De senaste årens forskningsframsteg inom kvantteknologi har placerat världen på tröskeln till en ny teknikrevolution – den andra kvantrevolutionen. Forskare har lärt sig att kontrollera enskilda kvantsystem som individuella atomer, elektroner och ljuspartiklar vilket öppnar dörren för helt nya möjligheter. I sikte finns extremt snabba kvantdatorer, avlyssningssäker kommunikation och hyperkänsliga mätmetoder.
Under ledning av Chalmers inleds nu en stor offensiv svensk satsning – Wallenberg Centre for Quantum Technology – för att bidra till, och realisera, den andra kvantrevolutionen. Runt 50 forskare ska rekryteras inom ramen för det tioåriga forskningsprogrammet som startar vid årsskiftet. Satsningen är möjlig genom en jubileumsdonation på 600 miljoner kronor från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse.
Baserad på supraledande kretsar
Programmets fokusprojekt är att bygga en kvantdator baserad på supraledande kretsar. Kvantdatorns minsta byggsten – kvantbiten – bygger på helt andra principer än dagens datorer, vilket gör att det går att hantera enorma mängder information med relativt få kvantbitar.
– Vårt mål är en fungerande kvantdator med åtminstone hundra kvantbitar. En sådan har långt större beräkningskraft än dagens bästa superdatorer och kan exempelvis utnyttjas för att lösa optimeringsproblem, avancerad maskininlärning, och tunga beräkningar av molekylers egenskaper, säger Per Delsing, professor i kvantkomponentfysik vid Chalmers och programdirektör för satsningen.
Stort intresse för kvantteknologi
Intresset för kvantteknologi är stort världen över. Det investeras kraftigt i USA, Kanada, Japan och Kina. EU startar ett vetenskapligt flaggskepp på området 2019. Företag som Google och IBM satsar också på kvantdatorer, och har liksom Chalmers valt att basera dem på supraledande kretsar. Beslutsfattare och företagsledare börjar inse att kvantteknologin har potential att kraftigt förändra vårt samhälle, bland annat genom förbättrad artificiell intelligens, säker kryptering och effektivare design av läkemedel och material.
– Om Sverige ska fortsätta att vara en toppnation måste vi ligga långt framme inom dessa områden. Genom att satsa på långsiktig kompetensuppbyggnad och att attrahera de bästa unga forskarna kan vi på sikt sätta Sverige på kvantteknologikartan. Det finns ingen genväg och genom grundforskningssatsningar säkras den infrastruktur som behövs för att andra aktörer och företag över tid kan ta vid och utveckla applikationer och nya teknologier, säger Peter Wallenberg Jr.
Chalmers forskare har arbetat med supraledande kvantbitar i nästan 20 år och levererat många bidrag till kunskapsbygget inom fältet, med publiceringar i bland annat Nature och Science. De var bland de första i världen att skapa en supraledande kvantbit, och har utforskat helt ny fysik genom omfattande experiment på enskilda kvantbitar.
En miljard kronor
Kvantdatorn på Chalmers blir möjlig genom en jubileumsdonation på 600 miljoner kronor från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. Utöver donationen från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse tillkommer ytterligare medel från industrin, Chalmers och andra universitet, vilket ger en total budget på närmare en miljard kronor.
Den andra kvantrevolutionen
Under 1900-talet ägde den första kvantrevolutionen rum. Den gav oss uppfinningar som lasern och transistorn – uppfinningar som ligger till grund för hela den informationsteknologi som formar dagens samhälle.
Efter många år av grundforskning kring häpnadsväckande kvantfenomen som superposition, sammanflätning och klämda tillstånd har forskarna lärt sig att kontrollera enskilda kvantsystem som individuella atomer, elektroner och ljuspartiklar. Att kunna kontrollera 20 kvantbitar innebär idag världsrekord, men utvecklingen går oerhört fort. Tillämpningar som extremt snabba kvantdatorer, avlyssningssäker kommunikation och hyperkänsliga mätmetoder finns nu inom räckhåll.
Nästa milstolpe: skapa en kvanffördel Därför investeras stort i kvantteknologi i hela världen. EU sjösätter en tioårig satsning på en miljard euro år 2019. Minst lika stora program finns i Nordamerika, Asien och Australien. It-företag som Google, IBM, Intel och Microsoft gör också betydande satsningar. Säker och snabb kommunikation är en stark drivkraft för teknologin. Redan idag finns kommersiella system som kan överföra kvantkrypteringsnycklar genom en obruten optisk fiber över avstånd på 100 kilometer, dock med ganska låg hastighet.
Ett nära förestående milstolpe, som forskare krigar om att nå, är att demonstrera en så kallad kvantfördel (på engelska quantum supremacy), vilket innebär att lösa ett problem som är utom räckhåll även för den mest kraftfulla klassiska datorn. För det krävs minst 50 kvantbitar. Det lär ske med hjälp av en kvantsimulator, en enklare form av kvantdator. Användbara tillämpningar av kvantsimulering förväntas inom fem år. Att realisera en fungerande programmerbar kvantdator kommer att ta betydligt längre tid
Större mätförmåga
Människans kunskap om världen och våra tekniska framsteg begränsas av vad vi kan mäta, och hur noggrant. Forskare håller också på att lära sig att använda enskilda partiklar, till exempel fotoner och elektroner, som sensorer i mätningar av krafter, gravitation, elektriska fält etc. Med kvantteknologi pressas mätförmågan långt bortom vad som tidigare varit möjligt.
Läs mer om centrala kvantfenomen i faktabladet: Kvantteknologi
– En av forskningens – och samhällets – stora utmaningar är att förstå varför vi ibland väljer att dela med oss av våra resurser. För vissa tycks det vara, rent bokstavligt, en hjärtefråga, säger Jonas Olofsson, docent vid Psykologiska institutionen, Stockholms universitet, och en av medförfattarna till studien. Den har genomförts av psykologer vid Anglia Ruskin University i England och Stockholms universitet och publiceras i den vetenskapliga tidskriften Nature Scientific Reports.
Deltog i spel Forskningen genomfördes med hjälp av deltagare i Sverige och England som fick vara med i ett datorbaserat ”diktatorspel” där de fritt fick dela upp små summor pengar mellan sig själva och andra deltagare som de aldrig hade träffat. Deltagarna i spelet kunde utan konsekvenser ta hela summan, men gav ofta bort en del av pengarna. Deras val påverkade hur mycket ersättning de sedan fick för sitt deltagande i studien, om de gav bort mer, blev ersättningen mindre.
I England gav deltagarna bort 36 procent av 78 brittiska pund. I Sverige gav spelarna bort 39 procent av 570 svenska kronor.
– Spelet liknar verkliga situationer; vi uppmanas ofta att donera mindre summor pengar till personer och föreningar, trots att vi inte känner personerna som gagnas av våra bidrag, säger Jonas Olofsson.
Lyssna på sin rytm Parallellt med spelet fick deltagarna sin puls uppmätt, samtidigt som de fick lyssna på en rytm som antingen gick i takt eller otakt med deras egna hjärtslag.
