – Vi tror att dessa resultat är viktiga då de lyfter fram en väldigt basal sensorisk funktion som inte studerats tidigare bland spädbarn som senare diagnosticeras med autism.
Studie om småsyskon
Studien är en del av det större forskningsprojektet Projekt Småsyskon, som är ett samarbete mellan Uppsala universitet och Center of Neurodevelopmental Disorders vid Karolinska Institutet (KIND). I undersökningen av pupillen inkluderades data från Sverige och även data från en liknande longitudinell studie av småsyskon vid Birkbeck, University of London i Storbritannien. Deltagarna i experimentet var 9-10 månader gamla när pupillens ljusreflex undersöktes. Autismutredningen gjordes när barnen blivit tre år. Totalt 147 småsyskon till barn med autism deltog i studien, av vilka 29 uppfyllde kriterierna för autism vid uppföljningen. Studien inkluderade även en kontrollgrupp om 40 barn vars storasyskon inte hade någon diagnos
– Idag kan inte autism diagnosticeras med bra träffsäkerhet förrän vid cirka 2-3 års ålder, men vi hoppas att med mer kunskap om den tidiga utvecklingen så kan vi i framtiden göra dessa bedömningar ännu tidigare. Det skulle underlätta för familjer att få stöd och träning tidigare. Det skulle även kunna stimulera helt ny forskning kring tidiga insatser. Resultaten i denna studie visade på statistiskt säkerställda gruppskillnader, men det är viktigt att betona att träffsäkerheten i pupillundersökningen var för låg för att kunna förutsäga utvecklingen för individuella barn. Huruvida denna metod kommer att ha ett klinisk värde, till exempel för tidig upptäckt, är alltså för tidigt att säga, säger Falck-Ytter.
Varje cell i kroppen avgränsas mot omgivningen av ett cellmembran. Runt cellmembranet finns ett skyddande skikt av olika sockermolekyler som är sammanlänkade i långa kedjor. Dessa strukturer är viktiga i allt samspel mellan celler. Längst ut på sockerkedjan finns en sockermolekyl som heter sialinsyra. Den är särskilt viktig för kroppens immunförsvar eftersom sialinsyran ger varje cell ett unikt fingeravtryck som gör att immunförsvaret kan urskilja främmande sjukdomsalstrande celler från kroppsegna celler. Bakterier kan imitera dessa fingeravtryck, men antibiotika kan avslöja tricket. Här beskriver vi två sätt utifrån helt nya insikter om hur sockret tas upp av bakterier. Det i sin tur hjälper oss designa nya läkemedel.
Steg 1: Bakterien tar sockermolekylen
Ett av de näringsämnen som bakterier samlar in är just sialinsyra. Med hjälp av enzym klipper bakterierna av sialinsyror från de omgivande cellerna. Sialinsyran transporteras sedan in i bakterien via specifika transportörer.
Förslag på läkemedel 1: blockera transporten av sialinsyra!
Steg 2: Om vi inte lyckas blockera transporten
Väl inne i bakterien kan bakterier införliva den upptagna sialinsyran som en del av sig själv. Sialinsyran ger bakterien möjlighet att invadera men ändå ”dölja sig” och på så sätt motverkas människans immunförsvar.
– Det fungerar som en ”osynlighetsmantel” som lurar immunförsvaret, säger Rosmarie Friemann, huvudförfattare bakom artikeln till studien.
Förslag på läkemedel 2: hindra att den täcker sig med sialinsyra!
Sockrets väg över bakteriers cellmembran
Genom att analysera atomernas positioner med röntgenkristallografi har forskarna kunnat bygga en tredimensionell modell av sialinsyratransportören, och därmed fått insyn i hur transportvägen över bakteriers cellmembran ser ut.
– Vi har även funktionellt karakteriserat sialinsyratransportören med biofysikaliska metoder och datorsimuleringar. Från strukturen kan vi i detalj se hur sialinsyran binder in till transportören. Den kunskapen är viktig för att kunna designa hämmare som blockerar transporten av sialinsyra.
– Att förstå de grundläggande processerna i transporten är ett viktigt steg för grundforskningen och långsiktigt kan resultaten av studien vara en viktig pusselbit i jakten att utveckla nya antibiotika, säger Rosmarie Friemann.
Enligt konventionen om biologisk mångfald ska minst 17 procent av varje livsmiljö vara skyddad år 2020 och de skyddade områdena ska vara representativa för livsmiljön. I Sverige råder vitt skilda uppfattningar om vilken roll skogsimpedimenten spelar för att uppfylla detta mål. Skogsimpediment är trädbevuxen mark där den årliga produktionsförmågan understiger en skogskubikmeter per hektar och finns ofta på myrar eller berg. Dessa skogar ska lämnas orörda enligt skogsvårdslagstiftningen. Men frågan är hur representativa de är för naturtypen skog.
– Trots att det är en debatterad fråga så är detta den första studien som undersöker hur stor betydelse dessa lågproduktiva skogar har för biologisk mångfald, säger Aino Hämäläinen på institutionen för ekologi som genomfört studien tillsammans med sina kollegor Thomas Ranius och Joachim Strengbom.
