Proteiner är kroppens arbetshästar som utför allt jobb i våra celler. Ett protein är lång kedja av aminosyror som måste veckas till en specifik tredimensionell struktur för att fungera.
Ibland uppför de sig dock på ett felaktigt sätt och aggregerar – klumpar ihop sig – med varandra till långa fibrer, så kallade amyloider, som kan orsaka sjukdomar. Sedan tidigare är det känt att typ 2-diabetes orsakas av ett protein som aggregerar i bukspottskörteln.
Något blir fel med exosomerna
– Vad vi har funnit är att exosomer som celler skickar ut i bukspottskörteln stoppar den processen och skyddar friska personer mot typ 2-diabetes, medan exosomerna inte gör det hos diabetespatienter, säger professor Pernilla Wittung Stafshede, som har lett studien vars resultat nyligen publicerades i tidskriften PNAS.
Det man nu vet är att ”friska” exosomer binder proteinet som orsakar diabetes på utsidan och hindrar det från att aggregera, men resultaten förklarar inte varför. Man vet inte heller om det är ”sjuka” exosomer som orsakar typ 2-diabetes eller om det är sjukdomen i sig som gör att det blir fel på dem.
– Nästa steg är att göra kontrollerade modeller av exosomerna, vars membran innehåller både lipider och proteiner, för att exakt förstå vilken beståndsdel som påverkar diabetesproteinet amylin. Hittar vi vilken lipid eller protein som ger effekten, och sen kan bena ut mekanismen, ja, då har vi ett bra läkemedel mot typ 2-diabetes.
Ett steg mot läkemedel
Studien är egentligen en del av industridoktoranden Diana Ribeiros avhandlingsarbete, och ett samarbete mellan Chalmers och Aztrazeneca.
– Hon kom på idén till det här projektet själv. Hon hade forskat en del på exosomer innan och jag hade läst lite om dem. Det är ett ganska nytt och outforskat område, och i ärlighetens namn trodde jag inte experimenten skulle fungera. Men genom Astrazeneca hade Diana tillgång till bukspottkörtelceller – något vi aldrig haft tidigare – och hon gjorde testerna mycket noggrant, och så upptäckte vi det här, säger Pernilla Wittung Stafshede, som också är Diana Ribeiros handledare på Chalmers.
Det är första gången som Pernilla Wittung Stafshede samarbetar med Astrazeneca.
– Vi borde samarbeta mer. Det är nyttigt för dem att förstå vilka molekylära experiment vi kan utföra och värdefullt för oss att få sätta in vår forskning i ett större medicinskt-kliniskt perspektiv. Om man tänker framtida botemedel mot typ 2-diabetes är det förstås också bra för oss att redan ha ett samarbete med ett läkemedelsföretag.
Kontakt: Pernilla Wittung Stafshede, professor vid institutionen för biologi och bioteknik, Chalmers, 0766-07 22 83, pernilla.wittung@chalmers.se
Reglering och initiativ för ansvarsfullt spelande bör fokusera på dessa spelformer, menar forskarna bakom studien om spelberoende.
– De första tre är spelformer där man kan spela utan avbrott i långa perioder. Man kan koppla bort världen utanför och leva sig in i spelet. Det ger spänning samtidigt som det är avkopplande, säger Per Binde, socialantropolog vid globala studier.
En ond cirkel
Enligt Per Binde är flyktspelande vanligt bland dem som har spelproblem. Spelaren flyr från oro, ångest och problem i livet. Det är då de ekonomiska problemen börjar, och då har man ännu större anledning att fly från verkligheten.
Det blir en ond cirkel som liknar alkoholberoende.
– Även poker är ett spel som kan uppsluka spelaren, men där finns dessutom idén om att förlusterna är den kostnad som man får betala medan man tränar upp sig, för att till slut kunna tjäna pengar på poker. Men det är få som lyckas med det.
Studien bygger på data från Swelogs 2008/2009 (Swedish Longitudinal Gambling Study), en av världens största långsiktiga befolkningsstudier som undersöker relationen mellan spel om pengar och hälsa.
En spelform roten till det onda
Swelogs drivs av Folkhälsomyndigheten och data samlas in av Statistiska Centralbyrån. 4991 individer i Sverige, mellan 16 och 84 år gamla, ingick i delstudien. Samtliga hade spelat åtminstone en gång under de senaste tolv månaderna, i åtminstone en av de åtta vanligaste spelformerna i Sverige: lotterier, lotto, sportspel, hästvadslagning, poker, spelautomater, kasinospel eller bingo.
– Inom spelforskningen har det på senare tid gjorts studier där man hävdar att deltagande i många olika spelformer är en viktigare riskfaktor för spelproblem än att delta i specifika riskfyllda spelformer. För alla som har erfarenhet av spelproblem i verkligheten framstår sådana forskningsresultat som underliga, säger Per Binde.
– I vår studie reder vi ut begreppen. Att delta i många olika spelformer är vanligare bland personer med spelproblem än bland andra spelare. Men för de allra flesta är det en specifik spelform som är själva roten till det onda.
Konsumentskydd från spelbolagen
Eftersom vissa spelformer är mer riskfyllda än andra är det extra viktigt med effektiv reglering och tillsyn, och bra konsumentskydd från spelbolagens sida.
– Det nya licenssystemet för onlinespel som är tänkt att införas 2019 är enligt min mening ett steg i rätt riktning. Det går inte att förbjuda spel om pengar på internet och då är det bättre om spelbolagen är reglerade i Sverige.
Var fjärde person som regelbundet spelar på onlinekasino har någon form av spelproblem. Där gäller det att sätta in effektiva åtgärder för att minimera spelproblemen, säger Per Binde.
Den nya metoden gör det möjligt att framställa gammastrålar på ett högeffektivt sätt, jämfört med dagens teknik. De nya superstrålarna kan ta oss bortom ljusets tidigare gränser, och banar väg för ny grundläggande forskning, menar Arkady Gonoskov, forskare på institutionen för fysik på Chalmers.
– När vi tar oss förbi de begränsningar som finns i dag, kan vi undersöka naturens byggstenar på ett ännu djupare plan. Vi kan dyka ner i atomkärnans djup.
När en laserstråle har tillräckligt hög intensitet och alla omständigheter är rätt, kan fångade partiklar (gröna) på ett effektivt sätt göra om laserenergi (ytorna i rött, orange och gult) till kaskader av extremt energirika fotoner (rosa). Bild: Chalmers
Under flera år har chalmersforskare arbetat fram den nya metoden tillsammans med forskare från ryska Institute of Applied Physics och Lobachevsky University samt brittiska University of Plymouth.
