På 2+1-vägar är trafiken mötesseparerad och omkörningar tillåts med hjälp av växelvis omkörningsfält. Forskarna har simulerat omkörningsfält mellan 700 – 2 100 meter under olika förutsättningar, för att kunna rekommendera vilka längder som ger bäst framkomlighet.
– Baserat på resultaten är det rimligt att dra slutsatsen att omkörningsfält mellan 1 050 och 1 400 meter innebär kortast restid. Men det ska nämnas att skillnaden i genomsnittlig restid mellan de olika utformningarna inte är statistiskt signifikanta, säger Viktor Bernhardsson, forskningsingenjör på VTI.
Ifrågasätter nyttan De små och icke statistiskt signifikanta skillnaderna gör att det går att ifrågasätta nyttan av att utforma 2+1-vägar med den optimala längden för omkörningsfälten, åtminstone ur ett framkomlighetsperspektiv.
– Däremot är det rimligt att ifrågasätta konceptet med att bygga långa omkörningsfält, som den nuvarande rekommendationen i Trafikverkets riktlinjer för vägar och gators utformning till viss del antyder. Resultaten från simuleringsstudien visar också på att mycket korta omkörningsfält har negativ inverkan på restiden, säger Viktor Bernhardsson.
Kan behöva anpassas Eftersom förutsättningarna i verkligheten inte är lika tillrättalagda som i simuleringen kan det vara svårt att följa rekommendationerna. Var enfältsavsnitten och omkörningsfälten kan placeras styrs till stor del av omgivningen och befintliga korsningar. Därför föreslås i rapporten att omkörningsfältens längd kan behöva anpassas mot längden på föregående enfältsavsnitt, i kombination med förväntat trafikflöde och andel tung trafik.
– För att få bättre grepp om förarbeteendet på 2+1-vägar behövs fler analyser baserade på mer detaljerade data än vad som använts tidigare. Fortsatta utvecklingsområden omfattar framförallt analys och förbättrad modellering av omkörningsbeteende, vävningsbeteende samt önskad hastighet för 2+1-vägar.
Förutom förarrelaterade effekter bör också effekter av antalet övergångssträckor från två till ett körfält studeras närmare.
Om studien
Rekommendationerna baseras på resultat från trafiksimuleringsexperiment utförda med trafiksimuleringsmodellen Rural Traffic Simulator. Modellen har kalibrerats baserat på mätningar från Trafikverkets trafikmätningssystem för mätplatser på mötesfria landsvägar och motortrafikleder med hastighetsgräns 100 kilometer i timmen. Framkomligheten har utvärderats baserat på genomsnittlig restid för en rak, plan vägsträcka. Effekter av kurvatur, lutning, sikt och lokala hastighetsbegränsningar har inte beaktats i den här studien. De fordonstyper som studerats är personbilar samt lastbilar med och utan släp.
RISE har flera pågående forskningsprojekt kring livsmedel där 3D-skrivare används. De handlar främst om att forma attraktiva och individanpassade måltider för en åldrande befolkning.
– Det här med att ”skriva ut mat” tycker många låter futuristiskt och kanske lite suspekt. Men det handlar inte om att stoppa något konstigt i en maskin som den omvandlar till mat. Vi använder puread mat som maskinen gör tredimensionella former av. Den fungerar som en automatiserad sprits, säger Evelina Höglund, forskare på RISE enhet Jordbruk och livsmedel.
Hon arbetar med 3D-skrivare (eller 3D-printing) i två projekt som båda handlar om att skapa attraktiv och personligt anpassad mat för äldre människor som har svårt att tugga och svälja.
Puread broccoli blir bukett – De äldre kan då få en måltid som ser mer inbjudande ut och är mer varierad än det skulle vara att äta en skål puré eller annan konsistensanpassad mat. En 3D-skrivare får den pureade broccolin att se ut som en broccolibukett, puread kyckling som en kycklingfilé och så vidare.
Den kan också skapa nya smakupplevelser. Genom att bygga produkten nerifrån och upp kan man göra fyllda produkter som till exempel oxrulad, och man kan välja var i produkten man vill placera ut smakkomponenter. Den kan också göra en annorlunda yta på produkten, säger Evelina Höglund.
Flexibiliteten hos 3D-skrivaren gör den till en bra teknik för automatiserad produktion av personligt anpassade måltider. Men forskarna måste lösa utmaningar som att den utskrivna maten ska hålla formen när man fryser den och sedan värmer den i mikrovågsugn.
3D-skrivare ger nya möjligheter 3D-skrivare har funnits sedan 1980-talet, men började användas inom livsmedelsområdet först omkring år 2007. Nu används 3D-skrivare till att skriva ut de mesta skilda produkter, alltifrån hudceller till flygplansdelar. Inom industrin talar man om additiv tillverkning, och bedömer det som något som är på väg att revolutionera såväl industriell tillverkning som affärsmodeller.
– Inom livsmedelsindustrin kommer inte 3D-skrivarna att ersätta traditionell massproduktion, men kan bli ett komplement till traditionell industri och samexistera där den kan bidra med något extra, säger Evelina Höglund.
3D-skrivare erbjuder vissa fördelar jämfört med traditionell massproduktion, i och med att det inte kostar mer att göra 10 olika varianter av en produkt än att göra 10 identiska. Bland annat kan man tillverka reservdelar och verktyg vid behov, göra lättare produkter med mindre materialåtgång och formge individanpassade produkter som till exempel proteser. Och en konditor som i dag gör tredimensionella figurer på bakverk för hand med en arbetskostnad på 1000-tals kronor per tårta, skulle med en 3D-skrivare klara det betydligt billigare, enligt Evelina Höglund.
Jordgubbar ett bra skrivmaterial Ute i Europa finns 3D-skrivarföretag som har inriktat sig mot konfektyr- och konditoriområdet, för att kunna erbjuda personliga dekorationer i till exempel gelé och choklad. På RISE Jordbruk och livsmedel pågår också ett projekt åt det hållet, där man har studerat möjligheten att använda 3D-skrivare för att göra hälsosamt snacks av osötade jordgubbar.
– Bär är nyttiga och kan därför fungera bra som hälso-snacks. Och bärpuréer kan bli bra råmaterial i 3D-skrivare, säger Evelina Höglund.
