Hon har tittat på flera metoder, som vanligtvis används inom arbetshälsa och ergonomi, för att mäta mänskliga rörelser eller muskelaktiviteter när man ska bedöma fysisk belastning under arbete.
Målet för mycket av forskningen inom området, är att kunna mäta vad kroppen utsätts för under arbete, och att försöka finna ett samband mellan fysisk belastning och skador.
– Det har varit svårt att göra dessa direkta samband och en av orsakerna som påtalats, är att det sätt vi mäter på inte är bra nog, säger Jennie Jackson.
Äpplen och päron
Hon har försökt finna vägar att förbättra metoderna och då tittat på hur mycket det vi mäter skiljer sig från sanningen och hur stor skillnad det är från en mätmetod till en annan.
– Vi måste verkligen se till att vi är säkra på vad vi mäter och att vi gör det på det bästa sätt vi kan. Dessutom måste vi försöka komma överens forskare emellan, så att olika metoder görs jämförbara med varandra, annars blir det som att jämföra äpplen och päron.
– Metoderna ska också fungera, både i fält och i labbet och det ska inte spela någon roll var i världen som testen görs.
Två olika mätmetoder har undersökts för att se hur ofta man kommer till samma resultat om man mäter samma sak två gånger och hur resultaten skiljer sig från sanningen. Forskarna har också tittat på 11 metoder att göra mätningar jämförbara och rekommenderat vilka metoder som är de bästa.
– Fynden från avhandlingen är förstås direkt användbara på de mätmetoder som undersökts, men sättet att utvärdera verktygen är användbara för alla som mäter något.
Kunde inte mäta
Orsaken till att hon gjort studien är att hon vid en tidigare studie upptäckte att hon inte kunde mäta det hon ville. Det handlade den gången bland annat om att titta på människors ryggmuskler under sittande kontorsarbete.
I en annan studie, upptäckte forskarna att verktyget/metoden de använde, Inclinometer, inte gav de svar de förväntat sig. De observerade bagagearbetare vid flygplatsen dag efter dag och tyckte sig ha en klar uppfattning om vad de gjorde.
– Men på natten när jag tittade på datan från Inclinometern så stämde det inte med vad min egen uppfattning var.
När man jämförde med sanna/faktiska vinklar vid mättning i labbet kunde man se att Inclinometern ofta underskattade vinkeln med mer än 10 grader.
– Det är inte Inclinometern det är fel på. Avvikelsen beror på att när man placerar ett mätverktyg på en människas kropp så kan det lätt förändras i orientering under rörelser jämfört men de underliggande benen som vi försöker att mäta.
Människor skadas fortfarande
Tidigare bestod arbete av väldigt mycket muskelkraft och tunga lyft, grov- eller jordbruksarbete.
– Nu jobbar många med en lägre muskelaktivitet, men människorna skadas fortfarande och vi måste ta reda på varför.
– För att kunna fånga dessa små förändringar behöver vi ha exakta mätmetoder för att analysera vad det är som skadar, säger Jennie Jackson.
Kontakt:
Jennie Jackson, Akademin för hälsa och arbetsliv, Högskolan i Gävle, Centrum för belastningsskadeforskning, Högskolan i Gävle. Uppsala universitet, tel: 026-64 82 93, 070-794 12 54, e-post:jennie.jackson@hig.se
Forskningsresultaten om osteopetros eller marmorbensjukan som den kallades förr presenteras i tidskriften Scientific Reports.
Osteopetros eller benskörhet leder till en felaktig bennedbrytning. I ett friskt skelett finns en balans mellan nybildning och nedbrytning av benmassa, som gör att mängden benmassa är konstant. Benet byggs upp av en celltyp som kallas osteoblaster, medan osteoklaster från benmärgen sköter nedbrytningen.
Ingen förmåga att bryta ner skelett
Vid osteopetros eller marmorbensjukan, som den kallades förr, saknas förmågan att bryta ned skelett. Eftersom benbildningen är normal ökar benmassan successivt så att utrymmet för benmärgen förträngs och blodbildningen störs. Det leder till blodbrist och ökad infektionsbenägenhet. Trots den kraftiga benmassan blir skelettet skört och frakturbenäget. De kanaler i skallbenet i vilka hörsel- och synnerver löper genom sätts igen av benet och patienterna blir ofta blinda och får hörselnedsättning.
Osteopetros är en mycket ovanlig ärftlig sjukdom. Det är känt att den förekommer i Västerbotten och har därför fått namnet Västerbottensformen av osteopetros. I nuläget finns det fem kända patienter i livet som har sjukdomen, varav en har fått en benmärgstransplantation och blivit frisk.
Ett forskarlag under ledning av Eva-Lena Stattin, forskare vid institutionen för immunologi, genetik och patologi vid Uppsala universitet och överläkare på Uppsala akademiska sjukhus, Ulf Lerner, senior professor vid Centrum för Ben- och Artritforskning vid Göteborgs Universitet och Petra Henning, forskare vid Sahlgrenska Akademin, har nu visat att patienterna i Västerbotten har ett gemensamt ursprung, att sjukdomen beror på en mutation i genen som kodar för proteinet sorting nexin 10 (SNX10) och att mutationen uppkom redan för 950 år sedan.
Osteopetros
Ben är en vävnad som under hela livet omformas. Vid osteopetros är balansen mellan nybildning av ben och nedbrytning av det växande benet störd. Ben bildas men bryts inte ned som det ska. Osteopetros förekommer i flera former: godartad (benign), elakartad (malign) och medelsvår (intermediär). Alla varianterna innebär att skelettet blir till varierande grad hårt och sprött och att risken för benbrott ökar. Ordet osteopetros kommer från grekiskans osteon, som betyder ben, och petra, som betyder klippa. En annan benämning på sjukdomen är Albers-Schönbergs sjukdom, efter den tyske röntgenläkaren Heinrich Albers-Schönberg, som 1904 beskrev den lindriga vuxenformen. I Sverige uppskattas att det föds cirka tre barn med malign osteopetros per miljon nyfödda, vilket innebär cirka ett barn vart tredje år. Västerbottenformen är ungefär lika vanlig. Källa: Socialstyrelsen
Västerbottenformen är en intermediär form av autosomal recessivt nedärvd osteopetros (IOP). Studien har visat att sjukdomen har en tidig debut med symptom redan vid födelsen. Trots att SNX10-genen uttrycks inte bara i osteoklaster utan även i andra celler har en omfattande klinisk kartläggning visat att den mutation som Västerbottenpatienterna har, endast drabbar skelettet. Förutom frakturer, ökad infektionsbenägenhet, syn- och hörselproblem leder mutationen även till tandutvecklingsstörningar och framför allt försenat tandframbrott.
Med hjälp av celler isolerade från patienternas blod och omfattande cell- och molekylärbiologiska tekniker tillsammans med konfokal mikroskopi och elektronmikroskopi har forskargruppen visat att mutationen inte påverkar bildning av osteoklaster men att dessa celler helt har förlorat förmågan att bryta ned skelett. Detta beror på att en specialiserad struktur som kallas ruffled border, som är nödvändig för att cellerna skall kunna lösa upp mineralet och bryta ned proteinerna i skelett, är defekt. Vidare studier får klarlägga hur SNX10 påverkar bildning av ruffled border.
Eftersom osteoklaster kommer från benmärgsceller kan denna form av osteopetros numera botas med hjälp av benmärgstransplantationer.
