– Det finns naturligtvis en rad hälsorisker med rökning, men för personer som drabbats av en så allvarlig sjukdom som MS är det särskilt viktigt att fimpa omedelbart, säger Jan Hillert, läkare och professor i neurologi vid institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet, som lett studien.
Multipel skleros är en kronisk sjukdom i hjärna och ryggmärg som leder till förlust av myelin, en fettrik substans som normalt ligger som ett skyddande lager runt nervcellernas axon eller utskott. Ofta är det unga personer som drabbas och allvarlighetsgraden varierar mycket mellan olika MS-patienter.
De allra flesta som drabbas har till en början en sjukdom som kännetecknas av skov, alltså perioder med försämring som följs av perioder med förbättring. Med åren utvecklar dock många MS-patienter en sjukdomsbild av gradvis försämring, så kallad progressiv MS, vilket ofta leder till betydande funktionshinder.
Det har sedan flera år varit känt att rökning fördubblar risken att insjukna i MS. Det har dock varit okänt om fortsatt rökning efter att patienten fått sin diagnos spelar någon roll för hur sjukdomsförloppet sedan blir.
I ett projekt där patienter i Svenska MS-registret inbjudits att fylla i en enkät om livsstil, bland annat rökvanor har forskarna därför identifierat 728 patienter med MS som rökte vid insjuknandet. Forskarna har sedan jämfört förloppet hos de som slutade röka i samband med diagnosen och de som fortsatte att röka.
Resultaten visar att för varje år man fortsätter att röka så ökar risken för progressiv MS med 4,7 procent. Genomsnittsåldern bland de rökande MS-patienter som utvecklade progressiv MS var 48 år, medan motsvarande siffra för de som slutade röka var 56 år.
– Det är viktigt att hälso- och sjukvården från och med nu råder personer som drabbats av MS att sluta röka och att patienter vid behov också får adekvat hjälp att följa rådet, säger Jan Hillert.
Forskningen har finansierats med anslag från Neuroförbundet, Vetenskapsrådet, Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse, Hjärnfonden, Margareta af Ugglas Stiftelse, AFA Foundation, EU:s sjunde ramprogram, Karolinska Institutets forskningsfond samt Bibby and Nils Jensen Foundation.
Publikation: Effect of Smoking Cessation on Multiple Sclerosis Prognosis, Ryan Ramanujam, Anna-Karin Hedström, Ali Manouchehrinia, Lars Alfredsson, Tomas Olsson, Matteo Bottai, Jan Hillert, JAMA Neurology, doi:10.1001/jamaneurol.2015.1788, online September 8, 2015.
Kontaktinformation
Jan Hillert, läkare, professor i neurologi Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet Tel: 070-585 10 21 E-post: Jan.Hillert@ki.se
I den aktuella studien har omkring 2500 unga mellan 20 och 24 år fått besvara en enkät vid tre olika tillfällen: 2007, 2008 och 2012. Genom enkäten har forskarna vid Sahlgrenska akademin försökt undersöka om tiden som unga ägnar åt att mejla, chatta eller spela dataspel på fritiden också påverkar deras BMI.
Resultaten visar att normalviktiga kvinnor som spelade datorspel minst 1 timma om dagen hade en större sannolikhet att utveckla övervikt (mätt som BMI över 25) under den fem år långa studieperioden, jämfört med kvinnor som inte spelade.
– För en ung kvinna av genomsnittlig längd och vikt som spelade dataspel mer än två timmar om dagen uppskattades ökningen i BMI motsvara en extra viktuppgång om 3.7 kilo. Beräkningen är gjord med hänsyn till andra riskfaktorer för fetma som till exempel ålder, sysselsättning, total daglig datortid, fysisk aktivitet på fritiden, sömn och upplevt socialt stöd, säger Sara Thomée, forskare vid Sahlgrenska akademin.
Samma utveckling kunde inte ses hos männen. Varför just kvinnor gick upp i vikt är enligt Sara Thomée oklart, och det behövs enligt henne fler studier för att bekräfta resultaten och identifiera möjliga orsaker. Göteborgsforskarna drar ändå slutsatsen att unga kvinnliga dataspelare kan vara en viktig målgrupp för förebyggande folkhälsoinsatser.
Artikeln ”Leisure time computer use and overweight development in young adults – a prospective study” publicerades i vetenskapliga tidskriften BMC Public Health den 1 september.
Kontaktinformation
Krister Svahn
Pressansvarig kommunikatör
Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet
031- 786 38 69
0766-18 38 69
krister.svahn@sahlgrenska.gu.se
Varje år läggs många patienter in på sjukhus för att kirurgiskt reparera nervskador, som exempelvis har uppkommit vid arbetsrelaterade olyckor eller vid trafikolyckor. Även om det har gjorts stora framsteg när det gäller kirurgiska tekniker är nervskador fortfarande en viktig orsak till funktionshinder, vilket innebär höga kostnader för sjukvård, förlorad inkomst, och störningar när det gäller patienternas sociala aktiviteter.
När en nerv skadas förlorar den kontakten med musklerna, vilket resulterar i försämrad rörlighet. Om kontakten inte återupprättas snabbt, förtvinar muskeln, den blir ärrad och muskelcellerna kan dö, vilket gör det omöjligt att återfå normala rörelser.
Nerver har dock potential att regenerera och återknyta kontakten med musklerna, men detta är ofta en långsam och inexakt process. Det största problemet är när det finns en stor nervskada eller förlust av nervvävnad. Detta måste rekonstrueras och kirurger gör för närvarande detta genom att ympa nervvävnad från patientens ben in i den skadade nerven. Detta skapar dock ytterligare en nervskada, vilket är långt ifrån idealiskt.
Dominique Schaakxs vid Institutionen för integrativ medicinsk biologi, Umeå universitet, visar i sitt avhandlingsarbete hur stamceller och biomaterial kan kombineras för att ta itu med några av dessa problem.
Stamceller är så kallade prekursorceller som har förmåga att bilda många specialiserade celltyper. Fettvävnad från vuxna innehåller ett lättillgängligt och rikligt utbud av stamceller och Dominique Schaakxs och medarbetare har visat att dessa celler kan hjälpa till att reparera skadade nerver.
I studierna har stamcellerna omvandlats till en så kallad fenotyp som liknar Schwann-celler, vilka är celler som stödjer återväxt av skadade nerver. Intramuskulära injektioner av dessa celler i experimentella modeller av nervskada kan även bidra till att minska muskelatrofi, muskelförtvining, och förbättra återhämtningen efter nervskada.