– Att kunna avgöra vilka rytmer som går i takt med de egna hjärtslagen visar på en förmåga att känna igen kroppens inre tillstånd. Det är en förmåga som varierar kraftigt mellan människor och psykologer har länge debatterat hur våra känsloupplevelser förhåller sig till kroppens fysiologiska förändringar: Är det kroppen som styr medvetandet eller styr medvetandet kroppen? Kan feedback från kroppen påverka hur vi beter oss mot andra människor, säger Jonas Olofsson.
I studien fann forskarna att deltagarnas donationer var högre hos dem som också var bättre på att känna igen sin egen puls – de som var 10 procent bättre än genomsnittet gav bort cirka 55 kronor mer till andra deltagare.
Kroppsliga signaler – Trots att vi människor får tydliga fördelar av att agera egennyttigt, så delar vi ofta med oss till okända människor. Vår forskning pekar på att generösa handlingar kan påverkas av kroppsliga signaler som registreras av hjärnan, säger Dr. Richard Piech, som har lett projektet vid Anglia Ruskin University i England.
Jonas Olofsson tror att forskningens resultat kan leda till ännu bättre metoder för att förstärka våra positiva, sociala beteenden. Men det är lättare sagt än gjort; i ett av studiens experiment gav forskarna sina deltagare en ”snabbkurs” där de tränades att bli bättre på att känna igen sin egen puls. Men trots att prestationen förbättrades så ledde inte det till ökad generositet.
– Det tyder på att sambandet mellan generositet och kroppsliga signaler är komplicerat, och det behöver utforskas ytterligare. Kanske har generösa personer under hela livet lärt sig att lyssna på sina egna signaler och införliva dem i vardagliga beteenden. Det är nog inget man gör i en handvändning, säger Jonas Olofsson.
Svenska väderprognoser har hittills inte sträckt sig längre än tio dagar. Men Nitzan Cohen, meteorolog på SVT, har länge velat försöka sig på en längre prognos. Inspirationen kom från flera amerikanska aktörer som i flera år har gjort långtidsprognoser.
– Jag tyckte att det verkade spännande, säger Nitzan Cohen. Jag tror att det finns ett intresse och om jag gör det här bra kan jag få med mig tittarna och förklara vad som är osäkert och hur jag tänker. Det är viktigt att förklara varför jag har gjort på ett visst sätt, annars kan man ju slänga ur sig vilken prognos som helst.
Uppmärksammad prognos
Långtidsprognosen presenterades den 3 november 2017 i SVT och väckte stort intresse. Expressen kallade den unik medan Aftonbladet beskrev den som en ”superprognos”. I en artikel på SVT:s hemsida förklarade han att även om prognosen baseras delvis på vetenskapliga rapporter så är metoden inte vetenskapligt testad.
Prognosen, som sträckte sig från december till februari, blev uppmärksammad också i forskarvärlden. Meteorologiska institutionen vid Stockholms universitet publicerade ett par dagar senare en artikel om långtidsprognoser där de beskrev forskningsområdet som hett men nyttan för allmänheten som låg.
Nitzan Cohens metod utgår ifrån att storskaliga vädermönster och fenomen över hela atmosfären har en tendens att vid flera tillfällen ge en liknande påverkan på vädret. I det här fallet finns en hel del faktorer som stämmer överens med vintern 2012-2013. Med hjälp av hur det såg ut då har han gjort antagandet att det väderfenomen som kallas jetströmmen kommer att dela sig. Resultatet blir något mildare väder i norr och något kallare i söder.
Det här var en mycket kortfattad beskrivning av något som Nitzan Cohen själv inte vill kalla en prognos och som väl hamnar ganska nära en ren gissning. En mer precis prognos måste ta hänsyn till enorma mängder information om mer eller mindre kaotiska fenomen.
SVT-meteorologens långtidsprognos
I Skandinavien ser perioden december-februari ut att som helhet bli lite kallare än brukligt i söder medan norra Skandinavien får lite mildare väder som helhet, enligt SVT-meteorologen Nitzan Cohen.
Klimatologiskt sett är norra Skandinavien kallare än södra. ”Lite mildare” i norr syftar till att mildluftsattacker västerifrån kan bli fler än vanligt, medan dessa blir något färre i söder och att kylan österifrån lättare når in med ostliga vindar. Den här vädersituationen uppstår ofta när högtryck når in österifrån, vilket är det vädermönster meteorologen bedömer kommer dominera över Skandinavien den här vintern.
Låg förutsägbarhet
SMHI:s forskningsenhet har diskuterat hur de ska förhålla sig till SVT:s prognos. Heiner Körnich, enhetschef, berättar att SMHI inte utfärdar några långtidsprognoser till allmänheten. Skälet är den låga förutsägbarheten speciellt för Europa på grund av jordsystemets kaotiskt beteende.
– I Europa är det särskilt svårt att få tillförlitliga säsongsprognoser, bland annat för att det är en så kaotisk utveckling som till stor del beror på den nordatlantiska oscillationen, NAO, som bestämmer mycket av Europas vinterväder.
Nordatlantiska oscillationen beskriver tryckskillnader mellan Island och Azorerna och kan avgöra om vintern blir mild eller sträng. Svängningarna i NAO liknar en slumpmässig process med ett visst minne. Förutsägbarheten av NAO för kommande vinter är låg, vilket gör tillförlitlighet för säsongsprognoser över Europa låg.
Superdatorn Bifrost gör prognoser
För att beräkna det framtida vädret används superdatorer – ett antal kraftfulla datorer sammankopplade i ett snabbt nätverk. SMHI:s datorer finns hos Nationellt superdatorcentrum vid Linköpings universitet. Det system som används för observationer kallas Bi, medan det som används för prognoser har döpts till Frost. För att ge ”Bifrost” extra kraft samarbetar SMHI numera med Norge och Finland.
– I våra prognosmodeller finns det osäkerheter som också bidrar till osäkerhet i prognosen. Till exempel finns det processer som vi inte löser upp i detalj och där måste vi göra antaganden, säger Heiner Körnich. Sedan är det viktigast att få den bäst möjliga uppskattningen av atmosfärens nuvarande tillstånd för att starta prognosen. Här är särskilt vindar svåra att mäta.
Kaos efter ett par veckor även med perfekt modell
Men även om hela atmosfären kunde observeras, in i minsta detalj, och modellen vore perfekt, så tar kaos över inom ett par veckor. Även en störning så liten att Heiner Körnich kallar den infinitesimal (ett oändligt litet tal) kan få det framtida vädret att dra iväg långt ifrån den prognos som de så kallade superdatorerna* tog fram. Det är det här som kallas fjärilseffekten: teorin att en fjärils vingslag kan orsaka storm på en annan plats i världen. Begreppet myntades av matematikern och meteorologen Edward Lorenz.
Förmågan att ställa prognoser har historiskt sett förbättrats med en dag per tio år. Dagens 4-dygnsprognos är alltså lika bra som en 3-dygnsprognos var för tio år sedan. Idag tar SMHI fram prognoser för som längst tre dygn. I samarbete med ECMWF, en europeisk samarbetsorganisation, görs även tiodygnsprognoser. Men ECMWF räknar med att redan år 2025 kunna ta fram så långa prognoser som fyra veckor på lokal nivå och upp till ett år för större, globala mönster.
