– Under den tiden har vi fått mer för pengarna i förhållande till de mått på kvalitet som jag haft tillgång till. Det finns fler kvalitetsmått som jag hade önskat ha med, som till exempel förseningar. Men det har inte varit möjligt, säger Kristofer Odolinski som doktorerar vid Örebro universitet.
Öppnade för konkurrens 2002
Underhållet av järnvägen öppnades för konkurrens 2002 och allt fler privata entreprenörer fick med tiden kontrakt för att förebygga och åtgärda fel.
– Under tiden har vi fått mer för pengarna i förhållande till de mått på kvalitet som jag haft tillgång till. Det finns fler kvalitetsmått som jag hade önskat ha med, som till exempel förseningar. Men det har inte varit möjligt, säger han.
Krav på spårstandard kopplat till högsta tillåtna hastighet är ett mått på kvalitet som han haft med i sin uträkning. Som passagerare kan man märka dålig kvalitet genom att tågen börjar skaka när de tar fart.
Kristofer Odolinskis beräkning visar alltså att konkurrens om järnvägsunderhållet har sparat pengar, omkring 11 procent.
– Det finns andra exempel där konkurrensutsättning har sänkt kostnaderna, men också kvaliteten. Det är svårt att säga på förhand vad som kommer att hända och det är viktigt att se vad som är karakteristiskt för det som ska produceras, säger han.
Ökning av banavgifter håller i sig
Kristofer Odolinski har också med data från 1999 till 2013 använt en ny modell för att räkna ut banavgifter. Det mest intressanta i avhandlingen, anser han själv.
– Det här går tvärtemot tidigare uträkningar som sa att ökade kostnader för underhåll ett år ledde till minskade kostnader nästkommande år. Jag kan visa att kostnaden år två ökar.
Kristofer Odolinskis arbetsgivare, Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI) har regeringens uppdrag att utreda trafikens samhällsekonomiska kostnader och Trafikverket har fått hans nya resultat att använda som underlag för att räkna ut banavgifter.
Utformningen av kontrakt för järnvägsunderhåll är en annan del av avhandlingen Reforming a publicly owned monoply – costs and incentives in railway maintenance.
– Incitamenten i kontrakten är starka för att förebygga fel som kan orsaka förseningar och därmed ge vinst på kort sikt. Mina resultat visar att detta i sin tur har lett till att andra fel blivit fler, säger Kristofer Odolinski som också konstaterar att kostnaderna för järnvägsunderhållet ökat de senaste åren. De exakta orsakerna måste utredas vidare, säger han.
Upphandlingar som inte är kostnadseffektiva
Han har också granskat hur kontrakten fördelar det ekonomiska ansvaret för fel mellan beställaren, Trafikverket, och entreprenörerna. Slutsatsen är att det inte med nödvändighet är mest kostnadseffektivt att alltid lägga ett stort ansvar på entreprenören att stå för kostnaderna eftersom dessa kontrakt kan bli dyra för beställaren.
– Teorin visar att det är bra att erbjuda en meny av kontrakt med olika ansvarsfördelning.
Avhandlingen innehåller ytterligare en studie vars resultat riktar sig direkt till Trafikverket. Den visar att vissa upphandlingar av underhåll inte verkar vara kostnadseffektiva eftersom de är för små och entreprenörerna inte kan utnyttja de stordriftsfördelar som större kontrakt skulle kunna ge möjlighet till.
För mer information:
Kristofer Odolinski, 070-935 69 05, kristofer.odolinski@vti.se
Uppgifter om den biologiska mångfalden i landskapet kan vi hämta från stora, öppna databaser, och det finns datorprogram som kan omvandla denna information till användbara kartor, menar Tord Snäll, professor i ekologi.
– Dataunderlagen finns redan i stor utsträckning tillgängliga som öppna data och det finns också en hel rad metoder för att bygga modeller som kan användas för att transformera till exempel artportalsdata till användbara kartor, menar Tord Snäll, som är professor i ekologi vid Artdatabanken, SLU.
Metodik finns alltså för bättre och mer kostnadseffektiva naturvårdsprioriteringar i landskapet, men den används ännu inte i någon större grad. Det vill Tord Snäll och hans kolleger vid Artdatabanken ändra på.
Finland gör det redan
För att potentialen av olika biodiversitetsdata ska kunna tas tillvara i samhällets beslutsprocesser behöver de ofta tolkas i olika vetenskapliga bedömnings- och beräkningsmodeller, där resultaten presenteras i form av arters och ekosystemtjänsters geografiska utbredning.
Eftersom det också finns gratis programvaror för att kunna göra rumsliga naturvårdsprioriteringar baserat på kartunderlagen, ser Tord Snäll och hans kollegor egentligen inga hinder för att ett modernare arbetssätt skulle kunna införas redan i dag.
– Det här borde ut på bredare front i Europa. Vi arbetar nu för att metodiken ska börja användas för att bygga upp en fungerande europeisk grön infrastruktur, eftersom det är en viktig del av EU:s biodiversitetsstrategi, berättar Tord Snäll.
I en fungerande grön infrastruktur levereras en stor bredd av ekosystemtjänster samtidigt som den biologiska mångfalden bevaras. Ett exempel där rumslig naturvårdsprioritering har tillämpats i praktiken kommer från Finland. Där användes det för att välja vilka nyckelbiotoper som skulle undantas från skogsbruk bland de områden som erbjöds av markägare. Detta var en del av det så kallade METSO-programmet som ligger till grund för KOMET-programmet.
– Prioriteringsmetodiken för urvalet av nyckelbiotoperna optimerar naturvårdsnyttan och leder till en kostnadseffektiv naturvård.
Rumslig naturvårdsprioritering har bland annat även tillämpats i Australien för kostnadseffektiv design av marina reservat och i Nya Zeeland för prioriteringar av åtgärder i vattendrag.
Kontakt
Tord Snäll, Artdatabanken, SLU. E-post: tord.snall@slu.se, telefon: 018-672612, 076-7662612
Läs mer:
Snäll, et al. (2015). Green Infrastructure Design Based on Spatial Conservation Prioritization and Modeling of Biodiversity Features and Ecosystem Services. Environmental Management. DOI 10.1007/s00267-015-0613-y.
Snäll, et al (2014). Mapping and assessing of ecosystems and their services. The Swedish Forest pilot.
Programvaran Zonation.