Projekten där man skapar attraktiva måltider för äldre finansieras delvis av Vinnova. I projektet ”MAT för äldre” samarbetar RISE med Findus, Helsingborgs kommun, Electrolux, Högskolan Kristianstad, Addema och Lunds Tekniska Högskola. I projektet ”GoIndependent” samarbetar RISE med Findus, Helsingborgs kommun, Fujita Health University, Matsumoto Dental University och Food Care.
Projektet med hälsosamt snacks, EcoBerries, finansieras av Formas och genomförs tillsammans med flera universitet och institut i Europa.
Kontakt: Evelina Höglund, forskare RISE Jordbruk och livsmedel, evelina.hoglund@ri.se, 010-516 66 19
Mats Stading, forskare och sektionschef RISE Jordbruk och livsmedel, mats.stading@ri.se, 010-516 66 37
– Chefer hamnar ofta i en känslomässig ambivalens när företag samarbetar. De slits mellan positiva känslor, exempelvis när en ny produkt lanseras, och negativa känslor när man upplever hot om att företagshemligheter ska röjas. Det gäller att hantera dessa spänningar på rätt sätt, säger Tatbeeq Raza Ullah, vid Umeå universitet.
Tatbeeq Raza Ullah har studerat varför vissa allianser lyckas och andra misslyckas, och vad chefer ska göra för att öka graden av framgång i en allians.
I dagens komplicerade affärsvärld ingår konkurrerande företag i allt högre grad i allianser för att ta fram nya produkter och förbättra lönsamheten. Men bara ett fåtal av dem uppnår sina mål.
Känslomässig ambivalens bland chefer
Tatbeeq Raza Ullah konstaterar i sin doktorsavhandling att den känslomässiga ambivalensen bland chefer kan leda till förhastade beslut eller till handlingsförlamning om spänningen blir alltför stark. Å andra sidan kan för lite spänningar som motstridiga intressen representerar också vara skadligt. Om chefer får ett alltför starkt förtroende för partnern i samarbetet och fritt börjar dela kunskap, så kallat samarbetsdominerat fokus, kan den andra parten utnyttja det till sin egen fördel.
Även en negativ inställning gentemot partnern, så kallat konkurrensdominerat fokus, kan vara till nackdel. Cheferna drar då inte nytta av de potentiella möjligheter och fördelar som samarbete skapar, vilket försämrar resultatet. Lösningen stavas lagom, en tillräcklig men ej för hög nivå på spänningar och motsättningar där chefer kan ta hänsyn till såväl risker som möjligheter.
Tredimensionell förmåga att hantera relationer
– För att nå optimal lönsamhet måste företag upprätthålla en tillräcklig spänningsnivå som bygger på en tredimensionell förmåga att hantera relationer mellan företag. Det innefattar såväl en analytisk som en balanserande och en emotionell dimension, säger Tatbeeq Raza Ullah
I avhandlingen utvecklar Tatbeeq en teori om spänning i relationer mellan konkurrerande företag. Teorin underbyggs av två enkäter, en med 1500 företag i olika branscher och en med 200 företag i svenska kunskapsintensiva företag. Avhandlingen visar på att den individuella spänning som chefer upplever när de samarbetar med konkurrenter har betydelse för varför sådana företagsallianser presterar över eller under genomsnittet.
Tatbeeq Raza Ullah är uppvuxen i Attock, Punjab, Pakistan och har studerat vid Handelshögskolan vid Umeå universitet.
Om disputationen: Tatbeeq Raza Ullah, Handelshögskolan vid Umeå universitet, försvarar torsdag 14 september sin avhandling med den svenska titeln: En teori om upplevd paradoxal spänning i coopetitiva allianser (Engelsk titel: A Theory of Experienced Paradoxical Tension in Co-opetitive Alliances). Fakultetsopponent: Professor Dr. Marianne Lewis, CASS Business School, City University London and Management. Disputationen hålls på engelska. Tid: Kl. 13.15-15.00. Plats: Samhällsvetarhuset, S205 H, Umeå universitet.
IBS, en förkortning av engelskans irritable bowel syndrome, är en störning i tarmens funktion. Det kallas också ”känslig tarm”. Tillståndet innebär återkommande smärta i buken och ger ofta förstoppning och diarré. IBS drabbar runt var tionde svensk och är ungefär dubbelt så vanligt hos kvinnor.
– IBS-drabbade har setts som en diffus grupp. Vår studie visar att patienter med IBS faktiskt skiljer sig från friska när det gäller hur tarmen reagerar på bakterier, säger Åsa Keita, forskare vid Institutionen för klinisk och experimentell medicin (IKE), som har lett studien tillsammans med Susanna Walter, specialistläkare i mag-tarmsjukdomar på Universitetssjukhuset Linköping och forskare vid IKE.
Samspel med hjärnan Man vet ännu inte varför problemen uppstår, men allt mer forskning tyder på att förändringar i samspelet mellan hjärnan och tarmens bakterieflora spelar en roll i utvecklingen av IBS. I tjocktarmen finns ett skikt av slem som utgör det första skyddet mot bakterierna i tarmen. Under slemmet finns ett lager tarmceller, enterocyter, och under dem finns vävnad som innehåller immunceller. Det är det här lagret med tarmceller som forskarna bakom den aktuella studien har studerat, med fokus på hur genomsläppligt det är för bakterier.
Forskarna undersökte små vävnadsprover från tjocktarmen från 37 kvinnor med IBS och jämförde dem med prover från kvinnor utan tarmproblem. De studerade slemhinnan i en så kallad Ussingkammare, där forskarna kunde mäta transporten av ämnen och bakterier genom den levande vävnaden.
Eftersom den sjukdomsalstrande bakterien Salmonella typhimurium är en känd riskfaktor vid IBS undersökte forskarna hur Salmonellabakterien interagerade med tarmslemhinnan. De studerade också en E. coli-stam (Escherichia Coli HS), som normalt finns i tarmen. För båda bakteriestammarna var passagen över slemhinnan ungefär dubbelt så hög i vävnadsprover från patienter.
Mer känslig – I vår studie såg vi att patienter med IBS har ökad genomsläpplighet för bakterier i vårt modellsystem. Fyndet går inte att översätta rakt av till verkligheten och behöver utforskas vidare, men vi ser att något gör att ett lager i tarmslemhinnan är mer känsligt för bakterier hos patienterna än hos friska kontroller, säger Åsa Keita.
Forskarna undersökte också mastceller, en typ av immunceller som är en viktig del av det medfödda immunförsvarets skydd mot mikroorganismer. De fann att mastceller verkar spela en betydande roll i regleringen av bakteriell passage i tarmslemhinnan hos både friska och IBS-drabbade, men att den mekanismen tycks vara mer aktiv vid IBS.