Hällmark i Norrbotten (Foto: Olof Hedgren)
De har inventerat vedlevande skalbaggar i tall och jämfört artförekomsten i produktiv skog (nyckelbiotoper och äldre brukade skogar) med den i impediment (skogar på myrar och berg). Det visade sig att de obrukade produktiva skogarna överlag var artrikare och också hyste fler rödlistade arter. En del rödlistade arter hittade forskarna bara i produktiv skog. I impedimenten däremot registrerade de inga arter av vedskalbaggar som inte också fanns i de produktiva skogarna Studien inkluderar skogar från Småland i söder till Norrbotten i norr och mönstret är det samma över hela landet.
Utifrån resultaten kan man därför dra slutsatsen att impediment och produktiv skogsmark har olika värde för bevarande av biologisk mångfald. En hektar impediment är värd mindre än en hektar skyddad produktiv skog om man vill gynna vedskalbaggar.
– Det är inte så att impedimenten är värdelösa. Det finns mycket vedskalbaggar och rödlistade arter även där. Men naturvärdet är lägre än i obrukad produktiv skog, säger Thomas Ranius.
Myr i Närke (Foto: Olof Hedgren)
En orsak till den relativt höga artrikedomen är att träden växer snabbare i de produktiva skogarna; de blir större och det finns också fler döda träd. Den här studien är begränsad till tall. Men andra trädslag är också viktiga för naturvärdet, till exempel behövs mer kunskap om vad det innebär att det finns fler arter av träd i produktiva skogar.
Studien har också bara fokuserat på en organismgrupp – men det finns en speciell anledning till att forskarna valde att titta just på vedlevande skalbaggar. Det skulle kunna finnas arter som har specialiserat sig på den solbelysta döda veden från långsamväxande träd på berg och myrar. Men så verkar det alltså inte vara, åtminstone inte för tall.
Lavar är en annan organismgrupp där man skulle kunna förvänta sig att det finns arter som trivs särskilt bra i dessa lågproduktiva skogar. Aino Hämäläinen arbetar nu med en liknande studie fast med lavar.
Tillsammans kan dessa studier bidra till planerna för naturvården i Sverige. Det handlar om hur mycket produktiv skog vi bör skydda i Sverige för att uppnå det vi har lovat enligt internationella överenskommelser. Men också om hur vi kan sköta impedimenten så att de får ett högre naturvärde, till exempel genom att öka mängden död ved.
I sin studie har Hadi Banaee använt sig av sensorer som samlar in fysiologisk data som blodtryck, hjärt- och andningsfrekvens. För att sedan betydelsefull information som exempelvis upprepningar av ett visst mönster, ännu okänd eller oväntad information ska kunna användas av vårdpersonalen måste den genereras och beskrivas i ord.
Beskriver siffror med vanligt språk – Min lösning är en så kallad semantisk modell som beskriver siffror med vanligt språk. Det som är unikt för den här modellen är att vi inte är intresserade av att beskriva det vi redan vet, istället låter vi modellen ta fram information som vi kanske inte känner till, förklarar Hadi Banaee, doktorand vid Centrum för tillämpade autonoma system, Örebro universitet.
I fallet med fysiologisk data ska läkare kunna få intressant och användbar information om patienter utan att i förväg behöva bestämma vad man vill hitta eller är intresserad av.
Efterliknar människans sätt att tänka
Hela processen är datadriven och bygger på teorin om så kallade ”conceptual spaces”. Dessa konstrueras automatiskt från redan kända begrepp och egenskaper hos data. På det sättet kan man skapa konceptuella utrymmen för exempelvis frukt och beskriva dem med hjälp av färg, storlek och smak. Andning kan beskrivas med hjälp av svängningar i andningstakten och med ökad- eller sänkt andningsfrekvens.
– Med hjälp av denna modell blir det sedan möjligt att beskriva numerisk data i text, men också hitta särdrag hos data. Låt oss säga att vi vill beskriva ett något ovanligt djur som ökenspringråtta. Då kan man använda sig av konceptuellt utrymme för en mus där den lingvistiska beskrivningen skulle kunna vara att djuret liknar en mus, men har två ben istället för fyra. Då får man som människa en ganska klar bild av en ökenspringråtta, säger Hadi Banaee.
Meningen är att modellen ska efterlikna människans sätt att tänka och förklara observationer. Särskilt användbar är den när man är intresserad av att beskriva något okänt.
– Målet har inte varit att skräddarsy en modell enbart för fysiologisk data. Den ska kunna användas för vilken typ av data som helst där man är intresserad av att beskriva data med vanligt språk.
Etiska aspekter
Hadi Banaee tar även upp etiska aspekter i denna modell som gör det möjligt att bearbeta personlig information om människornas hälsotillstånd eller sjukdomar.
– Det är viktigt att vi endast har tillgång till relevant data och är hela tiden måna om den personliga integriteten hos människor, säger han.
En annan utmaning med denna datadrivna modell kan vara att märkningen av data är överflödig eller att den inte håller måttet. Resultatet kan då bli en felaktig text som genereras i slutändan.
– Detta kan vilseleda slutanvändare och beslut baserade på felaktig information kan fattas. Aspekten är särskilt viktig när beslutet direkt påverkar människor, säger Hadi Banaee.
Uppfödning av syrsor för mänsklig konsumtion börjar bli populärt runt om i världen, men än så länge finns luckor i kunskapen om vilka syrsaarter som kan odlas och hur man håller dem på ett hållbart sätt.
Hittills främst hönsmat Hittills har odling av syrsor ofta varit baserad på användning av hönsfoder som mat åt syrsan vilket är en ohållbar och också dyr metod. Kunskap om näringsvärdet av syror som mat för människor saknas också, även om kemiska analyser tyder på att det kan vara bra.