Lehtomäki, et al. (2009). Applying spatial conservation prioritization software and high-resolution GIS data to a national-scale study in forest conservation. Forest Ecology and Management. 258: 2439–2449.
Slutredovisning Kometprogrammet(pdf)
De två substanserna förknippas oftast med nervceller i hjärnan men produceras också av celler i troman, hornhinnans tjockaste lager. Doktoranden Marta Słoniecka vid Institutionen för integrativ medicinsk biologi har upptäckt att neuropeptiden substans P och signalsubstansen acetylkolin aktiverar och förbättrar läkning av hornhinnan.
Grumlingar i hornhinnan uppstår när skada eller infektion skapar ärrbildning på hornhinnan. Det är den fjärde vanligaste orsaken till blindhet i världen, varje år rapporteras 1,5-2 miljoner nya fall av blindhet på ett öga. Ärrbildningen som kan leda till förlorad syn, hindrar ljus från att passera genom hornhinnan till näthinnan, vilket får hornhinnan att se vit eller grumlig ut.
Brist på hornhinnor
Befintliga behandlingsmetoder innebär att ärrbildning på hornhinnans yta tas bort med laserkirurgi. Men ärrbildning som går djupare in i hornhinnan kräver en hornhinnetransplantation. Brist på donerade hornhinnor begränsar tillgängligheten till transplantationer och dessutom kan komplikationer som avstötning av hornhinnetransplantatet, leda till att patienten behöver långsiktig medicinering och regelbundna besök på en ögonklinik.
– Tillgång till hornhinnekirurgi är begränsad i i-länder och behandlingsformen är ofta inte alls tillgänglig i u-länder. Nya behandlingsformer med lokalt applicerade substanser i form av ögondroppar, skulle kunna minska behovet av kirurgiska ingrepp, men också tillgänglighet till behandling på platser där transplantationer idag inte är en möjlighet. Mer forskning behövs nu för att undersöka hur dessa neuropeptider och signalsubstanser kan användas i behandling för att förhindra, minska och kanske till och med läka ärrbildning på hornhinnan, säger Marta Słoniecka.
Forskningsupptäckterna tyder på att behandling med substans P och acetylkolin skulle kunna aktivera de cellprocesser som är inblandade i läkning av hornhinnan. Substans P förbättrar förflyttning av keratocyter (i.e. celler i hornhinnans stroma-lager), vilket är en viktig del av läkningsprocessen, medan acetylkolin stimulerar tillväxten av keratocyter och motverkar celldöd. I nästa steg kommer forskarna att undersöka de effekter som substans P och acetylkolin har på keratocyter, samt använda andra modeller för att testa upptäckten.
Marta Słoniecka är doktorand vid Institutionen för integrativ medicinsk biologi.
Avhandling:
Betydelsen av neurotransmittorer i keratocyter vid sårläkning i hornhinnan. (Engelsk titel: Neuropeptides and neurotranmitters in keratocytes – importance in corneal wound healing processes). Disputationen sker 21 december Opponent: Professor May Griffith, Institutionen för klinisk och experimentell medicin, avdelningen för cellbiologi, Linköpings universitet. Huvudhandledare: Patrik Danielson.
För mer information:
Marta Słoniecka, Institutionen för integrativ medicinsk biologi, Umeå universitet, 090-786 5790, marta.sloniecka@umu.se
Forskningsprojektet Elvis har sedan 2011 studerat välbefinnandet hos barn i växelvis boende. Resultaten av dessa och andra svenska studier sammanfattats nu i en forskningsöversikt från Centre for health equity studies, CHESS, som är ett forskningsinstitut med forskare från Stockholms Universitet och Karolinska Institutet. Emma Fransson är en av forskarna som är med i projektet.
– Vi har studerat framförallt hur barn i växelvis boende mår jämfört med barn som bor med båda sina föräldrar och barn som enbart bor hos en förälder. Resultaten av våra och andra svenska studier visar att skolbarn i växelvis boende ofta rapporterar bättre psykisk hälsa och välbefinnande än jämnåriga som bor bara med en förälder. Bäst hälsa överlag har barnen som bor med båda föräldrar. Ingen av studierna visar att hälsan skulle vara sämre hos barnen som bor växelvis än hos de som enbart bor med en förälder, säger Emma Fransson.
En förklaring till att barn i växelvis boende mår bättre än de som enbart bor med en förälder är att barn med föräldrar med svåra problem, som psykisk sjukdom eller missbruk, oftare bara bor med en. Familjer med växelvis boende har också generellt bättre ekonomiska och materiella resurser än de där barnen bor med en förälder. En annan förklaring är att barnen i växelvis boende oftare möjliggör goda relationer till båda föräldrarna.
– Att ha en bra relation till sina föräldrar har betydelse för barns hälsa, utveckling och skolprestationer. Växelvis boende ger goda förutsättningar för det, säger Emma Fransson.
Fakta om Elvis
Forskningen i Elvis-projektet har fokuserat på barns hälsa och välbefinnande i växelvis boende under skolåren, och stora nationellt eller regionalt representativa enkätundersökningar har använts.
Projektet har även belyst föräldrars erfarenhet av växelvis boende med barn i förskoleålder.
Rapporten om Elvis-projektet och en genomgång av andra studier om barn i växelvis boende finns på Elvis-projektets hemsida
För mer information:
Emma Fransson, forskare vid Centre for health equity studies, CHESS: Emma.Fransson@chess.su.se alt Emma.Fransson@ki.se Tel: 0708-435513
Malin Bergström, forskare vid Centre for health equity studies, CHESS: Malin.Bergstrom@chess.su.se alt m@ki.se”>Malin.Bergström@ki.se: 0735-030324
Varje år drabbas omkring 30 000 personer av stroke, och sjukdomen slår lika hårt mot män som kvinnor. Stroke är dessutom den tredje vanligaste dödsorsaken i världen, efter hjärtinfarkt och tumörsjukdomar.
– I dag kan det ta timmar från det att patienten kommit in med en stroke till dess att man via röntgen kan se om det är en blodpropp eller hjärnblödning. Ju längre tid som går, desto större del av hjärnan går förlorad, säger Fernando Seoane, universitetslektor på Skolan för teknik och hälsa vid KTH.
Han har tillsammans med professor Kaj Lindecrantz varit handledare för doktoranden Seyed Reza Atefi, en av forskarna bakom medicintekniken som gör det möjligt att behandla patienten redan under ambulanstransporten mot sjukhuset.