Studien har gjorts i samarbete med forskare vid Universitat Autònoma de Barcelona i Spanien och David Geffen School of Medicine at UCLA i USA. Forskningen har finansierats av bland annat Stiftelsen Hälsofonden och Forskningscentrum för diarrésjukdomar (Region Östergötland, Linköpings universitet), AFA Försäkring och Bengt Ihres forskningsfond. Den har publicerats i den vetenskapliga tidskriften Gastroenterology
Kontakt Åsa Keita, förste forskningsingenjör, epost: asa.keita@liu.se, tel 010-103 89 19
Dövblinda är en grupp i samhället som är beroende av andra människor, som familjemedlemmar och assistenter, för att förnimma omvärlden. Forskare inom EU-projektet som förkortas SUITCEYES, ska ta fram en prototyp av smarta textilier som kan ge dövblinda nya kommunikationsmöjligheter.
– Den ska möjliggöra språklig kommunikation och det kommer också att möjliggöra inlärning samt tillföra något roligt för bäraren, berättar Nasrine Olson, som är universitetslektor inom Biblioteks- och informationsvetenskap.
Klädesplagg ska kommunicera med haptiskt språk
Tanken är att plagget överför informationen till bäraren genom ett haptiskt språk, alltså ett språk genom beröring och rörelser, och kan till exempel tala om för bäraren om någon tittar på hen eller var bollen hen tappade befinner sig i rummet.
– Smarta textilier är perfekt att använda när vi ska utveckla gränssnittet då vår kropp ständigt är i kontakt med textilier. Det är i stort sett bara i duschen den inte är det, säger Nils-Krister Persson, docent och forskningsledare inom Smart Textiles, vid Högskolan i Borås.
Nu pågår kontraktsskrivning mellan parterna och EU, inom ramen för Horizon2020 (EU:s hittills största forsknings- och innovationsprogram). Projektet beräknas starta i början av 2018 och kommer att pågå under tre år. Vid projektets slut hoppas man ha en prototyp som sedan kan utvecklas till en produkt av de medverkande företagen.
– Vi tror att plagget sedan kan användas inom andra områden som till exempel inom elitidrott där tränaren kan övervaka idrottarens rörelser. Eller dykare eller brandmän som behöver röra sig där de har begränsad syn men också behöver ha sina händer fria, säger Nasrine Olson.
Högskolan i Borås koordinerar projektet som innefattar lärosäten och företag från sju olika länder. SUITCEYES står för Smart, User-friendly, Interactive, Tactual, Cognition-Enhancer that Yields Extended Sensosphere Parterna i projektet har ansvar för olika arbetspaket inom projektet:
Högskolan i Borås är projektkoordinator och ansvarar, genom Biblioteks- och informationsvetenskap samt Smart Textiles, för utveckling av det smarta haptiska gränssnittet genom att använda smarta textilier.
The Information Technologies Institute, Grekland, ansvarar för ansikts- och objektsigenkänning, datafångst, översättning samt semantik.
Offenburg University, Tyskland, ansvarar för spelifiering och social interaktion
University of Leeds, Storbritannien, ansvarar för användarbehov och användarens inkludering samt användarbehovsstudier och social inkludering såväl som miljöuppfattning
Vrije universiteit, Nederländerna, ansvarar för haptisk psykofysik och att testa prototypen
Les Doigts Qui Rêvent, Frankrike, kommer att sprida resultaten
Teknikutvecklingen i dagens medier går i rasande tempo. Det beror till stor del på användningen av algoritmer och matematiska beräkningar. Hur tekniken utvecklas styrs av dataingenjörer men också av oss användare. Tekniken och medierna påverkar maktrelationer, men också våra liv och sociala upplevelser. Detta har Eric Snodgrass forskat om.
Behöver inte acceptera Ett inlägg på Facebook och du klickar gilla. Facebooks gillaknapp har fått stort genomslag och används långt utanför kanalen den utvecklades för. Hur kom gillaknappen till? Hur blev den så populär? Vad betyder den i ett bredare perspektiv? Eric Snodgrass menar att det är viktigt att fundera över dessa frågor. För det är inte givet att tekniken och medier blir på ett eller annat sätt. Och det går inte helt att kontrollera medier. Det finns alltid en viss frihet som vi som användare kan dra nytta av.
– Vi behöver inte acceptera teknik och maktrelationer som de är. Det finns en grad av frihet som vi ska använda, säger Eric Snodgrass.
– Tekniskt sett är Facebooks gillaknapp mycket imponerande. Men det finns också saker med Facebook som vi bör ifrågasätta, något jag försöker göra i min forskning genom att studera hur medierna verkligen fungerar.
Gillaknappen ingen slump
Snodgrass slutsatser är att det inte är en slump att Facebooks gillaknapp kom till och har fått sådant enormt genomslag. Facebook var inte ensam om eller ens först ut med att utveckla en gillaknapp. Knappen kom till eftersom Facebookingenjörerna, programmerare, designers och andra medarbetare som påverkar produktutvecklingen, såg att gillaknappen användes och var omtyckt av användare. Användare gillar att interagera, klicka på gillaknappar och själv få bekräftelse.
– Människor vill förenkla den komplexa verkligheten. Gillaknappen gör det möjligt, säger Snodgrass.
Det fantastiska med gillaknappen är att den snabbt kan fånga och dela en känsla till innehållet den pekar på. Knappgränssnittet programmerades från början som på eller av (1 eller 0, ja eller nej, sant eller falskt) men har sedan den lanserades 2009 utvecklats till att uttrycka flera olika känslor. Men knappen styr mer än så. Genom ett enkelt klick kan Facebookalgoritmerna samla in en stor mängd data och sortera och använda statistiken. När vi som användare klickar på knappen styr den en rad andra protokoll och skript för innehållet på plattformen.
Mäter våra interaktioner – Facebook och andra sociala medier och verktyg mäter våra sociala interaktioner vilket leder till att vi börjar mäta våra sociala relationer, säger Eric Snodgrass.
Men Facebook kan inte helt förutsäga hur deras teknik ska användas, vilket Snodgrass understryker genom att beskriva ”alternativa fakta” och streamade livesändningar av till exempel polisskjutningar.