En doktorsavhandling av Phalla Miech vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) innehåller de första forskningsrönen som visar att syrsor, i detta fall från Kambodja, kan födas upp i fångenskap utfodrade med vissa ogräs och biprodukter från jordbruksprodukter och livsmedel (med ursprung i Kambodja) och att enkelmagade djur som grisar (som här användes som modell för människor) kan växa bra på en kost som inkluderar syrsor.
Onödigt ta bort benen Det visar också att borttagning av ben på syrsorna före konsumtion, som den europeiska livsmedelsmyndigheten föreslagit, verkar vara onödigt om syrsorna används som livsmedel. Benen innehåller värdefulla näringsämnen som bör användas, vare sig det är som livsmedel eller som djurfoder.
Baserat på resultaten från det nuvarande projektet är det troligt att syrsor kan utgöra ett väsentligt bidrag till människans proteinbehov. Ett barn som väger 10 kg (1-2 år) bör konsumera ca 12 g protein/dag för att vara på en säker nivå av proteinintag och 45 mg av aminosyran lysin för att möta det dagliga lysinbehovet. Lysinbehovet kunde uppfyllas genom att äta 12 syrsor uppfödda på en biprodukt som cassavaplantans toppar.
Motverkar järnbrist För att nå en säker nivå av proteinintag måste barnet konsumera ca 90 g syrsor, motsvarande storleken på en hamburgare. Det höga innehållet av järn i syrsor har också stor näringsintresse eftersom anemi, ofta på grund av järnbrist, är ett vanligt hälsoproblem, inte bara i Kambodja utan också i västländer. Baserat på halten järn i syrsor som matats med någon av de växtsorter som utvärderats, skulle ett barn i åldern 1-2 år behöva konsumera syror som motsvarar storleken på en hamburgare för att få tillägget som föreslagits av WHO (2016) i länder där anemi (blodbrist) är frekvent.
Det råder fortfarande klass 1-varning i Västernorrlands län på grund av extremt höga flöden efter den snörika vintern. Höga flöden leder ofta till överbelastade ledningar och tillfälliga utsläpp av avloppsvatten till närliggande vattendrag, så kallade bräddningar. I början av april installerades nya varianter av bräddmätare i en av de 40 avloppsbrunnar i Sundsvall där det kommunala bolaget Mittsverige Vatten och Avfall mäter bräddningar.
– Med den nya sensortekniken kan vi mer exakt se hur mycket vi faktiskt bräddar och utifrån det planera åtgärder på ledningsnätet för att minska antalet bräddningar och därigenom miljöpåverkan. Idag åker vår personal ut och läser av våra bräddmätare manuellt, säger Anna Stenlund, miljö- och laboratoriechef på MittSverige Vatten och Avfall (MSVA).
Bräddmätare med sensor har installerats i avloppsbrunn i Sundsvall. Bild: Mittuniversitetet.
Bräddningar är nödvändiga för att inte vattnet ska gå baklänges i ledningarna och orsaka översvämning av till exempel källare och gator. Vid en bräddning skickar de nya mätarna värden trådlöst via ett nätverk med en lång räckvidd direkt till MSVA. Nätet är uppsatt av forskare på Mittuniversitetet för att användas för utvecklingen av smarta samhällen.
– Mittsverige Vatten och Avfall har bräddningspunkter längs hela kusten ned till Hudiksvall och för att kunna använda den nya tekniken där krävs bättre räckvidd. I nästa steg ska vi därför testa ett nytt nät som Telia ska starta upp och som använder det befintliga mobilnätet, säger Rikard Hamrin, forskningsingenjör vid Mittuniversitetets forskningscenter Sensible Things that Communicate (STC).
Arbetet med den nya bräddmätaren är en del i det samverkansavtal som Mittuniversitetet har med Sundsvalls kommun och när mätaren testats mot det nya nätet ska den utvärderas. Målet är att hitta ett företag som kan kommersialisera mätaren för en installation i en större skala.
Det pågående utvecklingsarbetet sker inom forskningsprojektet SMART – smarta system och tjänster – vid Mittuniversitetet som är ett treårigt forskningsprojekt. Projektet som har en budget på 63 miljoner finansieras av EU:s regionala utvecklingsfond, Landstinget Västernorrland, Sundsvalls kommun, KK-stiftelsen, Mittuniversitetet samt 25 stora och små företag i Västernorrland och Jämtland. Syftet är att stärka regionens företag och organisationers innovations- och konkurrenskraft genom att via ökad kunskap och stimulerat tänkande leda till innovativ användning och skapande av smarta system och tjänster (Internet of Things)
Om STC Research Centre
STC – Sensible Things that Communicate – utvecklar sensorbaserade system och tjänster för användning inom Internet of Things. Forskningen bedrivs inom elektronik- och datateknikområdet med fokus på smarta industrier, nästa generations mätsystem och funktionella ytor. Forskningen sker ofta i nära samverkan med företag från hela Sverige samt andra universitet runt om i världen
Kontakt:
Rickard Hamrin, forskningsingenjör Mittuniversitetet, rikard.hamrin@miun.se, 010-142 81 59,
Anna Stenlund, miljö- och laboratoriechef Mittsverige Vatten och Avfall, anna.stenlund@msva.se, 070-347 52 50,
Genom att låta eleverna göra olika kunskapstest får vi en siffra och det är den som begripliggör för oss om utbildningen kan uppfattas som bra eller inte, hävdar Daniel Pettersson, docent i pedagogik vid Högskolan i Gävle, som forskar om internationella kunskapsmätningar.