Kontakt: Eva-Lena Stattin, forskare vid institutionen för immunologi, genetik och patologi vid Uppsala universitet och överläkare på Uppsala akademiska sjukhus, eva-lena.stattin@igp.uu.se, 076-8009975
– För spontaninskickade manuskript handlar det helt och hållet om magkänsla hos dem som gör urvalet på förlaget. Både författare och förlagsanställda i min studie skulle ibland önska någon form av på förhand given måttstock eller mall för ett bra manus. Men ingen har kunnat ge svar på vilka kriterier det är som gäller, och de erkänner sin okunskap, säger Henrik Fürst, som disputerat med en avhandling om mekanismer när det gäller möjligheten att bli publicerad.
I sin avhandling har han gjort 80 intervjuer och använt sig av en databas med över 800 författare och 150 bokförlag. Syftet var att undersöka hur denna grundläggande osäkerhet hanteras som förläggare och som aspirerande författare.
Magkänslan får styra
För förläggarna är bristen på kriterier till en början problematisk. I studien beskriver de hur de skaffar en professionaliserad attityd där de lär sig upptäcka spontaninskickade manuskript genom särskilda läsupplevelser. När de får frågor av aspirerande författare på vad som krävs, kan de inte svara på det.
– Det blir lite abstrakt. De pratar ofta om ”magkänsla” och att det ska ”kännas rätt”. De beskriver hur de fokuserar på ”läsupplevelsen”. I och med att de inte kan säga direkt om manuset är tillräckligt bra eller inte, måste manuset skapa vissa läsupplevelser som ”ska uppstå spontant”. Först när de har den upplevelsen kan de komma fram till att manuset håller för en publicering. Därefter måste de hitta skäl som försvarar publiceringen. De ser olika ut för en liten poesisamling och en deckare, som har helt olika ekonomiska förutsättningar, säger Henrik Fürst.
Eftersom förläggarna inte kan ge några generella svar på vad som krävs, måste skribenterna hitta andra sätt att få hjälp med bedömning av sitt material. De behöver andra trovärdiga källor som kan bedöma manuskriptet som om det skulle bli bedömt av ett förlag för att kunna veta om manuset håller för publicering.
Enligt avhandlingen kan de få det på två sätt:
Enskilda personer. Det kan vara att rådfråga specifika personer med kunskap om förlagens bedömningsprocess, som litterära mentorer, som läser och diskuterar manuset i förväg och kommer med råd.
Genom olika konkurrensutsatta situationer som motsvarar förlagens bedömning. Detta kan innefatta att få en kortare text publicerad i en tidskrift. Det kan användas som en indikation på ens möjlighet att få ett längre manus antaget. Även olika former av refuseringar från förlag kan användas för att bedöma framtida chanser för att få ett manuskript antaget.
De allra flesta som skickar in manuskript till förlag blir refuserade och misslyckas därmed i sina försök att bli utgivna. En del av avhandlingen handlar just om konsekvenserna av att bli bedömd och på vilka sätt som man kan hantera refuseringen. Henrik Fürst har hittat fyra olika strategier, som förklaras kort här:
Ursäkter. Att erkänna att det är ett misslyckande men förneka att man själv bär något ansvar, till exempel att skylla på att förläggarna har oklara kriterier och helt enkelt inte vet vad de gör. Eller att hävda att kriterierna är fel, att förlagen bara ger ut kändisar.
Rättfärdigande. Att man inte ser refuseringen som ett misslyckande, men tar själv ansvar för det inträffade. Man kan se försöket att bli utgivet som ett oseriöst försök, och att man nu har möjlighet att förbättra manuskriptet. Eller att man i efterhand inser att man inte ville bli utgiven. Det var kanske inte så dumt att bli refuserad.
Medgivande. Det innebär att man både inser att man misslyckat och tar ansvar för det. Här handlar det ofta om att komma på fötter igen, att försöka gå bortom misslyckandet. Detta kan involvera olika ritualer, som att bränna upp refuseringsbrev, eller att man nyttjar alkohol. För andra kan det vara mindre dramatiskt.
Förnekande är att man inte fullt ut inser och inte heller kan ta ansvar för refuseringen som ett misslyckande. Författare kan ha varit så inställda på att de ska bli utgivna att de helt enkelt inte är beredda på en refusering. Detta kan få författaren ur balans.
– Det finns olika typer av refuseringar och refuseringsbrev. Att bli refuserad och ändå lyckas fortsätta är en förutsättning för att kunna bli utgiven. Det krävs en särskild attityd för det: Att man kan studsa upp efter ett misslyckande och skapar energi för att försöka igen. Att ha tro eller hopp om att man kan bli utgiven. Det hela beror på hur man tolkar bedömningarna, säger Henrik Fürst.
Han drar två slutsatser av sin forskning:
– För författarnas del kan man spekulera i om det är tryggare för dem med egenutgivning, för att slippa alla osäkerhetsfaktorer. Men detta är bara att förflytta det grundläggande osäkerhetsproblemet. Författaren måste fortfarande få någon form av indikation på att manuset är utgivningsbart även om personen ger ut det själv.
– Jag tror att det här mönstret också finns i andra sammanhang, till exempel när det gäller musik och idrott. Som i talangtävlingar på tv, där deltagarna kan vilja hitta indikatorer på om de har vad som krävs för att nå framgång och inte, eller när folk vill avancera inom idrott och hamna i A-laget på sikt. De kriterierna måste också vara svåra att hantera. Hur gör man till exempel som hockeyscout för att bedöma om en tonåring kan bli en lysande stjärna någon gång långt in i framtiden?
De blev också refuserade
Astrid Lindgren: Bonniers refuserade Astrid Lindgrens manus om Pippi Långstrump. Stephen King: Debutromanen Carrie refuserades över 30 gånger innan den kom ut på marknaden. Margaret Mitchell: Sydstatseposet Borta med vinden som sålts i över 30 miljoner exemplar refuserades 38 gånger innan den slutligen antogs.Joseph Heller: Andra världskrigs-satiren Moment 22 sågades av bokförläggare, men blev sen en 1900-talsklassiker. Rudyard Kipling: Författaren till Djungelboken fick Nobelpriset när han var 42 år, men hann också bli rejält refuserad. Stephenie Meyer: Författaren bakom Twilight-serien skickade första boken till femton förlag: nio svarade nej, fem svarade inte alls. J.K Rowling: Harry Potter-författaren blev refuserad 12 gånger innan dottern till en av cheferna för ett litet Londonförlag övertygade sin pappa om att den var bra nog för utgivning.
Kontakt: Henrik Fürst, sociologiska institutionen, Uppsala universitet, henrik.furst@soc.uu.se
15 procent av alla ljumskbråcksopererade drabbas av kronisk smärta och nästan var femte vattenbråcksopererad söker vård för en komplikation inom 30 dagar. Samtidigt dubblerades infektionsrisken efter prostatabiopsier under perioden 2006-2012.
Enligt Karl-Johan Lundström, doktorand vid Institutionen för kirurgisk och perioperativ vetenskap, har titthålsoperation för ljumskbråck, vars användning ökat mycket på senare år, en liten fördel avseende kronisk smärta jämfört med konventionell öppen operation. Men fördelarna med färre fall av kronisk smärta ställs mot en fördubblad risk för återfall och en 30-procentig riskökning för andra komplikationer i jämförelse med öppen nätoperation.
Risk med titthål – Att kronisk smärta drabbar 15 procent av ljumskbråcksopererade är en påfallande hög andel. Titthålsoperationer ger minst smärta men innebär samtidigt en större risk för andra komplikationer och återfall. Sammantaget innebär detta att man i största möjliga mån bör vara återhållsam med kirurgi hos patienter med minimala symtom, säger Karl-Johan Lundström, som arbetar som urologspecialist på Östersunds sjukhus.