Diagnos i ambulansen
Själv berättar Seyed Reza Atefi att han jobbat med att använda metoden bioimpedans för att upptäcka effekterna av en stroke redan i en akut fas. Denna tidiga upptäckt och identifiering möjliggör påbörjad behandling av patienten redan under ambulanstransporten.
– Detta skulle definitivt avföra stroke som en av de tre största dödsorsakerna världen över, säger Fernando Seoane, som vid sidan av att vara universitetslektor också är docent i medicinsk teknik på KTH.
Bioimpedans är en metod att mäta andelen kroppsfett hos en individ. Hur är det då tänkt att metoden ska användas i kampen mot stroke?
Sänder svag ström genom hjärnan
Genom kliniska tester på patienter har Seyed Reza Atefi funnit att stroke modifierar de dielektriska egenskaperna så att skadad hjärnvävnad uppvisar ett annat impedansspektrum än frisk vävnad. Alltså sänder tekniken en svag ström genom hjärnan och mäter motståndet. Eftersom olika typer av vävnader leder ström skiftande bra, går det enligt hypotesen att få fram vilken typ av stroke en patient drabbats av.
Planen är nu att gå vidare med tester av flera patienter med akut stroke, för att vidare verifiera tekniken så att den kan ge kvalitativa diagnoser.
Tekniken ska enligt Fernando Seoane även kunna användas i många andra situationer där hjärnan är i fara, som vid trauman orsakade av bilolyckor, i militära konflikter, vid skador från sprängning eller på sjukhusens TIA-avdelningar (TIA är en förkortning av Transitorisk Ischemisk Attack, även kallat mini-stroke).
Projektet genomförs i samarbete med Karolinska sjukhuset, Karolinska Institutet, Högskolan i Borås, Martinos Center at Harvard University och Massachusetts General Hospital.
Avhandling
Electrical Bioimpedance Cerebral Monitoring From Hypothesis and Simulation to First Experimental Evidence in Stroke Patients.
För mer information:
Seyed Reza Atefi, 070 723 96 14 atefi@kth.se,
Fernando Seoane, 033 435 44 14 fsm@kth.se
Kaj Lindecrantz, 8 790 48 25 kaj.lindecrantz@sth.kth.se
– Risken att drabbas av infektioner med resistenta bakterier är hög hos svårt brännskadade. De har ofta stora sår och saknar hudlager som normalt fungerar som en skyddande barriär. Dessutom vårdas patienterna ofta länge i respirator inom intensivvården. Sårinfektioner och blodförgiftning är vanligt förekommande, säger Hanna Montelin, infektionsläkare på Akademiska sjukhuset och doktorand vid Uppsala universitet.
Främsta syftet med patientstudien, menar hon är att se hur tarmfloran och förekomsten av resistenta bakterier förändras under vårdtiden. Forskarna vill även undersöka hur antibiotikabehandling påverkar tarmfloran och effekter av behandling med avföringstransplantation, så kallad fecestransplantation, efter avslutad antibiotikabehandling. Studien görs i samarbete med infektionskliniken och beräknas pågå under två år.
Under senare år har kopplingen mellan tarmflorans sammansättning och förhöjd risk att drabbas av övervikt, hjärt-kärlsjukdomar och diabetes blivit allt tydligare. Sambandet mellan tarmflora, resistenta bakterier, antibiotikabehandling och infektionskänslighet hos brännskadade patienter är däremot mindre utforskat. Men en nyligen publicerad studie har bekräftat att tarmfloran påverkas vid allvarliga brännskador och att det finns ett samband mellan graden av rubbad tarmflora, omfattningen av inflammation och organsvikt.
Intakt tarmflora – bättre immunförsvar
Slutsatsen är att patienter som har en mer intakt tarmflora kan ha ett mer välfungerande immunförsvar och därmed bättre skydd mot blodförgiftning med problem med organfunktion.
I studien kommer tarmfloran undersökas vid ankomst, utskrivning och efter utskrivning. En del av avföringsproverna skickas till mikrobiologen på Akademiska sjukhuset för analys av multiresistenta bakterier. Den andra delen fryses ned och skickas till Scilifelab i Stockholm för kartläggning av tarmflorans sammansättning med hjälp av nya sekvenseringstekniker. En grupp patienter kommer dessutom att få ett lavemang baserat på deras egen ursprungliga avföring i syfte att återskapa normal bakterieflora. Det är första gången sådan behandling ges till brännskadepatienter. Den har tidigare visat sig framgångsrik vid behandling av diarré orsakad av bakterien Clostridium difficile.
– Den som får en rubbad tarmflora och blir bärare av antibiotikaresistenta bakterier kan få problem senare, till exempel med svårbehandlade infektioner. Därför är det värdefullt att se om denna patientgrupp kan ha nytta av transplantationsbehandling, säger Hanna Montelin.
Mer information:
Hanna Montelin, doktorand och infektionsläkare Akademiska sjukhuset, 018-611 17 21
Thomas Grenholm Tängdén, infektionsläkare och forskare vid Uppsala universitet, 018-471 6613
Fredrik Huss, överläkare brännskadecentrum, 018-611 37 57 eller 0738-670483
Tarmflorestudie på brännskadepatienter, Akademiska sjukhuset
Startar i mitten av december på brännskadecentrum, Akademiska sjukhuset
Beräknas pågå under två år och inkludera 40-50 patienter över 18 år som vårdas inneliggande för svåra brännskador
Hos samtliga kommer tarmfloran undersökas både vid ankomst, utskrivning samt 1, 3 och 6 månader efter utskrivningen.
Vid inskrivningen tas ett avföringsprov för undersökning av förekomst av multiresistenta bakterier och tarmflorans sammansättning
Vissa patienter kommer fyra veckor efter utskrivning att få ett lavemang med den egna ursprungliga tarmfloran som kan återskapa en normal bakterieflora.
Rapportförfattarna studerar relationen mellan arbetskraftsdeltagande och hälsa hos dem som var 55–69 år under perioden 1985–2009. De finner att hälsan förbättrats väsentligt, dödligheten bland 65-åringar har till exempel minskat från 0,2 promille år 1991 till 0,13 promille 2009.
– Gruppen 60–65 år är inte densamma idag som i mitten av 1990-talet, de har betydligt lägre dödlighet och en bättre självskattad hälsa, säger Mårten Palme som är en av rapportförfattarna.