– Men det är bara en del av hur man kan begripliggöra vad utbildning förväntas vara. Ett av problemen är att detta sätt att få en bild av utbildningen är så tidsrationellt,så det finns egentligen inget alternativ, säger han.
– Just därför är det intressant att studera hur man skapar en legitimitet för dessa mätningar. För från början fanns inte den legitimiteten.
– Boken ger ett antal exempel på hur den här legitimiteten byggs upp och hur en rådande hegemoni inom utbildning skapas och utvecklas.
Tron på att det går att mäta mänskliga egenskaper, genom till exempel IQ-tester, överförs till att man försöker mäta olika typer av kunskaper hos elever och då uppstår ett nytt sätt att tänka, där man kan rangordna individer, länder, olika skolor och så vidare.
– Att jämföra och rangordna är ju en mänsklig aktivitet och det gör vi ju hela tiden, när vi kliver på bussen, eller när vi pratar om whisky, mat eller musik.
Men det som blir tydligare och tydligare, menar Daniel Pettersson, är att det också blir det som driver utbildningspolitiken i allt större omfattning. Det som rangordnas högt är också det man tittar på och försöker efterlikna.
– Det breda demokratiska uppdraget som skolan också har glöms då lätt bort eftersom detta inte lika enkelt låter sig mätas eller jämföras.
Boken är den första av fem planerade böcker:
Första boken: Hur en tilltro till siffror och statistik växer sig stark och blir ett dominerande sätt att se på utbildning. https://www.routledge.com/Education-by-the-Numbers-and-the-Making-of-Society-The-Expertise-of-International/Lindblad-Pettersson-Popkewitz/p/book/9781138295834
Andra boken: Vilka typer av utbildningspolitiska och utbildningsvetenskapliga aktiviteter skapas och växer sig starka utifrån en dominerande logik kring siffror och statistik.
Tredje boken: En historisk beskrivning av hur vetenskap, och mer specifikt utbildningsvetenskap, efter andra världskriget, ges rollen och förväntningen att lösa samhälleliga problem.
Fjärde boken: Hur formeras relationerna mellan samhället, politiken och vetenskapen i relation till utbildningsfrågor? Vilka arenor formeras för utbildningspolitiska samtal och hur ser dessa samtal ut?
Femte boken: En redovisning av hela projektet utifrån hur siffror och statistik förändrar hur utbildning tänks och formeras inom välfärdssamhällen.
Kontakt:
Daniel Pettersson, docent i pedagogik vid Högskolan i Gävle, daniel.pettersson@hig.se, 070-258 46 19
Vid vägrenar, kraftledningsgator och längs med järnvägar finns stora arealer naturmark, som kan bli en viktig resurs för naturvården. Det visar forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och Ohio State University i en stor sammanställning av data från hela världen. Med hjälp av rätt skötsel av dessa områden skulle man kunna gynna biologisk mångfald till en relativt liten kostnad.
Arter minskar när ängen får växa igen Växter och djur knutna till ängar och hagmarker har minskat kraftigt i antal på grund av igenväxning och ett allt för intensivt brukande. Minskningen fortsätter trots stora insatser som till exempel miljöstöd till lantbrukare.
– Men många av ängarnas och hagarnas växter och djur kan man hitta i anslutning till infrastruktur, som vägrenar, kraftledningsgator och längs med järnvägar. Dessa infrastrukturmiljöer hålls öppna, men undantas samtidigt från ett intensivt brukande. Detta skapar goda förutsättningar för många av de arter vi förknippar med ängs- och hagmarker, säger Erik Öckinger, forskare vid institutionen för ekologi, SLU och en av författarna bakom artikeln.
Forskarna har sammanställt resultat från undersökningar av biologisk mångfald i infrastrukturmiljöer över hela världen. De ser att sällsynta växt- och djurarter kan återfinnas vid till exempel vägkanter, och att infrastrukturmiljöer kan hysa minst lika många arter som i de livsmiljöer som naturvården traditionellt fokuserat på. Det finns alltså anledning för naturvårdare att fundera på att använda lite okonventionella miljöer, som vägkanter och kraftledningsgator.
– Det läggs redan ned stora resurser på att sköta dessa miljöer för att hålla dem öppna. Om man genom små ändringar kan anpassa denna skötsel för att gynna biologisk mångfald kan man göra stora vinster för naturvården utan att det behöver kosta särskilt mycket, säger Erik Öckinger.
Mer kunskap behövs om chansen till överlevnad Men det finns stora kunskapsluckor. Exempelvis vet man väldigt lite om chansen för växter och djur att överleva och fortplanta sig i infrastrukturmiljöer jämfört med ängar och hagmarker. Det är också dåligt känt i vilken utsträckning till exempel insekter rör sig mellan infrastrukturmiljöerna och andra livsmiljöer i landskapet.
– I vägrenar kan det mycket väl vara så att en stor andel av växterna aldrig hinner fortplanta sig efter som de slås innan växterna har blommat över. Och kanske är det så att blomrika vägrenar lockar till sig fjärilar, humlor och andra insekter från det omgivande landskapet, och att de sedan löper en stor risk att dödas av trafiken, säger Erik Öckinger.
Det här är viktigt att ta reda på eftersom det avgör hur stor potential dessa miljöer har för naturvården. Artikelförfattarna efterlyser därför fler studier som går på djupet när det gäller arters överlevnad, fortplantning och rörelsemönster.
