Ökenlandskapet sträcker sig åt alla håll runt bilen. Det går långsamt framåt, på flera platser saknas även den lilla grusgång som chauffören följt på vår väg mot Lac Abhe. Djibouti undersöker åtta olika platser för att producera elektricitet via geotermisk aktivitet. Lac Abhe är den mest avlägsna platsen för undersökningarna.
Vi passerar två kvinnor som sitter i skuggan av ett träd och säljer honung, och små byar där invånarna saknar både elektricitet och fordon.
För några tusen år sedan sträckte sig Röda Havet ända bort över dessa marker. I takt med att landskapet förändrades av tektoniska rörelser, vulkanutbrott och jordbävningar så steg landmassan och havet tvingades bort. Kvar lämnades saltvatten som i dag fyller den ständigt minskande Lac Abhe. Med lite regn i området och ingen naturlig påfyllning av vatten kommer sjön en dag att försvinna. Men under jorden kokar vattnet.
Här finns hundratals varma källor. Bönderna i området använder dem för att vattna sina marker. Ibada Aden kommer gående mot oss, hans familj har bott här i många generationer. Han har grävt ut en kanal från en av källorna och fört vattnet till sin trädgård. En grön oas mitt i det annars bruna landskapet. Här betar getterna och kamelerna för att äter sig starka, och vattnet i de heta källorna används av kvinnorna i området för att laga mat.
– Människorna som bor här kommer att få tillgång till el så fort vi börjar producera. Grejen är att när folk får höra att något är på gång någonstans så flyttar ännu fler dit, så vi kommer att se hur byarna här växer de närmsta åren, säger Farah Omar, ingenjör vid ODEGG, institutionen som skapats av presidenten för att utveckla geotermikprojekten i Djibouti.
Markytan här är så mjuk att de heta gaserna från underjorden trycker upp marken och skapar enorma travertiner, formationer likt raukar fast av lera. Landskapet är unikt, det finns ingen annan plats på jorden som Lac Abhe. Plattformen för borrningarna kommer att placeras längre bort från sjön, där marken är fastare och klarar av att bära upp riggarna. Hålen kommer sedan att borras neråt och sedan horisontellt för att nå reservoarerna med det heta vattnet.
– Det handlar dels om att marken måste bära upp riggarna, men vi har också ett stort ansvar för att inte förstöra naturen och livet för människorna i området. Vi måste börja med att bygga en bra väg hit, för att ens få hit borriggarna. Med infrastrukturen ökar möjligheterna för att utveckla turism i området och socioekonomiskt finns här stora möjligheter framåt, säger Farah Omar.
Projektet är också förenat med vissa risker. Blandningen av ånga och vatten, 200 – 250 grader varmt, har en förmåga att lösa upp berget. Det finns många olika metaller upplösta i vattnet som kan orsaka stor skada om de släpps ut i miljön eller i grundvattnet.
– Det kan ödelägga grundvattenreservoaren. Ångan utlöser också gaser, som svavelgaser och växthusgaser, berättar Olafúr Gudmundsson, professor vid Institutionen för geovetenskaper vid Uppsala universitet.
På Island har kraftverken i dag krav på sig att samla in ångan och rena den, och avfallsvattnet måste pumpas ner i jorden igen. Tillräckligt djupt för att det inte ska finnas någon risk för grundvattenreservoaren.
– Känner du till den blå lagunen? frågar Olafúr Gudmundsson.
– Det ligger intill ett kraftverk som byggdes under 80-talet, där pumpade man avfallsvattnet ut i lavan nära kraftverket. I vattenångan finns mycket kisel upplöst och det är därifrån som de vita sedimenten i vattnet kommer i från, som gör det så blått. Så får man inte göra i dag. Det blev en turistsuccé och det är faktiskt hälsosamt att bada där, men egentligen är det förorenat grundvatten, säger Olafúr Gudmundsson.
Han anser att geotermik har sålts som en ren energikälla, trots att ekosystemet störs av byggnationerna. Störningarna är ändå så små att det går att prata om geotermik som miljövänligt.
– I relation till andra energikällor är det här inte så stora risker, tittar man på klimatproblemen så är det långt i från så illa som kol till exempel, säger han och påpekar att det kan finnas stora möjligheter för Djibouti att använda restvattnet från produktionen.
– Det finns fortfarande mycket energi kvar, restvattnet är cirka hundra grader varmt. Det kan användas av små industrier, främst för matproduktion. Man kan torka kött, fisk… det borde medföra en del extra möjligheter för regionen, säger Olafúr Gudmundsson.
Djibouti ligger på den kontinentalplatta som är en del av Afrikas kontinent, medan Island ligger på två plattor långt ute i havet. Det som nu sker i Djibouti är samma sak som skedde i Nordatlanten för 50 miljoner år sedan. Ändå finns där många likheter i geologin, båda områdena håller på att slitas isär. Det gör att förkastningar skapas på ytan och når ner till ett par kilometers djup. Det är dessa förkastningar som ingenjörerna letar efter och försöker följa ner till källan.
– I andra området, som Japan eller Italien, är geologin en helt annan. Där finns vulkanism men ingen spänning i den översta skorpan, säger Olafúr Gudmundsson.
De första försöken att hitta energi under Djiboutis yta gjordes av fransmännen 1970 under ockupationen. De fann hett vatten och olja. Projekten fortsatte efter Djiboutis självständighet men tvingades att avbrytas 1989 på grund av föroreningar av flera floder. Nu har de tagits upp igen och de första testborrningarna är precis avslutade.
Djiboutis ekonomi har vuxit snabbt de senaste åren. Bland andra USA, Japan och Frankrike har stora militärbaser på plats i landet och ytterligare en flygplats samt två nya hamnar håller på att byggas.
– Investerare kommer hit för att investera och så har vi inte nog med elektricitet. Det är vårt största bekymmer, nu importerar vi från Etiopien och militärbaserna har egna dieselgeneratorer. Elpriserna här är bland de högsta i världen, säger Dr Kayad Moussa Ahmed, generaldirektör för ODEGG.
Att utveckla ett land utan elektricitet har visat sig nästan omöjligt. Djibouti undersöker nu både vind- och solkraft och geotermiken kommer att användas för att få en stabil grund i elförsörjningen. Det finns sex borrade brunnar vid Lac Assal och reservoarer har hittats på 400 och 2000 meters djup.
– Vi fick stora problem med korrosion i den djupa brunnen, så därför börjar vi med att utveckla den grunda. Det viktigaste nu är att vi börjar producera den första megawatten, för att visa investerarna och folket att vi kan. Att vi har vad som krävs, säger Dr Kayad Moussa Ahmed.
För att försörja landet i dag behövs 500 megawatt enligt Dr Kayad, och de första undersökningarna har visat att geotermiken har potential att producera 5000 megawatt. De första producerande brunnarna vid Lac Assal kommer att börja borras i januari 2018. Världsbanken har gått in med 25 miljoner dollar för att stötta projektet, och flera länder längs med African rift valley utvecklar energi ur geotermik. Kenya är det land i Afrika som har kommit längst, där har de i dag 636 megawatts kapacitet från geotermik.
Tillbaka vid Lac Abhe står vi vid en varm källa, vattnet är nästan hundra grader varmt och bubblar kraftfullt upp ur marken. Intill pekar Farah Omar på en liten kulle i marken.
– Den här är ny. Den är nog bara två – tre år gammal. Den heta gasen har tryckt upp jorden, problemet är att ibland så skapas en läcka och då pyser gasen ut. Här ser du en läcka, säger han och pekar på ett hål i formationen.
– Hade den inte börjat läcka så hade den här kunnat bli lika stor som travertinerna där borta.
För att skydda borrhålen så att de inte ska kollapsa eller täppas igen av lera som lossnar från väggarna kommer borrhålen att fodras. Varje fält har sin egen kemiska sammansättning och därför måste varje brunn undersökas var för sig. Om tio år beräknas området runt Lac Abhe att vara i full drift.
Text: Monica Hansson på uppdrag av Forskning.se
Till Karolinska Universitetssjukhusets mottagning för andrologi, sexualmedicin och transmedicin (ANOVA) ökar strömmen av besökare ständigt. År 1999 remitterades 20 personer för utredning och behandling av könsdysfori, en siffra som förra året (2016) hade ökat till hela 350. I år räknar man med 400 remisser för personer som behöver utredning och behandling av könsdysfori.