Fysiker inom olika fält, samt dataspecialister, har med gemensamma krafter lyckats skapa de numeriska modeller och analytiska beräkningar som behövs för att simulera ultrastarka gammastrålar på ett nytt och lite oväntat sätt.
Ljus som beter sig besynnerligt Som regel kommer partiklar som träffas av en laserstråle, med hög effekt, att åka iväg åt olika håll. Men om lasern är tillräckligt intensiv och alla parametrar är rätt, har forskarna upptäckt att partiklarna i stället kan fångas av laserljuset. De formar då ett moln där partiklar av materia och antimateria skapas från energin i laserljuset, och börjar bete sig på ett säreget och väldigt ovanligt sätt.
– Molnet med de fångade partiklarna omvandlar laserenergin till en kaskad av fotoner som har extremt högt energiinnehåll. Fenomenet är mycket oväntat och det är häpnadsväckande att fotonerna uppnår så hög energi, säger Mattias Marklund, professor på institutionen för fysik på Chalmers.
Forskningsresultaten är högintressanta för de storskaliga laseranläggningar som just nu utvecklas på flera håll i världen. De mest intensiva ljuskällorna på jorden kommer att finnas vid den typen av forskningsanläggningar, som är stora som fotbollsplaner.
– Vårt koncept finns redan med i det experimentella programmet för en sådan anläggning: Exawatt Center for Extreme Light Studies i Ryssland. Vi vet ännu inte vart våra resultat kommer att leda forskningen, men vi vet att det finns en hel del att upptäcka inom kärnfysik, till exempel nya energikällor. Inom grundforskningen kan du sikta på något, men i slutändan hitta något helt annat – som är mer intressant och viktigt, säger Arkady Gonoskov.
Kontakt: Mattias Marklund, professor, institutionen för fysik, Chalmers, 031-772 39 39, mattias.marklund@chalmers.se Arkady Gonoskov, forskare, institutionen för fysik, Chalmers, 031- 772 62 89, arkady.gonoskov@chalmers.se
Att upptäcka depression hos nyblivna föräldrar är av största vikt. För deras egen skull men också för att symptomen kan leda till att föräldrarna blir mindre lyhörda för barnets behov, särskilt om bebisen har det svårt och gråter mycket.
Bebisar till deprimerade föräldrar tenderar att få mindre stimulans vilket i förlängningen kan leda till långsammare utveckling. I enstaka fall kan depression leda till aggressiva beteenden och grov försummelse av barnet.
– De här beteendena är inte helt ovanliga – depressionen innebär inte bara ett stort lidande och slit för föräldern men också en risk för barnet, säger Elia Psouni, docent i utvecklingspsykologi, som tillsammans med psykologerna Johan Agebjörn och Hanne Linder är författare till studien.
Ingen screening för pappa blues
Alla nyblivna mödrar screenas för depression och man räknar med att 10-12 procent drabbas det första året efter förlossningen. Pappor screenas inte men det finns tidigare internationella studier som hävdar att andelen deprimerade fäder är drygt 8 procent. Den studie av 447 nyblivna pappor som Elia Psouni, Johan Agebjörn och Hanne Linder gjorde visade att den vedertagna metoden för att upptäcka depression (EPDS, Edinburgh Postnatal Depression Scale) fungerar dåligt på män.
– Det innebär att det kan finnas stora mörkertal när det gäller pappadepression, säger Elia Psouni. Mätmetoden fångar inte upp symptom som är särskilt vanliga hos män, som exempelvis irritation, rastlöshet, låg stresstolerans, brist på självkontroll.
För en tredjedel av de deprimerade papporna i studien var tillståndet så dåligt att de hade tankar på att skada sig själva. Ändå hade väldigt få av dessa någon kontakt med sjukvården. Av de som klassificerades att ha mellansvår till svår depression hade hela 83 procent inte berättat för någon alls att de mådde dåligt. Motsvarande siffra för nyblivna mödrar tros vara 20-50 procent.
Förväntas vara lycklig
– Det är tabubelagt att tala om att man mår dåligt. Som nybliven förälder förväntas man ju vara lycklig. Och tidigare forskning har visat att män mycket ogärna söker hjälp för psykiskt lidande, särskilt om det är deprimerade. Därför är det också tveksamt att de berättar i ett samtal med en sköterska, säger Elia Psouni.
Elia Psouni, Johan Agebjörn och Hanne Linder hoppas att deras studie dels kommer att leda till att alla nyblivna pappor screenas för depression, dels att mätmetoderna förbättras enligt deras förslag. Mätmetoden de tog fram, som kombinerar frågor från EPDS och GMDS (Gotland Male Depression Scale), visade sig vara väl lämpad för att fånga upp pappor med många depressiva symptom.
När det gäller screening av pappadepressioner tycker Elia Psouni att mätningen bör sträcka sig över en längre period än de 12 månader som gäller idag för nyblivna mammor.
– Papporna visar symptom under längre period än mammorna, vilket kan ha att göra med att de sällan får hjälp, men det kan finnas andra förklaringar. Oavsett anledning, är det viktigt att följa upp eftersom deras del av föräldraledigheten oftast infaller mot slutet av barnets första levnadsår.
I Sverige har tallar tjockare bark än gran och därför ett bättre skydd mot eld. En mer avancerad anpassning finns hos moderna barrträd runt medelhavet, liksom i Australien, Afrika och Nordamerika.
I de här områdena har många barrträd kottar där de mogna fröna stängs in i väntan på en skogsbrand. Kottarna med dessa frön kan hänga kvar i träden i många år, förseglade av kåda som smälter vid hög temperatur så att fröna kan spridas ut på den näringsrika marken efter en brand.
Denna situation säkerställer också att fröna släpps ut när fröätande djur har tvingats bort från området och på grund av att bladen på träden och löven på marken har blivit bortbrända, landar fröna direkt på bördig jord utan fallna löv och det finns ingen skuggning från bladen på träden och det finns gott om solljus. Fram till nu har det evolutionära ursprunget till denna egenskap varit okänt och utan ledtrådar från fossil.
Från en period med intensiv växthuseffekt
Nu har forskare vid Naturhistoriska riksmuseet hittat fossil av brandanpassade kottar från flera platser på jorden, men alla kommer från samma tidsintervall, för ungefär 100 miljoner år sedan under en period med intensiv växthuseffekt.