Alternativa fakta
I sin forskning har Snodgrass använt ett koncept för att studera hur tekniken förhandlas fram i olika relationer och vilka olika användningsmöjligheter (tekniska, kulturella, materiella och politiska) som finns vid utveckling av medier. Snodgrass använder en rad aktuella medier som exempel, alltifrån Facebooks gillaknapp till politiska frågor som ”alternativa fakta” och EUs användning av teknik i det polisiära arbetet med migranter på Medelhavet. Han studerar hur medierna utvecklas över tid men också hur teknikutvecklingen kan ses i ett historiskt perspektiv.
– Det finns alltid sådant som går och som inte går att genomföra rent tekniskt, materiellt, på grund av sociala normer eller politiskt, säger Eric Snodgrass.
Teknik som maktutövning Avhandlingen är indelad i tre delar. I den första delen beskriver Eric Snodgrass hur maktrelationer har påverkat teknikutvecklingen historiskt.
– Datorn kom inte ur ingenstans. Fabriker behövde effektiviseras så man utvecklade datorer som var effektiva beräkningsmaskiner, säger Eric Snodgrass och fortsätter:
– Det var en effektiv kapitalistisk modell som låg till grund för utvecklingen av datorer. Men krig och andra kriser drev också på teknikutvecklingen.
Den andra delen handlar om Facebook, om sociala API:er (applikationsprogrammeringsgränssnitt), gillaknappen och Facebook live. Tredje och sista delen handlar om Medelhavet, om hur satellitbilder används i EUs polisiära arbetet men också hur aktivister använder nya medier i sitt arbete i området.
Kontakt
Eric Snodgrass är numera universitetsadjunkt vid Institutionen för design vid Linnéuniversitetet, epost: eric.snodgrass@lnu.se
Disputation
Eric Snodgrass avlägger doktorsexamen den 8 september, kl 13.00, hörsal C, Niagara, Nordenskiöldsgatan 1, Malmö högskola, fakulteten för kultur och samhälle, institutionen för konst, kultur och kommunikation (K3).
Fakultetsopponent:Wendy Hui Kyong Chun, Professor of Modern Culture and Media at Brown University
Handledare: professor Bo Reimer och professor Suzan Kozel.
– Media målar upp bilden av ensamkommande barn som problematiska, svåra att integrera och ett hot mot jämställdheten, när det i verkligheten är precis tvärtom, säger Mehrdad Darvishpour, docent i socialt arbete vid MDH.
Av 163 800 nyanlända är var fjärde ett ensamkommande barn. En av anledningarna till att många av dem som är framgångsrika är att de känner högre press på sig från familjen som är kvar i hemlandet och behöver pengar.
– Det ökar motivationen till integration och etablering, men det kan även innebära en hög belastning för individen som redan utsatts för traumatiska upplevelser. Dock ska man inte underskatta dessa upplevelser eftersom de kan leda till motståndskraft som påskyndar återhämtningen och viljan att lyckas i livet, säger Mehrdad Darvishpour.
Bättre möjligheter att lära sig språket
Ensamkommande barn har också bättre möjlighet att lära sig det svenska språket eftersom de placeras i redan etablerade familjer jämfört med de barn som bor med sina föräldrar och därför pratar sitt modersmål. I avsaknad av föräldrar blir de ensamkommande barnen snabbare vuxna och får på så vis möjlighet till självständigt liv och karriär.
– Min förhoppning är att kommuner, regeringen och politiker som jobbar med ensamkommande barn tar del av rapporten och att samverkan dem emellan kan förbättras och pappersarbetet med uppehållstillstånden påskyndas, säger Mehrdad Darvishpour.
Mehrdad Darvishpour tillsammans med kollegorna Ildiko Asztalos Morell, Niclas Månsson och Magnus Hoppe, har nyligen beviljats ett nytt forskningsprojekt där de ska följa nyanlända ungdomarnas integration och jämställdhetsutveckling under fyra år. De kommer att genomföra intervjuer och hålla i forskningscirklar med landsting, kommuner och annan personal.
Tidigare studier pekar på att mångfalden av växtlighet på tundran kommer att minska till följd av ett varmare klimat. Ny forskning ledd från Umeå universitet nyanserar bilden.
Det är viktigt att veta i vilken mån effekten påverkas av mängden betande djur, särskilt renar, sorkar och lämlar, som är väldigt vanliga i tundraekosystem. Forskarna bakom studien prövade detta genom att på experimentell väg värma upp växtligheten på ängar i tundraområden, med eller utan renar och sorkar.
– Vi fann att uppvärmningen ökade antalet växtarter på ytor som betades, eftersom det möjliggjorde för små tundraväxter att komma upp och etablera sig där. Men, när vi stängslade ute renar, sorkar och lämlar, blev växtligheten tätare och ljuset begränsades, och som ett resultat av det försvann långsamväxande växter, säger Elina Kaarlejärvi.
Växthus och staket Forskarna undersökte vilka arter som dök upp och försvann från försöksytorna under fem års tid. På det sättet kunde de pröva vilka typer av arter som påverkades mest av uppvärmning och bete. De nyligen publicerade resultaten pekar på att växtätande däggdjur kan hjälpa till att skydda mångfalden av växtlighet i ett varmare klimat genom att hindra förlusten av små och långsamväxande arter.
Studien gjordes i Kilpisjärvi i nordvästra Finland, där forskargruppen prövade betydelsen av betande djur, uppvärmning och tillgången på näringsämnen genom att kombinera små växthus som ökade sommartemperaturen med 1-2 grader Celsius, låga staket som stängde ute renar, sorkar och lämlar, och gödningsmedel.
Kontakt: Elina Kaarlejärvi, postdoktor, Climate Impacts Research Centre, Umeå universitet
Telefon: +32 4848 521 67 E-post: elina.kaarlejarvi@umu.se
Anu Eskelinen, forskarassistent, University of Ouly, Finland Telefon: +49 1575 7756447
E-post: anu.eskelinen@idiv.de
Johan Olofsson, universitetslektor, CIRC och Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet Telefon: 090-786 77 04 E-post: johan.olofsson@umu.se
Elina Kaarlejärvi är postdoktor och hennes forskning finansieras av Vetenskapsrådet, VR. Hon är knuten till Climate Impacts Research Centre, CIRC, vid Umeå universitet, men arbetar för närvarande vid Vrije Universitetet i Bryssel, Belgien.
I studien medverkade också Anu Eskelinen, forskarassistent vid Helmholtz Centre for Environmental Research och German Centre for Integrative Biodiversity Research, Tyskland, och Johan Olofsson, universitetslektor vid Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, och CIRC, Umeå universitet.