Kontakt:
Erik Öckinger, docent, Institutionen för ekologi, Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), erik.ockinger@slu.se, 018-672303
Studien, som heter Linking Instruction and Student Achievement (LISA), är omfattande och genomförs både i Sverige och i Norge.
Filmar på lektioner Forskargruppen vid Karlstads universitet som genomför studien undersöker just nu vad det är som kännetecknar kvalitet i undervisning. Genom att filma lektioner, låta elever besvara enkäter om undervisningen och följa elevernas kunskapsutveckling över tid, vill forskarna bidra till en bättre förståelse av sambandet mellan lärares undervisning och elevers lärande.
I en första delstudie har forskargruppen filmat över 100 lektioner i matematik och svenska i 27 olika klasser, i olika kommuner. Materialet är omfattande och många analyser återstår att göra. Något som ändå tydligt framgår, enligt forskargruppen, är att arbetsklimatet i de klassrum de besöker är påfallande fritt från det stök och bråk som ofta beskrivs i medierna eller i politikers tal om skolan.
– Visst ser vi att det finns ordningsproblem på några ställen, men det är påtagligt att detta bara uppträder i ett fåtal klassrum, medan de flesta lärare och klasser fungerar väldigt bra, säger Michael Tengberg, docent i pedagogiskt arbete, som leder LISA-studien vid Karlstads universitet. Extra intressant är det att våra analyser pekar i samma riktning som elevernas uppfattningar när de fått svara på frågor om bland annat ordning och arbetsro i klassrummet.
Stökigt i början och slutet
Det studien snarare identifierar som ett möjligt problem vad gäller arbetsmiljön i klassrummet är tidsanvändningen. Många lektioner startar inte på utsatt tid och/eller slutar innan de enligt schemat borde sluta.
Vad studien specifikt visar är dessutom att en hel del tid försvinner i övergångar mellan olika aktiviteter samt vid uppstart och avslut av lektionerna. Vilken inverkan detta har på elevernas lärande ska forskarna i LISA-studien titta närmare på. I höstas fick också forskargruppen finansiering från Vetenskapsrådet för att kunna utvidga studien till att omfatta ännu fler klassrum och fler lärare, vilket ger dem en möjlighet att öka representativiteten och därmed validiteten i resultaten.
Kontakt:
Michael Tengberg, projektledare för LISA-studien vid Karlstads universitet michael.tengberg@kau.se, 070 269 81 17
– Det är viktigt att få systemet att fungera bättre eftersom det i dag är den enda instansen för att lösa handelskonflikter på ett transparent och konstruktivt sätt. Alternativet är en återgång till privata förhandlingar bakom stängda dörrar där ekonomisk makt spelar en mycket större roll, säger Louise Johannesson, som efter sin disputation med avhandlingen Settling disputes at the World Trade Organization vid Örebro universitet börjat vid OECD i Paris där hon nu arbetar som analytiker med frågor om internationell tjänstehandel.
Syftet att sänka handelshinder Hon har i flera studier undersökt hur tvistlösningsmekanismen inom WTO fungerar och hur den kan förändras. I WTO ingår en majoritet av världens länder och avtalet har som syfte att sänka handelshinder. Modellen för att lösa tvister har varit i bruk i 20 år och använts flitigt.
– Som med alla avtal så uppstår det konflikter om någon medlem anser att en annan medlem bryter mot reglerna. För att förhindra att sådana konflikter leder till regelrätta handelskrig finns det ett formellt juridiskt system för att lösa tvister, förklarar Louise Johannesson.
Metoden inom WTO för att lösa tvisterna är en panel med domare och Louise Johannesson har undersökt hur dessa tillsätts.
– Många gånger väljs de ut genom en överenskommelse med parterna, en ibland omstridd process som kan ta lång tid.
Brist på domare en förklaring
Brist på domare är en orsak till fördröjningen. Konflikterna har också blivit mer invecklade vilket lett till att det har blivit svårare att hitta tillgängliga och tillräckligt kunniga domare, konstaterar Louise Johannesson.
– En konsekvens är att medlemmar väljer alternativa vägar att lösa tvisterna, vilket gynnar ekonomiskt starka länder, säger hon.
Louise Johannesson föreslår i sin avhandling en reform med permanent tillsatta domare, vana med att arbeta med varandra, för att vinna tid.
Hon har också studerat utvecklingsländernas möjlighet att använda WTO-systemet på lika villkor med de rikare länderna.
– Det är väl känt att de allra fattigaste medlemsländerna i stort sett aldrig använt sig av tvistlösningsmekanismen, trots att de utgör majoriteten av medlemsländerna. Det gör att systemet lätt kan uppfattas som en ”rikemansklubb” vilket kan undergräva de fattigare ländernas förtroende för WTO.
Fler domare från utvecklingsländer Ett sätt för WTO att väga upp ojämlikheten har varit att garantera att minst en av domare av tre kommer från ett utvecklingsland, om en fattigare medlem möter en rikare i en dispyt.
– Data visar att utvecklingsländer inte verkar bli hjälpta av att ha med en domare från andra utvecklingsländer. Tvärtom, vilket är överraskande, verkar denna åtgärd minska sannolikheten att vinna, säger Louise Johannesson.
Något motsägelsefullt, men kan förklaras av utvecklingsländer driver tvister som har lägre sannolikhet att utfalla till egen fördel.