Ännu fler skulle kunna jobba
Sysselsättningen bland de äldre har ökat under samma tid, men inte på motsvarande sätt som hälsan förbättrats. Sysselsättningsraden vid en given hälsonivå var mycket lägre år 2009. Vid en given hälsonivå jobbade till exempel 80 procent av männen år 1985, jämfört med 65 procent av männen år 2009.
– De äldres sysselsättning har ökat, men sett enbart till hälsan finns en stor potential för ett ännu högre arbetskraftsdeltagande bland äldre i Sverige i framtiden. I genomsnitt skulle männen kunna arbeta drygt tre år längre om de arbetat lika mycket som de gjorde 1985 vid motsvarande hälsa, säger Mårten Palme.
– Hälsa är naturligtvis inte det enda som påverkar de äldres arbetsutbud, säger Mårten Palme vidare. Arbetsmiljön och trygghetssystemens utformning spelar troligtvis också in.
Författarna studerar också hur mycket mer de äldre i arbetskraften skulle kunna arbeta om de arbetade lika mycket som de i åldersgruppen 50–54 år som hade motsvarande hälsa. De finner att männen i åldersgruppen 60–64 skulle kunna ha 13,5 procent högre sysselsättning och de i åldersgruppen 65–69 år skulle kunna ha 68 procents högre sysselsättning. För kvinnor är resultaten likartade: lite lägre för åldersgruppen 55–59, men lite högre för kvinnor äldre än 60 år.
Data och metod
Författarna gör statistiska analyser baserade på registerdata och enkätdata, där sannolikheten att vara sysselsatt för olika åldersgrupper relateras till dödlighet och mått på självskattad hälsa. Via skattade samband för en yngre grupp kan man ställa frågor om hur mycket en äldre grupp skulle arbeta om sambandet mellan hälsa och sysselsättning var detsamma som i den yngre gruppen.
Kontaktuppgifter
IFAU rapport 2015: 24 Kan vi jobba tills vi blir 75? Är skriven av Per Johansson Uppsala universitet och IFAU; Lisa Laun IFAU och Mårten Palme vid Stockholms universitet. Rapporten är en sammanfattning av IFAU Working paper 2015:29.
För mer information
Mårten Palme 08-16 33 07 eller marten.palme@ne.su.se
I Sverige är ungskogar en mycket vanlig naturtyp – det finns ca 300 000 hektar skog där beståndsåldern är 15 år eller yngre. Dessa marker sågs tidigare som ”skräpbiotoper” där bara de vanligaste och tåligaste organismerna klarade sig, men med den naturhänsyn som tas vid avverkningar sedan några årtionden är förutsättningarna ofta annorlunda idag. En vanlig form av hänsyn är att lämna kvar höga stubbar (2–3 m).
Per Westerfelt, forskare vid SLU har undersökt hur bin, humlor och andra gaddsteklar nyttjar dessa skogar. Till skillnad från de flesta andra insekter föds och utvecklas deras avkomma i skyddade bon och förses med mat. Bin och humlor samlar pollen och nektar, och i skogen är de viktiga för produktionen av till exempel blåbär, lingon och hallon. Andra steklar, som getingar, samlar insekter och spindlar.
Högstubbar är värdefulla som boplatser
Per Westerfelt detaljstuderade ca 5 800 hål i död ved, för att bestämma vem som gjort dem och om de användes som bo av bin eller andra gaddsteklar. Mindre än 2 procent av hålen utnyttjades som boplats, vilket är ett tecken på att stekelhonorna är kräsna.
Kvarlämnade högstubbar och döda träd visade sig användas mycket oftare som boplats än stubbar och toppar och grenar på marken. I solbelysta högstubbar fanns många fler arter och individer av vedlevande gaddsteklar än i högstubbar som stod mer skuggigt.
För många arter av bin och steklar är skalbaggsgångar i högstubbar naturliga platser för äggläggning och larvutveckling. När Per Westerfelt undersökte detta närmare fann han att ju fler arter av hålgörande skalbaggar som hade koloniserat en högstubbe, desto fler arter fanns det också av vedlevande gaddsteklar. Olika arter av bin och steklar föredrog hål från olika vedborrande insekter, beroende på hur stora de var.
Vägrenar viktiga för bin och kantzoner för humlor
En gaddstekelart som föredrar att göra egna bohål i död ved utnyttjade framförallt högstubbar som var ”lagom” angripna av vitrötesvamp, och därmed varken för hårda eller för nedbrutna. Vilka arter av skalbaggar och svampar som koloniserar en högstubbe tycks till stor del bero på vilket trädslag det handlar om.
Hur många vedlevande bin som fanns i en viss ungskog berodde inte bara på tillgången på lämpliga bohål, utan också på blomrikedomen. Floran längs vägrenarna på solbelysta skogsbilvägar i anslutning till ungskogar verkar ha betydelse för bin i skogslandskapet. Per Westerfelt konstaterade också att humlor var vanligare längs kanter mot äldre skog jämfört med mittpartier i ungskogsbestånd. Förklaringen är förmodligen att humlor föredrar att anlägga sina boplatser intill kantzoner.
Biolog Per Westerfelt, institutionen för ekologi, försvarade sin doktorsavhandling Bees and wasps (Aculeata) in young boreal forests den 11 december 2015 vid SLU i Uppsala. Opponent var professor Tone Birkemoe, Norges miljø- og biovitenskapelige universitet.
Mer information:
Per Westerfelt, Institutionen för ekologi. Sveriges lantbruksuniversitet, 018-18 85 32,, per.westerfelt@slu.se
Bilden: Megachile lapponica är ett tapetserarbi och heter rallarbi på svenska. Arten är vanlig i ungskogar och nyttjar gångar i död ved som boplatser. Foto: Sven Tegelmo
Forskare vid Karolinska Institutet vet nu varför genombrottet för de gentester som möjliggör individuellt anpassade läkemedelsbehandlingar har dröjt.
– För den enskilda patienten ger testerna inte tillräckligt med information, utan det finns ett behov av att hela den genetiska variabiliteten karaktäriseras för att man ska nå ända fram. De här heltäckande analyserna är fortfarande dyra och behöver utvecklas ytterligare, men i takt med att tekniken blir billigare och bättre och mängden genetiska data ökar bör det vara möjligt att genomföra, säger Magnus Ingelman-Sundberg, professor i molekylär toxikologi och forskningsledare vid institutionen för fysiologi och farmakologi, Karolinska Institutet.