– Kombineras behandling med stamceller med ett biomaterial som kallas poly-3-hydroxibutyrat (PHB), som bland annat har använts i kliniska prövningar vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå, är det enligt våra studier möjligt att reparera nervskador, vilket i framtiden kan bli ett alternativ till nervympning, säger Dominique Schaakxs, doktorand vid Institutionen för integrativ medicinsk biologi, Umeå universitet.
I de övriga studierna i avhandlingen har Dominique Schaakxs undersökt andra möjliga verkningsmekanismer som stamceller kan ha när det gäller nervregenerering och förebyggande av muskelatrofi.
Utöver sina doktorandstudier arbetar Dominique Schaakxs som läkare vid avdelningen för plastikkirurgi och rekonstruktiv kirurgi vid Centre hospitalier universitaire vaudois (CHUV) i Lausanne, Schweiz.
Läs avhandlingen
Om disputationen
Tisdagen den 8 september försvarar Dominique Schaakxs: Institutionen för integrativ medicinsk biologi, sin avhandling med titeln: Stamceller för nervreparation och förebyggande av muskelatrofi. (Engelsk titel: Stem cells för nerve repair and prevention of muscle atrophy).
Opponent: Christine Radtke, Department of Plastic, hand and reconstructive surgery, Hannover medical school, Germany. Huvudhandledare: Paul Kingham.
Disputationen äger rum kl. 09.00 I KB3A9, lilla hörsalen i KBC-huset, Umeå universitet.
Kontaktinformation
Dominique Schaakxs E-post: dominique.schaakxs@umu.se
De flesta studier som undersökt hur spridningen av jordbruket gick till har fokuserat på centrala och norra Europa. Hittills har man vetat mindre om hur detta skedde på den Iberiska halvön. I denna nya studie har forskarna studerat åtta individer associerade med arkeologiska lämningar från bondekulturer i El Portalóngrottan vid den välkända antropologiska fyndplatsen Atapuerca i norra Spanien.
– El Portalóngrottan är en fantastisk fyndplats som bevarat artefakter otroligt väl, säger Cristina Valdiosera forskare i paleogenetik vid Uppsala universitet och La Trobe University i Melbourne, en av studiens huvudförfattare.
– Varje år hittar vi ben från människor och djur samt artefakter som stenverktyg, keramik och föremål gjorda av ben och metall. Grottan är som en detaljerad bok om de senaste 10 000 åren och bidrar till en fantastisk förståelse av den här perioden. Organiska lämningar har bevarats mycket bra och det har gjort det möjligt för oss att studera det genetiska materialet som kompletterar arkeologin, säger Cristina Valdiosera.
Den ovanliga grottbegravningen av den 6-årige pojken ”Matojo” (ATP12-1420) från kopparåldern. Jordfästningen återfanns avsiktligen skyddad av stora kalkstensblock och tre andra stenblock skyddade försiktigt barnets huvud. Graven var full av kringströdda gravgåvor som tyder på att pojken haft en särskild status. Jordfästningen är täckt av olika ornament, såsom keramikfragment av olika storlek förseglade med grönliknande lera, delar av kärl, flintspån, en polspets av ben och kvartsit. Dessutom hade pojken begravts i sällskap med en nästan komplett kalv i anatomisk position. Detta barn kan möjligtvis ha dött av näringsbrist eftersom förändringar på hans skalle och ben indikerar att pojken led av rakit och/eller skörbjugg (Castilla et al, 2014) vid olika tidpunkter i livet.
Från dessa individer som levde för 3500-5500 år sedan har forskarna tagit fram den första helgenomsekvensen från tidiga iberiska bönder och observerat att dessa delar en historia som är lik den hos tidiga bönder från centrala och norra Europa. De har sitt ursprung från en sydlig befolkningsvåg som efterhand blandade sig med lokala jägare/samlare. Därmed kan forskarna slå fast att jordbruksförfarandet spreds även till Iberiska halvön med hjälp av migration.
Forskarna noterar att även om den tidiga iberiska populationen delar dessa likheter med andra europeiska bönder så har de tidiga iberiska jordbrukarna sina egenheter.
– Vi visar att den genetiska komponenten från jägare/samlare ökar med tiden under flera tusen år, vilket betyder att senare jordbrukare var genetisk mer lika jägare/samlare än deras förfäder som tog med sig jordbruket till Europa, säger Torsten Günther, forskare i populationsgenetik vid Uppsala universitet och en av studiens huvudförfattare.
– Vi ser också att olika jordbrukare blandade sig med olika jägar/samlar-grupper över Europa. Till exempel blandade sig iberiska jordbrukare med iberiska jägare/samlare och skandinaviska jordbrukare blandade sig med skandinaviska jägare/samlare, säger Cristina Valdiosera.
Studien visar också att jämfört med alla nutida spanska grupper så är individerna från El Portalón genetiskt mest lika nutida basker. Baskerna har fram tills nu – baserat på deras distinkta kultur, icke-indoeuropeiska språk men också tidiga genetiska studier – trots varit en befolkning med lång närvaro i området. Förmodligen längre än 10 000 år.
– Våra resultat visar att baskerna kan spåra sin härkomst till de tidiga grupperna av jourdbrukare från Iberiska halvön. Detta tvärt emot tidigare uppfattningar om att dagens basker är en befolkningsspillra som kan spåra sin härkomst till mesolitiska jägar/samlar-grupper, säger Mattias Jakobsson, professor i genetik vid Uppsala universitet, som lett studien.
– Skillnaden mellan basker och andra iberiska grupper är att de senare har blandat sig med migranter från öster och från norra Afrika, säger Mattias Jakobsson.
Dessa nya fynd bidrar med ny kunskap om de demografiska processer som ägt rum i Europa och på den Iberiska halvön de senaste 5000 åren och lyfter fram de unika möjligheter som uppstår när arkeologer, antropologer, lingvister och genetiker samarbetar i analysen av uråldrigt DNA.
– En av de fantastiska sakerna med att jobba med förhistoriskt DNA är att informationen som framträder blir som att öppna en tidskapsel, säger Torsten Günther.
– Genom att se likheterna mellan moderna basker och dessa tidiga jordbrukare ser vi direkt att baskerna har levt relativt isolerade de senaste 5000 åren, men inte mycket längre än så, fortsätter han.