Biologer vid naturvetenskapliga fakulteten, Lunds universitet, har tillsammans med kollegor från Australien och Storbritannien undersökt arten stor kustflickslända (Ischnura elegans) som snabbt sprider sig norrut i Sverige.
Forskarna har bland annat undersökt frekvensen av specifika genvarianter i populationer längs en nord-sydlig sträckning där sländorna möter nya klimatförhållanden, såsom temperatur, nederbörd och vindstyrka under sin nordliga expansion.
Svarar snabbt på förändringar i klimatet Resultaten visar att kustflicksländans gener snabbt svarar på förändringar i klimatet. Genvarianter som är fördelaktiga i den nya miljön blir därför vanligare. Därmed blir sländorna bättre anpassade till de nya klimatförhållandena.
– Genvarianter som ökar är sådana som påverkar sländornas syn, fysiologi och, inte minst, deras förmåga att klara av både lägre och högre temperaturer, beroende på hur miljön ser ut där de etablerar sig under spridningen norrut, säger Erik Svensson, professor vid biologiska institutionen i Lund.
– Det är möjligt att genvarianterna också underlättar för sländorna att hitta föda och partner att para sig med när de sprider sig till nya habitat längre norrut, säger Bengt Hansson, professor vid biologiska institutionen i Lund.
Flytta eller dö Enligt forskarna innebär klimatförändringarna ett problem för många arter. Antingen måste de anpassa sig genetiskt eller flytta. Annars riskerar de att dö ut lokalt.
Kustflicksländans snabba genetiska evolution gör att den anpassar sig och överlever. Men andra insektsarter kan få det svårare, menar forskarna och efterlyser mer forskning på området.
– Om vi kan identifiera vilka arter som är mest utsatta och måste kämpa hårdast för att klara av klimatförändringar så kan vi kanske rikta insatserna mot dessa så att de inte försvinner helt, säger Rachael Dudaniec, forskare vid Macquarie University i Australien.
Kontakt:
Erik Svensson, professor, Biologiska institutionen, Lunds universitet, erik.svensson@biol.lu.se, 046 222 38 19
Bengt Hansson, professor, Biologiska institutionen, Lunds universitet, bengt.hansson@biol.lu.se, 046 222 49 96
Näthinnan består av ett antal tunna lager ljuskänsliga celler i ögonbotten som omvandlar infallande ljus till nervsignaler. Andra celler i näthinnan bearbetar sedan nervimpulserna och skickar dem vidare via synnerven till syncentrum. Den artificiella näthinnan kan opereras in om synen försvunnit på grund av att de ljuskänsliga cellerna har degraderats och inte längre kan omvandla ljus till elektriska pulser.
Den artificiella näthinnan består av en rund, tunn fotoaktiv film som fungerar likt pixlarna i en ljussensor i en digitalkamera. Varje pixel är i mikroskala, hundra gånger mindre än en enskild cell och diametern är mindre än diametern på ett hårstrå. Filmen består av pigment av halvledande nanokristaller, pigment som är billiga och ofarliga och som används i såväl kosmetika som i tatueringar.
– Vi har optimerat den fotoaktiva filmen för rött ljus, nära infrarött, eftersom det är våglängder där biologisk vävnad, som ben, blod och hud, är som mest transparent. Det ger möjlighet för flera applikationer i människokroppen i framtiden, säger Eric Glowacki som är forskningsledare på Linköpings universitet.
Han beskriver den konstgjorda näthinnan som en mikroskopisk munk (donut), med pigmentkristallerna i mitten och en liten tunn metallring runt. Den fungerar utan yttre kopplingar och nervcellerna aktiveras utan någon fördröjning.
En uppsättning halvgenomskinliga organiska pixlar på en ultratunn skiva av guld. Tjockleken på de organiska öarna och det underliggande guldet är en hundradel av storleken på en nervcell. Bild: Thor Balkhed
De svenska forskarna, specialiserade på nanomaterial och applikationer i organisk elektronik, har arbetat tillsammans med forskare i Israel, Italien och Österrike för att optimera tekniken. Experiment med de artificiella näthinnorna har utförts av Yael Haneins forskargrupp vid Tel Avivs universitet i Israel. Gruppen är världsledande när det gäller kopplingen mellan elektronik och nervsystem.
– Att få kontroll över stimuleringen av nervceller kräver aktivering med korta svarstider, här aktiveras nervcellerna direkt.Vi har visat att vi med vår plattform kan stimulera såväl neuroner i hjärnan som neuroner i icke-fungerande näthinnor, säger David Rand, postdoktor vid Tel Aviv University.
Artikeln: Direct electrical neurostimulation with organic pigment photocapacitors, David Rand, Marie Jakesova, Gur Lubin, Ieva Vebraite, Moshe David Pur, Vedran Derek, Tobias Cramer, Serdar Sariciftci, Yael Hanein, Eric Daniel Glowacki, Advanced Materials 2018.DOI: 10.1002 adma.201707292R1
Med hjälp av genetiska metoder har Göran Thor tillsammans med forskare från Belgien och Polen visat att blyertslav och gammelekslav är samma art. Trots att de ser helt olika ut, har olika levnadssätt och föredrar olika miljöer. Eftersom gammelekslav är det äldsta namnet försvinner blyertslaven som Göran Thor beskrev 1991.