Könsdysfori innebär ett tillstånd med ett psykiskt lidande eller en försämrad förmåga att fungera i vardagen, vilket orsakas av att könsidentiteten inte stämmer överens med det registrerade könet.
Mottagningen ANOVA har ett helhetsomhändertagande för personer med könsdysfori, från diagnostiska utredningar, stöd under och efter transition, till livslång hormonbehandling.
– Vi tar emot personer från 18 år och uppåt i alla yrkesgrupper, samhällsklasser och länder. Vi får hit allt från poliser och brandmän till präster, kontorister och sjuksköterskor.
Det säger överläkaren och kliniska sexologen Cecilia Dhejne, patientflödesansvarig för transmedicin på ANOVA, där multidisciplinärt och tvärprofessionellt arbete står i fokus.
Få ångrar könskorrigering I en färsk avhandling om könsdysfori (On Gender Dysphoria) av Cecilia Dhejne noterade hon en förbättrad hälsa hos den här patientgruppen under de senaste 15 åren, med vare sig förhöjd dödlighet eller förhöjd vård för självmordsförsök.
Hon noterade även att antalet ångeransökningar, alltså personer som ångrar sin könsbekräftande kirurgiska behandling, är lågt (2% procent) och minskade under perioden 1960-2010.
Däremot var det fortfarande vanligt att ha vårdats för psykisk sjukdom.
– Att behöva vänta på den vård som minskar könsdysfori och förbättrar psykisk hälsa innebär ett onödigt psykiskt lidande. Det kan hindra personer att fullfölja studier eller komma ut i arbetslivet.
Karolinska Universitetssjukhuset har idag en patientflödesansvarig för patientgruppen, något som Ceclia Dhejne anser är ett steg i rätt riktning:
– Att Karolinska har en patientflödesansvarig för patientgruppen är ett viktigt steg. Men ett bättre omhändertagande är nödvändigt och innebär en förbättring och utökning av den könsbekräftande vården. Liksom att kunskapen om könsdysfori i den vanliga vården, och speciellt inom psykiatrin, behöver förbättras, konstaterar hon.
Könsinkongruens innebär att en persons könsidentitet är en annan än det kön personen ursprungligen registrerats som (födelsekön).
Könsdysfori är ett psykiskt lidande eller en försämrad förmåga att fungera i vardagen som orsakas av att könsidentiteten inte stämmer överens med det registrerade könet.
De senaste åren har mottagningen ANOVA haft en 30-50-procentig ökning av remisser per år.
Läkemedel som läcker ut till sjöar, vattendrag och hav kan skada växt- och djurlivet. Lyckligtvis är ny teknik på gång som tar bort läkemedelsrester i reningsverken. Resultaten från pilotprojekt är hittills lovande.
Utsläpp av läkemedel kan påverka havsmiljön och ekosystemen där. Det har uppmärksammats genom en rad forskningsrön under senare år. En omtalad studie är den av abborrar som blir övermodiga och glupska av ångestdämpande medicinen oxazepam. Andra forskare har sett att storspigg, som är vanlig i Östersjön, och även zebrafisk får beteendeförändringar av antidepressiva läkemedel som citalopram (SSRI-preparat).
Fiskar som blir övermodiga och mindre stresskänsliga blir lättare byten för större rovfiskar. Det kan på sikt vara ett hot mot den enskilda arten och även mot andra arter i ekosystemet, som äter fisken.
– I våra studier har vi också sett att halterna av vissa läkemedel ute i miljön överstiger de nivåer där de bedöms få effekter på fiskar. Så det här är inget problem man bara kan sopa under mattan, säger Heléne Ejhed, forskare hos IVL Svenska Miljöinstitutet.
Påverkar vattenlevande organismer
Studier som IVL har gjort visar även att hälften av alla fiskar som samlades in nära utloppet från ett reningsverk i Stockholmsområdet innehöll läkemedelsrester. Andra forskare har sett i labbstudier att de smärtstillande medlen diklofenak och ibuprofen och betablockeraren propranolol påverkar såväl blåmusslor, små kräftdjur som alger från Östersjön. Bland annat förändras hur snabbt organismerna andas och hur mycket de äter.
Det råder alltså inget tvivel om att läkemedel läcker ut i miljön, där de kan påverka vattenlevande organismer. Östersjön är ett känsligt hav med få arter och en lång historia av förorenande utsläpp. Därför är det viktigt att ta läkemedelsutsläppen på allvar, menar många forskare. Inte minst med tanke på den stora okunskap som fortfarande finns om så kallade kemikalie-coctails, alltså kombinationer av kemikalier som blandas i miljön.
Spigg som försvarar sitt revir.
– Ett enskilt läkemedel är sällan akut toxiskt i de koncentrationer som finns i Östersjön, men blandas det med andra kemikalier vet vi inte riktigt hur det påverkar. Här finns mycket arbete kvar att göra, säger Anna Sobek, docent vid institutionen för miljövetenskap och analytisk kemi på Stockholms universitet.
Det stora dilemmat med just läkemedel är att de tillverkas för att vara stabila och påverka biologiska system – våra kroppar. Det är bra för oss när vi tar medicinerna, men blir till problem för miljön när läkemedelsresterna följer med urin och fekalier till reningsverken.
Reningsverken släpper ut mest
De kommunala avloppsreningsverken är inte byggda för att rena bort så pass kemiskt stabila ämnen som läkemedel är. I stället passerar läkemedelsresterna relativt oförändrade genom reningsverken och följer med det utgående vattnet till havet. Reningsverken bedöms därför vara den enskilt största källan till läkemedelsutsläpp i Sverige i dag. För läkemedelsindustrier och sjukhus finns sedan länge krav på specialiserad rening.
– Det stora problemet är att det är en ständig tillförsel från reningsverken, och vissa läkemedel har lång nedbrytningstid. Vi vet inte heller tillräckligt mycket om effekterna. Därför är det viktigt att utsläppen begränsas, säger Heléne Ejhed hos IVL.
Enligt Naturvårdsverket använder vi i Sverige mer än 1 000 olika aktiva substanser i cirka 7 600 läkemedel. Hur farliga läkemedlen är för miljön varierar. Bland de som väcker mest oro är hormonpreparat (som p-piller med östrogen), psykofarmaka, antibiotika och smärtstillande mediciner.
Ett problem med hormonmedicinerna är att de kan störa fiskars fertilitet. Oron kring antibiotika gäller främst risken för resistens. Om fler organismer i miljön får i sig antibiotikan kan det hjälpa bakterierna att utveckla motståndskraft mot medicinen. Läckage av antibiotika sker inte bara från reningsverk, utan även från marker runt lantgårdar med många djur. Hur stor andel av läckagen som kommer från gårdar respektive reningsverk är svårt att uppskatta. Men stoppas utsläppen från reningsverken är det i alla fall en bra början.
Rening från läkemedel
Sedan många år tillbaka pågår utveckling av nya reningstekniker som kan minska utsläppen av läkemedel från de svenska reningsverken. Berndt Björlenius, projektledare vid avdelningen för vid industriell bioteknologi på Kungliga tekniska högskolan, har arbetat med flera pilotprojekt i Stockholm, Uppsala och Västerås. Det han testat är en kompletterande process där avloppsvattnet renas med biofilm, aktiverat kol och ozon.
– Sammanfattningsvis gick det mycket bra med det aktiverade kolet och ozonet. Vi lärde oss också att ozondoseringen kan vara kinkig att få till. Alla läkemedelsrester avskiljs inte heller lika mycket, vare sig med ozon eller aktiverat kol, säger Berndt Björlenius.
I den fullskaliga försöksanläggningen i Knivsta, söder om Uppsala, testades avskiljningen av 120 läkemedel. Det visade sig bland annat att processen tog bort cirka 98 procent diklofenak, 95 procent citolapram och 70 procent oxacepam. Berndt Björlenius arbetar nu med slutrapporteringen som beräknas bli klar i slutet av året.
Spännande att följa är även Nykvarnsverket i Linköping som blir Sveriges första reningsverk med permanent läkemedelsrening. Ozonreningen i verket, som hanterar cirka 42 000 kubikmeter avloppsvatten per dygn, förväntas tas i drift under sommaren.