Forskningen visade också att vattenbråcksbehandling med kirurgi leder till att patienten måste söka sjukvård för en komplikation i nästan vart femte fall. Samtidigt visar sig vävnadslim som behandling av vattenbråck innebära en låg risk för komplikationer och har i stort sett lika god symtomlindring som den vanligaste operationen.
– Detta är en väntad siffra för mig som ofta träffar denna patientgrupp med vattenbråck. Resultaten pekar på att man antingen ska använda en lindrigare form av kirurgi eller behandla med vävnadslim, som dessutom verkar bättre ur ett komplikationsperspektiv, säger Karl-Johan Lundström.
Resistenta bakterier I avhandlingen beskrivs också hur infektionsrisken efter prostatabiopsier dubblerats från 1 till 2 procent mellan 2006-2012. Riskökningen beror enligt Karl-Johan Lundström sannolikt på ökningen av antibiotikaresistenta bakterier.
– Men även om risken att dö av biopsi-relaterade infektionskomplikationer är negligerbar i svensk sjukvård så får ökningen stora konsekvenser eftersom mer än 20 000 män årligen biopseras. En ökning från en till två procent innebär därmed att 400 istället för 200 män drabbas varje år, vilket är mycket oroande, säger Karl-Johan Lundström.
Ett annat oroande problem är det utbredda överfisket av bestånden i Medelhavet. Bakom studien, som letts från University of Aberdeen, står ett internationellt forskarlag där Sverige representeras av SLU. Resultaten publicerades nyligen i tidskriften Nature Ecology & Evolution.
Havsfiske har en mycket lång historia i Europa, och EU har en långsiktig strategi, Blå tillväxt, som ska stödja hållbar tillväxt i havs- och sjöfartssektorerna. Haven och oceanerna ses som viktiga drivkrafter för den europeiska ekonomin och tillväxtpotentialen bedöms vara stor. Den ökande exploateringen av haven, i kombination med klimatförändringar, är samtidigt ett hot mot mångfalden av fiskarter och mot livsmedelssäkerheten.
Längre än 1,5 meter Ett internationellt forskarlag bestående av 44 forskare har nu undersökt bevarandestatusen för 1020 havslevande europeiska fiskarter och identifierar faktorer som har betydelse för utrotningsrisken. Stora fiskarter, som kan bli längre än 1,5 m, visade sig vara mest utsatta. Hälften av dessa hotas av utrotning, och det handlar då främst om hajar, rockor och störar.
Analysen bygger på den senaste rödlistan för Europas havsområden (Nordostatlanten inklusive Östersjön, samt Medelhavet), som har tagits fram av Internationella naturvårdsunionen (IUCN) med stöd av experter från bl.a. SLU. När forskarna jämförde rödlistan med de råd om hållbart fiske som tas fram av olika statliga fiskerimyndigheter fann de en stor samstämmighet. För ingen av de arter som beskrivs som hotade i rödlistan, betraktas fisket som uthålligt av myndigheterna.
Forskarna fann också en anmärkningsvärd geografisk avvikelse när det gäller beståndens status: i norra Europa var de flesta bestånden inte överfiskade, medan nästan alla bestånd i Medelhavet var överfiskade.
Dyrt med övervakning I ett pressmeddelande från University of Aberdeen säger Dr Paul Fernandes, som har lett studien, att skillnaderna hänger samman med hur fiskeförvaltningen och fiskeflottorna ser ut i de två områdena:
”I nordöstra Atlanten finns ett komplicerat och dyrt system för fiskeövervakning och kontroll, med fiskekvoter och andra bestämmelser som ska hålla fiskbestånden sunda. I Medelhavet skulle ett sådant system bli ännu dyrare, eftersom det finns många fler fiskare utspridda i många små fiskehamnar. Därför finns det i stort sett inga kvoter i Medelhavet, endast vissa skyddade områden och vissa begränsningar av fisketider. Medelhavsområdet har också större bekymmer när det gäller ekonomi och livsmedelssäkerhet.”
– Brugd och pigghaj är exempel på arter som är starkt hotade på Europanivå, och bedöms vara akut hotade i den svenska rödlistan från 2015, säger den svenska representanten i forskarlaget, Ann-Britt Florin från SLU. Lax och piggvar är arter som bedöms vara sårbara på europeisk nivå, medan de svenska bestånden bedöms vara livskraftiga.
Kontakt:
Ann-Britt Florin, forskare, Institutionen för akvatiska resurser; Kustlaboratoriet, Öregrund, Sveriges lantbruksuniversitet,ann-britt.florin@slu.se
Påståendet som finns med i SOM-institutets nationella undersökning handlar om svenska folkets inställning till att förbjuda skolavslutningar i kyrkan. Viktor Aldrin, universitetslektor i de samhällsorienterade ämnenas didaktik, har analyserat svaren från 2016.
– Det viktigaste resultatet är att svenska folket inte vill ha ett förbud. Hela 78 procent vill ha kvar möjligheten att fira skolavslutning i kyrkan, säger han.
De som tycker att ett förbud är bra eller ganska bra är bara 5 procent.
– Trots att detta är allmänhetens åsikt vill politiker, Skolinspektionen och Diskrimineringsombudsmannen införa olika former av förbud. Det är tydligt att myndigheterna inte gillar skolavslutningar i kyrkan.
Politiska samband och krossade myter
Han kan inte se i statistiken varför allmänhetens åsikt om traditionen skiljer sig så mycket från myndigheternas.
– Jag kan se några andra samband, till exempel ju yngre man är, desto mer tycker man att ett förbud är bra. Men det finns inga skillnader mellan utbildning, inkomst eller kön. Däremot finns en politisk koppling som visar att den politiska högerskalan är mer mot ett förbud. Mest positiva till ett förbud är de som röstar på Västerpartiet, Feministiskt initiativ och Miljöpartiet, förklarar han.
Han har också kunnat se ett samband mellan inställningen till ett förbud mot skolavslutningar i kyrkan och om man firar andra religiösa högtider. Undersökningen visar att 94 procent firar jul och att det är de som inte firar jul som är kritiska till skolavslutning i kyrkan. Men de som firar eid al-fitr (fastebrytandets högtid inom islam) vill inte ta ställning.
– Det finns en mytbildning om att det är muslimerna som vill förbjuda skolavslutningar i kyrkan. Men detta stämmer inte.
Het debatt om skolavslutningar
Debatten kring skolavslutningar i kyrkan går het i Sverige två gånger om året. Trots detta har lite forskning bedrivits kring frågan.
– Det är viktigt att skapa forskning i frågan. Som det är nu har många åsikter, men det finns inte mycket fakta. Jag tycker det är skönt att kunna bidra med fakta, säger Viktor Aldrin.
I sitt forskningsprojekt undersöker han tre aktörer där den första, i vilken han nu kan presentera resultaten, har fokus på allmänheten genom en analys av statistiken. I de andra delarna studerar han skolmyndigheternas samt svenska kyrkans åsikter i frågan, genom att studera policydokument, riktlinjer samt debatter i media. De resultaten kommer i slutet av 2017.
– För att förvalta de marina ekosystemen måste vi förstå interaktioner mellan olika arter, men också hur detta relaterar till ett modernt och hållbart resursnyttjande. Det kan till exempel vara nödvändigt att reglera fisket under vissa delar av året för att det ska finnas tillräckligt mycket föda för havsfåglar, menar Jonas Hentati-Sundberg, forskare vid institutionen för akvatiska resurser vid SLU (SLU Aqua).