De använde en bildteknik kallad neutrontomografi som liknar röntgen på sjukhus men neutroner används istället för röntgenstrålning. Det visade sig att kottarna hade kanaler fyllda med kåda eller ”bärnsten”. Detta var ett sätt för växterna att försegla kottarna i väntan på en skogsbrand. Dessutom utsöndrade de sannolikt denna starkt brandfarliga kåda för att öka chansen att ta eld, så att fröna skulle släppas ut.
”Om det inte varit för växthuslika perioder tidigare i historien hade vi inte haft många av de brandanpassade växter som vi kan se runt om i världen idag” säger Chris Mays, forskare vid Naturhistoriska riksmuseet.
För 100 miljoner år sedan rådde en mycket stark växthuseffekt på jorden. Medeltemperaturen var omkring sex grader varmare än idag och luften innehöll mycket mer syre och koldioxid. Skogar täckte stora delar av varje kontinent, även i polarområdena. Den höga syrenivån i luften gjorde alla växter mer lättantändliga och bränder var mycket vanligare än i modern tid. Fossila lager från denna tid visar jordar med stora mängder brända, förkolade växter som vittnar om en eldhärjad tid. Den extrema miljön under denna period var en drivande kraft för evolutionär utveckling och det var en avgörande tid för utvecklingen av moderna brandanpassade ekosystem.
Kontakt: Chris Mays, Forskare vid Naturhistoriska riksmuseet
tel +46 (0)8 519 551 61
Testen på ett åttiotal allvarligt KOL-sjuka patienter och fyra sjukhus har gett mycket goda resultat – inte minst ekonomiskt. I korthet går hemvårdslösningen ut på att patienten gör dagliga mätningar och självskattningar i hemmet med hjälp av bland annat sensorteknik och formulär som också automatiskt skickar resultaten till vårdgivaren.
För personlig kontakt med patienten utvecklades en ny vårdroll kallad Vårdoperatör i projektet. Vårdoperatören håller regelbunden tät personlig kontakt med patienten via videosamtal och ser över mätvärdena. Man för en dialog med patienten och utgör därmed en trygghet i den sjukes vardag. Veckovis genomfördes en medicinsk avstämning med klinikens lungspecialist genom en virtuell rond.
Den positiva feedback som kommit från de inblandade patienterna och från vårdpersonalen stärker uppfattningen att detta är rätt väg framåt, menar forskarna bakom studien.
Konceptet har visat sig fungera i praktiken och kombinationen med parametermätning, enkäter och videosamtal mellan sjuksköterska och patient har varit mycket uppskattad, enligt Cecilia Bredin, patientområdeschef vid Lung- och allergisjukdomar.
– En sådan här lösning ökar våra möjligheter att, inom ramen för högspecialiserad vård, optimera behandlingen för allvarligt sjuka KOL-patienter idag samt i framtiden.
Enligt studien går det att hindra flera kostsamma inläggningar och öka välbefinnandet för de allvarligt sjuka KOL-patienterna.
Färre kostsamma inläggningar
Trots begränsat antal testpatienter som hanterats i projektet har flera akutbesök med påföljande återinläggningar kunnat undvikas. Detta innebär både minskade kostnader för bland annat ambulanstransport och inläggning och minskad ansträngning för patienterna, som ofta är infektionskänsliga.
Det finns också, enligt studien, en kvalitativ dimension där den sociala trygghet som vårdoperatörskontakten ger och möjligheten att träna på distans gör att patienterna mår bättre, vilket påverkar deras sjukdomstillstånd i positiv riktning, enligt studien.
Den direkta ekonomiska analysen gjordes på runt 20 utskrivna patienter som följdes upp i sina hem under sex veckor. Den visade att flera fall av exacerbationer (allvarliga akuttillstånd hos KOL-sjuka) och akutbesök hade undvikits.
På gruppen utfördes 50 virtuella ronder och 79 medicinska åtgärder genomfördes som till exempel att antibiotika sattes in. För ungefär 60 procent av patienterna bedömde läkarna att man kunde sätta in åtgärder som minskade risken för återinläggning och för ungefär 37 procent, åtgärder som kunde häva en begynnande exacerbation.
Sammantaget bedömde läkarna att de kunde undvika vårdkostnader mellan 400 000 och 2 miljoner kronor beroende på vilka insatser som skulle ha krävts. Kostnaden för vård- och teknikoperatörsmodellen inklusive klinikkostnaden var för samma grupp ungefär 250 000 kronor.
– Den ekonomiska vinsten är övertygande, säger Per-Olof Sjöberg, projektledare på RISE. Dessutom uppskattar patienterna lösningen, vårdapparaten ser stor potential och näringslivet står redo att leverera. Nu finns alla förutsättningar för att vård i hemmet med hjälp av IT-lösningar verkligen kan hända i stor skala!
Patiente som gör sjukgymnastik ledd av en sjukgymnast online.
Projektet är ett samarbete mellan bland andra RISE, hjärt- och lungkliniken på Karolinska universitetssjukhuset, Riksförbundet HjärtLung, MedHelp som tog rollen som vårdoperatör, nWise som stod för videolösningen och Telia Company som tog rollen som teknikoperatör med ansvar för utrustningen i hemmet.
– Yoga är idag en vardaglig fysisk aktivitet, som kan övas av alla. Det har inga biverkningar och kopplas inte till stora kostnader. Men det är svårt att standardisera de olika komponenterna i yoga som gör det till en utmaning att försöka bevisa dess effekter på en hög evidensnivå. Därför känns det extra roligt att kunna påvisa yogans positiva effekter inom kriminalvården samt påpeka att yoga kan vara till en hjälp inom kriminalvården generellt, säger Nóra Kerekes lektor i psykiatri på Högskolan Väst.
Yoga får vanligtvis mindre vetenskaplig uppmärksamhet än andra behandlingsmetoder. Detta kan delvis förklaras av det faktum att yoga är en mer komplex, mångfasetterad behandlingsmetod. Trots dessa svårigheter har forskning kring yoga ökat och det finns nu flera studier som stödjer användningen av yoga i olika behandlingssyfte.
Yoga under tio veckor
Nóra Kerekes har tillsammans med Kriminalvården undersökt om tio veckors yoga på anstalt har effekt på intagnas välbefinnande och beteende. Frivilliga deltagare på anstalter runt om hela Sverige slumpades in i antingen en yoga- eller kontrollgrupp.