Artikel
Günther et al. (2015) Ancient genomes link early farmers from Atapuerca in Spain to modern-day Basques, PNAS
Bakgrund
Övergången mellan mesolitikum och neolitikum är en viktig period i den europeiska förhistorien eftersom den representerar en stor förändring i människans strategier för att få tag på föda. Små, mobila jägar-samlargrupper övergår till större och bofasta bondesamhällen. Den här övergången kan anses vara basen för alla komplexa bofasta populationer och samhället som vi känner det idag. Den kallas ofta den neolitiska revolutionen. Ursprunget och effekten av jordbruket i Europa har länge debatterats bland arkeologer och nyligen har ny kunskap tillförts fältet från studiet av förhistoriskt DNA. Vi vet att jordbruket uppstod omkring 11 000 år sedan i Mellanöstern och arkeologiska lämningar visar att det ”neolitiska paketet” spridde sig till Europa och för ungefär 7 500 år sedan hade det redan nått den största delen av Centraleuropa för att senare sprida sig till Skandinavien, de Brittiska öarna och längs med Atlantkusten. Det har dock länge diskuterats huruvida det var idén om dessa nya kulturella och tekniska sedvanor som spreds eller om jordbruket spreds med hjälp människor som flyttade till nya områden – om jordbruket spreds som en kultur eller via migration. Olika studier, inklusive några från forskargruppen bakom denna nya studie, har med hjälp av analyser av förhistoriskt DNA redan visat att jägare/samlare och de första bönderna är två genetiskt olika grupper. Dessa studier har fokuserat på att analysera arvsmassan att tidiga nordiska och centraleuropeiska bönder och har visat att de har sydligt ursprung. Forskargruppen har argumenterat för att bönderna delvis ersatte jägarna-samlarna till stöd för teorin om att jordbrukets utbredning skedde via migration. Dessutom har senare genomstudier visat att jägare/samlare och jordbrukare måste ha blandat sig och att båda grupperna bidragit till genpoolen hos nutida européer.
Kontaktinformation
Mattias Jakobsson (Uppsala) e-post. mattias.jakobsson@ebc.uu.se tel: 018 4716449, 0767-698 169 Torsten Günther (Uppsala) e-post: torsten.guenther@ebc.uu.se tel: 018 4714637, 070 3905295 Cristina Valdiosera (Melbourne) e-post: cvaldioser@gmail.com tel: +61 394796575, +61 416 000 657
Alkoholberoende är ett stort problem och samhällskostnaderna beräknas till cirka 45 miljarder kronor per år. I Sverige är bortåt 5 procent av den vuxna befolkningen alkoholberoende, vilket motsvarar runt 300 000 personer. Ännu fler svenskar har en riskfull alkoholkonsumtion. Ungefär 15 procent dricker mer än 14 standardglas per vecka (män) eller mer än nio standardglas per vecka (kvinnor).
En ny studie vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, visar att hormonet GLP-1 skulle kunna vara en måltavla för behandling av alkoholberoende.
Forskarna har upptäckt att läkemedel som liknar GLP-1, som används för behandling av diabetes typ 2 men i dag även är godkänt för behandling av fetma, dessutom skulle kunna fungera vid behandling av alkoholberoende.
Normalt frisätts dopamin i hjärnans belöningscentrum vid drickande av alkohol, vilket leder till en känsla av eufori. De möss som får det GLP-1 liknande ämnet får ingen ökning av dopamin efter alkohol och upplever därmed inte längre någon belöning av alkoholen. Råttorna dricker mindre och motivationen att dricka alkohol minskar hos råttor som är framavlade att dricka mycket alkohol. Dessutom förhindrar läkemedlet återfallsdrickandet hos råttor.
– Hos råttor som druckit mycket alkohol under flera månader och därefter fått det GLP-1 liknande ämnet vid ett tillfälle minskar alkoholintaget med 30 procent. Om de fått läkemedlet vid flera tillfällen minskar alkoholintaget med cirka 40 procent, säger Elisabet Jerlhag, forskare vid Sahlgrenska akademin.
Liknande mekanismer tycks reglera alkoholberoende och hetsätning. Hormonet GLP-1 frisätts från tarmarna när vi äter och gör så att vi känner oss mätta. Det frisätts även i hjärnan och minskar därigenom födointaget.
– Resultaten i studien tyder på att hormonet GLP-1 är en viktig del även för utveckling av alkoholberoende och att läkemedel som liknar GLP-1 skulle kunna användas för behandling av alkoholberoende hos människor. Detta bör nu studeras vidare, säger Elisabet Jerlhag på Sahlgrenska akademin.
ArtikelnThe glucagon-like peptide 1 receptor agonist liraglutide attenuates the reinforcing properties of alcohol in rodents publicerades i tidskriften Addict Biology den 25 augusti.
Kontaktinformation
Elisabet Jerlhag, forskare vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet 031-786 34 18 0736-48 33 36 elisabet.jerlhag@pharm.gu.se Jörgen Engel, forskare vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet 031-786 34 16 0734-20 44 12 jorgen.engel@pharm.gu.se
Kvinnors företag ses ofta om en resurs för utveckling. Tidigare forskning har dock visat att kvinnors företag inte växer i samma utsträckning som mäns företag. Vilka är då hindren som företagande kvinnor stöter på och som påverkar att deras företag inte utvecklas, och hur kan stödjande insatser utformas på bästa sätt? Tidigare studier har visat att brist på finansiellt kapital varit ett betydande hinder för utveckling av kvinnors företag liksom att företagandet varit manligt kodat, med mannen som företagare som norm i samhället. Andra studier har visat att företagande kvinnor har begränsade nätverksrelationer och inte använder dem så effektivt. Att stimulera utvecklingen av socialt kapital, där relationer och tillit är viktiga delar, kan därför vara betydelsefullt för utveckling av kvinnors företag.
Syftet med avhandlingen är att öka kunskapen om hur utveckling av socialt kapital kan förstås genom att belysa och analysera vad som utmärker relationer och tillit samt att ge exempel på hur detta kan stimuleras i utvecklingsprogram för företagande kvinnor.
– Avhandlingen visar att personliga nätverk, familj och släktingar samt vänner uppfattas som stödjande relationer för företagande kvinnor. De som har ett heterogent nätverk visar dessutom en större villighet för att ingå i nya relationer jämfört med dem som inte har det, och graden av tillit påverkar villigheten att utveckla relationer i utvecklingsprogram, säger Maria Bogren, doktorand.
Resultaten visar också att när kvinnors företagaridentitet utvecklas, så blir deras nätverksrelationer allt mer professionella.
Utifrån avhandlingens resultat diskuteras hur utvecklingen av socialt kapital kan stimuleras i utvecklingsprogram. Vid sammansättning av deltagargrupper, i utvecklingsprogram, bör exempelvis homogenitet och heterogenitet beaktas så att deltagarna är tillräckligt lika för att känna trygghet, men tillräckligt olika för att erfarenhetsutbytet mellan deltagarna ska främjas. Social aktivitet, genom nedlagd tid och visat engagemang, är något som stärker utvecklingen av relationer och tillit. För att stimulera utveckling av socialt kapital finns det anledning att se över upplägg och innehåll i utvecklingsprogram.