En upptäckt de inte kunde drömma om – Vi hade aldrig kunnat drömma om att dessa två till synes helt olika lavar skulle visa sig vara samma art och vi har både dubbelkollat och trippelkollat, berättar Göran Thor, medförfattare till studien som nyligen publicerades i Scientific Reports.
De båda lavarna ser helt olika ut. Gammelekslaven har en matt, kritvit bål som avgränsas av en tunn brunsvart kant. Den före detta blyertslaven har blekt grå bål med mörkt brunvioletta fläckar.
Lavarna förökar sig också på olika sätt. Gammelekslaven förökar sig sexuellt med sporer. Dessa sporer sprids och kan bilda en ny lav om den träffar på rätt alger. Blyertslaven förökar sig vegetativt. De bruna fläckarna är samlingar av små korn som består av svamphyfer lindade kring algceller. Ett färdigt paket som kan börja växa om den hamnar i rätt miljö.
Gammelekslav, dvs. den form som förökar sig sexuellt med sporer. Fotograf: Svante Hultengren/ArtDatabanken
Också miljön skiljer dem åt. Båda lever på gamla ekar i Europa, men sällan på samma ekar. Gammelekslaven växer ofta på dammiga ekar vid vägkanter och blyertslaven trivs på ekar som står skuggigt till exempel i igenväxande betesmark.
De är så olika att de inte bara räknats som olika arter utan också till olika familjer och klasser i släktträdet. Men den genetiska analysen visade att de är två former av samma art. Bara en sak skilde dem åt – i symbiosen ingår olika slags grönalger.
Det hela började med att forskarna ville undersöka var blyertslaven hörde hemma i systematiken, eftersom den inte påminner om någon annan art. Ibland kan man få ledtrådar från fruktkropparnas och sporernas utseende, men det fungerar inte när laven bara förökar sig vegetativt. Ett annat knep att avslöja släktskap är att titta på de kemiska substanser som en del lavar tillverkar, t.ex. för att försvara sig från att bli uppätna. Men den gäckande blyertslaven hade inga sådana substanser.
Blyertslav, den form av gammelekslav som förökar sig vegetativt. Bild: Ulf Arup
– Blyertslaven var helt enkelt väldigt gåtfull. Och i och med den här artikeln har vi fått ännu fler frågor att fundera på. Är det vanligt bland lavar att ha två så här olika former? Vad är det som styr att de är så olika? Den enda skillnaden vi har sett är grönalgerna. Men om det är det som gör att de får två olika utseenden och levnadssätt är det ingen som vet, säger Göran Thor.
Två olika strategier för levnadssätt skulle kunna öka chansen för gammelekslaven att överleva. Och det leder till nästa fråga. Båda formerna är med på rödlistan. Kommer bedömningen att ändras nu? Blyertslaven är känd från 550 fynd och gammelekslaven från 350 fynd från Skåne till Uppland. Om man slår samman förekomsten för båda formerna så är laven plötsligt vanligare, samtidigt som gamla ekar fortfarande är en livsmiljö som minskar.
Göran Thor spelar många roller i detta lavdrama. Han är också ansvarig för rödlistan.
– Det kommer en ny lista 2020. Vi ska börja bedöma arterna i höst, och det här blir en av de saker vi får fundera på.
Kontakt:
Göran Thor, professor i naturvårdsbiologi, Institutionen för ekologi; Enheten för naturvårdsbiologi, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala, goran.thor@slu.se, 018-67 24 19
Förmaksflimmer är en av de vanligaste hjärtsjukdomarna. I Sverige är 370 000 personer drabbade av sjukdomen. En allt vanligare behandling vid förmaksflimmer är ablation, som innebär att det område där flimret utlösts bränns bort eller isoleras med hjälp av en kateter som förs in via blodkärlet.
– Förmaksflimmer är förknippat med en betydande sjuklighet, framförallt på grund av stroke och hjärtsvikt samt dödsfall. Det ger ofta symptom och försämrad livskvalitet, säger Anna Björkenheim, specialistläkare på hjärt-lung-fysiologiska kliniken vid Universitetssjukhuset Örebro och tidigare doktorand vid Institutionen för medicinska vetenskaper på Örebro universitet.
Livskvalitet följs sällan upp Den nuvarande uppföljningen efter förmaksflimmerablation riskerar att missa förmaksflimmerepisoder som inte ger några symptom, vilka är vanligare efter ingreppet.
– Dessutom utvärderas symptom och hälsorelaterad livskvalitet ofta inte på standardiserade sätt. Därför har jag i två av delstudierna i min avhandling studerat symptom och livskvalitet före och efter förmaksflimmerablation hos 54 patienter, säger Anna Björkenheim.
Samtliga patienter fick även en hjärtmonitor insatt under huden för att kunna se patienternas hjärtrytm kontinuerligt samt spela in hjärtrytmen vid symptom. Storleksmässigt är den som ett USB-minne. Dessutom jämfördes uppföljningen med hjärtmonitor med konventionell uppföljning med EKG och bandspelar-EKG vid kliniska besök upp till två år efter ablationen. Hjärtmonitorn hittade återfall i förmaksflimmer hos en fjärdedel av patienterna som den konventionella uppföljningen skulle ha missat. Patienternas symptom och livskvalitet före och vid uppföljande besök upptill två år efter ablationen utvärderades med ett förmaksflimmerspecifikt och ett allmänt formulär och läkaren uppskattade även symptomens svårighetsgrad. Både patienter och läkare uppfattade symptomförbättring och både fysisk och psykisk livskvalitet förbättrades till normalnivå efter ablationen.