Den samlade data från de 152 intagna som har fullföljt studien visade på en positiv förändring inom yogagruppen i de flesta aspekter som studien undersökte.
– Deltagarna som deltagit i yoga var mindre stressade, sov bättre, hade ett ökat psykiskt och känslomässigt välbefinnande, var mindre aggressiva, rapporterade mindre självskadebeteende och antisocialt beteende, säger Nóra Kerekes.
Hon berättar också att de även presterade bättre på det datoriserade uppmärksamhets- och impulsivitetstestet, vilket var ett oväntat positivt resultat.
Inga negativa effekter
När förändringarna hos yogadeltagarna jämfördes med förändringar inom kontrollgruppen kvarstod några av dessa förbättringar. Jämförelser mellan grupperna visade att tio veckors yoga på anstalt är kopplat till en ökning av positiva och minskning av negativa känslotillstånd och att yogan är kopplad till en minskning av antisocialt beteende samt ökad impulskontroll och uppmärksamhet hos intagna. Inga negative effekter av yogan framkom i studien.
– Resultaten är av tydlig relevans för Kriminalvården och för forskningsfältet i stort. Studien är världens största, randomiserad kontrollerad studie om yoga i anstaltsmiljö och sätter den svenska Kriminalvården på vetenskapskartan, säger Nóra Kerekes.
Sofia Enell ska ta reda på vad som händer med familjerelationerna när en ung människa blivit placerad på ett särskilt ungdomshem. Dessa institutioner är svensk samhällsvårds mest ingripande vårdform och vardagen för ungdomar som placeras här skiljer sig markant från andra ungas vardag.
– Jag vill undersöka vad som blev viktigt för ungdomarna efter placeringen, säger Sofia Enell. Hur gjorde de med sina familjerelationer när de blev tvångsomhändertagna? Vad hände med familjerelationerna under placeringen och efteråt, det vill säga – hur skapar och återskapar de unga sina familjerelationer och vad kan ha främjat och hindrat dessa?
Studien är angelägen då tiden efter placering har visat sig vara sårbar; unga som lämnar samhällsvården saknar ofta stöd och resurser som andra jämnåriga har. Studiens relevans ligger också i att samhället har, genom placering på institution, tagit ett särskilt ansvar för dessa barn och unga.
Sofia Enell, lektor i socialt arbete vid Hälsohögskolan, har fått nästan 2,5 miljoner kronor från Forte för projektet ”Att (åter)skapa familj. En studie av familjeskapande praktiker för unga vuxna efter placering i särskilt ungdomshem.” beräknas starta 1 januari 2018 och pågå i tre år. Studien är en del i ett longitudinellt projekt där den framtida planen är att fortsätta följa de unga vuxna i deras vuxenliv och eget familjeskapande.
– Kunskapen inom detta är begränsad, studien kan därför ge oss viktig kunskap om hur vi bättre kan ge stöd i livet efter, men också under, samhällsvården. Förhoppningsvis kommer vi att kunna få en mer nyanserad förståelse av institutionsvårdens betydelse för familjerelationer samt hur de unga själva, men också hur deras familjemedlemmar ser på familj, säger Sofia Enell.
– Projektet är oerhört lyckat. De märkta fiskarna kommer att bidra med information om vandringsmönster och genetik som är fundamental för den framtida förvaltningen av blåfenad tonfisk, säger Andreas Sundelöf, forskare vid institutionen för akvatiska resurser (SLU Aqua), som lett den svenska delen av projektet.
– Bestånden har växt till sig de senaste åren och chanserna att vi ska kunna se tonfisk i skandinaviska vatten framöver är goda.
Märkningsprojektet är det första i sitt slag i Skandinavien. Om ett år kommer de avancerade sändarna att släppa från fiskarna och leverera ovärderlig information om på vilken plats och vilket djup de märkta fiskarna har varit sedan de blev märkta.
Totalt har 18 tonfiskar märkts med avancerade satellitsändare, som om ett år kommer att släppa och skicka information om hur och var djuren rört sig. Foto: Mikael Ovegård, SLU Aqua
För varje märkt tonfisk har dessutom DNA-prov samlats in. Proverna kommer att visa varifrån våra nordliga tonfiskar kommer: från det bestånd som leker i Medelhavet eller från det bestånd som leker i Mexikanska golfen. Hur fiskarna blandar sig här i Skandinavien på utbredningens gräns vet ingen ännu, men informationen är viktig för den framtida förvaltningen eftersom bestånden i dag förvaltas separat.
Tonfiskar utanför Måseskär
Märkningarna genomfördes i september, i Sverige i huvudsak utanför Måseskär på västkusten. Fisket skedde från specialutrustade sportfiskebåtar med erfarna sportfiskare, som stöttades av en båt som transporterade märkare och forskare mellan de fiskande båtarna. De 14 lyckade märkningarna är ett resultat av nio fiskedagar, 113 båtdagar, 476 persondagar och över 3000 kroktimmar.
Det svenska fisket skedde i samarbete med Sportfiskarna som har bistått med projektkoordinering samt organisering av flottan med frivilliga sportfiskebåtar.
– Det har krävt mycket arbete med att koordinera våra sportfiskebåtar under de nio fiskedagarna, men resultatet är fantastiskt! En kombination av kompetenta sportfiskare och ovanligt fint septemberväder har gjort att vi har kunnat hantera och märka tonfiskarna under bästa möjliga förhållanden för både fisk och märkningspersonal, säger Sportfiskarnas fiskevårdschef Markus Lundgren.
Dispens för tonfiskfiske
Projektet har fått dispens för ett skonsamt fiske med sportfiskeutrustning för den annars fredade blåfenade tonfisken.
Märkningsprojektet har skett på danskt och svenskt vatten i regi av DTU Aqua, SLU Aqua och WWF, med stöd av ICCAT (International Commission for the Conservation of Atlantic Tunas). Märkningen har utförts av en internationell märkningsexpert från det spanska forskningsinstitutet Azti-Tecnalia.
– Den lyckade märkningen av blåfenad tonfisk i Västerhavet ger nu en möjlighet att få ökad kunskap om dessa havens giganter som kan bidra till en långsiktigt hållbar förvaltning av bestånden framöver. Mer information om vad som sker i våra hav och varför är nödvändigt för att behålla den biologiska mångfalden och nyttjandet av havets resurser, säger Inger Näslund, havsexpert på Världsnaturfonden WWF.