Avhandlingen utgår från tre genomförda studier. En fallstudie i ett utvecklingsprogram med företagande kvinnor från Norge och Sverige. En enkätstudie till företagande kvinnor i Norge och Sverige och en annan till projektledare av utvecklingsprojekt för att stimulera kvinnors företagande i Sverige.
Avhandlingen heter Socialt kapital – relationer och tillit – för utveckling av kvinnors företagande
Kontaktinformation
Maria Bogren, doktorand, 010- 142 88 59, e-post maria.bogren@miun.se
– Vi behöver bli bättre på att se konsekvenserna av hörselnedsättning. Vi måste tänka på hur vi kan ta fram fler åtgärder som förbättrar vardagen för personer med hörselnedsättning. Bra anpassade hörapparater är för de flesta en förutsättning för att kunna fungera, men inte ens den mest avancerade hörapparat klarar att hantera allt som händer i vardagslivet.
Sarah Granbergs forskning handlar om vuxna med hörselnedsättning, som har det talade språket som första språk och som använder det i den dagliga kommunikationen med sin omgivning. Med hjälp av hörapparat kan de uppfatta vad som sägs. Många kan också läsa på läppar. Men nyanserna i talet försvinner och samtal bland många människor är svåra att hantera – särskilt i en bullrig miljö.
– Hörselnedsättning är ett komplext fenomen. Det handlar bland annat om graden av hörselnedsättning, påverkan på minne, koncentration och relaterade problem som tinnitus och yrsel. Alla dessa faktorer påverkar vardagen. Många med hörselnedsättning menar att arbetslivet är problematiskt, dels när det gäller arbetsmiljön men också när de ska utföra arbetsuppgifter. Att känna att man följer de sociala normerna och kan umgås även med främlingar och inte bara med familjen är viktigt. Interaktionen är det centrala i hörselnedsättningen och den innefattar mer än själva ”hörandet”.
Sarah Granbergs forskning grundar sig på internationella forskningsresultat, erfarenheter från fokusgrupper från två olika länder med personer med hörselnedsättning samt från personal inom hörselvården och andra som arbetar med målgruppen.
– Hörselnedsättning har av tradition betraktas mestadels ur ett medicinskt eller möjligen ett kommunikativt perspektiv. Det finns ingen tidigare forskning inom området där man på detta sätt försökt skapa en helhetsbild av situationen.
Sarah Granberg har i sin avhandling tagit fram en modell som till exempel vårdpersonal som möter personer med hörselnedsättning kan använda i sitt yrkesutövande. Modellen, som kan fungera som en intervjuguide, ger en vägledning kring hur fysiska och mentala aspekter av hörselnedsättning går att koppla samman med faktorer i omgivningen som påverkar personens vardag. Själva lyssnandet innebär till exempel en stor fysisk ansträngning som för vissa leder till huvudvärk och nackont – något som den som drabbas kanske inte är medveten om.
– Att använda en intervjuguide ger en systematik kring hur innehållet i det rådgivande samtalet kan se ut. Det ger mig som professionell bättre förutsättningar att möta den individ jag har framför mig och se vad som är väsentligt i den specifika situationen.
Sarah Granbergs avhandling ingår i ett internationellt forskningsprojekt som startats på initiativ av Världshälsoorganisationen (WHO).
Kontaktinformation
Sarah Granberg, 070-608 45 48
Det är första gången som den populära rasen islandshäst studeras när det gäller påverkan av arbete, som till exempel ridmomentet under avelsvärderingen eller ett tävlingslopp i flygande pass.
Guðrún Stefánsdóttir har studerat islandshästars förmåga kring fyra olika frågeställningar; effekter av ridmomentet i avelsvärderingen, skillnaden i arbetsbelastning mellan tölt och trav, effekter av passlopp och effekter av ryttarens vikt.
I den första studien undersöktes ston och hingstar, totalt 266 hästar, i samband med avelsvärderingen på Island. Efter ridmomentet, som reds på en sträcka av 2,9 km med en medelhastighet på 17,8 km/h, mätte Guðrún Stefánsdóttir puls, mjölksyra och röda blodkroppar hos hästarna.
Alla hästarna i studien hade hög genomsnittlig puls och arbetade över mjölksyratröskeln. Guðrún Stefánsdóttir kunde även konstatera att hingstarna, trots att de reds i högre hastighet, hade lägre puls och mjölksyrakoncentration än stona. Dessutom fann hon att hingstarna hade högre andel röda blodkroppar i blodet, som vittnar om syrebärande kapacitet, än de ston som deltog. Kunskapen kan användas för att utveckla träningsprogram i syfte att förbättra islandshästarnas arbetskapacitet.
Till skillnad från andra hästraser kan islandshästen röra sig i upp till fem olika gångarter. Förutom skritt, trav och galopp, kan de också tölta (en 4-taktig gångart utan svävningsfas) samt i vissa fall springa i pass. I den andra studien ville Guðrún Stefánsdóttir jämföra hur krävande islandshästens tölt är jämfört med trav. Åtta hästar deltog och de reds i såväl långsam som snabb trav respektive tölt. Mätningarna gav svaret att tölten möjligtvis är mer arbetskrävande än trav, men att det behövs fler studier för att ännu bättre förstå vad till exempel hästarnas skicklighet och fysiska form betyder och hur underlag, tempo och distans påverkar.
Flygande pass krävande tävlingsform
I den tredje studien mätte Guðrún Stefánsdóttir belastningen hos islandshästar när de tävlar i snabb passgång, så kallad ”flygande pass”. Det är den äldsta tävlingsformen man känner till på Island och som fortfarande utövas. Tävlingar i flygande pass rids över 100 meter och hastigheten ligger på cirka 10 m/s.
Inom studien simulerades passlopp för nio hästar som alla har tävlat inom grenen. Såväl puls som mjölksyrakoncentration var hög efter genomförda lopp, och det var uppenbart att hästar med hög anaerob (syrefri) kapacitet kunde prestera bättre i flygande pass. Efter varje lopp behövde hästarna mer än 30 minuter på sig för att återhämta puls, andning, mjölksyrakoncentration och temperatur.
Islandshästen är en relativt liten häst, cirka 140 cm hög och 350 kg tung, men rids oftast av vuxna personer. Det har inom sporten diskuterats om hästarna påverkas negativt av en lång och kanske även tung ryttare. Den fjärde studien i Guðrún Stefánsdóttirs avhandling handlar därför om hur hästarna påverkas av ryttarnas tyngd. Hästarna reds med olika vikt, från 20 procent av sin kroppsvikt och upp mot 35 procent. Det var samma ryttare som red och viktökningen gjordes med blyvikter som sattes fast på sadeln.