Initiativen är många och tekniken på väg att bli mogen, så frågan är när vi kan få rening av läkemedel i alla svenska reningsverk?
– Om det skall bli en utbyggnad på bred front krävs sannolikt att lagstiftningen skärps så att det införs utsläppskrav på läkemedelsrester. Jag bedömer att en bred utbyggnad av läkemedelsreningen för större delen av Sveriges reningsverk skulle ta runt tio år, säger Berndt Björlenius.Utöver att ta fram nya reningstekniker finns också förslag på åtgärder ”uppströms”. Det kan handla om att på olika sätt minska användningen av de mest miljöstörande medicinerna.
Satsning på läkemedelsrening
Svenska staten satsar fram till och med i år sammanlagt 32 miljoner kronor på att få fram mer avancerad rening av avloppsvatten. Bland annat ger Havs- och vattenmyndigheten 12 miljoner kronor till fyra projekt för rening av svårnedbrytbara ämnen.
Inriktningen är att rena avloppsvattnet från framförallt tre substanser som finns på EU:s lista över miljöfarliga ämnen: hormonpreparaten etinylestradiol och östradiol (aktiva i p-piller) samt diklofenak (som finns i exempelvis Voltaren, Eeze och Arthrotec).
Text: Marie Granmar på uppdrag av Forskning.se
– Våra resultat pekar på vikten av att vara uppmärksam på patienter som haft svåra sjukhuskrävande infektioner eftersom risken för hjärt-kärlsjukdom är förhöjd, inte bara i samband med infektionen utan även i flera år framåt, säger Cecilia Bergh, forskare vid Örebro universitet och huvudförfattare till den artikel som nu publicerats i European Journal of Preventive Cardiology.
Hjärt-kärlsjukdom är ett samlingsbegrepp för sjukdomar som drabbar hjärta och blodkärl och innefattar diagnoser som hjärtinfarkt och stroke, en del med dödlig utgång.
– Vi har kommit fram till att den ökade risken efter en svår infektion inkluderar dessa specifika diagnoser – hjärtinfarkt, stroke och dödlig hjärt-kärlsjukdom, säger Cecilia Bergh.
Studien utgår från registerdata över de omfattande undersökningar som gjordes vid mönstringen till den allmänna värnplikten och innefattar över 236 000 män födda mellan 1952 och 1956. Uppgifterna om hjärt-kärlsjukdomar kommer i sin tur från det nationella patientregistret. Männen följdes från mönstringen i sena tonåren till medelåldern med det sista uppföljningstillfället år 2010.
Forskarna analyserade sambandet mellan en första infektion – allmän blodförgiftning eller lunginflammation – som krävde sjukhusvård och efterföljande hjärt-kärlsjukdomar, varje år fram till över fem år.
Resultatet visar att nära var femte av dessa män – knappt 47 000 – diagnostiserades med hjärt-kärlsjukdom under uppföljningsperioden.Av dem hade 8 500 tidigare varit intagna på sjukhus för lunginflammation eller blodförgiftning.
Infektioner står för största risken Studien slår fast att risken för hjärt-kärlsjukdom ökar 6 gånger det första året efter en svår infektion. Det andra året är risken förhöjd med 2,5 gånger och minskar sedan över tid, men är ändå nästan fördubblad fem år efter infektionen.
Forskarna har också undersökt kopplingen till andra kända riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdomar som högt blodtryck, övervikt, låg stresstolerans, dålig kondition och socioekonomiska förhållanden under uppväxten.
– Dessa vanliga riskfaktorer spelar en stor roll redan från tidig ålder, men just infektioner verkar stå för den största riskhöjningen under de tre första åren efter infektionen, säger Cecilia Bergh.
Eftersom risken är starkt förhöjd direkt efter infektionerna och sedan klingar av med tiden handlar det sannolikt om ett orsakssamband enligt Cecilia Bergh. En förklaring kan vara att en infektion efter den akuta fasen leder till en fortsatt utbredd inflammation i kroppen och inflammation är en känd riskfaktor för hjärt-kärlsjukdom.
– Det viktigt med en ökad medvetenhet om detta samband för att kunna förebygga hjärt-kärlsjukdom som kan kopplas till tidigare infektioner, säger Cecilia Bergh.
– Män med lägre socioekonomisk status är mer sannolika att investera i sina barn om de bor i områden med en övervikt av män. Men för fäder med högre socioekonomisk status fanns inget samband säger Caroline Uggla, forskare i evolutionärantropologi och demografi vid Stockholms universitet.
Såväl demografer som biologer har länge försökt förstå konsekvenserna av en ojämn könskvot, det vill säga en övervikt av män eller av kvinnor i ett område och dynamik mellan könen. Den här studien är den första som har undersökt hur involverade fäder är i sina barn beroende på om det finns fler män eller kvinnor i området de bor.
Ojämna könskvoter kan uppstå genom könsskillnader i födelsetal, dödlighet eller migration. Från djurlivet, till exempel bland fåglar, finns sedan tidigare bevis för att en övervikt på hanar, leder till att hanar investerar mer i sina ungar och lägre risk för ”skilsmässor”.
– En förklaring är att när det finns färre honor än hanar i ett område, behöver hanarna konkurrera mer om honorna – till exempel genom att investera mer i sina ungar, säger Caroline Uggla.
Engagerade pappor och lägre risk för skilsmässa Forskarna har tittat på ifall papporna bor tillsammans med mamman när barnet föds, utifrån folkbokföringsdata från Nordirland. Nordirland har inte pappaledighet, vilket gör samboendet till en viktig fingervisning på engagemang i barnet i det här fallet. För män med lägst socioekonomisk status (SES) är skillnaden stor; 38% procent sambor med mamman och barnet i de mest kvinnodominerade områdena, medan 52% av männen sambor med mamman och barnet i de mest mansdominerade områdena. För män med hög SES var siffran 95% oavsett könskvoten.
– En möjlig tolkning är att när män med lägre socioekonomisk status bor i mansdominerade områden, beter de sig mer som män med högre status genom att investera mer i relationen och familjen. Förmodligen är det en bra strategi att ha i lägen där det finns många andra potentiella partners för kvinnorna att välja mellan, säger Caroline Uggla.
Studien visar också att i områden med fler män än kvinnor löper både män och kvinnor lägre risk att skilja sig, och samboförhållanden är mer vanliga, särskilt bland kvinnor med låg utbildning.
Könskvoten kan få olika effekter för olika individer och i olika befolkningar, menar Caroline Uggla. Därför är det viktigt att man undersöker konsekvenserna av en ojämn könskvot i befolkningar med olika normer kring familjeroller.
Forskare vid Lunds universitet har upptäckt två proteiner som bidrar till att bakterieceller delar sig. Det är biologer vid naturvetenskapliga fakulteten i Lund som tillsammans med brittiska kollegor vid John Innes Centre i Norwich har kartlagt gener hos bakterier av släktet Streptomyces. Forskarnas upptäckt visar på en ny funktion i celldelningen hos dessa bakterier. Upptäckten av de två proteinerna och deras funktion innebär att bilden av bakteriers celldelningsmaskineri klarnar.
De gula ringarna visar var bakterien Streptomyces venezuelae kommer att dela sig. Bilden består av två foton tagna med fluorescensmikroskop. Skalstrecket är fem tusendels millimeter. Foto: Sebastian Wasserstrom och Yusak Budi Susilo
Alla celler, även bakterieceller, förökar sig genom delning. Bakteriernas celldelning styrs av ett protein som bildar en ringliknande struktur på cellens insida. Ringen attraherar andra proteiner som bland annat bygger en cellvägg utifrån och inåt. På så sätt bildas den tvärvägg som slutligen delar cellen i två.
– Den ringliknande proteinstrukturen utför ett första steg i att snöra av bakteriecellen på mitten så att den delar sig och blir två. Man kan likna det vid en livrem inuti cellen. De proteiner som vi har upptäckt behövs för att stabilisera hela ringstrukturen inuti bakterierna, säger Klas Flärdh, professor vid biologiska institutionen i Lund.