I en nu pågående pilotstudie, som är ett samarbete mellan Stockholms universitet och Sveriges lantbruksuniversitet, används en ny teknik för att undersöka havsmiljön. Studien sker i vattnen väster om Gotland – ett område som utgör en hotspot för biologisk mångfald i Östersjön, med bland annat de största havsfågelkolonierna (Karlsöarna) och även ett delvis intensivt fiske efter små pelagiska arter (skarpsill och strömming). Karlsöarna hyser upp mot 80 000 individer av fiskätande fåglar, som preliminärt kan konsumera omkring 3000 ton fisk under häckningsperioden som pågår mellan april och juli.
Studerar dykande sillgrisslor
Den obemannade farkosten, Autonaut, har utvecklats i Storbritannien och drivs framåt av vågkraft. Instrumenten ombord drivs av solpaneler på däck. Data kan tankas ner via satellit eller VHF-radio. Autonaut kan programmeras att köra olika rutter men också styras direkt via satellit och VHF. Under testperioden kommer Autonaut kontinuerligt att samla in data med ett avancerat vetenskapligt ekolod, och därmed ge information om fiskens biomassa och utbredning.
Den nya tekniken är billigare än traditionella fartyg och har också fördelen att den kan samla in data om våra hav kontinuerligt, under lång tid. Den är dessutom liten och helt ljudlös vilket gör att man på ett miljövänligt sätt kan följa upp ekosystemen och upptäcka nya mönster. Bland annat har forskarna redan kunnat studera dykande sillgrisslor på ekolodet – något man inte kunnat göra med traditionell teknik.
Planer på studier i andra ekosystem
– På sikt finns möjligheter till att bearbeta och presentera information i realtid. Autonaut kan dessutom utrustas med andra typer av vetenskaplig provtagningsutrustning, vilket kan vara intressant för att öka kunskapen om andra delar av ekosystemet och Östersjöns miljötillstånd, säger Joakim Hjelm, avdelningschef för SLU Aquas havsfiskelaboratorium i Lysekil.
Om pilotstudien faller väl ut, planeras en studie i full skala under tre år 2018-2021 i det aktuella området. Det finns även preliminära planer på motsvarande studier i andra ekosystem, till exempel i Gullmarsfjorden på Västkusten.
Kontakt:
Olof Olsson, biträdande föreståndare, Stockholm Universitet, Stockholm Resilience Center, mobil 070-675 4509
Jonas Hentati-Sundberg, forskare, Institutionen för akvatiska resurser(SLU Aqua), Havsfiskelaboratoriet i Lysekil, mobil 073-938 7969
Joakim Hjelm, avdelningschef, Institutionen för akvatiska resurser (SLU Aqua), Havsfiskelaboratoriet i Lysekil, mobil 070-369 3004
Pressinbjudan:
På lördag den 10 juni mellan 8-17 finns möjlighet för media att träffa forskarna Jonas Hentati-Sundberg och Joakim Hjelm och följa arbetet på plats i Klintehamn på Gotland. Kontakta Jonas Hentati-Sundberg för närmare information.
– Samhällets fokus på hälsa och träning gör att just den fysiska aktiviteten legitimerar att man är frånvarande i familjen och istället ger sig tid för egen träning. Det finns inte alls samma kulturella förståelse för shoppingresor eller sparesor utan idrottandet har en särställning, säger Karin S Lindelöf vid Centrum för genusvetenskap vid Uppsala universitet och projektledare för studien.
Sedan 2011 har Karin S Lindelöf och Annie Woube studerat hur så kallade tjejlopp fungerar och vad det är som gör dem så populära. Företeelsen växte fram i Sverige under 1980-talet och är idag en hel industri. Deras forskning bygger dels på deras egna, autoetnografiska rapporter, när de själva har deltagit i tjejlopp. De har också intervjuat deltagare och haft tillgång till berättelser från över 600 kvinnor som deltagit i Vårruset, Tjejmilen, Tjejvättern eller Tjejvasan. De flesta har delat med sig av sina upplevelser genom skriftliga berättelser, som svar på ett skrivupprop som forskarna gjorde 2011-2013 tillsammans med Nordiska museet. I samband med det uppropet rapporterades det mycket om forskningen i massmedier, men det är först nu som det finns ett färdiganalyserat komplett material. En del av detta presenteras i en vetenskaplig artikel.
Fortfarande huvudansvar – Kvinnorna upplever fortfarande att de har huvudansvar för barn och hem och ständig omsorgsjour, som kontakt med skola, förskola och barnens fritidsaktiviteter, säger Karin S Lindelöf. Det är därför som de vill åka iväg. Kvinnor har exakt samma skäl idag för att åka på tjejloppsresor och komma bort, som staten angav som anledning till att införa husmorssemestern på 1940-talet, säger Karin S Lindelöf.
En av anledningarna var att kvinnorna skulle avlastas i sin ständiga oro och omsorg om de andra familjemedlemmarna, och omgivningens förväntan på att de alltid skulle vara nåbara. Att åka på familjesemester tyckte inte kvinnorna – eller staten – var något bra alternativ, även om familjen bodde på hotell så att husmodern slapp laga mat eller städa. Det var den mentala belastningen som kvinnorna skulle få vila ifrån.
Andningshål I studien kommer det fram hur många deltagare beskriver tjejloppsresorna som ett andningshål i vardagen, en verklighetsflykt och en möjlighet till egen fri tid med egna aktiviteter, ofta tillsammans med väninnor. Inom ramen för rådande hälso- och träningsideal legitimerar också själva den fysiska aktiviteten – loppet i sig – frånvaron från familjen. Åtminstone under tiden som själva loppet är kan de inte ha omsorgsjour. Just då kan de inte svara.
Karin S Lindelöf och Annie Woube berättar också själva om sina upplevelser och observationer under en av de resor som de själva deltog i. Syftet med resan var att springa en mil i New York och de åkte på en paketresa med ett helhetsupplägg. I artikeln beskriver de hur arrangören förstärker bilden av att det inte är idrottsprestationen som är målet för resan, utan att det är just att ”unna sig” något. Att gå på restaurang, på museum, att få shoppa i lugn och ro. Att få tid för umgänge, nöjen och vila – och en efterlängtad flykt från vardagens plikter och krav.
Könsstereotypt Själva inramningen har blivit mer kommersiell genom åren och med det mer könsstereotyp. Marknadsföringen handlar mycket om att vara härliga tjejgäng, att ha rätt kläder, att sminka sig och att ha rätt nagellack. Goodiebags är populärt, särskilt vid Vårruset där deltagarna får en picknickkorg om man är ett visst antal som anmäler sig. Alla deltagare är inte förtjusta i den stereotypa roll och de intressen som kvinnor tilldelas. De deltar i loppen trots inramningen, och kan vara nöjda med att det är coolt att veta att det är en kvinna som vinner.
– Tjejloppen väcker mycket känslor hos både förespråkare och motståndare. Det är lätt att raljera om den här företeelsen men loppen är oerhört populära och det finns nästan ingen forskning alls på motionslopp för kvinnor, och om villkor för kvinnors motionsidrottande, till skillnad från mäns idrottande, barn- och ungdomsidrott, skolidrott och elitidrott. Därför tycker vi att det är viktigt att studera dem, säger Karin S Lindelöf.