Blåfenad tonfisk är den största arten i släktet tonfiskar. Den blåfenade tonfisken lever i norra Atlanten. Beroende på var tonfisken leker delas bestånden i en ostlig del (Medelhavet och Östra Atlanten) och en västlig del (Mexikanska golfen och Västra Atlanten). Tonfisken är på ständig vandring och under sensommartid syns den sällsynt vid svenska västkusten, dit den följer stimmen av sill och makrill i jakt på föda.
Att tonfisken åter blivit synlig i svenska vatten efter flera årtiondens frånvaro beror troligen på en mer hållbar förvaltning med minskat fisketryck i Medelhavet i kombination med bytesfiskens vandringar. Tonfisken var vanlig längs svenska västkusten under tidig höst på 1930- 50-talet, och då bedrevs också ett kommersiellt fiske efter arten. Sportfiske förekom fram till 1964, då den sista blåfenade tonfisken spöfångades i Öresund.
Tonfisken är enligt Internationella naturvårdsunionen IUCN 2010 starkt hotad, och den är helt fredad i svenska vatten. Sedan 2007 har en återuppbyggnadsplan inrättats med ett hårt styrt fiske och kontrollåtgärder. Beståndet av blåfenad tonfisk har utvecklats starkt de senaste åren och enligt den senaste beståndsuppskattningen bedrivs idag ett uthålligt fiske.
Det fiske som bedrivits inom märkningsprojektet är ett begränsat fiske i forskningssyfte som skett på dispens. Allt annat fiske efter arten i svenskt vatten är förbjudet (oavsett om tonfisken tas ombord eller sätts tillbaka).
Studien är gjord av en internationell forskargrupp ledd av forskare vid Uppsala universitet och Broad Institute i USA. Resultaten publiceras i den vetenskapliga tidskriften Nature Communications.
Mer än 80 miljoner människor i världen lider av tvångssyndrom, också kallat OCD, obsessive compulsive disorder. Syndromet innebär att en person upprepar vissa normala beteenden ofta och så mycket att det leder till problem i vardagen. När samma typ av sjukdom drabbar hundar, kan det visa sig genom att hunden till exempel slickar sig utan uppehåll eller jagar runt, runt i cirklar efter sin svans.
Gener som ger tvångssyndrom hos hundar
Tidigare genetiska studier på hund har identifierat mutationer som leder till skillnader i synapsens bindning och funktion genom mutationer till exempel i generna neural cadherin (CDH2) och catenin alpha 2 (CTNNA2).
I den nuvarande studien har drygt 600 gener, samt de signaler som reglerar deras uttryck, sekvenserats och jämförts i cirka 560 friska kontrollpersoner och cirka 590 patienter med OCD. Generna valdes ut med utgångspunkt från tidigare forskning om tvångssyndrom hos hund, mus och människa eller för att de är inblandade i andra psykiska sjukdomar. Det visade sig att de gener som kan kopplas till OCD hos hundar också har en större mängd mutationer i människor med OCD.
Forskargruppen har identifierat fyra gener som inte tidigare kopplats till OCD men som kan valideras i dubbelt så många patienter.
Två gener, NRXN1 och HTR2A, har förändringar i proteinet hos människor med tvångssyndrom, medan två andra gener, CTTNBP2 och REEP3, har mutationer som påverkar hur mycket protein som bildas. Studiens resultat antyder att förändringar skett i synapserna i striatum, där bland annat planering av rörelser sker, hos människor med tvångssyndrom precis som hos hundar.
Påverkar plasticiteten hos synapserna
– Våra resultat pekar ut fyra gener som ofta har mutationer i patienter med OCD. Dessa gener har betydelse för plasticiteten hos synapserna till exempel i striatum. Sannolikt är serotoninsynapserna överaktiva i OCD, säger Kerstin Lindblad-Toh, professor vid Uppsala universitet och forskare vid Broad Institute of MIT and Harvard, som lett studien tillsammans med Elinor Karlsson vid Broad Institute.
Inom biologin har man länge ifrågasatt om de förändringar som sker i arvsmassan och ger upphov till sjukdomar beror mest på mutationer inom proteinbildande sekvenser eller om så kallade reglerande mutationer har större betydelse.
Påverkar proteinproduktionen oftare
Reglerande mutationer avgör hur mycket eller lite av ett protein som bildas i specifika vävnader. Eftersom denna studie tittade på 600 gener och deras reglersekvenser samtidigt kunde man svara på denna fråga med större säkerhet. Resultaten visar att mutationer som förändrar själv proteinet är ovanliga och sitter i specifika gener, medan mutationer som påverkar var, när och hur mycket av proteinet som bildas är betydligt vanligare.
– Om själva proteinet förändrades skulle dess funktion i många vävnader förändras. Istället kan en specifik genreglerande förändring ske som tillåter exempelvis vissa synapser att vara mer aktiva eller att starkare binda ihop speciella pre- och postsynaptiska hjärnceller. Vi hittade två gener, CTTNBP2 och REEP3 som modulerar postsynaptisk funktion respektive transport av neuronala signalämnen, säger Kerstin Lindblad-Toh.
Intressant nog hittade forskarna även två gener med gott om mutationer i den proteinkodande delen. Dessa proteiner, NRXN1 och HTR2A, sitter båda i själva synapsen. Man kan spekulera att synapserna blir mer eller mindre stabila med små förändringar i dessa proteiner och att de i någon mån gör att beteendet blir ”upphakat”. HTR2A är dessutom ett möjligt mål för serotoninåterupptagshämmare.
Studien visar på hur kunskap om sjukdomar hos hund kan styra forskningen rätt även vad gäller människans sjukdomar. Den visar också hur viktigt det är att sekvensera både generna och deras reglersignaler för att bättre förstå sjukdomsmekanismer.
Kontakt: Kerstin Lindblad-Toh, professor i komparativ genomik vid SciLifeLab, institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi, Uppsala Universitet, kersli@broadinstitute.org, telefon: +1 617 223 7476 eller 070-32 42 336
Proteinet PrimPol förhindrar att mitokondriernas DNA-kopiering skadas och ger förståelse för uppkomsten av ärftliga ämnesomsättningssjukdomar. Upptäckten, som gjorts av forskare vid Umeå universitet och Östra Finlands universitet i Joensuu, har presenterats i tidskriften PNAS.