Forskarna vid Lunds universitet har analyserat kaotiska tillstånd på atomnivå. Här inne beter sig världen annorlunda än i den värld vi själva kan uppleva; protonerna och neutronerna i atomkärnan är vågor.
Forskningsstudien handlar om grundläggande principer för kvantkaos och teorin om slumpmässiga matriser. Bild: Lunds universitet
I detta mikrokosmos, den så kallade kvantvärlden, råder inte de vanliga naturlagarna, men vad gäller det tillstånd som kallas kaos så finns det universella drag som går igen oavsett på vilken nivå man betraktar tillvaron.
Kaos på kvantnivå
I en ny studie har forskare från bland annat Lunds universitet därför gett sig i kast med teorin om kvantkaos, det vill säga de har studerat kaotiska tillstånd på kvantnivå. Teorin om kvantkaos handlar om att förklara de oregelbundna rörelserna hos såväl elektroner som atomkärnor, men även de oregelbundna rörelserna hos exempelvis ljusstrålar i optiska instrument med komplicerad geometri eller exempelvis ljudvågor i ett möblerat rum.
Forskarna har i den aktuella studien analyserat statistiska egenskaper hos olika energinivåer i ett kvantkaos. Forskningen är teoretisk, men har praktiska tillämpningar. Kaosteori och det tillhörande begreppet slumpmässiga matriser används nämligen i olika sammanhang då man försöker beskriva och analysera kaotiska tillstånd, exempelvis gällande finansiella instrument och inom hjärnforskning men även vad gäller strängteorin för universum.
Energivågor stöter bort varandra
– I kaotiska kvantsystem stöter energinivåerna bort varandra, och de påverkar varandra även om de är långt från varandra, säger Vladimir Osipov, forskare vid Naturvetenskapliga fakulteten på Lunds universitet och en av författarna bakom den nya studien.
Han konstaterar att datorberäkningar av ett specifikt kvantkaos är svåra att göra eftersom kaotiska system är extremt känsliga för vilka inledande siffror man lägger in i sina beräkningar. Små skillnader i ingångsvärde kan ge stora skillnader i slutresultatet av beräkningen. Men tack vare resultaten i den nya studien kan man framöver alltså använda en exakt, matematisk ekvation för att förutspå egenskaper hos kaos utan ett lika omfattande sifferarbete.
– Ja, vi har fått fram en exakt ekvation. Personligen är jag faktiskt förvånad att det överhuvudtaget var möjligt, säger Vladimir Osipov.
Kontakt: Vladimir Osipov, postdoc, Kemiska institutionen, Lunds universitet. Tel 046-222 81 31. vladimir.osipov@chemphys.lu.se
Den första kontakten med en arbetsgivare är ett viktigt steg i invandrades etablering på arbetsmarknaden. Processen tar lång tid för många och mönstren har varit påtagligt stabila under de senaste 25 åren, visar en ny IFAU-rapport.
Rapportförfattarna studerar flykting- och anhöriginvandrare som kommit till Sverige under åren 1990–2014. De första åren efter uppehållstillståndet ökar andelen sysselsatta och förvärvsinkomsterna stiger. Efter fem år har cirka 70 procent av de invandrade haft någon form av förvärvsinkomst under åtminstone ett år. Männen börjar arbeta betydligt snabbare och har högre inkomster än kvinnorna.
Första kontakten viktig
De allra första arbetsgivarkontakterna är en väg till en mer stabil anställning. Små företag med låga inkomster är viktiga inkörsportar. Företag i hotell- och restaurangbranschen samt städbranschen är relativt vanliga arbetsgivare bland både kvinnor och män. Kvinnor arbetar oftare inom vård och omsorg och män tar relativt sett oftare steget in via tillverkningsindustrin eller transportbranschen. Servicenäringar har blivit en allt viktigare väg under den studerade tiden.
Lägre lön
En fastare etablering på arbetsmarknaden tar längre tid. Ungefär fem år efter uppehållstillståndet har hälften av invandrarna etablerat sig, i betydelsen att de har motsvarande hälften av medianinkomsten hos en 45-åring. Efter 15 år har 80 procent fullbordat inträdet. Sysselsättningsgraden och arbetsinkomsterna är dock betydligt lägre än de inföddas.
– Etableringstakten är förvånande stabil, säger Anders Forslund, som är en av rapportförfattarna. På lite längre sikt ser vi inga tydliga spår av konjunkturen och antalet personer som kommit ett visst år. Med tanke på det nuvarande läget då många är på väg in kan stabiliteten kanske tolkas positivt, men nivåerna är relativt låga. För många tar det lång tid att komma in på den svenska arbetsmarknaden.
Data och metod
Rapporten bygger på registerbaserad statistik från Statistiska centralbyrån (SCB) och Arbetsförmedlingen. Urvalet innehåller mer än 500 000 individer i åldrarna 16–64 år. Den grupp som studeras mest utförligt är personer som fick uppehållstillstånd under åren 1990–2014 och som då var 20–50 år gamla.
Ända sedan upptäckten av fossil från Australopithecus i södra och östra Afrika under mitten av 1900-talet har man trott att människosläktet har sitt ursprung i Afrika. Mer nyligen upptäckta fossiler funna i samma region, till exempel de ikoniska 3,7 miljoner år gamla Laetoli-fotspåren från Tanzania som visar människoliknande fötter och upprätt gång, har cementerat idén att homininer (tidiga medlemmar av människosläktet) inte bara härrör från Afrika utan också stannade där i isolering under flera miljoner år innan de spreds till Europa och Asien. Upptäckten av de ungefär 5,7 miljoner år gamla människoliknande fotspåren från Kreta omkullkastar denna förenklade bild och föreslår en mer komplex verklighet.
Människofötter har en väldigt distinkt form, olik fötterna hos alla andra landlevande djur. Kombinationen av en lång fotsula, fem korta framåtpekande tår utan klor och en hallux (stortå) som är större än de andra tårna, är unik. Fötterna hos våra närmsta släktingar, människoaporna, ser mer ut som en mänsklig hand med en tumliknande hallux som sticker ut åt sidan. Laetoli-fotspåren, som man tror gjordes av Australopithecus, är ganska lika dem hos moderna människor förutom att hälen är smalare och att fotsulan saknar ett ordentligt valv. Som kontrast hade den 4,4 miljoner år gamla Ardipithecus ramidus från Etiopien, den äldsta homininen som är känd från hyfsat kompletta fossil, aplika fötter. Forskarna som beskrev Ardipithecus menade att denna i direkta led är en anmoder till senare homininer, vilket skulle betyda att en människoliknande fot ännu inte hade utvecklats vid denna tid.