Kontakt: Karin Lindelöf, etnolog och universitetslektor vid Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet, karin.lindelof@gender.uu.se, tel 070-671 47 48
Annie Woube, etnolog och forskare vid Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet, annie.woube@gender.uu.se, tel 070-212 46 69
Den globala uppvärmningen gör sig påmind över hela världen. Värst drabbat är norra hemisfären, speciellt Arktis och subarktiska områden, där temperaturen beräknas öka tre till fem grader fram till år 2100, enligt SMHI.
I Barents hav norr om Norge och Ryssland är vattnet nu varmare än på 60 år, vilket har lett till en ökad produktion av biomassa, biologiska organismer, plankton, krill och räkor, vilket i sin tur har lett till rekordstora torskbestånd.
– Temperaturökningen har gjort att större stora delar av Barents hav har en temperatur på över noll grader och det har inneburit att torsken har fått ett större utbredningsområde, säger Bjarte Bogstad, forskare vid Havforskingsinstituttet i norska Bergen. Torskbeståndet i Barents hav är ett av de största i hela världen och antalet uppgår till drygt två miljoner ton lekande torsk, det vill säga fiskar som är sju år gamla eller äldre. Så har det dock inte alltid varit. Under slutet av 1980-talet fanns bara drygt 200 000 ton lekande torskar kvar och det var länge osäkert om beståndet skulle överleva. Det gjorde det tack vare stränga norska och ryska regleringar och de senaste decenniet har beståndet växt sig rekordstort. Nu tror dock Bjarte Bogstad att trenden är på väg att avta.
– Det finns fortfarande mycket torsk i Barents hav även om det är mindre än under rekordåren 2011-2013. Beståndet kommer dock att stabilisera sig på en nivå som är långt över långtidsgenomsnittet.
Anledningen till att beståndet var stort 2011-2014 beror enligt Bjarte Bogstad på starka årskullar 2004-2005, vilka i sin tur berodde på ökade vattentemperaturer.
En annan och lika viktig anledning till dagens stora fiskbestånd är enligt Bjarte Bogstad förbättrad förvaltning, från både norsk och rysk sida. Norge och Ryssland står för 85 procent av den totala torskfångsten medan resten delas av andra nationer med historiska rättigheter att fiska i området.
En gemensamt fiskerikommission mellan de båda länderna uppmuntrar till hållbarhet och norska regler kräver även att all bifångst ska användas som livsmedel och beaktas i ekosystemanalysen.
– Den gemensamma förvaltningen som kontrollerar torskfisket i Barents hav är lika viktig för beståndet som klimatförändringen är, säger han.
Barents hav – en tickande bomb?
Under Sovjettiden dumpades mängder med kärnbränsle och kasserade atomubåtar i Barents hav och det är först på senare tid som myndigheterna har börjat att sanera området. Den norska miljöorganisationen Bellona menar att det är för sent och att hela Kolahalvön är en tickande bomb vars kärnavfall och industriutsläpp kan ödelägga hela norra Europa.
Bjarte Bogstad ser dock ingen anledning till oro.
– Vi övervakar radioaktiviteten i Barents hav regelmässigt och tar prover på havsvatten, fisk och andra organismer var tredje år. Än så länge har vi inte sett några effekter av kärnbränslet och radioaktiviteten är långt under gränsvärdet.
Anders Persson, docent i akvatisk ekologi vid Lunds universitet, är av samma åsikt som Bjarte Bogstad, men menar att det finns risk för kritiska situationer i framtiden.
– Trots sjunkna atomubåtar och dumpad kärnavfall verkar Barents hav var förskonat från större kontamineringar. Det finns dock risk för utsläpp i framtiden om någon av de sjunkna båtarna börjar läcka radioaktivitet, men än så länge verkar förhållandena vara goda.
Sämre läge i svenska vatten
Till skillnad från situationen i Barents hav är läget för den ”svenska” torsken betydligt sämre. Beståndet i Kattegat har exempelvis legat på historiskt låga nivåer under många år.
– Torsken har svårt att återhämta sig eftersom det bedrivs trålfiske med små maskor efter havskräfta. Det gör att dödligheten hos torsk är hög redan när torsken är liten och inte hunnit reproducera sig, säger Anders Persson, docent i akvatisk ekologi vid Lunds universitet.
Sverige har genomfört en rad åtgärder för att förbättra situationen och i dag förekommer inget riktat fiske efter torsk i Kattegat. Det har även etablerats marina skyddszoner för att minska bifångsten. Beståndet är dock fortfarande mycket svagt enligt Anders Persson.
Situationen i Öresund är mycket bättre.
– Öresund är ett föredöme. Där har det bedrivits ett omfattande, men hållbart torskfiske i flera decennier och idag fångas 1000-2000 ton torsk i lilla Öresund, vilket är tio gånger så mycket som i det mycket större Kattegat, säger Anders Persson.
Skillnaden beror enligt honom på att fisket bedrivs med garn som riktar in sig på större individer som har hunnit att producera avkommor. Dessutom skonar fiskemetoden fler riktigt stora individer, vilka producerar många och livskraftiga avkommor.
Varmare vatten kan slå ut västkusttorsk
Läget för östersjötorsken är liknande den i Kattegat, trots att antalet har ökat de senaste åren som en följd av minskat fisketryck. Omfattande syrebrist och bottendöd har lett till att torsken endast lyckas med sin lek i djupområdena vid Bornholm.
– Det sänkta fisketrycket har lett till en ökning av antalet torskar, men eftersom de rör sig på en relativt liten yta tvingas de konkurrera med varandra, vilket har lett till att födan har tagit slut och torsken har fått sämre tillväxt.
Hur den globala uppvärmningen med ett varmare hav kommer att påverka de svenska torskbestånden återstår att se.
– Östersjön är ett relativt svalt hav och en temperaturökning behöver inte vara negativ i sig. Däremot kan en ökad nederbörd medföra att salthalten blir lägre, vilket försvårar situationen för marina arter i Östersjön. En högre temperatur gör också att de djupare områdena kommer utnyttjas mer, vilket kan bli ett problem om syrebristen fortsätter att breda ut sig. På västkusten är vattnet varmare och här kan vattnet bli lite för varmt för att torsken ska växa lika fort som idag.
Fiskar i varmare hav
Det är inte bara torsken som påverkas av det varmare vattnet. För några år sedan beräknade FN:s klimatpanel IPCC att marina fiskarter kommer att flyttar sig i snitt 40 kilometer var tionde år på grund av den globala uppvärmningen. Enligt en studie vid Havforskningsinstitutt flyttar sig fiskarna i Barents hav dock fyra gånger så snabbt.
– Vi har inte fått så många nya arter av fisk eller andra djur in i Barents hav. Däremot har arter som befinner sig i den södra delen av området flyttat längre norrut medan de mest arktiska arterna har pressats ännu längre norr och ser ut att tappa i konkurrens till de sydligare arterna, säger Bjarte Bogstad.
Text: Izabella Rosengren på uppdrag av Forskning.se
Tropiska cykloner som drabbar bebyggda områden orsakar stor förödelse med skador för miljonbelopp och förlust av människoliv. På Meteorologiska Institutionen vid Stockholms universitet (MISU) har forskare genomfört en serie modellsimuleringar av en tidigare varm period för cirka 6000 år sedan, under mitten av holocen.
Klimatförändringar medförde att ökenområdet Sahara då var ett grästäckt och fruktbart område, med mindre stoftutsläpp. Ändringar i jordens omloppsbana ledde till mycket starkare solinstrålning på norra halvklotet med kraftigare monsuner som en följd.