Dynaminer bidrar till celldelning De upptäckta proteinerna tillhör en stor familj kallad dynaminer. Tills nu har det varit i stort sett okänt vilken funktion de har i bakterieceller. Att det nu står klart att de bidrar i arbetet då celler delar sig betyder enligt Klas Flärdh att nya dörrar öppnas till, och nya frågor måste ställas om, hur hela celldelningsmaskineriet fungerar.
Forskarlagen i Lund och Norwich har nått resultaten genom en kombination av molekylärgenetiska analyser och avancerad mikroskopi. Tidigare forskning har visat på andra möjliga funktioner av dynaminer i bakterier, exempelvis reparation av cellmembran. Den nya upptäckten kompletterar därmed tidigare forskningsresultat.
– Det är mycket möjligt att dynaminer funnits i ursprungliga bakterier och att de under evolutionen utvecklats till att ha olika specifika funktioner, säger Klas Flärdh.
Han betonar att det är grundforskning det rör sig om. Samtidigt pekar han på att kunskaper om bakteriell celldelning har praktiska tillämpningar. Inte minst inom antibiotikaforskningen och i arbetet med att utveckla nya typer av antibiotika.
– Bakteriers celldelningsmaskineri är ett mycket lovande mål som kan angripas med nya antibiotika. Här är ökad kunskap om de molekylära mekanismerna i celldelningen av stort värde, säger Klas Flärdh.
Kontakt: Klas Flärdh, professor Biologiska institutionen, Lunds universitet
073 231 77 07
046 222 85 84 klas.flardh@biol.lu.se
Hittills har forskarvärlden ansett att huvudsakligen däggdjur, såsom människan, är kapabla till att förutsäga vart rörliga föremål kommer att befinna sig inom en snar framtid.
Det är ett samarbete mellan Lunds universitet och University of Adelaide som resulterat i upptäckten av de nervceller, neuroner, i trollsländans (Hemicordulia) hjärna som gör det möjligt för sländan att förutsäga vart flygande bytesdjur är på väg och fånga dem. Neuronerna möjliggör att fokusera på ett litet föremål som rör sig över en brokig bakgrund. Vi människor använder oss av motsvarande nervceller när vi exempelvis fångar en boll som kastas mot oss.
Gulfläckig glanstrollslända (Somatochlora flavomaculata) finns i Sverige och tillhör samma trollsländefamilj som den Hemicordulia-art forskarna har studerat. Foto: Erik Svensson
Upptäckten får betydelse för forskning om nervsystemet. Särskilt enskilda nervcellers betydelse för avancerade förutsägelser om rörliga föremål, vart de är på väg och vart de kommer att befinna sig vid en given tidpunkt.
Förutsäger rörelser som däggdjur David O’Carroll, professor i biologi vid naturvetenskapliga fakulteten i Lund, menar att trollsländor kan tjäna som modellorganismer vid fortsatt forskning på området. Nervcellerna som forskarna upptäckt i trollsländans hjärna har dels funktionen att göra ett selektivt urval av all syninformation som hjärnan tar in, dels att förutsäga ett föremåls, exempelvis en insekts, rörelseriktning och var den kommer att hamna. Sländan, liksom människan, gör bedömningen utifrån den bana längs vilken föremålet rör sig.
– Med andra ord gör sländorna något som är väldigt mycket likt det som vi människor gör när vi följer en boll i rörelse. Trots stora skillnader i hjärnans komplexitet har evolutionen lett fram till att insekten använder hjärnan till avancerade synprocesser som normalt endast kopplas till däggdjur, säger David O’Carroll.
Forskarna konstaterar att nervcellerna som de studerat har som funktion att fokusera sländans syn till ett litet område precis framför ett rörligt byte som ska fångas. Om bytet försvinner ur synfältet sprids synfokus över tid och hjärnan förutsäger var insekten sannolikt kommer att dyka upp igen. Sländan gör förutsägelsen utifrån den bana längs vilken bytet tidigare har flugit.
Självkörande bilar och bionisk syn David O’Carroll och hans kollegor är övertygade om att deras forskningsresultat får praktiska tillämpningar, inte minst vad gäller tekniska innovationer på områden som rör syn och styrsystem.
– Upptäckten kan användas inom utvecklingen av artificiella styr- och synsystem, exempelvis förarlösa fordon och bionisk syn, säger Steven Wiederman, universitetslektor vid University of Adelaide och en samarbetspartner i projektet, som är ett internationellt samarbete finansierat av Vetenskapsrådet, Australiens forskningsråd och Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning.
Bionisk syn som Steven Wiederman nämner i citatet ovan kan handla om att hjälpa människor med ärftliga näthinnesjukdomar (Retinitis pigmentosa). Ett sätt att skapa bionisk syn är genom implantat av ett mikrochip under näthinnan. Chipet ersätter de ljuskänsliga celler som inte fungerar.
Kontakt: David O’Carroll, professor Biologiska institutionen, Lunds universitet +46 76 177 74 46
+46 46 222 95 77 david.ocarroll@biol.lu.se
I den svenska 1800-talslitteraturen finns till exempel stortjuven Lasse-Maja, den könsväxlande skälmen vars självbiografi sägs ha varit Sveriges mest lästa bok, den himmelska androgynen Lazuli Tintomara i C.J.L. Almqvists Drottningens juvelsmycke och misstänkliggjorda bedragare i Aurora Ljungstedts spänningsroman Moderna typer.
I sin avhandling undersöker Sam Holmqvist en tid då trans ännu inte var ett begrepp, en diagnos och en identitet – men en tid som var full av människor som vi idag skulle kalla transpersoner. Och en tid vars skönlitteratur var full av berättelser om dem. Transformationer är den första avhandlingen och boken om svensk translitteraturhistoria. Det är en bred sammanställning av translitterära traditioner, men också en diskussion om läsningens möjligheter.
Inga tydliga gränser Transperspektivet kompletterar tidigare forskning med fler och mer nyanserade förståelser av hur trans- och ciskön görs (cisperson – någon vars biologiska kön överensstämmer med deras juridiska, sociala och upplevda kön). Avhandlingen gör tydligt att trans läcker även ur cisnormativa verk. De könsväxlingar som beskrivs skapar både trans- och ciskategorier. Det gör själva uppdelningen i trans och cis tveksam, men också intressant. Framför allt visar det att gränserna aldrig är tydliga.
Undersökningen visar att det finns en mängd transmotiv i äldre, svensk skönlitteratur, och att trans görs på många olika – både positivt och negativt skildrade – sätt. Trans gestaltas ofta positivt genom gestalter som utgör erotiska objekt eller symboler för frihetslängtan och emancipation. Andra transgestalter utgör motbilder till korrekta män och kvinnor, och skildras istället som hotfulla eller löjliga. Såväl de positiva som de negativa gestalterna stärker föreställningar om manligt och kvinnligt som ett motsatspar – samtidigt som de destabiliserar gränserna mellan könen. Med andra ord både stöttas och undermineras könsordningen.
Det visar en studie som genomförts vid institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap,vid Uppsala universitet och som nyligen publicerats i Journal of American Geriatrics Society.
Uppsala Longitudinal Study of Adult Men (ULSAM) startade 1970, då man bjöd in samtliga män i Uppsala län, födda 1920 till 1924 att delta och 2 322 män (82 %) tackade ja. Deltagarna har hittills följts upp vid sex tillfällen. Den aktuella studiens syfte var att undersöka relationen mellan åldrande med bevarad självständighet och livsstilsfaktorer, inklusive kostmönster och kardiovaskulära riskfaktorer tidigare i livet.
Vid god vigör sexton år senare
Vid drygt sjuttio års ålder besvarade 1 104 av männen ett frågeformulär om livsstil inklusive utbildning, levnadsvillkor och fysisk aktivitet. Följsamhet till en medelhavsliknande kost bedömdes med ett modifierat ”Mediterranean Diet Score” utgående från en sju dagars kostregistrering, och blodtryck och andra kardiovaskulära riskfaktorer registrerades.
Sexton år senare kunde 369 deltagare, med en medelålder på 87 år, utvärderas avseende åldrande med bevarad självständighet. Detta definierades som en god kognitiv förmåga enligt testning och avsaknad av demensdiagnos, eget boende, samt att vara oberoende i personliga vardagsaktiviteter såsom att kunna promenera utomhus på egen hand.