I mars får vi veta hur träffsäker Nitzan Cohens prognos var. Det är osäkert huruvida han fortsätter med sina långtidsprognoser.
– Jag tror att det här är framtiden men det kanske är lite för tidigt för så här långa prognoser.
Text: Johan Frisk, på uppdrag av forskning.se
Vetenskap och humanitet har varit psykiatrins ledord ända sedan den uppstod i slutet av 1700-talet. Men frågan om vad som är en vetenskaplig och human psykiatrisk vård har fått mycket olika svar genom historien. Varje ny epok har tagit kraftigt avstånd från de tidigare – med hänvisning till att de varit just ovetenskapliga och inhumana.
Kropp och själ I en ny idéhistorisk avhandling undersöker Patrik Möller, doktorand vid Göteborgs universitet, den period i den svenska psykiatrins historia som tog sin början vid sekelskiftet 1900. Vid denna tid framträdde en psykiatri som, med stora anspråk på vetenskaplighet och humanitet, ville behandla hela människan, det vill säga både kropp och själ. Borta var det sena 1800-talets ”hjärnmytologi”, nu var det mänskliga själslivet i fokus.
Enligt den svenska psykiatrins centralgestalt vid denna tid, Bror Gadelius (1862-1938), var själslivets sjukdomar en ”hemligheternas värld” och för att få inblick i detta gåtfulla rike måste man gå andra vägar än de naturvetenskapliga. Framför allt var det psykologins och filosofins vägar som utforskades, men perspektivet påkallade också behovet av den inkännande förståelse för det djupt mänskliga som humanistisk kunskap kan ge.
Första läroboken i Norden – Bror Gadelius skrev den första läroboken i psykiatri i Norden och man kan säga att den ”själsläkekonst” som han gav uttryck för där är ett första försök att utforma en integrerad psykiatri i Sverige, säger Patrik Möller.
– Med integrerad menar jag en psykiatri som å ena sidan bygger på ett erkännande av disciplinens komplexitet och, å den andra, strävar efter att överbrygga denna komplexitet. Gadelius skämdes inte för att psykiatrin är en särpräglad medicinsk specialitet, han gjorde snarare särprägeln till disciplinens adelsmärke.
I avhandlingen undersöks den förändrade bilden av psykiatrin som en specialiseringsstrategi.
– Disciplinen hade behov av en egen, särpräglad identitet i de många strider som utkämpades kring psykiatrin i det tidiga 1900-talet, både när det gällde att befästa gränserna mot angränsande medicinska specialiteter och för att försöka vinna allmänhetens förtroende.
Välvillig maktfullkomlighet Avhandlingen behandlar också hur den psykiatriska vården i det tidiga 1900-talet balanserade makt och humanitet i relationen till patienterna. Periodens uttalade humanisering kännetecknades av att våld och tvångsmedel förbjöds och ersattes av utökad övervakning.
En viktig fråga är hur human denna humanisering framstod för patienterna. Detta undersöks utifrån några av de uppmärksammade ”inspärrningshistorierna” i samtiden och genom analys av journalmaterial, fallberättelser och i några fall patienters egna skildringar.
– Den bild som framträder präglas av vad jag kallar en välvillig maktfullkomlighet. Makten är förstås ofrånkomlig och nödvändig när man försöker hjälpa människor som i många fall inte vet sitt eget bästa. Men även om psykiatrerna i de flesta fall hade goda intentioner, präglas också psykiaterrollen av starka auktoritära och paternalistiska drag, säger Patrik Möller.
– Den värmda klorhexidinspriten uppfattades av de vakna patienterna som mer behaglig samtidigt som den lika effektivt avdödar hudens bakterier. Många patienter uttryckte att det kändes obehagligt kallt med huddesinfektionen som var rumstempererad, säger Camilla Wistrand,operationssjuksköterska på kärl-thoraxkliniken vid Universitetsjukhuset Örebro och doktorand vid Institutionen för medicinska vetenskaper på Örebro universitet.
I avhandlingens två första studier ingick 220 pacemakerpatienter som var vakna när huddesinfektionen påfördes. Slumpmässigt fick patienterna antingen den konventionella metoden vilket innebar en rumstempererad klorhexidinsprit eller den som var uppvärmd till 36 grader. Hon ville både undersöka om metoden var patientsäker och om patienterna uppfattade det värmda huddesinfektionsmedlet som behagligare.
– Vi ställer in klorhexidinspriten i värmeskåp kvällen före operation. Vi har skåpen lättillgängliga så det är lätt att hälla upp och det hinner inte svalna. Enligt företaget som tillverkar produkten kan den värmas upp till 40 grader utan att den förändras, säger Camilla Wistrand.
Användandet av dubbla sterila handskar
I den tredje delstudien undersökte Camilla Wistrand om den fukt som uppstår på händerna då operationssjuksköterskor använder dubbla sterila handskarna innehöll bakterier. Tolv operationssjuksköterskor ingick i studien.
– Resultatet visade att fem av de tolv operationssjuksköterskorna hade bakterietillväxt vid de sterila handskarnas slut och att fyra av fem hade samma sorts bakterie där som i handen, säger Camilla Wistrand.
Operationssjuksköterskan följer riktlinjer i hög grad
Svenska operationssjuksköterskor förebygger förekomsten av bakterier på olika sätt vid operationer. Syftet är att patienten inte ska få infektion efter ingreppet. Camilla Wistrand har i sin avhandling både testat och beskrivit olika åtgärder. Avsikten var att förbättra upplevelsen för patienten vid operation. Representanter från andra sjukhus över hela landet har redan hört av sig och vill veta mera om hennes forskningsresultat. I sin sista delstudie skickades en enkätstudie ut till operationssjuksköterskor i Sverige.
– Jag ville beskriva vilka åtgärder operationssjuksköterskan gör dagligen för att reducera bakterieväxt. Enkäten fokuserade på tre områden såsom hudförberedelser, operationsmaterial och värmebevarande åtgärder för patienten, säger Camilla Wistrand.
Det är när riktlinjerna saknas som åtgärderna blir mer varierande. Resultatet presenterades utifrån Sveriges nationella riktlinjer gällande de tre områdena.
Nu ska forskarna genom att studera maskinerna hela tiden, mäta de ut- och indata som finns runt omkring dem, skapa en virtuell modell av maskinen, som man sedan kan studera och jämföra online med den riktiga maskinen. Detta för att ta fram modeller för smart underhåll.
– De grundvärden vi får hjälper oss upptäcka om den riktiga maskinen inte uppför sig som den borde göra, innan någon annan upptäcker det, säger Niclas Björsell, docent i elektronik vid Högskolan i Gävle.
Det handlar om hållbarhet All information samlas sedan i en bank som kommer att innehålla information om hur maskinen uppför sig när den t ex börjar gå sönder.
– Vi får ett beslutsstöd, ett verktyg, som säger oss att det nu troligen är dags att byta en viss komponent, fortsätter Niclas Björsell.