Mätningarna visade att puls och mjölksyrakoncentration ökade i takt med ökad vikt hos ryttaren, och ett intressant fynd var att hästarnas ryggmuskulatur verkade spela en roll. Ju bättre utvecklad ryggen var, desto tyngre ryttare kunde de bära innan de nådde sin mjölksyratrsökel. Det här kan betyda att hästar med ”smal” rygg möjligen inte kan arbeta lika länge i vissa (högre) hastigheter som hästar med lite bredare rygg.
MSc Gudrún Stefánsdóttir, institutionen för för husdjurens utfodring och vård, försvarar sin doktorsavhandling Physiological responses to exercise in the Icelandic horse vid SLU i Uppsala.Torsdagen den 10 september 2015, 9:15, vid
Sal Audhumbla, Veterinärmedicinskt och husdjursvetenskapligt centrum (VHC), SLU, Ultuna, Uppsala. Opponent: Markku Saastamoinen, professor, Naturresursinstitutet (Luke), Finland.
Kontaktinformation
Guðrún Stefánsdóttir Institutionen för husdjurens utfodring och vård, SLU gudrun.stefansdottir@slu.se +35 48 62 56 67 (på engelska), professor Anna Jansson vid samma institution, 018- 67 21 06 (på svenska)
Det är inte olagligt att cykla med alkohol i kroppen och nykterhet hos cyklister är inget som rutinmässigt följs upp av polisen, vilket gör att kunskapen är begränsad.
– Några tidigare undersökningar har dock visat att alkoholpåverkan många gånger tycks vara en bidragande orsak till att cyklister omkommer eller skadas svårt i olyckor, säger Henriette Wallén Warner, forskare på VTI.
Exempelvis i en studie från Umeå visade det sig att cirka 40 procent av de cyklister som fått skallskador var alkoholpåverkade. En annan svensk studie fann att 7 av 23 cyklister som omkom i singelolyckor med säkerhet var alkoholpåverkade.
– Trots att vi vet att det händer olyckor finns det väldigt lite kunskap om synen på nykterhet i samband med cykling, säger Henriette Wallén Warner som förklaring till varför studien behövs. Syftet med studien är alltså att i första hand att öka kunskapen, vilket i sin tur kan förbättra förutsättningarna för att minska antalet cykelolyckor där alkohol/droger varit en bidragande orsak.
Resultaten av studien kan exempelvis utgöra underlag för olika åtgärdsprogram, som målgruppsanpassade informationskampanjer eller diskussioner om lämpligheten av att införa promillegränser vid cykling samt anpassning av försäkringspremier och produkter.
– I ett första steg kommer vi att använda oss av Trafikverkets djupstudiedata för att analysera dödsolyckor där cyklister varit alkoholpåverkade, både singel- och kollisionsolyckor. Syftet är att studera vad som utmärker alkoholrelaterade olyckor och om de skiljer sig från olyckor där cyklisten varit nykter, säger Henriette.
Därefter kommer forskarna att göra intervjuer med cyklister. Materialet kommer att analyseras utifrån tre olika perspektiv: ett sociologiskt perspektiv, ett psykologiskt perspektiv samt ett fenomenografiskt perspektiv som exempelvis fokuserar på variationer av cyklisters uppfattning om i vilka situationer/trafikmiljöer onykter cykling kan anses vara godtagbart.
VTI driver sedan våren 2015 ett treårigt forskningsprogram som syftar till att höja säkerheten för hjulburna oskyddade trafikanter, framför allt cyklister, men också motorcyklister och mopedister. Projektet ingår i denna satsning på en stark forskningsmiljö inom området hjulburna oskyddade trafikanter, som finansieras av Länsförsäkringsbolagens Forskningsfond.
Kontaktinformation
Henriette Wallén Warner +46 243 44 68 62 +46 70 943 01 19 E-post: henriette.wallen.warner@vti.se
– Men bland annat tack vare att många inblandade forskare har berättat för EU vilken nytta de har av detta samarbete fick vi förnyat förtroende, berättar Claes-Göran Wahlström som fortsätter som koordinator också för nästa period.
Totalt 33 ledande laserlaboratorier är medlemmar, däribland Lunds Lasercentrum som Claes-Göran Wahlström är föreståndare för. Samarbetet spänner från naturvetenskaplig grundforskning till tekniska och medicinska tillämpningar.
Även externa användare från hela Europa kan använda labben, givet att deras projektansökningar först passerat en vetenskaplig granskning. Inom Horizon 2020 kommer EU även att finansiera ett antal användare från resten av världen.
För Lunds universitets del har medlemskapet lett till många nya samarbeten av hög klass.
– Besökare som kommer till Lunds Lasercentrum vill inte bara låna vår utrustning, utan även få vår hjälp att genomföra de vetenskapliga projekt som de föreslagit, förklarar Claes-Göran Wahlström.
Förutom utmärkt forskning och utveckling, har det europeiska lasersamarbetet lett till många vänskapsbroar kors och tvärs i Europa
– Det gör det extra stimulerande att få koordinera denna verksamhet.
Fakta laser i forskningen: Med laser kan man blicka in i materians minsta beståndsdelar och indirekt se atomer och molekyler. Laserstrålen kan på olika sätt justeras beroende på vad man vill undersöka; fria atomer och molekyler, komplexa kemiska reaktioner eller förekomst av cancerceller i vävnad. Det är en anledning till varför labben är så många – bara vid Lunds Lasercentrum finns 50 större lasersystem.
I Lund finns för övrigt Skandinaviens kraftfullaste laseranläggning; Terawattlasern vid högeffektslaboratoriet. Den skjuter ut tio laserpulser, ”ljusblixtar”, per sekund med toppeffekt på hela 50 000 miljarder watt! Toppeffekten är extremt hög, men pulserna är samtidigt extremt korta, bara några tiotals femtosekunder.
Kontaktinformation
Presskontakt: Jonas Andersson Telefon: Telefon: 046-222 70 17 Mobil: 0727-385858
– Vi har visat att man får djupare kunskap om hur nanomaterial samverkar med molekyler i sin omgivning genom att titta på enskilda nanopartiklar istället för att titta på många av dem på samma gång, vilket vanligtvis sker, säger docent Christoph Langhammer, som lett projektet.
Genom att tillämpa en ny experimentell metod, så kallad plasmonisk nanospektroskopi, studerade gruppen hur enskilda nanopartiklar av palladium absorberar väte. De fann att partiklar med exakt samma form och storlek kan uppvisa skillnader så stora som 40 millibar i det tryck vid vilket väte absorberats. Ett exempel på tillämpningsområde där denna nya kunskap kan bli värdefull i framtiden är inom utvecklingen av sensorer som kan upptäcka vätgasläckage i bränslecellsdrivna bilar.