Tidigare forskning om tropiska cykloners känslighet vid historiska klimatförändringar har enbart undersökt effekten av ändrad solinstrålning. I den här studien undersöks dessutom vilka återkopplande effekter ett grönskande Sahara har på bildandet av tropiska cykloner.
Öknen täckt av gräs
– Vi ser att ett grönare Sahara, med minskad stoftutspridning och förändrad markvegetation, medför gynnsamma förhållanden för att tropiska cykloner ska bildas, berättar Francesco S.R. Pausata, forskare vid MISU.
Ett grönskande Sahara stärker dessutom den västafrikanska monsunen, vilket i sin tur utlöser en förändring i atmosfärens cirkulation som ökar cyklonaktiviteten i hela tropikerna.
– Vår studie visar att det är nödvändigt att ta hänsyn till det gröna Sahara och till stoftutspridning vid simuleringar av historiska klimatförändringar. Därför bör förändringar i markvegetation också finnas med i modeller för framtida klimatförändringar, avslutar Francesco S.R. Pausata.
Kontakt: Francesco S.R. Pausata, Meteorologiska institutionen vid Stockholms universitet. Tfn: 072-14 74 339, e-post: francesco.pausata@misu.su.se
– De senaste tjugo åren har familjens behov av stöd när en av föräldrarna har psykisk sjukdom uppmärksammats. Barnens behov av information, råd och stöd är idag lagstadgat i hälso- och sjukvårdslagen, trots det saknas fortfarande kunskap om hur vi arbetar familjeorienterat, säger Maria Afzelius vid Institutionen för socialt arbete, som disputerat med avhandlingen Families with parental mental illness: supporting children in psychiatric and social services.
Barn och partner anpassar sig Barn är beroende av sina föräldrar, när en förälder drabbas av psykisk sjukdom kan föräldern ha svårt att tillgodose barnets emotionella och fysiska behov. Intervjuer med barn har visat att barnet behöver kunskap om förälderns sjukdom och stöd att hantera denna. För att förebygga psykisk ohälsa hos barn har familjeinterventioner utvecklats, något som visat sig ha effekt.
Afzelius undersöker i sin forskning hur stödet inom psykiatrin och socialtjänsten fungerar och hur familjerna upplever detta. Hon har bland annat intervjuat familjer där en av föräldrarna har en psykisk sjukdom.
– Både partnern och barnen upplever att de anpassar sig till den sjuke förälderns psykiska tillstånd och att de försöker stötta och hjälpa till för att förbättra situationen hemma. Barnen uppger att de känner sig oroliga och att de inte förstår varför den sjuke föräldern beter sig som han eller hon gör, berättar Afzelius.
Familjeintervention hjälper De familjer som fått familjeintervention är nöjda och upplever att de fått stöd att hantera föräldrarollen, vilket bidrar till färre konflikter i hemmet.
– Barnen känner samtidigt mindre oro och vågar tala mer öppet om hur föräldern mår. De hade också lättare att umgås med kamrater, berättar Afzelius.
Trots detta visar hennes forskning att endast var tredje patienten inom vuxenpsykiatrin som har minderåriga barn får ta del av insatser riktade till barnen.
Afzelius forskning visar att behandlarna inom vuxenpsykiatrin upplever att det är svårt att balansera mellan att upprätthålla en behandlingskontakt med patienten och samtidigt undersöka om patientens barn är i behov av stöd.
– Många säger att de anpassar sig till patientens situation när det gäller att tala om barnen och föräldraskapet. I vissa fall innebär det att de avstår att tala om barnen eftersom de är rädda att förvärra patientens hälsa.
Även socialsekreterare uppger att de har svårigheter att stödja familjer där en av föräldrarna har en psykisk sjukdom.
– Jag hoppas att min forskning kan bidra till att professionella inom såväl socialtjänsten som vuxenpsykiatrin får mer kunskap om hur de ska stödja familjen.
Bruno Chrcanovic vid Malmö högskola gått igenom resultatet av 35 års implantatbehandling vid specialistkliniken vid Folktandvården i Malmö. Drygt 10 000 implantat ingår i undersökningen.
– Syftet var att kartlägga olika riskfaktorer bakom implantatförluster för att kunna undvika dessa och nå bättre behandlingsresultat, säger Bruno Chrcanovic.
Han har gått igenom samtliga 2.670 patientjournaler av patienter som fått implantat under åren 1980 till 2014. Detta efter att studien fått etiskt godkännande av den lokala etiska nämnden
Hälsofaktorer kan spela in Flera patienter har alltså fått mer än ett implantat. Studien beskriver varje med implantat behandlad patient och samtliga implantat utifrån faktorer som storlek, diameter, yta och var det satts in. Datainsamlingen pågick under ett helt år och Bruno Chrcanovic har även tittat på eventuellt bakomliggande hälsofaktorer – om patienten var rökare, hade diabetes eller tog mediciner mot t ex magkatarr eller högt kolesterol.
– Jag har undersökt fler faktorer för att se vilka av dem som kan ha betydelse för implantatförlust både i ett tidigt och i ett sent skede, säger Bruno Chrcanovic, som betonar att det inte alltid går att bevisa det kausala sambandet.
Tolv patienter förlorade alla implantat Artiklarna i avhandlingen kan delas in i tre olika sorters studier: först gjordes en allmän översikt om möjliga faktorer bakom implantatproblem. Därefter gick Bruno Chrcanovic igenom relevant litteratur för att mer djupgående kunna analysera den negativa effekten av rökning på implantatöverlevnad. Han gjorde sedan sju tillbakablickande kliniska studier av de 10 096 implantat som satts in på 2 670 patienter på folktandvården Skåne, specialisttandvården Malmö, under tiden 1980 till 2014.
– Av alla dessa implantat misslyckades 642. Tolv patienter i studien förlorade alla sina implantat, säger Bruno Chrcanovic.
Kirurger som tar risker
Resultatet från den kliniska studien visar på riskfaktorer som rökning, att patienten äter magsårsmedicin, gnisslar tänder eller har flera hälsoproblem. 67 patienter (endast cirka 5 procent av alla patienter) representerar hela 51 procent av implantatförlusterna. Men också var och hur implantatet satts in och den enskilde kirurgens skicklighet och bedömning spelar in.
– Vissa kirurger tar större risker och installerar t ex implantatet i dåligt ben, ibland när det knappt fanns något ben alls. Det finns klara antydningar om att vissa kirurger hade fler implantatförluster än andra, vilket kan ha att göra med vald kirurgisk teknik, förmåga eller omdöme, säger Bruno Chrcanovic.
Första året avgörande Slutligen noterades en mycket klar övervikt för implantatförluster under de första åren efter implantatinsättningen. Flest förluster sker under första året efter ingreppet.
– Tandläkaren måste göra patienten medveten om att vissa negativa faktorer kan påverka resultatet. Det är också en fråga om goda relationer mellan tandläkare och patient. Det är dyrt om man förlorar sitt implantat. Vissa ska kanske avstå från denna behandling och föreslås en annan lösning.
Fossil avföring innehåller ofta välbevarade matrester som kan hjälpa oss att få en bild av samspelet mellan numera utdöda djur. Hittills har det varit svårt att veta fullt ut vad det varit för mat, eftersom matresterna är väl blandade och eftersom avföringen i sig också är fossiliserad. I en ny artikel i tidskriften Scientific Reports visar paleontologer från Uppsala universitet och European Synchrotron Radiation Facility (ESRF) i Grenoble, Frankrike, att med hjälp av synkrotronskanning kan man nu fram högkvalitativa 3D-modeller av välbevarade matrester i fossil avföring.