Det handlar om ekonomisk hållbarhet- att man inte behöver göra underhåll när det inte behövs och uppmärksammas på att göra underhåll innan något går sönder.
– På detta sätt kastar vi inte bort något, vi kan behålla maskinen längre och behöver inte utnyttja de resurser som skulle krävas för en ny maskin.
Som att digitalisera en gammal Amazon
Alla företag samlar nu upp en stor mängd med mätdata, men ingen vet idag vad vi ska använda all denna data till.
– Men nu ska vi använda datan här, därför att det är viktigt för företagen vi har med oss.
Sagt av SSAB när de besökte Högskolan i Gävle: ”Den här nya tekniken går ju bra i nya produktioner. Alla goda exempel som finns gäller nybyggnationer, t ex en helt ny gruva i Garpenberg. Men hur digitaliserar man en gammal Amazon.?”
– Precis det gör vi nu, vi går in i en befintlig industrianläggning och så digitaliserar vi den. Det vi håller på med just nu, att maskinerna pratar med varandra, Industri 4.0, avslutar Niclas Björsell.
Kontakt:
Niclas Björsell, docent i elektronik och forskare vid Högskolan i Gävle, niclas.bjorsell@hig.se076-855 57 88
I forskningsprojektet som är finansierat av Vinnova, ska forskarna vid Högskolan i Gävle, under ledning av Niclas Björsell, tillsammans med SSAB i Borlänge och Svenska Fönster i Edsbyn, ta fram modeller för smart underhåll.
Det är Emma Lindeblad vid Linnéuniversitetet som har undersökt kopplingen mellan så kallad assisterande teknik (applikationer i surfplattor) och självbild samt psykisk hälsa hos elever med läs- och skrivsvårigheter.
Resultatet visar att elever med läs- och skrivsvårigheter rent generellt faktiskt mår bättre än forskarna trodde, och att tekniska hjälpmedel är effektiva pedagogiska redskap. Tidigare forskning har visat att dessa elever mått sämre än elever utan läs- och skrivsvårigheter.
Mår inte sämre än andra
– Barn- och ungdomar med läs- och skrivsvårigheter som deltagit i vår studie mår inte sämre eller uppvisar någon mer negativ uppfattning om sig själva än andra barn- och ungdomar i samma ålder, säger Emma Lindeblad.
– Vi har även kommit fram till att tekniska hjälpmedel kan verka positivt på läsförmågan och öka motivationen till skolarbete indirekt. Vi anser att pedagogers kunskapsnivå och förmåga till effektiv stöttning även på emotionell nivå, troligtvis har bidragit till denna utveckling.
Assisterande teknik (AT) används redan i skolan av exempelvis specialpedagoger, och studien visar nu alltså att det även kan vara en positiv upplevelse för eleverna att använda dessa hjälpmedel.
Emma Lindeblads avhandling ”Assistive technology as reading interventions for children with reading impairments with a one-year follow-up”, innehåller tre empiriska studier som alla har till syfte att öka förståelsen för kopplingarna mellan självbegrepp, läsförmåga, psykisk hälsa och assisterande teknik (AT). Man har också tittat på användningen av applikationer i surfplattor som hjälpmedel för att underlätta läsning och kompensation för lässvårigheter och dess inverkan på deltagarnas självbegrepp och psykiska hälsa samt på deras läsförmåga av intresse.
Pedagoger kan således fortsätta utöva sina goda strategier som stärker barn att stå emot negativa restriktioner som funktionsvariationer eventuellt kan medföra. AT i form av appar använder vi dagligen, exempelvis i form av Siri, kalender, påminnelser och så vidare. Att ta till sig text via att lyssna på den kan vara hjälpsamt för många fler än de som har lässvårigheter.
– Det vi kommit fram till i vår forskning kan också påverka andra instanser i samhället än skolan, till exempel vård och socialtjänst, säger Emma Lindeblad. Vetskapen om att dessa barn och ungdomar inte mår sämre än andra kan förhoppningsvis leda till att man sprider denna kunskap vidare bland professionella och till grupper som eventuellt upplever hinder i sin dagliga tillvaro.
Kontakt:
Emma Lindeblad, leg psykolog, doktorand i psykologi samt programansvarig för Psykologprogrammet, emma.lindeblad@lnu.se, 070-262 42 59
Recessiv limb-girdle muskeldystrofi (förkortas LGMD2) är ett samlingsnamn för en grupp olika progressiva muskelsjukdomar. Symtomen uppträder ofta tidigt i livet och för de unga vuxna som drabbas har sjukdomen omfattande konsekvenser, både fysiska, emotionella och sociala.
I en ny avhandling från Linnéuniversitetet har Anna Carin Aho undersökt hur sjukdomen upplevs genom de drabbades, och deras föräldrars ögon. Hon har också tittat också på hur man, trots den betydande stressfaktor som sjukdomen innebär, faktiskt kan uppleva hälsa och välbefinnande.
Tilltagande muskelsvaghet orsakad av LGMD2 kan bland annat leda till förlorad gångförmåga och svårigheter för personen att lyfta armarna och att utföra aktiviteter som till exempel att kamma håret eller att ta på sig en tröja. Allteftersom sjukdomen framskrider, behöver personen hjälpmedel, som till exempel rullstol, men även alltmer stöd från annan person för att kunna hantera sin vardag.
– Avhandlingens övergripande syfte var att bidra med kunskap om vad det innebär att leva med LGMD2 utifrån de drabbade unga vuxnas och deras föräldrars perspektiv, säger Anna Carin Aho.
Fokus på upplevd hälsa
Avhandlingen har sin grund i vårdvetenskap med fokus på person-centrerad vård och omvårdnad. Den utgår från den salutogena (hälsofrämjande) teorin som fokuserar på vilka faktorer som ger upphov till upplevd hälsa, till skillnad från det patogena förhållningssättet, där man fokuserar på vad som har skapat sjukdomen.
Centralt i den salutogena teorin är begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet, vilka tillsammans utgör grunden för en persons känsla av sammanhang (KASAM). Verktygen som kan användas omfattar alla de potentiella resurser som en person kan mobilisera och använda för att kunna hantera svårigheter. Avhandlingen baseras på intervjuer med 14 unga vuxna, 20-30 år, som diagnostiserats med muskelsjukdom av typen LGMD2 och 19 föräldrar. Deltagarna har också fått fylla i ett frågeformulär med tretton frågor där man använt sig av känsla av sammanhang (KASAM) som ett verktyg för att mäta individens upplevda hälsa.
– Resultaten visar att sjukdomen, allteftersom den framskrider, har en omfattande påverkan på de unga vuxna och deras föräldrars liv, säger Anna Carin Aho. Såväl fysiska, emotionella och sociala konsekvenser av sjukdomen beskrevs, men även att en stark känsla av sammanhang är möjlig trots omfattande fysisk funktionsnedsättning till följd av sjukdomen, både hos de drabbade unga vuxna och hos föräldrarna, vilket bör eftersträvas inom hälso- och sjukvård.