– Tidigare studier har visat att de allra äldsta värderar ett bevarade av funktioner högre än frånvaro av sjukdom, säger Kristin Franzon, läkare och doktorand vid institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap.
Bra mat nyckeln till självständig ålderdom
Vid 85 års ålder levde 57 procent av männen och 75 procent av de 369 deltagarna som undersöktes vid 87 års ålder bedömdes ha åldrats med bevarad självständighet. Män som aldrig rökt hade dubbelt så stor chans att uppnå denna självständighet jämfört med rökare. Åldrande med bevarad självständighet var också associerat med normal vikt eller måttlig övervikt (BMI <30 kg/m2) och en midjeomkrets ≤102 cm, liksom en hög följsamhet till en medelhavsliknande kost. Detsamma har observerats när det gäller överlevnaden.
Rökning, övervikt och en ohälsosam kost är riskfaktorer för många folksjukdomar som kan påverka hälsan, som till exempel KOL, artros, hjärnans och hjärtats blodkärlssjukdomar och cancer.
– Så långt vi vet är detta den enda studien hittills som gjorts på män, som visar ett samband mellan hög följsamhet till en medelhavsliknande kost och ett självständigt åldrande, säger Kristin Franzon. Den medelhavsliknande kosten består av mycket fleromättat fett, fisk, frukt, grönsaker, spannmål och potatis och mindre kött och mejeriprodukter.
Kontakt: Kristin Franzon, doktorand vid institutionen för folkhälso-och vårdvetenskap, Uppsala universitet, kristin.franzon@pubcare.uu.se
– Vi vet att social fobi vidmakthålls genom att man tolkar små signaler som andras blickar, miner, kommentarer på ett negativt sätt, säger psykologiprofessor Per Carlbring vid Stockholms universitet.
Genom ett egenutvecklat datorspel vill forskarna nu undersöka om man kan ändra den automatiserade ovanan att fokusera på just det negativa. Behandlingen kräver bara ett besök och innebär att deltagaren får spela ett spel där olika ansikten presenteras i en virtual reality värld.
Ser spelaren djupt i ögonen
Deltagaren sätter på sig VR-glasögonen och ser då fyra personer som tittar spelaren i ögonen. Ansiktsuttrycken varierar från positiva och neutrala till mer avståndstagande och i vissa fall uppvisas avsky. Spelarens uppgift är att försöka strunta i själva ansiktsuttrycken och istället fokusera på speluppgiften som exempelvis kan vara att spela memory. Syftet är att spelarens uppmärksamhet ska bli mer flexibel.
– Den stora fördelen med virtual reality är djupseendet, med den nya tekniken lurar man hjärnan att uppfatta ansiktsmodellerna som riktiga personer, inte bara platta fotografier.
Per Carlbring berättar att behandlingen brygger på nya rön inom kognitionsvetenskap, det vill säga hur människan uppmärksammar och automatiskt bearbetar information från omgivningen. Nuvarande behandlingar, som till exempel kognitiv beteendeterapi, ger ofta ett bra resultat men tar ofta flera månader att gå igenom. Behandlingen med datorspelet kan bli en genväg till förbättring, hoppas forskarna.
Inget hokus pokus
– Det låter som hokus pokus men vår förhoppning är att datorspelet ensamt ska vara minst lika effektivt som sedvanlig behandling. Nu i början måste man komma till vårt VR-labb, men i en framtid kan jag tänka mig att denna typ av program går att ladda ner gratis från landstinget efter kontakt med en läkare. Alltså att doktorn skriver ut en länk istället för ett läkemedelsrecept. Men först måste vi förstås se hur effektivt programmet är!
Signaleringsvägen Wingless (Wnt) är viktig i utvecklingen av nervceller. En aktuell studie visar att ungefär var fjärde neuroblastompatient har minst en genförändring i en del av Wnt-signalering som är viktig för cellers utmognad och migration, den så kallade Rho/Rac-signaleringen.
– Våra resultat pekar även på att signalmolekylen Rho och enzymet Rho-kinas, ROCK, är aktiverade i neuroblastompatienter. Högt uttryck av enzymet ROCK visade sig vara kopplat till sämre överlevnad hos patienterna, säger Cecilia Dyberg, forskare vid institutionen för kvinnors och barns hälsa; Karolinska Institutet och försteförfattare till studien som publiceras i tidskriften PNAS.
Tumörcellerna slutade växa
Genom att hämma ROCK såg forskarna att tumörcellerna differentierade, det vill säga mognade ut, till mer ofarliga celler och tumörerna slutade växa i båda försök på celler i provrör och i möss. Forskarna såg också att när enzymet ROCK hämmades så bröts onkogenen MYCN, som är kopplad till neuroblastomförekomst, ned i högre utsträckning och försvann. Läkemedel riktade mot ROCK används kliniskt i vissa delar av världen för att behandla andra sjukdomar än cancer och forskarna tror att liknande läkemedel, riktade mot Rho/Rac-signalering, kan vara en ny lovande behandling mot neuroblastom.
Forskningen har finansierats med anslag från bland annat Barncancerfonden, Vetenskapsrådet, Cancerfonden, Stiftelsen för Strategisk forskning, Märta och Gunnar V. Philipsons Stiftelse, Mary Béves Stiftelse för Barncancerforskning, Eva och Oscars Ahréns stiftelse, Magnus Bergvalls Stiftelse, Stiftelsen Anna-Brita och Bo Castegrens Minne och Radiumhemmets forskningsfonder.
Artikeln: Rho-associated kinase is a therapeutic target in neuroblastoma Cecilia Dyberg, Susanne Fransson, Teodora Andonova, Baldur Sveinbjörnsson, Jessika Lännerholm-Palm, Thale K. Olsen, David Forsberg, Eric Herlenius, Tommy Martinsson, Bertha Brodin, Per Kogner, John Inge Johnsen och Malin Wickström. PNAS, Proceedings of the National Academy of Sciences , online 24 juli 2017, doi: 10.1073/pnas.1706011114
Kontakt:
Cecilia Dyberg, forskare, Institutionen för kvinnor och barns hälsa, Tel: 073-917 27 83 E-post:cecilia.dyberg@ki.se
Malin Wickström, forskarassistent och sisteförfattare tillsammans med John Inge Johnsen, forskare vid Institutionen för kvinnor och barns hälsa. Tel: 070-364 77 37 (Wickström), 070-664 06 43 (Johnsen) E-post: malin.wickstrom@ki.se , john.inge.johnsen@ki.se
Genom riktad avel har husdjursgenetiker snabbt förädlat fram väldigt snabbt växande kycklingar. Det är en av anledningarna till att priset på kycklingkött är så lågt idag. Forskare vid Uppsala universitet har studerat komplexiteten i den genetiska arkitektur som gjort det möjligt att på bara 50 generationer, avla fram kycklingar som vid åtta veckors ålder, ökat femton gånger i vikt i jämförelse med andra kycklingar.
Trots den stora ekonomiska betydelsen av kycklingars tillväxt vet man ännu väldigt lite vad det är för genetiska mekanismer som gjort det möjligt att avla fram dagens snabbväxande kycklingar, vetenskapligt kända som Gallus gallus.
I studien har Örjan Carlborgs forskargrupp använt två White Plymouth Rock selektionslinjer, som sedan 1957 avlats för få hög respektive låg kroppsvikt vid åtta veckors ålder. Vid denna tidpunkt vägde linjen med stora hönor i snitt 1,412 gram vid åtta veckors ålder, jämfört med genomsnittsvikten 170 gram för de små (det vill säga endast cirka 8 procent av högviktslinjen).
Indentifierade 22 områden i arvsmassan För att studera genetiken bakom skillnaderna mellan de båda linjerna korsade man de två selekterade linjerna – efter 40 generationers separat selektion. Kycklingarna i denna korsningspopulation parades därefter slumpmässigt ihop i ytterligare 15 generationer. Denna typ av korsningspopulation är ett kraftfullt verktyg för att studera genetiken bakom skillnaderna mellan de korsade linjerna.
Studien identifierade 22 områden i arvsmassan, som tillsammans förklarade mer än 60 procent av det genetiska bidraget till variationen i kroppsvikt i korsningen mellan de selekterade linjerna.