Fiskfjäll (orange med ganoinlager i lila) och fenstrålar (grön) i detalj. Bild: Martin Qvarnström
Fossil avföring kallas koproliter. De beskrevs redan under 1800-talet av engelsmannen William Buckland, men har sedan dess inte alls blivit lika välstuderade som andra typer av fossil. Under senare år har däremot flera häpnadsväckande fossila rester av mat, parasiter eller andra ofrivilligt svalda föremål beskrivits från koproliter. Ett stort problem har dock kvarstått: de flesta sådana upptäckter är baserade på 2-dimensionella tunnslip av koproliterna, som görs genom att såga isär och slipa ned dem. Därmed analyseras inte en särskilt stor del av koproliten och många matrester förblir oigenkännliga.
Forskare från Uppsala universitet och ESRF bestämde sig för att försöka rekonstruera innehållet i koproliter i tre dimensioner, icke-destruktivt, med hjälp av synkrotrontomografi. Denna fungerar ungefär som en CT-skanner på ett sjukhus, med skillnaden att energin i röntgenstrålarna är tusentals gånger starkare. På så vis går det att visualisera den inre strukturen av koproliterna och rekonstruera innehållet, något som hittills varit omöjligt.
Innehållet i två stycken 230 miljoner år gamla koproliter från Polen presenteras som exempel på tekniken. En innehåller bara skalbaggsrester: Två täckvingar och en del av ett ben, som totalt representerar tre olika arter, är alla vackert bevarade och tredimensionella. Det verkar som att den koproliten producerades av ett djur som var specialiserat på att äta skalbaggar. Den andra koproliten innehåller krossade musslor och delar av en fisk. En stor lungfisk som är känd från platsen är den mest sannolika kandidaten för att ha producerat denna koprolit.
– Vi har än så länge bara sett toppen av ett isberg. Nästa steg blir att analysera alla typer av koproliter från en och samma fyndplats för att förstå interaktionerna inom ekosystemet, säger Martin Qvarnström, doktorand vid Uppsala universitet och artikelns huvudförfattare.
Kontakt:
Martin Qvarnström, doktorand vid institutionen för organismbiologi, Uppsala universitet,
e-post: martin.qvarnstrom@ebc.uu.se
– Vi hittar ingen diskriminering mot föräldrar, varken mot mödrar eller mot fäder vid rekrytering. Det motsäger vad tidigare forskning från USA visar, säger Anni Erlandsson, doktorand i sociologi och en av författarna till studien.
Det är känt sedan tidigare att efter att barn kommer in i bilden, går det relativt sämre för kvinnor än för män i karriären i Sverige. Kvinnor har sämre löneutveckling och blir inte chefer i samma utsträckning som män. Tanken att arbetsgivare hellre anställer pappor än mammor har presenterats som en möjlig förklaring till detta.
Chansen till intervju lika stor för kvinnor och män Med hjälp av fiktiva namn sökte sociologerna Anni Erlandsson, Magnus Bygren och Michael Gähler därför 2144 jobb på den svenska arbetsmarknaden för att testa tesen. I jobbansökningarna skrev de slumpmässigt att de var män, kvinnor och om de var föräldrar eller inte. De ansökte om både låg- och högkvalificerade jobb inom totalt 18 yrken, bland andra butikskassör, förskole- och gymnasielärare, städare, dataingenjör och sjuksköterska.
Resultaten visar att det inte var någon skillnad i vilka som blev kontaktade av arbetsgivaren baserat på kön eller föräldraskap, varken inom låg- eller högkvalificerade yrken.
Sverige jämlikt för föräldrar Anni Erlandsson menar att resultaten stödjer tesen om Sverige som ett jämlikt land för föräldrar. Samtidigt pekar hon på att förklaringen till den ojämlikhet som ändå finns på arbetsmarknaden kan ha andra orsaker än diskriminering vid själva anställningsprocessen.
– Det kan finnas förklaringar på yrkesnivå, att kvinnor jobbar mer deltid eller gör andra val i arbetslivet, säger hon.
Magnus Bygren, professor i sociologi och medförfattare till studien, är inne på en liknande förklaring.
– Det verkar inte vara så att arbetsgivare bidrar till ojämlikheten. Vår forskning visar att för att öka jämställdheten bör sökarljuset riktas mot hur män och kvinnor beter sig efter att de blir föräldrar. Det kan till exempel handla om att rikta föräldraledigheten så att den blir mer jämlik, och att kvinnor släpper lite på ansvaret för barnen samtidigt som män behöver ta mer ansvar, säger han.
I en avhandling har Malin Skagerlind, doktorand vid institutionerna för Folkhälsa och klinisk medicin samt Omvårdnad, utvärderat en metod som på 1980-talet utvecklades vid Njurmedicin, Norrlands universitetssjukhus av professor Bernd Stegmayr.
Metodens syfte är att minimera risken för avbrutna behandlingar på grund av koagulerat blod och minimera mängden blodförtunnande läkemedel vid dialys av patienter med ökad blödningsrisk. Metoden innebär att man löser albumin och heparin i koksalt, en så kallad Heparin-Albumin (HA) priming, som sedan används för att innan behandling spola igenom slangar och filter.
Halverat behov av blodförtunnande läkemedel
I sin avhandling har Malin Skagerlind nu utvärderat metoden i studier och funnit att den med god säkerhet och behandlingseffektivitet kan reducera behovet av blodförtunnande läkemedel vid dialysbehandling av personer med ökad blödningsrisk. Metoden har också testats gentemot andra metoder i en klinisk studie.
Studierna visade att HA-priming, genom att minska risken för koagulation i systemet, halverade behovet av blodförtunnande läkemedel vid dialysbehandling i jämförelse med system som spolats igenom med vanlig koksaltlösning. Studierna visade även att HA-priming hade en ännu större förmåga att minska risken för koagulering på dialysfilter med större kapacitet (en yta över 1,7 m2) i jämförelse med maskiner med mindre filteryta.
– Mer forskning behövs, men en förhoppning är att man i framtiden med hjälp av modifierad behandling – antingen någon typ av priming och/eller material som minimerar aktivering av koagulationen – kan genomföra även en vanlig dialysbehandling med kraftigt reducerad eller, ännu bättre, helt utan tillförsel, av blodförtunnande läkemedel, säger Malin Skagerlind.
Resultaten av den kliniska studien, där 23 personer som får regelbunden dialys vid Norrlands universitetssjukhus medverkade, har redan kommit dessa personer till nytta. Fyra olika metoder som syftar till att reducera behovet av blodförtunnande läkemedel testades. Bland studiedeltagarna kunde resultatet för varje person dokumenteras som dennes ”best choice” om de i framtiden skulle drabbas av en ökad blödningsrisk, något som inte är ovanligt bland personer med kronisk njursvikt.
Riktlinjer saknas både lokalt och globalt
När det förkommer en ökad risk för blödning vill man inte gärna ge något blodförtunnande läkemedel eftersom det förvärrar en redan pågående blödning eller kan framkalla en blödning som precis slutat. Det kan handla om personer i behov av akutdialysbehandling efter en operation, personer som varit med om en olycka eller som av annan orsak fått en stor blödning, exempelvis en hjärnblödning. Även personer som behöver regelbunden dialys kan drabbas av en ökad blödningsrisk.
I nuläget saknas gemensamma riktlinjer för vilken metod som är mest fördelaktig i samband med dialysbehandling när det samtidigt finns en ökad blödningsrisk. Idag skiljer sig metoderna åt inom Sverige, Norden, Europa och globalt, och bland de existerande rekommendationerna från de större samfunden går åsikterna också isär.