Stöd från samhället påverkar välbefinnandet
De unga vuxna upplevde dock att deras hälsa och välbefinnande inte bara påverkades av fysiska, emotionella och sociala konsekvenser av sjukdomen utan också av yttre faktorer som till exempel möjlighet till stöd från samhället och andra människors bemötande. De försökte tillsammans med föräldrarna att göra det bästa av situationen, men upplevde att de inte alltid blev lyssnade på och att de ofta fick kämpa för att få det stöd från samhället som de behövde för att kunna hantera sin vardag.
– För att kunna optimera hälsa och välbefinnande så är unga vuxna som lever med LGMD2 och deras föräldrar i behov av kontinuerligt stöd från ett tvärprofessionellt hälso- och sjukvårdsteam med kunskap om sjukdom och behandling, säger Anna Carin Aho. Samtidigt så är de unga vuxna och deras föräldrar experter på vad det innebär att leva med sjukdomen och deras kunskap måste tas tillvara på av hälso- och sjukvårdspersonal.
Vårdpersonalens dialog viktig
Avhandlingen belyser härmed betydelsen av att hälso- och sjukvårdspersonal inte bara initierar och för en dialog med de unga vuxna och deras föräldrar, utan även tar tillvara på deras kunskap om att leva med sjukdomen, samt är lyhörda för deras behov. Genom dialog kan svårigheter i vardagslivet och behov av stöd tydliggöras vilket i sin tur möjliggör tidiga insatser för att stödja personen att hantera sin situation samt optimera hälsa och välbefinnande.
– Lösningarna på flera av de svårigheter som kan uppstå till följd av sjukdomen finns utanför hälso- och sjukvårdens ramar, säger Anna Carin Aho. Det handlar till exempel om möjligheten till meningsfull sysselsättning och gemenskap. Där bör vårdpersonalen också vara en länk till myndigheter i samhället och till relevanta intresseorganisationer som kan bidra till att underlätta för de unga vuxna och deras föräldrar att hantera sjukdomen och dess konsekvenser.
Kontakt:
Anna Carin Aho, doktorand i vårdvetenskap vid Linnéuniversitetet, anna.carin.aho@lnu.se, 073-587 66 35
Eleven är också aktiv i bedömningen, som då riktas mot det pågående arbetets kvaliteter och förbättringspotential – inte eleven i sig.
Anna Öhman disputerade i pedagogiskt arbete vid Karlstads universitet nyligen med en avhandling om återkoppling och bedömning i klassrummet. Hon har studerat hur lärare och elever både ger och får återkoppling av varandra och hur kommunikation med såväl ord som gester, bilder, tonfall och blickar skapar mening och lärande. Hon har även studerat hur lärarna organiserar elevernas deltagande.
Genom främst videoinspelningar i undervisningssituationer inom årskurs ett och tre på gymnasiala frisörutbildningar, har Anna Öhman analyserat det som sker i klassrummet vid återkoppling mellan lärare och elev. Bland annat användes huvudkamera på lärarna för att fånga detaljer i samspelet mellan lärare och elever.
Ofta kommunikation utan ord
– Jag har undersökt hur återkopplingen går till rent praktiskt i klassrummet och resultatet visar att såväl återkoppling som bedömning är ett samspel mellan lärare och elever. Inte sällan sker det genom icke-verbal kommunikation, med gester, blickar, tysta ögonblick och genom att visa med händerna. Ett exempel är att läraren ger utrymme för eleven genom några sekunders tystnad för att vänta in en fråga eller ge eleven möjlighet att visa något, berättar Anna Öhman.
Elevernas deltagande i bedömningen märks till exempel genom frågor och initiativ till återkoppling. Det kan handla om att de inte är nöjda med sitt arbete. De vill få återkoppling från läraren och söker aktivt svar på vad som kan göras bättre nästa gång. I avhandlingen definierar Anna Öhman den här återkopplingen från elev till lärare och tillbaka till elev som ”loopar”.
– Jag såg även att lärarna var bra på att variera sätten att ge återkoppling på, till exempel genom att ställa frågor tillbaka till eleven, ge alternativ och sedan låter eleven fatta beslut. Den icke-verbala kommunikationen ger större möjligheter att uttrycka begrepp som kan vara svåra att fånga med ord. Vad är till exempel ”fin form” i frisörsammanhang? Här blir tillgången till materialet, möjligheten att känna på håret och frisyren viktiga redskap.
– Som lärare har man ofta en uppfattning av att man leder undervisningen. Det gör man naturligtvis i mångt och mycket, men min avhandling visar att återkoppling och bedömning handlar om ett finstämt samarbete mellan lärare och elev. Eleverna ger viktiga bidrag i processen, både genom att ställa frågor och göra egna bedömningar av sitt arbete, avslutar Anna Öhman.
Avhandlingens resultat är relevanta oavsett skolform och kan användas i all undervisning. Den visar på betydelsen av att förstå bedömning och återkoppling som en integrerad del av undervisningen och hur betydelsefull den icke-verbala kommunikationen är för all utbildning och socialt samspel.
Kontakt:
Anna Öhman, forskare i pedagogiskt arbete vid Karlstads universitet, anna.ohman@kau.se, 054-700 14 75, 070-520 73 01
Vad vet allmänheten om klimatmanipulering och vad tycker man om det man vet? Det frågade sig forskare från Linköpings universitet, tillsammans med forskare från Japan, USA och Nya Zeeland.
Genom Parisavtalet enades världens länder om att den globala temperaturökningen måste avstanna, helst redan vid 1,5 grader. Men hur detta ska gå till är fortfarande osäkert. Texter i avtalet har öppnat upp för tekniker som manipulerar klimatet, bland annat genom att utsläpp av växthusgaser kan balanseras mot kolsänkor och reduktion av gaser i atmosfären.
Men teknikerna för klimatmanipulering, eller climate engineering, är ännu i sin linda och har bara börjat testas på ett fåtal platser. Kanske kommer det aldrig fungera i den globala omfattning som Parisavtalet kräver.
– Om samhället börjar förlita sig på climate engineering för att sänka temperaturen borde samhället också diskutera vad detta innebär. Men, i exempelvis Sverige lyser frågan med sin frånvaro i den offentliga debatten, säger Victoria Wibeck, professor vid Linköpings universitet.
Som en sista utväg Tillsammans med Anders Hansson och Jonas Anselm vid Linköpings universitet, samt forskare från Japan, USA och Nya Zeeland frågade Victoria Wibeck sig vad allmänheten egentligen vet om klimatmanipulering och vad man tycker om det man vet. De undersökte också på vilket sätt intervjupersonerna beskrev klimatmanipulering.