– Efter snart 20 års studier av genetiken bakom skillnaden mellan de hög- och lågviktsselekterade linjerna börjar vi nu förstå mer om hur komplex genetiken verkligen är, säger Örjan Carlborg.
– Våra experiment visar att även små, fenotypiskt homogena populationer, som våra linjer kommer från, kan innehålla många genetiska varianter som inte skapar variation i populationen förrän man börjar selektera dem. Och när man väl gör det kan egenskaperna förändras extremt mycket och snabbt som svar på ett intensivt selektionstryck.
En enda väldefinierad region I studien fokuserade forskarna specifikt på sju områden i arvsmassan, som påverkar kroppsvikten särskilt mycket, så kallade quantitative trait loci eller QTL. Man fann att endast två av dessa områden verkade innehålla en enda, väldefinierad region där en genetisk variant från vardera linjen påverkade kroppsvikten. De andra fem områdena var mer komplexa och innehöll flera varianter. I vissa fall låg de bredvid varandra; så kallade kopplade lokus, eller så var det fler än två genvarianter i ett lokus i minst en av linjerna. Vissa varianters effekter varierade också beroende på genuppsättningen i andra ställen i arvsmassan.
Den detaljerade studien av dessa lokus visade experimentellt att det som många förväntat sig stämmer: det vill säga att genetisk anpassning under selektion ofta beror på många gener, men samtidigt att de individuella lokus som bidrar, ofta kommer att vara komplexa. Detta är något som har varit svårt att visa i naturliga populationer, vilket gör experimentella populationer som the Virginia lines till en unik och värdefull resurs, som ger en djupare förståelse för hur den mängd genetiska varianter som finns i hela arvsmassan, tillsammans bidrar till långvarig selektionsrespons.
Genom att fortsätta studera denna population hoppas forskarna kunna fortsätta att bidra med en ökad förståelse om, hur komplexa genetiska mekanismer bidrar till ökad kroppsvikt i höns och hur det kan anpassas till ett riktat genetiskt urval.
Förutsäga hur naturliga populationer förändras – För många genetiker är det slutliga målet i en studie som vår, att finna hur enskilda gener – och mutationerna i dessa, reglerar de egenskaper som man studerar, säger Örjan Carlborg.
– Vi försöker istället förstå hur alla dessa genetiska varianter tillsammans reglerar en egenskap. Då kan vi på ett bättre sätt använda vår information till att förutsäga hur en individ med en viss genotyp kommer att bete sig. På sikt hoppas vi att detta arbete ska bidra till att bättre kunna förutsäga hur till exempel, naturliga populationer kommer att förändras i miljön, nya sätt att förädla djur och växter inom lantbruket samt förutsäga sjukdomsrisk för människor.
Forskningsprojektet är ett samarbete mellan Uppsala universitet, SLU, Högskolan Dalarna, Huazhong Agricultural University, Kina, Virginia Polytechnic Institute and State University, USA.
– Vi behöver vara mer generösa med att försöka förstå varandra, och med vilken typ av argument som är möjliga att resonera om och som är möjliga att förstå, menar hon.
– ”Jag tycker att vi ska förbjuda det här, för gud tycker att det är dåligt” är inte i sig ett bra argument. Däremot att redovisa sin politiska åsikt med argument som grundar sig i ens tro måste gå bra.
Religiösa tankar om rättvisa
Teresa Callewaert avhandling resonerar kring om det rimligt ur demokratisk synvinkel att vissa åsikter undertrycks på grund av den världsåskådning de formats av? Kan religiösa uppfattningar bidra med något i den politiska debatten? Finns det inom religionerna tankar om vad rättvisa är som kan berika?
Tre muslimska och tre kristna nutida tänkare, med tre olika inriktningar, granskas i avhandlingen. Abdullahi Ahmed An-Na’im och Duncan B. Forrester (modifierad liberalism), Ali Shariati och Gustavo Gutierrez (liberationism), och Tariq Ramadan och John Milbank (radikal traditionalism).
Hon har studerat vad de sex manliga tänkarna, alla samtida, har för teologiskt grundade föreställningar om det goda och det onda. De utvecklar tankar om vad som är ett rättvist samhälle och vad som är religionens roll i att skapa ett sådant samhälle. De för fram olika argument för vad religionens roll ska vara.
– Det jag gör är att kritiskt granska deras argument. Är det här bra argument? Är det vettigt att tänka så här? Det som gällde i 1970-talets Iran, håller det i Sverige idag? Till viss del kan det göra det. Jag tittar också på vad det har för substantiella politiska idéer om vad rättvisa är, och vad de innehåller för teologiska inslag, säger Teresa Callewaert.
Religion kan bidra i det politiska samtalet
Religiösa traditioner har med sig föreställningar, berättelser och begrepp som kan ge konstruktiva bidrag till det politiska samtalet i demokratiska samhällen, menar hon. Ett exempel är att flera av de muslimska tänkare som hon studerar anser att det ingår i ett människovärdigt liv att människan måste ges möjlighet att visa solidaritet, att hjälpa andra.
En god demokratisk kultur borde innebära ett fördjupat demokratiskt samtal där både religiösa och icke-religiösa kan få möjlighet att uttrycka sina uppfattningar och argument, och i bästa fall också uttrycka de trosuppfattningar och världsåskådningar som ligger till grund för deras hållning. Detta är en fråga inte bara om religionsfrihet utan också om att det demokratiska samtalet annars går miste om värdefulla bidrag.
Åsikter grundas av livsåskådningen
– En människas argument kommer alltid någonstans ifrån. Det finns en föreställning om att vara sekulär är att vara neutral. Men det stämmer inte; någon form av livsåskådning har man alltid med sig. Neutral finns inte, säger Teresa Callewaert.
Det är ett moraliskt arbete som måste göras, menar hon. Människor måste vilja sätta sig in i andra människors sammanhang och föreställningar för att förstå varandras argument. Det är viktigt för att det ska kunna finnas ett värdefullt politiskt samtal i vårt pluralistiska samhälle. Hur religioner ska framträda i det politiska och offentliga är ett omdebatterat ämne.
– Mina resultat pekar på vikten av att arbeta för att förverkliga en sådan demokratisk kultur. Det innebär att man måste förhålla sig kritisk till dem som säger sig vilja värna demokrati och yttrandefrihet men samtidigt vill begränsa människors rätt att uttrycka sig religiöst i det offentliga. Det betyder också att man måste motverka strukturella hinder för ett gott demokratiskt samtal, som uppstår till följd av rasism, islamofobi och en alltför stark sekulär normativitet, säger Teresa Callewaert.
Det är frilansjournalisterna Monica Hansson och Malin Palm som åkt till en av världens varmaste länder. Det gör ont att andas, hjärtat bultar hårt i öronen. Det är nästan femtio plusgrader när salthandlaren Moussa Houmed, vid en av världens största saltsjöar, Lac Assal, skyfflar salt i säckar. Det tar honom bara några minuter att fylla dem till bredden.
Två bilar stannar nere vid vägen. Det är turister som kommit för att beundra Lac Assal, och Fatouma Aras springer genast dit. Hon gillar när turisterna kommer. Det ger ett avbrott från vardagen, då hon leker med saltstenar, pinnar och annat som hon hittar i naturen.
Solen blixtrar i Fatoumas saltkristaller
En presenning spänd över några travar bildäck ger ett skydd mot värmen under timmarna då solen står som högst. Ibland får hon gåvor av turisterna utan att de köper någon av de saltkristaller eller påsar med matlagningssalt som står uppställt på borden intill sjön.
Fatouma Aras är nio år gammal, kallas bara för Fatou, och kommer aldrig att gå i skolan. Den närmsta ligger tre mil bort och eftersom familjen inte har någon bil så skulle hon behöva gå till och från skolan varje dag. Det är en för lång sträcka för henne och istället är hon med sin farbror, Moussa Houmed, vid Lac Assal för att lära sig att skörda salt, och sälja souvenirer.
När det blir för varmt vid sjön kommer hon att flytta tillbaka till sin familj i bergen för att istället ta hand om getterna.
Somrarna vid sjön är tunga. Det kommer bara ett fåtal turister till stranden och hettan trycker på, både utifrån och inifrån.
– Kommer jag inte hit så kan min familj inte överleva, säger Moussa Houmed.