Viktigt lyssna på patienterna – Förmaksflimmerablation syftar till att minska symptom och förbättra hälsorelaterad livskvalitet. Min avhandling visar att det är rimligt att fokusera på patientens egenskattade symptom och livskvalitet, både när man väljer ut patienter för förmaksflimmerablation och när man utvärderar resultatet av ingreppet, säger Anna Björkenheim.
Ett kort och enkelt förmaksflimmerspecifikt frågeformulär skulle kunna användas för detta. Dock är det välkänt att patientens uppfattning av förmaksflimmerepisoder förändras efter förmaksflimmerablation och hjärtrytmen måste därför också bedömas objektivt. I framtiden är det möjligt att en automatisk kontinuerlig hjärtmonitor ska användas hos alla patienter som genomgår förmaksflimmerablation.
En sista behandlingsväg His-ablation är ett bra alternativ vid svårbehandlat förmaksflimmer
Hos patienter med förmaksflimmer där läkemedelsbehandling eller förmaksflimmerablation misslyckats är His-ablation en sista behandlingsväg för att sänka pulsen. Vid His-ablation bryter man förbindelsen mellan förmak och kammare genom kateterburen teknik.
– Dock blir patienten beroende av pacemaker hela livet efter ingreppet och långvarig pacemakerbehandling kan orsaka försämrad hjärtsvikt hos vissa patienter. Det finns också en liten risk för kammararytmier tidigt efter ingreppet. Vi studerade därför långtidseffekter hos samtliga162 patienter som His-abladerats åren 2001 till 2011 avseende inneliggande vård på grund av hjärtsvikt samt död för att se att behandlingen inte var skadlig för patienterna och kunde se att så inte var fallet, säger Anna Björkenheim.
Det här är förmaksflimmer
Förmaksflimmer innebär en snabb, oregelbunden aktivering av hjärtats förmak som leder till oregelbunden hjärtrytm. De flesta episoder av förmaksflimmer startar på grund av extraslag i eller i närheten av lungvenerna som mynnar i vänster förmak.
En elektrisk isolering av lungvenerna med hjälp av smala katetrar, så kallad förmaksflimmerablation, leder ofta till symptomlindring och förbättrad livskvalitet hos utvalda patienter med symptomgivande förmaksflimmer.
Vid His-ablation bryts förbindelsen mellan förmak och kammare för att minska pulsen i hjärtat. Så att hjärtat ska slå långsammare. Det är önskvärt att få ner pulsen från 150 slag per minut till under 100 slag per minut. Vid His-ablation behöver patienten pacemaker resten av livet
Kontakt:
Anna Björkenheim, specialistläkare, Hjärt-lung-fysiologiska kliniken
Universitetssjukhuset Örebro, Region Örebro län, anna.bjorkenheim@regionorebrolan.se, 070-99 28 960
Sällskaplighet och socialt beteende omfattar ett brett spann av beteenden. Hundar som söker kontakt med människor och honungsbin som ger varandra information om var bra föda finns genom en invecklad bidans är två exempel från djurvärlden. Men vad är det som styr socialt beteende?
– Genom att hitta gener som ligger bakom variationer i socialt beteende kan vi förstå hur det formas och hur socialt beteende kontrolleras på genetisk nivå. Varför en del människor eller djur är mer sällskapliga och andra mer självständiga är ett sådant exempel, säger Dominic Wright, universitetslektor vid institutionen för fysik, kemi och biologi (IFM), som har lett studien.
Korsning mellan tamhöns och vilda djungelhöns
För att titta närmare på detta använde forskarna en korsning mellan tamhöns och deras vilda anfader, röda djungelhöns. Forskargruppen AVIAN vid Linköpings universitet är en av få i världen som har en egen population av djungelhöns. Under 8 000 år har människan valt ut de individer som har önskvärda egenskaper och låtit dem para sig, en process som kallas domesticering. Som följd av domesticering skiljer sig tamhöns och djungelhöns sociala beteenden åt. Exempelvis är röda djungelhöns vanligtvis försiktigare med att närma sig andra höns, men tillbringar mer tid med sina artfränder när de väl har tagit kontakt. Genom att korsa domesticerade höns och djungelhöns i flera generationer får forskarna fram kycklingar som uppvisar en stor variation i socialt beteende.
Placerades i ny miljö
Forskarna mätte sällskaplighet genom att placera kycklingar i en ny miljö och observera i vilken utsträckning de sökte kontakt med andra kycklingar i den stora lådan. En mer social, eller möjligen mer ängslig, kyckling skyndar sig snabbare bort till de andra kycklingarna och använder mindre tid till att utforska den nya miljön. Forskarna mätte också uttrycket av gener i en av de regioner i hjärnan som reglerar socialt beteende, hypotalamus. Genom att korrelera beteende, genuttryck och genetiska varianter med varandra, identifierade forskarna fem gener som tycks påverka aspekter av socialt beteende.
– Även om dessa gener har associerats med beteende eller funktioner i nervsystemet tidigare, är det här första gången som de även visas kunna kontrollera socialt beteende. Vi såg också att flera av generna påverkar både socialt beteende och ångest hos kycklingarna, säger Dominic Wright.
Kontakt:
Dominic Wright, universitetslektor vid institutionen för fysik, kemi och biologi (IFM), Linköpings universitet, dominic.wright@liu.se, 013-28 12 42
Vi använder kakor för att ge dig en bättre upplevelse av vår webbplats.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