Den stora variationen mellan människor när det gäller effekter och bieffekter av läkemedel har varit ett problem sedan den vetenskapligt baserade medicinens barndom. Idag vet vi att det till stor del är genetiska variationer som gör att människor reagerar så olika på läkemedel och behandlingar. Både i EU och USA har stora belopp satsats på att påskynda biomedicinska upptäckter och ge läkare nya verktyg för individualiserad behandling.
Många läkemedel har fått så kallade farmakogenomiska etiketter som informerar om huruvida genetiska tester behöver göras på patienten för att bestämma val och dos av preparat. Dessa etiketter är baserade på de vanligaste genvarianterna med betydelse för läkemedelsmetabolism, läkemedelstransport eller läkemedlets interaktion med sitt målområde i kroppen.
Över 6000 mutationer
I de nu två aktuella arbetena som finns publicerade i tidskrifterna Pharmacogenetics and Genomics och Trends in Pharmacological Sciences har Magnus Ingelman-Sundberg och hans kollegor utgått från redan insamlat material i två stora gensekvensdatabaser (1000 Genomes Project och Exome Sequencing Project).
De har där undersökt gener som reglerar olika läkemedelsomsättande så kallade CYP450-enzymer och funnit över 6000 mutationer, varav mer än hälften var okända sedan tidigare och över 90 procent sällsynta. Varje individ av europeisk härkomst har i genomsnitt 94,6 unika varianter av dessa genmutationer, varav 24,6 påverkar funktionen hos det enzym som genen kodar för.
Detta innebär enligt forskarna att det totala antalet genvarianter som kan påverka en individs läkemedelsrespons sannolikt kan uppskattas till flera tusen, alltså betydligt fler än vad som tidigare förmodats. Forskarna konstaterar också att de gentester som idag utförs i samband med läkemedelsutveckling och individanpassad behandling bara hittar en bråkdel av de aktuella genvariationerna.
Ny programvara krävs
– Dagens analyser återspeglar med andra ord inte den sanna interindividuella variabiliteten i farmakologiskt viktiga gener i den specifika patienten, inte heller för tumörspecifika mutationer som har stor betydelse för korrekt behandling. Det som behövs, förutom ytterligare billigare och effektivare sekvenseringsmetoder, är bland annat att man utvecklar programvaror som enklare kan analysera all genetisk information och ge prediktion för vilka av patientens mutationer som verkligen kommer att ge genomslag för behandlingsresultatet, säger Volker Lauschke, postdoctoral forskare vid institutionen för fysiologi och farmakologi och medförfattare till de båda artiklarna.
Forskningen har genomförts i samarbete med universitetet i Kobe, Japan och finansierats med anslag från Vetenskapsrådet och EU:s sjunde ramprogram.
Publikationer
Genetic variation in the human cytochrome P450 supergene family, Kohei Fujikura, Magnus Ingelman-Sundberg and Volker M. Lauschke, Pharmacogenetics and Genomics, online 3 September 2015.
Precision medicine and rare genetic variants, Volker M. Lauschke and Magnus Ingelman-Sundberg, Trends in Pharmacological Sciences, online 15 December 2915
För mer information:*
Magnus Ingelman-Sundberg, professor. Institutionen för fysiologi och farmakologi, Karolinska Institutet. 070-6017590. Magnus.Ingelman-Sundberg@ki.se
Luleå tekniska universitet är först i världen med att i sin anläggning LTU Green Fuels tillverka förnybart drivmedel av pyrolysolja som är en bioolja. Den framställs i en ny process genom att snabbt hetta upp skogsrester i en syrefri miljö och därefter snabbt kyla ner de produkter som bildas. Genom samförgasning med svartlut framställs ett fossilfritt drivmedel.
– Vi har gjort ett genombrott för en ny process och lyckats med konststycket att få 1+1 bli lika med 3, säger Erik Furusjö, projektledare vid Luleå tekniska universitet och ansvarig för projektet ”Katalytisk förgasning”.
Svartluten gör nämligen att pyrolysoljan kan förgasas vid en lägre temperatur, vilket enkelt uttryckt ger bättre utbyte än om råvarorna skulle förgasas var för sig
Förgasning med svartlut
Genom att omvandla skogsrester till vätska, även kallad bioolja eller pyrolysolja, höjs energitätheten och transport underlättas. Omvandlingen av pyrolysolja till fossilfritt bränsle sker genom en process som kallas förgasning. Det sker tillsammans med svartlut som är en restprodukt från pappers- och massatillverkning och som finns i stora volymer i bland annat Sverige. Projektet ”Katalytisk förgasning” finansieras av Energimyndigheten och ett industrikonsortium.
I slutet av oktober kom den första lastbilslasten med pyrolysolja till LTU Green Fuels anläggning i Piteå. Den har nu framgångsrikt omvandlats till fossilfritt drivmedel. Om ett lastbilslass pyrolysolja blandas med svartlut och omvandlas till drivmedel tillsammans med svartlut räcker volymen till att driva en personbil tio varv runt jorden.
Färdigt för storskalig produktion
Genom tidigare forskning har svartlut förgasats mer än 26 000 timmar i LTU Green Fuels pilotanläggning i Piteå. Målsättningen inom pågående program är 1000 timmar samförgasning av pyrolysolja och svartlut, vilket totalt ger ca 125 ton av drivmedlet dimetyleter (DME), populärt kallad grön diesel. Detta ger tillräckligt tekniskt underlag för att bygga en stor kommersiell anläggning med den nya tekniken.
När de inledande resultaten i projektet ”Katalytisk förgasning” redovisades vid en konferens i Chicago (tcbiomass 2015) i början av november var intresset stort. Omställningen till den nya tekniken, baserad på råvaror från den svenska skogen kan starkt bidra till att minska negativ klimatpåverkan. Det innebär att Sverige skulle kunna uppnå visionen om en fossiloberoende transportsektor 2030. Mer än en tredjedel av dagens svenska drivmedelsanvändning skulle kunna ersättas med den nya tekniken.
För mer information:
Erik Furusjö, projektledare, Luleå tekniska universitet, 0920-49 25 45, erik.furusjo@ltu.se
Biomaterial används idag i en rad olika kliniska applikationer. Ett ständigt ökande utbud av biomaterial bidrar till en mängd lovande behandlingar och därigenom bättre livskvalitet för många människor. Men fördelarna med utvecklingen går hand i hand med riskerna.