Det gör ont att andas
Moussa Houmed bor här som tredje generationen, hans farfar flyttade hit ner från bergen. Han berättar att han måste duscha tre gånger om dagen på sommaren, och de heta vindarna gör livet än hårdare.
– Det gör ont att andas. Jag känner hettan i lungorna när jag drar in luften, hör hur hjärtat bultar i öronen. Och jag hör ett sus, berättar Moussa Houmed.
Jag frågar om han inte är rädd för att dö. Han svarar att det är normalt att dö här. Hans vän kom ner från bergen en dag förra året, i juli, han arbetade inte här utan hade kommit för att leta efter en kamel som hade sprungit bort. Moussa hittade honom senare död, runt hörnet från där de setts en stund tidigare.
Vi träffar honom vid hans enkla hus, byggt av saltblock som används som tegelstenar. Normalt är de femton personer som arbetar vid sjön, men under sommarmånaderna är de flesta i sina hembyar. Dels på grund av det tuffa vädret, också för att efterfrågan är mindre då än resten av året.
Vandrat i åtta timmar över berget
Medan vi pratar med Moussa så kommer Isse Amadou Aramis vandrande med tre kameler. Han har gått från sin hemby, Gagadi, en vandring på sju, åtta timmar över Datallé. Det mörka berget. I övermorgon ska han gå till Etiopiens gräns för att sälja två kamellaster med salt och byta en mot majs och kaffe som hans familj behöver. Varje kamel kan bära 200 kilo salt.
Han lärde sig saltyrket av sin far när han var lika gammal som Fatou, nu är han tjugosju och delar kameler med några kusiner och en farbror. Han började arbeta här som sjuttonåring, det var hans enda möjlighet att tjäna pengar. Om han fick välja, så skulle han sluta.
– Hittar jag ett annat jobb så tar jag det, säger Isse Amadou Aramis.
Tar saltet på kamel till den etiopiska gränsen
På saltet tjänar han 7000 Djibouti Franc, drygt 345 kronor. Då ska det först lastas upp på kamelerna och sedan tas den sju dagar långa vandringen till gränsen mot Etiopien, och sedan ska han gå lika långt tillbaka.
Vi följer med honom ut på den salttäckta stranden som omgärdar sjön. Det knastrar under fötterna när vi går på de vassa saltkristallerna. Fatou springer med, hon är barfota.
Isse Amadou Aramis visar kamelerna vart de ska lägga sig. Sedan plockar han av sadlarna, med hängare för saltsäckarna, från deras ryggar. Den ena kamelen börjar bli brunstig, det är därför han ska ta dem till Etiopien. Det är tradition att gå den långa vandringen när hannarna börjar bli brunstiga eftersom de blir svårhanterliga, aggressiva och gör utfall mot både andra djur och människor.
Okänt hur vi klarar hettan i längden
Hur människokroppen påverkas av att utsättas för hög värme under lång tid, som att leva i ett hett klimat, vet vi inte i dag. Toomas Timpka är professor vid medicinska fakulteten på Linköpings universitet, han har forskat på hur elitidrottare påverkas av att anstränga sig i höga temperaturer.
– Det vi vet är att kroppen anpassar sig till värmen efter tre, fyra dagar. Den förändringen fortsätter i tre veckor. Vad som händer i ett längre tidsperspektiv har man rätt dålig koll på, säger Toomas Timpka.
Om man reser till ett väldigt varmt land, som Djibouti som ligger nära ekvatorn, då kör kroppen i gång en rad värmereglerande funktioner för att ta hand om värmen. Man börjar svettas mer, blodtillförseln till huden ökar, plasmavolymen ökar och man får mer vätska i blodet.
– Troligen för att svettas lättare. Det är som små pumpar i huden som jobbar på som attan, de hojtar på kompisar som kommer och börjar pumpa de också. Man kan alltså öka svettproduktionen till mellan 0,7 och 2,5 liter i timmen. Nu tar jag i, men det handlar om jättestora mängder. Det kan åtminstone gå upp till en halvliter i timmen, då klarar man ganska hårt fysiskt arbete i värmen, säger Toomas Timpka.
Värmen måste ut ur kroppen
Dessutom vidgas kärlen i huden så att kroppen avkyls fortare. Det farliga är när hjärta, kärl och hjärna blir varma så det handlar om att få ut värmen ur kroppen. Det tar några dagar för kroppen att få i gång den funktionen enligt Toomas Timpka.
– Vi märker själva att man mår lite bättre efter några dagar, att man får byta tröja lite oftare och så där.
För att öka svetthastigheten, blodplasmavolymen och blodgenomströmningen till huden så behöver kroppen bara utsättas för värmen en till två timmar per dag. Vad man gör resten av dagen spelar mindre roll. Toomas Timpka tror också att det är skillnad på kropparna hos de som arbetar i hettan, och de som bara befinner sig i den.
– De som arbetar med tungt arbete är superanpassade till värmen, kan jag tänka mig. Medan de som bara befinner sig där eller som bara arbetar på natten är mindre anpassade, säger han och påpekar att det kan vara så att man kan utveckla en slags kondition.
– Som en uthållighetsidrottare. Att man anpassar både muskler, hjärta och kärl för att klara arbete i värme över tid.
Dricker femton liter vatten om dagen
När sommaren kommer dricker Afar-folket vid Lac Assal femton liter vatten om dagen den första tiden. De fyller tre gula femlitersdunkar med vatten i en källa intill sjön. Mot slutet av sommaren har vattnet börjat sina, och den sista tiden räcker det bara till knappt en dunk, ibland bara två liter vatten per person. Toomas Timpka tror att de klarar av det lilla vätskeintaget tack vare att deras kroppar anpassat sig.
– Jag tycker att det låter jättelite. Här har kroppen troligen anpassat sig så att de har vätskebrist men att den är kompenserad av något annat. Kanske att de arbetar på en sorts miniminivå, att kroppen fördelar sina resurser för att kunna utföra arbetet men att man kunnat göra det bättre med mer vätska i kroppen.
Afar-folket runt Lac Assal berättar att de dricker palmvin för att få energi och äter kamelkött för att bli starka. Om någon i gruppen är trött ropar de andra ”kom så går vi och äter kamelkött allihop”.
Under sommaren är det väldigt få karavaner som går till Etiopien eftersom det är så varmt. De få som väljer att trotsa hettan och gå, trots att temperaturen når mot femtio grader, får därför något mer betalt för saltet.
– Jag överlever, men det är tungt. Under sommaren tappar jag mycket i vikt, nu är jag tjockare, säger Isse Amadou Aramis och klappar på sin tunna mage.
Saltet blir vitt när det torkar
Han undviker att jobba om dagen och sover när solen står som högst. Men även på natten är temperaturen över fyrtio grader. Den som blir utmattad måste genast sluta arbeta.
Isse Amadou Aramis höjer spaden och slår ner den i marken. Det översta saltlagret är klarvitt, där under är det brunt och blött.
– Det blir vitt när det torkar, berättar Isse och häller ner saltet i säcken.
Ytterligare två personer har kommit ner från berget med sina kameler. De har med sig palmvin och ved för att koka kaffe. De gör oss sällskap på saltstranden och börjar hacka i marken. Medan de arbetar sjunger de kamelsången, en sång om dagen.
– Om vad vi gör, vad vi ska göra. Vi sjunger vårt schema kan man säga. ”Jag skördar salt, innan vi ska äta och vandra uppför berget en gång till,” säger Isse.
Det går fort, att skörda 200 kg salt tar inte mer än fyrtio minuter. I dag hinner de inte så långt.
Kaffe i väntan på att åskan drar vidare
Det åskar i bergen och tjocka regnmoln närmar sig Lac Assal. De slutar arbeta och väntar ut regnet i saltstenhusen. Hettan blir ännu mer påtaglig.
Ungefär sex gånger om året går de den sju dagar långa vandringen till Etiopiens gräns, tre gånger om året går de ännu längre. Till Kahlo, dit tar det tre veckor att gå.
– Dit går vi inte under sommaren, det är för varmt, säger Isse Amadou Aramis, och de andra stämmer in där vi sitter på några stenar och väntar ut åskan. Någon kokar kaffe och en annan gör i ordning sina kameler för att ta dem upp till bergen där de kan beta av det gröna gräset.