Kort om geoengineering
Forskare vid Linköpings universitet har tidigare publicerat en rapport som sammanställer forskning kring geoengineering, ett begrepp som inte finns på svenska, men som går ut på att man antingen i efterhand minskar växthusgaser i atmosfären eller minskar solinstrålningen. Rapporten visar bland annat att en av de tekniker som används i en stor majoritet av klimatscenarier, BECCS eller Bio-CCS, inte har blivit forskad på tillräckligt. Tekniken BECCS, som avlägsnar koldioxid ur atmosfären, innebär att man använder biomassa i produktion och att den koldioxid som skapas som restprodukt sedan avskiljs och lagras. Till exempel kan man fånga in koldioxid från pappersbruk, produktion av biobränsle eller bioeldade kraftverk, och lagra det under jord. Sedan planteras motsvarande mängd ny biomassa, exempelvis skog med stor förmåga att ta upp koldioxid. Rapporten: Policy brief on climate engineering
I studien deltog 136 personer som delades in i 23 fokusgrupper. Resultatet visar att gemensamt för de svenskar, japaner, amerikaner och nyzeeländare som deltog i fokusgrupperna är en skeptisk inställning till klimatmanipulering som lösning på klimatförändringarna. Istället för klimatmanipulering föredrar intervjupersonerna politiska lösningar, regleringar, begränsningar av utsläpp och livsstilsförändringar.
Intervjupersonerna ger också uttryck för oron att klimatmanipulering kan orsaka större problem än de löser, att man inte ska laborera med komplexa system som man inte förstår och att klimatmanipulering innebär att man behandlar symptomen, inte det huvudsakliga problemet – den av människan orsakade klimatförändringen. Vissa intervjupersoner kunde dock se klimatmanipulering som en sista utväg på ett olösligt problem.
Språkbruk kring klimatmanipulering
Många av de argument som intervjupersonerna förde fram liknar de argument som förts inom vetenskapssamhället och i den offentliga debatten.
– Eftersom det här är tekniker som ännu inte finns är vi i det skede att vi måste diskutera de principiella frågorna. Vilken typ av handling vill vi välja som samhälle för att komma till bukt med klimatförändringarna? Vilka blir vinnarna och förlorarna i dessa olika val? Detta kan man ju diskutera även om man inte är expert på klimatmodellering, säger Anders Hansson, universitetslektor vid Linköpings universitet.
Forskarna analyserade också intervjupersonernas språkbruk när de beskrev sina tankar kring klimatmanipulering. Forskarna uppmärksammade att intervjupersonerna ofta använde kulturellt färgade analogier och metaforer, de jämförde med andra ord klimatmanipulering med fenomen som de redan kände till.
En svensk intervjuperson som ville beskriva hur klimatmanipulering skulle kunna leda till oanade bieffekter och mindre kontroll över klimatet – istället för mer – jämförde exempelvis klimatmanipulering med att dumpa industriellt avfall i havet. För att beskriva samma oro över förlorad kontroll jämförde en amerikan med dammbyggen som slagit ut ekosystem, medan en nyzeeländsk röst liknade klimatmanipulering vid att ”skjuta ut i mörkret”.
Kontakt:
Anders Hansson, universitetslektor, anders.n.hansson@liu.se, 013-282930, 070-0895969
I det svenska språket använder vi tre olika placeringsverb: sätta, ställa och lägga. Saker med en funktionell bas, till exempel en flaska, sätter eller ställer vi på bordet. Saker utan en bas, till exempel en apelsin, lägger vi på bordet. Men hur enkelt är det för personer med svenska som andraspråk att förstå skillnaden?
– Vi vet att de som har svenska som andraspråk har svårt att lära sig placeringsverben, trots att de är så frekventa i språket. Jag vill undersöka om de kan använda kunskapen de redan har; till exempel har tyskan motsvarande verb, men engelskan har inte begreppen: de använder ”put” som ett generellt verb, säger Annika Andersson, lektor i svenska som andraspråk vid Linnéuniversitetet.
Reaktion och reflektion – millisekund för millisekund
Annika Andersson och hennes kollega Marianne Gullberg, Lunds universitet, har tidigare studerat hur svenska modersmålstalare bearbetar språket genom ERP-studier (Event-related potential) som mäter hjärnaktiviteten knuten till en specifik händelse. Genom mätningar har de kunnat se hur personerna reagerar och reflekterar över placeringsverben. Reaktionen beror dels på vad bilden representerar, dels på hur vi förhåller oss till föremålen: ställer eller lägger vi ett päron?
– Det häftiga med ERP-studierna är att de är online. Millisekund för millisekund mäter vi hur hjärnan bearbetar det den hör eller läser medan det händer. Det är en väldigt känslig metod som gör att vi kan hitta likheter eller skillnader mellan grupper som inte går att mäta med vanliga tester, säger Annika Andersson.
Tidigare studier formar ny fråga
Hon kommer i sin forskning att testa två grupper: en som har begreppen i sitt förstaspråk (tyskar) och en som inte har dem (engelsmännen). Hon hoppas kunna svara på om de som har begreppen (även om dessa inte är exakt lika mellan språken) bearbetar de svenska begreppen som en modersmålstalare gör.
– Om det är så, kan vi utnyttja samma bearbetning som sker i hjärnan hos förstaspråkstalare när de lär sig andraspråk. Det skulle också betyda att språkinlärning inte bara handlar om ålder eller färdigheter, säger Annika.
Projektet En neurofysiologisk studie av hur tyskar och engelsmän bearbetar det svenska språkets placeringsverb har beviljats 1,9 miljoner kronor från Riksbankens Jubileumsfond. I projektet, som löper över tre år, kommer en postdoc-tjänst om 50 procent att tillsättas.
Målen för blodtrycksbehandling har diskuterats intensivt sedan forskningsstudien SPRINT publicerades 2015. Medan nuvarande riktlinjer rekommenderar ett systoliskt blodtrycksmål på högst 140 millimeter Hg, fann SPRINT att en ytterligare sänkning till under 120 mm Hg minskade dödligheten och risken att drabbas av hjärtkärlsjukdom.
Påverkar inte dödlighet En systematisk litteraturgranskning vid Umeå universitet, som publiceras i tidskriften JAMA Internal Medicine, motsäger de resultaten. Umeåstudien visar tvärtom att blodtryckssänkande behandling med läkemedel inte påverkar dödligheten eller insjuknande i hjärtkärlsjukdom på friska personer med ett systoliskt blodtryck under 140 mm Hg. Den positiva effekten av behandling vid låga blodtrycksnivåer var begränsad till personer med etablerad hjärtkärlsjukdom.
– Resultaten kan få stor betydelse för kommande riktlinjer om behandlingsmål vid högt blodtryck, säger Mattias Brunström, läkare och doktorand vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin och artikelns huvudförfattare.
Studien är en meta-analys, det vill säga en sammanställning av data från flera studier. Totalt inkluderades 74 kliniska studier innefattande fler än 300 000 patienter. Forskarna delade in studierna beroende på om deltagarna hade tidigare hjärtkärlsjukdomar.
Effekt beror på tryck I analysen fann man att behandlingseffekten hos tidigare friska personer berodde på hur högt blodtrycket var. Om systoliskt blodtryck var över 140 mm Hg minskade risken att dö eller insjukna i hjärtkärlsjukdom med blodtryckssänkande behandling. Under 140 mm Hg påverkade behandlingen däremot inte dödligheten eller risken för hjärtkärlsjukdomar. För personer med känd kranskärlsjukdom fann man att behandling var gynnsamt även om blodtrycket var under 140 mm Hg. Hur lågt denna patientgrupp skall behandlas kunde studien inte svara på.