När biomaterialet kommer i kontakt med patientens blodsystem reagerar patientens immunsystem för att eliminera detta främmade material. Denna försvarsreaktion varierar i svårighetsgrad beroende på individuella skillnader, men kan exempelvis ge blodpropp och infektioner. I de mest allvarliga fallen kan den till och med vara dödlig.
– Förväntningarna på dagens biomaterial är höga och de kliniska kraven ökar ständigt, säger Shan Huang, doktorand vid vid Institutionen för kemi och biomedicin vid Linnéuniversitetet,
Biomaterial och blod
Shan Huang understryker vikten av att identifiera sambanden mellan biomaterial och biologiska system, i synnerhet blod.
I sin avhandling presenterar hon bland annat en modell för en robust testning av biomaterial. Hon har också undersökt komplikationer i kliniska tillstånd som resultat av biomaterial i en mänsklig kropp och de grundläggande mekanismerna för komplementaktivering i förhållande till sjukdomssymptom.
När biomaterialet kommer i kontakt med patientens blodsystem reagerar patientens immunsystem för att eliminera det främmande materialet. Denna försvarsreaktion varierar i svårighetsgrad beroende på individuella skillnader, men kan exempelvis ge blodpropp och infektioner. I de mest allvarliga fallen kan den till och med vara dödlig.
Bildar ett proteinskikt
När biomaterialet kommit i kontakt med patientens blod, adsorberas plasmaproteiner snabbt på materialets yta och bildar ett proteinskikt som slutligen täcker hela ytan. Som en följd av detta reagerar patientens immunsystem och aktiverar blodplättar och immunceller i blodet, vilket kan leda till allvarliga komplikationer.
Eftersom de artificiella materialytorna vanligen saknar lämpliga immunregulatorer, kommer de kontinuerligt att attackeras av patientens immunförsvar, vilket resulterar i biverkningar för patienten och att funktionen av biomaterialet påverkas.
Shan Huang är född 1987 och växte upp i Dongying i östra Kina. Efter en magisterexamen inom bioteknik från Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm 2011, började hon samma år sin forskarutbildning vid Institutionen för kemi och biomedicin vid Linnéuniversitetet
Avhandling
Interaction between biomaterials and innate immunity with clinical implications behandlas vid ett offentligt försvar fredagen den 18 december 2015, klockan 09:30. Disputationen äger rum i sal N2007, Smålandsgatan 24, Linnéuniversitetet i Kalmar. Fakultetsopponent är docent Charlotte Dahle, Universitetssjukhuset, Linköping. Avhandlingen kan beställas från Linnaeus University Press, lupress@lnu.se.
För mer information:
Shan Huang, epost: shan.huang@lnu.se
Forskare vid Karolinska Institutet och Sahlgrenska akademin vid Göteborgs har hittat en möjlig mekanism för hur genvarianten påverkar nivåerna av specifika proteiner i ryggvätskan och ger kliniska symtom.
– Vi har hittat en genetisk variant som är kopplad till specifika psykotiska symptom och till kognitiva svårigheter hos personer med bipolär sjukdom. Att det finns en koppling till kognitiva symptom är särskilt intressant, eftersom det idag inte finns några behandlingar som förbättrar problem med uppmärksamhet, minne och koncentrationsförmåga, vilka har stor betydelse för funktionsnivån och förmågan till återhämtning, säger Mikael Landén, forskare vid institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik vid Karolinska Institutet och institutionen för neurovetenskap och fysiologi vid Sahlgrenska akademin.
Specifika genvarianter ökar risken
Bipolär sjukdom och schizofreni kan i hög grad förklaras av ärftliga faktorer. De senaste åren har forskare identifierat specifika genvarianter som ökar risken, men dessa riskvarianter kan bara till viss del förklara varför vissa blir sjuka och andra inte.
I nuläget känner vi inte till hur dessa genetiska riskfaktorer påverkar hjärnans kemi och ger specifika symptom. Därför är det ännu inte möjligt att designa läkemedel som påverkar hjärnans kemi för att lindra symptomen hos personer som har en specifik genvariant. Att, som i den aktuella studien, på en molekylär nivå koppla ihop en genvariant, biokemiska förändringar och kliniska symtom vid en ärftlig psykiatrisk sjukdom är därför något nytt.
I studien deltog personer med bipolär sjukdom som deltar i S:t Göranprojektet som genomförs i Stockholm och Göteborg. Förutom noggrann kartläggning av specifika symtom har personerna genomfört testning av kognitiv förmåga. Forskarna mätte nivåerna av olika proteiner i personernas blod och ryggvätska.
Ryggvätskan, eller cerebrospinalvätskan, omger hjärnan och speglar därför hjärnans kemi väl. Forskarna gjorde en genome-wide association study, GWAS, och fann då att en genetisk variant av genen SNX7 var kopplad till nivåerna av ett särskilt protein, kynurensyra, i ryggvätska och till sjukdomssymtom.
– Genom en rad kompletterande experiment identifierade vi en sannolik signaleringsväg, från förekomst av den genetiska riskvarianten till kliniska symptom i form av psykos och kognitiva svårigheter. Signaleringsvägen involverar huvudsakligen signalering via hjärnans immunceller och skiljer sig därmed från hur dagens läkemedel fungerar.
– Vår förhoppning är därför att de nya mekanismer vi pekar på ska bidra till utvecklingen av mer riktade läkemedel, där även existerande immunmodulerande läkemedel kan vara av intresse, säger Mikael Landén.
Personerna i studien lider av bipolär sjukdom, men forskarna bakom studien tror att dessa mekanismer har betydelse även vid andra psykossjukdomar, exempelvis schizofreni.
Forskningen har finansierats med anslag från bland annat Vetenskapsrådet, Stiftelsen för strategisk forskning och Hjärnfonden.
Publikation
A genome-wide association study of kynurenic acid in cerebrospinal fluid: implications for psychosis and cognitive impairment in bipolar disorder, Carl M. Sellgren, Magdalena E. Kegel, Sarah E. Bergen, Carl Johan Ekman, Sara Olsson, Markus Larsson, Marquis P. Vawter, Lena Backlund, Patrick F. Sullivan, Pamela Sklar, Jordan W. Smoller, Patrik K.E. Magnusson, Christina M. Hultman, Lilian Walther-Jallow, Camilla I. Svensson, Paul Lichtenstein, Martin Schalling, Göran Engberg, Sophie Erhardt, Mikael Landén, Molecular Psychiatry, online 15 December 2015, doi: 10.1038/MP.2015.186.