Påverkar ämnesomsättningen Mitokondrier är energiproducerande enheter, så kallade organeller, inuti kroppens celler. De spelar en central roll i ämnesomsättningen genom att tillverka molekyler som cellerna använder som energikälla. Den energiproduktion som mitokondrier ansvarar för förlitar sig på information som inte finns lagrad i cellkärnans kromosomer utan i mitokondriellt DNA (mtDNA) belägen inuti mitokondrierna. Skadad eller förlorad mtDNA resulterar i att cellens energiproduktion störs och orsakar ovanliga genetiska mitokondriella sjukdomar.
– Vävnader och organ som förbrukar mycket av kroppens energi, såsom muskler och hjärnan, är extra känsliga för problem i energiproduktionen. Störningar i mitokondriernas funktion har inte bara relaterats till ovanliga genetiska sjukdomar utan även andra sjukdomar som exempelvis Parkinsons, säger Josefin Forslund, forskare vid Institutionen för medicinsk kemi och biofysik och en av försteförfattarna av artikeln i PNAS.
Återstartar processen Forskarna bakom studien har nu upptäckt en ny mekanism som skyddar mtDNA från skador som uppstår då mitokondriernas maskineri, som vanligtvis kopierar den genetiska informationen, avbryts på grund av problem. Forskarna har upptäckt att ett protein – PrimPol – kan återstarta processen för mtDNA-kopiering om mitokondriernas vanliga replikeringsprocess avbrutits.
– Vi drar slutsatsen att PrimPol motverkar förlusten av mtDNA under vissa förhållanden i cellen och att proteinet därför är viktigt för att motverka genetiska mitokondriella sjukdomar, säger Sjoerd Wanrooij, som är gruppledare vid Institutionen för medicinsk kemi och biofysik och en av sisteförfattarna av artikeln.
Kontakt: Sjoerd Wanrooij, Institutionen för medicinsk kemi och biofysik, Umeå universitet, tel: 072-246 0309, epost: sjoerd.wanrooij@umu.se
Artikel: PrimPol is required for replication reinitiation after mtDNA damage. Författare:Rubén Torregrosa-Muñumer, Josefin M. E. Forslund, Steffi Goffart, Annika Pfeiffer, Gorazd Stojkovič, Gustavo Carvalho, Natalie Al-Furoukh, Luis Blanco, Sjoerd Wanrooij, and Jaakko L. O. Pohjoismäki. DOI: 10.1073/pnas.1705367114.
Kartläggningen av hästens arvsmassa har gjort det möjligt att forska kring många spännande frågeställningar när det gäller sjukdomar, rörelsemekanik, färger, utseende med mera.
– Passgenen, eller DMRT3, är en gen som i olika uppsättningar starkt påverkar de hästraser som bär den, säger Kim Jäderkvist Fegraeus, från SLU:s institution för husdjursgenetik, som i sin avhandling gjort nya studier om DMRT3, men också om hur andra gener påverkar gångarter och prestation hos olika hästraser.
Generna förklarar bara en del
Hästen har cirka 20 000, och forskningen kring hästens genetik är än så länge bara i sin linda.
– Samtidigt ska man komma ihåg att generna bara styr en begränsad del, beroende på vilken egenskap det handlar om. Resten är miljöpåverkan, bland annat hur hästarna växer upp och tränas.
I sin forskning har Kim Jäderkvist Fegraeus undersökt hur fyra olika hästraser påverkas av sitt genetiska arv. Hon har sökt efter såväl likheter som olikheter hos varmblodig travhäst, kallblodig travhäst, finnhäst samt islandshäst. Målsättningen med studierna var att få en bättre förståelse för hur genetiken påverkar gångarter och prestation hos hästar.
En häst ärver hälften av sitt DNA från stoet och hälften från hingsten. Det innebär att varje gen finns i dubbel upplaga. De olika genvarianterna av DMRT3 kallas för C och A. Hos de varmblodiga travhästarna har 97 procent genuppsättningen AA vilket är den genotyp som behövs för att en häst ska kunna springa i pass, medan de övriga raserna som har studerats i avhandlingen i större utsträckning bär på såväl CA som CC i sina genotyper.
Travgenen ger olika effekter
– Tidigare studier har visat att AA-genotypen ger god prestation hos varmblodstravare, medan den hos kallbloden inte har lika tydlig effekt. Kallbloden verkar, mer än varmbloden, riskera att falla över i passgång, vilket innebär diskvalificering i löp. Hos de kallblodiga travarna visade sig istället genuppsättningen CA vara en fördel hos de äldre tävlingshästarna sett över hela karriären, säger Kim Jäderkvist Fegraeus.
För finnhästarna, som liksom de svensk-norska kallbloden är relativt tunga travhästar, är istället AA-genen positiv för hästarnas prestation på tävling. Däremot hade AA-genotypen en negativ påverkan på gångarterna hos finnhästar som användes för ridning.
Även islandshästar har studerats i avhandlingen utifrån frågeställningen varför individer med ”rätt” genotyp för passgång, det vill säga AA, ändå inte klarar av att utföra gångarten. Kim Jäderkvist Fegraeus jämförde islandshästar som var fyrgångare och islandshästar som var femgångare men med samma DMRT3-genotyp (AA).
Olika egenskaper har efterfrågats
Hon fann ett ställe i DNA:t där hästarna skiljde sig åt. Den genetiska regionen innehöll en gen som är känd för att påverka minne och inlärning hos möss och människor. AA-genotypen för DMRT3 tycks alltså inte vara tillräcklig för att en islandshäst ska ha förmågan att gå i passgång, utan det finns andra genetiska varianter som också påverkar rörelsemönstret, konstaterar hon.
I den fjärde studien gjordes en jämförelse mellan den svensk-norska kallblodstravaren, den nordsvenska brukshästen samt varmblodstravare för att identifiera fler gener som påverkar prestationsförmågan. Den svensk-norska kallblodstravaren och den nordsvenska brukshästen är två raser som är genetiskt lika, men där aveln har premierat olika egenskaper.
När arvsmassan hos dessa tre hästraser jämfördes letade forskarna efter regioner på kromosomerna där travarna var så lika som möjligt men skilde sig från brukshästen. I en av regionerna hittade de en gen som verkar vara associerad med prestationsegenskaper hos kallblodstravarna. Fortsatta studier kommer att göras för att ta reda på exakt hur denna gen påverkar prestation hos travhästar.
Studierna är finansierade av Stiftelsen Hästforskning, Forskningsrådet Formas samt Vetenskapsrådet.