– Eftersom vi i Sverige har riktlinjer om jämlik vård bör man arbeta fram en standard för den här typen av behandling. Vår kliniska forskning visar att HA-priming tillsammans med en dialysvätska som innehåller citrat har stor potential att på bred front öka patientsäkerheten för dialyspatienter, säger Malin Skagerlind.
Malin Skagerlind är född i Kalix, Norrbotten och uppvuxen i Töre. Hon var tidigare grundskollärare och tog sin kandidatexamen i omvårdnad 2005. Efter examen vid sjuksköterskeprogrammet, Umeå universitet, arbetade hon först på Njurmedicins vårdavdelning vid Norrlands universitetssjukhus och sedan på Dialysbehandlingen. Hon blev forskningssjuksköterska vid Njurmedicin 2012 och 2013 påbörjade hon sina doktorandstudier vid Institutionerna för folkhälsa och klinisk medicin samt omvårdnad.
För mer information:
Malin Skagerlind, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin
Telefon: 090-785 2606, 070-370 4245
E-post: malin.skagerlind@umu.se
Om disputationen:
Torsdagen den 8 juni försvarar Malin Skagerlind, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, sin avhandling med titeln: Various measures to limit the use of anticoagulants during hemodialysis in patients at risk of bleeding?
(Svensk titel: Hur kan man minska expositionen för blodförtunnande medel vid dialys av patienter med blödningsrisk?)
Fakultetsopponent: Universitetslektor Fredrik Uhlin, Institutionen för medicin och hälsa, Linköpings universitet.
Huvudhandledare: Professor Bernd Stegmayr.
Forskningen som sker i samverkan med företag och forskare i Sverige och Japan erbjuder även möjligheter till studentutbyte.
– Projektet ska ta fram hjälpmedel som syftar till att minska undernäring och öka självständighet för äldre och personer med funktionsnedsättningar, säger Jorge Solis, docent i elektroteknik vid Karlstads universitet.
– Vi tittar även på vilka krav den japanska marknaden ställer på ät-hjälpmedlet vi har idag och kommer göra förslag på anpassningar, säger Ann-Louise Lindborg, utvecklingsingenjör på Camanio Care AB.
Japan och Sverige delar ett positivt synsätt på teknik samt utmaningen med en åldrande befolkning. Men det finns även saker som skiljer, som seder vid måltiden och uppläggning av mat och inte minst bestick. Målet är att med ett tvärvetenskapligt och gränsöverskridande samarbete utveckla produkter som fungerar bra.
– Användarcentrerad design och problemdriven utveckling kommer vara en röd tråd genom projektet, så vi börjar med användartester av den befintliga produkten i Japan och Sverige, säger Jorge Solis. Med ett visionsystem samlar vi in data om hela måltiden. Utifrån vad vi lärt oss i användartesterna utvecklar vi sedan lämpliga prototyper av multigreppverktyg.
Ökad självständighet är målet
Projektet syftar till att minska undernäring bland äldre genom att samla data om matintag.
– Det är viktigt att utgå från användaren och veta vad användaren tycker är positivt, negativt och enkelt eller svårt när det rör ny teknik. Målet är att utveckla något som är värt att använda för äldre personer som är ovana med teknik, säger Ann-Louise Lindborg.
– Vi vill även belysa de sociala system som stödjer äldre med ätsvårigheter, vilka processer, roller och metoder som finns, säger Jorge Solis. Med större kunskap hoppas vi att den äldre, anhöriga och samhället kan ge tillräcklig hjälp för att motverka undernäring. Projektet syftar även till att öka självständigheten för personer med funktionsnedsättning i händer eller armar genom att öka användningsområdet för ett äthjälpmedel och anpassa den till japanska seder och måltider.
Karin och Sten Hemmingsson. Bild: Kim Tömänen, Karlstad universitet
– Eftersom utbildning och forskning stödjer varandra och samverkan är en central del i universitetets strategi ser vi fram emot genomförandet av detta projekt i samverkan med både näringsliv och offentlig sektor, säger Thomas Nilsson, vicerektor vid Karlstads universitet.
Fotnot: Forskningen finansieras av Vinnova och JST, Japan Science and Technology Agency. Projektet leds av det svenska företaget Camanio Care AB och pågår till och med mars 2019. I projektet ingår i det svenska teamet Karlstads universitet och företaget Camanio Care AB och i det japanska teamet Tokyo Institute of Technology och Waseda University samt företaget Leave a Nest Co Ltd. och hjälpmedelscenter i Kakegawa kommun.
För mer information: Jorge Solis, docent i elektroteknik vid Karlstads universitet, tel 054 700 1953, 0760 917 241 eller jorge.solis@kau.se
Tidplan för projektet – i Sverige och Japan
• I början av maj startade företaget Camanio Care och Karlstads universitet de första experimenten för att designa visionsystemet som hålla koll på matintag.
• Den 29 maj träffades representanter för projektet på konferensen ICRA 2017 i Singapore och presenterade preliminära resultat vid en workshop om utveckling och testning av assisterande och rehabiliterande robotar.
• Från juni till augusti 2017 kommer en student från Karlstads universitet åka till Tokyo Institute of Technology för att studera ergonomisk design.
• Under hösten 2017 kommer praktikplatser både på grund och avancerad nivå erbjudas studenter vid Karlstads universitet.
• I oktober 2017 kommer det svenska teamet besöka sina japanska partners.
• Våren 2018 kommer japanska studenter till Karlstads universitet för att genomföra tester av multigreppverktyget.
Vi använder kakor för att ge dig en bättre upplevelse av vår webbplats.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
Astrid Lindgren: Bonniers refuserade Astrid Lindgrens manus om Pippi Långstrump. Stephen King: Debutromanen Carrie refuserades över 30 gånger innan den kom ut på marknaden. Margaret Mitchell: Sydstatseposet Borta med vinden som sålts i över 30 miljoner exemplar refuserades 38 gånger innan den slutligen antogs.Joseph Heller: Andra världskrigs-satiren Moment 22 sågades av bokförläggare, men blev sen en 1900-talsklassiker. Rudyard Kipling: Författaren till Djungelboken fick Nobelpriset när han var 42 år, men hann också bli rejält refuserad. Stephenie Meyer: Författaren bakom Twilight-serien skickade första boken till femton förlag: nio svarade nej, fem svarade inte alls. J.K Rowling: Harry Potter-författaren blev refuserad 12 gånger innan dottern till en av cheferna för ett litet Londonförlag övertygade sin pappa om att den var bra nog för utgivning.
Torskbeståndet i Barents hav är ett av de största i hela världen och antalet uppgår till drygt två miljoner ton lekande torsk, det vill säga fiskar som är sju år gamla eller äldre. Så har det dock inte alltid varit. Under slutet av 1980-talet fanns bara drygt 200 000 ton lekande torskar kvar och det var länge osäkert om beståndet skulle överleva. Det gjorde det tack vare stränga norska och ryska regleringar och de senaste decenniet har beståndet växt sig rekordstort. Nu tror dock Bjarte Bogstad att trenden är på väg att avta.
Under Sovjettiden dumpades mängder med kärnbränsle och kasserade atomubåtar i Barents hav och det är först på senare tid som myndigheterna har börjat att sanera området. Den norska miljöorganisationen Bellona menar att det är för sent och att hela Kolahalvön är en tickande bomb vars kärnavfall och industriutsläpp kan ödelägga hela norra Europa.