Kontakt
Mattias Brunström, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Umeå universitet, mattias.brunstrom@umu.se, 073-369 3182
Michael Tengberg, docent i pedagogiskt arbete vid Karlstads universitet, och Gustaf B. Skar, førsteamanuensis vid Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet, har under de senaste åren forskat om nationella prov i både läsning och skrivande i Sverige och Norge. I en studie som just publicerats har de undersökt tillförlitligheten i det läsprov som ingår i det nationella provet i svenska och svenska som andraspråk i årskurs 9.
Provet består av 20 frågor till fem eller sex texter av olika längd. Meningen är att provet ska ge en god bild av elevens läsförmåga inom olika områden och resultera i ett delprovsbetyg som i sin tur ligger till grund för provbetyget.
Avsikten med de nationella proven är bland annat att stödja en rättssäker och likvärdig bedömning och betygssättning. Provresultaten är därför av stor betydelse (high-stakes) för både lärare och elever. För eleven spelar provresultaten en avgörande roll för slutbetygen och på systemnivå kan resultatstatistik användas som argument för politiskt och ekonomiskt beslutsfattande.
I regeringens proposition 2017/18:14 föreslås en ändring i skollagen som ska ge resultat från de nationella proven ännu mer vikt när läraren sätter betyg i ämnet. Den nyligen publicerade studien visar dock att detta är riskabelt. Proven brister i tillförlitlighet och därmed riskerar de att inte ge en rättvisande bild av elevernas läsförmåga.
Prov som får stor betydelse måste vara tillförlitliga
I studien har forskarna använt ett representativt urval om 500 elevlösningar för att med statistiska analyser undersöka provets egenskaper.
– När provresultat har stor betydelse för eleverna eller för skolan är det viktigt att provet kan garantera en hög mätsäkerhet, säger Michael Tengberg.
Med hög mätsäkerhet menas att man vill kunna försäkra sig exempelvis om att resultaten inte är alltför beroende av enskilda uppgifter eller texter utan förblir stabila vid upprepade testtillfällen eller på andra prov av samma innehåll eller förmåga.
– När proven ska lämna underlag för ett betyg vill man också kunna visa att de uppgifter som ingår i provet tillsammans gör det möjligt att på ett tillförlitligt sätt skilja på elever i olika kunskapsnivåer, allt utefter hur många nivåer betygsskalan består av, tillägger Gustaf B. Skar.
De båda forskarnas undersökning visar emellertid att tillförlitligheten i det nationella läsprovet i årskurs 9 brister i flera avseenden. I en tidigare studie har forskarna visat att lärares bedömning av öppna uppgifter i läsprovet varierar kraftigt och att den enskilde elevens resultat på provet därför i alltför stor utsträckning beror av vem som bedömer. I den nya studien har de riktat in sig på själva uppgiftsbatteriet i provet. Undersökningen visar att provet har en låg intern konsistens. Det betyder att uppgifterna inte hänger samman på ett sätt som man kan förvänta sig av prov med så omfattande betydelse för systemet som nationella prov. Provets tillförlitlighet är i det här avseendet väsentligt lägre än den hos motsvarande läsprov i andra länder samt i PISA och PIRLS.
Dessutom visar undersökningen att uppgifterna i läsprovet är dåligt matchade mot elevernas kunskapsnivå, vilket bland annat får som konsekvens att provet inte med tillförlitlighet kan skilja på elever i mer än två olika kategorier.
– Något förenklat kan man uttrycka det som att provet förmår skilja på dem som har lite bättre läsförmåga från dem som har lite sämre läsförmåga, säger Gustaf B. Skar. Men att provet på ett tillförlitligt sätt skulle kunna användas för att dela in elever i betygsskalans sex olika nivåer saknas det bevis för.
Översyn av provkonstruktion behövs
En slutsats av studien är, enligt de två forskarna, att en översyn behöver göras över hela provkonstruktionen och att kvalitetssäkringen av provens validitet och reliabilitet måste förbättras. En annan slutsats är att provresultat, även de som kommer från nationella prov, bör behandlas med försiktighet och ses som en indikation bland flera om vad elever kan och inte kan på ett visst område. Även ett ytterst välutvecklat prov med hög mätsäkerhet kan fortfarande bara fånga en liten del av elevers förmågor inom komplexa domäner som läsande och skrivande.
Studien ingår i ett större program av forskning om validitet i bedömning av elevers språkförmågor som bedrivs vid Centrum för språk- och litteraturdidaktik (CSL).
Kontakt:
Michael Tengberg, docent i pedagogiskt arbete vid Karlstads universitet, michael.tengberg@kau.se, 070-269 81 17
Gustaf B. Skar, førsteamanuensis vid Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet, gustaf.b.skar@ntnu.no, +47 916 93 654
Cutting Edge Training är namnet på ett projekt som riktar sig till forskare och kirurger från hela Europa. Uttrycket ”cutting edge” betyder nyskapande, men antyder också att det handlar om att skära i något. Detta är nämligen vad många patienter står inför när de genomgår en operation för att ändra eller korrigera sitt utseende.
Det kan röra sig om omfattande ingrepp för att hjälpa individer som exempelvis fötts med en missbildning, drabbats av cancer eller brännskador. Men också så kallade skönhetsoperationer, där patienten vill förändra storleken på näsan eller brösten.
– De flesta patienter har förväntningar om att ingreppet på något sätt ska påverka deras tillvaro. En del tror att de plötsligt ska få nytt arbete, ny partner, nytt liv. När detta sedan inte infrias riskerar en del att drabbas av psykisk ohälsa, och några vill kanske göra ännu fler ingrepp, säger universitetslektor Martin Persson.
Vacker och lycklig, eller självkänsla och social kompetens?
Martin Persson har under flera år forskat kring utseendeproblematik, och menar att samhället ofta sätter likhetstecken mellan vacker och lycklig. Det är lätt att glömma bort att det oftare handlar om självkänsla och sociala färdigheter.
För en tid sedan tog han initiativet till det Erasmusfinansierade projektet Cutting Edge Training. Måndagen den 13 november 2017 hålls den allra första sammankomsten, då nio kirurger och folkhälsospecialister från olika europeiska länder träffas på Högskolan Kristianstad. Målet är att gemensamt arbeta fram ett utbildningsmaterial för vårdpersonal runtom i Europa.
– Det handlar om att personalen ska lära sig att hantera och vägleda patienterna och vi riktar främst in oss på samtalen före och efter operationen. I vissa fall kanske patienten bör avrådas från att genomgå ett ingrepp, och i stället hänvisas till en psykolog. I andra fall kan vårdpersonalen dra ner patientens höga förväntningar så att de blir mer realistiska.
Martin Persson beskriver detta som ett pilotprojekt som ska ge ringar på vattnet. I slutet av nästa år hoppas de att ett sjuttiotal personer ska ha gått igenom utbildningen, och att dessa sedan ska sprida den inom sina respektive organisationer.