– En stor utmaning när man tar fram vätgassensorer är att utforma material som svarar på väte så linjärt och reversibelt som möjligt. I det sammanhanget kan det vara fördelaktigt att ha en grundläggande förståelse för vad som orsakar skillnaderna mellan till synes identiska partiklar, och hur dessa vid en viss vätekoncentration kan göra responsen irreversibel, säger Langhammer.
Andra forskare har studerat enskilda nanopartiklar en i taget, men det som är nytt i den metod som tagits fram av Chalmersforskarna är att den använder synligt ljus med låg intensitet. Detta innebär att metoden inte stör det system som den undersöker, genom exempelvis uppvärmning.
– När man studerar en nanopartikel måste man skicka in någon form av sond eller avläsare som frågar partikeln ”vad gör du?”. Det betyder oftast att man fokuserar en stråle med elektroner eller fotoner eller en mekanisk sond på en mycket liten volym. Då skapas snabbt en mycket hög energidensitet som kan störa processen som man vill titta på. Denna effekt minimeras i vår nya strategi, som dessutom går att använda vid atmosfärstryck, vilket innebär att vi kan studera enskilda nanopartiklar i en så realistisk miljö som möjligt.
Trots att forskargruppen nu har nått en nivå där resultaten är redo att publiceras, tror Christoph Langhammer att de bara har skrapat på ytan när det gäller vad deras upptäckt och experimentella metod kan komma att leda till i framtiden. Han hoppas ha bidragit till att skapa ett nytt experimentellt paradigm där det kommer att vara standard inom den vetenskapliga världen att studera nanopartiklar en i taget.
– Att titta på och ta fram ett genomsnitt av hundratals eller miljontals nanopartiklar är inte tillräckligt om du vill förstå detaljerna i hur dessa beter sig i olika miljöer och tillämpningar. Man måste titta på de enskilda partiklarna och vi har hittat ett nytt sätt att göra det på. Min egen långsiktiga vision är att tillämpa vår metod på mer komplexa processer och material, och att tänja på gränserna för hur små nanopartiklar vi kan mäta. Förhoppningsvis kommer vi längs vägen att få ännu djupare insikt i nanomaterialens fascinerande värld.
Den vetenskapliga artikeln Hydride formation thermodynamics and hysteresis in individual Pd nanocrystals with different size and shape publiceras i webbversionen av Nature Materials den 7 september.
Kontaktinformation
Christoph Langhammer Docent, projektledare 031-772 33 31 clangham@chalmers.se Svetlana Syrenova Doktorand, första författare 031-772 30 07 svetlana.syrenova@chalmers.se
– Vår målsättning är att försöka utveckla några av de mest potenta substanserna till läkemedel, säger Fredrik Elinder, professor i molekylär neurobiologi och ledare för studien som nyligen publicerats i Natures open access-tidskrift Scientific Reports.
Fredrik Elinder är expert på jonkanalernas funktion, de öppningar i cellmembranen som tillåter den livsviktiga transporten av laddade joner mellan cellens inre och omgivningen och gör att nerv- och hjärtceller är elektriskt retbara. Sjukdomar som epilepsi, hjärtarytmi och kronisk smärta orsakas av att retbarheten i dessa celler är alltför hög.
Redan på 1940-talet uppfann svenska forskare ett bedövningsmedel, lidokain, som var inriktat på jonkanalerna. I likhet med många av dagens läkemedel mot epilepsi verkade det genom att korka igen kanaler för natriumjoner. Problemet är att många patienter svarar dåligt på behandlingen som dessutom ger biverkningar.
– Våra substanser verkar i stället på kaliumkanaler där de på elektrostatisk väg håller dörren öppen och därigenom bromsar den skadliga nervaktiviteten, säger Fredrik Elinder.
Forskargruppen hade tidigare upptäckt att fleromättade fettsyror hade den effekten, men letade efter mer kraftfulla och specifika substanser. Resinsyror – som finns naturligt i kåda – är också de både fettlösliga och elektriskt laddade, egenskaper som är nödvändiga för att kunna binda till jonkanalens ”dörrhandtag”.
Ett samarbete med LiU-kemisterna professor Peter Konradsson och förste forskningsingenjör Xiongyu Wu blev nyckeln till framgång i projektet. Utifrån ursprungsmolekylen dehydroabietinsyra tillverkades 71 nya, med små variationer i strukturen. Dessa testades på en superkänslig kaliumkanal som uttrycktes i grodägg.
– Tolv av molekylerna var mer potenta än alla vi tittat på tidigare, säger doktoranden Nina Ottosson, som designat testkanalen och mätt upp de elektriska strömmar som öppnar och stänger dörren till jonkanalen.
Hennes resultat har sedan verifierats i riktiga nervceller från möss. Forskarna har nu lämnat in patentansökningar inför det fortsatta utvecklingsarbetet.
– Det är rimligt att det är vi som utvecklar konceptet vidare och renodlar våra idéer. Men längre fram måste andra aktörer ta över, säger Fredrik Elinder.
Publikation: Resin-acid derivatives as potent electrostatic openers of voltage-gated K channels and suppressors of neuronal excitability av N E Ottosson, X Wu, A Nolting, U Karlsson, P-E Lund, K Ruda, S Svensson, P Konradsson & F Elinder 2015. Scientific Reports 5, Artikelnummer: 13278. doi:10.1038/srep13278
Kontaktinformation
Fredrik Elinder, professor, 010-1038945, 0732-707715, fredrik.elinder@liu.se Nina Ottosson, doktorand, 010-1034146, nina.ottosson@liu.se
– Myggnät som var tänkt att fånga mygg kan nu användas för att förhindra tarmar från att falla genom hål i bukväggen. Detta framsteg gör att även världens fattiga kan få nytta av den nät-baserade kirurgiska metod som används i höginkomstländer, säger Jenny Löfgren, doktorand vid Institutionen för kirurgisk och perioperativ vetenskap, Umeå universitet, som har skrivit en avhandling i ämnet.
Ljumskbråckskirurgi är en av världens vanligaste operationer och cirka 20 miljoner patienter opereras varje år – men det är inte alla som har chansen att få bra vård, eller ens någon vård alls. Det är där vanliga billiga myggnät kan bli räddningen.
Utan operation kan nämligen ljumskbråck orsaka mycket lidande, framförallt i form av smärta. Dessutom kan livsfarliga komplikationer tillstöta, vilket medför att 40 000 människor dör årligen. Närmare 200 miljoner människor med ljumskbråck som främst lever i fattigare delar av världen opereras inte och de som opereras får ofta en operation med sämre metoder än i rika länder.