För mer information:
Mikael Landén, professor. Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik, Karolinska Institutet samt Institutionen för neurovetenskap och fysiologi vid Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, 0702-082304 (sekreterare Anne Snellman 031-343 98 59) mikael.landen@ki.se eller mikael.landen@neuro.gu.se
Carl Sellgren Majkowitz, överläkare, forskare, Stanley Center for Psychiatric Research, Broad Institute of MIT and Harvard samt institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik, Karolinska Institutet. Tel: +1 (857) 272-0619 E-post: csmajkowitz@broadinstitute.org
Sophie Erhardt, docent, Institutionen för fysiologi och farmakologi, Karolinska Institutet 08-524 868 83 eller 070-6296706, sophie.erhardt@ki.se
En avhandling vid Göteborgs universitet visar på lärarens centrala roll även under projektarbeten, eget arbete och grupparbeten. Det är läraren som ramar in uppgiften, instruerar hur ett fortsatt arbete kan se ut, återkopplar till tidigare arbeten och fortlöpande utvärderar elevernas arbete.
– Trots att mer av undervisningen organiseras i form av projektarbete har få studier undersökt hur projektarbete genomförs i praktiken. Tidigare studier har slagit fast att lärarens roll förändras, men inte hur undervisningen inom ramen för projektarbeten skiljer sig från undervisning i andra sammanhang, säger avhandlingens författare Mikaela Åberg.
Filmade elever vid projektarbete
Mikaela Åberg har undersökt elevers och lärares interaktion i ett projektarbete i årskurs nio, ett arbete som handlade om hållbar utveckling, växthuseffekten och olika länders miljöpolitik.
Utifrån fem veckors videoinspelningar visar Mikaela Åberg hur eleverna arbetar med information de hittar på nätet och i andra källor, hur de omformulerar informationen och hur de förhåller sig till den.
Avhandlingen visar också lärarens roll i projektarbete: hur lärarna får eleverna att tänka på ett annat sätt, får dem att ställa nya frågor, leder elever in på nya förhållningssätt och hur de förhindrar eventuella misstag eller missförstånd.
– Även om projektarbetet är ett undervisningsupplägg som beskrivs som ett ”elevcentrerat” arbetssätt har läraren ändå en central roll, säger Mikaela Åberg.
Mötet mellan elev och lärare avgörande
Avhandlingens tre studier undersöker också vad eleverna gör, hur de arbetar med de uppgifter de får och vilka krav detta ställer på dem. Centralt är mötet mellan lärare och elev. Bland annat visar studierna hur elever presenterar problem som de har stött på för läraren, och hur lärare och elever förhandlar om hur dessa problem ska lösas.
– Mycket av elevernas tid går åt till att stämma av med lärarna huruvida de är på rätt spår. Det är lärarna som sätter agendan och planerar arbetets upplägg. Det är också de som formulerar instruktioner, ger vägledning, sätter upp mål, ramar in uppgiften och slutligen bedömer elevernas arbete, säger Mikaela Åberg.
Projektarbeten i skolan har studerats tidigare. Men för Mikaela Åberg har den huvudsakliga frågan inte varit om denna arbetsform är bra eller dålig, om elever lär sig mer eller mindre, eller hur projektarbete bäst bör bedrivas. Istället riktas fokus mot de kommunikativa och konkreta villkoren.
– Genom att studera hur uppgifter och instruktioner omsätts i praktiken blir det möjligt att undersöka hur lärare och elever tillsammans formar undervisningen. På det sättet bidrar avhandlingen till att ge en ökad förståelse för en arbetsform i skolan som blir allt vanligare, säger Mikaela Åberg.
För mer information
Mikaela Åberg, telefon: 031–786 2760, 0736-510244, e-post: mikaela.aberg@ped.gu.se
Avhandling
Mikaela Åberg lägger fram sin avhandling Doing Project Work.The Interactional Organization of Tasks, Resources, and Instructions vid institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande, Göteborgs universitet, fredagen den 18 december kl 13.00
Plats: sal BE 036, Pedagogen hus B, entréplan, Läroverksgatan 15, Göteborg
Översättarnas arbete ger oss nya kunskaper och ökar våra förståelser för andra kulturer. För att ta del av världen utanför Sverige, både i form av information och kultur, är översättning nödvändig. Mall Stålhammar, professor emerita i engelska vid Göteborgs universitet, har skrivit den första boken på svenska som tar upp vad översättning innebär och hur översättare arbetar med olika texter.
Under sitt arbete med översättarkurser har Mall Stålhammar genom åren fått så många frågor från allmänheten, och insett hur många missuppfattningar som florerar, att hon beslöt sig för att skriva en bok för att få folk att förstå hur komplext och komplicerat översättning är. Hon ville också ge en introduktion till dem som vill bli översättare.
Oumbärlig översättning
Resultatet, Att översätta är nödvändigt, riktar sig till alla som är intresserade av översättning, både de som vill arbetat med det själva, och alla de som undrar hur det praktiskt går till. Den är tänkt att användas dels som information om hur oumbärlig översättning har varit genom historien, dels som en introducerande handbok, inklusive praktiska råd om hur man griper sig an olika texter.
− Många språk finns inte på svenska universitet, och alla intresserade kanske inte kan eller vill ägna flera år åt universitetsstudier, men vill ändå försöka sig på översättning. De flesta litterära översättare är faktiskt självlärda, men praktiska tips underlättar för alla, säger Mall Stålhammar.
All översättning föregås av en tolkning av texten, och mycket god läsförståelse är första förutsättningen. Svårast att översätta är poesi, i synnerhet bunden sådan. Rim och rytm är sådant som oftast blir ”lost in translation”. Ordlekar, skämt, ironi, allusioner och nyskapade hör också till översättandets utmaningar.
− Att översätta är mer krävande än de flesta tror. Långt mer än ordkunskap krävs: kunskap om källspråkets kultur, om kraven i olika genrer och om språkliga förändringar eftersom ords betydelse och användning förändras med tiden. Framför allt krävs mycket god svenska, och förmåga att läsa noggrant, säger Mall Stålhammar.
Mer information:
Mall Stålhammar, telefon: 031-14 87 97, e-post: mall.stalhammar@comhem.se
– Det starkaste argumentet vi ser är att de icke-statliga aktörerna kan föra fram intressen som hör ihop med de beslut som ska tas. Aspekter som kanske inte annars hade hamnat på dagordningen. Ett exempel är de perspektiv som representanter från ursprungsbefolkningar kan bidra med, säger Naghmeh Nasiritousi, vid Centrum för klimatpolitisk forskning, Linköpings universitet.