Exploring the horse genome to elucidate the genetics of gaits and performance Husdjursagronom Kim Jäderkvist Fegraeus försvarar sin doktorsavhandling vid SLU i Uppsala. Tid: Fredagen den 20 oktober 2017, kl 09.15. Plats: Sal Audhumbla, VHC, SLU, Uppsala. Opponent: Dr. Emmeline Hill, University College Dublin, Irland
Luktämnen som inandas i näsan eller som kommer i kontakt med insektsantenner stimulerar luktnervceller att bli elektriskt aktiva genom att binda till specialiserade proteiner, så kallade luktreceptorer.
Luktreceptorerna sitter på luktnervcellernas cilier som är långa trådliknande utskott. Hur luktreceptorer transporteras till och anrikas i luktcilier har varit okänt.
Genom att jämföra luktnervceller hos bananflugor och mus har forskarna funnit att detta sker med hjälp av den så kallade hedgehog-signaleringskaskaden. Denna reglering av luktreceptortransport till luktcilierna bestämmer i sin tur graden av en luktnervcells känslighet att bli aktiverad av ett luktämne.
Hedgehog-signaleringskaskaden finns hos alla djur
Hedgehog-signalering finns hos alla djur, från bananfluga till människa, och är extremt viktig under fosterutvecklingen. Hedgehog-signalering är mycket välstuderad bland annat då den är muterad i vissa typer av tumörceller.
– Ett av resultaten i den studie som visar att Hedgehog-signalering reglerar luktsinnet är att ett cancerläkemedel som hämmar Hedgehog-signalering också hämmar luktreceptor transport och aktivering av luktnervceller.
– Detta ger en förklaring till en biverkning som patienter har rapporterat att samma läkemedel har, nämligen nedsatt luktförmåga, säger Mattias Alenius, professor vid Institutionen för molekylärbiologi och en av artikelförfattarna.
Att Hedgehog-signalering förutom fosterutveckling och tumöruppkomst har en tidigare okänd evolutionärt konserverad funktion i regleringen av sinnesförnimmelse öppnar för möjligheten att även andra fysiologiska mekanismer kan vara beroende av Hedgehog-signalering.
Förutom luktnervceller har många andra typer av nervceller cilier som liknar luktcilier och forskarna tror att andra processer som minne och glömska kan vara reglerade av samma mekanism.
Bin och många andra djur använder så kallat optiskt flöde för att avgöra hur fort det går och hur långt de har förflyttat sig när de är i rörelse. I praktiken innebär det att de upplever att omgivningen rör sig och möter dem medan de själva står stilla. Tills nu har det varit okänt vad som faktiskt händer i biets hjärna när det hittar tillbaka till boet efter att ha flugit omkring och letat efter mat.
Studien är gjord på nattaktiva regnskogsbin. Resultaten innebär att forskarna för första gången kan visa vilka nervceller i hjärnan som gör att biet kan mäta hastighet och tillryggalagt avstånd. De har även hittat de nervceller som gör att biet kan använda polariserat ljus för att orientera sig om riktning.
Samarbetar för att skapa ett minne
– Vi visar hur ”hastighetsnervceller” och ”riktningsnervceller” arbetar var för sig, men också hur de samarbetar för att skapa ett minne som bina använder för att flyga raka spåret hem igen efter sina nattliga flygturer genom regnskogen, säger Stanley Heinze, biolog vid Naturvetenskapliga fakulteten, Lunds universitet.
Det som bin och andra djur gör – även människor i viss mån, även om vi inte är särskilt bra på det – är att integrera och lägga samman olika rutter för att hitta raka spåret tillbaka. Detta sker utan att använda landmärken och andra detaljer i terrängen, en skillnad jämfört med vad som brukar kallas lokalsinne.
Modellen av biets navigationssystem testas i en specialbyggd robot:
I laboratoriemiljö har forskarna placerat elektroder i binas nervceller i hjärnan samtidigt som bina under virtuella flygturer har fått uppleva vad de upplever när de letar föda i regnskogen. Resultaten har använts i en beräkningsmodell och kompletterats med elektronmikroskopiska studier av nervcellerna.
– Sedan byggde vi en robot och testade vår modell i verkligheten. Vi skickade iväg den på en slumpmässig tur, och modellen av binas navigationssystem som vi implementerat i roboten gjorde att den tog raka spåret tillbaka till utgångspunkten, berättar Stanley Heinze.
Det virtuella biet hittar hem:
Han fascineras av att biet, vars hjärna är mindre än ett riskorn och har 100 000 gånger färre nervceller än människans hjärna, registrerar sina invecklade rutter, ofta några kilometer långa, och sedan utan problem flyger närmsta vägen hem igen.
– Vi vet ju att bekämpningsmedel försämrar binas orienteringsförmåga, vilket gör att det blir färre bin som pollinerar. Samtidigt är merparten av livsmedelsproduktionen i världen beroende av bin som pollinerar växter. Att förstå detaljerna om hur bin orienterar sig i världen kan visa sig avgörande för att kunna undvika faktorer som stör dem, säger Stanley Heinze.
Att bin har den förmågan kan visa sig ha existentiell betydelse för mänskligheten, enligt Stanley Heinze.
Resultaten är frukten av flera års forskning där Stanley Heinze har samarbetat med kollegor i Lund, Storbritannien och Australien. Resultaten har presenterats i en artikel i Current Biology.
Forskarna har i den aktuella studien undersökt det mikroskopiska och molekylära innehållet i mjukvävnad från ett fossil som är cirka 54 miljoner år gammalt. Mjukvävnaden kommer från en av världens bäst bevarade fossila havssköldpaddsungar; ett fossil från norra Jylland i Danmark.
Den fossila mjukvävnaden från sköldpaddan utgörs av dels den pigmenterade delen av skölden, dels den direkt underliggande huden.
– Våra resultat visar att ett flertal biomolekyler som kan kopplas till själva djuret finns bevarade i identifierbar form, säger Johan Lindgren, geologiforskare vid Naturvetenskapliga fakulteten på Lunds universitet.
Samma färg som för 54 miljoner år sedan
Johan Lindgren har tillsammans med kollegor utomlands samt vid den egna institutionen och på MAX IV-laboratoriet i Lund undersökt de biomolekyler som finns i fossilets mjukvävnad. Forskarna har identifierat rester av flera olika molekyler, nämligen betakeratin, eumelanin, hemoglobin och tropomyosin. Eumelanin är ett pigment som ger mörkare färg även i våra egna människokroppar.
Sköldpaddsungen levde för 54 miljoner år sedan. Foto: Johan Lindgren.