Priset för ett kirurgiskt nät som används i västvärlden ligger på 100 dollar och uppåt, vilket är en fantasisumma för miljontals människor och en utarmad sjukvård. I östra Uganda har exempelvis fler än sex procent av alla vuxna män ljumskbråck. Men färre än en av hundra bråckpatienter opereras. Myggnät används redan på vissa håll, men om de är effektiva och säkra har inte utvärderats i tillräckligt stor utsträckning, något som Jenny Löfgrens och hennes ugandiska och svenska kollegors stora studie förändrar.
Studien jämförde myggnät med ett vanligt kommersiellt bråcknät vid ljumskbråcksoperation. Patienterna följdes under ett år och inga skillnader avseende risk för komplikationer, risk för nya bråck och patientnöjdhet kunde påvisas.
– Myggnät kan alltså mycket väl användas vid bråckkirurgi utan att man behöver kompromissa om säkerhet och effektivitet och detta till en bråkdel av summan för ett ”finare” nät. Det här är resultat som har fått stor internationell uppmärksamhet, vilket jag hoppas ska ge metoden stor spridning i fattiga länder, säger Jenny Löfgren.
Avhandlingen är publicerad digitalt Jenny Löfgren är läkare och doktorand vid institutionen för kirurgi och perioperativ vetenskap på Umeå Universitet. Avhandlingsarbetet har skett i ett samarbete mellan forskare på Umeå Universitet, Karolinska Institutet i Stockholm och Makerereuniversitetet i Uganda.
Avhandlingen Groin hernias and unmet need for surgery in Uganda – epidemiology, mosquito nets and cost effectivness är publicerad.
Disputationen äger rum torsdagen 17 september, 09.00 i Hörsalen, Östersunds sjukhus. Jenny Löfgren, Institutionen för kirurgisk och perioperativ vetenskap, försvarar då sin avhandling med titeln: Ljumskbråck och icke tillgodosett behov för kirurgi i Uganda – epidemiologi, myggnät och kostnadseffektivitet.(Engelsk titel: Groin hernias and unmet need for surgery in Uganda – epidemiology, mosquito nets and cost effectivness). Opponent: Thomas Weiser, Stanford University School of Medicine, Stanford USA. Huvudhandledare: Andreas Wladis.
Kontaktinformation
Jenny Löfgren Telefon: 0704 612426 E-post: jenny.loefgren@gmail.com
När vi pratar pausar. Vi. Inte. Mellan. Varje. Ord. Istället pausar vi mellan längre yttranden ‒ ibland för att andas, ibland för att tänka efter och ibland för att se om någon annan vill ha ordet. Om ett samtal flyter på lägger vi knappt märke till pauserna, men när en paus plötsligt känns lite för lång undrar vi vad som står på.
Kristina Lundholm Fors har undersökt vad det är som avgör om en paus känns normallång eller uppfattas som obekvämt utdragen. Hennes undersökningar av pauser i tal visar att vi i stor utsträckning anpassar våra pauslängder till den vi pratar med, så att när den ena personen börjar göra längre pauser så följer den andra personen efter, och tvärtom.
‒ På så sätt bildar vi oss också en uppfattning om vad som är en typisk pauslängd för den person vi pratar med, i just det samtalet, säger Kristina Lundholm Fors. Som en del av avhandlingen har Kristina Lundholm Fors använt ögonrörelsemätning (eye tracking) för att undersöka bearbetningen av meningar med långa pauser, meningar som innehöll pauser av typisk längd och meningar utan paus. Resultaten visar att meningar med ovanligt långa pauser tenderar att vara svårare att bearbeta. De långa pauserna i undersökningen var fyra sekunder långa.
‒ Fyra sekunder, det låter inte som så lång tid, men i paussammanhang kan det kännas som en evighet. Man kan jämföra det med längden på en typisk paus i tal, som brukar vara omkring en fjärdedels till en halv sekund. Långa pauser kan alltså störa kommunikationen, men pauser kan ha positiva effekter när de inte är överdrivet långa. Efter ögonrörelsestudien fick försökspersonerna i uppgift att ange vilka meningar de hade hört under experimentet. De meningar som innehöll en halv sekunds paus visade sig vara signifikant lättare att komma ihåg än de meningar som inte innehöll någon paus, eller som hade en ovanligt lång paus.
Pauser är en del i vårt talade språk, och genom mer kunskap om pauser kan vi också bättre förstå till exempel hur deltagarna i ett samtal turas om att ha ordet. Kristina Lundholm Fors forskning visar att pauser i tal inte placeras hur som helst i ett samtal, utan att det finns en tydlig regelbundenhet i hur ofta de förekommer.
‒ Detta innebär att vi i samtal med andra vet ungefär när det kommer att komma en paus, och att vi kan använda denna information när vi förbereder oss för att ta ordet, säger hon. Resultaten i avhandlingen kan bidra till att vi kan göra bättre modeller över hur pausering fungerar i samtal, modeller som sedan kan användas i system för människa-dator-kommunikation.
‒ Eftersom pauserna är viktiga för bearbetning av information, kan mer naturlig pausering i datortal bidra till bättre förståelse. Modellerna för pausering kan också ge en grund för jämförelse som kan användas när man utreder personer med olika typer av funktionsnedsättningar som berör språk och kommunikation, säger Kristina Lundholm Fors.
Avhandlingen heter Production and Perception of Pauses in Speech
Tid och plats för disputation: fredagen den 11 september 2015 kl. 13.15, Stora hörsalen, Humanisten, Göteborg Fakultetsopponent: Anna Hjalmarsson, KTH Avhandlingen kan beställas från Kristina Lundholm Fors, e-post: kristina.lundholm@gu.se”>kristina.lundholm@gu.se
Kontaktinformation
Kristina Lundholm Fors, telefon: 0707-40 6717, e-post: kristina.lundholm@gu.se
Bakterier som infekterar celler inifrån använder sig av specifika kemiska reaktioner för att ta över värdcellens signalmaskineri och därigenom göra cellen till en lämplig omgivning för bakterien att föröka sig i. För att åstadkomma detta pumpar bakterien ut olika enzymer i värdcellen, vilka agerar som kemiska katalysatorer och modifierar värdcellens egna proteiner. Det leder till att proteinerna inte längre kan göra sina jobb, alternativt börjar utföra andra saker än vad de ursprungligen skulle göra. Ett av dessa enzym finns i Legionellabakterien och kallas AnkX. Den sätter igång fastsättande av en liten så kallad fosfokolinmolekyl på några av värdcellens proteiner, och lite senare i infektionsförloppet skickar bakterien ut ett nytt enzym, kallat Lem3, för att ta bort den lilla molekylen. För närvarande är det inte känt varför det finns ett enzym som sedan tar bort molekylen från värdcellens proteiner.