Doktoranden Naghmeh Nasiritousi och hennes kollegor har undersökt vilken roll olika deltagare på stora internationella klimatförhandlingar anser att de icke-statliga aktörerna fyller.
Under internationella förhandlingar som klimatmötet COP 21 i Paris fanns tusentals deltagare som inte representerar stater och huvudsakligen inte är där för att fatta beslut. Dessa icke-statliga aktörers medverkande har ökat under de senaste tio åren och är delvis ett svar på kritiken om brist på demokrati inom FN-förhandlingar.
Bland förhandlarna själva anser 40 procent att de icke-statliga aktörerna representerar intressen som är viktiga för besluten. Bland andra statsrepresentanter, exempelvis personal på nationella myndigheter, är denna siffra 44 procent.
Starkt stöd för deras närvaro
Åsikterna om de icke-statliga aktörernas vara eller icke vara under internationella förhandlingar har diskuterats under åren. Kritiken har bland annat rört att det även kan vara negativt att ursprungsbefolkningar, organisationer, företag och forskargrupper har sina egna intressen och för upp dem på dagordningen.
Naghmeh Nasiritousi och hennes kollegors forskning visar dock att bland de som deltar under internationella klimatförhandlingar är stödet för de icke-statliga aktörernas närvaro starkt. Att de bidrar till att implementera fattade beslut och har större närhet till medborgarna, är några av argumenten. Bara tre procent av de tillfrågade tycker att icke-statliga aktörer inte ska delta alls.
– De icke-statliga aktörerna kan påverka beslut indirekt. Det är viktigt att vi vet vilken roll de har eftersom de påverkar demokratiprocessen, säger Naghmeh Nasiritousi.
Undersökningen bygger på 1843 personers svar under klimatmöten mellan åren 2011 och 2014. Förutom Naghmeh Nasiritousi är universitetslektor Mattias Hjerpe från Linköpings universitet och Karin Bäckstrand från Stockholms universitet medförfattare till den vetenskapliga artikeln.
Kontakt:
Naghmeh Nasiritousi, doktorand, 011-36349, naghmeh.nasiritousi@liu.se”>naghmeh.nasiritousi@liu.se
Mattias Hjerpe, universitetslektor, 011-36 34 38, mattias.hjerpe@liu.se
Publikation:
Normative arguments for non-state actor participation in international policymaking processes: Functionalism, neocorporatism or democratic pluralism? Naghmeh Nasiritousi, Mattias Hjerpe och Karin Bäckstrand (2015) European Journal of International Relations
doi:10.1177/1354066115608926.
Slakteriavfall av nötkreatur kan blandas med sädesslag, gödsel och hushållsavfall för effektiv produktion av biogas och biologiska gödningsmedel. Det visar doktoranden Jhosané Pagés Díaz forskning vid Högskolan i Borås. Resultaten ska snart presenteras för Kubas jordbruksdepartement, för en eventuell start av återanvändning av avfallet.
I Sverige produceras en del biogas av avfallet, men produktionen är inte så effektiv som den skulle kunna vara.
På andra ställen, som Kuba där Jhosané Pagés Díaz kommer ifrån, läggs avfallet bara på hög och ruttnar. Det höga innehållet av protein och fett är bra för biogasproduktion, men för att göra processen mer effektiv och stabil behöver proteinet och fettet kompletteras med andra material.
Hittat optimala mixen
Jhosané Pagés Díaz har undersökt olika blandningar av slakteriavfall, sädesslag, gödsel och hushållsavfall och hittat de som är mest effektiva och ger störst och säkrast biogasproduktion på kortast tid.
– Det visade sig att samma blandningar är bra oavsett var någonstans man använder dem, säger hon. Klimatet verkar inte ha så stor påverkan och därför kan den här kunskapen både hjälpa Sverige att på ett mer effektivt sätt använda slakteriavfallet och användas för att starta biogasproduktion från sådant avfall på Kuba.
Den blandning som har lyckats bäst innehåller omkring en tredjedel slakteriavfall (bestående av mjuka delar, det vill säga inga skelettdelar), en liten gnutta blandade sädesslag och knappt två tredjedelar blandat hushållsavfall.
Biogas i stället för växthusgas
Slakteriavfallet hon använder i sin forskning kommer från nötkreatur. Vanligtvis blir över hälften av djurets avfall vid köttproduktion av nöt. Här kan en stor del av avfallet användas och med hjälp av bakterier förvandlas till biogas och biologiska gödningsmedel.
Inom kort kommer Jhosané Pagés Díaz att resa tillbaka till Kuba, för att fortsätta forska och undervisa. Hon ska också ha ett möte med jordbruksdepartementet för att diskutera sina resultat och hur de kan användas.
– Vi hade ett möte innan jag startade projektet, och de visade ett stort intresse, säger hon. Det finns mycket att vinna på att ta vara på slakteriavfallet: det skapar förnyelsebar energi som kan användas både för elektricitet, matlagning, värme och fordonsbränsle. En annan biprodukt är flytande biologiska gödningsmedel. Om slakteriavfallet bara ligger och ruttnar i det fria bildar det växthusgaser. Men om vi tar hand om det kan vi använda det till sånt som vi behöver.
Blandat avfall på labbet
Jhosané Pagés Díaz har bedrivit sin forskning både vid ett universitet i hemstaden Havanna och vid Högskolan i Borås. De mesta laboratorieundersökningarna har gjorts i Borås. I en komplicerad process har hon blandat slakteriavfall med olika blandningar av sädesslag, växtrester, gödsel och hushållsavfall och undersökt hur biogasproduktionen påverkas i effektivitet, stabilitet och tid.
– Ärligt talat har det varit ganska äckligt att hantera slakteriavfallet, säger hon. Men jag tycker det är så viktigt att utveckla sådana här metoder att jag har fått ignorera det. Vi måste hitta fler sätt att skapa förnyelsebar energi, och vi behöver hitta vägar att minska föroreningar. Här når vi både och, och det känns väldigt bra!
Avhandling
Biogas from Slaughterhouse Waste: Mixture Interactions in Co-digestion
Disputation: 10 december 2015 vid Högskolan i Borås. Huvudhandledare: Ilona Sárvári Horváth, biträdande professor vid Högskolan i Borås
Kontakt
Jhosané Pagés jhosane.pages_diaz@hb.se0729-12 23 00