Liknar vår stortå De nya fotspåren från Trachilos på västra Kreta har en omisskännlig människoliknande form. Detta gäller särskilt tårna. Stortån liknar vår egen i form, storlek och position. Omedelbart innanför stortån ligger liksom hos oss en distinkt konvex trampdyna, något man aldrig ser hos apor. Fotsulan är proportionellt kortare än hos Laetoli-fotspåren men de har samma generella form. Kort sagt, formen på Trachilos-fotspåren ger en otvetydig indikation på att de tillhör en tidig hominin, aningen mer primitiv än den som lämnade avtrycken i Laetoli. Fotspåren i Trachilos lämnades på en sandig havsstrand, möjligtvis ett litet floddelta. Fotspåren i Laetoli formades i vulkanisk aska.
– Det som gör den nya upptäckten kontroversiell är åldern och platsen där avtrycken finns, säger Per Ahlberg, professor vid institutionen för organismbiologi vid Uppsala universitet och studiens sisteförfattare.
Marina mikrofossiler Med ungefär 5,7 miljoner år på nacken är de yngre än den äldsta kända hominen, Sahelanthropus från Tchad, och samtida med Orrorin från Kenya – men mer än en miljon år äldre än Ardipithecus ramidus med sina aplika fötter. Det här motsäger hypotesen att senare homininer härstammar från Ardipithecus. Vad gäller platsen så har, tills helt nyligen, alla tidigare upptäckta fossil som varit mer än 1,8 miljoner år gamla (åldern för de tidiga Homo-fossilen i Georgien) återfunnits i Afrika, vilket har lett de flesta forskare att dra slutsatsen att det var här gruppen utvecklades. De nyupptäckta fotspåren på Kreta har dock med stor säkerhet daterats till sen miocentid och blev till för ungefär 5,7 miljoner år sedan. För dateringen har forskarna använt en kombination av marina mikrofossiler från över- och underliggande lager samt det faktum att avtrycken ligger just under en väldig distinkt sedimentär bergart som formades då Medelhavet torkade ut under en kort period för 5,6 miljoner år sedan.
Tidigare i år omtolkade en annan forskargrupp de 7,2 miljoner år gamla fragmenten från primaten Graecopithecus från Grekland och Bulgarien som tillhörande homininerna. Graecopithecus är dock bara känd från tänder och käkar.
Semesterfynd Under sen miocentid när Trachilos-fotspåren gjorde existerade inte Saharaöknen och savannliknande miljöer sträckte sig från norra Afrika och upp och runt östra Medelhavet. Vidare hade Kreta ännu inte brutits loss från det grekiska fastlandet. Det är alltså inte svårt att tänka sig att tidiga homininer kan ha brett ut sig över sydöstra Europa såväl som Afrika och lämnat sina fotspår på en medelhavsstrand som en dag skulle forma en liten del av ön Kreta.
Fotspåren upptäcktes av en slump 2002 när Gerard Gierlinski (studiens försteförfattare) var på semester på Kreta. Han är paleontolog specialiserad på fotspår vid Polish Geological Institute och såg direkt att de var fossila fotspår av däggdjur men gjorde ingen närmare tolkning av dem då. 2010 återvände han till lokaliteten tillsammans med Grzegorz Niedzwiedzki (studiens andreförfattare), en polsk paleontolog som nu är verksam vid Uppsala universitet, för att studera spåren i detalj. De kom tillsammans fram till att det handlade om hominin-spår. Foto: Andrzej Boczarowski.
– Denna nya upptäckt utmanar den etablerade berättelsen om tidig mänsklig evolution det är troligt att den kommer att leda till en hel del debatt. Huruvida forskarsamhället som arbetar med människans härkomst kommer att acceptera fossila fotspår som övertygande bevis för att det fanns homininer på Kreta under miocentid återstår att se, säger Per Ahlberg.
I studien undersöks cirka 900 000 svar från ordförståelsedelen på högskoleprovet mellan åren 2000 och 2011. Under 2005 började klyftorna att öka, och det är framför allt de ungas resultat som försämras. Det fanns dock bara små skillnader mellan kvinnor och män.
– Det är ord med inhemskt eller germanskt ursprung som minskat mest i förståelse, medan ord med latinsk eller engelskt ursprung i stort sett ligger kvar på samma nivå, berättar Anna W Gustafsson som tillsammans med kollegan David Håkansson ligger bakom studien ”Ord på prov: en studie av ordförståelse i högskoleprovet” som i dagarna har släppts som bok.
Förklaringen till den nedåtgående trenden är komplex. Bland annat sammanfaller den med digitaliseringen och globaliseringen i samhället.
Läser färre dagstidningar
– Under den undersökta perioden slutar folk att läsa dagstidningar i den utsträckning man tidigare gjort och de yngsta provdeltagarna tillhör den första generationen som vuxit upp med internet, säger Anna W Gustafsson.
Forskarna har fokuserat studien på sådana ord i provet som förekommer i press och i det offentliga samtalet, till exempel ord som varsko, burdus, tjänlig och pådrag.
– Risken med minskad ordförståelse är att tröskeln blir för hög för att delta i det medborgerliga samtalet, alltså ett demokratiskt problem.
Fakta om högskoleprovet:
– har funnits sedan 1977
– fick ökad betydelse och fler provdeltagare när antagningen till högskolan ändrades 1991
– är i första hand ett urvalsinstrument till högskolan.
Eftersom ordförståelsedelen på högskoleprovet utformas för att hålla samma svårighetsgrad från år till år, så tycks försämringen inte bero på att högskoleprovet blivit svårare över tid.
Jobba aktivt i skolan
Forskarna hoppas att resultaten skall få spridning inom skolvärlden så att lärarna kan jobba aktivt med problemet.
– Som så mycket annat som man vill bli bra på finns det inga genvägar till att öka ordförståelsen. Genom att läsa mycket, det vill säga gång på gång utsättas för orden, blir man successivt bättre. Eleverna behöver också lära sig använda ordböcker eller ordboksappar, och kanske även träna på vissa svenska ord på samma sätt som de tränar sig på glosor på andra språk, säger Anna W Gustafsson.
– Ofta tränas barnen i ämnestypiska begrepp, men många av de ord som är svåra är skriftspråkliga ord som förekommer inom många områden, såsom ”synas” eller ”förankra”. Det är inte alltid läraren tänker på att också sådana ord behöver förklaras för eleverna.