– Det som är så intressant med intracellulära bakteriers kemi är att den är annorlunda mot våra egna cellers kemi. Här har vi en unik chans att ta fram enzymer som kan användas specifikt inom biokemi, cellbiologi och bioteknik utan att ha överlappande reaktivitet med våra egna cellers enzymer. säger Christian Hedberg, forskningsledare vid kemiska institutionen och korresponderande författare till arbetet.
I den dagliga forskningen arbetar man hårt med att försöka förstå de kemiska förloppen i infektioner, men ibland hittar man alltså speciella tillämpningar.
– Idén att använda AnkX-Lem3-systemet för proteinmärkning kom av en slump när vi studerade hur AnkX modifierade vissa proteiner med fosfokolin. Vi såg nämligen att AnkX inte brydde sig nämnvärt om vilken tredimensionell struktur proteinet hade, bara att aminosyrasekvensen hos proteinet stämde. Då anade vi att det borde vara möjligt att använda systemet för att modifiera vilka proteiner som helst, där den lilla aminosyrasekvensen på åtta aminosyror som AnkX känner igen har lagts till på genetisk väg.
Studien visar också att det går att finjustera reaktiviteten hos systemet. Med AnkX kan en märkning sättas på och med Lem3 kan den tas av. Detta öppnar upp för helt nya applikationer – exempelvis möjligheten att slå på och av ett proteins funktion vid bestämda tidpunkter, genom att först tillsätta AnkX och sedan Lem3.
– Det är detta gör systemet med AnkX-Lem3 unikt. Det finns inte något annat enzymatiskt märkningssystem baserat på en kort peptidsekvens som är reversibelt. Ett tänkbart medicinskt användningsområde i framtiden kan vara att utveckla mycket selektiva märkningar av biomolekyler, till exempel för inbindning av cancerläkemedel till särskilda antikroppar för att minska sidoeffekterna. Christian Hedbergs forskargrupp vid Umeå universitet har arbetat tillsammans under flera år med Aymelt Itzens forskargrupp vid det tekniska universitetet i München. Forskarlaget har haft ett brett vetenskapligt angreppsätt i studien – organisk syntes, biokemi och molekylärbiologi har gått hand i hand. De tyska forskarna har utfört den biokemiska karaktäriseringen. Utan möjligheten till framställning av ett stort antal varianter av Legionella-enzymerna och olika proteinsubstrat hade studien inte varit möjlig. En av de avgörande faktorerna var proteinexpertisplattformen (PEP) i KBC-huset vid Umeå universitet.
– Utan PEP hade vi inte kunna ha så högt arbetstempo i det här projektet, vi har kunnat lämna bort tidskrävande rutinarbete till specialister, säger Christian Hedberg. Om proteinexpertis-plattformen (PEP) vid Umeå universitet: Umeå Universitet har en stark forskningsmiljö i form av en teknisk plattform i toppklass för framställning av proteiner vid Kemiskt Biologiskt Centrum, KBC. PEP bistår forskarna i KBC-miljön med råd och teknisk support runt bioinformatik, kloning av genetiskt material samt produktion av rekombinanta proteiner. PEP bedriver även projekt tillsammans med forskare från medicinsk fakultet och SLU och är en central del av den kompletta infrastrukturen för Life science i Umeå.
Artikel: Covalent Protein Labeling by Enzymatic Phosphocholination
Kontaktinformation
Christian Hedberg, universitetslektor vid kemiska institutionen Telefon: 070-444 27 72 E-post: christian.hedberg@umu.se
– Fjällugglan är en väldigt sällsynt fågel och väljer enbart att häcka i Sverige när det finns gott om lämlar. I år hittade vi 23 häckningar och tecken på ytterligare tio häckningar i Norrbottensfjällen. Det är det högsta antalet i Sverige på 37 år, en smärre ornitologisk sensation, säger Peter Hellström vid Naturhistoriska riksmuseet.
Fjällugglorna har i år häckat enbart i norra Norrbotten främst nära norska gränsen. Ugglorna styrs inte bara av förekomst av lämmel, utan även av hur området ser ut. De gräver bogropar med hjälp av sina klor på toppen av snöfria, steniga backar.
Lämmelpopulationen kraschade i juli
Fjällugglan är en tundranomad och bosätter sig där det för tillfället är lämpligast. Något som dock är väldigt spännande är att när fjällugglorna väl återvänder till ett område använder de ofta samma plats till att häcka. Till exempel känner vi till ett bo som har använts i 50 år, men samma plats kan ha använts i flera hundra år.
Antalet häckningar 2015 är den högsta noteringen sedan 1978, då det antagligen häckade omkring 200 par i norra Sverige. Att så många fjällugglor siktats i år beror på ett toppår för lämmeln och till viss del även gråsiding och mellansork. I områdena där ugglorna befunnit sig har det inte funnits så här mycket lämmel sedan 2001.
– I våras fanns det väldigt mycket lämmel, men populationen kraschade av någon anledning under juli. På nästan två veckor var alla lämlar borta. Tyvärr ledde det till svält i bona, det tar runt 60 dagar innan ungarna är flygfärdiga och under den tiden kräver de mycket föda. Ugglornas häckningsframgång blev därför låg i år.
Häckade i både Sverige och Norge
Årets intressantaste fynd är att en av honorna som häckade i Sverige i år även häckade i Norge 2011. Det vet man med säkerhet eftersom hon bär en sändare och hennes identitet har bekräftats med hjälp av DNA-undersökningar. Det här är första gången som det har bevisats att en och samma fjälluggla häckat i både Sverige och Norge. Fyndet stärker den nuvarande hypotesen om att antalet fjällugglor på global nivå är mycket lägre än vad som föreslagits av till exempel BirdLife International.
Inventeringen av fjälluggla i Sverige har genomförts av Club 300, Naturhistoriska riksmuseet, Norrbottens Ornitologiska Förening (med stöd av LKAB och Göran Gustafssons stiftelse) och Världsnaturfonden WWF.
Den svenska verksamheten, organiserad av Club 300:s fjälluggleprojekt, ingår i det Nordiska fjälluggleprojektet vilket koordineras av Norsk institutt för naturforskning.
Om du har sett fjällugglor i sommar eller har upplysningar om funna revir eller ungar, är fjälluggleprojektet väldigt intresserade av all information.
Kontaktinformation
Peter Hellström, Naturhistoriska riksmuseet: +46 (0)76-890 23 51peter.hellstrom@nrm.se Jens Morin, Club 300: +46 (0)70-316 87 86jens.morin@naturcentrum.se Berth-Ove Lindström, Norrbottens Ornitologiska Förening: +46 (0)70-395 83 25berthove.lindstrom@gmail.com Emelie Fredriksson Kommunikatör, Naturhistoriska riksmuseet E-post: emelie.fredriksson@nrm.se