Resultaten av studien tyder bland annat på att sköldpaddsungar var likadant färgade för 54 miljoner år sedan som de är idag, det vill säga med en mörk ovansida med ljusa kanter. Denna färg är en anpassning som gör att djuren är skyddade mot farlig UV-strålning från solen, men sköldpaddorna kan även använda det mörka skinnet för att bli varmare och därmed växa snabbare.
Detta fenomen kallas för adaptiv melanism och handlar om att djuret kan utnyttja färgen i överlevnadssyfte.
Ovärdera begreppet fossil
Upptäckten av ett flertal biomolekyler kan i förlängningen göra att forskarna mer direkt kan studera utvecklingen av liv över geologisk tid på en molekylär nivå.
– Vi har sedan tidigare identifierat eumelanin i fossila skinn, men att materialet från denna sköldpaddsunge skulle innehålla en så bred uppsättning identifierbara biomolekyler var en överraskning, säger Johan Lindgren.
Dessutom visar resultaten av studien att man måste revidera uppfattningen om vad fossil egentligen är och vad de består av.
– Fossil är inte bara så kallade försteningar utan kan även utgöras av delar av det ursprungliga biologiska materialet, säger Johan Lindgren.
Den aktuella studien publiceras nu i den vetenskapliga tidskriften Scientific Reports.
Kontakt: Johan Lindgren, universitetslektor. Geologiska institutionen, Lunds universitet. Tel 046 – 222 46 35, 0768 – 54 14 91.johan.lindgren@geol.lu.se
De ojämlika villkoren för dem som drabbats av stroke, beror delvis på den typ av sjukhus de vårdats vid.
Det är Anna Stecksén, doktorand vid institutionerna för Samhällsmedicin och rehabilitering samt Folkhälsa och klinisk medicin, som har tittat på implementeringen av trombolysbehandling i svensk strokesjukvård under en tioårsperiod. Hennes studier bygger på forskningsintervjuer och data från det nationella kvalitetsregistret för strokevård, Riksstroke.
Mer behandling för milda strokesymptom
Andelen patienter som får trombolysbehandling har ökat och det beror delvis på att en högre andel patienter med milda strokesymtom får behandling. Men det finns stora skillnader i tillämpning mellan sjukhus.
Vid en hjärninfarkt hindras blodflödet i något av hjärnans kärl, vilket påverkar syre- och näringstillförseln till närliggande nervceller. Det kan leda till symptom såsom svaghet i ena kroppshalvan och talsvårigheter. Trombolysbehandling innebär att snabbt ge ett proppupplösande läkemedel via dropp som syftar till att återställa blodflödet. Görs inte det snabbt dör hjärnceller.
– Man brukar säga att tid är hjärna. Trombolysbehandling får numera ges inom 4,5 timmar efter symtomdebut, och ju kortare tid till behandling desto bättre, säger Anna Stecksén.
I Socialstyrelsens nationella riktlinjer för svensk strokesjukvård har trombolysbehandling för hjärninfarkt högsta prioritet och behandlingen blev godkänd för användning i Europa år 2002. Tidigare forskning har visat att universitetssjukhusen var tidigast med att implementera behandlingen. Sedan följde de större icke-universitetssjukhusen efter, med en fördröjning på 2-3 år.
Högutbildade får oftare trombolys
I en av avhandlingens studier intervjuades läkare och sjuksköterskor verksamma inom strokevården. De beskrev att ett gott ledarskap och feedback på verksamheten var framgångsfaktorer för implementering av stroketrombolys. Bland exempel på barriärer för implementering nämndes brist på erfarenhet av behandlingen, resursbrist och kontraproduktiva maktstrukturer.
Tidigare har förbättringar i logistik och vårdkedjor, och i vissa fall ekonomiska incitament, setts som potentiella orsaker till ökad behandlingsnivå.
I en kvalitetsregisterbaserad studie kunde Anna Stecksén påvisa ett samband mellan en hög behandlingsnivå på det enskilda sjukhuset och att i högre utsträckning behandla patienter med milda strokesymtom. Likaså hade patienter med högre utbildningsnivå i större utsträckning blivit behandlade med trombolys, vilket till viss del hade samband med det typ av sjukhus som de vårdats vid.
– Det kan vara så att social segmentering spelar roll eftersom högutbildade i större utsträckning bor i närheten av sjukhus med högre specialiseringsgrad, säger Anna Stecksén.
Könsskillnader i patienters hjälpberoende
Anna Stecksén har även analyserat hur beroende av hjälp från andra i samband med aktiviteter i dagliga livet (ADL) fördelade sig mellan könen upp till 1 år efter trombolysbehandling. Kvinnor har ofta en svårare situation efter stroke i jämförelse med män och blir exempelvis i större utsträckning beroende i ADL.
Tidigare studier har föreslagit att trombolysbehandling skulle kunna utjämna den förväntade könsskillnaden efter stroke genom en bättre behandlingseffekt hos kvinnor med stroke.
I studien ingick patienter som varit oberoende i ADL före insjuknandet och som svarade på Riksstrokes frågeformulär både vid 3 och 12 månader efter insjuknande och trombolysbehandling. I jämförelse med männen hade kvinnorna 29 procent större risk för att uppge beroende i ADL vid 3 månader och 26 procent större risk vid ett år. Resultaten var oberoende av ålder, samsjuklighetsfaktorer, symtomen vid insjuknande och effekter av trombolysbehandling.
– Vad dessa könsskillnader beror på vet vi inte men det är något som skulle vara intressant att titta närmare på, säger Anna Stecksén.
Anna Stecksén är legitimerad sjukgymnast/fysioterapeut och har en master i folkhälsovetenskap från Umeå International School of Public Health, Umeå universitet. Hon är bosatt i Umeå.
Kontakt: Anna Stecksén, Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, Umeå universitet.Telefon: 090-786 6023. E-post: anna.stecksen@umu.se
Om disputationen: Fredagen den 20 oktober försvarar Anna Stecksén, Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, sin avhandling med titeln: Stroketrombolys på lika villkor? Implementering och ADL-utfall. Engelsk titel: Stroke thrombolysis on equal terms? Implementation and ADL-outcome. Fakultetsopponent: Docent Anna-Karin Welmer, Institutionen för neurobiologi. Karolinska institutet. Huvudhandledare: Professor Erik Rosendahl. Disputationen äger rum kl. 9.00 i Vårdvetarhusets aula, Umeå universitet.