Den nya studien, som har gjorts i 32 skärgårdsvikar längs Östersjökusten, visar att undervattensväxter kan bidra till en bättre vattenkvalitet, och på så vis också förbättra sin egen livsmiljö. Vattnet blir klarare när växterna tar upp näring och konkurrerar ut växtplankton i vattnet.
– Täta växtsamhällen såsom tång och nate saktar också ned vattenrörelsen vilket gör att sedimentpartiklar sjunker till bottnen, även detta gör att vattnet klarnar, säger doktoranden Åsa Nilsson Austin.
Bra om växterna bevaras
Det är sedan tidigare känt att grumligare vatten, som är ett kännetecken för övergödda vikar, har färre undervattensväxter. Detta förklaras av att om växterna får för lite ljus, så dör de. Men den nya studien visar alltså även på det omvända – att undervattensväxterna i sig kan påverka vattenkvaliteten positivt.
Undervattensväxter kan bidra till en bättre vattenkvalitet, visar en ny studie. Dykaren Marin van Regteren studerar vattenväxterna Chara horrida, Stuckenia pectinata, Myriophyllum sibiricum och Potamogeton perfoliatus. Foto: Joakim Hansen
Resultaten från studien antyder också att om växterna väl försvinner så kan det leda till en långsiktigt dålig vattenkvalitet på grund av att grumligt vatten försvårar tillväxten av nya växter, vilket leder till en negativ spiral med grumligt badvatten.
– Eftersom grumligt vatten ofta är en indikation på övergödning, kan man säga att växterna fungerar som en buffert emot det, säger doktoranden Åsa Nilsson Austin.
Skyddade vikar – extra känsliga
I skyddade skärgårdsvikar kan vattenutbytestiden vara flera veckor lång och därför är det lätt att det samlas mycket näringsämnen från land, med risk för övergödning. Men här finner man också ofta växter med rötter som, förutom att växa tätt och ta upp näring, kan stabilisera den mjuka botten och minska uppgrumlingen av sediment. Dessa vikar är också viktiga lekvikar för rovfiskar som abborre och gädda. Hit, där vattnet värms upp snabbt på våren, kommer fiskarna och leker och lägger sin rom på undervattensväxterna. Men det är också här, i de skyddade vikarna, som vi gärna lägger till med vår segelbåt för att njuta av semestern – och ett dopp i Östersjön.
– Svamparna är naturens stora nedbrytare av organiskt material, inte minst död ved, grenar och nedfallna löv. Enkelt uttryckt kan man säga att svamparna producerar näringsrik jord, den jord som bonden sår i, som skogens träd växer i och som en lång rad av djur och växter behöver för att leva. Denna cirkulation av organiskt material och näringsämnen, och där alltså svamparna utgör den centrala aktören, tycks vara helt nödvändig för flercelligt liv på jorden.
– Ibland bryter svamparna ned sådant vi helst skulle vilja ha kvar, huden mellan tårna i fallet med fotsvamp, eller bondens skörd i fallet med växtparasitiska svampar till exempel. Detta är svamparnas lite mörkare sida, att de orsakar skador och ger upphov till kostnader som parasiter på levande växter och djur. Men allvarliga svampsjukdomar är ovanliga hos varmblodiga djur, inklusive människan. Istället har vi svamparna att tacka för en lång rad mediciner, inte minst penicillin.
– Det finns närmare sex miljoner olika svamparter, och de påträffas precis överallt – i jord och mark, i sjö och hav, från klippor i Antarktis till diskhon i köket. Man har till och med hittat svampar inne i Tjernobyl.
– Många svampar lever underjordiskt, oftast i form av tunna svamptrådar (hyfer). Under sensommaren-hösten uppfattar svamparna att vintern är i antågande, och om tillräckligt mycket vatten finns att tillgå börjar de anlägga fruktkroppar, till exempel gula kantareller när det gäller den vanliga kantarellen. På fruktkropparna bildas sporer, som vi kan tänka på som svamparnas frön. När dessa blåser iväg och landar på något mysigt ställe, kan de, särskilt när vintern är över, gro och ge upphov till nya svamptrådar.
– Svamparna finns överallt och hela tiden, men vi observerar dem oftast bara som fruktkroppar, och då främst på hösten. Att man bara ibland snubblar på svampar kan få en att tro att svamparna inte rimligen kan spela någon särskilt framstående roll i naturen. Ingenting kunde vara mer fel.
– Det som gör svampforskningen – mykologin – så spännande är den totala kontrasten mellan de svampar du kan observera, på till exempel en skogsplätt, och de långt, långt fler svampar som faktiskt lever där, men som inte kan observeras direkt. DNA-sekvensering visar oss att en tesked skogsjord kan innehålla 100 olika svamparter. DNA-tekniken låter oss studera dessa ”osynliga” svampar: vilka de är och vad har de för sig.
– Och tack vare svamparna kan vi jäsa vårt bröd och – påpekar någon – brygga öl och vin. Åter andra svampar lever i symbios med växter i växternas rötter (mykorrhiza). Där nere i mörkret utbyter svampen och växten fördelar med varandra, och resultatet är friskare och mer konkurrenskraftiga växter som dessutom förmår växa på ställen de annars inte skulle mäktat med. Livet utan svampar hade med andra ord inte bara varit tråkigt – det hade kanske inte funnits alls.
Vad betyder svamp för allmänheten tror du?
– Min känsla är att svampar i första hand förknippas med höstens svampplockning – en folkkär, naturnära upplevelse för hela familjen. Jag är dock rädd för att svamparna i andra hand förknippas med negativa företeelser som svampförgiftning, möglande mat samt hus- och källarsvamp. Det är nog sällan man begrundar svamparnas oerhört viktiga roller i naturen. Just därför tycker jag att Svampens dag är så bra – det är ett utmärkt tillfälle att uppmärksamma en synnerligen intressant, men också slående förbisedd, organismgrupp.
– Jag hoppas att hela Sverige tar tillfället i akt till åtminstone en skogspromenad på Svampens dag. Jag törs lova att den som sliter blicken från mobilen och i stället låter den svepa över marken, eller för den delen trädstammar eller klippväggar eller vad man nu kan tänkas råka passera, kommer att stöta på en förbluffande mångfald av svampar i alla tänkbara färger och former.
Svampens dag inträffar alltid den första söndagen i september.
Tänker du uppmärksamma svampens dag på något sätt?