Text: Monica Hansson Foto: Malin Palm
Längs delar av den svenska kusten har rovfiskar som abborre, gädda och torsk minskat betydligt de senaste årtiondena. En ny ekosystemstudie visar att starka bestånd av rovfisk minskar mängden trådalger och gynnar storvuxen undervattensvegetation. Därmed bidrar rovfiskar till att skapa friska livsmiljöer som är till nytta för både fisk och människa. Stor rovfisk är alltså viktig för ekosystemens funktion, och slutsatsen av studien är att man kan motverka övergödningsproblem genom att stärka bestånden av rovfisk.
– Baserat på experimentella undersökningar i liten skala har vi misstänkt att rovfisk kan motverka de negativa effekterna av övergödningen i Östersjöns kustområden. I den här studien har vi lyckats visa att så är fallet, och att det här är en stark effekt. Ju mer rovfisk, desto mindre fintrådiga alger, vilket ger friskare vegetation och bättre vattenkvalitet, säger Dr. Serena Donadi, forskare vid institutionen för akvatiska resurser vid SLU och huvudförfattare till artikeln som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Proceedings of the Royal Society B.
Forskare från Stockholms universitet, Sveriges lantbruksuniversitet och Groningen Universitet (Nederländerna) har genomfört en omfattande undersökning av födovävar (näringskedjor) i 32 vikar längs kusten mellan Östergötland och Uppsala. Studien var en del av PlantFish, ett treårigt forskningsprojekt om bottenvegetation och stora rovfiskar i Östersjöns kustområden.
Färre spigg ger större undervattensskog Genom att beskriva födovävarna kunde man visa att abborre och gädda begränsar mängden storspigg, en liten fisk som äter de små betare som lever i och kring vegetationen, till exempel märlkräftor, insektlarver och snäckor. Dessa små betare äter i sin tur fintrådiga alger som annars konkurrerar med den storvuxna vegetationen som bildar Östersjöns undervattensskogar och som är hem för många andra arter. När rovfisken äter spiggen gynnas dessa undervattensskogar. Den här processen, genom vilken rovfisk i slutändan påverkar vegetationen, kallas trofisk kaskad och är alltså en viktig faktor för Östersjöns kustekosystem.
Mängden fintrådiga alger Östersjön har under lång tid ökat som en följd av övergödningen. Slutsatserna av den här studien är att starka bestånd av rovfisk inte bara är avgörande för att fritids- och yrkesfisket, utan också kan bidra till bättre livsmiljöer och en bättre vattenkvalitet genom minskade övergödningssymptom.
Skog under vattnet. Foto: Ulf Bergstöm
En viktig pusselbit för att förstå hur de trofiska kaskaderna fungerar var att undersöka vad som händer på olika rumsliga skalor. Olika arter uppfattar och använder sin omgivning och sina livsmiljöer på olika skalor, beroende på hur stora de är och hur långt de kan röra sig. Till exempel kan fisk simma flera kilometer på jakt efter lämpliga födosöksområden eller lekplatser, medan de småvuxna betarna rör sig på skalor om något tiotal meter inom vikarna.
Ömsesidig påverkan mellan arter Först när forskarna använde ett flerskaligt perspektiv kunde Serena Donadi och hennes kollegor identifiera och modellera alla länkar i den trofiska kaskaden. Forskarna fann också att processerna inte bara förekommer i olika skalor, utan även att de interagerar mellan olika skalor.
– Det är som ett spel där spelare befinner sig på olika våningar i samma byggnad. Spelarna på den översta våningen, rovfisken, kommer att påverka de spelare som befinner sig på bottenvåningen, den storvuxna vegetationen, säger Dr. Serena Donadi.
– Även om de befinner sig på olika våningar kan spelarna interagera med varandra för att påverka det slutliga resultatet av spelet. Studien ger en bättre förståelse för hur arter påverkar varandra. Baserat på våra resultat tror vi att dessa interaktioner över flera rumsliga skalor kan spela en viktig roll även i andra ekosystem runt om i världen, säger Dr. Serena Donadi.
Artikel:
”A cross-scale trophic cascade from large predatory fish to algae in coastal ecosystems”, Donadi S, Austin ÅN, Bergström U, Eriksson BK, Hansen JP, Jacobson P, Sundblad G, van Regteren M, Eklöf JS. 2017. Proc. R. Soc. B (http://dx.doi.org/10.1098/rspb.2017.0045 )
Sådana förmågor är väsentliga för människan, och tidigare forskning har pekat på att de endast återfinns hos oss och våra närmaste släktingar, människoaporna. De nya fynden visar att komplext uppbyggd kognition kan uppstå flera gånger i naturen oberoende av evolutionärt ursprung, vilket har betydelse för kartläggningen av tänkandets underliggande principer.
Den som vistats en tid i London ser nyttan i att bära med paraply, även om det är otympligt och trots att himlen för tillfället är blå. Att kunna planera utifrån förväntningar, och i processen försaka omedelbar belöning eller bekvämlighet, har betraktats som unikt för oss och människoaporna. Tidigare forskning har visserligen visat att kråkfåglar bland annat planerar för nästföljande dags frukost, men förmågorna har inte ansetts likvärdiga människoapornas.
De flesta kråkfåglar är nämligen av naturen mathamstrare, och deras – förvisso imponerande – planeringsförmågor kan vara specifika anpassningar till just matsamlardomänen. Den nya studien, som publicerats i tidskriften Science, visar däremot att korpar klarar generella planeringsuppgifter minst lika bra som människoapor.
Byteshandel med människor Författarna till studien, Can Kabadayi och Mathias Osvath, valde att låta korparna lösa uppgifter som de inte ägnar sig åt i det vilda och således saknar anpassningar för: verktygsanvändning och byteshandel med människor. Ytterligare en styrka är att dessa uppgifter använts i studier på människoapor, vilket skapar goda förutsättningar för jämförelser, påpekar doktoranden Can Kabadayi.
Studien omfattade en serie experiment där korparna, bland en samling föremål, kunde välja antingen ett verktyg eller en pollett. Verktyget öppnade en apparat med belöning som dök upp först senare och vid en annan plats. Polletten kunde bytas mot en belöning från en människa som även den uppenbarade sig på annan plats vid ett framtida tillfälle. Tiden från valet av de användbara föremålen tills att belöningen kunde inkasseras varierade mellan 15 minuter och 17 timmar, beroende på experiment. Korparna var påtagligt bättre än människoapor i bytesuppgifterna och löste verktygsuppgifterna lika bra som människoapor, trots att de senare är verktygsanvändare.
Planerar för framtiden I studien testade man också korparnas självkontroll, alltså i vilken utsträckning korparna nekade en omedelbar belöning till förmån för verktyg eller pollett som ledde till större belöningar i framtiden. För att kontrollera att djuren förstod att de fattade beslut inför framtiden, och inte bara valde föremålen för att de associerats med belöning, varierades tiden fram till apparaten eller bytespartnern samtidigt som korparna erbjöds en mindre omedelbar belöning i varje val.
En känd psykologisk mekanism hos oss människor är att framtiden har egenheten att devalvera belöningars värde, och ju längre fram i tiden de ligger desto mer värde förlorar de, berättar Mathias Osvath, docent i kognitiv zoologi. Alltså, vi är bättre på självkontroll när vi vet att den framtida belöningen är närmare. Korparna betedde sig precis på detta vis och resultaten visade också i övrigt att korpar har minst lika bra självkontroll som våra närmaste släktingar.
– För att kunna lösa uppgifter som dessa, krävs en samling olika förmågor som samordnas, till exempel självkontroll och minnesmekanismer av olika slag. Att korpar har liknande funktioner och kombinerar dem på snarlika vis som människoapor, trots att den gemensamma släktingen är så avlägsen som 320 miljoner år, skvallrar om att evolutionen gärna repriserar bra produktioner, säger Mathias Osvath.
För några tusen år sedan sträckte sig Röda Havet ända bort över dessa marker. I takt med att landskapet förändrades av tektoniska rörelser, vulkanutbrott och jordbävningar så steg landmassan och havet tvingades bort. Kvar lämnades saltvatten som i dag fyller den ständigt minskande Lac Abhe. Med lite regn i området och ingen naturlig påfyllning av vatten kommer sjön en dag att försvinna. Men under jorden kokar vattnet.