– Vi är angelägna om att kunskapen förs vidare, och därför kommer utbildningen att vara kortfattad och gratis, så att så många som möjligt ska kunna ta del av den. Det ligger stora samhällsvinster i att kunna bemöta patienterna på ett bra sätt. I förlängningen hoppas vi att patienterna blir nöjdare och får bättre livskvalitet.
Kontakt:
Martin Persson, projektledare och universitetslektor i folkhälsa, Högskolan Kristianstad, martin.j.persson@hkr.se, 044-250 39 31
Inflammatorisk tarmsjukdom innefattar Crohns sjukdom som kan drabba hela tarmen och ulcerös kolit som drabbar tjock- och ändtarm. Symtomen är blod i avföringen, diarréer och magsmärtor. Behandlingen består av inflammationsdämpande medicinering och kirurgi, då man opererar bort den skadade delen av tarmen. Det vanligaste är att man insjuknar i 20–30-årsåldern. Tidigare studier har hävdat att sjukdomsdebut hos äldre över 60 år är ovanligt och att sjukdomen då har ett mildare förlopp.
– Vi ville därför kartlägga förekomsten av inflammatorisk tarmsjukdom i olika åldersgrupper och om behandling och vårdutnyttjande skiljer sig mellan dem, säger Åsa Hallqvist Everhov, forskare vid institutionen för klinisk forskning och utbildning, Södersjukhuset (KI SÖS) på Karolinska Institutet och kolorektalkirurg på Södersjukhuset i Stockholm.
I studien inkluderades alla nya fall av inflammatorisk tarmsjukdom i Sverige mellan 2006 och 2014, totalt knappt 28 000 patienter. Gruppen delades upp i patienter med debut som:
Barn <18 år
Vuxna 18-59 år
Äldre ≥60 år
Data hämtades från Socialstyrelsens patient- och läkemedelsregister. Uppföljningstiden var upp till nio år. Patienternas sjukvårdskonsumtion jämfördes med den hos en matchad jämförelsegrupp ur den generella befolkningen.
Ju äldre desto mer sjukvård
Drygt en femtedel av alla nyinsjuknade var äldre än 60 år. Studien visar också att äldre patienter använde mer sjukvård än de yngre grupperna och mer än matchade jämnåriga utan inflammatorisk tarmsjukdom. De opererades oftare och tidigare än de yngre patienterna, ofta redan första året.
– Det är alltså vanligt att man insjuknar vid 60 år eller senare och vi fann inga bevis för att förloppet skulle bli mildare hos äldre, säger Åsa Hallqvist Everhov.
Ett viktigt fynd var de stora skillnaderna i medicinering mellan åldersgrupperna. Yngre patienter fick i större utsträckning moderna immunmodulerande läkemedel och biologiska läkemedel av typen TNF-hämmare. Äldre patienter fick oftare kortisonpreparat.
– Vi vet inte orsaken till det här, men det skulle kunna handla om antingen underförskrivning till äldre eller ett adekvat val då de nyare läkemedlen är förenade med vissa risker och biverkningar. Äldre patienter har ofta redan andra potenta läkemedel, säger Åsa Hallqvist Everhov.
Forskarna planerar att undersöka orsakerna till skillnaderna i behandling i en ny studie.
Kontakt: Åsa Hallqvist Everhov, läkare, forskare, Institutionen för klinisk forskning och utbildning, Södersjukhuset (KI SÖS), Karolinska Institutet, asa.hallqvist-everhov@ki.se, 070-226 41 27
Den aktuella studien har gjorts i samarbete med Södersjukhuset, Linköpings universitet, Örebro universitet, University of Nottingham, Columbia University College of Physicians and Surgeons och Sachsska barn- och ungdomssjukhuset.
Forskningen finansierades av Svenska Läkaresällskapet, Mag–tarmfonden, Jane och Dan Olssons stiftelse, Stiftelsen Mjölkdroppen, Stiftelsen för strategisk forskning, Vetenskapsrådet, Cancerfonden, Bengt Ihres fond, Bengt Ihre research fellowship i gastroenterologi, Karolinska Institutets stiftelser samt genom ALF-medel. Studien har också mottagit ett så kallat unrestricted grant av Janssen Pharmaceutica NV. Författarna uppger inga potentiella intressekonflikter.
Forskarnas tidtagarur är extremt korta ljuspulser. Metoden kan på sikt ge nya inblickar i några av naturens mest grundläggande processer, är förhoppningen. Det är forskare från Lund, Stockholm och Göteborg har dokumenterat det otroligt korta ögonblick då en elektron i en neon-atom frigörs.
– När ljus träffar atomen tar elektronen åt sig av ljusenergin. Ett ögonblick senare frigörs elektronen från atomens bindande kraft. Det här fenomenet, som kallas fotojonisation, är en av fysikens mest fundamentala processer och blev först teoretiskt kartlagd av Albert Einstein, som också blev tilldelad nobelpriset i fysik år 1921 för just detta, säger Marcus Isinger, doktorand vid fysiska institutionen, Lunds universitet och förste författare.
”Filmar” flitiga elektroner
Experimentet krävde både extremt noggrann tidtagning, med en säkerhet på några miljarddelar av en miljarddel av en sekund (så kallad en attosekund), och en exakt mätning av elektroners rörelseenergi, med en precision på en tusendels attojoule. Tidtagningen görs med hjälp av en så kallad interferometri-teknik och extremt korta ljuspulser, så kallade attosekundpulser.
Den nya mättekniken kringgår den begränsning som en av kvantfysikens upphovspersoner, Werner Heisenberg, formulerade 1927. Enligt ”Heisenbergs osäkerhetsprincip” går det inte att samtidigt veta en elektrons fart och plats i rummet. Eller att samtidigt bestämma energi och tid. Men nu visar de svenska forskarna att det visst går.
Världens noggrannaste tidtagarur? Inifrån labbets vakuum-kammare, med ena väggen bortplockad, som visar var laserljuset (lila) och neon-gasen (röd) kommer ifrån. Bild: Marcus Isinger.
Kemiska reaktioner nästa steg
Fyndet bekräftar flera år av teoretiskt arbete och visar att attofysiken är mogen att nu ta sig an mer komplexa molekyler.
– När atomer eller molekyler genomgår kemiska reaktioner är det elektroner som står för grovgörat. De omgrupperar och förflyttar sig så att nya bindningar mellan molekyler skapas eller förintas. Att följa en sådan process i realtid är lite av en helig graal inom hela naturvetenskapen. Nu har vi kommit ett steg närmare, säger Marcus Isinger.
Forskarna som ingick i projektet: Mätningarna och tolkningarna lyckades tack vare ett samarbete mellan flera svenska forskargrupper med kompletterande kompetenser: laser och attosekundfysik (Anne L’Huillier, Cord Arnold, atomfysik, Lund Laser Centre, Lunds universitet), fotoelektronspektroskopi (Mathieu Gisselbrecht, synkrotronljusfysik, Raimund Feifel, Göteborgs universitet), samt teoretisk atomfysik (Marcus Dahlström, matematisk fysik, Eva Lindroth, Stockholms universitet).
Vi använder kakor för att ge dig en bättre upplevelse av vår webbplats.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