– På söndag siktar jag på att ta med familjen på en enklare skogspromenad för att se vad vi hittar i svampväg. Barnen brukar fokusera på kantareller, men jag är mest intresserad av att hitta ovanliga svampar, eller vanliga svampar på ovanliga ställen. Med lite tur kan vi steka ihop en kantarellgryta till middag.
Svampens Dag är ett rikstäckande arrangemang som genomförts årligen sedan starten 2008.
Kontakt:
Henrik Nilsson, Forskare vid institutionen för biologi och miljövetenskap, Göteborgs universitet, henrik.nilsson@bioenv.gu.se
Här följer fler filmer och några artiklar som forskning.se tagit fram på temat artificiell intelligens.
Varför har vi ett medvetande?
Medvetande kan beskrivas som upplevelse. Men är det sammansatt av atomer? Eller helt skilt från det fysiska? Och varför har vi ett medvetande? Frågan har ställts i flera hundra år utan att vi fått något svar. I artikeln: Varför har vi ett medvetande? tas ett antal teorier upp om varför vi har ett medvetande.
Att förstå medvetandet kräver ett nytt vokabulär
Alla medvetandeprocesser samverkar i hjärnans nervsystem – i växelverkan med omgivningen. Men vi vet lika lite om medvetandet idag som folk visste om universum innan Kopernikus visade att jorden snurrar runt solen. I artikeln: Att förstå medvetandet kräver ett nytt vokabulär intervjuas Hans Liljenström, professor i biometri, SLU.
Vad är det att vara?
Det är svårt att studera medvetandet eftersom det är en så subjektiv upplevelse att vara. Första person-perspektivet gör att vetenskapliga krav på objektivitet i undersökningen blir svåra att uppnå. I filmen, som är på engelska, intervjuas Paavo Pylkkänen, lektor teoretisk filosofi, Högskolan i Skövde.
AI har ingen vilja.
Vi vill gärna tillskriva prylar mänskliga egenskaper, men AI är egentligen bara en lista med kommandon och en databas med uppgifter. AI vill inget, tänker inte, planerar inget och har inga åsikter. Det är däremot mänskligt att tillskriva maskiner mänskliga egenskaper. I filmen intervjuas Karim Jebari, fil. dr. i filosofi, Institutet för framtidsstudier.
Vad är medvetandet?
Det är ingen som vet vad medvetandet är, men om vi tittar på vilken konkret nytta det har för oss, så hjälper det oss att fatta beslut, att vara flexibla och att koordinera våra beteenden. Dessutom kan vi anta att det är medvetandet som ger mening med livet. Filmen visar en intervju på engelska med Paavo Pylkkänen, lektor teoretisk filosofi, Högskolan i Skövde.
Kvantfysik och artificiellt medvetande
Vägen till artificiellt medvetande kanske går via kvantmekaniken. Filmen är en intervju på engelska med Paavo Pylkkänen, lektor teoretisk filosofi, Högskolan i Skövde.
De senaste 20 åren har medvetandeforskningen kretsat kring tre ord: The hard problem. Det svåra problemet.
Orden uttalades från en scen i en hörsal i University of Arizona i USA i april 1994. Där stod David Chalmers, då en långhårig, okänd filosof från Australien. Han var den tredje talaren på världens första vetenskapliga konferens om medvetandet. David Chalmers beskrev de enkla problemen: hur minnen lagras, vilka delar i hjärnan som styr de olika sinnena, hur smärta transporteras i nervsystemet. Allt det här är väldefinierade, ”enkla” problem som går att lösa.
Men varför upplever vi smärta? Varför upplever vi någonting över huvud taget? Hur går det till? Det var det här David Chalmers kallade ”Det svåra problemet”.
Vilken forskare vill inte anta en sådan utmaning?
Tjugo år senare, i mars 2014, stod David Chalmers, nu en av stjärnorna på medvetandeforskningens himmel, på en annan scen och höll ett TED-talk där han beskrev medvetandet som en inre film. Men något svar på frågan varför medvetandet finns, eller hur det uppstår, hade varken han eller någon annan forskare kommit fram till.
Medvetandet rör många forskningsområden
Forskningen om medvetande närmar sig ofta religion, och handlar så gott som alltid om tro – än så länge.
De forskare som studerar medvetandet tillhör alla möjliga discipliner: filosofer, psykologer, psykiatriker, läkare, neurobiologer, fysiker, matematiker. Vissa närmar sig frågan genom att studera hur hjärnan fungerar, alltså genom de enkla problemen. Andra använder sig av introspektion och går direkt på det svåra problemet.
Filosofi eller neurovetenskap
– Ofta skiljer man mellan filosofiska och neurovetenskapliga teorier, säger Paavo Pylkkänen, lektor i teoretisk filosofi vid Institutionen för biovetenskap vid Skövde Högskola.
Neurovetenskapen har utvecklat metoder för att kunna mäta olika processer i det som tillsammans bildar en helhetsbild av medvetandet, så kallade neurala korrelat.
Inom filosofin finns flera så kallade dualistiska teorier som går ut på att medvetandet, på något sätt, är skilt från det fysiska. Teorierna skiljer sig åt i beskrivningen av hur stor del av medvetandet som är icke-fysisk. Den stora frågan är då om medvetandet kan leva vidare när kroppen dör.
– En teori som är stark nu kallas substance dualism där en stor del av medvetandet är icke-fysisk, säger Paavo Pylkkänen. Då tänker man sig att även om den fysiska kroppen upphör så kan medvetandet leva vidare.
Panpsykism
Andra teorier, som panpsykismen, menar att medvetande finns överallt, i minsta atom. Allting består ju av atomer, ett medvetande är resultatet av atomer som är sammansatta på ett visst sätt. Den mest kände förespråkaren för den här teorin är Thomas Nagel, en amerikansk filosof som har gett medvetandet en kosmisk mening när han beskrev det som universums sätt att betrakta sig självt.
Panpsykismen, att allting har ett medvetande, är en av de två teorier som David Chalmers tar upp under sitt TED-talk. Han beskriver medvetandet som en anomali, någonting som inte passar in i de vetenskapliga förklaringsmodeller vi har. Därför behövs radikala idéer, sådana som till en början kan tyckas galna. Förutom panpsykismen nämner David Chalmers tanken att medvetandet är en av universums fundamentala byggstenar, som tid, rymd och massa.
”Än vet vi inte hur lagarna som styr medvetandet ser ut, men vi letar efter dem.”
